Rötterbloggen
Rötterbloggen

Ingrids dotter

Klara Sofia Ingridsdotter föddes den 3 februari 1878 i Gällivare. Hon föddes utomäktenskaplig för hennes mor nybyggardottern Ingrid Israelsdotter i Låmondisuando var inte gift. Ingrid var då 19 år gammal och under åren fram till sin död 1889 fick hon ytterligare tre utomäktenskapliga barn.

Klara Sofia Ingridsdotter stannade förmodligen kvar hos morföräldrarna efter sin mors död. Hon växte upp och fick diverse olika pigplatser, en nere i Värmland, innan hon gifte sig 1898 med Fredrik Hjalmar Nordqvist från Råneå.

Men vänta nu! Hette hon Ingridsdotter? Jo, det gjorde hon. Och det är därför jag skriver om henne här.


Bildkälla: Arkiv Digital.

Vem hon var vet jag inte och jag är inte släkt med henne, jag bara råkade på henne vid forskning i Jokkmokks kyrkoarkiv här för leden. Aldrig tidigare har jag sett någon med patronymikon som bygger på moderns namn. Har du? Säkert finns det fler, det vore väl konstigt annars. Men jag tror att de är sällsynta.

Hon heter verkligen Ingridsdotter hela tiden i kyrkböckerna. Det är ingen felskrivning för Ingmarsdotter eller Ingvarsdotter eller att jag tolkat hennes namn fel.

Har du henne i din släkt? Berätta för oss vem hon var? Det jag sett i Jokkmokks församlingsbok är att hon fick minst tio barn med sin make. En son dog två år gammal. 

Fortsätt läs mer
  1741 Träffar
  5 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Dalin
Maria Johanna Helenasdotter, f 1848 i Korpilombolo.Korpilombolo (BD) AI:3 (1865-1875) Bild 171 / sid 164
lördag, 17 mars 2018 13:47
Eva Dalin
Jag har sett män med matronymikon i Skåne, men jag kan just nu inte erinra mig var.
lördag, 17 mars 2018 13:49
Håkan Bergström, Bryssel
Matronymikon var normen i Tornedalen för oäkta barn: Majasson, Minasdotter, Helenasson, Gunillasson, Britasson/-dotter är några na... Läs mer
lördag, 17 mars 2018 17:53
1741 Träffar
5 Kommentarer

Föränderliga släktnamn

För länge sedan levde en man vid namn Sven Svensson (död 1806), bosatt i Bjärshögs socken strax utanför Malmö. Till yrket var han skräddare, men under en period även båtsman och erhöll då efternamnet Brun. Han fick flera barn, och den yngste av dem var Per (1766-1829) som till skillnad från fadern varken blev båtsman eller skräddare utan smed. Antagligen var det under sin gesälltid som han antog namnet Beckström, ett släktnamn som överlevt till dags dato, om än med den moderniserade stavningen Bäckström. Han blev far till sex barn, men det var endast sonen Nils (1805-1853) som förde smedyrket, och därmed namnet Beckström, vidare – de övriga barnen kallade sig Persson eller Persdotter.

b2ap3_thumbnail_Bckstrm-Lars-N.jpgb2ap3_thumbnail_Bckstrm-Lars-N.jpg

Lars Bäckström (1841-1909), smedmästare i Malmö (foto i privat ägo).

Nils Beckström blev så småningom far till sju barn. Sönerna Per (1837-1912), Lars (1841-1909) och Jöns (1851-1872) förde vidare både smedyrket och släktnamnet Bäckström, mellanbrodern Pål (1844-1913) blev lantbrukare i Mölleberga socken och kallade sig därför Nilsson, medan sonen Anders (1848-1933) tog namnet Bergkvist. Detta skedde under hans gesälltid, och kanske för att särskilja sig från sina smidande bröder. Brodern Pål Nilssons barn kallade sig för övrigt Pålsson, men en av hans söner tog släktnamnet Norén.

Både Per och Lars fick söner som förde släktnamnet Bäckström vidare, men Anders Bergkvists gren – som ju redan bytt släktnamn en gång – fortsatte bytena. Av hans fem söner och fyra döttrar använde de senare stavningen Bergqvist medan minstingen Erik (1892-1963) konsekvent stavade namnet Bergquist med u, och två av sönerna bytte helt efternamn. Man kan åtminstone ana det ursprungliga släktnamnet då sonen Algot Bergkvist (1889-1953) tog namnet Bergée som flaggjunkare i Östersund, men att Johan Bergkvist (1874-1956) tog namnet Kaénevoff blir mer oväntat. En förklaring är att han under sin värnplikt lär ha inspirerats av ett hundskall (av latinets cane, »hund», och »voff»), något som låter rimligt med tanke på att ättlingarna sedermera använt stavningen Kanewoff. I unga år blev Johan för övrigt far till en utomäktenskaplig son, som tog sin mors släktnamn Rundström.

b2ap3_thumbnail_667.JPGb2ap3_thumbnail_667.JPG

Smedmästaren Per Bäckströms (1837-1912) gravsten på Bara kyrkogård.

Sex generationer på raka manslinjen med åtta olika släktnamn, varav flera med skiftande stavningsvarianter. Som släktforskare vill man ju gärna tro (eller snarare hoppas?) att släktnamn är statiska, men faktum är att de ofta är föränderliga. När man följer en släkt finner man otaliga namnbyten, för genom livet mötte förfäderna många tillfällen att byta eller anta ett släktnamn – om man blev hantverkare eller borgare, soldat eller ryttare, student eller klockare, kronolänsman eller präst, adlades, förlorade sitt adelskap, var född utom äktenskapet, eller helt enkelt bara kände för att bära ett (nytt) släktnamn. Den sistnämnda varianten ökade lavinartat under 1900-talet och fram till våra dagar, och oavsett anledning kan det krångla till släktforskningenSjälv skulle jag hetat Hansson om inte min farfar bytt efternamn till Gunshaga 1961, och om farmors bror Bosse fått några barn hade kanske det fantasifulla Björlebo fått leva vidare – ett släktnamn han tog istället för det mindre fantasifulla Larsson. Om vi vänder på det skulle min mormors flicknamn varit Silvius, om inte hennes västgötske farfars farfars farfar Nicolaus Silvius (ca. 1697-1759) hade gått från regementspipare till bonde under namnet Claus Mårtensson. Liknande exempel finns säkerligen i de flesta släkter, och är något man måste ha i åtanke när man släktforskar – alla dessa föränderliga släktnamn.

Fortsätt läs mer
  4133 Träffar
  0 Kommentarer
4133 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskarpersonlighet

»Jag kände en man, hvilken ägde detta säregna forskarintresse, som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom, med andra ord en boren forskare, och det var min far. Jag har träffat på ytterst få människor, som ägt ett så lefvande forskarintresse, som han.»

Så beskriver Malmös förste stadsarkivarie Anders Ulrik Isberg d. y. (1867-1940) sin far, Anders Ulrik Isberg (1826-1900) i inledningen till första delen av Malmö stads krönikebok (1911). A. U. Isberg d. ä. var till yrket järnvägskamrer men ägnade fritiden åt person- och historieforskning kring Malmö i äldre tid. Han spenderade otaliga timmar i stadens äldre arkiv, något som inte bara resulterade i Bidrag till Malmö stads historia (1895-1897) utan även den omfattande »Isbergs biograficasamling», bestående av mängder av anteckningar om personer, släkter och släktskap i Malmö under 1500- till 1800-talet. Isberg var en sann forskarpersonlighet, och det är inte utan att man som släktforskare känner igen sig i sonens beskrivning av faderns säregna forskarintresse. Man kan dock konstatera att en googling på ordet »forskarpersonlighet» ger 370 träffar, medan sökordet »släktforskarpersonlighet» inte ger en enda träff. I dagens blogg tänkte jag därför lyfta fram denna ypperliga beteckning, för jag är nog långt ifrån ensam om att  ha en utpräglad släktforskarpersonlighet.

b2ap3_thumbnail_Picture-048.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-048.jpg

Anders Ulrik Isberg (1826-1900), porträtt på Malmö stadsarkiv (foto: undertecknad).

Så länge jag kan minnas har jag i varit väldigt intresserad av släktforskning. När vi i grundskolan studerade bibeln fascinerades jag mest av de detaljerade släkttavlorna som berättar om hur Jesus var son till Josef, som var son till Eli, son till Mattat, son till Levi, son till Melki, och sedan en väldig massa lustiga namn tillbaka till Adam och Eva. Så småningom började jag släktforska på Disney-karaktärerna och genom att använda Kalle Anka-tidningarna som källor försökte jag reda ut alla luddiga släktkopplingar, men det var inte helt lätt att placera in Långbens farbror Bläckben, kusin Trögben och faster Mittbena i sammanhanget. Det var emellertid Kalle Ankas släktträd (1994) som blev det egentliga startskottet för min släktforskarbana, och därefter var jag fast.

Några år senare fick jag möjlighet att utforska mina egna förfäder, och sedan har det rullat på i rasande fart. I snart sjutton år har jag forskat bakåt och framåt, i sidled, och sedan bakåt igen, utrett förfäder och ättlingar, upprättat antavlor och stamtavlor och fyllt släktdatabasen med tiotusentals namn. Jag har kikat på ingifta morbröders släkter, utforskat alla mina lärares förfäder (det visade sig att jag var avlägset släkt med flera av dem), undersökt diverse kändisars antavlor – ja, inte ens husdjuren har lämnats ifred. När min bror skaffade en hund, den vackra Golden retrievern Lily, kunde jag givetvis inte låta bli att undersöka om hon var släkt med familjens gamla Golden retriever Heidi – och jodå, Heidi var syssling med Lilys mormors mor.

b2ap3_thumbnail_Kopia-2-av-img060.jpgb2ap3_thumbnail_Kopia-2-av-img060.jpg

De flesta av mina böcker handlar om släktforskning, eller släktingar, eller platser där mina förfäder och släktingar bott. Nästan alla program på datorn har med släktforskning att göra, väggarna är fyllda med fotografier på förfäder, och jag tänker jämt och ständigt på släktforskning. »Ett sån’t intressant namn den nya grannen har, undra varifrån han härstammar?». »Den där artisten är riktigt talangfull, var har hon sitt påbrå?». »I eftertexterna till senaste biofilmen skymtade en produktionsassistent med ett visst efternamn, är det samma släkt som på mormors sida?». Ja, så länge det finns något att forska på lär jag fortsätta släktforska. Kan man kalla det besatthet? Eller en släng av galenskap? Nejdå, för att återknyta till A. U. Isbergs inledande ord är det bara ett sånt där säreget (släkt)forskarintresse som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom – helt enkelt en släktforskarpersonlighet!

b2ap3_thumbnail_Picture-352.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-352.jpg

Fortsätt läs mer
  2304 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Martin Nordling
Jag har också varit intresserad av släkttavlorna i bibeln, men av någon anledning så verkar de flesta andra personer som jag känne... Läs mer
lördag, 20 augusti 2016 14:35
Markus Gunshaga
Tack för dina kommentarer, Martin - väldigt intressant läsning! Och nu när du nämner det så minns jag Fantomens antavla, och hur j... Läs mer
söndag, 18 september 2016 10:58
2304 Träffar
2 Kommentarer

Sammanlänkande förnamn

Idag infaller min namnsdag, något som fått mig att fundera kring detta med namn. Mina förfäder har i alla tider varit dåliga på att behålla eller skapa släktnamn. De flesta av dem var bönder, och använde således ständigt skiftande patronymikon, men även de förfäder som utan problem kunnat behålla släktnamnet har lagt av det eller skaffat ett nytt. Av den anledning har Silvius blivit Claesson, Appelqvist blev Danielsson, Lundsten blev Johansson, Löfgren blev Åkesson, Bockendahl blev Olsson och Beckström blev Bergqvist - listan kan göras lång. En del av charmen med släktforskning är ju att kunna skapa stamtavlor, rita upp vackra släktträd där man kan överblicka de ättlingar som burit ett visst släktnamn, men denna charm saknas till stor del i min egen släktforskning. Känslan av kontinuitet går liksom förlorad när släktnamn inte behållits längre än tre generationer, så jag brukar istället glädjas åt de förnamn som länkar samman generationerna i mitt släktträd.

Ett av dessa förnamn är mitt dopnamn Lars, som ärvts på farmors sida av i släkten i närmare trehundra år. När jag döptes i februari 1987 erhöll jag namnet Lars-Markus efter min pappa, som i sin tur är döpt efter sin morfars far, jordbrukaren Lars Larsson (1871-1945) i Nevishög. Denne döptes efter sin farfar, rusthållaren Lars Nilsson (1808-1845) i Hyby, som i sin tur var döpt efter sin farfar, rusthållaren Lars Andersson (1733-1785) i Görslöv. Längre bak än så har jag inte lyckats följa namnet Lars i släkten, men det känns nog så speciellt att kunna läsa namnet i en gammal skånsk dopnotis från 1733, och veta att denna lilla notis är direkt länkad till mitt eget namn.

b2ap3_thumbnail_Marcus-i-Krkstad_20140425-074717_1.jpgb2ap3_thumbnail_Marcus-i-Krkstad_20140425-074717_1.jpg

Morfars farfars morfars födelsenotis i Kråkstads födelse- och dopbok den 26 maj 1738 – »deres Sön Marcus» – det hittills äldsta belägget för namnet Markus i släktträdet.

Mitt tilltalsnamn Markus kändes dock länge som släktens nykomling. Mamma kan inte riktigt förklara varför jag fick detta namn - det var rätt namn, helt enkelt. Jag ville så gärna hitta en genealogisk koppling till detta namn, så glädjen blev extra stor när jag hittade inte bara en utan två Markus bland min morfars förfäder i Norge - hans farfars morfar Markus Hansen (1738-1800) på gården Skinnerud i Hobøl socken, och hans mormors farmors far Markus Larsen (ca 1752-1810) i torpet Skabben under gården Lindhol i Eidsbergs socken. Min förhoppning om att namnet Markus spritts bland ättlingarna i sydöstra Norge grusades dock snabbt. Marcus Hansen fick visserligen två barnbarn uppkallades efter sig, men den ene dog barnlös och den andre fick själv inga barnbarn. Marcus Larsen fick å sin sida nio barn och trettioen barnbarn, men ingen av dessa förde namnet vidare, så där bröts kedjan ganska snabbt. Det är därför extra kul att jag fick bli den som efter sex generationers uppehåll åter fick bära detta ursprungligen romerska mansnamn, som lär betyda »stridsman». Det är kanske mindre troligt att namnet givit upphov till min förkärlek för marsipan (ordet kommer från latinets Marci panis, »Marcus' bröd»), men man vet ju aldrig? Idag ska jag i alla fall fira min namnsdag med en liten marsipanbakelse, och känna mig extra stolt - jag länkar ju faktiskt samman nuet med 1700-talet!

Fortsätt läs mer
  3230 Träffar
  0 Kommentarer
3230 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
289 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
113 inlägg
Helena Nordbäck
110 inlägg
Anton Rosendahl
56 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser