För länge sedan levde en man vid namn Sven Svensson (död 1806), bosatt i Bjärshögs socken strax utanför Malmö. Till yrket var han skräddare, men under en period även båtsman och erhöll då efternamnet Brun. Han fick flera barn, och den yngste av dem var Per (1766-1829) som till skillnad från fadern varken blev båtsman eller skräddare utan smed. Antagligen var det under sin gesälltid som han antog namnet Beckström, ett släktnamn som överlevt till dags dato, om än med den moderniserade stavningen Bäckström. Han blev far till sex barn, men det var endast sonen Nils (1805-1853) som förde smedyrket, och därmed namnet Beckström, vidare – de övriga barnen kallade sig Persson eller Persdotter.

b2ap3_thumbnail_Bckstrm-Lars-N.jpg

Lars Bäckström (1841-1909), smedmästare i Malmö (foto i privat ägo).

Nils Beckström blev så småningom far till sju barn. Sönerna Per (1837-1912), Lars (1841-1909) och Jöns (1851-1872) förde vidare både smedyrket och släktnamnet Bäckström, mellanbrodern Pål (1844-1913) blev lantbrukare i Mölleberga socken och kallade sig därför Nilsson, medan sonen Anders (1848-1933) tog namnet Bergkvist. Detta skedde under hans gesälltid, och kanske för att särskilja sig från sina smidande bröder. Brodern Pål Nilssons barn kallade sig för övrigt Pålsson, men en av hans söner tog släktnamnet Norén.

Både Per och Lars fick söner som förde släktnamnet Bäckström vidare, men Anders Bergkvists gren – som ju redan bytt släktnamn en gång – fortsatte bytena. Av hans fem söner och fyra döttrar använde de senare stavningen Bergqvist medan minstingen Erik (1892-1963) konsekvent stavade namnet Bergquist med u, och två av sönerna bytte helt efternamn. Man kan åtminstone ana det ursprungliga släktnamnet då sonen Algot Bergkvist (1889-1953) tog namnet Bergée som flaggjunkare i Östersund, men att Johan Bergkvist (1874-1956) tog namnet Kaénevoff blir mer oväntat. En förklaring är att han under sin värnplikt lär ha inspirerats av ett hundskall (av latinets cane, »hund», och »voff»), något som låter rimligt med tanke på att ättlingarna sedermera använt stavningen Kanewoff. I unga år blev Johan för övrigt far till en utomäktenskaplig son, som tog sin mors släktnamn Rundström.

b2ap3_thumbnail_667.JPG

Smedmästaren Per Bäckströms (1837-1912) gravsten på Bara kyrkogård.

Sex generationer på raka manslinjen med åtta olika släktnamn, varav flera med skiftande stavningsvarianter. Som släktforskare vill man ju gärna tro (eller snarare hoppas?) att släktnamn är statiska, men faktum är att de ofta är föränderliga. När man följer en släkt finner man otaliga namnbyten, för genom livet mötte förfäderna många tillfällen att byta eller anta ett släktnamn – om man blev hantverkare eller borgare, soldat eller ryttare, student eller klockare, kronolänsman eller präst, adlades, förlorade sitt adelskap, var född utom äktenskapet, eller helt enkelt bara kände för att bära ett (nytt) släktnamn. Den sistnämnda varianten ökade lavinartat under 1900-talet och fram till våra dagar, och oavsett anledning kan det krångla till släktforskningen. Själv skulle jag hetat Hansson om inte min farfar bytt efternamn till Gunshaga 1961, och om farmors bror Bosse fått några barn hade kanske det fantasifulla Björlebo fått leva vidare – ett släktnamn han tog istället för det mindre fantasifulla Larsson. Om vi vänder på det skulle min mormors flicknamn varit Silvius, om inte hennes västgötske farfars farfars farfar Nicolaus Silvius (ca. 1697-1759) hade gått från regementspipare till bonde under namnet Claus Mårtensson. Liknande exempel finns säkerligen i de flesta släkter, och är något man måste ha i åtanke när man släktforskar – alla dessa föränderliga släktnamn.

Idag skulle min ff mf ff ha fyllt 251 år. Eller möjligen 242, 241 eller 238. Jag vet alltså inte vilket år han föddes, inte heller riktigt var eller ens vad han hette - och då har jag letat efter dessa uppgifter i 19 år!

När han avled 1852 13/2 på fattighuset i Runtuna hette han Johan Conrad Hurtig. Många av båtsmännen för Kesta rote tilldelades båtsmansnamnet Hurtig. Han antogs 1808 som båtsman för roten, men fick avsked redan 1819. På grund av den korta tjänstgöringstiden finns han bara med i två generalmönsterrullor. Där kallas han dock inte Johan Conrad Hurtig utan 1810 Johan Lindberg Hurtig och 1816 Johan Lundberg Hurtig.
En annan forskare tipsade mig om att Johan Conrad Hurtig fram till 1808 var båtsman i Bränntorpsstugan i Tystberga med det för den roten vanliga båtsmansnamnet Hamberg.

Han hette alltså Johan Conrad Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig. Eller bara Johan Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig.

Johan kom till Tystberga 1802 från Stockholm. Han bodde först i Bränntorpsstugan där också Maja Lisa bodde med sina tre utomäktenskapliga barn. Med benäget bistånd från båtsman Hamberg utökades barnaskaran till fyra i och med dottern Marias födelse 1803.
I Enebystugan bodde Kristina Larsdotter som gillade båtsmän vid namn Johan. Hon fick två barn, Kristina 1786 och Johan 1788, med båtsmannen Johan Ringberg i Kalvängstugan, och gifte sig med denne strax efter sonens födelse. Efter Johan Ringbergs död blev hon i stället sambo med båtsmannen Johan Kneck i Enebystugan. Sonen Jan föddes 1797 och dottern Anna Brita 1801.
En tid efter dotterns födelse flyttade Johan Conrad Hamberg till sin kollega Johan Kneck och dennes sambo i Enebystugan. När han 1808 bytte båtsmanstjänst och flyttade till Runtuna följde Kristina Larsdotters äldsta dotter Kristina Jansdotter med och de gifte sig 1809. Till svärmor Kristina och hennes Kneck i Enebystugan flyttade i stället Johan Conrads gamla flamma Maja Lisa och hans lilla dotter.

I Runtunas husförhörslängd uppges Johan Conrad Hurtig vara född i Nicolai, som i det här området avser Nyköpings Sankt Nicolai, dvs landsförsamlingen till Nyköpings Västra. Jag letade förgäves efter någon Johan Conrad i samtliga fyra Nyköpingsförsamlingar: Nyköpingsån delar staden i en västlig och en östlig del. På östra sidan finns stadsförsamlingen Nyköpings Östra och landsförsamlingen Helgona. En gång anges han även vara född i Bergshammar strax utanför Nyköping. Inte heller där återfanns han i födelseboken.

b2ap3_thumbnail_Nykpingsn2.jpg

Nyköpingsån i majskrud

I olika husförhörslängder och generalmönsterrullor växlar födelseåret mellan 1763 till 1772, 1773 och 1776. Där datum anges uppges han alltid, oberoende av födelseår, vara född just 28/5.

Efter avskedet från roten var familjen en kort tid inhyses innan Johan röjde nybygget Johannislund. I husförhörslängden anges han vara utfattig, och i Runtuna AI:12 [1841- 45] har prästen gjort en lång notering på latin om honom. En så sen notering på latin brukar innebära att prästen antecknat något negativt. Jag är visserligen gammal latinare (med betoning på gammal) men ska ärligt erkänna att det var länge sedan jag aktivt använde mina latinkunskaper. Med förträfflig hjälp från Markus Gunshaga tydde jag notisen till "Drinkare, lögnare, tjuv, fattig som en tiggare". Ja, det var sannerligen inget vackert omdöme om den åldrade båtsmannen.
b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-6-1812-1816-Bild-175-sid-169.jpg

Kladdig husförhörslängd. Runtuna, AI:6 [1812- 16] sid 169. Bild från Arkiv Digital.

Men när och var föddes Johan (Conrad)?

Min nuvarande hypotes är att han är identisk med fiskedrängen Karl Lundbergs och Katarina Eriksdotter Bergs son Johan, som föddes 1762 28/5 i Nyköpings Västra. Karl Lundberg hade tidigare arbetat som gevaldigekarl, sockerbruksarbetare, tobaksspinnare och arbetskarl och var uppenbarligen en man med lika många talanger som Johan (Conrad) hade efternamn. Jag har inte hittat några spår av familjen efter Johans födelse. Enda ledtråden är att lärogossen Johan Lundberg, född 1762, år 1773 bodde i gård nr 58 i 1:sta kvarteret, Nyköpings Västra. Detta tyder på att han är föräldralös men jag har inte lyckats återfinna föräldrarnas dödsnotiser.

Extra irriterande är detta "stopp" för att det dyker upp tidigt i min antavla. Om 1762 antas vara korrekt födelseår, var Johan 50 år när sonen Olof föddes 1812. Olof, som tog sig namnet Engström, fick sju barn mellan 1837 och 1858. Henning Engström (1858- 1945) är min ff mf. Det skiljer alltså nästan 100 år mellan farfar och sonson.

Innan Sverige fick sin första namnlag 1901 var det enkelt att byta efternamn. Man gick till prästen och berättade att man i fortsättningen ville heta Bergström, Hedlund, Lindgren eller något annat namn som föll en i smaken.

145 981 personer bär i dag efternamnet Eriksson, som är Sveriges femte vanligaste efternamn. De 17 vanligaste efternamnen är s k patronymikon, d v s bildade av ett manligt förnamn + son. I toppen för Andersson och Johansson en hård kamp om att vara vanligast förekommande.

 b2ap3_thumbnail_Ebba-Arne-Holger--Alf1.jpg

Ebba och Holger Eriksson cirka 1947 med barnen Arne och Alf.

Mitt efternamn kommer från min farfars farfars farfar, Erik Palmlöf (1793- 1867), vars tre söner samtliga valde att kalla sig Eriksson i stället för Palmlöf som sin far och farfar. Den troligaste anledningen var att namnet hade en dålig klang: Erik Palmlöf misslyckades med det mesta i livet. Även om det inte finns några noteringar om detta i husförhörslängderna förefaller det rimligt att han var alkoholiserad och därmed oförmögen att ens försörja sig själv. Efter sitt giftermål övertog Erik svärfaderns gård i Bärbo. Efter sju år blev han i stället torpare, men fick lämna torpet efter några månader. Samma sak på nästa torp. Därefter hankade han sig fram på olika ströjobb under något år innan han fick anställning som dräng på en gård. När hustrun dog något år senare var familjen så utblottad att socknen fick bekosta begravningen. Knappt hade hustrun hunnit i jorden förrän Erik stack sin kos och lämnade de sex barnen i åldrarna 2- 12 som utackorderas i olika familjer. I sockenstämmoprotokollen framkommer sockennämndens frustration i sökandet efter Erik Palmlöf.

I 25 år drev Erik Palmlöf omkring utan fast jobb eller bostad. 1860 knackade han så på hemma hos äldste sonen Erik Eriksson (1825- 1907) i Ekebytorp, Helgona, och krävde att denne skulle ta hand om honom på ålderdomen. När sonen fem år senare flyttade lämnade han kvar fadern.

b2ap3_thumbnail_Ekebytorp.jpg

Hästen Eliana vilar framför Ekebytorp. Torpet brukades från 1940 av min morfars föräldrar.

Min farfars farfar Karl Johan blev båtsman för Sjöändan i Helgona och fick båtsmansnamnet Sjökarl. Hans sex söner tyckte att Sjökarl var ett besynnerligt namn, och bytte tillbaka till Eriksson.

Karl Johans kusin Karl Oskar bytte i stället namn till Palmlöf, och såg sedan till att de 11 barnen fick ett gediget Palmlöfs-påbrå genom att gifta sig med Karl Johans enda dotter Elin.

Att mitt efternamn är så vanligt stör mig inte särskilt mycket. Då är jag mer bekymrad över att den Erik det hänvisar till var en så oansvarig typ. Min mammas flicknamn är ett vanligt förekommande patronymikon härstammande från hennes farfars farfar som var en komplett normal karl som själv uppfostrade sina barn.

Allra enklast vore nog att byta till mammas flicknamn. Det är förstås lite krångligt att fylla i papper, och kostar dessutom en slant, så i stället förkunnar jag nu att jag formellt bytt till mammas flicknamn. Härmed kallar jag mig Eriksson. 

Läs mer om byte av efternamn genom tiderna här: http://riksarkivet.se/Sve/Arkivhistorier/dokbilder/2003/surnames.pdf

Intressant namnstatistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Amnesovergripande-statistik/Namnstatistik/