Rötterbloggen
Rötterbloggen

Prata med de levande!

»Petronella och Anders hade ett litet »koställe» i Staffanstorp, i den del som hette Nevishög. Huset var på tre rum och kök och gården hade en ko, någon gris och för övrigt odlade man sockerbetor och säd samt grönsaker och rotfrukter för husbehov. Möblerna i boningshuset var blåfärgade som Gösta (en dotterson som hade konstnärliga talanger) hade målat röda blommor på. På gårdsplanen fanns en brunn som tillhandahöll vattnet. Sommartid användes brunnen även som »kylskåp» – i en mjölkkanna lade man ner det som skulle kylas, satte på locket och firade sedan ner/upp med en kedja. Det fanns också ett loft där allehanda saker förvarades, och där den rökta hushållsskinkan jämt hängde på tork i taket.

Farfar Anders var precis som sin far till yrket skräddare och hade sin verksamhet i hemmet – när han jobbade satt han i så kallad »skräddarställning» på ett bord. De var underbara människor som tog hand om alla barnbarn som föddes utanför äktenskapet. […] Farmor och farfar var omtyckta av barnbarnen och de upplevde atmosfären hos dem som positiv. Det var därför helt naturligt att varje jul tillbringades hos dem. Någon julgran minns jag inte men jag tror att man hade en sådan. Barnen fick enstaka julklappar men i form av klädesplagg.

Anders var en glad och skämtsam man som tyckte om att umgås och busa med barn. Han snusade och hade en näsa som alltid rann. Stor munterhet väckte han när han sprang omkring och letade efter sina glasögon som han hade satt upp i pannan. Han behöll med åren sin vitalitet och jag minns att han gick med rak gång, stödd av sin käpp.

Farmor Petronella var en bestämd dam. Bland annat tyckte hon att sondottern Ester var bortskämd och aldrig fått lära sig att veta hut! Sonen Erik ärvde troligen mycket av sina bestämda drag från modern. Petronellas klädedräkt gick i mörka färger med en kjol bestående av ett enda tygstycke som hon svepte runt sig och sedan knöt fast med ett bomullsband, och hennes underbyxor var inte hopsydda i grenen. Hon höll rent och prydligt omkring sig i hemmet, var duktig på att laga mat och mån om att alla skulle ha det bra. Hon bakade rullrån, sockerkakor och vetebullar och tog hand om köttet efter slakten, gjorde leverkorv och så vidare.»

b2ap3_thumbnail_Kopia-av-Fam-Bergqvist.jpgb2ap3_thumbnail_Kopia-av-Fam-Bergqvist.jpgFamiljen Bergkvist, sannolikt på föräldrarnas guldbröllopsdag 1922. Anders Bergkvist (1848-1933) och Petronella Andersdotter (1851-1926) sitter ner, omringade av barnen Matilda (1879-1965), Elida (1886-1963), Johan (1874-1956), Erik (1892-1963), Nils (1873-1955) och Johanna (1877-1962).

Raderna ovan beskriver min farmors farmors föräldrar Anders och Petronella Bergkvist i Nevishögs socken, strax utanför Lund, och har berättats av deras barnbarn Agne (1915-2010) och Lisa (1920-2012). Några år tidigare hade jag gjort det stora misstaget att vänta alldeles för länge med att kontakta min gammelfarmors kusin Signe (1903-2004), så denna gång var jag mycket snabbare. Jag sände brev, drog i trådar, ställde frågor – och ur de gamla släktingarnas minnen, dessa ovärderliga skattkammare, framträdde sakta men säkert Anders och Petronella tydligare och mer levande än någonsin tidigare. 

Ja, lysningsböcker och flyttningslängder i all ära, men ingenting slår känslan av att verkligen kunna se förfäderna framför sig – livs levande, som människor i färg av kött och blod. Så prata med dina gamla släktingar, ställ frågor och var nyfiken, titta i gamla fotoalbum, fråga igen och skriv ner släktens berättelser för att rädda dem undan glömskan. Detta är något av det finaste du kan göra som släktforskare, om du frågar mig. För kyrkoböckerna har funnits där i många, många år, och lär finnas kvar minst lika länge, men dina gamla släktingar lever inte för evigt. Så passa på nu i jul, när hela släkten är samlad, och prata med de levande – det bästa sättet att göra släktforskningen levande.

Fortsätt läs mer
  1774 Träffar
  0 Kommentarer
1774 Träffar
0 Kommentarer

»...men jag vet inte vad han hette»

Det var egentligen dessa ord som fick mig att börja släktforska för femton år sedan, men mitt intresse för genealogins ädla konst väcktes redan i början av 90-talet – närmare bestämt den 12 mars 1993. Jag hade fått en prenumeration på Kalle Anka & Co. av föräldrarna, och när jag kom hem från förskolan den där härliga fredagen låg där ett inplastat exemplar av den senaste Kalle Anka-tidningen på köksbordet. Denna tidning var extra speciell eftersom den innehöll ett »Farbror Joakims liv»-avsnitt, nämligen »von Anka-borgens godsherre» av den oefterhärmlige amerikanske serietecknaren Don Rosa. Serien handlar om hur Joakim von Anka återvänder till Skottland i ett försök att rädda sina förfäders gamla slott, von Anka-borgen. I ett oförsiktigt ögonblick trillar han i vallgraven och förlorar medvetandet, varpå han för en kort stund hamnar i von Anka-himlen. Där får han träffa sina förfäder, som efter hetsiga diskussioner kommer fram till att deras ättling måste återupplivas. Med ett unisont »Han är den siste av oss alla – och han är vår favorit!» skickas Joakim von Anka tillbaka till de levandes skara, försvarar sina förfäders ära och räddar von Anka-borgen.

Den där serien gjorde ett oerhört starkt intryck på mig, och jag minns att jag läste den så många gånger så att sidorna blev alldeles slitna och ryggen lossnade. Året därpå firade Kalle Anka 60-årsjubileum, och då passade Don Rosa på att skapa Kalle Ankas släktträd, som publicerades i Kalle Anka & Co. 1994. Själva trädet medföljde som plansch och sedan fick man släktingarna efterhand, i form av klistermärken som skulle klistras in på rätt plats i släktträdet – ungefär som riktig släktforskning! Tyvärr missade jag både planschen och de flesta av klistermärkena, men med färgkritor ritade jag ett litet släktträd där jag klistrade in de få klistermärken jag fick tag på. Det såg visserligen helt tokigt ut, och det var ju Kalle Ankas förfäder – men den där lilla kritteckningen var mitt första släktträd, och jag var sex år gammal.

b2ap3_thumbnail_018---PerHansson.jpgb2ap3_thumbnail_018---PerHansson.jpg

Min farfars morfar Per Hansson (1871-1944), mjölnare i Annelöv och sedermera lantbrukare i Häljarp

Under de kommande åren funderade jag ofta kring mina egna förfäder. Jag trodde att det bara var »fint» folk som kunde spåra sina anor – de som redan kände till sin härstamning, visste vad deras förfäder hade gjort och var de hade bott. Själv visste jag ju ingenting men var ändå sugen på att släktforska, så jag använde det källmaterial som fanns till hands – mina serietidningar och böcker. Jag utforskade alltifrån Långbens antavla till faraonernas släktträd, och min utredning över den grekiska mytologins komplicerade släktförhållanden blev ett omfattande projekt. Jag skapade många vackra släktträd och antavlor, men inom mig gnagde frågorna. Vilka var mina förfäder? Varifrån kom jag, och vilka var de människor som gjort mig till den jag?

Våren 2000 hade vi ett skolprojekt där vi skulle ta reda på så mycket vi kunde om vår släkt, och av min engagerade engelsklärare fick jag låna boken »Släktforska! : steg för steg» av Per Clemensson och Kjell Andersson. Jag sträckläste den från pärm till pärm, och promenerade sedan hem till farfar med anteckningsblocket under armen. Farfar plockade fram sina gamla fotoalbum och berättade om morbror Henning och moster Alma som hade ett lantbruk i Saxtorp, om kusin Malte som var inkallad under andra världskriget och morbror Julius som rökte pipa. I ett av albumen, som var mycket äldre än de andra, fanns ett svartvitt fotografi föreställande en äldre mustaschprydd herre iklädd väst. »Vem är han?», frågade jag, och pekade på det gamla fotot. »Det är min morfar Per Hansson», sa farfar. Han var visserligen bara fem år gammal när morfadern dog, men hade ändå tydliga minnen av honom eftersom han bodde hos dottern Elvira på gamla dar. Jag lyssnade fascinerat när farfar berättade om kafferep och morgonsupar, om dansbanan i Annelöv och när blixten slog ner i kvarnen, och plötsligt inflikade han att »min morfars far var kvarnbyggare och lär ha byggt många kvarnar i trakten, men jag vet inte vad han hette».

b2ap3_thumbnail_Hanssons-grav.jpgb2ap3_thumbnail_Hanssons-grav.jpg

Per Hanssons grav, på Annelövs kyrkogård. I graven vilar även farfars mormor Cecilia (1870-1934), som dog några år innan farfar föddes.

Jag kunde inte sluta tänka på den där kvarnbyggaren, min farfars morfars far. Vem var han, vad hette han? Varifrån kom han, och vilka kvarnar hade han byggt? Jag och farfar bestämde oss för att dela upp arbetet – farfar skickade brev till pastorsexpeditionerna i de församlingar där släkten bott, och jag beställde mikrokort från SVAR som sedan noggrant undersöktes i stadsbibliotekets källare. Sakta men säkert växte ett släktträd fram, mitt eget släktträd, och för varje nytt namn eller yrke som dök upp ville jag veta mer. Så småningom blev det väldigt krångligt med alla mikrokort från SVAR, och eftersom farfars förfäder var skåningar fanns kyrkoböckerna på landsarkivet i Lund – knappa 40 minuters bilresa från Helsingborg. På vägen dit körde vi genom de socknar där farfars släkt har bott »sedan urminnes tider», så vi passade på att svänga inom kyrkogårdarna i dessa socknar. Besöket vid farfars morfars grav på Annelövs kyrkogård blev en andäktig upplevelse, och trots att jag bara hade en gravsten framför mig kom han till liv tack vare farfars berättelser från barndomen.

Jag kommer så väl ihåg det första besöket på landsarkivet. De vita handskarna, alla mikrokort och den ljuvliga doften av gamla arkivhandlingar. Jag minns även de nyfikna blickarna från de andra arkivbesökarna – jag var ju bara tretton år gammal, och antagligen trodde väl de flesta att jag hamnat fel. Jag hade emellertid inte alls hamnat fel, jag hade hittat hem, och trots att det har gått femton år sedan mitt första arkivbesök blir jag fortfarande lika lycklig av att släktforska. För mig är släktforskning den perfekta kombinationen av historia, personhistoria och lokalhistoria, där jag själv är huvudpersonen och kan forska precis hur jag vill – mycket eller lite, brett eller smalt, upp eller ner. Ibland släktforskar jag oftare, ibland mer sällan, men en sak är säker. Den där fredagen i mars 1993 tändes en eld inom mig, en genealogisk eld som har brunnit sedan dess och aldrig kommer slockna.

Fortsätt läs mer
  2734 Träffar
  0 Kommentarer
2734 Träffar
0 Kommentarer

Då började jag släktforska

Då började jag släktforska

Egentligen är det svårt att säga precis när jag började släktforska. Jag brukar säga 2002, det år jag började lägga över min fars efterlämnade släktforskning på datorn. Men, när man tänker efter, så hade jag varit inne på släktforskning tidigare. Min far berättade mycket om sin släkt och om sin barndom när vi barn var små. Vi tyckte om att höra alla berättelser om livet på ett litet skånskt jordbruk. Han berättade om sin släkt och om andra personer i bygden, han berättade om hur de arbetade på åkrarna före mekaniseringen . Det var något han sysslat med innan, han skrev berättelser om bygden och om folktro i den lokala tidningen redan på 30-40-talen.  Man kan alltså säga att mitt intresse är nedärvt. Idag är alla historierna en minnesskatt om livet förr. De är också en skildring av Sveriges väg från ett fattigt land till ett folkhem.  Min far började som bonddräng, från enkla förhållanden. Min faster har berättat att han gick i en hästvandring, en rund bana där hästen drar tröskverket, hela tiden muttrandes ”och det här ska jag göra hela livet”. Efter sex år i folkskolan fick han gå ut och tjäna. Han berättade själv om hur drängarna fick sova i ett rum i stallet, det var så kallt att vattnet i hinken var fruset på morgnarna. Men den lilla lönen spenderades på Hermodskurser, alltså korrespondenskurser och pappa slutade som professor och ledamot av Lantbruksakademien. Han fastnade inte i hästvandringen – som så många andra på den tiden kämpade han till sig utbildning som garanterade en annan framtid.

Jag tror, att alla historierna gav mig en respekt för kunskap och lärande, en respekt som inte alltid harmonierar med vad jag möter i mitt arbete som lärare idag.  De gav mig också ett levande historieintresse, ett intresse för den lilla människans historia. Jag intervjuade äldre släktingar redan tidigt, inte för att göra antavlor utan för att få veta mer om deras liv och livsbetingelser. Jag lärde mig ysta ost, koka messmör, elda i vedspisen och mängder av andra, gamla hantverk. Jag letade på kartor efter gårdar och torp och funderade på livet där. Nu, 50 år senare, när historieämnet inte längre bara är krig och gubbar, så läser jag också historiska kurser på universitetet.

Eftersom min egen släkt redan var relativt väl utforskad, så fick jag min första kontakt med arkivmaterial när vi började ha semester på min sambos gård i Östergötland på 90-talet. Naturligtvis ville jag genast ta reda på vilka som bott där. Snabbt iväg till landsarkivet i Vadstena, där vänliga arkivarier hjälpte mig att hitta de rätta böckerna.

Ett hopp till 2002,då jag började skriva in min fars efterlämnade forskning i min dator. Det var lite segt så jag googlade och hittade en engelsman som ville veta var hans anfader, Carl Segerlund, kom ifrån. Han dök nämligen upp i Liverpool på slutet av 1870-talet, gifte sig och fick barn. Sedan försvann han igen. Min farmors flicknamn var just Segerlund, efter hennes fars styvfar, och det visade sig att det var rätt släkt. Vi forskade tillsammans via mail under flera år och jag kom verkligen in i det roliga med släktforskningen – att lösa problem och att lösa problem tillsammans – det som senare blev släktforskningslaviner. Nu hade Genline kommit och det kom nya källor varje vecka som man kunde hugga tag i.

På den vägen är det fortfarande, jag forskar minst på min egen släkt och kan inte låta bli spännande gåtor, vare sig de är i form av frågor på olika forum eller en låda bilder på en loppis. Det går att forska på allt!  Allra mest spännande är det att följa familjer framåt, med alla syskon och deras ättlingar. Man får en inblick i hur snabbt det kunde gå både uppför och nedför den sociala rangskalan förr. Det har också blivit ett tema när jag skriver uppsatser för mina historiska studier. Pappas berättelser är nog grunden till även detta intresse.

Jag är alltså inte så enormt intresserad av min egen genetiska härstamning, men man kan ju undra varför jag alltid gillat att tala inför publik, varför jag är lite av en teaterapa. Är det de gener jag delar med Erik Jansson*, ”Vetemjöls-Jesus”, mannen som brände biblar och drog med sig en stor grupp människor till Amerika för att grunda utopin Bishop Hill, som dyker upp igen?

 

 

·         *Min  morfars farmors farfars brorson

 

     Bildkälla: Erik Jansson, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2015-07-13.

 

Fortsätt läs mer
  2087 Träffar
  0 Kommentarer
2087 Träffar
0 Kommentarer

Den sköna lustgården

"Det fanns inga stora slätter som i Skåne och Östergötland och inga stora, sammanhängande skogstrakter som i Småland, utan det var en blandning av allt möjligt. "Här har de tagit en stor sjö och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning", tänkte pojken, för han såg ingenting annat än små dalar och små sjöar och små kullar och små skogsdungar. Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig. Så snart som en slätt höll på att växa sig stor, kom en kulle och ställde sig i vägen, och om kullen ville länga ut sig till en ås, tog slätten vid igen. Så snart en sjö blev så stor, att den tog sig något ut, smalnade den av till en å, och ån fick inte heller flyta lång sträcka, förrän den blev utvidgad till en sjö. Vildgässen flög fram så pass nära kusten att pojken kunde se ut över havet, och han såg, att inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den bröts sönder av en mängd öar, och öarna fick inte heller bli särdeles stora, förrän havet tog vid igen. Det var ständigt ombyte. Barrskog bytte om med lövskog, åkrar med mossar och herrgårdar med bondstugor."

 

Det är över 100 år sedan Selma Lagerlöf lät Nils Holgersson beskriva Sverige sett från en gåsrygg. Hennes beskrivning av Sveriges lustgård Södermanland stämmer fortfarande väl in. Landskapet är omväxlande och oerhört vackert på de allra flesta håll. Inte undra på att mina förfäder var hemkära när deras omgivning var både varierande och tilltalande! Trivdes man inte på sin födelseort väntade helt andra livsbetingelser runt hörnet så de flyttade sällan längre sträckor.

b2ap3_thumbnail_Sdermanland-collage3.jpgb2ap3_thumbnail_Sdermanland-collage3.jpg

På övre raden en stadsvy i Nyköping, Halla kyrkogård och ett torp i Runtuna.

På nedre raden en torparfamilj i Svärta,hembygdsgården i Malmköping samt en sågarbetare i Vrena. 

Precis som landskapet är omväxlande skilde sig också livsbetingelserna för sörmlänningarna. Herrgårdsherrskap, torpare, soldater, gruvarbetare, stadsbor och hantverkare levde ofta sida vid sida under helt olika villkor. Under det gångna året har jag i ett antal bloggar berättat om olika sörmländska levnadsöden: mannen med träbenet, slaktarsonen vars liv egentligen ändade i en skyttegrav på västfronten, en förtvivlad änka och en vanmäktig minuthandlare. Det finns förstås massor med fascinerande historier kvar att förtälja!

 

Har du också sörmländska rötter? Skriv din släktberättelse och delta i den berättartävling som arrangeras av Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening och Södermanlands Nyheter. Berättelsen, som ska ha förankring i Södermanland, får vara max 12 000 tecken och ska förstås ha anknytning till släkt- eller hembygdsforskning. Fem vinnare i tävlingen tillkännages på Släktforskardagarna i Nyköping 29- 30 augusti. För tips om hur du kommer igång med skrivandet, läs gärna Eva Johanssons blogg Skriv för släkten!    

Fortsätt läs mer
  3171 Träffar
  0 Kommentarer
3171 Träffar
0 Kommentarer

Skriv för släkten!

Vill du komma igång och skriva din släktberättelse? Här är mina fyra bästa skrivtips:
1. Börja med en disposition med ungefärlig kapitelindelning och innehåll. Det blir ett stöd för skrivandet och kan hjälpa dig framåt.
2. Om det är svårt att komma igång: hoppa över inledningen och börja att skriva om det du tycker är mest intressant. Inledningen kan du skriva sedan.
3. Tänk på vem du skriver för. Skriv för dina läsare, inte för andra släktforskare.
4. Variera mellan spännande händelser och övergripande beskrivningar.

De här tipsen delade jag med mig av på en skrivarkurs för släktforskare, som jag höll igår i Nyköping hos Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening. 25 släktforskare som vill komma igång med att skriva om sin släktforskning för barn, barnbarn och andra släktingar.

Det är verkligen roligt att åka iväg och träffa släktforskare en hel dag. Himla kul! Så många trevliga släktforskare det finns. Och jag fick förmånen att få prata om det roligaste jag vet, att släktforska och att skriva.

Jag vill på alla sätt uppmuntra så många släktforskare som möjligt att skriva sin släkthistoria. Min kurs och min skrivhandbok kallar jag "Skriv för din släkt!" och det är precis det jag menar att man bör göra. När jag släktforskar då vill jag att resten av min släkt ska ta del av resultatet. Och är de inte släktforskare så är kanske enbart ett släktträd med namn, årtal och platser inte är det som får intresset att vakna.

Jag tror på att man ska lyfta fram det intressanta i den egna släkthistorien och servera det så att det ger ny kunskap och väcker nyfikenheten hos dem som inte släktforskar. Att visa att var och en i släkten ingår i en större kedja, ett sammanhang, som kan sträcka sig flera hundra år bakåt i tiden.

Hur kan man göra sin släktberättelse intressant och lockande? Det är i början av din text som du behöver fånga läsaren. Det ser man om man läser romaner. Ett trix är att börja sin berättelse på ett fängslande sätt, redan i de första meningarna. Det är som i verkliga livet, man har bara 15 sekunder på sig att göra ett första intryck.

Numera läser jag en hel del biografier. Ska man skriva är det bra att läsa mycket, det ger inspiration. Några bra inledningsmeningar som jag gillar är följande:

"Det hänger ett foto på min vägg som föreställer en kvinna som jag aldrig har träffat. Det vänstra hörnet är avrivet och ditsatt igen med tejp." Rebecca Skloot: Den odödliga Henrietta Lacks (Så klart vill jag veta vem kvinnan på fotot är.)

"Att tjäna pengar har aldrig varit släkten Kingsleys starka sida och ännu mindre att behålla pengar." Signe Höjer: Mary Kingsley (Oj, vad hände i den här släkten?)

"När de träffas är hon arton, mindre än ett år senare är de gifta. Hon är nitton år när det första barnet föds, sedan kommer det ett varje år, alla med olika födelseorter. När det sjätte barnet föds är hon 25, då bor de på skilda håll." Märta Tikkanen: Emma & Uno (25 år, sexbarnsmor och separerad! Hur gick det till?)

Jag måste också berätta om en annan rolig sak från Nyköpingsbesöket. Jag övernattade hos en av föreningsmedlemmarna (stort tack, Kersti med make!) och blev bjuden på frukost. På frukostbordet låg tabletter (tallriksunderlägg) som bestod av ett inplastat släktträd. Laminerat heter det kanske. Vilken smart och rolig idé! Det vore något att förse släkten med.
Jag borde tagit upp mobilen och fotograferat underläggen men det gjorde jag inte. Och Kersti kanske inte vill ha sitt släktträd i bloggen här. Men detta är verkligen något som gav mig inspiration.

Fortsätt läs mer
  4317 Träffar
  0 Kommentarer
4317 Träffar
0 Kommentarer

Skriv för årsboken!

Nu efterlyser vi bidrag till Släktforskarnas årsbok 2015. Tiden går fort och det är redan dags att tänka på nästa utgivning.

årsbok

Jag vet att ni är många släktforskare där ute som har mycket intressant att berätta från era erfarenheter som släktforskare. Det kan handla om hur du löst knepiga problem, gjort fynd i arkiven och lyckats komma vidare. Det kan handla om att du använt dig av mindre kända arkiv och kan berätta om vilken information du fått där. Kanske är du extra kunnig och erfaren inom ett visst ämnesområde.

Dela med dig av dina kunskaper och erfarenheter!

Under min tid som släktforskare har jag sett hur gärna vi hjälper varandra, delar varandras förtjusning över arkivfynd och sprider vår kunskap. I Släktforskarnas årsbok kan du bidraga till detta och vara till hjälp för andra.

Artiklarna i årsboken får gärna vara spännande och roliga men ska också ge ny kunskap. Vi vill ha fler artiklar inriktade på metodik, hur man gör. Tro inte att alla kan det du kan. Nya släktforskare tillkommer hela tiden, släktforskarkurserna ute i föreningarna fylls ständigt på. På kurserna får man lära sig söka i kyrkböcker och hitta information i vissa databaser. Men allt det där andra, allt det som vi behöver få veta för att komma vidare när namn, årtal och platser är konstaterade. Det kan du berätta om.

För den som släktforskar växer oftast också intresset för historia, för hur våra släktingar levde, deras livsvillkor och förutsättningar. Detta är också intressant kunskap för släktforskare, sådant som hjälper oss att förstå den information vi får fram från arkiven.

Ett exempel: För några år sedan upptäckte jag ett par ganska tidiga skilsmässor under första halvan av 1800-talet. Jag blev överraskad, jag trodde inte att det förekom särskilt ofta. För att få veta mer skaffade jag då årsboken 2002 med Elisabeth Thorsells intressanta artikel om skilsmässor, som förklarade mycket för mig. Årsböckerna lever länge, flera årgångar finns fortfarande att köpa i Rötterbokhandeln.

Här finns mer information om att skriva för årsboken: http://www.genealogi.se/arsbok-pub
Läs detta innan du skickar in ditt bidrag!

 

 

Fortsätt läs mer
  2456 Träffar
  0 Kommentarer
2456 Träffar
0 Kommentarer

Skrivarkurs i Jönköping

Igår var jag i Jönköping och höll en skrivarkurs hos Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening. Vad trevligt det var och vilken fin dag det blev!

23 släktforskare i föreningen vill komma igång med att skriva sina släktberättelser, eller komma vidare efter att det tagit stopp.

För många är det svårt att komma igång fast man har så mycket man vill berätta om. Jag har ett par tips.

Ett är att vänta med inledningen till senare, börja i stället skriva om det du helst vill. Är det farmors morbror Oskars berömda dotter Stina du har i huvudet så börja med att skriva om henne. Fortsätt med något annat som också pockar på att bli skrivet. Sedan är du igång och kan knyta ihop berättelsen efteråt.

Ett annat tips är att du skriver för en särskild person. Även om hela din släkt så småningom ska läsa din kommande släktbok så tänk dig en person som du berättar för, och börja sedan skriva. Kanske ett barnbarn, eller din syster. Formulera dig som du brukar göra när du berättar. Då kommer du igång.

På kursen pratade jag också om dramaturgi och hur man kan bygga sin berättelse. Hur man kan få läsaren att förstå den egna släkten, inte bara som enskilda människor utan som en del av det samhälle och den tid de levt i. Jag pratade om skrivregler och språkriktighet, som kanske hämmar många.

Nu hoppas och tror jag att ni 23 som var med redan idag har satt igång med ert skrivande.

Jag gillar mötet med nya människor och att träffa andra släktforskare. Vi har ett stort och dominerande gemensamt intresse men är förstås ändå mycket olika. Jag lär mig nytt varje gång jag är ute och håller föredrag eller kurs med släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Jonkoping.JPGb2ap3_thumbnail_Jonkoping.JPG

Vi kom till Jönköping i god tid före kursstart och hann ta en promenad utmed Vätterns strand i mellantiden. Så vacker Vättern är! Och vilken skatt att ha stranden så där mitt i stan. Jag har aldrig varit i centrala Jönköping tidigare, bara suttit på tåget som stannat vid järnvägsstationen och sett Vätterns vatten från tågfönstret. Men det ska absolut bli fler besök.

Dessutom var det en underbart fin och varm höstdag så när vi efteråt åt lunch kunde vi göra det på en uteservering.

Fortsätt läs mer
  2906 Träffar
  0 Kommentarer
2906 Träffar
0 Kommentarer

I väntan på Karlstad

På torsdag åker vi till Karlstad och släktforskardagarna. Vi är tre medlemmar från Tjust Släktforskarförening som tar bilen dit tillsammans.

b2ap3_thumbnail_lamm.JPGb2ap3_thumbnail_lamm.JPG

I väntan på att åka klappar jag fåren och förbereder den skrivarkurs jag ska hålla på lördag.

Även om vi bor på landet har vi inga egna får. Grannen arrenderar ut bete alldeles intill vår tomt och fårägaren finns någon annanstans. Det är fint med fåren här på somrarna. Jag tror att det är gutefår.

Får är trevliga djur. Efter hand har de blivit mer vana vid oss och nu är de inte så rädda längre. Får har människor haft i tusentals år och jag tror att de flesta av våra förfäder hade får omkring sig hemma på tunet. Det ser man i många bouppteckningar. För ett par år sedan skrev jag en bok om får, fårskötsel, fårhistoria och mat.

I Karlstad ska jag mesta tiden vara i släktforskarförbundets bokhandelsstånd och bland annat sälja årsboken. Det ska bli riktigt roligt. Det är kul att vara med på mässa och träffa mycket folk, men man kan bli ganska slut efter några dagar. På 90-talet var jag med och jobbade på bokmässan i Göteborg, då var jag anställd på kommunbiblioteket. En strid ström av folk hela dagarna och fötterna värkte på kvällen. Men roligt var det. Nu ser jag fram emot att träffa en massa andra släktforskare, bland annat ni som ska vara med på skrivarkursen för släktforskare.

Det blir ett lite annorlunda kursupplägg än jag är van vid. Här i Västervik har jag på senare år hållit fyra skrivarkurser för medlemmarna. Det är kurser med fyra träffar per kurs. Nu blir det en träff och resten på distans. Det innebär att deltagarna skickar sina texter till mig och får respons via mail. Rena distanskurser har jag också ibland, och det fungerar bra. Det blir mer som individuell textcoachning.

Själv har jag läst en hel del distanskurser på universitet, bland annat Släktforskning A och Släktforskning B på Mittuniversitetet. Det var så allting började för mig.

 

Fortsätt läs mer
  3150 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
3150 Träffar
0 Kommentarer

Mjölet blev bröd

Det här är bröd med historia. Inte gammalt bröd, utan på sätt och vis ett bröd med släkthistoria. Jag bakade frukostfrallorna i morse, av mjöl från Berte kvarn i Halland.

b2ap3_thumbnail_3.JPGb2ap3_thumbnail_3.JPG

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg här om att åka på släktforskningssafari under sommarledigheten. Så klart har jag gjort det i år igen. Men det blev mer familjeforskning än släktforskning.

Min pappa bor på västkusten, mellan Falkenberg och Varberg, i närheten av där jag växt upp. Vi hälsade på honom nu i början av augusti och förra helgen gjorde vi ett besök på Berte kvarn i Slöinge söder om Falkenberg. Ett oplanerat besök som kom till efter att min lillebror, som också var hemma på besök, talade om att han köpt mjöl från Berte när han handlade mat några dagar tidigare. Berte kvarn är en välkänd plats i vår familj. Där bodde mina föräldrar 1948-49 med mina två äldsta bröder.

Mina föräldrar var unga och nygifta och pappa hade muckat från militärtjänstgöring när han fick arbete på Berte gård, som kvarnen ligger på. Pappa var djurskötare. Han skötte om korna, kalvarna och tjurarna. Inte minst tjurarna. När vi stod utanför Berte gårds ladugård och tittade berättade han den ena historien efter den andra om incidenter med både snälla tjurar och ilskna tjurar.

b2ap3_thumbnail_1.jpgb2ap3_thumbnail_1.jpg

Ladugårdsdörren stod öppen och pappa tittade inåt i ladugården, men givetvis gick vi inte in. Det får man inte göra, hur lockande det än kan vara. Han berättade hur mjölkkornas foderbord stått för 65 år sedan och hur de körde fram mjölkmaskinen på en kärra och flyttade den mellan korna. På den tiden var de två djurskötare och fyra eller fem drängar. Han trodde att det kunde ha varit ett 80-tal kor då, om jag minns rätt. Vi fick senare veta att de har omkring 250 mjölkkor idag och att dessa sköts av tre personer i en ny och större ladugård en bit bort. I den gamla ladugården fanns inga mjölkkor när vi var där.

Berte kvarn är ett stort gårdskomplex, som också inrymmer bostäder, ett museum och en glassfabrik (Siaglass). Miljön är mycket vacker, särskilt på andra sidan kvarnen där vägen går genom lummig och kuperad terräng vid Suseån.

Efter en titt på ladugården skulle pappa visa oss var de bott 1948-49. Vi åkte på en slingrande grusväg någon halvkilomter, förbi några hus, "där bodde den och den..." berättade pappa. Deras arbetskamrater på den tiden.

Mina föräldrar bodde då i en arbetarbostad med två lägenheter, uppdelat på halva huset vardera. Tidigare hade det varit tre och idag är det en familjs bostad. Vi stannade bilen på vägen utanför huset och jag tog några bilder. Min bror såg att någon rörde sig inne i huset och då gick jag och knackade på för att tala om varför vi var där, så att de som bor där idag inte skulle bli oroliga.

I huset bor nu en ung barnfamilj. Den unga kvinnan som öppnade lyssnade uppmärksamt på mig och plötsligt föreslog hon att vi skulle komma in och titta i huset! Så jag hämtade min pappa, min bror och maken och så fick vi en mycket fin pratstund där inne. Hon ringde också efter en släkting som visste mer om äldre tider och som kom och pratade med oss. Pappa berättade var köket låg, och sängkammarn och finrummet på den tiden de bodde där. Kakelugnarna fanns kvar.

Det var så roligt! Jag är oändligt tacksam för detta. Vilka fantastiska människor det finns som delar med sig av sitt privatliv för att vi kommer och är nyfikna. När vi kom hem på kvällen sa min gamle far att det allra roligaste var att få komma in i huset igen, efter 65 år. Han var så glad över detta, och att få träffa de två där nere. Så jag vill verkligen uppmana alla er släktforskare att våga knacka på. Det kan ju i värsta fall bara bli ett nej. Men det kan också bli en inbjudan.

Under min uppväxt har jag hört mycket om Berte kvarn hemma. Mamma pratade ofta om deras då närmaste grannar, som de delade hus med. De höll kontakten en tid och mina föräldrar har varit där efteråt. Om jag varit med minns jag det inte för att jag var så liten då. Vi hade inte bil på 50-talet och mina föräldrar flyttade flera mil norrut när de lämnade Berte, så det blev nog bara något enstaka besök.

Innan vi åkte hem gick vi in på kvarnmuseet, som är stort för att vara ett landsbygdsmuseum. Här kunde pappa berätta om många olika jordbruksredskap som användes förr och mycket annat som vi såg. Här finns också historien om Berte kvarn och dess ägarfamilj. I dag är det 14:e generationen på gården, som varit i samma familjs ägo sedan 1569. Bara det är intressant för en släktforskare.

b2ap3_thumbnail_5.JPGb2ap3_thumbnail_5.JPG

Givetvis köpte jag med mig mjöl hem, och har alltså bakat frukostfrallorna på det idag.

Läs mer om Berte kvarns historia på företagets egen hemsida och på stiftelsen Bertebos hemsida.På stiftelsens hemsida finns bl a en fin äldre bild på familjen Stenström som ägt kvarnen sedan 1569.

På en privat blogg från Slöinge finns en bild som visar den fina miljön kring kvarnen.

Fortsätt läs mer
  3324 Träffar
  0 Kommentarer
3324 Träffar
0 Kommentarer

Släktberättelsen om kärlek och krig

Många med mig gillar att skriva, det vet jag. Som släktforskare träffar man på en del fantastiska historier som verkligen borde berättas, och inte bara stanna som en anteckning i ens släktforskningsprogram. Men hur kommer man igång?

"Write as you go along!" uppmanar oss Crista Cowan, anställd på amerikanska Ancestry som släktforskare. Hon har en blogg där och en videokanal på Youtube. I ett avsnitt tar hon upp detta ämne, att komma igång med att skriva sin släkthistoria.

Crista Cowan kommer att medverka på Släktforskardagarna i Karlstad, där hon berättar om sitt arbete.

Jag håller med henne, även om jag inte alltid tillämpar det. Vid det här laget har jag skrivit en hel del släkthistoria, både från min egen släkt och om släktforskningsresultat från andras släkter, inte minst ett antal artiklar i vår förenings medlemstidning.

Ett bra sätt att få inspiration är att läsa andras släktberättelser, menar Crista Cowan. Detta instämmer jag fullständigt i. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa biografier baserade på släktforskning.

I sin videoblogg tipsar hon om några amerikanska böcker på detta tema (cirka 8 minuter in på filmen). Efter att ha sett inslaget i vintras skaffade jag två av böckerna (som båda är på engelska, men lättlästa). Boken The Sea Captain's Wife läste jag först. Den handlar om en vit kvinna i USA som gifte sig med en färgad man 1869. En mycket intressant historia.

b2ap3_thumbnail_Cowan.JPGb2ap3_thumbnail_Cowan.JPG

Nu har jag läst Crossing the borders of time. Den är så bra! En riktigt läsvärd berättelse.

Författaren Leslie Maitland, journalist i New York, skriver om sin mor Janine Gunsburger som är tysk jude och tvingas fly från Hitlers Tyskland via Frankrike 1942, 20 år gammal. I Frankrike lämnar hon sin stora kärlek, Roland Arcieri. Han är inte jude och hennes föräldrar motsätter sig äktenskap. När kriget är över bor familjen i New York och Janine och Roland lyckas inte få kontakt igen, bland annat för att hennes familj döljer hans kontaktförsök för henne.

Hon gifter sig med en amerikan, får barn, ser dem växa upp och så plötsligt är det slutet av 1980-talet. Janine har aldrig glömt sin Roland, han finns för evigt kvar i hjärtat och hon berättar för sina barn om honom. När dottern Leslie är vuxen spårar hon upp Roland och efter ett halvt sekel som åtskilda kan Janine och Roland återse varandra.

Detta är inte bara en romantisk kärlekshistoria utan även en stark berättelse om flykten från Tyskland och livet som emigrant, och om familjens historia flera generationer bakåt.

Det är lätt att känna igen sig i dotterns berättelse om hur hon följer i spåren efter hennes mors ungdomsår i Tyskland och Frankrike, och vad som hände med hennes släkt där. Några mördades i koncentrationsläger.

Båda de här böckerna handlar om kärlek med förhinder men som övervinns. Men som släktberättelser rymmer de så mycket mer än så.

I ett annat blogginlägg har jag samlat en lång rad tips på släktberättelser och biografier på svenska.

Om du också vill komma igång med att skriva din släktberättelse håller jag en kurs på Släktforskardagarna i Karlstad, som du kanske redan sett.

Fortsätt läs mer
  3222 Träffar
  0 Kommentarer
3222 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
289 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
113 inlägg
Helena Nordbäck
110 inlägg
Anton Rosendahl
56 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser