Korpral Dahlman och slaget vid Poltava 1709

I dagarna är det trehundrafem år sedan det ödesdigra slaget vid Poltava 1709, en av de mest betydelsefulla militära drabbningarna i Sveriges historia (slaget utkämpades enligt den julianska kalendern den 27 juni, men eftersom Sverige hade en egen kalender 1700-1712 är det den 28 juni som gäller i svensk historieskrivning). Svenska källor nämner att omkring 6900 svenskar dödades, sårades eller försvann i samband med slaget, medan cirka 2800 tillfångatogs och hamnade i rysk fångenskap, de flesta i Sibirien. Jag lärde känna många av dessa krigsfångar när jag skrev min C-uppsats i historia, men en av dem har jag en särskild relation till - min farfars mormors morfars farfars far, korpralen Jacob Dahlman (1674-1744). Egentligen var det en ren slump att jag upptäckte hans deltagande i slaget. Han saknas nämligen helt i generalmönsterrullorna, och kyrkböckerna ger inga ledtrådar. Jag tyckte dock att det var lite märkligt att han plötsligt dök upp i Dalby socken i Skåne 1725, då han vid femtio års ålder gifte sig med den unga pigan Ingar Nilsdotter, och att jag dessförinnan inte kunde hitta några spår efter honom i källorna.

En dag klickade jag runt på internet, och hamnade till slut på Skånes Genealogiska Förbunds hemsida. Där fanns en hel del användbart för skånska släktforskare, och jag upptäckte snart en förteckning över »Hemkomna ur ryska fångenskapen efter freden i Nystad år 1721». Jag förväntade mig inte att hitta något av intresse, men av ren nyfikenhet läste jag namnen på de hemkomna. Plötsligt fick jag syn på namnet Jacob Dahlman, och pusselbitarna föll snabbt på plats. Nu förstod jag varför han inte syntes till i de svenska källorna före 1725 - han hade suttit i rysk fångenskap! I förteckningen framgick att Jacob föddes i Skåne, att han var korpral vid Sallerups kompani under Södra skånska kavalleriregementet samt fyrtioåtta år gammal vid hemkomsten till Sverige 1722. Han hade då tjänstgjort vid regementet i tjugofem år, och det anmärktes att han »Will gå till Regementet». Han hade alltså marscherat vid Karl XII:s sida i tolv år, överlevt slaget vid Poltava samt spenderat tretton år i rysk fångenskap - och det första han ville göra var att återgå till krigstjänsten? Jag ville genast veta mer om honom, så jag skyndade mig till Krigsarkivet.

Eftersom Södra skånska kavalleriregementets rullor inte är bevarade före 1710 började jag mitt sökande i Arméns rullor 1620-1723, och där fick jag veta att regementet mönstrades vid två tillfällen under Jacobs tjänstetid. Första gången var i samband med embarkeringen i Karlshamn 1701 16/11, då han var ryttare för Arendala i Torna härad under ryttmästare Johan Orrfelts kompani. 1705 års rulla berättade att regementet blivit »Munstrat af Hans Kongl. Maij:t wijdh Grien uthj Högh Pohln d: 11/21 Junij Anno 1705» - det var alltså Karl XII som personligen mönstrade regementet, och jag började genast fundera. Vad tänkte egentligen den unge skånske korpralen när han stod där inför Sveriges konung, någonstans i Polen? Antagligen skämdes han lite, eftersom han inte hade någon häst - under ryttmästaren Anders Koskulls kompani framgår det nämligen att korpral Dahlman var »hestlöß». Man kan ju ana vad krigarkonungen Karl XII tyckte om detta...

Litteraturen bekräftar att regementet lämnade Sverige i november 1701, då det överfördes till Pernau i Estland för att anslutas till kungens armé. Överfarten skedde med femtiotre fartyg eskorterade av tre krigsskepp, och regementet medföljde sedan armén fram till slaget vid Poltava, då fyra skvadroner på sammanlagt 540 man deltog under ledning av överste Carl Gustaf Örnestedt. Det skulle ta alldeles för lång tid att närmare gå in på själva slaget, men en episod som ägde rum precis innan slaget förtjänar ett särskilt omnämnande. Carl Piper, kungens utrikesminister och chef för fältkansliet, hade lagt sig för att sova i närheten av den sårade Karl XII:s bår under några träd. Efter ett par timmar blev han väckt av kanslirådet Olof Hermelin, som meddelade att fienden bara var på några muskötskotts avstånd. Piper satte sig genast till häst, men runt honom var det trängsel. Han stötte samman med fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld, och frågade »var är kungen?». Rehnskiöld svarade kort »alles ist verloren» (»allt är förlorat»), och nederlaget var ett faktum. Efter slaget kapitulerade Södra skånska kavalleriregementets återstående 373 man vid Perevolotjna den 1 juli och gick omedelbart i rysk fångenskap. De flesta av dem hamnade i den sibiriska staden Tobolsk, ca. 50 mil öster om Moskva, men korpral Dahlman tillhörde inte denna skara. I boken Kungl. skånska dragonregementets historia av Carl Gustaf von Platen (1945) kan man nämligen läsa att han istället hamnade i järngruvorna i Alapayevsk, tillsammans med kvartermästaren Björkman och elva av regementets meniga. Där arbetade han i tretton långa år, innan han kunde återvända till Sverige.

b2ap3_thumbnail_Bild_20140626-220746_1.jpg

Jacobs pass, daterat Stockholm 1722 13/6 och förvarat på Krigsarkivet. Passet underskrevs av krigskollegiums dåvarande medlemmar, presidenten Carl Gustaf Dücker (1663-1732), generalfälttygmästaren Hugo Hamilton (1655-1724) samt krigsråden Gustaf Palmfelt (1680-1744) och Nils Reuterholm (1676-1756). Porträttet föreställer Hugo Hamilton, och finns på Barsebäcks slott i Skåne (foto: undertecknad).

Efter freden i Nystad i augusti 1721 började stora skaror av frigivna krigsfångar bege sig mot Sverige. Färden gick via Moskva och vidare mot S:t Petersburg för avfärd mot Stockholm. Många av dem, däribland Jacob, anlände till huvudstaden i juni 1722 där han fick sitt respass undertecknat av herrarna i krigskollegium: »Såsom Corporalen Jacob Dalman af Södra Skånska Regemente til häst och Frosta härads Compagnie hwilken utur Ryska fångenskapet nu är hemkommen / åstundar komma til sin förra beställning igen; Altså har han sig hos sin Öfwerste at anmäla. Och meddelas honom detta til bewis om des rätta resa. Stockholm den 13 Junij 1722. På Krigs Collegii wägnar». Till regementet återkom sammanlagt tjugotre officerare, sexton underofficerare, en präst, en auditör och ett fyrtiotal ryttare. De var alla medelålders män, och många var svårt sårade. De flesta fick avsked med pension eftersom de inte visste något annat hantverk än kriget, och nu var tvungna att ta det arbete som fanns. 

Jacob ville genast återgå till sin tjänst vid regementet, men de som tillfångatagits 1709 hade ersatts redan året därpå. Antagligen var det därför som Jacob erhöll avsked från sin tjänst vid regementet 1724 och anmäldes till underhåll av Krigsmanshuset, där han fick en årlig pension på 11 daler 8 och öre silvermynt. Det noteras även i Krigsarkivets handlingar att Jacob »anmäles til at niuta underhåld af Krigsmanshuset! emedan han tienat 27 åhr, sutet i ett swårt fångenskap, och är nu mÿcket bräckelig Altså warder honom här med underhåld bewiljat». Underhållet skulle utbetalas som kompensation för fem tunnor spannmål, och kyrkoherden i Dalby anmodades att årligen inlämna en attest till Krigsmanshuset, för att bevisa att Jacob »lefwer och sina Salighets medel brukar». Beslutet om pension undertecknades 1725 av president Dücker tillsammans med de övriga herrarna i krigskollegium i Stockholm. Det var giltigt så länge Jacob var i livet, och årligen utbetalades mycket riktigt 11 daler och 8 öre silvermynt i pension, enligt en förteckning bland Krigsmanshuskontorets handlingar. Den gamle korpralen drog sitt sista andetag i december 1744, och den kortfattade notisen i Dalby kyrkobok avslöjar på intet sätt att det var en karolinsk krigare som lades i jorden: »Decembr. d 12. Begrofs förafskjedade Corporalen Jacob Andersson Dahlman, 70 åhr gl:». Hans änka bekräftade med sin namnteckning 1745 15/3 att »Pro anno 1744 har undertecknad åthniutit min sahl. mans Corporal Jacob Dahlmans underhåld af Krigsmanshuusmedl. wid Södra Skånska Regementet til häst sedan Bewillningen är i acht tagen», och hon erhöll summan 11 daler och 8 öre silvermynt utöver begravningshjälpen på 5 daler och 20 öre silvermynt.

b2ap3_thumbnail_Utbetalning-1745.JPG

Kyrkoherden i Dalby, Johan Hedenskog, intygade 1745 »At Corporalen Jacob Dahlman efter en Gudelig och Christelig beredelse har saligen i Herranom aflidet d: 3. Decemb:ris sidstledne åhr». Attesten, som förvaras bland Krigsmanshuskontorets handlingar, är särskilt intressant eftersom den avslöjar dödsdatumet, 3 december. I Dalby kyrkobok omnämns bara begravningsdatumet, 12 december.

I dagarna är det alltså trehundrafem år sedan min farfars mormors morfars farfars far tillfångatogs av den ryska armén. Han genomled kyla och hunger, hopp och förtvivlan, han fick uppleva sin konungs död och han såg sina kamrater lämna jordelivet, en efter en. Till slut kunde han återvända till sin hembygd, där han bildade familj och blev far till två begåvade, ordentliga söner och stamfar för ett stort antal ättlingar, både i Sverige och utomlands. Idag tänker jag på honom, och kan inte låta bli att fundera över hur hans dagliga kamp under de tretton långa åren vid järngruvorna i Alapayevsk är en av anledningarna till att jag sitter här idag, och kan berätta hans historia.