Rötterbloggen
Rötterbloggen

Välkommen på släktfika

Nu ska jag bjuda er på lite släktforskarfika. Eller snarare släktfika. Trekaffet igår eftermiddag drack vi i makens farmors koppar. Vi åt kakor efter min mammas gamla recept och kakorna låg på assietter från makens mors hemland. Duken på bordet har min faster gjort. Är det så här hos er också? Att ni har släkten närvarande i vardagslivet?


Trekaffet i släktens kaffeservis, på fasters duk, med mammas kakor på svärmors assiett. Servettstället till vänster har min pappa gjort och ljusstakarna i bakgrunden kommer från min andra svärmor Maj. Jag har haft tre svärmödrar, bara den första är ännu i livet. (Karin, skulle du råka läsa detta så vinkar jag lite till dig.)

Min makes farfar var rättare på Helgerums gård, där vi nu råkar bo, för ungefär hundra år sedan. Han dog 1935 och några år senare flyttade farmodern härifrån. Kanske var det då hon packade ner kaffeservisen. Eller gjordes det kanske när hon dog 1954? Den las i alla fall i en kartong som knöts om med snören och någon skrev "Farmors koppar från Helgerum" på kartongen. Min mans båda föräldrar är döda så vi vet inte riktigt när detta skedde. Vi använder inte den här kaffeservisen så ofta men ibland kommer den fram.


För några år sedan hittade vi ett gammalt bleknat fotografi bland min svärfars bilder där kaffekopparna står på bordet. Kanske någon gång på 40-talet?

Kakorna bakar jag lite då och då. Receptet kommer från min mamma, som hade det nedskrivet från när hon var piga i mitten av 40-talet på Bockagården i Rolfstorps socken i Halland. Kakorna heter Hunnestadbullar och jag trodde länge att receptet kom från min farmor, som bodde i Hunnestad när jag var barn. Men det har jag fått veta på senare år att det inte är så. Receptet fick mamma av sin arbetsgivare, frun på Bockagården. Frun hette Herdis Carlsson och kom från Hunnestad (en socken lite närmare Varberg) och därav kommer namnet. Min mamma bakade de ofta när jag växte upp och sedan mamma gick bort 2009 har jag börjat baka dem. Ibland har jag tagit med när jag hälsat på min pappa, men nu lever inte han heller längre.


Nybakat. Mammas kökshandduk i linne, där hon broderat sina initialer G J, får tjäna som bakduk.

Hunnestadbullar är en lättbakad sort och kanske kallas de något annat i andra sammanhang. Här är receptet:
Antal: c:a 50 st (två bakplåtar, och det går med fördel att halvera receptet)
225 gr smör
2,25 dl socker
2 äggulor
1 knivsudd hjorthornssalt (eller en tesked bakpulver)
6 dl vetemjöl
Rör ihop smör och socker, tillsätt äggulorna, sedan mjölet blandat med hjorthornssaltet. Forma till små bullar som penslas med äggvita och doppas i hackad mandel och pärlsocker. Gräddas i 170-180 grader.
Mamma har inte angett hur lång gräddningstid det ska vara och nu kan jag ju inte fråga henne, så jag har provat mig fram. 12-15 minuter är lagom, men håll koll på ugnen. De ska vara lite gyllenbruna.


Herdis Carlsson och hennes makes grav på Rolfstorps kyrkogård för några år sedan. Min mamma arbetade hos henne ett par år.

Min mamma bakade allt och det gör jag också. Både matbröd och kaffebröd. Hembakt är bäst. När mamma var hemmafru på 50- och 60-talet skulle det ju vara sju sorters kakor på kalasen. Så många sorter brukade hon inte ha men tre eller fyra sorter fanns alltid. På vardagar fick vi vetebröd till fika och på söndagar alltid flera sorters kakor. Hon bakade havreflarn, nötkakor, kokoskakor, sockerkaka, sandkakor, bondkakor, chokladsnibbar, havrekakor med russin, snedskurna längder, korintkakor, kardemummaskorpor och en del andra sorter också. Mormor, farmor, mostrar och fastrar, alla bakade hemma då.


Efter mammas död tog jag hand om hennes bok "Sju sorters kakor", som är sönderläst sedan länge. Den är från 1951. Själv har jag en från 70-talet och använder båda. Den andra kakreceptboken kommer från min svärmor nummer två som hette Maj. Maj bakade en hel del men inte lika ofta som min mamma. Mamma var hemmafru men Maj förvärvsarbetade.


Mammas exemplar av "Sju sorters kakor" är välanvänt.

Assietten på vårt kaffebord är en av ett dussin som vi tog hand om när min svärmor Helene gick bort 2011. Helene var född i Lübeck i Tyskland och kom till Sverige 1951, som invandrad arbetskraft tillsammans med en av sina systrar. Jag tror inte att hon hade med sig assietterna då utan de är nog inhandlade vid något senare besök hemma i Lubeck, så vitt vi vet. Vi använder dem varje dag.

Duken på bordet har min faster Gulli gjort. Hon bodde också i Hunnestad och var mycket duktig på att sy, brodera, väva och allt sådant och försörjde sig på det. Hon var en riktig finlirare. Både Gulli, min pappa och alla deras syskon föddes i Rolfstorp. Gulli blev hemmadotter och när mina farföräldrar efter sin pension sålt gården och flyttade till Hunnestad flyttade Gulli med. Efter några år gifte hon sig där men fick inga barn och arbetade med sömnad. Nu är det snart tre år sedan hon gick bort och eftersom hon var barnlös blev det syskonen och syskonbarnen som delade på kvarlåtenskapen. Den här duken valde jag för att den är vacker och passar vårt bord och påminner väldigt mycket om vem hon var. 



Faster Gulli som ung och fotograferad på sin 50-årsdag 1974.

Fortsätt läs mer
  3814 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Hunnestad var ett roligt sammanträffande! Jag har lyckats pricka in tre generationer präster på raken i den lilla församlingen, på... Läs mer
måndag, 26 februari 2018 16:28
Eva Johansson
Helena, vi kanske är släkt. Jag vet ju att du har dina rötter i den trakten, precis som jag. I Hunnestad har jag lite släkt även p... Läs mer
måndag, 26 februari 2018 17:15
3814 Träffar
2 Kommentarer

Har du någon Irenes i släkten?

Det här är min pappas farbror Karl Irenes. Han föddes den 5 april 1881 på Nyborg i Västra Tunhems socken i Västergötland. Alltså bror till min farfar, storebror till och med.

När jag växte upp visste jag inte särskilt mycket om farfars släkt. De var avlägsna eftersom de bodde så långt bort, i närheten av Vänersborg, och vi bodde i mellersta Halland. Så långt reste vi inte på 50-talet och utan bil.

Men Karl Irenes lade jag på minnet för jag tyckte att det var ett så konstigt namn. Irenes. Jag hade en klasskamrat som hette Irene, det var inget märkvärdigt. Men Irenes. Och en man! Det kändes väldigt egendomligt. Så att han fanns, det visste jag långt innan jag började släktforska. De andra av farfars syskon kände jag inte till, eller kom inte ihåg fast jag kanske hört deras namn nämnas någon gång.
Farfar hade tre systrar också, Ida, Anna och Emma.

I mina öron låter Irenes alltså som ett mycket ovanligt namn, men det var det inte. En sökning i Arkiv Digitals folkregister 1860-1920 ger 2379 träffar. Det är ju inte så många personer som har det namnet eftersom de flesta förekommer i ett antal husförhörslängder och församlingsböcker. Men säkert är det några hundra. Och flera av de är kvinnor! Irenes var alltså ett namn som gavs till både pojkar och flickor. Men mest verkar det förekomma som pojknamn, och användningen var spridd i hela landet. 16 av dem heter Karl Irenes, precis som farfars bror. De allra flesta av dessa är födda på 1890-talet, fast en så tidigt som 1823. Men ingen har döpt sitt barn till Karl Irenes efter 1898.

I Sveriges dödbok finns det 162 män med namnet Irenes.

Min farfars far hette Anders Johan Olausson och han har aldrig kallats något annat än Johan, vad jag vet. Min farfar heter Johansson efter sin far, det är det namn jag ännu bär. Men hans bror Karl Irenes valde sin fars namn Anders och kallade sig Andersson när han flyttade hemifrån och blev dräng på en gård i socknen. Då var han 17 år. Sedan övergick han till Johansson när han flyttade till Göteborg 1905. Där kallas han månadskarl i Gamlestadens församlingsbok. Så vitt jag förstått ska det vara ett begrepp som användes just i Göteborg och innebar att han var arbetare anställd en månad i taget. Alltså som en daglönare men med längre anställningstid. Det ska också kunna ha betytt gårdskarl. Jag tror att fotot här är från den tiden i Göteborg, när han var lite drygt 20 år gammal.

Några år senare följde farfar efter sin storebror till Göteborg. Han var också månadskarl en del av sin ungdomstid där. Sedan blev båda bröderna droskkuskar några år.

Karl Irenes gifte sig 1908 med Johanna Karlsdotter från Dagsås. I Göteborg hann de få två barn, min pappas kusiner, innan familjen flyttade hem till Västra Tunhem 1911, hem till Nyborg. Min farfars far var änkling sedan 1895 och bodde kvar i hemmet med dottern Emma. Karl Irenes bytte efternamn till Åström och arbetade som emballerare, förmodligen på Vargöns bruk, men det vet jag inte säkert.

Karl och Johanna fick fem barn men tre av dem dog i förtid. Ellen dog innan hon hunnit fylla ett år, Nils blev 17 år och Maria hann fylla 22. Att mista tre av sina fem barn var förstås inte helt ovanligt, men detta var in på 1930-talet. Vilken sorg! Maria dog av lungsot på Kroppfjälls sanatorium 1931. Nils hade hjärtfel och dog året efter.


Maria och Nils, som gick bort så tragiskt i ungdomen.

Kanske hann min pappa träffa sina kusiner innan de dog, pappa var född 1926. Men i så fall kom han nog inte ihåg dem. Han har aldrig någonsin talat om dessa kusiner som dog. I stället tror jag att man inte talade om dem i släkten. Så var det ofta förr i tiden, att man inte skulle nämna de som dött i förtid, man skulle inte väcka sorgen.

Karl Irenes levde till 1967 och hade då varit änkling i tolv år.

Fortsätt läs mer
  2303 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Nej, någon IRENES har jag inte i min släkt, däremot en IRENUS:Irenus Vilhelm CarlblomFödd 1854-04-05 Karsgården, Slöta (R)Död 1933... Läs mer
lördag, 18 november 2017 07:19
Ted Rosvall
Den förfärliga länken var tänkt att plocka fram en fin bild på denne martyr - men jag har aldrig riktigt begripit hur man får till... Läs mer
lördag, 18 november 2017 07:21
Eva Johansson
Ja, det är konstigt. Vi får hoppas det går att rätta till.
lördag, 18 november 2017 07:34
2303 Träffar
4 Kommentarer

Släktforskning för mig

Jag minns ännu mina första trevande steg som släktforskare, kring millennieskiftet. Genom pastorsexpeditionen i Västra Karaby hade farfar fått fram födelseuppgifter för sin farmor Anna Svensson, som tydligen var född Jönsdotter i Lomma socken den 30 mars 1866. Detta var på den tiden då alla kyrkoböcker mellan 1895 och 1991 ännu låg kvar ute hos församlingarna, och då SVAR var allenarådande om man ville släktforska utanför landsarkivens tjocka väggar. Jag fick alltså vända mig till SVAR för vidare forskning bakåt, en procedur som kändes evighetslång för en fjortonårig novis i släktforskning. På tal om novis så hade jag ju hört talas om de där fadersnamnen, patronymikonen, men det kändes ändå lite overkligt att hitta sin första anmoder som var född med ett sådant och inte ett sonnamn. Men tillbaka till SVAR.

Kyrkoböcker på mikrokort kunde man som sagt endast beställa från SVAR, med hjälp av pappersblanketter i stadsbibliotekets källare. Dessa fylldes noggrant i och sändes sedan iväg till Ramsele, varifrån man så småningom fick hemskickat de beställda mikrokorten tillsammans med en faktura. Jag som inte hade egen mikrokortläsare fick dessutom snällt återvända till stadsbibliotekets källare, där det oftast var kö till mikrokortläsarna – det var fler än jag som ville spåra sina förfäder. Trots denna eviga väntan, detta hopplöst omoderna system och krångliga sätt att forska minns jag mina första trevande steg inom släktforskningens värld som magiska. Och det är denna magi, denna innerligt passionerade känsla som ännu efter sexton år är lika stark som då det begav sig.

b2ap3_thumbnail_2016-12-15_20161229-115130_1.JPGb2ap3_thumbnail_2016-12-15_20161229-115130_1.JPG

Släktforskning för mig är verkligen allt – min hobby, min lycka, min avkoppling och passion. Men rubriken på dagens blogg ska inte bara utläsas ”släktforskning för mig”, utan även ”släktforskning för mig”. Ty släktforskningen har verkligen fört mig dit jag aldrig trodde att jag skulle hamna, till kunskaper om sådant jag inte ens visste fanns. Under dessa sexton år har jag lärt mig om rättshistoria och geografi, kungalängder och äldre tiders namnskick, om allmogens vanligaste bruksföremål under 1800-talet och 1700-talets värderingar, valuta och priser – visste ni till exempel att det kostade en hel riksdaler att reparera en peruk i Ystad år 1790?

För att inte tala om allt jag fått uppleva under dessa år! Jag har lyssnat på min mormors mormors fars fiolspel, beskådat min farfars farfars farfars stövlar, spårat släktingar över hela USA, besökt min farmors farmors syssling och rotat runt i peruanska kyrkoböcker – det är inte klokt vad snabbt man lär sig begrepp som defunciones, testigo och inscripciones tardías de nacimientos! Jag har hittat fotografier på förfäder födda på 1700-talet, gråtit över en anfaders initialer i en klockarbänk från 1500-talet, funnit släktskap med författare, artister och hollywoodstjärnor, och läst brev från alla möjliga kungligheter. Jag vet att man inte borde, men jag tog av mig de vita handskarna och lät försiktigt fingret glida över Karl XII:s egenhändiga namnteckning i ett brev från 1716...

Ja, släktforskningen är verkligen fantastisk, och man vet aldrig var man hamnar – det vet jag inte ens nu, när jag lämnar Rötterbloggen efter tre år. Något jag däremot vet är att dessa år har varit fantastiska, inspirerande och lärorika, och jag är så ödmjuk och tacksam till släktforskarförbundets dåvarande ordförande Barbro Stålheim, som hösten 2013 frågade om jag ville blogga i Släktforskarförbundets nya blogg. Jag är även väldigt tacksam för alla roliga, trevliga och lärorika kommentarer, tankar och åsikter från Er, kära läsare. Kanske ses vi någonstans där ute, men tills dess – ta hand om er, fortsätt släktforska och tack för dessa tre år!

Fortsätt läs mer
  2482 Träffar
  9 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Tråkigt Markus att du lämnar bloggen! Dina blogginlägg har jag alltid sett fram emot då inläggen för det mesta har visat på att sl... Läs mer
fredag, 30 december 2016 13:12
Markus Gunshaga
Tusen tack för de vänliga orden, Barbro! Jag ska absolut fortsätta skriva, även om det blir i mer traditionell artikelform. Inom ... Läs mer
lördag, 31 december 2016 00:46
Håkan Bergström, Bryssel
Stort tack för intressanta artiklar!Och välkommen tillbaka mycket snart hoppas jag!
fredag, 30 december 2016 19:13
2482 Träffar
9 Kommentarer

Prata med de levande!

»Petronella och Anders hade ett litet »koställe» i Staffanstorp, i den del som hette Nevishög. Huset var på tre rum och kök och gården hade en ko, någon gris och för övrigt odlade man sockerbetor och säd samt grönsaker och rotfrukter för husbehov. Möblerna i boningshuset var blåfärgade som Gösta (en dotterson som hade konstnärliga talanger) hade målat röda blommor på. På gårdsplanen fanns en brunn som tillhandahöll vattnet. Sommartid användes brunnen även som »kylskåp» – i en mjölkkanna lade man ner det som skulle kylas, satte på locket och firade sedan ner/upp med en kedja. Det fanns också ett loft där allehanda saker förvarades, och där den rökta hushållsskinkan jämt hängde på tork i taket.

Farfar Anders var precis som sin far till yrket skräddare och hade sin verksamhet i hemmet – när han jobbade satt han i så kallad »skräddarställning» på ett bord. De var underbara människor som tog hand om alla barnbarn som föddes utanför äktenskapet. […] Farmor och farfar var omtyckta av barnbarnen och de upplevde atmosfären hos dem som positiv. Det var därför helt naturligt att varje jul tillbringades hos dem. Någon julgran minns jag inte men jag tror att man hade en sådan. Barnen fick enstaka julklappar men i form av klädesplagg.

Anders var en glad och skämtsam man som tyckte om att umgås och busa med barn. Han snusade och hade en näsa som alltid rann. Stor munterhet väckte han när han sprang omkring och letade efter sina glasögon som han hade satt upp i pannan. Han behöll med åren sin vitalitet och jag minns att han gick med rak gång, stödd av sin käpp.

Farmor Petronella var en bestämd dam. Bland annat tyckte hon att sondottern Ester var bortskämd och aldrig fått lära sig att veta hut! Sonen Erik ärvde troligen mycket av sina bestämda drag från modern. Petronellas klädedräkt gick i mörka färger med en kjol bestående av ett enda tygstycke som hon svepte runt sig och sedan knöt fast med ett bomullsband, och hennes underbyxor var inte hopsydda i grenen. Hon höll rent och prydligt omkring sig i hemmet, var duktig på att laga mat och mån om att alla skulle ha det bra. Hon bakade rullrån, sockerkakor och vetebullar och tog hand om köttet efter slakten, gjorde leverkorv och så vidare.»

b2ap3_thumbnail_Kopia-av-Fam-Bergqvist.jpgb2ap3_thumbnail_Kopia-av-Fam-Bergqvist.jpgFamiljen Bergkvist, sannolikt på föräldrarnas guldbröllopsdag 1922. Anders Bergkvist (1848-1933) och Petronella Andersdotter (1851-1926) sitter ner, omringade av barnen Matilda (1879-1965), Elida (1886-1963), Johan (1874-1956), Erik (1892-1963), Nils (1873-1955) och Johanna (1877-1962).

Raderna ovan beskriver min farmors farmors föräldrar Anders och Petronella Bergkvist i Nevishögs socken, strax utanför Lund, och har berättats av deras barnbarn Agne (1915-2010) och Lisa (1920-2012). Några år tidigare hade jag gjort det stora misstaget att vänta alldeles för länge med att kontakta min gammelfarmors kusin Signe (1903-2004), så denna gång var jag mycket snabbare. Jag sände brev, drog i trådar, ställde frågor – och ur de gamla släktingarnas minnen, dessa ovärderliga skattkammare, framträdde sakta men säkert Anders och Petronella tydligare och mer levande än någonsin tidigare. 

Ja, lysningsböcker och flyttningslängder i all ära, men ingenting slår känslan av att verkligen kunna se förfäderna framför sig – livs levande, som människor i färg av kött och blod. Så prata med dina gamla släktingar, ställ frågor och var nyfiken, titta i gamla fotoalbum, fråga igen och skriv ner släktens berättelser för att rädda dem undan glömskan. Detta är något av det finaste du kan göra som släktforskare, om du frågar mig. För kyrkoböckerna har funnits där i många, många år, och lär finnas kvar minst lika länge, men dina gamla släktingar lever inte för evigt. Så passa på nu i jul, när hela släkten är samlad, och prata med de levande – det bästa sättet att göra släktforskningen levande.

Fortsätt läs mer
  1669 Träffar
  0 Kommentarer
1669 Träffar
0 Kommentarer

Bland bryllingar och ansystrar

En fråga som ställdes på Anbytarforum igår rörde betydelsen av ordet mosterman. Vi har förhållandevis gott om ord för att beteckna släktskap i svenskan: brylling, måg, sondotter, plastfarfar - ja, listan kan göras lång även om det sistnämnda är ett ganska modernt tillskott. Men varför har vi så många ord för att definiera graden av släktskap? Jo, helt enkelt för att vi har haft behov av att kunna redogöra för hur vi är släkt i ganska många led, till exempel för att kunna göra anspråk på arv efter barnlösa avlägsna släktingar.
För nära 20 år sedan läste jag kulturantropologi i Uppsala där en av delkurserna handlade om släktskapssystem och definitioner av släktskap. Tyvärr sorterade jag ut kurskompendierna för några år sedan och kommer därför inte ihåg de exakta detaljerna från den för en redan då inbiten släktforskare intressanta kursen. Vi studerade patrilinjära och matrilinjära samhällen, där de förstnämnda föga överraskande är betydligt vanligare. I patrilinjära samhällen räknas släktskap endast på manssidan och i matrilinjära samhällen endast på kvinnosidan. I det matrilinjära samhälle vi studerade var fadern en bifigur i familjen som i praktiken enbart fungerade som spermadonator. Kärnfamiljen utgjordes av modern, barnen och moderns bror. Det var morbroderns uppgift att försörja systerns familj, medan fadern i stället försörjde sin systers familj. För att röra till det hela praktiserade man dessutom syskonbyte, så att morbrodern var gift med faderns syster och männen i praktiken försörjde varandras familjer, samt att kusingifte följde i nästa generation. Släktträden blev helt enkelt väldigt hoptrasslade då de äkta makarna alltså var dubbelkusiner och genpoolen blev alltmer endogamisk för varje generation.

b2ap3_thumbnail_Lngs-Nykpingsn2e.jpgb2ap3_thumbnail_Lngs-Nykpingsn2e.jpg

Kanske början på ett invecklat släktträd, längs Nyköpingsån i juli 2015.

Det jag framför allt slogs av när jag läste kulturantropologi var de enorma skillnader som fanns i definitioner av kvinnliga släktingar: det finns exempel på en kultur där alla kvinnliga släktingar har en specifik benämning (har man t ex nio kvinnliga kusiner finns det en specifik benämning för varje kusin unikt just för den äldsta, näst äldsta osv kusinen) och även en kultur med en ett enda ord för kvinnlig släkting. Oavsett om man diskuterar sin farfars morfars moster eller dotterns styvdotters svärmor så var benämningen densamma. I svenskan har vi alltså relativt många definitioner för släktskap och jag blir ibland lite förvirrad när jag ska beskriva släktskap just på grund av det stora utbudet. Johan Anell lanserade för en tid sedan begreppen ansyster, anbroder och ankusin för de som liksom jag lätt går vilse i släktträdets förgreningar.  En ansyster eller anbroder är förstås syster respektive bror till någon ana, medan en ankusin är en något mer avlägsen släkting. Nog är det väldigt användbara släktskapsord!  

Fortsätt läs mer
  2212 Träffar
  0 Kommentarer
2212 Träffar
0 Kommentarer

Min släkting står staty

I min släkt finns nästan bara skötsamma torpare och bönder, plus en och annan soldat men också snickare. Ingen större kändis, nästan ingen brottsling och få utomäktenskapliga barn. Men går jag lite utanför mina egna anor till en sidogren så hittar jag i alla fall en person som gjort något som väldigt många i Sverige och även en del i våra grannländer kommer i beröring med.

Han hette Göran Karlsson och skapade Sveriges största varuhus Gekås i Ullared. Att vi skulle vara släkt med honom har jag hört talas om tidigare men efter ett besök hos min faster nyligen vet jag nu hur det ligger till.

Min farmor och Göran Karlssons mormor var kusiner. Deras mödrar Olivia Mårtensdotter och Anna Mårtensdotter var systrar. Föräldrarna hette Mårten Nilsson och Anna Beata Gudmundsdotter. Anna föddes 1848 och Olivia 1852 på torpet Kopparåsen i Grimetons församling i mellersta Halland. Inte så långt från Ullared, så Göran Karlsson höll sig i hemtrakten.

Han startade Gekås 1963 hemma i villan i Ullared. Efter några år blev affären känd som en lågprisaffär och flyttades till det gamla stationshuset i samhället. Sedan har det bara rullat på. Läs mer på Gekås hemsida.

Jag minns att vi åkte dit och handlade på 60-talet. När jag var 14-15 år cyklade jag dit med en kompis. Vi bodde då i den lilla byn Ljungby utanför Falkenberg och det var två mil till Ullared. Vi tog nog hela dagen på oss. Jag köpte en jättefin brandgul mohairkofta.

Min fyrmänning Göran Karlsson står staty utanför Gekås:

1991 sålde Göran Karlsson Gekås. Efter ett tag öppnade han varuhuskedjan Karlsson. Han gick bort 2004.


Stationshuset där Gekås låg 1967. Idag ingår huset i en restaurangbyggnad mittemot varuhuset. Att det ska vara det här huset har jag fått veta av folk på orten.


Idag ser Göran Karlssons livsverk ut så här.

Göran Karlssons mormors mor Anna Mårtensdotter gifte sig 1871 med torparen och skräddaren Anders Petter Andreasson, född 1841 i Källsjö församling. De fick sju barn:
Mauritz August född 1872
Amanda Charlotta född 1876
Anna Josefina född 1877
Karl Adolf född 1881
Albertina Gustava född 1884
Amanda Helena född 1887
Eugenia Charlotta född 1890

Fem av de sju barnen dog före sin far. 1880 dog de två äldsta i scharlakansfeber med sex dagars mellanrum. De begravdes samma dag, förmodligen i samma kista. Eugenia Charlotta blev bara två veckor gammal. 1899 dog hustrun. Karl Adolf växte upp, gifte sig, övertog torpet men dog 34 år gammal i tuberkulos. Hans yngste son hade då inte ens hunnit fylla ett år. 1920 dog Albertina, också i tuberkulos.

Det var Josefina, som kallades Fina, som blev Göran Karlssons mormor.


Fina var ganska liten och spenslig och det ser man på det här fotot där hon står mellan sina systrar Albertina och Amanda. Mitt i bilden står deras far Anders Petter Andreasson. Den lille gossen på bilden är ett sommarbarn som kallades Tjalle, mer vet vi inte idag om honom. Huset är torpet på Stenaljung i Rolfstorps socken där Anders Petter bodde med Finas två systrar, som båda var hemmadöttrar.

32 år gammal gifte sig Fina 1909 med den ett år äldre Karl August Johansson, som var torpare under säteriet Hovgård, en av socknens större gårdar. De fick tre barn, mellandottern Annie blev mor till Göran Karlsson, sedan hon gift sig med hans far snickaren Nils Ivar Karlsson i Gödestad.

Det finns säkert lika många åsikter om Gekås shoppingtempel i Ullared som det finns läsare till det här blogginlägget.

Göran Karlsson gjorde i alla fall något som är vida känt och som fortfarande består, ett halvsekel efter starten. Mängder av folk åker dit varje dag. En dag i juli i år hade varuhuset besöksrekord med 28 900 kunder på en och samma dag. De kommer från hela Sverige, från Danmark och Norge och säkert också från andra länder. Här ifrån Västervik går det shoppingresor med buss till Ullared.

Själv skulle jag nog inte åka dit om jag inte hade min släkt där. Mina gudföräldrar (moster och morbror) bor några kvarter därifrån och vi har som vana att gå in en vända på Gekås innan vi dricker kaffe hos dem på väg hem från västkusten.

I år hade vi varit riktigt duktiga och gjort en lista på det vi skulle handla, och följde den. När vi kom ut genom kassan hade vi med oss en elektrisk trädgårdssax, glasburkar i varierande storlek till sylt och marmelad, bakplåtspapper, maskindiskmedel, shampo, julklappspapper, ett regnställ, fryspåsar, tandkräm, regnmätare med mera. Det fyllde knappt en halv varuvagn men det var alldeles lagom för oss. Före oss i kassan stod en kvinna med två välfyllda vagnar. Behoven är olika.


Efter Gekås startade Göran Karlsson varuhuskedjan Karlsson. Foto. Mikael Karlsson.

 

Uppdatering 2018-05-07:

SvT har publicerat en gammal intervju med Göran Karlsson från 1987: Se inslaget.

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3918 Träffar
  0 Kommentarer
3918 Träffar
0 Kommentarer

Det var så här det var

Att jag släktforskar beror på att jag äntligen hittade det jag varit predestinerad för hela livet. Så kändes det när jag började släktforska för sex år sedan. Maken och jag tog ett tretimmarsabonnemang på Svar för att försöka hitta uppgifter om hans farföräldrar. Det hittade vi. Sedan dess har jag varit totalt fast, och till och med sagt upp mig från ett fast jobb för att få tid att ägna mig åt denna fantastiska hobby mer. Och nu har det blivit en viktig del av mitt jobb också.

Hur det började den där sommarkvällen 2009 har jag redan berättat om. Men egentligen började det långt innan dess.

Redan när jag gick i skolan för väldigt många år sedan var jag mycket intresserad av historia, det var ett av de ämnen jag gillade allra mest. Och släktforskning är ju historia, fast på mikronivå. På gymnasiet hade jag planerat att som examensarbete sista året släktforska om min farfar. Så mycket visste jag att jag då skulle behöva sätta mig på Landsarkivet i Göteborg och leta i kyrkböckerna. Jag visste inte mycket mer än att han kom från Vargön och vad hans föräldrar hette.


Min farfar John Johansson och hans mor Fredrika Olofsdotter.

Men det blev inget med det där för jag hoppade av gymnasiet efter två år och blev au pair i England i stället. Livet kom emellan, i flera decennier. Fast tanken fanns där, att kanske någon gång ta upp detta.

Att jag som ung valde att vilja forska om farfar berodde på att han inte kom från mina hemtrakter i mellersta Halland. Tre fjärdedelar av min släkt har jag i trakten ungefär mellan Falkenberg, Varberg och norr om Ullared, lite grovt räknat. Där har jag också växt upp, och haft framför allt min mammas släkt nära och närvarande under min uppväxt. Till mormor och morfar kunde jag cykla själv när jag kom upp i skolåldern. Till farmor och farfar var det några mil längre så besöken där var glesare, men ändå ganska regelbundna. Därför lockade farfars bakgrund mer, för den visste jag ingenting om.

Min mamma kommer kommer från en stor och släktkär familj. Hon hade tolv syskon, nio av dem är fortfarande i livet vilket jag är tacksam för. I det här sammanhanget vill jag också komma med en hyllning till min moster Astrid. Hon gick bort alldeles för tidigt, för 17 år sedan. Hon och hennes dotter, min kusin, hade då släktforskat i flera år och gjort ett släktträd som vi alla i släkten fått. Stort tack, moster Astrid och kusin! Jag är så glad för att det är gjort och jag har det som ett facit när jag själv numera letar i arkiven. Vilket jobb som gjorts, långt före digitaliseringen!

Kanske tror du att det skulle varit tråkigt att någon annan hunnit före. Inte alls! Mosters släktträd är en grund för mig att utgå ifrån när jag nu letar i arkiven för att få veta mer om vår släkt. Släktträdet innehåller namn, årtal och platser men det finns ju så väldigt mycket mer att få fram.

Egentligen tror jag att både mosters och mitt släktforskarintresse kommer från morfar och mormor. Även en av mina bröder släktforskar, och vi hjälps åt. Redan på 50-talet beställde morfar en släktutredning som då gjordes av hovrättsnotarien Peder Eggertsen på företaget Juridiska Släktforskninginstitutet i Malmö. Det resulterade i en släkttavla med sex generationer (några saknas på grund av brunna kyrkböcker). Den kostade 385 kronor.


Släktträdet från 1955, min mammas släkt.

Jag har alltså lite att luta mig mot i släktforskningen om mammas släkt. I pappas släkt är det däremot ett förutsättningslöst sökande, och det är också spännande. Där har jag hittat en del som fått mig att stanna upp och fundera.

Det är ju inte alltid det står så mycket i kyrkböckerna, men finns det något i anmärkningskolumnen blir man ju glad. Ibland kan förhållanden uppdagas som förklarar hur det sedan blev, även om det bara handlar om datum för födelse, död eller flyttning. Min farfars mor Fredrika dog 1895, då var min farfar elva år. Så pappa och hans syskon har aldrig träffat sin farmor. De visste inte heller riktigt när hon dött, det var ju över tjugo år innan farfar själv skaffade sig barn. På en släktträff i pappas släkt för några år sedan hade jag med ett släktträd jag gjort för farfar och farmor. Två av mina fastrar stod och tittade på det. Plötsligt sa min ena faster: "Då förstår jag varför pappa var så duktig i hushållet. Han hade förstås fått lära sig det när hans mamma dog så tidigt." Och jag fick en liten pusselbit till i vår gemensamma släkthistoria.

Jag har fått veta så mycket intressant av både pappas och mammas syskon. Och av min pappa, som ännu lever. Min mamma hann gå bort innan jag började släktforska. Så jag säger som alla andra erfarna släktforskare som ger råd till nybörjare: Prata med dina äldre släktingar först! De vet oftast mycket mer än du tror.

 

Fortsätt läs mer
  2045 Träffar
  0 Kommentarer
2045 Träffar
0 Kommentarer

Släktdrag

När släkten utökas med en skrynklig liten ny medlem brukar ett genomgående samtalsämne vara vem bebisen liknar. "Åh, han har pappas näsa!" Ibland kan man få intrycket att barnet består av pusselbitar med olika delar av släkten; pappas näsa, farfars mors stortå, morfars hårfärg, morbrors öron och så vidare.

b2ap3_thumbnail_Svea3.jpgb2ap3_thumbnail_Svea3.jpg

I går träffade jag min mammas kusin Leif. Han bor i samma hus där vi har vår släktforskarlokal, och förut bodde min morbror och moster tvärs över gatan. För ungefär tio år sedan sprang min morbror en dag på denna kusin Leif och de började förstås diskutera allehanda släktingar. Min morbror nämnde då att jag släktforskade, och Leif tog sedan redan på att jag följande måndag skulle ha jouren på vår forskarhjälp. Så där satt jag och hjälpte till med något knivigt genealogiskt dilemma när Leif skuttade in och med ett brett leende undrade om jag inte kände igen honom. Vi hade aldrig träffats, så svaret var nej. Men om vi nu aldrig hade träffats, hur kunde då Leif känna igen mig? Jo, under sin uppväxt träffade han min mormor otaliga gånger och det går inte att förneka att vi bär en hel del gemensamma släktdrag.

b2ap3_thumbnail_Axel-Ivar3.jpgb2ap3_thumbnail_Axel-Ivar3.jpg

En annan gång sorterade jag foton i min farmors fotoalbum. Jag fastnade då inför ett foto av hennes pappa Axel, som dog 1954, sjutton år innan jag föddes. Det var något väldigt bekant över honom men jag kunde inte sätta fingret på vad det var jag kände igen. När jag sedan insåg vad som var så bekant med honom, så satte jag fingret på min haka. Kanske vore det lämpligare att säga att jag satte fingret på Axels haka för vi är sannerligen haktvillingar...

Fortsätt läs mer
  2968 Träffar
  0 Kommentarer
2968 Träffar
0 Kommentarer

Några tankar om släktforskning

I alla tider har människor intresserat sig för släktskap och förfäder, och genom åren har det sagts mycket klokt, roligt, klockrent och tänkvärt om dessa ämnen. Under lång tid har jag samlat på sådana citat, både från litteraturen och internet; vissa av dem saknar upphovsman, andra är välkända, och många av dem är översatta från engelskan. I dagens blogg delar jag med mig av trettio sådana citat, som förhoppningsvis kan tjäna som inspiration, tankeväckare eller bara ge ett gott skratt som inledning på släktforskningsåret 2015:

b2ap3_thumbnail_Ola.jpgb2ap3_thumbnail_Ola.jpg

 

»Kom ihåg att hedra släkten som har kommit och gått före dig, eftersom de bidrog till att forma den du är.» 

– Okänd.

 

»Det finns ingen kung som inte haft en slav bland sina förfäder, och ingen slav som inte haft en kung bland sina.» 

– Helen Keller (1880-1968), amerikansk författare.

 

»Varje släktträd producerar ett par citroner, några nötter och en del ruttna äpplen.» 

– Okänd.

 

»Om du inte känner till historien, då känner du inte till någonting. Du är ett löv som inte känner till sin del av ett träd.» 

– Michael Crichton (1942-2008), amerikansk författare.

 

»Jag sitter fast i mitt släktträd och kan inte komma ner!». 

– Okänd.

 

»Avlägsna släktingar är den bästa sortens släktingar, och ju avlägsnare desto bättre.» 

– Frank McKinney Hubbard (1868-1930), amerikansk journalist och serietecknare.

 

»Om du vill leva ett långt liv måste du välja dina förfäder noga.» 

– Okänd.

 

»På alla tänkbara sätt är släkten en länk till vårt förflutna, en brygga till vår framtid.» 

– Alex Haley (1921-1992), amerikansk författare.

 

»Om du skakar om ditt släktträd, se upp för fallande nötter!». 

– Okänd.

 

»Det bästa med släktforskning är att söka efter förfäder och hitta vänner.» 

– Lawrence Dillard, amerikansk genealog.

 

b2ap3_thumbnail_2014-11-26-11.22.35.jpgb2ap3_thumbnail_2014-11-26-11.22.35.jpg

 

»Genealogi utan källor är mytologi.» 

– Okänd.

 

»Släktträdets torra grenar bär många behagliga och märkvärdiga frukter för de som vet hur man söker efter dem.» 

– Henry Ward Beecher (1813-1887), amerikansk författare.

 

»Du lever så länge du är ihågkommen.» 

– Ryskt ordspråk.

 

»Släktforskning, n. En redogörelse av ens härkomst från en man som inte var särskilt noga med att spåra sin egen.» 

– Ambrose Bierce (1842-ca 1914), amerikansk författare och journalist.

 

»Om du utgår från att det går tjugofem år på en generation, då har 1,048,576 personer under femhundra års tid varit involverade i att skapa dig.» 

– Okänd.

 

»Den som skryter om sin härstamning är som potatisen - det bästa hos honom vilar under jord.» 

– Franskt ordspråk.

 

»Släktens ansikten är som magiska speglar. När vi beskådar människor som tillhör oss, då ser vi dåtiden, nutiden och framtiden. Vi upptäcker saker om oss själva, och om dem.» 

– Gail Buckley (f. 1937), amerikansk författare.

 

»Om du tror att din släkt är normal, då är du troligen inte släktforskare!» 

– Okänd.

 

»Historien minns bara de berömda, släktforskning minns dem alla.» 

– Laurence Overmire (f. 1957), amerikansk poet och författare.

 

»Mina vänner förstår inte min besatthet av släktforskning - och jag vill inte slösa värdefull forskningstid på att försöka förklara». 

– Okänd.

b2ap3_thumbnail_Elna-Persdotters-bpt-1751-innel-handl-Catharina-Broman-och-Maria-Lundsten.jpgb2ap3_thumbnail_Elna-Persdotters-bpt-1751-innel-handl-Catharina-Broman-och-Maria-Lundsten.jpg

 

»Att vara okunnig om vad som hände innan du föddes är att ständigt förbli ett barn. För vad är en människas liv värt, om det inte är invävt i våra förfäders liv genom de historiska källorna?» 

– Marcus Tullius Cicero (106 f. Kr.-43 f. Kr.), romersk statsman och filosof.

 

»Ett släktträd kan vissna om ingen sköter dess rötter». 

– Okänd.

 

»Varför slösa pengar på att undersöka ditt släktträd? Engagera dig bara politiskt, så kommer dina motståndare att göra det åt dig.» 

– Mark Twain (1835-1910), amerikansk författare.

 

»Om vi vet var vi kommer från, kan vi bättre förstå var vi ska gå. Om vi vet vem vi kommer från, kan vi bättre förstå vilka vi är.» 

– Okänd.

 

»Våra avlidna är aldrig döda för oss, förrän vi har glömt dem.» 

– George Eliot (1819-1880), brittisk författare.

 

»Alla mina vänner postar foton och väderuppdateringar på Facebook, och här sitter jag och bara »Hurra! Jag hittade nyss min morfars farmors mormors flicknamn!»». 

– Okänd.

 

»Plötsligt är alla mina förfäder bakom mig. Var stilla, säger de. Titta och lyssna. Du är resultatet av tusentals' kärlek.» 

– Linda Hogan (f. 1947), amerikansk författare.

 

»Att glömma sina förfäder är som att vara en bok utan en upphov, ett träd utan rot.» 

– Kinesiskt ordspråk.

 

»Att släktforska utan grundläggande kunskaper är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt».

– Markus Gunshaga (f. 1986), svensk genealog.

 

»Ge mig sinnesro att acceptera de förfäder jag inte kan hitta, modet att hitta de jag kan, och förstånd att dokumentera ordentligt.» 

– Okänd.

Fortsätt läs mer
  6078 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ted Rosvall
"Det folk som saknar historia, har inte heller någon framtid"Ted Rosvall, (f. 1952), svensk släktforskare
fredag, 02 januari 2015 09:02
6078 Träffar
1 Kommentar

Traditioner och minnen från förr

 

Så var det snart jul. Långledigt för många och flera kommer säkert ägna dessa dagar åt att forska vidare i sina förfäders liv. Kanske tar någon helt ny person sina första steg i det som jag brukar kalla den livslånga tidsresan - för vad kan väl bättre beskriva släktforskning än att resa i tiden?

Julen är en speciell högtid på året då släkt och vänner samlas. Som släktforskare är detta ett utmärkt tillfälle att ta fram papper och penna och börja fråga sina äldre släktingar om hur livet var förr. Kanske finns det gamla fotografier som man kan titta på tillsammans och minnas de gamla. Har man varit extra snäll i år kan man få en diktafon i julklapp - det är ett utmärkt redskap att ha med sig när man intervjuar släktingar. På så sätt får man alla samtal inspelade och kan lyssna igenom dem senare och anteckna. Det är också en fantastisk möjlighet att få sina närmastes röster bevarade för eftervärlden.

46.jpg46.jpg

Ett av många gamla fotografier i min farfars fotoalbum. Kvinnan i mitten på övre raden är min farfars moster, Amanda Arvidsson, tillsammans med sin makes släktingar i lägenheten på Biblioteksgatan i Stockholm. Den lilla pojken håller i en tomtefigur, så jag gissar att det är ett julfirande.

Hur firar ni er jul? Även om många i Sverige har liknande traditioner så finns nog också egna idéer i varje familj. Vissa håller hårt på det som alltid har varit , medan vissa gör om och gör nytt. I min familj har julen alltid varit den största och viktigaste högtiden, men från att tidigare ha handlat mest om mat, dekorationer och julklappar är det nu mycket viktigare att få träffa familj och vänner och umgås. Att ha tid för sina närmaste och få möjlighet att visa sin uppskattning. Vad är väl viktigare än lite lugn och ro i dessa annars så stressiga tider?

Intresset för matlagning och bakning är något som jag fått ärva både från min mamma och mormor. Mormor fick dock aldrig chansen att lära sig sådant av sin mamma, som dog när min mormor bara var ett år. Hon fick istället sin del från sin egen mormor. Mycket kunskap har gått från en generation till en annan genom historien och det är hisnande att tänka hur vissa saker kanske kommer från ännu mer avlägsna förfäder.

Mormor och morfar har alltid varit med och firat jul med oss och alla har hjälpts åt med olika saker. Mormor hade t.ex. alltid ansvaret för köttbullarna - som för övrigt var världens godaste! En annan sak hon alltid gjorde till jul var chokladbiskvier med smörkräm. Som liten tyckte jag det var sagolikt gott och kunde äta upp en hel burk på stört. Nu för tiden tycker jag inte att det är lika gott, men det kanske har att göra med att det bara var till jul som vi fick dessa.

I min barndom kokade min mamma en väldigt god hallonkola till jul. Det var en vanlig gräddkola som gjordes på samma sätt som knäck, men hon tillsatte glasstopping med smak av geléhallon. Det var en succé. Några år senare försökte jag efterlikna den goda kolan och hittade då olika slags essenser på nätet, bl.a. med hallonsmak. Ända sedan dess är det jag som har stått för kolakokandet i vår familj, liksom åt mina svärföräldrar och de närmaste vännerna. Eftersom kolan bara görs till jul är det därför extra gott när man smakar den första biten varje år.

Hallonkola.JPGHallonkola.JPG
Den traditionella hallonkolan har precis stelnat och skurits upp.

På min sambos sida av familjen finns också flera släktrecept. Min svärmor är adopterad från Sydkorea, och hennes föräldrar blev en dansk man och en tysk kvinna, båda bosatta i Sverige. Detta utspelade sig på 1960-talet och var då mycket omskrivet i de lokala tidningarna. Med det danska släktarvet följde ett fantastiskt recept på pepparkakor. Degen är himmelsk och görs på sötmandel, smör, farinsocker, sirap, bikarbonat, nejlikor, kanel och mjöl. Den kavlas inte ut som vanliga pepparkakor utan görs till rullar som fryses och sedan skärs tunt i bitar. Vårt recept heter Stepping Brunekager, uppkallat efter den plats där den danska släkten kommer ifrån, men vill man hitta något liknande på nätet så kan man söka på skurna pepparkakor.

b2ap3_thumbnail_Skurna-pepparkakor.jpgb2ap3_thumbnail_Skurna-pepparkakor.jpg

Skurna pepparkakor efter det danska familjereceptet.

Många av er har säkert egna recept där hemma som överförts från en generation till en annan. Själv har jag min mormors gamla kokböcker sparade och min sambo har ärvt detsamma från sin farmor. Som släktforskare är det givetvis roligt att ha en nära släktings handskrivna anteckningar bevarade, men hur häftigt är det inte att kunna laga något gott av de nedskrivna ingredienserna och dela gamla minnen med sina närmaste? Det om något är väl att resa i tiden! Hoppas ni alla tar er tid för era släktingar under de kommande helgerna och pratar om allt det gamla. Jag önskar er alla en god jul!

 

Fortsätt läs mer
  3392 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Birgitta
Jag gav en diktafon till min kusin i julklapp, och förutom att det underlättade otroligt när hon skulle intervjua sin gamla mamma ... Läs mer
onsdag, 16 Maj 2018 11:30
Birgitta
Jag gav en diktafon till min kusin i julklapp, och förutom att det underlättade otroligt när hon skulle intervjua sin gamla mamma ... Läs mer
onsdag, 16 Maj 2018 11:30
3392 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
269 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
95 inlägg
Helena Nordbäck
90 inlägg
Anton Rosendahl
37 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser