Bland min farmors fars efterlämnade saker fanns ett gammalt fotografi, sannolikt taget julen 1942. Det visar familjens julfirande i Nevishög, och sittande vid bordet ser man farmors far Evan själv, hans syster Esther samt deras föräldrar Lars och Matilda Larsson med barnbarnet Lars-Einar mellan sig. Närmast julgranen står Esthers äldre barn Allan och Astrid, och bakom svärföräldrarna står min farmors mor Anna-Greta. Esthers make Ivan saknas, så antagligen är det han som tagit kortet. Förutom att jag alltid tyckt att fotot är ganska märkligt - varför tittar de inte in i kameran? - så är det en intressant skildring av 1940-talets julfirande i Skåne. Flaggorna och glittret i julgranen, den kritvita linneduken och de röda stearinljusen på bordet. Det serverades tydligen kaffe (riktigt eller surrogat?), bröd, juläpplen, mandelmusslor och klenäter, och framför gamle Lars skymtar ett fat med pepparkakor. Familjen Larsson tycks ha haft en riktigt mysig jul, trots att det var mitt under andra världskriget!

b2ap3_thumbnail_020---Bild---Familjen-Larsson.JPG

De senaste jularna har jag sökt mig bort från blinkande ljusslingor i blått, rött och gult, bort från masstillverkade struvor, moderna julkort och själlöst julgranspynt. Jag har drömt om en jul i förfädernas spår - en sån där klassisk jul som familjen Larsson firade 1942, och som så ofta skildras i Jenny Nyströms tomtebilder och 1930-talets julsånger. Jag har införskaffat både struvjärn och glaskulor till julgranen, och i år har jag till och med hängt upp svenska flaggor i julgranen, precis som farmors farmor Matilda gjorde på sin tid. Men hur såg egentligen julfirandet ut när hon och farmors farfar var barn, vad hade de tagit med sig in på 1900-talet, och vad har hängt med in i 2000-talet? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Eftersom båda var födda i Bara härad i Skåne inledde jag mitt sökande i Folklivsarkivets digra manuskriptsamling i Lund, dit jag ofta återvänder när jag vill veta mer om svunna tider. Där fanns en hel del källmaterial om julfirande i äldre tid, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter - uppgifter om 1870- och 80-talets julfirande i Bara härad. När Lars och Matilda växte upp var julen utan tvekan årets största högtid, och man brukade säga att »de e ente jul mer än en gång om åred!». Förberedelserna var omfattande. Minst fjorton dagar innan jul började man stöpa ljus, därefter kom stortvätten och sedan slaktade man julgrisarna. Man smorde in den stora ugnen med stenkolsolja, och under tiden bakade mor i huset flera sorters kakor såsom mandelmusslor, rosor, klenor och gorån.

Det tog ett par dagar att brygga julölet, och minst lika lång tid att baka de många brödsorterna - grovbröd, möllesiktat, sursött, kavring och vetebröd. På vissa ställen bakade man så mycket bröd så att det räckte till påsk, för under tiden efter jul ville man kunna »göra gärning», alltså vävnad och annat handarbete. Man blankskurade hemmets tenn-, malm- och mässingsföremål, och i stakarna sattes ljus som omvirats med krusat papper. Dan före dopparedan åt man vanligtvis så kallat »mulljebröd», skivor av grovt bröd som doppats i det spad där man kokat saltmatssovlet (tillbehör såsom kokt skinka, rökt fårkött och rullpölsa). Denna dag kom många tiggare och bad om »en bid i Goss namn», och till en gård i Bara härad kom vid ett tillfälle hela nitton tiggare som var och en fick ett stycke fläsk och en liten brödkaka av en desserttallriks storlek - är det jul så är det!

b2ap3_thumbnail_DSC00545.JPG

Kanske var det ungefär såhär barndomens jular såg ut för Lars och Matilda? Interiör från Lillarydsgården på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg (foto: undertecknad).

På julaftons morgon plockade man fram hemmets »drätter» och »gynnen», de vackert vävda täcken som skulle pryda stugan under julen. Man sopade rent golvet, som bestod av lera eller tegelsten, och beströdde det med vit strandsand och hackat enris. Sysslorna med kreaturen skulle avslutas så tidigt som möjligt, och djuren fick extra mycket hö under julen. Korna fick vanligtvis bara halm, men före jul fick de hö för att man skulle få mer mjölk till jul. Man släppte även loss gårdens hund, och sedan man tagit på sig sina finaste kläder var man reda att fira jul, och överallt hördes glada »Go' jul! Go' hälsa å allt va' som kärt e'!». I en uppteckning i Folklivsarkivets manuskriptsamling skildrar Per Andersson (1869-1952) hur en julafton kunde se ut i hans barndomshem i Hässleberga i Lyngby socken på 1880-talet:

»Julbordet stod dukat med dräjelsduk och porslin och tända ljus, med flera sorters bröd, smör, ost och korv, fyllda ölkrus och brännvinsflaskan vid fars plats, fast han ej smakade derav. Julklappar brukades ej hos oss, blott en gång kan jag minnas att vi hade gran. Mor hade, far ovetande, skickat bud med en svåger till Lund och han kom väl med den största gran han kunnat finna, den nådde väl upp på halva taket, men toppen sågades av och dugde till julgran och blev enkelt prydd. [...] Så bjöds till bords. Far och mor satte sig vid övre bordändan. Drängarna bakom bordet efter rang, sist vaktepojken och tröskemannarna. Vi ungdomar framom bordet och någon inbjuden släkting eller god vän, samt pigorna, som denna dag fingo sitta till bordes, i vanliga fall skulle de stå och äta för att vara till hands att passa upp. Något av husets barn eller yngre tjänare skulle »lesa ti bors», man läste »Gud med nödtorftig spis du oss styrker här i livet, låt oss njuta vad du givet måttligt och ditt namn till pris». Rätterna var lutfisk, risgröt och kakor, vanligast »klenor». En generation längre tillbaka stod på nedre bordändan »saltmatsfatet», ett svarvat träfat med kokt skinka, rökt fårkött och rullepölsa, detta skulle stå kvar hela julen att jämte bröd, smör och ost bjudas tillfälliga gäster. På bordet var placerat ett tregrenaljus i bästa staken, samt på övre bordändan tvenne vanliga ljus, ett för far och ett för mor.»

b2ap3_thumbnail_Klenor.jpg

Medan jag själv friterar klenor och hänger upp flaggor i julgranen till tonerna av Harry Brandelius' »Julens vackra stjärna» slår det mig hur mycket som är sig likt sedan farmors farföräldrar firade jul i Bara härad på 1880-talet. Julgranen och julklapparna har visserligen blivit standard sedan dess, men kavring, ost, korv, kokt skinka, lutfisk och risgröt är samma som då. Inte heller julkakorna har förändrats under de senaste hundratrettio åren, och jag brukar själv baka både mandelmusslor, klenor och gorån - precis som min farmor gjorde före mig, och hennes farmor före henne. Jag tror att de flesta drömmer sig tillbaka till barndomens jular, något man nog gjort i alla tider. Redan på 1930-talet spelades till exempel låten »Julminnen» in av sångerskan Ulla Billquist (som lustigt nog var 6-männing med min farmors far), och textraderna sammanfattar så vackert varför julfirandet inte har förändrats särskilt mycket sedan 1800-talet, och varför jag själv drömmer om en jul i förfädernas spår:

»När julens alla klockor ringa, tankarna vill gå till flydda barndomsdar' hos mor och far; ty aldrig lyste juleljusen klarare än då, en sagovärld blev hemmets härd när skymningen föll på. [...] Ack, underbara juletid för länge, länge sen', på svunnen romantik du var så rik!».

Så var det snart jul. Långledigt för många och flera kommer säkert ägna dessa dagar åt att forska vidare i sina förfäders liv. Kanske tar någon helt ny person sina första steg i det som jag brukar kalla den livslånga tidsresan - för vad kan väl bättre beskriva släktforskning än att resa i tiden?

Julen är en speciell högtid på året då släkt och vänner samlas. Som släktforskare är detta ett utmärkt tillfälle att ta fram papper och penna och börja fråga sina äldre släktingar om hur livet var förr. Kanske finns det gamla fotografier som man kan titta på tillsammans och minnas de gamla. Har man varit extra snäll i år kan man få en diktafon i julklapp - det är ett utmärkt redskap att ha med sig när man intervjuar släktingar. På så sätt får man alla samtal inspelade och kan lyssna igenom dem senare och anteckna. Det är också en fantastisk möjlighet att få sina närmastes röster bevarade för eftervärlden.

46.jpg

Ett av många gamla fotografier i min farfars fotoalbum. Kvinnan i mitten på övre raden är min farfars moster, Amanda Arvidsson, tillsammans med sin makes släktingar i lägenheten på Biblioteksgatan i Stockholm. Den lilla pojken håller i en tomtefigur, så jag gissar att det är ett julfirande.

Hur firar ni er jul? Även om många i Sverige har liknande traditioner så finns nog också egna idéer i varje familj. Vissa håller hårt på det som alltid har varit , medan vissa gör om och gör nytt. I min familj har julen alltid varit den största och viktigaste högtiden, men från att tidigare ha handlat mest om mat, dekorationer och julklappar är det nu mycket viktigare att få träffa familj och vänner och umgås. Att ha tid för sina närmaste och få möjlighet att visa sin uppskattning. Vad är väl viktigare än lite lugn och ro i dessa annars så stressiga tider?

Intresset för matlagning och bakning är något som jag fått ärva både från min mamma och mormor. Mormor fick dock aldrig chansen att lära sig sådant av sin mamma, som dog när min mormor bara var ett år. Hon fick istället sin del från sin egen mormor. Mycket kunskap har gått från en generation till en annan genom historien och det är hisnande att tänka hur vissa saker kanske kommer från ännu mer avlägsna förfäder.

Mormor och morfar har alltid varit med och firat jul med oss och alla har hjälpts åt med olika saker. Mormor hade t.ex. alltid ansvaret för köttbullarna - som för övrigt var världens godaste! En annan sak hon alltid gjorde till jul var chokladbiskvier med smörkräm. Som liten tyckte jag det var sagolikt gott och kunde äta upp en hel burk på stört. Nu för tiden tycker jag inte att det är lika gott, men det kanske har att göra med att det bara var till jul som vi fick dessa.

I min barndom kokade min mamma en väldigt god hallonkola till jul. Det var en vanlig gräddkola som gjordes på samma sätt som knäck, men hon tillsatte glasstopping med smak av geléhallon. Det var en succé. Några år senare försökte jag efterlikna den goda kolan och hittade då olika slags essenser på nätet, bl.a. med hallonsmak. Ända sedan dess är det jag som har stått för kolakokandet i vår familj, liksom åt mina svärföräldrar och de närmaste vännerna. Eftersom kolan bara görs till jul är det därför extra gott när man smakar den första biten varje år.

Hallonkola.JPG
Den traditionella hallonkolan har precis stelnat och skurits upp.

På min sambos sida av familjen finns också flera släktrecept. Min svärmor är adopterad från Sydkorea, och hennes föräldrar blev en dansk man och en tysk kvinna, båda bosatta i Sverige. Detta utspelade sig på 1960-talet och var då mycket omskrivet i de lokala tidningarna. Med det danska släktarvet följde ett fantastiskt recept på pepparkakor. Degen är himmelsk och görs på sötmandel, smör, farinsocker, sirap, bikarbonat, nejlikor, kanel och mjöl. Den kavlas inte ut som vanliga pepparkakor utan görs till rullar som fryses och sedan skärs tunt i bitar. Vårt recept heter Stepping Brunekager, uppkallat efter den plats där den danska släkten kommer ifrån, men vill man hitta något liknande på nätet så kan man söka på skurna pepparkakor.

b2ap3_thumbnail_Skurna-pepparkakor.jpg

Skurna pepparkakor efter det danska familjereceptet.

Många av er har säkert egna recept där hemma som överförts från en generation till en annan. Själv har jag min mormors gamla kokböcker sparade och min sambo har ärvt detsamma från sin farmor. Som släktforskare är det givetvis roligt att ha en nära släktings handskrivna anteckningar bevarade, men hur häftigt är det inte att kunna laga något gott av de nedskrivna ingredienserna och dela gamla minnen med sina närmaste? Det om något är väl att resa i tiden! Hoppas ni alla tar er tid för era släktingar under de kommande helgerna och pratar om allt det gamla. Jag önskar er alla en god jul!