Rötterbloggen
Rötterbloggen

Josef Forsberg och kvinnorna i hans liv

Josef Forsberg och kvinnorna i hans liv

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. Så här berättar han om sin anfader Josef Forsberg:

Fördjupade studier i en anmoders eller anfaders livshistoria väcker lätt funderingar och frågor. För min del gäller detta min mormors morfar, Josef Forsberg, och hans förhållanden till ”sina” kvinnor.

Josef Forsberg föddes i Resteröd i Bohuslän 1790 och kom som bagargesäll till Göteborg 1813. I februari 1816 gifte han sig med den 23 år äldre bagarmästaränkan Katarina Engelke. Hon var dotter till en kyrkoherde och hovpredikant, som inte alls gillade giftermålet. Forsberg kom i alla fall på detta sätt över ett bageri, och i september 1816 fick han burskap som bagarmästare.

I en krönika över släkten Engelke kan man läsa, att Josef Forsberg på grund av åldersskillnaden snart ”kände leda vid äktenskapet”. I varje fall övergav han efter tio år sin hustru, flyttade till Växjö och etablerade sig som bagare där. Banden mellan makarna verkar helt ha klippts av; när Forsberg vid några tillfällen efter uppbrottet besökte Göteborg hade han ingen kontakt med hustrun.

Med moderna ögon kan man förvånas över att ingen av parterna tog initiativ till skilsmässa. Var en sådan så belastande socialt sett att det var bekvämast att avstå? Eller har ekonomiska aspekter spelat in? Hustrun hade knappast några egna tillgångar, men Forsberg kanske var rädd att hon vid skilsmässa skulle kräva och få del av hans.

1834 uppstod i alla fall ett nytt läge. Under ett göteborgsbesök i januari hyrde Josef Forsberg rum hos en bekant. När en besökande en söndagskväll råkade öppna dörren till det rum där Forsberg bodde, upptäckte han Josef och en kvinna i en säng med ”blottade kroppar” och i en position som inte lämnade något tvivel om vad som försiggick. När Forsberg efter en stund kom ut, ”något flat och förlägen”, förklarade han att han var resande och skötte sin hälsa.

Anmälan om ”enkelt hor” gjordes omedelbart hos stadsfiskalen, och målet togs upp i kämnärsrätten följande dag. Forsberg och den 24-åriga pigan Anna Britta Andersson erkände och dömdes till böter för sabbatsbrott och horsbrott. Vid förhandlingarna yrkade också den försmådda hustrun genom ombud att äktenskapet skulle upplösas. Rätten beslöt om äktenskapsskillnad och uppmanade Katarina Engelke att vända sig till domkapitlet för att få skiljobrev. Ett sådant utfärdades den 5 mars, och där slogs fast att Josef Forsberg inte skulle få gifta sig igen förrän exhustrun dött, gift om sig eller gett sitt samtycke.

Man slås av att kämnärsrätten redan på måndagen tog upp en förseelse som ägt rum vid 20-tiden på söndagen. Vem var så snabb med att göra en anmälan? Och hur kunde Katarina Engelke så snart känna till makens eskapader? Var det bara genom ”djungeltelegrafen”? Eller var det hela förberett och iscensatt för att ge en anledning att skandalisera Forsberg?

Så över till Växjö. Lena Danielsdotter Toft, som skulle bli min mormors mormor, trädde vid 18 års ålder 1829 i Josef Forsbergs tjänst som piga. (Hennes far förekom för övrigt i ett av de första programmen i serien ”Vem tror du att du är”; han slogs ihjäl av en anfader till Charlotte Perelli 1847.). 1833 födde Lena i Gårdsby nära Växjö en ”oäkta” son och fick absolution för ”lönskaläge”. 1835, 1838, 1841 och 1843 födde hon i Växjö ytterligare fyra ”oäkta” barn och fick lika många gånger absolution.

Under hela denna tid var hon i tjänst hos Forsberg, och det råder med hänsyn till fortsättningen inget tvivel om att han var far till alla barnen. Detta lämnade dock under de aktuella åren inga andra spår i handlingarna än att det i den husförhörslängd som börjar 1838 anges att Forsberg lovat ”uppfostringshjälp” åt barnen. I den följande husförhörslängden upprepas detta, men där finns också två andra intressanta upplysningar: att Forsbergs förra hustru avlidit i Göteborg den 9 juni 1834 (alltså bara några månader efter skilsmässan), vilket konfirmerats av intyg därifrån, och att Forsberg 1843 ”låtit kyrkotaga Lena Toft såsom äkta hustru”.

Är det möjligt att Josef Forsberg inte förrän 1843 fick klart för sig att Katarina Engelke dött nio år tidigare? Vad är annars förklaringen till att han under dessa år, trots att han nu var fri att gifta om sig, fortsatte att producera ”oäkta” barn med en piga? Och varför valde han, när han väl var beredd att normalisera förhållandet till Lena Toft, inte direkt ett reguljärt giftermål?

I september 1852 fick paret ett sjätte barn och i samband med att det barnet döptes gifte sig Josef Forsberg och Lena Toft i normal ordning. I januari 1857 kom ett sjunde och sista barn, alltså det första och enda som var fött i äktenskapet. Samma år i december dog Josef Forsberg, nu inte längre bagarmästare utan handlande och källarmästare – han arrenderade restaurangen på Stadshotellet.

Fortsätt läs mer
  2766 Träffar
  0 Kommentarer
2766 Träffar
0 Kommentarer

Fri, ledig och lös till annat äktenskap

I bloggen om förfäder som skiljer sig lyfte jag fram att skilsmässor i äldre tid var vanligare än man kan tro, men faktum kvarstår – det var inte särskilt vanligt att man skilde sig förr i tiden. In i det längsta ville de världsliga och andliga myndigheterna bevara redan ingångna äktenskap, och endast extrema omständigheter var skäl nog till en skilsmässa. Sådana skäl kunde vara att den ene maken begått mord, stöld, hor eller tidelag, dolt epilepsi eller impotens när äktenskapet ingicks, eller att makarna fattat sådant hat till varandra att äktenskapet var bortom räddning. Den absolut vanligaste anledningen till skilsmässor i äldre tid tycks dock ha varit övergivande, och i mitt eget släktträd finns ett antal sådana skilsmässor. Den äldsta av dem skedde i Skåne 1692, och genom det bevarade källmaterialet får man en god inblick i hur en skilsmässa gick till för över trehundra år sedan.

Min anfader Jeppa Nilsson (ca 1616-1704) var bonde i Väsums by i Knästorps socken, strax utanför Lund, och jag härstammar från hans första gifte med Sissa Andersdotter (ca 1616-1690). Jeppa var som synes en bra bit över sjuttio år när han blev änkling, men det hindrade honom inte från att söka sig en ny maka. Valet föll på hustrun Karna Bengtsdotter (ca 1638-1717), och jo – hon var faktiskt hustru och inte änka, eftersom hennes make ännu var i livet då hon gifte sig med Jeppa. Den märkliga historien tar sin början i den vigselnotis som nedtecknades i Knästorps kyrkobok 1692:

b2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpgb2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpg

»Anno 1692. Dom. Misericord. blef Jepp Nielßon en Enckling uti Wäsum ok Karen Bengtzd. hwars man (Knut Nilss) war bortrömd ifrån – och sedan effter Consistorij dom och sluut blef then förste qwitt och ingick Ecktenskap med then förra»; ur Knästorps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1661-1820), sid. 4 (bild: ArkivDigital).

Var hittar man då denna »Consistorij dom och sluut»? Ett konsistorium (av latinets consistorium, församlingsställe) är en typ av styrelse som man bland annat stöter på inom universitetsvärlden (consistorium academicum) och kyrkan (consistorium ecclesiasticum), och det var alltså det sistnämnda som utfärdade ett så kallat »skiljobrev» mellan Karna Bengtsdotter och Knut Nilsson. Dessa handlingar förvaras i Lunds domkapitels arkiv, dit Lunds stift konsistorium hörde. Konsistoriet hade dock inte myndighet att utdöma regelrätta skilsmässor på egen hand, utan man fick först gå via en världslig domstol som upplöste äktenskapets juridiska band, och sedan visa upp domstolens skillnadsdom för konsistoriet som i sin tur utfärdade ett skiljobrev som löste upp äktenskapets andliga band.

Vi återgår till Karna Bengtsdotter. Hennes äktenskap med Knut Nilsson hade ingåtts 1677, och parets vigselnotis finns faktiskt bevarad i Knästorps äldsta kyrkobok som tar sin början redan 1661. Där får man veta att Karna varit gift en gång tidigare, samt att Knut var tjänstedräng – antagligen i tjänst hos änkan Karna – och att paret vigdes tredje söndagen efter påsk: »Knudh Nielßon tienstdr. uthi Wäsum ok Karen Bengsd – S. Lasse Olß Effterleffuerske ibijd». Äktenskapet förblev barnlöst, men hur det såg ut i övrigt förtäljer inte historien – där är källorna ytterst knapphändiga. Efter tolv års samlevnad hände dock något som fick Knut att överge Karna och fly utomlands strax efter påsk 1689.

Lunds domkapitels arkiv ger många exempel på att man ibland väntade i åratal med att efterlysa en försvunnen maka, så i sammanhanget var Karna ovanligt kvick. Redan i januari 1690 begav hon sig nämligen till tingsplatsen i Dalby, där häradshövdingen Wickman Tigerschiöld lovade att inkalla Knut Nilsson till nästa ting. Den 13 juni 1690 infann sig Karna vid tinget, men Knut syntes inte till. Sedan sista tinget hade man dessutom resultatlöst efterlyst honom från alla predikstolar i Bara härad »på dhet om förbend. Perßon i häradet hemmeligen hoos någon wistandes», och vid detta ting ropade man upp honom hela tre gånger utan svar. Någon av de närvarande yppade att Knut eventuellt hade rymt till Danmark, och nu kunde inte häradsrätten göra mer än att remittera ärendet till Lunds domkapitels konsistorium med hänvisning till 16 kapitlets åttonde paragraf i 1686 års kyrkolag:

»Utom Hordoms Last, åtskilies Ächtenskapz Bandet, när en utan twång och rätta skiäl, af ondsko och illwilia, öfwergifwer och förloper sin ächta Maka, förblifwandes utrijkes, uti thet upsåt och mening, at eij mehra boo, och bygga Hionelag med dhen samma, eller bewijsan then plicht, hielp och bijstånd, som Ächtenskapz Ståndet fordrar; Tå skal then öfwergifne, af werldzlige Domare, offentelig Stämning på then afwijkne begära, och i lijka måtto af DomCapitlet, at han af Predikstolen, i sin Socknekyrckia och hela Probsteriet, må stämmas. Om han, efter then i Stämningen föresatte Tijdens förlopp, sig intet inställer, söker then öfwergifne Biskopen och Capitlet, och warde skild wijd then förrymde: Men öfwergifwer någon sin Maka, och blifwer doch quar i Rijket, och ther öfwer klagas, måste then werldzlige Domaren göra sitt Embete, och skaffa then öfwergifne rätt.»

Kanske hoppades Karna att Knut skulle återvända på egen hand, för hon väntade i över ett år innan hon anlitade Lunds domkapitel. Den 29 juli 1691 utfärdade domkapitlet med biskopen Christian Papke i spetsen en officiell citation som skulle tvinga fram Knut ur sitt gömställe:

»Consistorium wid DomCapitlet uti Lundh, giör härmed witterligit, hurusåsom hustruun Karin Bengtz dotter af Wäßheem Knästorpz Sokn, sig högl:n beswärat öfwer dig Knut Nilßon, att du den Echtenskapz troo och löffte som du henne in för Gud och H:s försambl: tillsagdt hade, sålunda i förgätenheet stält, att du uthan twång och rättan skiähl, af ondsko och illwillia henne öfwergifwit hafwer, lembnandes henne i armod och fattigdom, hwarutöfwer hon förmehnar att du med sådan din trolöösheet dig iche förhållit, som en redelig Echteman bordt hade; Och Ehuruwähl hon in Martio 1690. dig genom Consistorij Citation instämma låtit, dock såsom du då intet wehlat dig inställa, thy warder du nu, uppå Kongl: Mtz: Wår Allernåd: Konungz och Herres wägnar, effter dragande kall och Embethe, andra gången, och altså peremptorii citerat, till nästkommande d 9. Septemb: will Gud, här hos Consistorio I egen Persohn, att mötha, hafwandes då med dig, hwad skiähl och bewijß, som du förmehnar dig till godo kunna lända, då dett uthslag i saken skall skee, som Gudz ord och wår Christelige Kyrkiolag kan lijkmätigt wahra, hwilchet dig sålunda länder till hörsam effterrettelse.»

b2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPG

Lunds domkapitels konsistoriums brevkoncept 1692, uppvisande Karna Bengtsdotters erhållna skiljobrev.

Äntligen syntes en strimma av hopp. I september 1691 hörde Knut av sig i ett brev, där han lovade att dyka upp vid konsistorium inom tre veckor och förklara sitt försvinnande – men ännu en gång svek han sin övergivna hustru. Tre veckor passerade utan att man hörde av honom, så den 26 november utfärdade konsistorium en tredje citation. Men veckorna övergick till månader utan att Knut dök upp, så till slut hade konsistorium inget annat val än att utfärda skiljobrev. Under tiden hade Karna ordnat ett intyg från häradsrätten som betygade hennes goda uppförande i motsats till Knuts trolöshet, så det var ingen tvekan om saken när Lunds domkapitels konsistorium den 10 februari 1692 bestämde sig för att

»för bem:te skiähl sampt i anledning af Kyrkiolagen, Cap. 16. §. 8, sagdt henne Karina Bengtz dotter härmed frij, ledig och lööß från bem:te Knut Nilßon, till annat gifftermåhl, när och hwar som helst henne sielf synes, och Gud rådh förelegger; hwilchet wederböranden särdeles Ven:do Ministerio till Effterrettelse länder.»

Två års kamp var till ända, och även om Karna Bengtsdotter kanske gärna hade sett Knut Nilsson återvända till Väsum var hon nu fri att välja en annan make. Valet föll som tidigare nämnts på min anfader Jeppa Nilsson, och äktenskapet med den gamle änklingen varade i hela tolv år – ända fram till makens död i september 1704. Källorna avslöjar ingenting om hur Karnas äktenskap med Jeppa tedde sig, men förhoppningsvis var det lyckligt – fyllt av den tro, trygghet, välgång och kärlek som Knut Nilsson inte vill ge henne.

Fortsätt läs mer
  2352 Träffar
  0 Kommentarer
2352 Träffar
0 Kommentarer

Resonemangsparti eller passion?

I juni 1768 gifte sig ett par som hette Anders Toresson och Helena Nilsdotter. De är mina anor på min mormors sida, sju generationer före mig. Anders var född den 19 december 1750 och Helena var född den 13 oktober 1751. De var alltså bara 17 och 16 år gamla när de gifte sig. Då fick kvinnor gifta sig vid 15 år men männen skulle vara minst 18 år gamla. Anders skulle ju fylla 18 år senare på året, så varför väntade de inte? Varför gifte de sig så tidigt? Och var det stor passion eller ett resonemangsparti? Det vet jag inte, men undrar.

Det uppenbara skälet hade ju varit om de skulle ha barn. Men äldste sonen Ivar föddes först i augusti 1771. Helena kan förstås ha varit gravid och fått missfall, det vet vi inte. Men i så fall fick hon det så tidigt i graviditeten att prästen inte noterat något dödfött barn i familjen.

De tog ut lysning redan den 1 november 1767, alltså när de båda två var 16 år gamla. Sedan dröjde det alltså sju månader innan de vigdes och då tänker jag att hade ett barn varit enda skälet till att de skulle gifta sig och Helena fått missfall under denna tid, då hade de ju kunnat ställa in bröllopet eller vänta med det. Var det stor passion i stället? Två förälskade tonåringar som fick som de ville? Eller var det ett resonemangsparti som föräldrarna kommit överens om? Jag tror mer på passion än resonemang, eftersom de gifter sig innan det egentligen är lagligt för mannen. Annars borde de väl ha väntat. Men kanske har jag fel.

Fick man gifta sig hur tidigt som helst förr i tiden? Ja, det varierar en hel del men det dröjde till 1734 innan någon åldersgräns fastslogs i lagen. Då bestämdes att kvinnan skulle vara minst 15 år och mannen minst 21 år för att gifta sig. Det var också då som kyrklig vigsel blev obligatorisk, tidigare hade det räckt med trolovning även om de flesta också vigdes. 1758 ändrades mannens ålder till 18 år, om han kunde försörja en familj. På 1840-talet höjdes den till 21 år. 1892 höjdes kvinnans ålder till 17 år och 1915 till 18 år. Från 1968 är det 18 år som gäller för båda, och från 2014 kan man inte längre få dispens från detta.

Den långa väntetiden från lysning till bröllop kan kanske ha att göra med att de fick skriva till kungen och be om tillstånd att gifta sig. Ni som är i min generation och äldre, ni har nog hört talas om att en förr fick "skriva till kungs" om en ville gifta sig före laglig ålder. Så var det in på 70-talet, tror jag, och hände ju lite då och då. I fallet med Anders och Helena finns ingen anteckning i vigselboken om något kungligt beslut. Kan prästen ha förbisett deras ålder?

De gifte sig i Ullared som var Helenas hemsocken men Anders kom från grannsocknen Gällared, från en av gårdarna i Stenstorp. Det är ungefär en halvmil emellan deras hem så det handlade inte om att slå ihop några gårdar. Kanske var den långa väntetiden en betänketid som deras föräldrar krävde?

 


Från Ullareds vigselbok. Ni ser att de tog ut lysning redan den 1 november 1767 och sedan väntade med vigseln till den 12 juni 1768. Bild: Ullared (N) CI:2 (1734-1797) Bild 127 / Sida 261, Arkiv Digital.

Det här sitter jag och tänker på efter att ha läst i kyrkböckerna om dem som levde före mig. Hur det egentligen var kommer jag aldrig att få veta. Jag inser också att jag vet för lite om deras värld, om mitten av 1700-talet, om deras livsvillkor, tro och tankar. Visste de t ex exakt hur gamla de var? Hade prästen koll på det? Ja, det tror jag. Visste Anders och Helena hur gammal man måste vara för att få gifta sig? Det kan vi nog anta, jag tänker mig att det var allmän kunskap även på denna tid eftersom det var en viktig åldersgräns.

Efter vigseln slog de sig ner i Helenas föräldrahem på gården i Mellangärde i Ullareds socken, så det var uppenbarligen inte ett giftermål som gick emot hennes föräldrars vilja trots att hon var så ung. Så småningom tog de över gården. Helenas far Nils Andersson dog där 1780 och hennes mor Inger Larsdotter några år senare. Dessa hade gift sig senare i livet, eller snarare med mer normal giftasålder, för de var 23 och 32 år när de gifte sig 1742.

Anders verkar ha varit en duglig bonde, trots sin ungdom. Från 1775 finns en karta hos Lantmäteriet, gjord då Anders sökt förmedling av gården. Det innebär att han vill minska skatten för att gården inte bär sig så bra och inte ger den avkastning som behövs för att klara av den ålagda skatten. Det var magra marker här. I kartans protokoll skriver länsstyrelsens representant David Liljenberg om Anders att han "försvarligen vidmakthållit husbyggnader samt gärdsgårdar, så ock efter ortens bruk med flit kultiverat hemmanets tillhörige åker- och ängsjord". 1775 levde ännu Helenas far men verkar alltså ha lämnat över till dottern och mågen. Till kartan finns en omfattande beskrivning av hemmanet, som de inte äger utan har åborätt till. Jag har aldrig varit där men jag måste åka dit och se hur det ser ut nu för tiden.


Kartan från 1775. Jag blir så lycklig över dessa vackra kartor. De är som konstverk. Källa: Lantmäteriet.


Utsnittet från kartan visar hur husen låg, troligen på ungefär samma plats som idag. Det verkar vara en för den tiden traditionell kringbyggd Hallandsgård. Nr 11 och 12 är kålgården, dvs trädgårdslanden där de odlade grönsaker och rovor. Källa: Lantmäteriet.


Från Ullareds första husförhörslängd 1784: Anders, Helena och barnen Ivar, Annika och Inger samt Helenas mor Inger. Bild: Ullared (N) AI:1 (1784-1794) Bild 4 / Sida 4, Arkiv Digital.

 

Trots sitt tidiga giftermål fick Anders och Helena inte ett långt äktenskap, för Anders dog i lunginflammation när han var 43 år gammal. De hade fått minst fem barn tillsammans. Äldste sonen Ivar var då död och troligen också dottern Annika. De barnen som överlevde sin far hette Nils, Inger och Johanna. Johanna var bara drygt ett år när hennes far dog. Det är Inger som är min ana.

Änkan Helena stannade kvar på gården och hade först två drängar till hjälp. 1796 gifte sig dottern Inger med Olof Torsson och bodde kvar på gården. Helena gifte inte om sig, så vitt jag vet. Hon var änka när hon dog 1812. Det tar jag också som ett tecken på romantik, att det var djup kärlek mellan makarna och att hon sedan inte kunde tänka sig någon annan man. Annars var det mycket vanligt, och nästan nödvändigt, för en änka med egen gård och flera barn att gifta om sig för att klara gården och försörjningen. Tyvärr saknas husförhörslängder mellan 1794 och 1811 så jag vet inte hur länge hon hade drängarna kvar. Sonen Nils var bara åtta år när hans far dog. Dottern Inger blev så småningom mormor till OS-guldmedaljörens far Carl Peter Mellander, som jag skrev om för några veckor sedan.

De här människorna bodde i mellersta Halland, som ni säkert vet eftersom förmodligen de flesta av er känner till Ullared.

Källa:
Barbro Nordlöf: Rättshistoria för släktforskare (2009)
Domboksforskning på http://www.domboksforskning.se/lagar/vigselaalder.htm

Fortsätt läs mer
  3222 Träffar
  0 Kommentarer
3222 Träffar
0 Kommentarer

Syster till sina föräldrar, dotter till sin syster

Det är nog allom bekant att jordens befolkning var mycket mindre förr i tiden, samtidigt som rörligheten inte alls var lika stor då som nu. De flesta lämnade aldrig hemtrakten, och många sökte dessutom aktivt äktenskapspartners inom släkten – allt för att komma åt någon förmögenhet, framgångsrik bondgård eller lukrativ affärsrörelse. Ett av mina första inlägg här i Rötterbloggen handlade exempelvis om hur min farfars morfars farföräldrar, som var halvkusiner, gifte sig 1837 och därigenom krönte en över hundraårig trasslig släkt i nordvästra Skåne. Bland annat var brudgummens faster svärdotter till sin egen fasters förste make som tillika var hennes tillkommande svägerskas morbror, samtidigt som brudens styvmormor var syssling till sin dotters styvdotters svärmor. Jag blir fortfarande lika yr när jag försöker reda ut dessa trasliga släktgrenar, men frågan är om inte de britter som omnämns under rubriken »Owanlig Slägtskap» i Lunds Weckoblad den 24 mars 1819 tar priset:

b2ap3_thumbnail_1819-03-24.JPGb2ap3_thumbnail_1819-03-24.JPG

»I Lancashire nära Oldham i England har genom 2:ne ej länge sedan ingångne ägtenskap en owanlig Slägtskap tillkommit. Händelsen är följande: en man gifter sig med ett fruntimmer, hwars bror kort derefter blir gift med hennes mans dotter af förra giftet. Begge partierna få barn, det första en dotter, det andra en son. Den förstnämda frun är således mor till sin bror, syster till sin dotter och mormor till sin brorson. Widare är hennes lilla dotter systerdotter till sin syster, moster till sin cousin och syster till sin morbror. Den yngre mannen är widare bror till sina föräldrar, son till sin syster, morbror till sin hustru och bror till sin systerdotter. Hans hustru är syster till sina föräldrar, dotter till sin syster, systerdotter till sin man och moster till sin syster. Slutligen är den lille gossen sin fasters, den äldre fruns, barnbarn, och cousin till sin moster, den lilla flickan.»

Jag har sagt det förr, och det tål att upprepas – släkten är värst.

Fortsätt läs mer
  4903 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
Förenklade man genom att hoppa över alla sådana förled som "halv-", "styv-" och "svär-" på svenska också på den här tiden, eller s... Läs mer
lördag, 03 september 2016 12:07
Anders Pemer
Eller så är det väl så enkelt som att man tilltalade vilken exempelvis styv-, svär- eller styvsvärmor som helst med "Mother" och b... Läs mer
lördag, 03 september 2016 12:12
4903 Träffar
2 Kommentarer

De adliga oäktingarna

Egentligen ogillar jag starkt orden »oäkta» eller »oäkting», för jag har alltid ansett att människor är lika äkta vare sig man är född inom eller utom äktenskapet. I släktforskningen använder jag därför hellre begreppet »utomäktenskaplig», men valet av dagens rubrik beror på att bloggens huvudpersoner utan tvekan sågs som just oäktingar när de föddes för närmare tvåhundra år sedan. Fast hur kommer då »adlig» in i bilden, tänker kanske den adelsintresserade, de var ju födda utom äktenskapet? Ja, det är lite komplicerat, så vi tar det från början.

Sophia Bergh (1801-1888) var syssling till två av mina förfäder, och föddes i den lilla byn Björka, strax nordväst om Sjöbo i Skåne. Hon var dotter till järnhandlaren Petter Bergh (1760-1811) och Dorothea Knutsdotter (1768-1809) och blev som synes föräldralös redan i barnaåren. Trots denna turbulenta start i livet gick det bra för både Sophia och hennes syskon, antagligen tack vare deras inflytelserika morbröder. Som tonåring hamnade hon som jungfru i Margreteholm i Färlövs socken, antagligen i tjänst hos landshövdingefamiljen Wrangel, socknens störste godsägare. Kanske var det även genom denna familj som hon i slutet av 1810-talet träffade den man som kom att bli hennes följeslagare genom livet – även om deras kärlekssaga var minst sagt okonventionell.

Mannen ifråga var Echard af Klercker (1787-1869), vid tidpunkten kapten vid Wendes artilleriregemente, sedermera vid Svea artilleriregemente och slutligen major i armén samt riddare av Svärdsorden. Han hade visserligen inga »fina anor», och var inte ens adlig till börden – fadern adlades nio månader efter sonens födelse – men tillhörde likväl adliga ätten 2132 B, introducerad på Svenska riddarhuset 1788. Den unge kaptenen tog uppenbarligen Sophia med storm, och efter ett löfte om äktenskap gick hon till sängs med honom – blott sexton år gammal. Nio månader senare föddes sonen Carl August, men varken äktenskapslöftet eller barnafaderns namn syns till i kyrkoboken så den lille gossen begåvas med det förhatliga epitetet »oäkta».

Sophia behöll dock sin älskade kapten, och flyttade så småningom in till honom i Kristianstad – officiellt som hans »jungfru» men i realiteten som hans sambo. Det dröjde inte länge innan hon blev gravid igen, och i mars 1821 föddes dottern Dorothea Augusta. Inte heller denna gång erkänner Echard faderskapet, men nu framträder åtminstone hans namn i kyrkoboken – dock endast bland faddrarna, eftersom det var han som höll barnet vid dopfunten. Detta gjorde han även då parets barn Carl Edvard döptes 1822, och vid dottern Dorothea Augustas dop 1825 närvarade han som fadder. Ingenstans nämns dock faderskapet eller äktenskapslöftet, och när parets yngsta barn Johan Victor Arvid föds i Stockholm i april 1833 noteras föräldrarna i Hedvig Eleonora församlings födelse- och dopbok vara »okända».

b2ap3_thumbnail_IMG_0244-1.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_0244-1.jpgNågot foto på Echard af Klercker och hans älskade Sophia Bergh har ännu inte hittats, men såhär såg i varje fall Echards yngre bror, generalmajoren Fredrik af Klercker (1792-1867) ut (Krigsarkivets porträttsamling).

Echard och Sophia hade nu varit ett par i hela femton år, och det skulle dröja ytterligare nio innan det där äktenskapslöftet vann sin fullbordan. Det är inte klarlagt varför det dröjde så länge, men antagligen ligger förklaringen i den vanliga bördsstoltheten – adliga ätten af Klercker må ha varit ung, men tänkte i gengäld hålla sig kvar i samhällstoppen till varje pris. Echards far Adolf Klerck (1746-1818) adlades som tidigare nämnts af Klercker och slutade sina dagar som generalmajor, ledamot av Krigsvetenskapsakademien och riddare av Svärdsorden, och när Echard träffade Sophia hade hans syskon redan börjat knyta hymens band – givetvis med personer vars adliga sköldar tronade på Riddarhuset i Stockholm. Helena af Klercker var gift sedan 1817 med överstelöjtnanten Jean Toussaint Charpentier, brodern Gustaf Carl ingick äktenskap året därpå med Catharina Maria Lagerberg och brodern Fredrik gifte sig tio år senare med Jeanette Charlotte Henriette Reuterskiöld. Att då Echard, den unge adlige kaptenen skulle ingå äktenskap med en föräldralös järnhandlardotter från Björka ansågs säkert oacceptabelt, och av den anledningen fick äktenskapslöftet läggas på is – i decennier. Den 16 juli 1842 var det dock äntligen dags, och i Kristianstads stadsförsamlings lysnings- och vigselbok finns en lång anteckning som reder ut de flesta frågetecknen:

b2ap3_thumbnail_Vigselbok-1842.jpgb2ap3_thumbnail_Vigselbok-1842.jpg

»Enligt förevist betyg af Regements-Pastor And. Lev. Olbers i Stockholm blefvo Majoren, Kaptenen vid Kgl. Svea Art. Reg. och Ridd. af Sv. O. Herr Echard af Klerker och Jungfru Sophia Berg i laga äktenskap sammanvigde d. 16 Juli 1842; och uti ett med vittnen och sigiller försedt Dokument af d. 18 Juli 1842 hafva dessa makar förklarat sina barn, Carl Edvard född i Christianstad 1822 6/9 samt Dorothea Augusta f. derst. 1825 26/2, för äkta, berättigade att af dem arf taga. Hvilket allt, på deras egen begäran, varder i denna församlings Kyrkoböcker anteknadt. Christianstad 1842 25/7. J. J. Thomæus. Vittnen under Dokumentet: Major A. von Meltzer och Kap. G. Planck.» (ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. EI:4 (1834-1855), sid. 44; bild: ArkivDigital).

Även äldste sonen Carl August var född inom äktenskapet, trots att han inte nämns vid föräldrarnas vigsel. I Färlövs kyrkobok 1819 finns nämligen en anteckning om att han förklarats för äkta av majoren af Klercker, och två dagar efter vigseln författade föräldrarna en attest som intygade att sonen var deras gemensamma:

»Undertecknade förklara härmedelst, att vårt barn sonen Carl August född den 1:e Februarii 1819 i Margreteholm uti Färlöfs församling, Östra Göinge Härad och Christianstads Län, är af oss under äktenskaps löfte sammanaflad, hvarföre han af oss förklaras för äckta och såsom barn af laggift säng, den der efter oss skall arf taga; till yttermera visso anhålla vi, att detta vårt erkännande måtte intagas i nämnde församlings kyrkobok, där barnets födelse finnes antecknad; samt att vi såsom hans föräldrar måtte blifva uptagne.

Att Vi denna handling af fri vilja och med sundt förstånd författadt och undertecknadt samt med våra sigill försett ombedje vi underskrifne vittnen attestera.

Stockholm den 18. Julii 1842

Echard af Klercker. Major i Armén, Capitaine vid Kongl. Svea Art:e Reg:te

Sophia af Klercker född Bergh. Dotter af aflidna Jernhandlaren Petter Bergh i Björka vid Öfveds Kloster.»

Parets små telningar blev nu äntligen legitimerade, men även om de hittills burit moderns efternamn Bergh i officiella sammanhang hade fadern dragit all faderlig försorg om dem. De två äldsta sönerna inskrevs redan i slutet av 1830-talet vid Uppsala universitet och blev sergeanter vid faderns regemente, men det var först efter föräldrarnas vigsel som det verkligen rörde på sig. Bland annat fick Carl Edvard kunglig fullmakt på underlöjtnantsbeställningen vid Svea artilleriregemente, medan dottern Dorotea gifte sig 1846 med översten Erik Gustaf Klingenstierna. Antagligen förenklades detta av att de nu bar namnen af Klercker, något som dock inte skedde per automatik. Kort efter giftermålet fick nämligen Echard tillskriva Riddarhuset i Stockholm och ansöka om att hans fyra barn »måtte blifva införda uti Genealogien öfver Adlige Ätten af Klercker», och i september 1842 diskuterades ärendet av Riddarhusdirektionen. Man gick igenom de många attester, intyg, kyrkoboksutdrag och prästbetyg som Echard sänt in, och sedan man fått en helhetsbild av läget togs ett beslut om barnens adelskap:

b2ap3_thumbnail_Picture-690.jpgb2ap3_thumbnail_Picture-690.jpg

»Riddarhus Directionen beslöt att de nu företedde handlingar skulle ordagrant i Protocollet intagas, och att förhållandet skulle antecknas å Stamtaflan öfver Adeliga Ätten af Klercker N:o 2132 med hänvisning till denna dagens Protocoll. Ut supra.»

Historien om Sophia Bergh och Echard af Klercker handlar om klasskillnader under svenskt 1800-tal, och uppfattningen om att man skulle hålla sig inom sitt stånd. Den handlar dock även om gränslös och tidlös kärlek, och är ett intressant exempel på hur det gamla ståndssamhället började luckras upp när den föräldralösa järnhandlardottern från Björka äntligen kunde titulera sig fru majorskan af Klercker. Det tog visserligen tjugofem år, men till slut fick Sophia sin älskade Echard – och släktnamnet af Klercker kunde föras vidare till deras fyra barn. De adliga oäktingarna.

b2ap3_thumbnail_Brderna.jpgb2ap3_thumbnail_Brderna.jpg

Överstelöjtnant Carl Edvard af Klercker (1822-1884) till vänster och hans bror kapten Carl August af Klercker (1819-1883) till höger.

Fortsätt läs mer
  6136 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anna Martinsson
Vilket sammanträffande! Min f.d moster, ja hon är skild från min morbror, en av hennes släktingar är/var gift med en af Klercker!... Läs mer
fredag, 26 augusti 2016 12:55
Carin Olofsson
Echards far Adolf Klerck var son till pastorn i Kågeröd Petter Reinhold Klerck, som var bror till pastorn i Brunnby Johannes Klerc... Läs mer
fredag, 26 augusti 2016 15:32
Håkan Bergström, Bryssel
Beror inte irritationen över ordet 'oäkta' över att man uppfattar det i den moderna betydelsen, inte autentisk, falsk?Om barn bety... Läs mer
lördag, 27 augusti 2016 18:47
6136 Träffar
4 Kommentarer

I krigets spår?

I krigets spår?

 

 

När jag läste Camilla Erikssons blogg om domen över den döda kvinnan Anna, kom jag åter att tänka på en kvinna jag stötte på under det första året jag släktforskade. Sakta, sakta bläddrande i Genline via telefonmodem försökte jag följa upp de familjer som bott på vår gård. Det var för övrigt det året vi hade 12 000 i telefonräkning.

Även i dödboken för Tjällmo församling i Östergötland har prästen skrivit biografier över de avlidna. En dödsruna har fastnat i mitt minne. Den 31 januari 1849 kan vi läsa om Lovisa Charlotta Aurora Sjöstrand, född Rutensköld.

Enkefru från Fredrikslund å prostgårdens ägor, född den 14 mars 1772 af fadren Capitainen vid 1Lifgr Regementet Rutensköld och dess Fru född Adlerclou i Torsjö Godegd sn. 9 månader gl förlorade hon sin moder; och vid 15 år sin far. 1792 gifte hon sig med Sergeanten, sedan Jägmästaren Sjöstrand.  Med honom en flicka som dog vid 3 års ålder. Mannen dog 1828 å Åstad boställe. Detta äktenskap var olyckligt. Hon dränkte sina bekymmer i glaset. Hon skulle helst rönt mera deltagande af Tjellmos herrskaper; ty hon var godhjertad, städad och hygglig i umgänget.

Till skillnad från Camillas Anna får denna kvinna ett mycket inkännande och förstående omdöme bevarat för framtiden. Hon föddes som adelsfröken, under goda omständigheter enligt moderns bouppteckning och dog som fattighjon. Man kan läsa mellan raderna att hennes make Sjöstrand inte var den enklaste personen att leva med. Så, vem var han?

Anders Adolph Sjöstrand föddes 1768 i Tjällmo som son till gästgivaren Petter Sjöstrand (1725-1788) i hans andra äktenskap, med Christina Fredrika Balck (1748-1819). En son, född två år tidigare, hade samma namn men avled som liten. Adolph kom att bli militär, 1785 enrollerades han i Östgöta regemente till fot, sedermera Första livgrenadjärregementet. Enligt arméns meritförteckningar deltog han i Gustaf IIIs ryska krig, ”Gjort 1788, 1789 samt 1790 årens campagner i finland, och bevistat flere affairer och recognosceringar”. I klartext innebar det att han helt enkelt överlevt. Det var inte många som gjorde det. En av mina anor tjänstgjorde i Hälsinge regemente, för honom står antecknat ”Kommenderad till Helsingfors, kom tillbaka!”, de andra kom aldrig hem igen. Adolph var alltså 17 år när han blev underofficer, enligt meritförteckningen. I dödboken för Tjällmo står det också att han varit ute i kriget:

Landtjägmästare från Åstad. Född därstädes 1768 22/9. bevistat 1788, 1789 1790 års fältslag. Afsked från Krigstjensten 1796. efter 10 år blef han antagen till Landtjägmästare. Gift 1792 med sin efterlefvande maka Lovisa Carolina Aurora född Rutenschöld.”

Adolph var 20 – 22 när han deltog som underofficer i ett krig som krävde enormt många dödsoffer, de flesta dukade under på grund av sjukdomar. Förhållandena var hemska för alla inblandade. Många var unga, mycket unga när det gällde trumslagarpojkar och skeppsgossar.  Per Anders Fogelström har skildrat en skeppsgosses erfarenheter i sin roman ”Krigens barn”.

Vi vet inte hur Adolph var som person, men man kan fundera över vad kriget gjorde med honom. Idag får svenska soldater, som deltagit i internationella styrkor, debriefing och andra stödåtgärder, men det finns ändå de som märks av erfarenheterna. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) efter krigsupplevelser är erkänt. Men något sådant existerade inte på 1700-talet, det var först efter första världskriget man ens nämnde de psykiska effekterna på soldaterna.  

 

Lovisa Rutensköld fick säkert ta sin beskärda del av krigets konsekvenser, i Tjällmoskogarna dit hon kom som 20-årig brud, först på Smedsbol sedan på Åstad. I det stora hushållet, som hon skulle ansvara för, fanns också svärmor, samt ett större antal tjänstefolk. Dottern Charlotta föddes bara 6 veckor efter bröllopet och dog 1795. Jag har undrat i många år hur hon hade det egentligen, prästens ord varslar om något ganska fasansfullt. 

 

Bild:Johan Tietrich Schoult. Slaget vid Svensksund. Wikimedia Commons

Fortsätt läs mer
  2340 Träffar
  0 Kommentarer
2340 Träffar
0 Kommentarer

Ett bröllop anno 1908

Den 29 november 1908 – det var en söndag, och antagligen låg snön tung på marken – hölls en något annorlunda gudstjänst i Vitabys ståtliga medeltidskyrka, vackert belägen på Österlens höjder. Det skulle nämligen lysas första gången för det unga paret Anna och Alfred inför deras tilltänkta äktenskap, och i predikstolen stod förmodligen kyrkoherden Emil Thulin, sedermera kontraktsprost i Ingelstorp. Lysningen skedde uppenbarligen utan problem, för kyrkoherden förkunnade att det inte fanns några äktenskapshinder varpå proceduren upprepades söndagen därpå. Inte heller då framkom några anmärkningar, så söndagen den 13 december hölls den sista lysningen för paret innan det var dags för bröllop. Dagen före nyårsafton 1908 sammanvigdes Anna och Alfred av kyrkoherden Thulin, och det antecknades i lysnings- och vigselboken att äktenskapet ingåtts med bådas muntliga begäran och samtycke samt att Annas mor, änkan Hanna Thorsson (som jag bloggat om tidigare), lämnade sitt skriftliga medgivande till äktenskapet.

b2ap3_thumbnail_022---Bild---Alfred-och-Annas-brllop.JPGb2ap3_thumbnail_022---Bild---Alfred-och-Annas-brllop.JPG

Alfred Lindh (1884-1952) och Anna Ellida Thorsson (1889-1962), antagligen fotograferade på bröllopsdagen 1908.

Det unga brudparet kom sedermera att bli min farmors morföräldrar, och jag har alltid undrat vad som döljer sig bakom de allvarliga minerna på bröllopsfotografiet (för övrigt det enda bevarade från släktens äldre generationer). Raderna ovan är mina gissningar kombinerat med kyrkoböckernas kortfattade uppgifter, men hur såg egentligen bröllopet ut? Var ägde vigseln rum, hur var prästen och hur såg bröllopsfesten ut? Eftersom lysnings- och vigselboken avslöjar att det var kyrkoherden Emil Thulin (1870-1961) som sammanvigde Anna och Alfred började jag mitt sökande i herdaminnet, i detta fall för Lunds stift:

»Reslig och rakryggad, myndig och vördnadsbjudande, med en vaken och vänlig blick under de buskiga ögonbrynen, svekfri och öppen, medmänsklig, folklig och humoristisk var E[mil] T[hulin], som prästman kongenial med gammalkyrklig fromhet, utan all trångsynthet el. förkonstling, en präst och själasörjare i sin prydno, en fader för sina förs. och kontraktister.»

Det måste varit något av en upplevelse att säga »ja» inför den reslige kyrkoherden med de buskiga ögonbrynen! (som för övrigt finns att beskåda på Södra Mellbys hemsida). Herdaminnet berättar vidare att Thulin »Med stark och ännu in i ålderdomen väl bevarad röst frambar [...] sin bibliska och centralt inriktade predikan, hade alltid ett ingångsord och det tysta Fader vår samt sen ett klart markerat ämne för predikan. Genom allvaret och strängheten lyste kärleken till själarna likt ett värmande solsken». Han kunde dock även vara sträng, för när en frikyrkoman menade att Thulin var alldeles för mild i sin förkunnelse lär en sockenbo ha utbrustit att »Han skulle bara ha hört han i söndes, för då ryste han själarna rejält från sin präkestol!»

Jag forskade vidare, och fick fram att Emil Thulins dagböcker finns på Universitetsbiblioteket i Lund. Tyvärr gav de ingenting eftersom de påbörjades kort efter att han lämnat Södra Mellby pastorat, några få år efter Annas och Alfreds bröllop. Jag upptäckte dock att Thulins levnadsminnen publicerades 1989 med titeln »Österlenprosten berättar», och till min stora glädje skriver han en hel del om sina tre år i Södra Mellby och Vitaby församlingar. Han berättar bland annat om bröllopsskicket i pastoratet under dessa år, och kanske kommer något av minnena från min farmors morföräldrars bröllop 1908:

»Dop förrättades mestadels i hemmen, vigslar i hemmen eller i prästgården, dit man »stassade», d. v. s. bröllopsföljet färdades i vagnar med brudparet i första åkdonet till prästgården. Man räknade noga vagnarnas antal och iakttog en viss rangordning, beroende på släktskap. Någon gång hände det, att bröllopsföljet bjöds på någon traktering i prästgården. [...]

Stora bröllopsfester förekom inte i regel. Skedde detta, så förrättades vigseln i hemmet. Tal brukade ej ifrågakomma. Jag visste inte detta utan höll tal till brudparet under middagen vid den första förrättningen av detta slag. Av kantorn fick jag efteråt den upplysningen, att detta stred mot gängse sed. Jag föresatte mig då att inte göra så oftare.

Emellertid hände det, att jag ej så länge därefter förrättade vigsel i ett annat hem, och då det tycktes som om jag inte skulle säga något till brudparet, bad mig brudens moder att till hennes dotter hålla samma »granna» tal som vid det förut omnämnda bröllopet. Nu var gärdet upprivet, och sedan blev det tal vid varje bröllopsfest. Jag vill minnas, att jag inte förrättade någon vigsel i kyrkan».

Vigseln skedde alltså inte i kyrkan utan i hemmet eller prästgården, och den vördnadsbjudande kyrkoherden höll ett tal till det unga brudparet, och eftersom Thulins skildring utspelar sig under det år som Anna och Alfred gifte sig kan man nog tänka sig att deras bröllop såg ut ungefär så. Jag funderade dock på om det fanns mer att hämta i källorna – kanske hade någon av församlingsborna efterlämnat källmaterial? Jag undersökte Folklivsarkivets manuskriptsamling i Lund, där jag gjort många intressanta fynd genom åren, och det dröjde inte länge innan jag gjorde ännu ett. Det visade sig att Folklivsarkivet hade intervjuat brudgummen Alfreds granne Nils Andersson (1862-1940), som berättade en hel del om bröllopssederna i Södra Mellby och Vitaby:

»Bröllopet hölls i brudens hem. När gästerna anlände till bröllopsgården stodo spelmän och spelade på trappan. Brudgummen kom något före gästerna. Han åkte och en dräng körde före honom. Vigseln försiggick merendels i prästgården, dit alla begåvo sig. Först red förridarna, sedan kom brudgummen i en vagn tillsammans med en ungkarl och bruden i en vagn tillsammans med en ogift flicka. Efter vigseln åkte brudgummen däremot med en gift karl och bruden med en gift kvinna. Sist åkte alla bröllopsgästerna. [...]

Förridarna voro två – den högre var en bror eller kusin till brudgummen, den vänstre en bror eller kusin till bruden. Dessa skulle stå fadder till första barnet. När förridarna kommo till prästgården skulle de öppna dörren och gå före brudparet. Fanns det spelemän redo de efter förridarna och blåste, när de kommo förbi någon by eller något samhälle, samt när de kommo fram till kyrkan eller prästgården. När brudföljet gick in i kyrkan eller prästgården gick man i följande ordning: förridarna, brudparet, de ogifta och sist de gifta. När man gick ut, gingo de gifta däremot före de ogifta.»

Jag kikade i födelse- och dopboken för att kontrollera Nils Anderssons uppgift om förridarna, och mycket riktigt var brudgummens femtonårige bror Rudolf fadder åt parets första barn 1909. Bruden Anna hade dock inga kusiner i trakten och endast en elvaårig lillebror som var för ung för att vara fadder, så ingen från hennes sida var faddrar vid dopet. Nils Andersson berättar vidare om bröllopsmiddagen:

»Vid måltiderna sutto karlarna vid ett bord och fruntimren vid ett annat. Brudparet, med bruden till höger om brudgummen, satt vid ena bordsändan vid karlarnas bord. Prästen satt till vänster om brudparet och klockaren till vänster om prästen. Först serverades smör, bröd, ost och korv, sedan en fiskrätt (torsk eller lutfisk) och därefter en kötträtt med bruna bönor eller makaroner, samt sist bjöds det på risingröt och syster- eller sockerkaka. [...]

Musik förekom ej under middagen. Både brud och brudgum voro svartklädda. [...] Bröllopet varade från fyra till sju dagar. Första dagen stod förridarna för trakteringen, andra dagen gjorde brudparet det. Gästerna hade förning med sig – allt efter huru många de voro från det stället – ett stekt lammlår eller en stekt gås, samt ett fat risingröt. Gudmorafolket till brud och brudgum skulle ha spätt-kaka med sig.»

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland_20151126-122929_1.JPGb2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland_20151126-122929_1.JPG

Nils Roland (1850-1936) med sin hustru Eva Månsdotter (1858-1950), troligen fotograferade i samband med förlovningen 1879.

Om nu kyrkoherden Thulin sedermera alltid höll tal kan man ju undra vad han sade till Anna och Alfred, där han satt vid deras vänstra sida under bröllopsmiddagen? Det lär vi aldrig få veta, men i Folklivsarkivets manuskriptsamling gjorde jag ett annat intressant fynd angående bröllopssederna i Södra Mellby pastorat. Samtidigt som Folklivsarkivet intervjuade Nils Andersson hade man även talat med muraren Nils Roland, och han var inte vem som helst – han var nämligen kusin till Alfreds far! Nils Roland berättar följande om bröllopsfesterna i pastoratet:

»Brudparet skulle spisa ur en tallrik. Fruntimren 'lötte' bruden högt upp i vädret och karlarna 'lötte' brudgummen. Medan de höllo dem i vädret hällde de upp vin och skålade med dem. Brudparet kastade sedan glaset över huvudet i golvet, så att de gick sönder. Det skulle vara lyckosamt. [...] Det var förr en sed vid bröllopen att alla karlarna skulle dansa med bruden och alla kvinnorna med brudgummen. Över inkörseln till bröllopsgården satte ungdomarna upp en båge, som de klädde med grönt och blommor. På ömse sidor om trappan satte de granar eller enar. [...] Man dansade polka, polkett, polska, kadrill och vals.»

För mig handlar släktforskning om att lära känna förfäderna, att med hjälp av små fragment återskapa vem de var och hur de levde. Med lite fantasi kan man utan problem skönja historien bakom det svartvita bröllopsfotografiet från 1908, och hur Anna och Alfred färdas med häst och vagn till prästgården. Hur spelmännen står där på trappan, hur bröllopsgästerna avnjuter den utsökta bröllopsmåltiden – bruna bönor och makaroner, risgrynsgröt och sockerkaka, fisk och stekt gås – och hur den vördnadsbjudande prosten Thulin reser sig från bordet och håller ett strängt men kärleksfullt tal till det unga brudparet, som älskade varandra i nöd och lust tills döden skilde dem åt fyrtiofyra år senare.

Fortsätt läs mer
  3362 Träffar
  0 Kommentarer
3362 Träffar
0 Kommentarer

"I rätt ächta fröjd och kärlek"

Det är alltid trevligt att hitta små notiser om hur den äktenskapliga samvaron mellan äkta makar såg ut förr. Fast många äktenskap ingicks inte för att parterna var förälskade utan ibland av mer praktiska orsaker.

Runtuna i Södermanland har utförliga personalier i dödboken från 1690-talets början till 1753. Standardfrasen är att den avlidna efterlämnar en i sorgen bedrövad make eller maka, men ibland är prästen mer beskrivande. Olof Nilsson och Kerstin Eriksdotter i Inneberga var ett riktigt praktpar som väl förestått sitt hus och uppfostrat sina barn lika väl, men så levde de också "ährligt och fröjdsamt i sitt ächtenskap".
Kerstin Eriksdotter dog 1699. Hon överlevde maken med ett år och sonen Nils Olofsson i Skarpåker med blott nio dagar. Nils var bara 36 och 3/4-dels år gammal och efterlämnade förutom hustrun Karin Persdotter tre små döttrar efter en 11-årig samvaro "i mycket äktenskaplig fröjd och kärlek".

Tongångarna ekade ungefär likadant när Karin Persdotters mor Sigrid Persdotter i Glottra södergård dog sju år tidigare, 1692. Den 47-åriga Sigrid dog i barnsäng efter 28 års äktenskap i "rätt ächta fröjd och kärlek".  Maken Per Jonsson lämnades nu ensam med åtta barn, även om de allra flesta var redan mer eller mindre vuxna. Minstingarna i barnaskaran var sjuårige Per och den nyfödde Lars (de var också de enda barnen som kom att lämna hemsocknen: Per Persson blev bonde i Aspåker i grannsocknen Råby-Rönö medan Lars tog sig namnet Söderberg och blev bagare i Stockholm). Att sköta ett spädbarn och en gård på egen hand var förstås omöjligt, eller, som prästen noterade vid Per Jonssons frånfälle 1709: "som dess hushåld ej tåla kunde att han så allena vara måtte" så fick han efter ett års sorgetid hitta en ny hustru. Tursamt nog föll hans val på trotjänarinnan Maria Persdotter i Täckhammars kvarn i närliggande Bärbo socken. Hon var ärbar och gudfruktig och "för sine [dvs Per Jonssons] små barn en god och huld moder som sina styfbarn bewist all den godhet som en naturlig moder någonsin kan åstadkomma, det och nu tillika med barnen kan hwar redeligen betyga". När Maria våren 1745 kände krafterna tryta bevistade hon nattvarden och förberedde sig sedan för den eviga vilan: "sedan hon tagit afskied af sina Barn, och tackat dem för all huldhet och omwårdnad the hafft för henne under hennes ålderdom, wände sig åt wäggen i sängen och sachtmodeligen upgaf sin anda, sedan hon mätt af lefnad, här i werlden räknat 89 åhr". Jo, Per Jonsson gjorde nog ett gott val när han sökte efter sin nya livskamrat.

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-4-1790-1835-Bild-325-sid-602.jpgb2ap3_thumbnail_Blinge-C-4-1790-1835-Bild-325-sid-602.jpgFödelsenotisen för Kristina Elisabeth Hellström. Bälinge, C:4. Bild från ArkivDigital

I fjol bloggade jag om hur jag av en tillfällighet fick reda på Simon Hellströms förehavanden efter att han lämnat hembygden när en tillfällig förbindelse visat sig få tämligen varaktiga följder. Simon hamnade alltså i Uppland men hans bröder Nils och Karl blev båda inspektorer i Bälinge: Nils Hellström vid Nynäs och Karl Hellström vid Hånö. Vid Hånö mötte Karl Hellström hushållerskan Anna Greta Sundbom och sedan ljuv musik uppstått föddes så  Kristina Elisabeth 1794. Men hon finns inte bland de vanliga barnen i födelseboken, utan är skamligt nog införd på slutet i Bälinge C:4 där prästen förde in de utomäktenskapliga barnen för sig. Det var ett omen om vad som komma skulle.
Karl Hellström och Anna Greta Sundbom gifte sig nämligen först 1804, när dottern var 10 år gammal. Fem år senare dog Karl Hellström, och han fick därför aldrig möta sitt första barnbarn Elisabeth Charlotta som föddes 1817. Även hon är införd i slutet av volymen, med oangiven fader. 1821 stod så Kristina Elisabeth Hellström brud och flyttade till Nyköping där hennes nyblivne make Karl Fredrik Frischenfeldt var sockerbagare. Arton månader senare var hon tillbaka i Bälinge för sonen Karl Gustafs födelse. Även han fördes in bland de där barnen i slutet av volymen. Kristina Elisabeth var "i säng och säte skild ifrån sin man" och någon barnafader anges inte. Fler detaljer framkom vid Anna Lovisas födelse 1829: "Modern Stina Lisa Hellström i Fårgåla, gift med Sockerbakaren Frischenfeldt i Nyköping, från hvilken hon egenvilligt skildt sig, och icke med honom sammanlefver". Arton månader senare, 2 december 1830, var skilsmässan uppenbarligen äntligen klar, för då gifte sig den nu 36-åriga Kristina Elisabeth Hellström med den 21-årige Gustaf Olsson Sillén. De hade redan en nyfödd liten son hemma och ytterligare fyra barn följde.
När Kristina Elisabeth Hellström dött i lungsot år 1845 så var det även för Gustaf Olsson Sillén svårt att sköta gård, hushåll och barn på egen hand. Han letade dock inte rätt på en ny hustru utan nöjde sig med en hushållerska, nämligen 30-åriga Maria Kristina Eriksdotter som året innan fått sonen Erik August utan att någon fader angivits i födelseboken. Två år senare, 1847, utökades familjen med lille Karl Johan. Även han anges som "oägta" utan angiven fader men det skulle föga överraskande visa sig att husbonden Gustaf haft ett finger (eller kanske någon annan kroppsdel) med i spelet. Ungefär samtidigt som den blandade familjen 1850 flyttade till Sättersta socken utnämndes Gustaf Olsson Sillén till nämndeman vid Rönö häradsrätt. Att han var sammanboende med och hade barn med en kvinna utan att de var gifta var tydligen inget hinder för ett sådant hedersuppdrag. Så småningom gick dock de båda mogna turturduvorna till prästen och knöt hymens band. De hade då levt tillsammans i 27 år. Samboförhållanden var inte helt ovanliga i städerna och var ju så vanliga i huvudstaden att företeelsen kallades för "Stockholmsäktenskap", men på landsbygden var det vid den här tiden betydligt mer sällsynt.

Fortsätt läs mer
  3296 Träffar
  0 Kommentarer
3296 Träffar
0 Kommentarer

Det ligger ideligen i det inneliggande

Förra sommaren bloggade jag om mina förfäder Reinhold Flinkenberg och Ingrid Berlin som 1760 dömdes till att aldrig få gifta sig med varandra, eftersom Ingrid redan hade ingått äktenskap i juridisk mening med en annan man. Domböckerna gav visserligen klarhet i vad som hade hänt, men lämnade ändå många frågor obesvarade. Varför ville Johan Staffansson vänta med bröllopet i just två och ett halvt år? Föddes deras barn verkligen för tidigt? Vad sysslade Ingrid med i Lund, och vad hette den sjuka fastern som hon vistades hos sommaren 1747? Jag bestämde mig för att undersöka de inneliggande handlingarna till lagtima ting (serie FIa) i Frosta häradsrätts arkiv, som förvaras i 280 volymer daterade åren 1664-1915. Handlingarna till 1748 års dombok ligger i volym FIa:47, och eftersom de är märkta med både datum och ärendenummer var det inte svårt att hitta rätt. Den första handling som dök upp var det skriftliga äktenskapslöftet som saboterade bröllopsplanerna mellan Reinhold och Ingrid, och bland annat förklarade den märkliga tidsfristen:

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.18.50.jpgb2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.18.50.jpg

»I den Helga Trefaldighets namn haver jag nu undertecknade Johan Staffensson ifrån Lund ingått ett kristligt och kärligt äkta förbund, med denna skrifts havande piga Inger Olsdotter från Södra Rörums socken och by i Frosta härad, vilket vårt gudeliga och kristliga påbegynte äktenskap jag genom Guds nåd fullborda skall två och ½ år efter detta dato med kopulation, men förr kan det icke ske, av orsak, att jag givit mig i lära till att lära det lovliga timmermans hantverket, och ingen lärodräng å den professionen får gifta sig innan hans läroår äro ändade, men så snart jag har utlärt skall vårt äktenskap med behöriga ceremonier och kyrkans band fullbordat bliva;

Och som vi nu under detta vårt kärliga och kristliga påbegynte verk, med varandra plägat och haft köttsligt umgänge, så att denna min käraste Inger Olsdotter är havande med barn, så är detta min fullkomliga vilja samt påstående, att så snart bemälte Inger Olsdotter föder barnet, vartill Gud sin välsignelse giva vill, är jag påstående att barnet för äkta må få kristendom, och hon sedan därefter för äkta må bliva kyrkotagen som äkta hustru, eftersom vi icke varandra övergiva innan döden oss åtskilja. Till fullkomlig säkerhet bekräftat jag detta med egenhändig underskrift. Lund d. 5 Augusti 1747.

Johan Stafanson».

Johan skulle alltså lära sig hantverk innan han kunde gifta sig med Ingrid, något som inte alls framgår i domboken. Man får även veta att han var timmerman, medan både domböckerna och domkapitlets protokoll endast omnämner honom som artillerist. Resten av mina frågor besvarades i ett brev från borgmästaren Sommelius i Lund, »varutinnan äskas underrättelse av Ingar Nilsdotter, huruvida dess brorsdotter Ingar Olsdotter från Södra Rörums socken för midsommartiden förlidet år här uti staden vistats, vid vilken tid hon berättat sig av timmermansgossen Johan Staffensson, under äktenskaps löfte blivit lägrad; i anledning varav Ingar Nilsdotter inkallades och berättade sig vara syster till Olof Berlin uti Södra Rörums by, vilken haver en dotter vid namn Ingar». Den sjukliga fastern i Lund, som är namnlös i domboken, hette alltså Ingar Nilsdotter, och borgmästaren berättar även att »hennes sjukdom, med vilken hon nu dragits uti 13 års tid, är av den beskaffenheten att när den angriper henne har hon varken minne eller sans». Arma kvinna... Brevet bekräftar även att Ingrid Berlins barn mycket riktigt föddes för tidigt, och ger förklaringen till varför hon stannade kvar i Lund: »hon är amma hos handelsmannen Appelberg och har ett så ganska litet och spätt barn».

b2ap3_thumbnail_Inneliggande-domkap.jpgb2ap3_thumbnail_Inneliggande-domkap.jpg

Nästa material jag beställde in var de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll juli-december 1702 (Domkapitlets i Lund arkiv, volym FIa:33). Jag letade egentligen efter ett brev från kommendanten Daniel Ramfelt i Malmö, men hittade en hel del intressanta uppgifter till min forskning om skånska klockare. I ett brev sägs till exempel vikarierande klockaren Nils Hård i Gärdslöv vara »gift och har till äkta klockaren Hans Bengtssons egen hustrus syster», medan klockaren Christian Hoborg i Kyrkheddinge själv berättar att han »på andra sidan på Seländska orten är barnfödd av gudfruktiga och ärliga föräldrar, varande fadern tullskrivare i Köpenhamn Hans Hoborgh». I Lunds domkapitels protokoll får man visserligen veta att klockaren Pål Jönsson i Ivö hade avlidit under året 1702, men varken när eller hur. Svaret på dessa frågor finner man istället i de inneliggande handlingarna, där häradsprosten Blanxius beskriver hur den arme klockaren slutade sina dagar (vilket även förklarar varför han saknas i död- och begravningsboken – det fanns helt enkelt ingen kropp att begrava):

»Genom detta är jag förorsakad giva tillkänna det beklagliga tillfället och särdeles olyckliga händelse klockaren till Ivö och Kiaby församlingar Pål Jönsson är uti råkat på Ivö sjö, förliden vecka, då han med en annan som honom haver hjälpt att hämta något bränneved ifrån andra sidan om sjön uti en hastig storm, vilken dem oförmodligen åkom mitt på sjön, är drunknad bliven; veden är funnen somliga trä vid Gualöv, men merendels vid Bromölla, men personerna intet sporda eller igenfunna, fast åtskilliga gånger efter dem sökt är».

Inte en enda av alla dessa intressanta uppgifter omnämns i domkapitlets protokoll, precis som Frosta häradsrätts dombok 1748 utelämnar väsentlig information rörande Ingrid Berlin och Johan Staffansson. Man ska alltså inte lita på att uppgifterna i protokoll och domböcker alltid är kompletta, utan ha som grundregel att det ligger ideligen i det inneliggande!

Fortsätt läs mer
  2337 Träffar
  0 Kommentarer
2337 Träffar
0 Kommentarer

Ärliga beskedliga män och dygdiga gudfruktiga kvinnor

Den 24 oktober 1718 vigdes två av mina förfäder i S:ta Maria församling i Ystad, och denna församlings näst äldsta vigselbok (1690-1771) är en riktig guldgruva för släktforskare. Ofta upptas brudparets födelseorter, varifrån de inflyttat, om deras föräldrar levde eller var avlidna, och i vissa fall anges till och med föräldrarnas namn och bostadsort. Tack vare denna vigselbok har jag förvisso kommit vidare i min forskning ett flertal gånger, men en särskilt intressant detalj är den utförliga titulatur som har använts i lysnings- och vigselnotiserna. När mina förfäder vigdes 1718 kan man till exempel läsa följande rader i vigselboken:

b2ap3_thumbnail_Ystad-Maria-vb-1718.jpgb2ap3_thumbnail_Ystad-Maria-vb-1718.jpg

»den 14 Septembr. blef til ett Christeligit äcktenskap första gången ochså widare afkunnat för Skomakaren Erlig och Wälachtade Hindric Nielson Eneroot, så och den Ärliga, dygdiga och Gudfruchtiga hustru Elina Jöns dotter»; ur Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, vol. E:1 (lysnings- och vigselbok 1690-1771), sid. 77 (ArkivDigital).

Jag började fundera kring denna titulatur - användes den konsekvent, kunde man se ett mönster, och vad betydde egentligen dessa tjusiga ord som prästen använde sig av vid vigslarna i Ystad? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom att i detalj studera vigselboken var tionde år. År 1698 saknas titulaturen helt, men från och med 1708 är den i mer eller mindre konsekvent. Jag undersökte därför vigselnotiserna för åren 1708, 1718, 1728, 1738, 1748 och 1758, och fram trädde en mängd av titlar och ålderdomliga ord i olika variationer!

Vanligast bland männen under dessa år är utan tvekan »ärlig och beskedlig» - så tituleras nämligen hela tjugosex drängar, karlar, ungkarlar, arbetskarlar, borgare, krögare, skomakare, snickare, grynmalare, fiskare, kronobåtsmän och matroser. Att vara beskedlig i detta avseende innebär enligt Svenska Akademiens Ordbok att vara vänlig, snäll och god, så det fanns tydligen många sådana män i 1700-talets Ystad. Mer sporadiskt tituleras en dräng som endast »beskedlig», en ungkarl sägs vara »skicklig och konstfärdig», en borgare är »ärbar och beskedlig», en skomakare är »ärlig och välaktad», och slutligen sägs sex drängar och ungkarlar vara »ärlig och skicklig». Utöver dessa herrar finner man ett par handelsmän, tullskrivare, skomakare, krögare och bagare som tituleras »äreboren och välaktad», något för övrigt Karl XII:s egen kammarvaktmästare sägs vara när han gifter sig i Ystad 1718. Kungens hovköksmästare kallas däremot »äreboren och högaktad», och man kunde nog inte varit något annat än högaktad när man fick laga mat åt hovet under stormaktstiden. Hovköksmästarens brud var nog minst lika högaktad som sin blivande make, för hon är den enda av jungfrurna som sägs vara »äreboren, dygderik och mycket sedesam»!

Ystad var under 1700-talet en utpräglad hantverksstad, något man finner många exempel på bland brudgummarna - skomakare, snickare, skräddare, vävare, handskmakare, murmästare, krukmakare och klensmeder. Dessa herrar tituleras »äreboren» eller »ärlig», i diverse kombinationer med »konsterfaren», »konstfärdig», »konstrik» eller »skicklig». I staden fanns även en hel del sjöfolk såsom skeppare, styrmän och kronobåtsmän som liksom hantverkarna sägs vara »äreboren» eller »ärlig», i kombination med »välfaren», »välbefaren» och »sjöfaren». Man hittar även en soldat som sägs vara »ärlig och manhaftig», enligt SAOB en karlaktig, käck, modig och tapper man, och i äldre tid den gängse titulaturen på militärer.

På kvinnosidan är »ärlig och gudfruktig» den vanligaste titulaturen, hela trettiosju kvinnor sägs vara detta, allt från pigor och änkor till frånskilda kvinnor, och (kanske lite förvånande) en »kvinnsperson». Det är dock endast pigor som tituleras »dygdig» eller »ärlig och gudälskande», medan både pigor och möar sägs vara »dygdälskande och gudfruktig» eller »ärlig och dygdig». För möarna är variationen dock ganska stor, och de kallas allt från »gudälskande», »äreboren och gudälskande» och »dygdig och gudälskande», till »gudälskande och sedig» och »äreboren och dygdig» - en mö kallas till och med »äreboren, dygdig och gudfruktig». Både möar och hustrur kunde kallas »dygdig och gudfruktig» eller »äreboren, dygdälskande och gudälskande», medan »ärlig, dygdig och gudfruktig» används om både, pigor, möar och hustrur. Bland de många vigslarna finns dock tre brudar som tilldelas unik titulatur - en kvinna sägs vara »dygderik och gudfruktig», en änka kallas »dygdesam och gudfruktig» och slutligen finner man en »gudälskande och dygdesam matrona».

b2ap3_thumbnail_Karl-XII-hovkksmstare.jpgb2ap3_thumbnail_Karl-XII-hovkksmstare.jpg

»Söndagen den 19 Jan. blef efter wederbörlig tillåtelse af Hans Excellence H:r Håfmarskalcken Düben samt laga trolåfning til äcktenskap 1 gången och så widare lyst för Kongl. Maij:tz HofKiökemästare Äreborne och Högachtade H:r Andreas Tideman: så och then Äreborne dygderike och mycket sedesamma Jungfru, Jgf: Eleonora Beata Spalckhawern»; ur Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, vol. E:1 (lysnings- och vigselbok 1690-1771), sid. 74 (ArkivDigital).

I Ystad fanns även en del civilanställda, och dessa tituleras på ett särskilt sätt. En man som är rådman och stadskassör kallas »ädel, välvis och högaktad», stadsnotarien sägs vara »äreboren och välvis» medan en sjötullsvisitör är »äreboren och välbetrodd». En frälseinspektor från landet får samma titulatur som sjötullsvisitören, vilket kanske är mer logiskt än att både en snickaregesäll och en adelsmans lakej sägs vara »äreboren och skicklig». Bland de högre samhällsstånden finner man en köp- och handelsman som kallas »ärlig, aktbar och välförnäm», medan fyra kyrkoherdar sägs vara »ärevördig» eller »välärevördig» i kombination med »höglärd» eller »högvällärd». Av dessa prästmäns blivande hustrur kallas två  »väläreboren och dygderik» eller »väläreboren och dygdesam», och liksom andra jungfrur kom de från finare familjer i Ystad - alla dessa kvinnor sägs vara äreborna, dygderika, dygdälskande, dygdesamma och sedesamma i olika kombinationer, och rådmannens brud kallas »dygdädel och sedesam». Handelsmännens och tullskrivarens blivande hustrur tituleras på samma sätt, medan Karl XII:s tidigare nämnde kammarvaktmästare gifter sig med en »äreboren och dygdesam» matrona.

Bland brudparen finner man sextioåtta personer som helt saknar titulatur, däribland tre murmästare, två skomakare, en piga, tre soldater, en timmerman, två jungfrur, en köp- och handelsman, en ryttare, en änka, en desertör, en kofferdistyrman, två skräddare, en mjölnare, två handskmakare och en kronobåtsman. För vissa av dessa får man väl anta att prästen helt enkelt glömt att anteckna titulaturen, och vissa av brudgummarna kom inte från Ystad, så prästen kände dem nog inte tillräckligt väl för att våga nedteckna någon titulatur. Ett av brudparen behövde nog ingen närmare titulatur, eftersom deras stånd sade allt om vilka de var - den högvälborne baron som gifte sig med en välboren fröken 1718. På samma sätt behövdes ingen titulatur för de tre »qwinnospersoner» som gifte sig under dessa år. Denna benämning sade nog allt om hur samhället, och särskilt prästen, såg på dem...

I äldre tid var titulaturen som synes viktig, och det fanns uttalade regler för hur människor skulle tilltalas och benämnas beroende på samhällsställning, bakgrund och stånd. När kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin höll ett anförande till riksdagen 1752 i samband med tronskiftet tilltalade han till exempel ridderskapet och adeln med »Högwälborne och Wälborne», prästerskapet med »Ärewördigste, Höglärde, Wördige», borgerskapet med »Äreborne, Förståndige, Wälaktade» och bönderna med »Hederwärde och Redelige». Att titulaturen var viktigt kan man också tydligt se av boken Den svenske handsekreteraren med undertiteln »Anvisn. till uppsättandet af alla slags Bref och Juridiska skrifter, såsom inlagor, kontrakt, fullmakter, skuldebref samt räkningar och bokhålleri», som publicerades första gången 1833 av författaren och boktryckaren Nils Wilhelm Lundequist (1804-1863) under pseudonymen »B. U. Pettersson». Denna bok blev en av 1800-talets storsäljare och trycktes så sent som år 1900 i en femtonde upplaga (på Anbytarforum kan man för övrigt läsa ett utdrag ur 1885 års upplaga). Detta säger väl något om hur viktigt det var att använda rätt titulatur förr i tiden - vare sig man tilltalade en högvälboren greve, dygdesam änka, konstfärdig murmästare, gudfruktig piga eller höglärd kyrkoherde!

 

Fortsätt läs mer
  3645 Träffar
  0 Kommentarer
3645 Träffar
0 Kommentarer

Storväxt yngling blev brudgum

Kärlek spelade inte alltid så stor roll vid val av äktenskapspartner. Vid Jönåkers häradsrätt tvistade två fäder år 1740 efter att det äktenskapskontrakt de skrivit mellan sina barn underkänts av häradsrätten. Det var tydligen inte ovanligt att föräldrarna trolovade sina barn i unga år. Det här är det enda fallet jag har träffat på, så kanske var sedvänjorna annorlunda i olika landsändar. 

"Gästgivaren Anders Andersson i Vreta, Kila socken, tilltalade byggmästaren och mjölnaren Niklas Börling i Fada kvarn, Tuna socken, angående det han ej skall vilja förbliva vid det så kallade testamentariska kontrakt som dem emellan blivit upprättat den 26 april nästledes, av innehåll att som Börlings son vid namn Jakob, blivit trolovad med Anders Anderssons dotter vid namn Maria, ty har Anders till dem upplåtit dess frälsemjölkvarn tillika med sågkvarn, Qvarntorp kallad, belägen i Östergötland, Bråbo härad och Kvillinge socken, den Jakob Börling skulle i 3ne år utan avgift få bebo och bruka, samt sedan därav årligen giva 50 daler kopparmynt." (renoverad dombok, Södermanlands län, 80 a. Jönåkers häradsrätt, 1740 3/11 § 30)

Anders Andersson och Niklas Börling tvistade nu om den årliga avgift Jakob Börling skulle erlägga, då Niklas Börling hade avstått 3/4-delskronoskattehemmanet Börstorp i Regna socken till Anders Andersson. Så långt flöt förberedelserna för en vigsel mellan Jakob Börling och Maria Andersdotter på. Häradsrätten underkände dock trolovningen eftersom Jakob och Maria var för unga för att ingå äktenskap.

"Man eller qvinna må ej förr i ächtenskap träda, än han hafver fyldt tiugu ett åhr, och hon femton; utan Konungen pröfvar skiäligt, at lof ther til gifva". 1734 års lag, Giftermålsbalken.

b2ap3_thumbnail_1734-rs-lag2.jpgb2ap3_thumbnail_1734-rs-lag2.jpg

Jakob Börling var född 1722 1/10 vid Fada kvarn i Tuna och alltså bara 17 år gammal när trolovningen ingicks våren 1740, medan Maria Andersdotter, som döptes 1726 13/2 i Vreta, Kila, var 14 år ung. Vad hände då? Väntade de unga tu på varandra och levde lyckliga tillsammans? Nej, det gjorde de inte. Jakob Börling gifte sig faktiskt innan han fyllt 21 (1743 30/1) i Lunda med änkan Kristina Andersdotter (1718- 1761) i Gävle, en liten by i Lunda socken. Han blev sedan rusthållare i Gävle, där han avled 1771. Maria Andersdotter gifte sig 1743 i Kila med mjölnaren Johan Holm (1714 ca- 1759) i Åkfors kvarn, Bettna.

 

En annan ung brudgum var Maria Andersdotters yngre bror Johan Andersson ((1738- 1780), som bara var 18 år när han gifte sig med rusthållardottern Katarina Andersdotter (1737- 1768) i Jäder, Lunda:

"Samma dag anhöll drängen Johan Andersson vid Vreta gästgivaregård, att honom måste tillåtas träda uti äktenskap med gästgivarens Anders Torstenssons dotter, Katarina Andersdotter här i Jäder, fastän han icke ännu innehaver det åldersårtal, vilket lagen stadgar för den som hjonelag bygga måtte. Och alldenstund vice komministern uti Lunda och Kila församlingar vördige och vällärde Jakob Rondelitius igenom dess under detta dato indelta attest utur Kila kyrkobok, intygat att bemälte Johan Andersson är född 4 januari 1738. Johan Andersson har väl uti arv efter sin avlidne fader bekommit ett halvt kronorusthåll uti Tybble i Lunda socken, för vilket han enligt mantalskommissariens välbetrodde Carl Friedrich Schults skriftliga intygande av den 18 hujus, såsom åbo uti nästkommande årets mantalslängd blivit antecknad. Och gästgivaren Anders Torstensson närvarande vidgick, att han till det begärda äktenskapet sitt samtycke och bifall givit, som ock Johan Andersson befunnes stor till växten" (renoverad dombok, Södermanlands län, 108 a. Jönåkers häradsrätt, 1756 21/10).

Att Anders Torstensson gav sitt bifall till äktenskapet berodde nog till stor del på att Johan och Katarina efter mindre än tre månaders äktenskap blev föräldrar. Och visst är det fascinerande att Johan Anderssons kroppskonstitution spelade någon roll för hans duglighet som äkta make!

Fortsätt läs mer
  3012 Träffar
  0 Kommentarer
3012 Träffar
0 Kommentarer

Förfäder som skiljer sig

I husförhörslängden 1826-1831 för Vä socken i Skåne händer något märkligt - hustrun Dorothea Lindh (född 1802) försvinner spårlöst. Hennes make, arrendatorn och sekreteraren Lars Erik Martini (1803-1859), flyttar nämligen ensam in hos sina föräldrar i Högseröds prästgård 1830 med sonen Nils Elof, som blir fosterson hos farföräldrarna. Några år senare gifter sig Lars Erik med klockardottern Maria Orre (1813-1891), så rent logiskt måste ju första hustrun ha avlidit - hos några släktforskare har jag till och med sett uppgiften att Dorothea ska ha avlidit 1827 i Vä. Problemet är bara att varken dödboken eller husförhörslängden nämner något om hennes död, och när jag upptäckte att det inte heller finns någon bevarad bouppteckning efter henne insåg jag att något inte stämde. Jag började misstänka vad som hade ägt rum - en skilsmässa. Jag undersökte Lunds domkapitels protokoll, och mycket riktigt - svaret fanns i protokollet för den 6 november 1833:

 

»Bewiljades skiljobref: 1mo Emellan Jordbrukaren Lars Erik Martini, född den 18de Junii 1803, och dess om begånget ägtenskaps brott öfwerbewisade hustru Dorothea Lind född den 15 Maj 1802, warande deras ägtenskap upphäfwet genom Gerts Härads Tings Rätts Utslag den 19de sistlidne Junii.»

 

När man släktforskar hittar man förr eller senare förfäder eller släktingar som försvinner ur mantalslängderna eller husförhörslängderna, men saknas i dödböckerna och det finns ingen bevarad bouppteckning. I regel handlar det nog om en förvirrad präst eller klockare som glömt att anteckna dödsfallet i dödboken, och som släktforskare lär man sig snabbt att det är långt ifrån alla bouppteckningar som finns bevarade. Det finns emellertid en liten möjlighet att man har snubblat över en skilsmässa – de var inte särskilt vanliga, men de förekom. I mitt eget släktträd har jag hittat ett antal skilsmässor, bland annat fick min anmoder Margareta Jöransdotter i Holmby skilsmässa 1761 från sin make, en artillerist som hade »henne öfwergifwit och från orten afwikit», och min förfader Jeppa Nilsson i Knästorp gifte sig 1692 med en frånskild kvinna »hwars man war bortrömd oh sedan efter Consistorij dom […] blef then förste qwitt och ingick Eckteskap med then förra», för att citera vigselboken.

 

Hur vanligt var det egentligen med skilsmässor på 1600-, 1700- och 1800-talet? Vilka människor var det som skilde sig i Lunds stift förr i tiden - vilka samhällsgrupper finns representerade, och på vilka grunder kunde man ansöka om skilsmässa? I Lunds domkapitels protokoll finns anteckningar om de så kallade skiljobrev som beviljats i Lunds stift (Skåne och Blekinge), och jag bestämde mig för att undersöka åren 1700, 1725, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850. Eftersom protokollen för åren 1720-1729 är förkomna var det inte möjligt att undersöka de utfärdade skiljobreven 1725, men övriga år finns protokollen bevarade. Man måste för övrigt ha i åtanke att man i äldre tid inte gjorde någon direkt åtskillnad mellan trolovning och äktenskap, båda var juridiskt bindande och själva vigselakten var egentligen bara den kyrkliga välsignelsen av det redan juridiskt ingångna förbundet. För våra förfäder var äktenskapet utan tvekan en oerhört viktig institution, som reglerades av sammanlagt 38 paragrafer i kap. XV (»Om Trolofning och Ächtenskap») och XVI (»Om Skilnadt i Trolofningar och Ächtenskap») i 1686 års kyrkolag, samt av giftermålsbalkens 92 paragrafer i 1734 års lag.

 

b2ap3_thumbnail_Statistik.jpgb2ap3_thumbnail_Statistik.jpg

 

Statistisk över Lunds domkapitels utfärdade skiljobrev åren 1700, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850 (upplösta äktenskap i rött och upplösta trolovningar i gult).

 

År 1700 upplöste Lunds domkapitel elva äktenskap och en trolovning. Den sistnämnda hade ingåtts mellan borgarfolk, och vid två av skilsmässorna hade borgare övergivit sin hustrur. Den ena hustrun hade »nu sedermera på ottonde åhret i tålamod förbidat des hemkomst», medan den andra uppvisade »Kämnersrättens attest [...] om mannens lösachtiga lefwerne». Fyra av skiljobreven hade utfärdats till bondefolk - de ansökande var en bonde vars hustru hade begått hor, två bondhustrur vars makar hade rymt respektive begått otrohet, samt ett bondepar som »woro tubbade tilsamman, och han illa henne handterat sedan dhe i äcktenskap kommit». Lika många skiljobrev utfärdades till militärfolk - tre båtsmän vars hustrur hade övergivit dem, samt en soldathustru vars make hade rymt utomlands. De två sista skilsmässorna beviljades för en hustru som övergivits av sin make, och en fältskär vars hustru begått hor.

 

Anteckningarna om 1725 års utfärdade skiljobrev är som sagt förkomna, men 1750 upplöstes tretton äktenskap och tretton trolovningar. Bland dessa finner man en rotebåtsman som begått enfalt hor, en bondhustru som led av fysisk och psykisk svaghet, samt en soldat som övergivit sin hustru och flyttat till ett annat härad där han trolovat sig med en änka och således begått tvegifte, i juridisk mening. År 1775 utfärdades skiljobrev för sjutton äktenskap och arton trolovningar, och inom den senare kategorin finner man undersökningens enda adliga par - »Majoren och Riddaren wälborne Herr Samuel Henric Horn och högwälborne fröken Christiana Johanna Lewenhaupt», som fullföljt sin trolovning genom tre lysningar i kyrkan, men därefter struntat i själva vigseln. År 1800 upplöstes tjugosex äktenskap och tjugotre trolovningar, och här finner man ett intressant exempel på att ångest kunde vara anledning till att bevilja skilsmässa - en bonde beklagade att hans hustru »förfallit i sådan oro och ängslan att farliga fölgder äro at befrukta», och eftersom hennes hälsotillstånd inte hade förbättrats på tio år beviljades skilsmässan.

 

b2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPG

 

Titelsidan till 1686 års kyrkolag, den lag som stadgade hur trolovningar, vigslar, skilsmässor och äktenskapsmål skulle hanteras av prästerskap och domkapitel.

 

År 1825 utfärdades skiljobrev för tjugonio äktenskap och trettiosex trolovningar, däribland för en dräng som trolovat sig med sin »oboteligt fåniga fästemö», för en hustru som uppenbarligen var missnöjd med makens sexuella kapacitet (hon sägs »i sitt äktenskap, hvad dess väsendteliga beskaffenhet beträffar, måst lefva som ogift, en uppgift åt hvilken hennes synnerligen märkbara menlöshet och förlägenhet tycktes gifva en sannolikhet den mannen genom försäkringar om motsatsen sökte utplåna»), samt för en sergeant som ville skilja sig från sin »för obotlig vansinnighet på Christianstads Hospital insatta hustru». Slutligen år 1850 upplöstes trettiotre äktenskap och trettiosex trolovningar, och som skäl till de upplösta äktenskapen finner man en bonde som begått brott, en man som dömts till livstids fängelse, sex kvinnor som varit otrogna, sex män som varit otrogna, nio män som övergivit hustrun, samt tio hustrur som övergivit mannen.

 

Min undersökning av Lunds domkapitels protokoll visar tydligt att upplösta äktenskap och trolovningar förekom i alla samhällsklasser i Skåne och Blekinge 1700-1850, och anledningarna var mångskiftande - ångest och otrohet, osämja och sinnessjukdom, begångna brott och sexuellt missnöje. Skilsmässor var visserligen inte särskilt vanliga förr i tiden, men man kan nog påstå att de var vanligare än man tror. Som släktforskare borde man därför bli misstänksam nästa gång man hittar en person som försvinner ur mantals- eller husförhörslängderna. Om personen dessutom saknas i dödboken, och du inte lyckas hitta någon bouppteckning - ja, då kan det röra sig om en skilsmässa...

Fortsätt läs mer
  4559 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Amy Woodward
I just found this article. I am the great great great great granddaughter of Lars Eric Martini and Dorothea Lind. Our family has a... Läs mer
måndag, 13 februari 2017 05:58
Markus Gunshaga
Hi Amy! Thanks for your post, I'm glad to hear that my article could give your family tree some new information! I believe that t... Läs mer
söndag, 19 mars 2017 20:06
Eva Nilsson
Hittade Dorothea Lind på Arkivdigital. Förnamn: Dorothea Elisabeth. Efternamn: Lind. Födelsedatum:1802-08-18Födelseplats: Höör. Fö... Läs mer
onsdag, 08 november 2017 15:32
4559 Träffar
3 Kommentarer

Baby på väg?

Hur skötsamma var egentligen mina anor? Inspirerad av Ann-Sofie Ohlanders Att vänta barn på bröllopsdagen (en studie i Kärlek, död & frihet, 1986) om föräktenskapliga förbindelser och giftermålsmönster i bland annat Julita på 1800-talet, gick jag igenom generation 7 i min egen antavla, alltså Södermanland under sent 1700-tal. För att undersöka eventuella regionala skillnader jämförde jag resultatet med två vänners anor, den ena med rötter i Skåne och den andra med rötter i Medelpad och Jämtland. Urvalet blev något skevt då jag hoppade lite i antavlorna för att få en så likartad tidsperiod som möjligt. I Södermanland undersökte jag 54 par och två ogifta mödrar, i Skåne 24 par och Medelpad/Jämtland 21 par samt en utomäktenskaplig födelse.

b2ap3_thumbnail_Camilla-1973ca.jpgb2ap3_thumbnail_Camilla-1973ca.jpg

Baby på väg! Dvs en yngre version av bloggaren, gående på en väg

Först undersökte jag vigselåldern för de inblandade. I Södermanland var brudgummarna i genomsnitt 29,5 år med ett åldersspann från 18 till 48 år. Även i Skåne var den genomsnittlige brudgummen 29,5 år: den yngste var 20 och den äldste 43. I Medelpad/Jämtland var brudgummarnas medelålder 27,5 år, och de varierade i ålder från 21 till 40. I samtliga grupper vara alltså brudgummarnas snittålder strax under 30. Hur gamla var då brudarna? I Södermanland var de mellan 17 och 42 år gamla med en genomsnittsålder på 24,8 år. Brudarna i Medelpad/Jämtland var i genomsnitt 24,9 år. Den äldsta var 30 och den yngsta 20 år. I Skåne var den genomsnittsliga bruden 22,8 år. Den äldsta var 32 och den yngsta 19. Även här är vigselåldern ungefär densamma i de olika landsändarna.

Nästa fråga som infann sig var hur många av de inblandade parterna som varit gifta tidigare. Här skilde sig landsändarna åt. I Medelpad/Jämtland hade 4,7 % av männen varit gifta tidigare, i Skåne 16,7 % och i Södermanland hela 24 %. Även för kvinnorna var skillnaderna stora. Ingen av kvinnorna från Medelpad/Jämtland var änka vid vigseln, i Skåne endast en kvinna (4 %) och i Södermanland 13 %. Ett par kuriositeter är att den skånska änkans första äktenskap varade i mindre än en månad samt att den äldste sörmländske brudgummen som ju var 48 år gammal, gifte sig med den yngsta bruden som bara var 17. Föga överraskande var han änkling och tre av hans sju barn i första giftet var äldre än sin nya styvmor.

b2ap3_thumbnail_Ebba--Margaretha1b.jpgb2ap3_thumbnail_Ebba--Margaretha1b.jpg

Farmor Ebba (1917- 1995) med Margaretha (1938- 1940).

Huvudfrågan var dock hur snabbt första barnet kom efter vigseln. I Södermanland var tre par (5,5 %) redan föräldrar: ett par gifte sig när kvinnan kyrktogs sex veckor efter förlossningen medan ett par hade en 2-åring hemma och det tredje paret blivit föräldrar hela 3 år innan vigseln. Dröjsmålet där berodde på att de kunde gifta sig först efter att kvinnans förste make hade avlidit. De erkände i samband med vigseln att de begått enfalt hor. I Södermanland föddes 10 barn, 18,5 %, mellan 2 och 6 månader efter vigseln. I Skåne föddes 10 % inom 7 månader efter vigseln medan man uppenbarligen var mer sedesam i Medelpad/Jämtland där inga barn föddes innan 9 månader förlupit men hela 85,7 % av bröllopsparen fick tillskott till familjen ett år efter vigseln. I Skåne välkomnade 75 % av de nygifta sitt första barn ett år efter bröllopet och i Södermanland 57,4 %.

Även om underlaget är tunt framträder ändå vissa regionala skillnader. I Södermanland var det inte ovanligt med brudar som var gravida eller redan hade fött barn. Detta var betydligt ovanligare i Skåne och förekom inte alls i de familjer jag undersökt i Medelpad/Jämtland. Föga överraskande fick merparten av familjerna barn inom ett år efter vigseln. Det förekom dock att storken tog längre tid på sig: två av de sörmländska paren fick vänta i fyra år på tillökning. Sedan kom barnen i jämn takt så några direkta fertilitetsproblem verkar de inte ha haft. Men vill man undersöka fertilitetsproblem ska man förstås inte utgå från en antavla för alla par där har ju fått minst ett barn... 

Fortsätt läs mer
  3086 Träffar
  1 Kommentar
Taggad i:
Senaste kommentar i detta inlägg
Martin Nordling
Det är lite vanskligt att dra slutsatser om man bara går på anor eftersom folk tenderar att gifta sig med sina likar (ekonomiskt e... Läs mer
lördag, 29 november 2014 09:43
3086 Träffar
1 Kommentar

»Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg»

I Lunds domkapitels arkiv förvaras 244 hyllmeter handlingar, som i regel skildrar olycklig kärlek - otrohet och övergivna hustrur, tvegiften och äktenskaplig osämja. Ibland hittar man dock exempel på lycklig kärlek, sådan som korsar gränser och övervinner samhällets motstånd. En sådan kärlekshistoria utspelade sig i Malmö i början av 1710-talet, då adelsmannen Axel Bure fattade tycke för den unga skomakardottern Maria Jacobsdotter. Det hela tog sin början strax efter slaget vid Helsingborg i februari 1710. Axel, som vid tidpunkten var kapten vid Upplands regemente, anhöll i ett brev till skånske generalguvernören, greve Magnus Stenbock, om att få ingå äktenskap med den ofrälse pigan. Han skriver i brevet att Maria

»hwilken i Min swåra och dödelige siukdom af dhe blessurer iag wid Helsingborgiske slaget undfick, alt sedan iag kom ifrån Corps de gwardet, Mig så troget skiött, hanterat, och snart sagt som ett Barn Ammat, att iag ej Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg nogonsin här i werlden kan reruntiera, fast Mindre dhet äktenskapz löffte ändra, som iag uthi Min stora Nöd och lifzfara, hwarifrån hon mig genom Gudz Nåd hulpit och rättat, henne warit föranlåten tillsäia, särdehles som hon under Min långsamma arrest tillijka med dess Moder icke ringa dertill Contribuerat, att iag både ifrån siukdommen blifwit restituerat, och sedan som i arresten uppehållen och försörgder».

Axel hade tidigare varit gift med sin kusin, adelsdamen Brita Yxkull, med vilken han fått sonen Axel (1700-1761). Brita hade bott kvar uppåt landet medan maken tjänstgjorde i Skåne, och under lång tid hade han inte haft någon kännedom om hennes förehavanden. Under 1710-talets första år härjade dessutom pesten i Sverige, så Axel hade ingen anledning att misstro den person som våren 1710 berättade att Brita avlidit. Han trodde därför att det var fritt fram att ingå äktenskap med den unga skomakardottern i Malmö, eller som han själv beskriver det i november 1710: »uti Jesu nampn tencht at försee mitt fattiga huus lycka, ock min K: Sohns wälgång till wår conservation at begifwa mig uti ächta förbund med dygderijka Jungfru Maria Jacobs dotter». Vad ingen visste var att Brita fortfarande levde när Axel lovade Maria äktenskap; hon avled först vid midsommartiden samma år...

b2ap3_thumbnail_DSC01799.JPGb2ap3_thumbnail_DSC01799.JPG

Detalj ur skrivelse från Axel Bure, daterad Malmö 1711 25/7 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Axel och Maria förlovade sig i december 1710, vid en liten ceremoni då de »bejakade hwar andra ächtenskap, dher på Hr. Capitain gaf henne sin hand, ock en ring till ytterligare stadfästelsse». Prosten Hofverberg närvarade dock inte vid förlovningen, trots att Axel hade besökt prostens hus vid två tillfällen och begärt dennes närvaro. Prosten hade hävdat att han var sjuk, men »Önskar i det öfriga dhem begge mycken lycka och wälsignelse», som han skriver till biskopen 1710 30/12. Tre månader senare avslöjade prosten dock den riktiga anledningen till sitt uteblivande vid trolovningen:

»Thett kom mig nogot underligt förre at han, som war een Adelzman och capitein under Uplandz Regemente, wille så förhasta sig till ett Giftermåhl, som syntes icke wara anständigt för honom».

Prosten hade därför avslagit parets begäran, och »wille intet befatta mig med een så beskaffat trolofning». Att äktenskapsplanerna mellan adelsmannen och skomakardottern väckte missnöje även bland Axels kamrater märks i ett brev från den tidigare nämnde fältväbeln Råborg, som i juli 1711 skriver att »Capitein Axel Bure ännu fortfor i sin galna Desegn att giffta sig medh En Liderlig person, som oss giör ont att hörra». Axel gav dock inte upp i första taget - motsträviga präster var ingen match för en karolinsk krigare som överlevt slaget vid Helsingborg. Han skrev därför ett brev till biskopen, där han förklarade att prosten Hofverberg sagt att lysningen kunde godkännas om Axel fick biskopens tillåtelse, »men endast dubierar H:r Probsten för afwittringens skull, som intet ähr at dubiera om», skriver Axel självsäkert, »emedan iag inga barn hafwer allenast en sohn, som intet det ringaste Mödernes arf hafwer, allenast des Sahl. moders Kläder». Han bad nu om att lysningen skulle äga rum så snart som möjligt, eftersom han inte visste när hans regemente skulle bryta upp.

b2ap3_thumbnail_DSC01749.JPGb2ap3_thumbnail_DSC01749.JPG

Pastor Hofverbergs brev till biskopen, daterat Malmö 1711 10/3 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Ytterligare fem månader passerade utan att något hände, och Axel började tröttna. I augusti 1711 skrev han därför ett nytt brev till biskopen, där han påpekade att han »för en lång tjd sedan har sökt at ingå ett ächta förbund med ähreborne och dygdesamma Jung:n Maria Jacobz dotter [...], och der igenom sedermera blifwit uppehållen af HögErewördige H:r Probsten Hofwerberg utj Malmö». Axel krävde nu att biskopen skulle lämna sitt bifall till äktenskapet, »aldenstund iag utj intet olofliget el:r oanständigt äcktenskap mig inwecklat, utan utj det som iag är nögd med, och med Gudz hielp hederliget wara skall». Han ansåg att ett sådant äktenskap skulle vara ett kristet verk, trots att han var adlig och Maria en skomakardotter, och avslutade brevet med ett hot om gudomlig vedergällning:

»Skulle det wara någon som mig wägra wille det löftet, som iag en gång i Jesu Namn har ingåt, så hämne den Gud, och tage dher på sine egne samweten, hwad olycka i längden der på följa kan!». 

Att hota med Gud var tydligen effektivt, eftersom biskopen nu genast lät inkalla Axel och Maria inför konsistorium. Sedan de bedyrat att de inte haft sexuellt umgänge med varandra beslutade konsistorium att Axel måste skaffa fram lagliga bevis på att han avvittrat sonen, och sedan skulle prosten undersöka parets samlevnad närmare. Biskopen hoppades att prosten samtidigt skulle kunna »disponera honom till bättre sinne», men Axel var envis. Han ville gifta sig med Maria, och ingen annan. Han ordnade därför fram ett intyg om avvittringen från sin före detta svärmor Hebbla Planting, och när han därefter fick guvernör Burenschölds tillåtelse till äktenskapet gav både biskopen och prosten upp. Vigseln ägde rum i Malmö den 5 juni 1712, och efter två års kamp kunde de äntligen gifta sig. 

Historien om Axel och Maria sticker verkligen ut bland alla skildringar av olycklig kärlek i Lunds domkapitels arkiv, och är ett vackert exempel på hur kärleken segrade en gång i Malmö för trehundra år sedan. Den där gången då den adlige kaptenen till slut fick sin älskade skomakardotter, som tog hand om honom när han som mest behövde kärlek och omtanke, i en tid av krig och elände.

Fortsätt läs mer
  3171 Träffar
  0 Kommentarer
3171 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
289 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
113 inlägg
Helena Nordbäck
110 inlägg
Anton Rosendahl
56 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser