I Södermanland med dess många herrgårdar finns det också gott om dagsverkstorp. Torpare vid dessa utförde dagsverken vid godsen samtidigt som de skulle sköta sitt eget torp, och ibland krockade dessa intressen.

Erik Persson föddes 1675 vid Sjölöten i Husby-Oppunda socken och övertog runt 1702 torpet efter sin far Per. Ungefär samtidigt gifte sig Erik Persson med Kerstin Eriksdotter, och under det följande decenniet fick de unga tu tre barn. Sjölöten var ett frälsetorp under Husby gård som vid denna tid ägdes av översten och baronen Christer Horn. Frälsefogden Anders Ahlgren hade hand om den dagliga skötseln av godset och dess underlydande ägor.
Vilken sorts dagsverke utförde då Erik Persson vid Husby gård? Detta tiger källorna om, men en inte alltför vågad gissning är att han skötte om gårdens byggnader och bättrade på mureriarbeten. Både hans far Per och sonen Per Eriksson anges vid olika tillfällen vara murarmästare och det är rimligt att anta att yrkeskunskaperna gick i arv från far till son i flera led.
I augusti 1726 avled Erik Perssons far Per och två månader senare, den 26 oktober, hölls en husesyn vid Sjölöten. En husesyn var en genomgång av skicket på byggnader och ägor när en arrendator eller torpare avträdde sitt boställe. Regelbundna husesyner hölls också t ex vid militära boställen. Den här husesynen sköttes av frälsefogden Anders Ahlgren tillsammans med nämndemannen Per Andersson från Gråsta. En i vanliga fall ganska stillsam tillställning blev så dramatisk att händelserna avhandlades vid Oppunda häradsrätt den 20 januari 1727.

b2ap3_thumbnail_Husby-Oppunda-kyrka_7a.jpgHusby-Oppunda kyrka

Husesynen inleddes med att "träta yppats emellan fogden och torparen". Osämja rådde ännu när de vandrade runt på ägorna, och under inspektion av torpets äng muttrade Erik Persson att han minsann ville "sätta yxan uti den som efter honom torpet tillträda skulle". När de så kom tillbaka till torpet ställde sig Erik Persson på backen för att hugga några timmerstockar. Rimligtvis var han upprörd vid tanken på att lämna det enda hem han kände till och ville avreagera sig med fysiskt arbete. Anders Ahlgren anmärkte att det var slöseri på timmerstockar att hugga ved av dem, men Erik Persson svarade att han behövde använda timret för att åtgärda en del byggnader efter husesynen samt att han huggit stockarna på Ösby ägor.

När de därefter skulle gå in i torpstugan utbröt ett nytt bråk. Dörren in till stugan hade en tendens att slå igen av egen kraft, och Erik Persson ville hålla upp dörren åt de andra. Anders Ahlgren tyckte att Erik borde gå in först, men Erik svarade "ära den som ära bör", alltså att fogden borde gå före. Bomboksprotokollet fortsätter så "uppå nämndemannens anmodan har fogden stigit in före". Det är lätt att föreställa sig att nämndemannen, Per Andersson i Gråsta, vid det här laget var rejält trött på kivet mellan Anders Ahlgren och Erik Persson och ville slutföra husesynen så snabbt som möjligt. De behövde då gå in i stugan för att besikta densamma och det spelade ingen större roll vem som gick in först, påpekade säkert en något irriterad Per Andersson. Anders Ahlgren klev in först och hade alltså ryggen mot de andra. Bakom honom kom Erik Persson som fortfarande höll i yxan som han huggit timmer med. Över dörren satt en klinka som var lite skev, och den effektive Erik Persson ville nu passa på att fixa till den när han ändå gick förbi med rätt redskap i handen. Han kastade därför yxan med full kraft mot klinkan och lyckades böja till den. Att Anders Ahlgrens huvud befann sig någon decimeter från samma klinka när Erik kastade yxan var helt enkelt en ren tillfällighet, hävdade Erik Persson inför häradsrätten. Märkligt nog trodde inte rättens ledamöter på hans logiska förklaring. Omedelbart efter denna hårresande händelse arresterades Erik Persson och satt fängslad i tio dygn på slottet i Nyköping. Han dömdes av häradsrätten till ytterligare åtta dygns häkte samt att böta sex daler silvermynt till Anders Ahlgren.

Varför var då Erik Persson så gramse på fogden? Jo, Anders Ahlgren hade två olika roller under husesynen. Han var inte bara markägarens representant utan även den tillträdande innehavaren av Sjölöten. Husesynen sköttes alltså inte av någon opartisk part utan som nästa innehavare var Ahlgren förstås intresserad av att mark och byggnader var i perfekt skick så att han inte behövde göra några kostsamma investeringar. Att fogden själv skulle överta Sjölöten indikerar dessutom att både Erik Persson och hans far Per med sina utmärkta murerikunskaper också hade vårdat torpet och dess ägor väl.

På Släktforskardagarna i Nyköping hölls två föredrag om torparnas tillvaro. Det ena av dessa, Kalle Bäcks föredrag om torpare och backstugusittare under 1800-talet, sänds idag på Kunskapskanalen.

Så var det då över. För de flesta en intensiv helg fylld med släktforskning: föredrag, många spännande utställare, massor med nya skivor och böcker och så mängder med gamla och nya vänner att träffa i vimlet. För oss i Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening har året varit fyllt med förberedelser inför Släktforskardagarna, men nu är det alltså över. Ett stort tack till alla besökare, utställare, föredragshållare och funktionärer!

För de som inte hade möjlighet att gå på föredragen, så kommer en del av dem att sändas i Kunskapskanalen framöver. Håll utkik! De föredrag som filmats är

• Karin Bojs, Min europeiska familj i 54 000 år

• Kalle Bäck, Torpare och backstugusittare

• Bodil Jönsson, Tid för det meningsfulla

• Ulrika Knutson, Medborgarskolan på Fogelstad

• Kathinka Lindhe, Elvira Madigan & Sixten Sparre

• Karin Lindvall, Ett gods- en värld

• Peter Sjölund, DNA - Genetisk genealogi

• Joachim Östlund, Saltets pris - svenskar blev slavar

b2ap3_thumbnail_Blomma6_Nyns150723_20150902-045352_1.jpg

Jag var ju funktionär och hjälpte huvudsakligen nybörjare att komma igång i SläktSök. Det är oerhört roligt att vara med när de fångas av släktforskningens tjusning! Mest minnesvärt för egen del var nog den första besökaren jag hjälpte. Jag hade nämligen promenerat genom mässhallen med en annan funktionär på väg till mitt pass, där jag skulle avlösa någon av mina kollegor. När vi kom fram till SläktSök gick vi direkt och hälsade på en av besökarna som fick hjälp. Funktionären som jag hade sällskap med var min mamma, och besökaren var hennes syssling Christina. När jag så började mitt pass så blev det just Christina som jag fick fortsätta att hjälpa. Christinas mormor och mammas morfar var syskon, men den person som Christina fastnat på var sin morfars far. Enligt hfl skulle han vara född i Bärbo, men där saknades han i födelseboken. Vi började följa honom bakåt för att se när och var församlingen ändrades, men jag tyckte att han verkade bekant på något vis. Efter en stund var Christina tvungen att gå till en föreläsning så vi stämde träff igen på söndagen och jag lovade att kolla min databas för att se om jag hade forskat något på hennes morfars far. Tja, min släkt är ju både väldigt hemkär och rätt förtjust i att hitta partners som finns på någon annan plats i släktträdet, så visst hade jag det Hennes morfars far, som i själva verket föddes i Nyköpings Sankt Nicolai, var yngre bror till min farfars farfar, så Christina är alltså syssling till min mamma och brylling till min pappa.

Nästa år äger Släktforskardagarna rum i Umeå, och Södra Västerbottens Släktforskare önskas lycka till med arrangemanget!

...som inte bara omger Visby stift. I helgen som var drabbades mer än 5000 släktforskare i Nyköping. Tydligen har giftet spridit sig, tålmodigt köade de för att komma in, för att köpa böcker och CD/USB-minnen med register. Busslaster med släktforskare anlände från när och fjärran.Trängseln var stor på lördagen och böcker såldes slut redan på eftermiddagen, så att akuttransport fick ordnas från lagret. Men stämningen var god och många möten med likasinnade ägde rum.

b2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpg

Något som blir alltmer populärt är föredragen. Årets arrangörer hade verkligen lyckats trumma ihop en kvalificerad skara föredragshållare. Salarna var överfulla med intresserade lyssnare. Det är tydligt att släktforskning inte längre enbart handlar om att hitta anor, det handlar lika mycket om att få veta hur anorna levde.  Håll utkik! Föredragen kommer att sändas på Kunskapskanalen.

Ett lyckat inslag var också boksigneringar med korta föredrag i själva utställningslokalen. Det drog mycket folk. ”Storytelling” är en alltmer använt marknadsföringsmetod, man bygger upp berättelser för att gestalta ett varumärke eller en attraktion. Att berätta historier är antagligen en utmärkt metod för att locka ännu fler till släktforskningen och kanske framförallt – en metod för att få resten av familjen att lyssna på våra intressanta fynd utan att tråkas ihjäl. Hur kan vi utveckla den delen av vår forskning? 

Till min glädje fanns nätverket Unga släktforskare på plats. Medelåldern är hög inom föreningsvärlden, det borgar för kunskap och erfarenhet. Men vi måste tänka på återväxten, förenings-Sverige är i kris, sägs det. Det är viktigt att fånga upp de unga och då kanske vi måste börja fundera på förändringar i verksamheten. Vi får inte stagnera, även om vi är bra idag.  Släktforskning och personhistoria är populärt bland unga, det ser jag som lärare. Hur får vi med oss en ny generation in i framtiden?

b2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpg

Jag lovade mig själv när jag började släktforska, att det skulle bli en ren hobby. Släktforskningen skulle inte förvandlas till ett jobb eller en plikt. Jag hade redan ett uppslukande jobb och behövde en ren hobby utan krav. Jaha, så gick det med den föresatsen. Den som försökt sluta röka vet hur svårt det är, man fastnar snabbt och beroendet kräver tillfredsställelse i många år efter den sista cigaretten. Det finns en förfärligt massa trevligt folk inom släktforskningen, så småningom dras man in i beroendet, umgänget och engagemanget, mer och mer.  Det blir till det där giftet som inte ingick i listorna över enkel- och dubbelgifter som man en gång i tiden var tvungen att lära sig utantill på apotekarutbildningen. Det kanske är ett okänt trippelgift, extra farligt!  Man börjar engagera sig i en förening eller i en grupp eller kanske på Anbytarforum eller Facebook och vips så är man fast. Så, nu sitter jag här som vice ordförande i Sveriges släktforskarförbund, jag som bara skulle ha en liten hobby att koppla av med.

Uppdaterad söndag kväll.

Full fart hela dagen, och himla roligt. Så var det igår när jag var en av dem som arbetade i Rötterbokhandeln på Släktforskardagarna i Nyköping. Från klockan nio, när mässan öppnade, till strax efter klockan ett, när jag gick av mitt pass, passerade en ständig ström släktforskande mässbesökare. En del bekanta ansikten, vilket är extra roligt. Det bästa med sådana här arrangemang är alla människor man träffar.

Många kom för att handla i Rötterbokhandeln.

Det här är årets stora händelse för släktforskare och väldigt många av oss är där. Jag tror att det måste bli besöksrekord i år, en sådan ström av folk som det var hela lördagen. Tillägg söndag kväll: Ja, det kom över 5000 personer enligt Barbro Stålheim.

En av dem jag träffade på i mässhallen är boktryckaren Wolfgang Schmeing från minbok.nu som specialiserat sig på att trycka böcker i små upplagor åt släktforskare. Jag som tycker att släktforskare ska skriva släktbok är glad att det finns tryckerier som har insett potentialen i detta.

Just nu pågår Släktforskardagarna, årets stora släktforskningshändelse som hålls i slutet av augusti varje år och som nu har landat i Nyköping. Årets tema »Ett gods – en värld» speglar det sörmländska herrgårdslandskapet, och sedan de första Släktforskardagarna hölls i Lund 1987 har släktforskare vallfärdat till många svenska landskap och städer – från Luleå i norr till Malmö i söder. Under dessa dagar, som årligen drar mellan 3000-5000 besökare, kan man besöka intressanta mässor och föredrag, delta i middagar och spännande utflykter eller lära känna arkiv och föreningar lite bättre. Släktforskardagarna har blivit ett av världens största släktforskararrangemang, och tack vare dem intar vårt avlånga land utan tvekan en särskild plats på den genealogiska världskartan. Sverige har dock alltid varit ett unikt land när det gäller släktforskning, och jag skulle vilja gå så långt som att utnämna Sverige till världens bästa släktforskningsland, av flera anledningar:

1) De svenska kyrkoböckerna är bland Europas (om inte världens!) ypperligaste. Bortsett från enstaka brunna kyrkoarkiv och förkomna volymer är kyrkobokföringen i princip komplett sedan slutet av 1600-talet, vilket gör att man kan följa sina svenska förfäder långt tillbaka i tiden. Kyrkobokföringen har sitt ursprung i Karl XI:s kyrkolag från 1686, som bland annat stadgade att prästerna skulle nedteckna uppgifter om »Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

b2ap3_thumbnail_045-Mtta-Andersdotter.jpg

2) Husförhörslängderna och församlingsböckerna skiljer vårt land (och i viss mån även Finland) från resten av världen. Här samlas uppgifter om födelsedatum och födelseort, civilstånd och flyttningar, brott och andra anmärkningar, och tack vare denna unika källa kan man relativt enkelt följa Sveriges befolkning under hela 1800- och 1900-talet, och i många fall även under 1700-talet.

3) Digitaliseringen av det svenska arkivmaterialet har kommit långt, och i princip alla kyrkoböcker finns sedan länge tillgängliga via olika aktörer som i rask takt digitaliserar och indexerar nya källor.

4) Den svenska arkivlagstiftningen är en av de förnämsta i världen. I första hand är det Arkivlagen som stadgar arkivens skyldigheter gentemot oss släktforskare – arkiven skall inte bara bevara, ordna och vårda alla myndighetsarkiv samt tillgodose forskningens behov, utan även »organisera arkivet på ett sådant sätt att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas, […] upprätta dels en arkivbeskrivning som ger information om vilka slag av handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning [samt] skydda arkivet mot förstörelse, skada, tillgrepp och obehörig åtkomst». Våra rättigheter gentemot arkiven stadgas av Offentlighets- och sekretesslagen och Tryckfrihetsförordningen. Dessa båda lagar ser till att myndigheterna lämnar ut handlingarna så fort som möjligt samt att »rätten att ta del av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen säkerställs samtidigt som sekretesskyddet upprätthålls», som det så vackert formuleras i Offentlighets- och sekretesslagens fjärde kapitel. Detta kapitel är för övrigt betydelsefullt för oss släktforskare eftersom det ålägger myndigheterna att »särskilt beakta [...] att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar» genom förteckningar, register och andra användbara sökingångar.

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.43.31.jpg

5) Folkbokföringen i Sverige är bland de bästa – om inte den bästa – i världen. Ingen som sett »Spårlöst» på TV har väl missat att många andra länders folkbokföring är både utspridd och svårtillgänglig – lite handlingar här, någon databas där, på något dammigt kontor ute på landsbygden. Den svenska folkbokföringen är däremot sedan länge datoriserad och åtkomlig från hela landet, tack vare Skatteverket.

6) Sveriges Släktforskarförbund är ett väldigt engagerat förbund som inte bara driver Anbytarforum, Wiki-Rötter och Rötterbokhandeln utan även bidrar till utgivningen av många värdefulla CD-skivor och register såsom Sveriges dödbok, folkräkningarna, emigrantskivorna och Begravda i Sverige – för att inte tala om alla databaser på Rötter, såsom Porträttfynd, Avrättade, Tillfällighetsfynd, Gravstensinventeringen och Barnhus-sök.

7) Släktforskarföreningar finns det många av i Sverige, och i skrivande stund är hela 171 stycken anslutna till släktforskarförbundet. Här kan man hitta inspiration, hjälp och stöd – eller varför inte avlägsna släktingar? Man kan läsa intressanta böcker och artiklar, gå på föreläsningar och lära sig mer om allt mellan himmel och jord när det gäller släktforskning. Man kan även hitta gemenskap i en släktforskarförening, och att man dessutom förlänger livet genom att vara aktiv i en förening är en bonus!

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.58.52.jpg

Kanske uppfyller något annat land enstaka av dessa sju punkter, och kanske finns det något land som har liknande förutsättningar, men när allt kommer kring finns det bara ett land som Sverige – världens bästa släktforskningsland!

Årets Släktforskardagar i Nyköping kommer allt närmare. Sista helgen i augusti samlas utställare, föreläsare och, förhoppningsvis, ett antal släktforsknings- och kulturintresserade personer på Rosvalla här i Nyköping. De allra flesta av oss behöver nog äta någonting under dagen och de som besökt tidigare Släktforskar vet att kön till restaurangen kan bli lång. De som har förbeställt lunchbiljett har förtur i kön och får därmed extra tid att hinna med en föreläsning till eller något annat spännande släktforskarmöte. Så visst ska du förbeställa lunchen? Det kan du göra fram till den 10 augusti. Restaurang Courtside erbjuder dagens. Om du behöver specialkost eller är vegetarian bör du förbeställa så att du får mat som passar dina behov. Det finns också en restaurang vid Bowlinghallen samt även ett café med enklare tilltugg inne i utställningshallen.

b2ap3_thumbnail_Rosvalla5.jpgRosvalla en något mulen junikväll.

Mat erbjuds också på lördagskvällen vid banketten på Sunlight. Då uppträder Daniel Ganesh Lindqvist. Daniel, som är uppvuxen i kustpärlan Oxelösund, är en fantastisk sångare som har uppträtt på Londons musikalscen och även på Göteborgsoperan. Förutom denna förträffliga underhållning torde även kvällens meny locka: till förrätt serveras laxtartar med löjrom och gräddfil, huvudrätten utgörs av Tournedos Rossini med potatisgratäng och rödvinssås och kvällen avslutas med kaffe eller te och Sunlightchoklad.

Förhoppningsvis blir både helgens luncher och lördagens bankett trivsamma tillställningar och betydligt gästvänligare än en middag i Nyköping för snart 700 år sedan. Det är förstås Nyköpings gästabud jag menar; detta olyckliga och bloddrypande slut på maktkampen mellan Magnus Ladulås tre söner. Nog är det för de flesta av oss svårt att föreställa sig att vara så gramse på sin familj för något så förgängligt som makt, men Birger, Erik och Valdemar hade kanske varit lika osams om arvet gällt ett litet torp. Nyköpingskännaren Göran Hedin har fördjupat sig i denna medeltida brödrakamp och den roll Nyköpingshus har spelat i den svenska historien. Hans föredrag lär vara fyllt med dramatiska och till viss del tragiska historier. Själv hade jag inte velat vistas på slottet våren 1634...

Vi kommer allt närmare årets Släktforskardagar i Nyköping för varje dag som går. Det går i ytterligare några dagar att förhandsboka biljetter till föredrag i de båda mindre föreläsningssalarna, och så kan man förstås även beställa lunchbiljetter för lördag och söndag samt biljetter till fredagens kvällsbuffé och lördagens bankett. 

Temat för Släktforskardagarna är Ett gods - en värld, men egentligen fanns ju flera världar samtidigt vid de stora godsen. Nog skilde sig livet en hel del mellan herrgårdssalongerna och statarlängorna.

När lantbruket rationaliserades vid 1700-talets slut behövdes en mer rörlig arbetsstyrka som snabbt kunde avhysas vid ändrade produktionsvillkor. Antalet torpare och frälsebönder minskade och i stället tillkom en ny kategori med mer rörliga lantarbetare, s k statare. Dessa avlönades på stat, dvs de fick en låg kontantlön mot att arbetsgivaren höll med en bostad och avlönade dem med livsmedel. I gengäld skulle även statarens hustru och halvvuxna barn arbeta: statarhustrun var oftast mjölkerska men kunde också få arbeta ute i jordbruket. Bostadsstandarden var låg, och man hade varken något skydd vid sjukdom eller någon pension. Livet som statare var slitsamt, och många drömde om bättre villkor. Det var därför vanligt att flytta ofta - på 1920-talet flyttade en genomsnittlig statarfamilj tre gånger på 5 år, dvs de bodde i snitt ungefär 18 månader på varje ställe. Statsystemet, som var särskilt vanligt i slättbygden med storjordbruk eller större gods, avskaffades 1945.

I herrgårdslandskapet Södermanland fanns det förstås många statare och de flesta av oss har nog också stött på Ivar Lo-Johanssons berättelser om de sörmländska statarnas strävsamma tillvaro. Merparten av mina anor var sörmlänningar så min antavla bör förstås innehålla ett antal statarfamiljer. Egentligen rör det sig om två familjer, vars tillvaro ändå skilde sig åt en hel del och samtidigt visar samhällets omvandling.
Min mm f Gustaf Adolf Gustafsson föddes 1891 i Ludgo. Han var näst yngst i en femfaldig barnaskara, och när han föddes var fadern Adolf Vilhelm måg hos modern Johannas föräldrar i Värlund. Året efter Gustafs födelse flyttade familjen och sedan kuskade de Södermanland runt i över 30 år. Adolf Vilhelm anges omväxlande vara ladugårdsdräng, arbetare, ladugårdsförman, statdräng, kodräng, kördräng och ladugårdskarl medan han flyttade 26 gånger på 47 år. Varför flyttade då familjen så ofta? I släkten berättas att Adolf Vilhelm agiterade för att lantbrukarna skulle organisera sig fackligt, något som sågs med oblida ögon och oftast ledde till avsked. Jag har inte hittat några belägg för att denna släktskröna är sann. Sant är däremot att Johanna inte var fullt arbetsför. En statares hustru förväntades ju arbeta, och om Johanna noteras i många år att hon har fallandesot. Någon medicinering fanns knappast vid denna tid så hon var säkerligen ofta oförmögen att utföra de sysslor hon var ålagd. Kanske var det också ett riktigt svårt epilepsianfall som ledde till att hon från 1920 i stället angavs vara sinnessjuk. Hon togs in 1922 på Sankta Annas hospital i Nyköping och dog där i januari 1924.
Vad hände då med de fem barnen? De tre döttrarna gifte sig och bildade familjer. Det är den korta versionen. Den långa versionen är att äldsta dottern Ida tjänade som piga i några år innan hon gifte sig vid 21 års ålder med en byggmästarson som strax därefter övertog fädernegården. Mellandottern Hanna tjänade piga i ett par år innan hon flyttade hem till föräldrarna och i 12 års tid flyttade med dem. Troligtvis var det hon som skötte de sysslor som modern var för sjuk för att kunna utföra. En månad efter att modern tagits in på hospitalet gifte hon sig, och kanske blev modern intagen just för att Hanna skulle kunna lämna föräldrahemmet. En månad efter vigseln blev hon nämligen själv mor. Maken, som var lantbruksarbetare, dog som 29-åring i blindtarmsinflammation och lämnade Hanna med en 4-åring och en 2-åring. Hanna levde som änka de återstående 56 åren av sitt liv. Båda sönerna såg ut att gå i faderns fotspår. De arbetade i drygt ett decennium som statdrängar innan de blev arrendatorer. Detsamma gällde yngsta systern Ulrikas make. Han var först statdräng och blev sedan arrendator. Barnens öden åskådliggör att statarsystemet var på väg att avvecklas.

b2ap3_thumbnail_Slkttrff-Konrad1.jpgMin mf fm Anna Charlotta omgiven av sina barn. Av blomsterhyllningarna att döma firades här hennes 85-årsdag.

Även min mf ff Johan Erik Eriksson var statdräng. Han tillbringade dock nästan hela sin yrkesverksamma tid på en enda gård, då han från 1888 till 1926 arbetade vid Skavsta i Nyköpings Sankt Nicolai. Med hustrun Anna Charlotta hade han åtta barn, sex söner och två döttrar, födda mellan 1883 och 1899. Äldste sonen Gustaf lämnade Södermanland. Han var en man med många talanger som i ungdomen var först trädgårdsdräng, sedan maskinist och därefter husar innan han så fann sitt kall som stationskarl. Han fann också en stationsförman med en stor familj och en särdeles tilltalande dotter. Tack vare arbetet vid järnvägen flyttade familjen långa sträckor: de möttes i halländska Tjärby, flyttade sedan till Gamlestad i Göteborg, därifrån till Sjösa utanför Nyköping, sedan till östgötska Kimstad och därefter till Älvsjö. Gustafs yrkestitlar hade gradvis förändrats och han anges slutligen vara kontorist. Även Ernst var husar i Malmö en kort period innan han blev stationskarl. Också han träffade sin hjärtans kär genom järnvägen, då hans Etty växte upp hos sina morföräldrar i järnvägsknuten Nässjö. Hennes morfar var lokomotivputsare och mormodern var vagnsstäderska. Sönerna Johan Emil och min mf f Konrad var båda arrendatorer medan Karl Ejnar var telegrafarbetare. Edit tjänade i ett antal år som piga så långt hemifrån som i Hällefors innan hon återvände hem till Nyköpingstrakten i ett par år. Hon hade dock mött sin blivande make under tiden i Hällefors. han var då valsverksarbetare men blev sedan bruksinspektor. Sonen Nils Gunnar är något av ett mysterium för mig. Han var jordbruksarbetare och stalldräng innan han 1918, som 22-åring, blev skriven på församlingen. Samtidigt anges han vara inskriven vid Nyköpings Sjömanshus så troligtvis var han till sjöss. 1930 anges han plötsligt ha emigrerat, närmare bestämt till Malmkontoret i Narvik i Norge. Så småningom återvände han till Sverige och Nyköping, för han avled här 1969. Yngst i barnaskaran var Anna. Hon utbildade sig först till sjuksköterska och sedan till sjukgymnast, varefter hon flyttade till Linköping och gifte sig med en kollega.

Några av barnen fick alltså sin försörjning genom jordbruket, men de flesta fann nya yrkesvägar såsom anställda vid järnvägen, telegrafarbetare och som sjukgymnast.

Källor:
Sten Carlsson, Rationalisering inom jordbruket 1970- 1920. Den svenska historien 13. Stockholm, 1982  

Under den kommande veckan delar vi Rötterbloggare med oss om historierna bakom hur vi kom att fängslas av denna fascinerande men aningens tidsödande sysselsättning. Som en liten introduktion följer här en handfull nybörjartips.

1) Arkiven finns kvar. Dina släktingar kanske inte gör det, så prioritera att besöka morfars kusin Sture eller farmors klasskamrat Gun-Britt. Ta med en bärbar scanner och be att få scanna de fotografier de har medan du lyssnar till deras historier om dina släktingar eller deras egen levnadshistoria.

2) Gå en kurs i släktforskning. Du får lära dig metodik, om olika källor, får en introduktion till att tyda äldre handstilar och så träffar du andra som likt du själv fängslats av släktforskningens mysterium.

3) Gå med i en släktforskarförening, eller snarare i två: dels där du bor och dels där du forskar. Då har du koll på intressanta forskningsresultat, nya böcker mm från förfädernas trakt medan du hos din lokala förening kan gå på föredrag. De flesta föreningar erbjuder också forskningshjälp där man inte bara får hjälp att lösa kniviga problem eller läsa äldre tiders ibland något svårtillgängliga handstilar utan även träffar likasinnade och har trevligt tillsammans.

4) Ha tålamod. Släktforskning påminner mer om ett maraton än ett sprintlopp - ibland tar det tid att lösa ett stopp.

5) Genvägen kan vara en senväg. Register och databaser är förträffliga hjälpmedel, men dubbelkolla alltid uppgifterna i originalkällorna så långt det är möjligt. Andras forskning i form av hemsidor eller publika släktträd är förstås jättekul att hitta. Tveka inte att kontakta din nyfunna släkting, för även om denne kanske har forskat längre bakåt så kan du ha viktiga uppgifter om mer samtida släktgrenar som din släkting gärna tar del av. Glöm dock inte att även här dubbelkolla de uppgifter du finner eller får.

6) Gör regelbunden backup av din forskning. Säkerhetskopiera även de foton och dokument som berör din forskning och förvara en kopia på annan plats.

b2ap3_thumbnail_Husby-Oppunda_3b.jpg

Har du ännu inte riktigt kommit igång att släktforska? På Släktforskardagarna i Nyköping 29- 30 augusti finns ett antal duktiga och entusiastiska medlemmar från Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening på plats med SläktSök där du får hjälp att finna uppgifter om dina anor.

Det drar alltså ihop sig inför årets Släktforskardagar. Fram till 27 juli kan du förköpa biljetter till föredrag i de två mindre föreläsningssalarna. Du kan också beställa lunchbiljetter för lördagen och söndagen samt till fredagens kvällsbuffé och lördagens bankett. De båda sistnämnda äger rum på Sunlight Hotel.

Nu när midsommar har passerat är det förstås hög tid att planera ett besök på årets Släktforskardagar på Rosvalla i Nyköping sista helgen i augusti. Boka hotellrum och beställ biljetter till fredagens kvällsbuffé och/eller lördagens bankett samt planera vilka föreläsningar du vill se. Flera föreläsare släpper böcker i samband med föredragen. 

I förra veckan fick jag en tidig födelsedagspresent. Den stora fördelen med att vara ett midsommarbarn är nämligen inte den lummiga grönskan, avsaknad av jultomtar eller att mastig gräddtårta kan bytas mot färska jordgubbar, utan att Släktforskarnas årsbok kommer lagom till födelsedagen. Årsboken står sig dock långt efter utgivningsdagen, så jag har gått igenom årsböckerna för vart femte år (1990, 1995, 2000, 2005, 2010 och 2015) för att visa ett axplock av alla läsvärda matnyttigheter vi kunnat avnjuta genom åren. Årsböckerna ifråga innehåller sammanlagt 85 artiklar och jag kommer att fokusera på några enstaka i varje årgång.
b2ap3_thumbnail_rsbckerB.jpg
1990 hade årsböckerna ännu teman och separata titlar. Det här året hette årsboken Inte bara kyrkböcker. Alternativa källor i släktforskningen. Den är alltså ganska fokuserad på arkiv och arkivhandlingar av skilda slag, ett alltid lika aktuellt ämne för oss släktforskarnördar.
Lars Ericson, numera med efternamnet Wolke, skriver i När rullorna tiger. De militära räkenskaperna och släktforskaren om hur räkenskaperna stundtals är nog så goda ersättningskällor för förlorade generalmönsterrullor, och ger exempel på hur nitiska t ex skeppsräkenskaperna var i flottan, där det noga anges vilka ransoner varje man fick av pengar, mat, brännvin, tobak och vin. Han nämner också att svenska örlogsfartyg seglade till Medelhavet under 1700- och 1800-talet och att det då hände att besättningarna kidnappades av sjörövare.  Den som är nyfiken på att få veta mer om handeln i Medelhavet och svenska slavar, bör komma på årets Släktforskardagar i Nyköping där Joachim Östlund håller föredraget Saltets pris: Svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650- 1770.
För att återgå till 1990 års årsbok, innehåller Louise Lönnroths Barnhusbarn i arkiven en historik över barnhusen. Hon berättar om Stora barnhuset i Stockholm som sedan blev Allmänna barnhuset, men även om barnhusen i andra svenska städer och var man bör söka efter arkivhandlingar. Elisabeth Thorsell ger i Fader okänd - vad gör jag? tips om sökvägar och vidare läsning kring detta eviga gissel för oss nyfikna släktforskare.

Släktforskarnas årsbok 1995 innehåller bland annat artiklar kring Framtiden, som huvudsakligen handlar om datorns roll i släktforskningen, samt om Ångermanland. Båda nog så intressanta men inget jag själv läser om särskilt ofta. Eftersom jag är en obotlig namnnörd så fördjupar jag mig gärna i Håkan Skogsjös Så stavar du namnen. Sveriges släktforskarförbunds namnlista. En uppdaterad version av densamma finns i Faktabanken.

I Släktforskarnas årsbok 2000 redogör Berit Fjellman för Fattigvård i Torrskog åren 1763- 1920. Vilka bestämmelser gällde? Hon berättar om en slitsam vardag i gränstrakterna med en socken indelad i fattigrotar och med rotehjon, om hemortsrätt och fördelning av fattigmedel, hur de fattiga var klädda, vilken hjälp fattiga barn fick, antingen de var föräldra- eller faderlösa, barn till Amerikafarare eller auktionerades ut i barnauktioner. Och vad var en ståtarekung? Lars Ericson (Wolke) skrev i den här årsboken Bland beväringsrullor och inskrivningslängder, om beväringen som inrättades 1811/12 och efter Indelningsverket avskaffande 1901 omvandlades till värnplikt. Han berättar om värnpliktens historia och om stamrullor med flera intressanta källor, vilka finns både på landsarkiven och på Krigsarkivet. Jag tänker inte berätta några närmare detaljer från Sven Wallerstedts artikel Friherrinnan & inspektorn. Om Amanda Palbitzki och Erik Giers. En sörmländsk kärlekssaga. Det är herrgårdsromantik vid Öljarens strand, flickan av börd och den unge mannen av folket, ung olycklig kärlek där Amanda blir inlåst av sin bördsstolta mor och ivägskickad innan frukten av förbindelsen ser dagens ljus, det är landsflykt och arvstvister men framför allt kärlek. Jo, jag har nog möjligtvis läst en och annan kärleksroman genom åren men verkligheten slår alltid dikten!

b2ap3_thumbnail_Senast-verfrda3.jpg

I Släktforskarnas årsbok 2005 berättar Alan Dufberg i Ett skånskt nattmanspar på 1700-talet om nattmän och vilka uppgifter dessa föraktade personer utförde. Som namnnörd och sörmlandstok avnjuter jag emellanåt Per Erikssons, Torsten Berglunds och Sven Wallerstedts En ryttarhustrus medeltida rötter. Ryttarhustrun bodde i Bettna och hette Margareta Tuvesdotter, ett patronymikon som är ytterst ovanligt på dessa breddgrader. Kunde detta vara en ledtråd i jakten på hennes ursprung? Visserligen avslöjar rubriken hur jakten gick men det är ändå en spännande läsning att följa de olika ledtrådar som nystas upp efter en inledande fråga på Anbytarforum.

I Släktforskarnas årsbok 2010 beskriver Christina Backman hur en byrå leder till möbelhistoria, en djuplodande släktutredning och bekantskapen med ebenisten Tunnander. Magnus Bäckmark berättar om porträtt, ett alltid lika aktuellt och intressant ämne, medan Sven Wallerstedt, Peter Bernhardsson och Peter Eriksson i två artiklar belyser officeraren Didrik Falcks karriär och genealogiska nätverk.

Släktforskarnas årsbok 2015 innehåller hela 18 artiklar om allehanda spännande ämnen: Svenskt biografiskt lexikon, släktgårdar, skattelängder, kvinnliga torghandlare, Blåkullafärder och polisarkiv med mera. Men läs inte bara årets årsbok - botanisera även bland gångna års rika utbud!

Livet måste ha tett sig som en mardröm för en stor del av befolkningen i 1690-talets Sverige, men framför allt Finland. Tiderna var oroliga och mynnade innan seklets slut ut i ett krig som kom att vara i två decennier och innebar slutet på det svenska stormaktsväldet. Vädret var också osedvanligt kylslaget, vilket ledde till att skörden slog fel flera år i rad. 1691- 1693 drabbades stora delar av landet av missväxt, men värre skulle det bli. 1696 slog frosten till tidigt och förstörde en stor del av skörden, framför allt i Finland men också i Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen. Givetvis gjordes försök att hindra den oundvikliga hungersnöden: man blandade tallbark i brödet för att dryga ut det, men den bistra vinterkylan gjorde det svårt att lossa barken från träden. Man åt också agnar och gräsrötter, tömde lagren av spannmål i socken- och kronomagasin och under 1697 importerades en halv miljon tunnor spannmål från Livland till Stockholm. Hungern drev folk från hemorterna. Många drev omkring på huvudstadens gator i sin jakt på föda, vilket med tanke på den stora mängden importerat spannmål förstås inte var så tokigt tänkt. I kringliggande socknarnas dödböcker återfinns under de här åren många döda tiggare. Åtminstone i Södermanland var dessa ofta barn. Kanske lämnade de hemorten när föräldrarna svultit ihjäl.
b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrkogrd-1a-140717.jpg

^{Bälinge kyrkogård sommaren 2014}

Hungersnöden nådde sin kulmen åren 1695- 1697. Det exakta antalet döda går nog inte att fastställa, men det rörde sig om ofattbara mängder, kanske så många som 100 000 personer. Vilka avtryck lämnade då denna katastrof i kyrkböckerna? Eftersom mitt kära Södermanland var ett av de hårdast drabbade områdena borde spår finnas i desamma, så jag har gått igenom dödböckerna för församlingarna i Rönö härad i Södermanland samt några kringliggande socknar för att se vilka avtryck svälten lämnade. Bälinge, Ludgo, Runtuna och Tystberga förefaller ha drabbats hårdast. Kanske är det mest en synvilla då de också hade den största folkmängden. Markant är att mortaliteten ökade kraftigt redan 1697 i de undersökta socknarna med undantag för Spelvik och Sättersta, men 1698 var katastrofen ett faktum. I Bälinge och Tystberga pastorat begravdes 35 personer under 1695, men 1698 avled mer än fem gånger så många: 196 personer

b2ap3_thumbnail_Tabell-ddbcker-1695--1699.jpg^{u. s. = uppgift saknas. Helgona, Lästringe, Råby-Rönö och Torsåker saknar helt dödböcker}

I tider av missväxt och farsoter strök de svagaste med, varför dödstalen åren närmast efteråt brukar vara markant lägre. Så var även fallet här, då 13 respektive 26 personer dog under 1699 i Bälinge och Tystberga pastorat. I Ludgo dog 98 personer 1698 men året efter endast 8 personer. Att uppgifterna även med bevarade dödböcker inte avslöjar svältens hela omfattning, framgår av Hölös dödbok. Där begravdes 1698 96 personer "men många blefo och döde annorstädes som gingo från församblingen att aldeles till Etthundrade och 20 dödde i detta åhr aff församblingen. De mästa aff hunger."

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-1-1688-1712-Bild-233-sid-229.jpg

^{Missväxten lämnade spår i kyrkböckerna, här i Bälinge år 1698. Bälinge C:1 inleddes 1694 och den löpande numreringen till vänster visar antalet döda totalt sedan volymens början.}

Lika tungt som 1600-talet hade avslutats, lika mödosamt inleddes det nya seklet. Landet befann sig i krig, Sverige - i första hand Skåne - drabbades 1708- 1709 åter av missväxt, och 1710- 1712 härjade pesten. Även i skånska arkiv har denna förfärliga tid lämnat spår. Om några av dessa berättar Markus Gunshaga mer.
Frost och kyla vid 1690-talets mitt ledde till att skörden slog fel och därmed hungersnöd. Vädret var förr alltså en livsviktig angelägenhet. Jag bloggade i fjol om Vädrets makter och om de väderleksförhållanden som beskrivs i de statistiska tabellerna. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Karl-Magnus Johansson mer om i vilka källor vi hittar uppgifter om väder förr och om Sveriges väderlekshistoria.

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,

jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,

det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Denna strof ur Dan Anderssons Spelmannen (diktsamlingen Svarta ballader, 1917) avtecknar vår ofta romantiska bild av forna tiders spelmän. Vilka var spelmännen? Hur kan vi återfinna dem i källorna? Vad och när spelade de? Vad dansade man förr?

Enklast kanske det är att besvara den sista frågan, i alla fall om man ägnat ungefär ett decennium av sin barn- och ungdomstid åt att dansa folkdans. Stegen i schottis, polskor, mazurkor, valser och ringdanser nötte vi in på vardagskvällarna och visade upp för den intet ont anande allmänheten vid olika högtider. Själv tyckte jag alltid att de olika ringdanserna med allehanda steg, klappar och turer var svåra att hålla isär. Kanske är det just poängen med ringdanser; att de flesta bommar någon tur och det slutar med en annan partner än man räknat ut från början, vilket förstås kan leda till en ny bekantskap!

Jag har aldrig blivit anklagad för att besitta några musikaliska anlag och min sångröst är bäst lämpad att skrämma katter på flykten med. Föga förvånande förefaller mina anor likaledes ha varit tämligen omusikaliska. Det är dock inte ovanligt att som släktforskare träffa på spelmän i släktträdet. Detta anges sällan i kyrkböckerna men kan framkomma i bouppteckningarna att förfäderna efterlämnar instrument. Jag gick igenom samtliga bouppteckningar för Jönåkers häradsrätt år 1910 för att se i hur många jag kunde hitta instrument. Det var bara i en handfull hem som det fanns en fiol, en orgel eller ett piano. I en bouppteckning fanns det en harpa noterad bland jordbruksredskapen. En harpa var nämligen inte bara ett musikinstrument utan också en beteckning på ett såll och i det här fallet var det förstås det sistnämnda som avsågs.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918i.jpgNyköpingshus bjuder på en miljö som skapt för ett skillingtryck. Kanske den tragiska Allt under vilda djur och drakar, också känd som I Västergyllen.

När och var spelmännens felor, och senare dragspel och nyckelharpor mfl instrument, hördes ljuda i nejderna, varierade från trakt till trakt och även över tiden. På sistone har jag läst en hel del skrifter från hembygdsföreningar och spelmän och visor från förr är flitigt förekommande i dessa. Det finns ett antal regionala spelmansförbund anslutna till Sveriges Spelmäns Riksförbund. Det varierar en hel del hur mycket information om äldre tiders spelmän som återfinns på de regionala förbundens hemsidor. Södermanlands Spelmansförbund har en exemplarisk hemsida med rikliga biografier över spelmän huvudsakligen under 1800- och 1900-talen samt även litteratur med visor och noter från äldre tider. Svenskt Visarkiv har 180 000 tryckta visor och noter i sina samlingar, varav många finns sökbara på hemsidan.
Skillingtryck var ett häfte med sångtexter som även inkluderade psalmer, medeltida ballader, visor och tonsatta dikter t ex av Carl Michael Bellman. Skillingtrycken, som fick sitt namn av att ett häfte kostade en eller två skilling, kom från 1800-talets senare del mer att innehålla sentimentala och sorgliga texter som ofta speglade nyhetshändelser. Ett av de mest kända skillingtrycken har den behändiga titeln Visan om den sköna konstberiderskan Elvira Madigans kärlek och grymma död och inleds med

Sorgerliga saker hända

Än i våra dar minsann,

Sorgerligast är dock denna -

Den om fröken Madigan.

Jo, nog var det en sorglig historia, kärlekshistorien mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. En av anledningarna till att förälskelsen aldrig kunde sluta med att de tu vandrade hand i hand genom livet som äkta makar, var ju att Sixten Sparre redan var gift. Hans efterlämnade hustru Luitgard, i familjen kallad Lycka, och båda barn befann sig efteråt i den föga avundsvärda situationen att maken/fadern inte bara hade övergivit dem utan att detta också var så allmänt känt att folk sjöng om händelsen. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Sixten Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe om sin anfaders liv före det ödesdigra dramat och vad som sedan hände med hans efterlämnade familj. Vad berättar arkivmaterialet om historien bakom skillingtrycket? Det är lätt att glömma att den tragiska romansen inte ägde rum i ett vakuum utan drabbade de kvarlämnade anhöriga.

Sverige har förändrats på många sätt under det sekel som förflutit sedan min farfar såg dagens ljus 1915. Särskilt märkbart är kanske hur våra matvanor har förändrats under de senaste 100 åren. En skillnad jämfört med början av det förra seklet är förstås att vi förvarar våra matvaror utan att salta eller torka dem och kyl och frys har ersatt forna tiders jordkällare och sval. Ibland brukar jag fundera på hur mycket min farfar, som gick bort 1978, skulle känna igen av det vi idag tillagar. Han skulle nog känna sig ganska vilsen i en mataffär bland hoisinsås, litchi, chorizo, tofu och piri piri för att bara nämna några av de mer exotiska varor som tillkommit i matbutikernas sortiment.

b2ap3_thumbnail_Kiwi-i-ggkopp.jpgMöte mellan ny och gammal matkultur i form av en kiwi i en äggkopp

Men vad åt folk förr? I min bokhylla står ett exemplar av Oumbärlig rådgifvare för hvarje hem (1891). Boken ifråga vänder sig uppenbarligen till husmödrar i lite finare hem, men utgör ändå ett fascinerande tidsdokument. Vissa av kapitlen är, tack och lov, inte så relevanta idag men här finns bland mycket annat råd om förhållandet mellan matmoder och tjänare, om husmoderns förhållande till sin man, om sparsamhet, att kyssa barn och hur man avlägsnar liklukt. Ungefär halva boken utgörs av allehanda recept, många med frestande exotiska namn för den som liksom jag är uppväxt på pannkakor, köttbullar och fiskpinnar. Soppa Grefven af Paris, Kabiljopudding och Falskt vildsvinshufvud sätter dock kanske mer fart på min fantasi än min aptit, och finns det någon idag som äter stekt tjäder? För den som hittar en ex-tjäder längst ner i trädgården och behöver göra sig av med kadavret bjussar jag på det sistnämnda receptet:

Tjädern plockas, urtages, sköljes i friskt vatten samt förvälles i kokande vatten. Bröstbenet krossas, och tjädern uppsättes så, att den blir fyllig öfver bröstet, späckas derefter lätt med fläsk, samt stekes med ett godt stycke smör i en kastrull eller stekgryta under lock; den spädes ofta med söt mjölk, att den ej brännes. Då tjädern kännes mör, strör man derpå en nypa hvetemjöl och litet salt, öser öfver den med såsen och låter den färdigstekas. Den anrättas antingen hel eller skuren och såsen serveras i sås-skål.

Tjäderhönorna äro till stek finare och läckrare än tupparne.

Mathistorikern Richard Tellström har medverkat i SVT:s populära Historieätarna. Han föreläser på Släktforskardagarna i Nyköping om Vägar till en försvunnen matkultur och förlorade bordskanter. Vi får där reda på hur vi kan rekonstruera våra förfäders matvanor. Och studera gärna de föreläsare som presenteras på hemsidan! På tal om mat så finns nu möjlighet att förbeställa biljetter till fredagens kvällsbuffé samt till lördagens bankett med tillhörande underhållning. Det går också att förbeställa lunch på restaurang Courtside som är belägen på mässområdet vid Rosvalla. 

Sommartider hej hej. Det känns lite tidigt ännu att börja nynna på Gyllene Tiders slagdänga men i söndags ställde vi om klockan till sommartid och går alltså mot ljusare tider. Att anpassa arbetstiden efter dagsljuset är inget nytt påfund. Ett första försök att införa sommartid gjordes 1916 men rann snart ut i sanden, framför allt efter klagomål från lantarbetarna. Hur såg då dessas arbetsdagar ut?
Sörmland, som ju är känt som herrgårdslandskapet, ståtar följaktligen med en stor mängd herrgårdar. Dessa kunde dock inte fungera som ekonomiska enheter utan arbetskraft och det fanns därför dagsverkstorpare, lantarbetare, smeder, tegelslagare och andra yrkesgrupper representerade vid godsen.  En av dessa herrgårdar är Nynäs i Bälinge socken mellan Trosa och Nyköping, vars gårdsarkivet idag förvaras på Riksarkivet. I Nynäsarkivet finns många intressanta handlingar, bland annat ett dokument just från 1916 som visar hur arbetstiden växlade över året så att dagsljuset kunde utnyttjas maximalt.

b2ap3_thumbnail_Arbetstid-Nyns3.jpg

Arbetstid vid Nynäs gård 1916. Källa: Riksarkivet, Nynäsarkivet, Nynäs gårds arkiv, volym 21.

Som framgår av tabellen varierade arbetstiden från 7 timmar om dagen (december och första halvan av januari) till som mest 10,5 timme per dag (andra halvan av april till första halvan av september). Sannolikt var arbetstiden reglerad på liknande sätt på de flesta större gods. Även om lunchuppehållet kan förefalla generöst var det ändå fråga om långa dagar.

Nynäs ska inte förväxlas med det andra Nynäs i Södermanland, vilket är beläget i Ösmo socken och kom att namnge Nynäshamn. Nynäs i Bälinge är känt sedan tidigt 1300-tal och innehades vid 1300-talets slut av Bo Jonsson Grip. Det gick sedan i arv i släkten Grip innan det genom giftermål övergick till ätten Gyllenstierna. Huvudbyggnaden byggdes om på 1600-talet och på planschen av Nynäs i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua syns en halv byggnad.

b2ap3_thumbnail_Nyns-Suecia-Antiqua.jpgNågot beskuren bild från Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et hodierna

På 1700-talet fortsatte restaurationen och moderniseringen av den ståtliga huvudbyggnaden. 1984 inköptes Nynäs med omgivande marker av Landstinget Sörmland och Nationalmuseum. Godset är idag museum och rekreationsområde. På Nynäs finns ett i det närmaste komplett herrskapshem och även stora mängder textilier av skilda slag kärleksfullt bevarade. Nynäs, som även besöktes av deltagarna i senaste upplagan av Allt för Sverige, är ett självklart resmål för den bussutflykt Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening arrangerar fredagen 28 augusti i samband med årets Släktforskardagar. Bussutflykten fortsätter sedan till Ludgo kyrka. Vid ingången till kyrkogården står två runstenar från 1000-talet och inne i kyrkan finns två 1400-talsskulpturer av Johannes Döparen och Jungfru Maria samt något så unikt som en karolineruniform från 1718. Det finns idag tre bevarade karolineruniformer, vilka tillhörde Karl XII, Fredrik I samt då denna tredje, som bars av den 19-årige löjtnanten Carl Wilhelm Drakenhielm från Östermalma i Ludgo. Egentligen borde hans öde ha ändrat den svenska historien. Han stack nämligen upp huvudet från löpgraven vid Fredrikshald och träffades av en fiendekula. Detta borde ju ha manat till viss försiktighet, men dagen efter gjorde en viss Karl exakt samma sak på samma plats och vi vet ju hur det gick.

Hur såg en gård egentligen ut förr? Frågan går förstås inte att besvara exakt utan det såg säkert olika ut i olika trakter. I Södermannalagen reglerades att kyrkoherdeboställena skulle omfatta minst sju byggnader. Dessa var stuga, stekarehus, lada, sädesbod, visthus, sovstuga och fähus. Så här står det i Byggningabalken i 1734 års lag:

I prestegård skal vara stufva med två kamrar, kök, brygghus med bakugn, bod med dubbel botn och loft, visthus, lada med tu golf och loga, fähus och stall, alle til then storlek, som särskilt therom stadgadt är. Thessa hus, och ej flera, äga soknemän med tak och innanredet Kyrkioherden färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig, at hålla them vid macht med egen kostnad.

När Olaus Bröms tillträdde som kyrkoherde i Björkvik i södra Södermanland år 1673 skrevs ett synesprotokoll över kyrkoherdebostället, som låg i Valla by nära den dåvarande kyrkan. Bostället omfattade dock inte ynka sju byggnader utan tjugotre: bagarstuga, kök, visthusbodar, badstuga, logar och lador, stall, fä-, får- och svinhus, 'bokekammaren', där prästen hade sitt bibliotek samt 'socknens nattstugu'. Prästgårdarna fick ofta tjäna som gästgiverier och husera förbipasserande. Här fanns alltså en särskilt byggnad för detta ändamål. 

23 byggnader fanns det knappast på särskilt många "vanliga" bondgårdar, men byggnaderna var fler än vi oftast föreställer oss. Funktionen för de flesta är nog ganska uppenbar, men vet du verkligen vad en visthusbod, ett transformatorhus, ett oxhus, ett pörte, ett brygghus eller en loftbod användes till?

b2ap3_thumbnail_Lind.-Jordkllare.JPGByggnaderna vid godsen är ofta utsmyckade. Denna dörr vid Lindö i Runtuna leder till en jordkällare. Foto Camilla Eriksson

Huvudtemat för årets Släktforskardagar är Ett gods - en värld. Herrgårdarna är ju mångtaliga i herrgårdslandskapet Södermanland och manbyggnader, flyglar och alléer är vanliga syner när man färdas på den sörmländska landsbygden. Ekonomibyggnaderna vid godsen är också imponerande skapelser. Men det behövdes förstås arbetskraft till dessa ekonomibyggnader, och det finns därför gott om arrendegårdar och arrendetorp inom gångavstånd från herrgårdarna.

Alla föreläsare till Släktforskardagarna är bokade och kommer efter hand att presenteras. Inledningstalare är Karin Lindvall från Sörmlands museum som pratar just kring temat Ett gods - en värld. 

Litteratur:

Lantbrukets byggnader - bebyggelse på den sörmländska landsbygden. Eskilstuna, 2005

Schnell, Björkviks socken, Nyköping 1963, s 21f.

Sveriges Rikes Lag 1734, faksimil 1984.

"Det fanns inga stora slätter som i Skåne och Östergötland och inga stora, sammanhängande skogstrakter som i Småland, utan det var en blandning av allt möjligt. "Här har de tagit en stor sjö och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning", tänkte pojken, för han såg ingenting annat än små dalar och små sjöar och små kullar och små skogsdungar. Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig. Så snart som en slätt höll på att växa sig stor, kom en kulle och ställde sig i vägen, och om kullen ville länga ut sig till en ås, tog slätten vid igen. Så snart en sjö blev så stor, att den tog sig något ut, smalnade den av till en å, och ån fick inte heller flyta lång sträcka, förrän den blev utvidgad till en sjö. Vildgässen flög fram så pass nära kusten att pojken kunde se ut över havet, och han såg, att inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den bröts sönder av en mängd öar, och öarna fick inte heller bli särdeles stora, förrän havet tog vid igen. Det var ständigt ombyte. Barrskog bytte om med lövskog, åkrar med mossar och herrgårdar med bondstugor."

Det är över 100 år sedan Selma Lagerlöf lät Nils Holgersson beskriva Sverige sett från en gåsrygg. Hennes beskrivning av Sveriges lustgård Södermanland stämmer fortfarande väl in. Landskapet är omväxlande och oerhört vackert på de allra flesta håll. Inte undra på att mina förfäder var hemkära när deras omgivning var både varierande och tilltalande! Trivdes man inte på sin födelseort väntade helt andra livsbetingelser runt hörnet så de flyttade sällan längre sträckor.

b2ap3_thumbnail_Sdermanland-collage3.jpg

^{På övre raden en stadsvy i Nyköping, Halla kyrkogård och ett torp i Runtuna.}

^{På nedre raden en torparfamilj i Svärta,hembygdsgården i Malmköping samt en sågarbetare i Vrena.} 

Precis som landskapet är omväxlande skilde sig också livsbetingelserna för sörmlänningarna. Herrgårdsherrskap, torpare, soldater, gruvarbetare, stadsbor och hantverkare levde ofta sida vid sida under helt olika villkor. Under det gångna året har jag i ett antal bloggar berättat om olika sörmländska levnadsöden: mannen med träbenet, slaktarsonen vars liv egentligen ändade i en skyttegrav på västfronten, en förtvivlad änka och en vanmäktig minuthandlare. Det finns förstås massor med fascinerande historier kvar att förtälja!

Har du också sörmländska rötter? Skriv din släktberättelse och delta i den berättartävling som arrangeras av Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening och Södermanlands Nyheter. Berättelsen, som ska ha förankring i Södermanland, får vara max 12 000 tecken och ska förstås ha anknytning till släkt- eller hembygdsforskning. Fem vinnare i tävlingen tillkännages på Släktforskardagarna i Nyköping 29- 30 augusti. För tips om hur du kommer igång med skrivandet, läs gärna Eva Johanssons blogg Skriv för släkten!    

Förra helgen tillbringade jag tre väldigt trevliga dagar i Karlstad. Värmlands släktorskarförening hade gjort ett fantastiskt arbete med att organisera denna släktforskarfest. Eva Lejrin har bloggat om arbetet inför årets släktforskardagar, och jag kommer emellanåt att blogga om Sfd2015 då "min" förening Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening hälsar alla släktforskare välkomna till Nyköping nästa år. 

När jag var i Karlstad passade jag på att träffa min mammas moster och kusin med make. Mormors äldste bror träffade på 1940-talet en förtjusande Värmlandstös och tillbringade sedan resten av sina dagar i Karlstad.  

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus3a.jpg

Kungstornet vid Nyköpingshus, där en mindre vänskaplig släktträff ägde rum 1317.

Det var säkert rätt rörigt med alla namn, platser och årtal som diskuterades runt köksbordet men samtidigt väldigt gemytligt. Allra roligast var att titta på släktfoton och antagligen är det inte ovanligt att våra fotoalbum kompletterade varandra med samma fotografier från olika vinklar. Senare har jag fått kontakt med en syssling (det var hennes föräldrar jag träffade i Karlstad). Hon hade börjat släktforska lite grand men snart kört fast. Det är nog en av nackdelarna med att man numera kan plocka fram kyrkböckerna hemma på kammaren: man träffar inte andra forskare och får inte tips och råd när man stöter på problem.

Vad är då viktigast när man precis börjat forska? Att skaffa abonnemang och dyka in i kyrkböckerna? Nja. Det är förstås förträffligt men allra viktigast är att prata med sina släktingar. Skjut inte upp genomgången av släktalbumen eller resan till din släktings barndoms platser, för livet spelar oss spratt ibland. Det blev jag själv varse när jag började släktforska 1995. Det där samtalet farmor och jag inte hann med under sommaren blev aldrig av. Vi sköt upp det till jul, men... då fanns farmor inte kvar. Min nyfunna syssling fokuserar förståndigt nog på sin mormor och hennes minnen. En annan klok ung forskare berättade att hon sökt upp sina far- och morföräldrars vänner och intervjuat dem. Eftersom få är villiga att låna ut fotoalbum hade hon med sig en portabel scanner och scannade intressanta foton under sitt besök. Så prata med dina släktingar och deras vänner - och glöm inte scannern!