Rötterbloggen
Rötterbloggen

Gammal skrift och nya bekymmer

Att läsa gamla handstilar är inte helt lätt, och det faktum att släktforskare postar hundratals inlägg varje vecka på Anbytarforums avdelning Läshjälp talar sitt tydliga språk. Jag brukar själv besvara läshjälpsfrågor, inte bara för att det är kul att hjälpa andra släktforskare, utan även för att det håller ångan uppe. Det enda sättet att bli duktig på handskriftsläsning är nämligen att ständigt öva sig, och vad är då bättre än att slå två flugor i en smäll? Ibland känns det dock som en hel vetenskap, vilket det också är – bokstavligt talat. Det vetenskapliga namnet på läsning och tolkning av handskrifter är paleografi (från grekiskans παλαιός, »gammal», och γράφω, »skrift»), och denna vetenskap har i alla tider varit betydelsefull inom historie- och släktforskningen. Det skrivna ordet är ju faktiskt den viktigaste länken mellan oss och förfäderna så det är först när man bemästrar paleografins ädla konst som man kan förstå och tolka källorna på rätt sätt.

b2ap3_thumbnail_Jmfrelsen_20150820-070254_1.jpgb2ap3_thumbnail_Jmfrelsen_20150820-070254_1.jpg

Ibland kan handstilen vara miserabel, och då hjälper inte all världens kunskaper i paleografi. Här ovan syns två exempel på att handstilar kan vara som natt och dag; överst har vi Ravlunda kyrkobok 1747 (Ravlunda kyrkoarkiv, vol. CI:1, sid. 209) och underst Svalövs kyrkobok 1774 (Svalövs kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 74), och det är inte utan att man önskar att alla handstilar såg ut som den från Ravlunda (bilder: ArkivDigital)

Den svenska handskriften har under de senaste hundrafemtio åren byggt på den latinska stilen, som både kan vara präntad (med fristående bokstäver) och kursiv (med sammanbundna bokstäver), men som vi alla vet är det själva handstilen som avgör hur lätt (eller snarare svårt) det är att läsa en skriven text. Det är emellertid den mer förrädiska tyska stilen (även kallad nygotiska eller svenska stilen) som är vanligast förekommande i de källor vi släktforskare nyttjar. Denna stil användes i Sverige fram till slutet av 1700-talet och en bit in på 1800-talet, så det är i regel den man möter i de äldre kyrkoböckerna och arkivhandlingarna. Den mer lättlästa latinska stilen började användas mer allmänt sedan Kungl. Maj:ts kansli infört den 1808, även om man redan i början av 1600-talet försökte införa denna stil för svenskspråkiga texter. Det gick dock inget vidare eftersom den tyska stilen tog över, och under de följande tvåhundra åren fyllde den allt från kyrkoböcker till brev. Men hur ser egentligen denna stil ut, och vad kännetecknar den? Vi tar några exempel:

b2ap3_thumbnail_1590_20150820-070306_1.jpgb2ap3_thumbnail_1590_20150820-070306_1.jpg

»War skicket for oß thenne breffuiserske Citze Bents dotter, hindz fuldmyndige hederlig mand, her Oluff Nielßön j Mielby, huilken berette, huorledis nogen good tiid siden, haffde hindis Echte husbonde Lauritz Baad ij Löffuerby udj Mielby sogn, begaait ett Mandrab, for huilchit hand och strax er bortrömd.»

– Ur Lunds domkapitels dombok i äktenskapsmål den 19 januari 1590; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 15 (bild: ArkivDigital).

Vi börjar med 1500-talet, där handstilarna emellanåt kan vara mer lättlästa än 1700-talets snirkliga stilar. Bokstäverna är på något sätt renare, och även om de inte är särskilt detaljerade lär man sig snabbt hur varje bokstav ser ut. I exemplet ovan kan man notera krumelurerna över u, för att skilja dem från den snarlika konsonanten n. En sällan använd bokstav, som å andra sidan ofta förvirrar oss släktforskare, är x (se till exempel ordet »strax» i nedersta raden), som i det närmaste liknar ett märkligt format p. Lilla p förväxlas i sin tur lätt med vår tids y, som på den tiden liknar »ij» – i exemplet ovan ser man dock tydligt att »ij» har en mer böjd »nedåtsväng» (se »Baad ij Löffuerby» på näst sista raden), medan nedåtsvängen i y går mer rakt nedåt. Notera även det tyska dubbel-s i »oss» på första raden, som man finner i olika varianter i äldre texter och dokument.

b2ap3_thumbnail_1690_20150820-070317_1.jpgb2ap3_thumbnail_1690_20150820-070317_1.jpg

»Aldenstundh Wälwijse Magistraten behagat hafwer gennom ett Remissorial för an låtha migh wijdare gå i Rätta medh den Cöppenhamska konan, huilcken in sessione publica & Senatu mit reedelige Nampn reedan så högt læderat och mit hiärta så diupt sargat hafwer, at Jagh then ogudacktiga Menniskian mehra än alla Hälfwetedz onda ander skyr och undanflyr, för hwilcka man sigh (men intet för hennes förbannade och lögnacktige ähreskänderska Tungo) signa kan».

– J. E. Donner till magistraten i Malmö, 8 februari 1690; Rådhusrätten i Malmö 1, vol. F1AA:10 (bild: ArkivDigital).

I nästa exempel har vi förflyttat oss hundra år framåt i tiden, till ett ilsket brev som ger många bra exempel på den tyska stilen. Brevskrivaren herr Donner har varit duktig och skrivit ut alla dubbla konsonanter, men i äldre texter ser man ofta ett streck ovanför bokstäverna m och n – detta är ett nasalstreck (fast det borde kanske hellre kallas »latstreck») som visar att konsonanten ska dubbleras. I brevet ovan skriver Donner också ut alla förkortningar, men det vanligaste är tyvärr att det kryllar av kryptiska förkortningstecken. Orden stycken och gammal / gammalt förkortas till exempel flitigt i äldre texter, liksom salig, herr, och slutledet -gård / -gården. Detta förkortningstecken brukar se ut ungefär som en nonchalant liten högersläng med pennan nedanför raden.

I Donners brev syns även exempel på att samma bokstav kan skrivas på flera olika sätt, till och med av samma person i ett och samma brev – notera till exempel hur k skrivs olika i »huilcken» på rad tre och »ogudacktiga» på rad fem. I äldre tid var det inte heller ovanligt att man smög in både franska, tyska och latinska lånord, något Donner gör när han beskriver hur den danska kvinnan har laederat hans redliga namn (från det latinska verbet laedo; att skada eller förolämpa). Notera också hur likt t och f är i »sargat hafwer» på femte raden – den enda skillnaden är egentligen att f når längre nedanför raden. Precis som i texten från 1590 får man här ett bra exempel på skillnaden mellan »ij» (»wijdare» på andra raden) och »y» (»skyr» och »undanflyr» på sjätte raden). Egentligen gäller det dock bara att tänka logiskt, för det heter väl ändå inte »wydare» och »undanflijr»? Man får även ett bra exempel på likheten mellan r och w – det som skiljer dem är att w är bredare, medan r är mer slutet.

b2ap3_thumbnail_1790_20150820-070330_1.jpgb2ap3_thumbnail_1790_20150820-070330_1.jpg

»Åhr 1790 d 15 Junij lät hus mannen Nils Perßon i Moshaddinge med til kallade wärderings män nämde mannen walförståndige Hans Nilsson och åboen Hans Hanßon i Moshäddinge laga uptekning ock wärdering uppå afledna hustru Agda Jeppas dotters qwarlåtenskap som efter lämnat sig des i lifs tiden kära man Nils Perßon uti Moshäddinge samt 2ne dottrar Bengta Nils dotter 12 åhr ock Mätta Nils dotter 10 åhr gammal: å hwilkas wägnar här wid war närwarande deras morbroder Per Jeppßon i Örup».

– Ur bouppteckning från 1790; Bara häradsrätt FIIa:28, sid. 21 (bild: ArkivDigital).

Under de hundra år som passerat sedan Donner skrev sitt brev har det egentligen inte hänt så mycket, men i denna skånska bouppteckning från 1790 gäller det att se upp eftersom skrivaren både slarvar (han har glömt prickar och ringar över å, ä och ö) och stavar på sitt eget märkliga sätt. Det finns dock ännu värre exempel, där man kan fråga sig om bouppteckningarna har skrivits av femåriga barn. Notera det tyska dubbel-s, som även fanns i texten 1590 – det är fortfarande i bruk, trots att det gått tvåhundra år. Ingressen är för övrigt ett bra exempel på hur bokstaven s kunde skrivas på många olika sätt i den tyska stilen – ensamt i »Mosheddinge» och »samt», tillsammans med t i »förståndige» eller med k i »qwarlåtenskap», och när skrivaren plötsligt överger det tyska dubbel-s i »Hans Nilsson» ser man att han skriver två olika varianter av s bredvid varandra. 

b2ap3_thumbnail_1890_20150820-070350_1.jpgb2ap3_thumbnail_1890_20150820-070350_1.jpg

»För misshandel på yrkan af kronolänsman O Roupé af Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härads Rätt förklarad skyldig träda i häkte. [...] Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härads Rätt, inför hvilken målet förevarit den 10 Februari 1890, då den tilltalade förklarats skyldig att träda i häkte och ransakningen uppskjutits till återföretagande vid urtima ting å Ransakningshäktet i Landskrona den 24 i denna månad».

– Fångvaktaren N. Lundqvist i Åkarp den 28 februari 1890; i Onsjö häradshäktes arkiv, vol. Ö:3 (bild 3450 hos ArkivDigital).

När vi förflyttar oss ytterligare hundra år framåt i tiden har det hänt desto mer, bland annat har den latinska stilen slagit igenom och det är denna stil vi känner igen från vår egen tid. Det som kan störa idyllen är individuella eller svårlästa sätt att skriva, liten storlek på bokstäverna och så vidare, men de flesta släktforskare har nog inga större problem med att läsa denna stil. Den är logiskt uppbyggd, följer enhetliga stavningsregler och bokstäverna är mer tydligt utformade.

Vad kan man själv göra för att bli bättre på handskriftsläsning? Att gå en kurs i paleografi är alltid en bra idé, men man behöver egentligen inte gå över ån efter vatten. Det bästa sättet att bli duktig på handskriftsläsning är att ständigt öva sig, att lära sig längs vägen genom att vara fantasifull men samtidigt tänka logiskt och ha ett öga för detaljer. Jag minns själv mitt första möte med äldre handstilar – jag hade rört mig fritt bland den latinska stilen i det sena 1800-talets husförhörslängder, och fick en chock när jag letade fram farfars farmors fars födelsenotis från 1815. Jag läste fel på både faderns efternamn och faddrarnas namn, men trots att varje ny text eller handstil gav upphov till nya bekymmer gav jag inte upp. Jag kämpade mig igenom de gamla kyrkoböckerna och katekismilängderna, för i slutänden är det du själv som måste ta dig förbi den till synes ogenomträngliga väggen av uråldriga bokstäver. Det är först då du kan förstå och tolka källorna på rätt sätt, och det är först då du har hittat nyckeln till förfäderna.

 

Länktips:

Lär dig läsa gammal handstil : Textprov från äldre tider (ursprunglig artikel av Håkan Skogsjö)

 

Litteraturtips:

Anderö, Henrik & Thorsell, Elisabeth, Läsebok för släktforskare : lär dig tyda och läsa gammal handstil (3., rev. uppl. 2004).

Ahlmark, Lilly, Övningsbok i gammal handskrift [Stockholm] : [Svensk stadsmiljö, Univ.], 1994.

Grafström, Margareta, Handskrifter med kulturhistoria : lär dig läsa och förstå! [Härnösand] : [Landsarkivet], [1989].

Svensson, Lars, Nordisk paleografi : handbok med transkriberade och kommenterade skriftprov, Lund : Studentlitt., 1979.

Åberg, Alf, Läsning av gamla handstilar (7. uppl.), Stockholm : Genealogiska föreningen, 1979.

I skogens skafferi
Barn på byn ...

Relaterade inlägg

 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Guest
29 mars 2020
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Eva Johansson
279 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
103 inlägg
Helena Nordbäck
100 inlägg
Anton Rosendahl
46 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser