Rötterbloggen
Rötterbloggen

Krigsarkivets fotografisamling

De flesta släktforskare vet att de statliga arkiven förvarar tusentals hyllmeter av gulnat gammalt papper, men där finns även mycket annat intressant – däribland en hel del fotografier. Ett av dem, Krigsarkivet i Stockholm, har en omfattande fotografisamling delats upp i framförallt fem delar: 1) gruppfotosamlingen, 2) porträttsamlingen, 3) porträttalbumsamlingen, 4) unikatsamlingen och 5) albumsamlingen. Gruppfotosamlingen (1) är en av Krigsarkivets största fotosamlingar, och innehåller närmare 9000 fotografier. Dessa utgörs till större delen av gruppbilder av officerare, dock inte alltid namngivna, men även många svartvita bilder från regementen, militära skolor, kompanier och andra truppavdelningar samt staber, kårer och fältövningar.

b2ap3_thumbnail_Bild-1-album-103.JPGb2ap3_thumbnail_Bild-1-album-103.JPG

Krigsarkivets porträttalbumsamling innehåller många fotoalbum, fyllda av vackra gamla porträttfotografier. I album nr. 103, som tillhörde överstelöjtnanten och konstnären J. G. Arsenius (1818-1903), finner man exempelvis fotografier på kammarrådet Beck, bankokommissarien H. Ossbahr, prosten J. A. Säwe och patronen Korsell.

b2ap3_thumbnail_Bild-2.JPG

Kortkatalogen är ganska omfattande, och utgör nyckeln till fotografisamlingarna. Kapten Mauritz Gabriel Clairfelts (1821-1908) kort hänvisar exempelvis både till porträttsamlingen och porträttalbum nr. 113, sidan 16.

Porträttsamlingen (2) består av olika delar, både monterade och omonterade. Främst innehåller samlingen officerare, men där finns även många porträtt på kungar, präster, och musikdirektörer, allt från 1500-talet till en bra bit in på 1900-talet. Den monterade delen har ett namnregister som sedan många år tillbaka finns sökbart via SVAR, och även utan abonnemang ger sökträffarna information om namn, data och vilken samling porträttet tillhör (arméns eller flottans porträttsamling). Porträttsamlingen finns även indexerad i en kortkatalog i Krigsarkivets expedition, där man dessutom finner hänvisningar till porträttalbumsamlingen (3). Många av fotografierna visar oljeporträtt och miniatyrer, men även vördnadsbjudande gamla militärer födda i slutet av 1700-talet. I album nr. 165 hittar man bland andra överstelöjtnant Daniel Boëthius (1791-1870) och de tre majorerna Julius Fredrik von Sass (1790-1874), Peter Georg von Wright (1793-1868) och Robert Ulrik Henrik von Bahr (1794-1873), som syns i mitten i albumet nedan från vänster till höger:

b2ap3_thumbnail_Bild-3-album-165.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-3-album-165.jpg

Om porträttsamlingen främst består av officerare innehåller porträttalbumsamlingen personer av skiftande bakgrund, och medan de gemena soldaterna och ryttarna i regel återfinns i den anonyma massan bland gruppbilderna innehåller porträttalbumsamlingen fotografier på mer framstående soldater som antingen tjänstgjort länge eller tilldelats medaljer och dylikt. I album nr. 168 finner man till exempel tre soldater från Upplands regemente, från vänster till höger nr. 32 Anders Eklund (1793-1866) vid Enköpings kompani, nr. 84 Jan Flinta (1795-1874) vid Livkompaniet samt nr. 66 Jan Erik Bergqvist (1822-1876) vid Hagunda kompani, varav Eklund tilldelades svärdsmedaljen 1855 och Flinta tjänade sin rote i hela fyrtiofem år:

b2ap3_thumbnail_Bild-4.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-4.jpg

I porträttalbumsamlingen finns även många kvinnor, främst hustrur och döttrar till framstående män – både militära och civila – men även aktriser, konstnärinnor och andra spännande damer. Albumen innehåller även många fotografier på änkefruar födda kring sekelskiftet 1800 eller till och med under 1700-talet, och tre av dem möter betraktaren i sina finaste kläder: från vänster till höger har vi Sophie Hagström (1804-1891), änka efter professorn och konstnären Carl Johan Fahlcrantz i Stockholm, Clara Molander (1796-1873), änka efter komminister J. A. Blom i Grebo pastorat och Ulrika Talena Boij (1784-1878), änka efter lagmannen Gustaf von Röök i Åkerby.

b2ap3_thumbnail_Bild-5.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-5.jpg

Om ni har möjlighet nästa gång ni är i Stockholm, sväng inom Krigsarkivet och botanisera i deras stora fotografisamling. Som synes innehåller den många intressanta gamla fotografier, och vem vet – kanske hittar även du någon släkting eller ana?

 

P. S. På tal om gamla fotografier – ni har väl inte missat artikeln i Folkbladet om Anbytarforums egen fotodetektiv, Ann-Mari Bäckman?

Fortsätt läs mer
  3199 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Gabriella
Min farfar var i norska gränsen och möte tyskar där andra världskriget hur får ja information om det. Mail juli a grand in i hotma... Läs mer
söndag, 24 april 2016 22:19
Gabriella
Mail
söndag, 24 april 2016 22:20
3199 Träffar
2 Kommentarer

Soldatforskning

I juli 1820 erhöll soldaten Per Jansson Flinta avsked från Upplands regemente där han i över fyrtio år tjänat Gundbo rote i Vendels socken, och i generalmönsterrullan antecknades det att han »Begär och får afskjed med anmälan till underhåll, gjort alla under sin tjänstetid förefallne fälttåg, tjent med beröm, är gammal och orklös, så att han sig icke kan försörja». Några månader senare ersattes han av sonen Jan Persson Flinta (1795-1874), som kom att bli en av regementets verkliga trotjänare med sina fyrtiofem tjänsteår. Under dessa år avverkade han åtta kompanichefer och närvarade plikttroget vid tolv generalmönstringar innan han begärde och fick avsked när kompaniet mönstrades av generalmajoren Johan Magnus Björnstjerna i juli 1866. Han hade då fyllt sjuttioett år och i generalmönsterrullan noterades det att han »Tjent med utmärkelse och beröm», så han tycks ha ärvt faderns karaktär.

Innan Jan Flinta lämnade in uniformen och geväret besökte han fotografens ateljé där han lät sig avporträtteras iförd full mundering, sittande framför en vacker naturkuliss, säkerligen inte helt olik de miljöer han marscherat genom som soldat. Ett exemplar av det vackra porträttfotografiet finns ännu bevarat i Krigsarkivets porträttalbumsamling, och under fotografiet har någon skrivit med sirliga bokstäver »No 84 Joh. Flinta på Lif-Kompaniet». Man kan verkligen känna historiens vingslag när man studerar den stolte gamle soldaten som med geväret över axeln vigde sitt liv åt Upplands regemente i fyrtiofem år.

b2ap3_thumbnail_Flinta.jpgb2ap3_thumbnail_Flinta.jpg

För oss som har militärer i släktträdet finns det mycket att upptäcka i arkiv och på museer, för här formligen dignar det av källmaterial och föremål som kan ge kött på benen – generalmönsterrullor, meritlistor, pensionsansökningar, regementshistoriker, bevarade uniformer och vapen, porträttsamlingar och fotografirullor. Min egen antavla kryllar av allt från lantvärnister till kvartermästare, så jag har hittat många förfäder i de militära rullorna – korpralen som tillfångatogs i slaget vid Poltava 1709, sergeanten som marscherade omkring på kontinenten under napoleonkriget 1814, tremänningsryttaren som stred vid Magnus Stenbocks sida under slaget vid Helsingborg 1710, och artilleristen som stupade i pommerska kriget 1759. Det är dock inte helt lätt att överblicka det digra källmaterialet, men om man letar efter grundläggande information om sina militära förfäder är det egentligen inte så mycket som behövs; Centrala Soldatregistret (CSR), generalmönsterrullorna och litteraturen.

Det bästa stället att starta jakten är i Centrala Soldatregistret (CSR), där man hittar de indelta svenska soldaterna och ryttarna mellan 1682 och 1901. Artilleri-, männings- och värvade regementen ingår visserligen inte i CSR, men det är ändå en ypperlig ingång till de militära rullorna. Ibland kan stavningen variera och till och med vara feltolkad, så man får vara lite finurlig om man inte hittar sin soldat eller ryttare direkt. Genom att använda få sökord och så kallade jokertecken ökar man chanserna att hitta något, och om man till exempel skriver in soldatnamnet »%Flinta J%n» i Vendels socken finner man bland andra vår gamle vän från Upplands regemente. I CSR brukas vanligtvis de namn som regementena bar senast, och eftersom de emellanåt bytte namn är det till exempel inte helt lätt att veta att ryttaren som i CSR anges ha tjänat vid Skånska dragonregementet ska uppsökas i Södra skånska kavalleriregementets rullor. I övrigt är det inte särskilt svårt att med hjälp av aktnumret söka sig vidare i generalmönsterrullorna – Jan Flintas aktnummer är exempelvis UR-01-0084-1821, alltså Uppsala regemente, kompani nummer 1 (Livkompaniet), rote nummer 84, antagen 1821, och det är mycket riktigt här han återfinns i generalmönsterrullorna.

b2ap3_thumbnail_CSR-Johan-Flinta.jpgb2ap3_thumbnail_CSR-Johan-Flinta.jpg

Som man hör på namnet är Centrala soldatregistret visserligen bara ett register, men i gengäld ett väldigt användbart sådant som öppnar dörren till generalmönsterrullornas fantastiska värld. Har man väl lyckats lokalisera sin soldat eller ryttare i generalmönsterrullorna brukar det inte vara några problem att spåra honom både framåt och bakåt i tiden, för generalmönsterrullorna innehåller vanligtvis noggranna anteckningar om värvningar, kapitulationer, avsked och transporter till andra rotar vid kompaniet eller regementet. De innehåller även detaljerade och intressanta uppgifter om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till längd och civilstånd, så man får verkligen kött på benen när man soldatforskar. I Uppsala regementes generalmönsterrulla 1866 får man till exempel veta att Jan Flinta var »förut kallad Jan Persson Flinta, född i Wendel Socken af Upsala län den 5te Maj 1795. Antagen den 1ste Februari 1821», samt att han »begär och får afsked. anmäles till underhåll genast. Tjent med utmärkelse och beröm». Vidare var han gift, 71 år och 2 månader gammal, hade tjänat vid krigsmakten i 45 år och 5 månader samt var 5 tum och 6,6 fot hög.

b2ap3_thumbnail_Jan-Flinta-GMR-1866.jpgb2ap3_thumbnail_Jan-Flinta-GMR-1866.jpg

Genom generalmönsterrullorna kan man som synes få veta en hel del om sin soldat eller ryttare, men oftast avslöjas inte så mycket om hans verksamhet vid kompaniet och regementet. Vad sysslade regementet med under de år han tjänstgjorde där? Vilka chefer fanns det? Vilka krig och slag deltog kompaniet i? För att besvara dessa frågor kan det vara en god idé att studera litteraturen, och om man till exempel vill veta mer om vad som hände vid Upplands regemente under Jan Flintas tid som soldat kan man läsa Otto Bergströms Bidrag till Kongl. Uplands regementes historia (1882), Kungl. Upplands regemente : översikt utg. av Generalstabens krigshistoriska avdelning under medverkan av personal ur regementet (1936), Torsten Holms Kungl. Upplands regementes historia (1958), Per-Olofs Westergrens Upplands regemente : berättelser och historier (1998), eller varför inte Åsa Karlssons och Håkan Palms Med Upplands regemente under fyra sekler (1998)? Det kryllar av mer eller mindre utförliga regementshistoriker, så det är inte svårt att hitta intressant läsning om förfädernas regementen.

När man har hittat sin soldat i Centrala Soldatregistret, lokaliserat honom i generalmönsterrullorna och studerat litteraturen – vad ska man göra då? Tja, man kan alltid fördjupa sig i meritlistor, Karolinska förbundets årsböcker, krigsjournaler, pensionslistor, Karolinska krigares dagböcker, eller varför inte Krigsarkivets biografica? Soldatforskning kan göras hur stort eller litet som helst, men oavsett vilket så är det alltid lika intressant.

Länktips:

Centrala Soldatregistret

Avdelningen »Militaria» på Anbytarforum

Hans Högmans hemsida om militärforskning

Fortsätt läs mer
  4076 Träffar
  0 Kommentarer
4076 Träffar
0 Kommentarer

Klockaren, fabrikören och hejderidaren

I de flesta antavlor hittar man mestadels bönder, vilket är naturligt med tanke på att större delen av Sveriges befolkning levde på landsbygden före industrialiseringen. Källorna som behandlar denna samhällsgrupp är kanske inte särskilt varierande, men om förfäderna däremot försörjde sig genom specifika yrken kan man hitta en hel del intressanta uppgifter. Om man till exempel har militärer i släkten finns mycket att hämta på Krigsarkivet, och en del av detta intressanta källmaterial har jag tidigare givit exempel på när jag bloggade om min förfader Jacob Dahlman som tillfångatogs i samband med slaget vid Poltava 1709. Om en släkting har tjänstgjort inom sparbankerna kan det finnas uppgifter i de otaliga jubileumsskrifter som finns på biblioteken, även om personen ifråga kanske bara förde sparbankens räkenskaper under ett par års tid. En av mina anor (född 1794) som gjorde just det finns till exempel omnämnd i den lilla skriften Engelholms sparbank 1865-1915 : minnesskrift utgifven med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum från 1917, med fotografi och allt.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08.JPGb2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08.JPG

Barsebäcks kyrka, där min förfader Anders Dahlman tjänstgjorde som klockare 1753-1813 (foto: undertecknad).

En yrkesgrupp som efterlämnat stora mängder källmaterial är kyrkans anställda. För de flesta stift finns redan herdaminnen med biografier över prästerna, men i arkiven finns även många intressanta uppgifter om övriga anställda, såsom klockare, kantorer och organister, ringare, klockaredrängar och skolmästare. Material om dessa hittar man främst i domkapitlens arkiv, men även kyrkorådens och -stämmornas protokoll kan innehålla intressanta uppgifter. Jag har själv ett flertal skånska klockare bland anorna, och har därför hittat många uppgifter i det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv. En av dessa anor är Anders Dahlman (1731-1813), som valdes till klockare i Barsebäcks pastorat 1753. Han tycks ha varit ovanligt skötsam under sina sextio år som klockare, och i en skrivelse till domkapitlet berättar hans kyrkoherde Nicolaus Hofverberg stolt att:

»Nu warande [klockaren] åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare [klockare] i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Det är inte fy skam att härstamma från en så skötsam klockare! En annan yrkesgrupp som man kan hitta uppgifter om är hantverkare och fabrikörer. En av dessa är min förfader Reinhold Flinkenberg (1736-1790), som i många år drev en kardfabrik i Ystad, och om denna fabrik har jag hittat en del uppgifter bland årsberättelserna i Kommerskollegiums arkiv. I 1766 års berättelse får man till exempel veta att »Efter år 1765 ärhållit tillstånd underhåller Bryggaren Flinkenberg en Karde fabrique» där han själv arbetade som mästare tillsammans med fem gossar, samt att tillverkningen detta år utgjordes av 179 dussin ullkardor, 5 dussin bomullskardor och 3 dussin skrubblor. 

Statligt anställda, såsom tulltjänstemän, kronolänsman och skogvaktare, är en annan yrkesgrupp som efterlämnat intressant material i arkiven. Den ovan nämnde fabrikör Flinkenbergs äldste son Peter (1760-1834) slutade till exempel sina dagar som kronohejderidare i Blekinge län, och skrev på gamla dar ett brev till Karl XIV Johan. I brevet bad han om livstids pension av statliga medel, och hoppades att det skulle »såsom merit få komma i nådigt öfwerwägande, att jag i samställta 50 år troget tjenat Eders Kongl: Maij:t och Staten, inom den werkningskrets som warit mig anwisad». Det omfattande brevet finns bevarat bland skrivelserna till Kungliga majestät, och ingressen är lika innehållsrik som bönfallande:

»Stormägtigste AllerNådigste Konung ! Uti djupaste underdånighet wågar en af Eders Kongl: Majt:s ringaste dock trognaste undersåter, nu nalkas Eders Kongl: Maj:ts Thron, med en anhållan, hwars bifall eller afslag afgör hela mitt framtida öde. Jag har [...] innehaft Krono Skogwaktareställning inom Medelstad Härad af Blekninge Län ifrån den 18. Sept: 1782 till den 22. Mars 1814 och ifrån sistnämnde dag Hejderidare befattning uti samma Län intill den 22. nästledne Junii, då jag, dertill föranlåten af min upphunna höga ålder, af 72 år och dermed förenad Sjuklighet och oförmåga, att nitiskt och werksamt som wederborde, uppfylla Sysslan åtföljande skyldigheter, sökte och snart derefter erhöll Eders Kongl: Maijt:s Befallningshafwandes afsked och endtledigande från sagde befattning».

Trots den ödmjuka vädjan avslogs Peters begäran omedelbart, eftersom konungen bland annat påpekade att han borde ansökt om pension direkt efter avskedstagandet. Peter klarade sig nog ganska bra ändå eftersom dödsboet vid hans frånfälle värderades till över 5000 riksdaler banco, men ansökningshandlarna om statlig pension finns i varje fall bevarade på Riksarkivet, till glädje för sentida släktforskande anförvanter. Dessa handlingar och mycket annat kan man hitta i arkiven om man letar efter uppgifter om de förfäder och släktingar som hade specifika yrken; det gäller bara att vara nyfiken och ha en stor portion tålamod!

Fortsätt läs mer
  3591 Träffar
  0 Kommentarer
3591 Träffar
0 Kommentarer

Korpral Dahlman och slaget vid Poltava 1709

I dagarna är det trehundrafem år sedan det ödesdigra slaget vid Poltava 1709, en av de mest betydelsefulla militära drabbningarna i Sveriges historia (slaget utkämpades enligt den julianska kalendern den 27 juni, men eftersom Sverige hade en egen kalender 1700-1712 är det den 28 juni som gäller i svensk historieskrivning). Svenska källor nämner att omkring 6900 svenskar dödades, sårades eller försvann i samband med slaget, medan cirka 2800 tillfångatogs och hamnade i rysk fångenskap, de flesta i Sibirien. Jag lärde känna många av dessa krigsfångar när jag skrev min C-uppsats i historia, men en av dem har jag en särskild relation till - min farfars mormors morfars farfars far, korpralen Jacob Dahlman (1674-1744). Egentligen var det en ren slump att jag upptäckte hans deltagande i slaget. Han saknas nämligen helt i generalmönsterrullorna, och kyrkböckerna ger inga ledtrådar. Jag tyckte dock att det var lite märkligt att han plötsligt dök upp i Dalby socken i Skåne 1725, då han vid femtio års ålder gifte sig med den unga pigan Ingar Nilsdotter, och att jag dessförinnan inte kunde hitta några spår efter honom i källorna.

En dag klickade jag runt på internet, och hamnade till slut på Skånes Genealogiska Förbunds hemsida. Där fanns en hel del användbart för skånska släktforskare, och jag upptäckte snart en förteckning över »Hemkomna ur ryska fångenskapen efter freden i Nystad år 1721». Jag förväntade mig inte att hitta något av intresse, men av ren nyfikenhet läste jag namnen på de hemkomna. Plötsligt fick jag syn på namnet Jacob Dahlman, och pusselbitarna föll snabbt på plats. Nu förstod jag varför han inte syntes till i de svenska källorna före 1725 - han hade suttit i rysk fångenskap! I förteckningen framgick att Jacob föddes i Skåne, att han var korpral vid Sallerups kompani under Södra skånska kavalleriregementet samt fyrtioåtta år gammal vid hemkomsten till Sverige 1722. Han hade då tjänstgjort vid regementet i tjugofem år, och det anmärktes att han »Will gå till Regementet». Han hade alltså marscherat vid Karl XII:s sida i tolv år, överlevt slaget vid Poltava samt spenderat tretton år i rysk fångenskap - och det första han ville göra var att återgå till krigstjänsten? Jag ville genast veta mer om honom, så jag skyndade mig till Krigsarkivet.

Eftersom Södra skånska kavalleriregementets rullor inte är bevarade före 1710 började jag mitt sökande i Arméns rullor 1620-1723, och där fick jag veta att regementet mönstrades vid två tillfällen under Jacobs tjänstetid. Första gången var i samband med embarkeringen i Karlshamn 1701 16/11, då han var ryttare för Arendala i Torna härad under ryttmästare Johan Orrfelts kompani. 1705 års rulla berättade att regementet blivit »Munstrat af Hans Kongl. Maij:t wijdh Grien uthj Högh Pohln d: 11/21 Junij Anno 1705» - det var alltså Karl XII som personligen mönstrade regementet, och jag började genast fundera. Vad tänkte egentligen den unge skånske korpralen när han stod där inför Sveriges konung, någonstans i Polen? Antagligen skämdes han lite, eftersom han inte hade någon häst - under ryttmästaren Anders Koskulls kompani framgår det nämligen att korpral Dahlman var »hestlöß». Man kan ju ana vad krigarkonungen Karl XII tyckte om detta...

Litteraturen bekräftar att regementet lämnade Sverige i november 1701, då det överfördes till Pernau i Estland för att anslutas till kungens armé. Överfarten skedde med femtiotre fartyg eskorterade av tre krigsskepp, och regementet medföljde sedan armén fram till slaget vid Poltava, då fyra skvadroner på sammanlagt 540 man deltog under ledning av överste Carl Gustaf Örnestedt. Det skulle ta alldeles för lång tid att närmare gå in på själva slaget, men en episod som ägde rum precis innan slaget förtjänar ett särskilt omnämnande. Carl Piper, kungens utrikesminister och chef för fältkansliet, hade lagt sig för att sova i närheten av den sårade Karl XII:s bår under några träd. Efter ett par timmar blev han väckt av kanslirådet Olof Hermelin, som meddelade att fienden bara var på några muskötskotts avstånd. Piper satte sig genast till häst, men runt honom var det trängsel. Han stötte samman med fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld, och frågade »var är kungen?». Rehnskiöld svarade kort »alles ist verloren» (»allt är förlorat»), och nederlaget var ett faktum. Efter slaget kapitulerade Södra skånska kavalleriregementets återstående 373 man vid Perevolotjna den 1 juli och gick omedelbart i rysk fångenskap. De flesta av dem hamnade i den sibiriska staden Tobolsk, ca. 50 mil öster om Moskva, men korpral Dahlman tillhörde inte denna skara. I boken Kungl. skånska dragonregementets historia av Carl Gustaf von Platen (1945) kan man nämligen läsa att han istället hamnade i järngruvorna i Alapayevsk, tillsammans med kvartermästaren Björkman och elva av regementets meniga. Där arbetade han i tretton långa år, innan han kunde återvända till Sverige.

b2ap3_thumbnail_Bild_20140626-220746_1.jpgb2ap3_thumbnail_Bild_20140626-220746_1.jpg

Jacobs pass, daterat Stockholm 1722 13/6 och förvarat på Krigsarkivet. Passet underskrevs av krigskollegiums dåvarande medlemmar, presidenten Carl Gustaf Dücker (1663-1732), generalfälttygmästaren Hugo Hamilton (1655-1724) samt krigsråden Gustaf Palmfelt (1680-1744) och Nils Reuterholm (1676-1756). Porträttet föreställer Hugo Hamilton, och finns på Barsebäcks slott i Skåne (foto: undertecknad).

Efter freden i Nystad i augusti 1721 började stora skaror av frigivna krigsfångar bege sig mot Sverige. Färden gick via Moskva och vidare mot S:t Petersburg för avfärd mot Stockholm. Många av dem, däribland Jacob, anlände till huvudstaden i juni 1722 där han fick sitt respass undertecknat av herrarna i krigskollegium: »Såsom Corporalen Jacob Dalman af Södra Skånska Regemente til häst och Frosta härads Compagnie hwilken utur Ryska fångenskapet nu är hemkommen / åstundar komma til sin förra beställning igen; Altså har han sig hos sin Öfwerste at anmäla. Och meddelas honom detta til bewis om des rätta resa. Stockholm den 13 Junij 1722. På Krigs Collegii wägnar». Till regementet återkom sammanlagt tjugotre officerare, sexton underofficerare, en präst, en auditör och ett fyrtiotal ryttare. De var alla medelålders män, och många var svårt sårade. De flesta fick avsked med pension eftersom de inte visste något annat hantverk än kriget, och nu var tvungna att ta det arbete som fanns. 

Jacob ville genast återgå till sin tjänst vid regementet, men de som tillfångatagits 1709 hade ersatts redan året därpå. Antagligen var det därför som Jacob erhöll avsked från sin tjänst vid regementet 1724 och anmäldes till underhåll av Krigsmanshuset, där han fick en årlig pension på 11 daler 8 och öre silvermynt. Det noteras även i Krigsarkivets handlingar att Jacob »anmäles til at niuta underhåld af Krigsmanshuset! emedan han tienat 27 åhr, sutet i ett swårt fångenskap, och är nu mÿcket bräckelig Altså warder honom här med underhåld bewiljat». Underhållet skulle utbetalas som kompensation för fem tunnor spannmål, och kyrkoherden i Dalby anmodades att årligen inlämna en attest till Krigsmanshuset, för att bevisa att Jacob »lefwer och sina Salighets medel brukar». Beslutet om pension undertecknades 1725 av president Dücker tillsammans med de övriga herrarna i krigskollegium i Stockholm. Det var giltigt så länge Jacob var i livet, och årligen utbetalades mycket riktigt 11 daler och 8 öre silvermynt i pension, enligt en förteckning bland Krigsmanshuskontorets handlingar. Den gamle korpralen drog sitt sista andetag i december 1744, och den kortfattade notisen i Dalby kyrkobok avslöjar på intet sätt att det var en karolinsk krigare som lades i jorden: »Decembr. d 12. Begrofs förafskjedade Corporalen Jacob Andersson Dahlman, 70 åhr gl:». Hans änka bekräftade med sin namnteckning 1745 15/3 att »Pro anno 1744 har undertecknad åthniutit min sahl. mans Corporal Jacob Dahlmans underhåld af Krigsmanshuusmedl. wid Södra Skånska Regementet til häst sedan Bewillningen är i acht tagen», och hon erhöll summan 11 daler och 8 öre silvermynt utöver begravningshjälpen på 5 daler och 20 öre silvermynt.

b2ap3_thumbnail_Utbetalning-1745.JPGb2ap3_thumbnail_Utbetalning-1745.JPG

Kyrkoherden i Dalby, Johan Hedenskog, intygade 1745 »At Corporalen Jacob Dahlman efter en Gudelig och Christelig beredelse har saligen i Herranom aflidet d: 3. Decemb:ris sidstledne åhr». Attesten, som förvaras bland Krigsmanshuskontorets handlingar, är särskilt intressant eftersom den avslöjar dödsdatumet, 3 december. I Dalby kyrkobok omnämns bara begravningsdatumet, 12 december.

I dagarna är det alltså trehundrafem år sedan min farfars mormors morfars farfars far tillfångatogs av den ryska armén. Han genomled kyla och hunger, hopp och förtvivlan, han fick uppleva sin konungs död och han såg sina kamrater lämna jordelivet, en efter en. Till slut kunde han återvända till sin hembygd, där han bildade familj och blev far till två begåvade, ordentliga söner och stamfar för ett stort antal ättlingar, både i Sverige och utomlands. Idag tänker jag på honom, och kan inte låta bli att fundera över hur hans dagliga kamp under de tretton långa åren vid järngruvorna i Alapayevsk är en av anledningarna till att jag sitter här idag, och kan berätta hans historia.

Fortsätt läs mer
  7455 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Johannes Öberg
Vilket otroligt spännande öde. Medryckande läsning
fredag, 27 juni 2014 22:23
Håkan Bergström, Bryssel
Välskrivet och mycket intressant!
lördag, 28 juni 2014 21:10
P-O Bengtsson
Hej Markus. Jag hittade Jacob Dahlman genom forskning på gamla gårdar och hus i Dalby Socken i Skåne. Jag försöker att kartlägga e... Läs mer
onsdag, 04 oktober 2017 11:21
7455 Träffar
3 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
298 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Mats Ahlgren
123 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Helena Nordbäck
117 inlägg
Anton Rosendahl
66 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser