Rötterbloggen
Rötterbloggen

Johan Wretman och släktvetenskapen

För nästan exakt hundra år sedan publicerades en bok, som trots den blygsamma titeln Kort handbok i svensk släktforskning (1916) kom att bli en milstolpe för genealogin i Sverige. Författare var Johan Wretman (1852-1923), till vardags rådman vid Stockholms rådhusrätt men på fritiden en passionerad släktforskare med stora ambitioner. Han ville reformera den svenska släktforskningen i grunden, och förespråkade en vetenskaplig forskningsmetod (själv använde han flitigt begreppet »släktvetenskap») samtidigt som han betonade vikten av att se bortom namn, datum och torra fakta. Detta kanske låter självklart för dagens släktforskare, men för hundra år sedan var genealogi, historia och personhistoria tre relativt åtskilda discipliner. Wretman ville dock ändra på detta, eftersom han ansåg att släktforskningen blev komplett först när man undersökte de enskilda människornas utveckling. Genom att studera förfädernas fysiska, andliga och sociala egenskaper kunde man ge dem kött på benen, eller som han själv uttryckte det: »söka för sitt inre öga frammana bilderna». I inledningen till Kort handbok i svensk släktforskning skriver Wretman följande rader, som mycket väl sammanfattar hans tankar om släktforskningens syfte:

»Har forskaren då äfven tillgång till handlingar, som lämna upplysning om viktigare skeden i de hädangångnes lefverne, bouppteckningar, upprättade vid deras frånfälle, eller bref från och till dem, hvilka jämte skriftligen upptecknade eller muntliga släkttraditioner gifva kunskaper om deras karaktärer och inre lif; då varder det så mycket lättare att med hjälp af en del fantasi – om man fått något af den gåfvan – ställa ganska lefvande för sig, huru dessa förfäder i sin tid arbetade och bodde, gifte sig och födde barn, fröjdades och ledo samt slutligen, tidigt eller sent, gick hädan».

Boken byggde på Wretmans omfattande studier av tysk genealogisk litteratur, och eftersom Tyskland låg i framkant när det gällde genealogisk metod och teori fanns där mycket att hämta. Dessa studier resulterade så småningom även i Anteckningar om genealogiens närvarande studium i Tyskland samt om genealogiens vetenskapliga begrepp och verksamhetsområde (1921), men det var egentligen uppföljaren Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning (1924) som kom att bli Johan Wretmans mest betydande bidrag till den svenska släktforskningen. Ingen hade tidigare skrivit en bok på svenska om släktforskning i relation till förhållanden i Sverige, så på detta område var Wretman utan tvekan banbrytande.

b2ap3_thumbnail_Wretman-och-titeln.jpgb2ap3_thumbnail_Wretman-och-titeln.jpg

Johan Wretman (1852-1923) och titelbladet till hans »Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning» (1924)

De tre böckerna innehåller mängder av allmänna tips och råd om släktforskning, men i Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning går Wretman verkligen på djupet. Första kapitlet heter »Släktvetenskapens begrepp, verksamhetsområde och indelning», och här redogör han bland annat för släktens och släktforskningens betydelse i socialt, etiskt och religiöst avseende. Han beskriver även släktforskningens ställning till andra vetenskaper som hade betydelse för »genealogins studium», såsom filosofi, geografi, hembygdslära, heraldik, sfragistik (läran om sigill), numismatik, diplomatik, kronologi, grafologi, rättsvetenskap, statsvetenskap, statistik, matematik och genetik. När det gällde relationen till historien hävdade Wretman att genealogin i grund och botten var äldre än historievetenskapen, »ja till och med har anspråk på att vara historiens moder», eftersom historien bestod av enskilda personers liv och gärningar. En annan disciplin som var särskilt viktig för släktforskningen var språkvetenskapen, och om detta skriver Wretman följande rader:

»Om genealogiens ställning till språkvetenskaperna må här endast erinras, att en svensk släktforskare bör kunna läsa och förstå det äldre svenska språket under dess skilda utvecklingstillstånd samt, av främmande språk, företrädesvis latin och tyska, enär dessa båda synnerligen ofta förekomma i våra äldre urkunder, och latin dessutom å en mängd epitafier, gravskrifter, mynt och medaljer m. m. Möter nu intet hinder i själva språket, måste man också lära sig förstå särskilda stilarter, t. ex. olika tiders juridiska eller ämbetsspråk, för att kunna riktigt uppfatta innehållet av en urkund».

Wretman hade under många år haft bräcklig hälsa, och mot slutet av hans liv försämrades hälsan drastiskt. Hans kärlek till släktforskningen var emellertid starkare än sjukdomen, och med sina sista krafter lyckades han slutföra Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning. I augusti 1923 skriver han i bokens förord att »Då dessutom min ålder av sjuttioett år i förening med svag hälsa ej tillåter mig att räkna på annat än en kort återstående arbetsdag, ansåg jag mig icke böra dröja att, medan ännu krafter förunnas mig, utgiva föreliggande arbete, som enligt min uppfattning kunde vara av något gagn för svensk släktforskning».  

b2ap3_thumbnail_IMG_6174_20150127-121622_1.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_6174_20150127-121622_1.JPG

Illustration ur »Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning»

Wretmans återstående arbetsdag blev mycket riktigt kort, och han fick tyvärr aldrig se sitt verk i tryck. Ett par veckor efter att förordet var skrivet drabbades han av en hjärnblödning, och avled den 4 september 1923 hemma i Gärdesta. Sonen Fredrik tog hand om manuskriptet, och höll sitt löfte till fadern – boken publicerades 1924 hos Norstedts förlag. Johan Wretman begravdes i Lästringe kyrka i Södermanland, då rektor Teofron Säve höll ett vackert minnestal där han lyfte fram sin bortgångne väns stora genealogiska intresse och betydelse för den svenska släktforskningen:

»Många se i sådana endast något underordnat, ja kanske blott något fåfängligt. Men att söka få kunskap om sin släkts förgångna led, däri ligger ingenting fåfängligt, ty av dem lärer man förstå de andliga och fysiska värden, som de lämnat i arv och som det tillkommer arvtagaren att vårda, och ju mer den moderna ärftlighetsläran hinner utvecklas, ju större betydelse får även släktforskningen. Själv ville Johan Wretman för denna forskning utbilda en rent vetenskaplig metod; det var syftet med hans utgivna skrifter på detta område ävensom med det större arbete, som han efterlämnar i manuskript».

Johan Wretman må vara okänd för dagens släktforskare, men hans böcker kom att bli oerhört viktiga för den seriösa släktforskningens framväxt i Sverige. Tack vare honom ändrade släktforskningen inriktning – tidigare handlade det främst om långa uppräkningar av namn och datum, men under 1900-talet började man istället sätta in förfäderna i ett historiskt sammanhang. De blev nu levande, tänkande individer med kött på benen, som man kunde – och borde – lära känna bättre. De tankar Johan Wretman ger uttryck för i sina böcker kan man fortfarande skönja inom dagens släktforskning, och vi har utan tvekan mycket att tacka honom för – mannen som reformerade släktforskningen i Sverige.  

"Med svärdet på halsen"
LONG LOST FAMILY

Relaterade inlägg

 

Kommentarer 1

Anders Pemer den fredag, 30 januari 2015 02:15

Ah, Teofron Säve var gift med Pemer-ättlingen Anna Christina Malmsten...

Ah, Teofron Säve var gift med Pemer-ättlingen Anna Christina Malmsten... :)
Redan registrerad? Logga in här
Guest
23 april 2021
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
334 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
159 inlägg
Helena Nordbäck
150 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
101 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser