Helgerum där jag bor var fram till 1925 ett större gods. Då avstyckades slottet med slottsparken från själva gården, en stor skogsgård på flera hundra hektar mark. Helgerum var ett säteri med många anställda och många torpare.

Nej, jag är inte godsägare. Vi hyr en lägenhet i ett hus som byggdes som arbetarbostad 1918 och vi flyttade hit från stan (Västervik) 2009. Idag är det tre lägenheter i huset, från början var det fyra. Ytterligare ett hus med fyra lägenheter byggdes samma år, de är snarlika men det andra är ett enfamiljshus sedan länge och numera fritidshus.

Här om dagen pratade jag med en granne om hur mycket folk det var förr i tiden på en så här stor gård och så mycket mer liv. Idag är vi 14 vuxna här och tre barn. För 150 år sedan får jag det till 96 personer när jag räknar i husförhörslängden (AI:15 1861-65). Det är både barn och vuxna, kanske hälften av varje. Det var en hel del ogifta anställda och en del äldre.

Bild från Västrums hembygdsbok. Arbetsfolket på Helgerums gods är fotograferade en sommarmorgon 1918,
när de väntar på att vällingklockan ska ringa igång dagens arbete. Jag räknar till 16 personer, och de här männen
och unga pojkarna har säkert både hustrur, mödrar, föräldrar, systrar och bröder som också bor här då.
Den äldre mannen i hatten till höger är min mans farfar och ett par av de andra är hans söner.

Grannen och jag pratade också om var folk bodde förr. Det måste ha funnits flera bostadshus som nu är borta. Var låg de? Var bodde folk? Det undrar jag.

Godsägaren bodde på slottet och troligen också guvernanten, bokhållaren, pigorna och betjänten. Kanske också inspektorn? Jag vet var rättarfamiljen, kusken och trädgårdsmästaren bodde, de husen finns kvar ännu. Men statarna, de gifta drängarna och arbetskarlarna, murardrängen och trädgårdsdrängen med sina familjer? Det kryllade ju av folk.

I husförhörslängderna ser jag att det fanns tio familjer på gården vid mitten av 1800-talet, familjer som det inte går att koppla till något särskilt hus som t ex rättarbostaden eller trädgårdsmästarvillan. Så här fortsätter det en bra bit in på 1900-talet, med nio-tio familjer som varken är torpare eller att mannen har ett yrke kopplat till en särskild tjänstebostad.

Av de två arbetarbostadshusen som byggdes 1918 ligger det ena på grunden efter ett äldre bostadshus. Kanske är det så också för vårt hus, men jag har aldrig hört talas om det. I stället ska det ha legat ett uthus ungefär här.

Överst: Helgerums slott och rättarebostaden. Slottet byggdes på 1750-talet och rättarebostaden 1857.
Underst: De två husen som byggdes som arbetarebostäder för tillsammans åtta familjer 1918. Vi bor i det vänstra.

Torpen har jag någorlunda koll på, och de är ett kapitel för sig. Flera är skyltade efter en tidigare torpinventering och andra har jag hittat rester efter i skogen. Torpen står ju också med sina namn i husförhörslängderna men statare, arbetskarlar och gifta drängar som inte var torpare, var bodde de med sina familjer? Att folk bodde trångt vet vi ju och det var nog inte ovanligt med mer än en familj i en bostad. När jag går ute i markerna här omkring spanar jag ofta efter spår efter var folk kan ha bott eller spår efter andra hus. Det är skog ganska tätt inpå tomten och kanske har det varit öppen mark och hus där det sedan fått växa igen. På några ställen har jag sett stenar som ligger på rad och som uppenbarligen är ditlagda av människor. Egentligen tror jag att de flesta sådana lämningar är efter lador och andra uthus, snarare än bostäder. Tyvärr har jag inte hittat någon detaljerad karta mellan 1788 och 1925 för just den här gården, så därför blir det mycket gissningslek.

Alldeles vid sidan om en väg ligger de här stenarna på rad, några hundra meter från gården. Har det stått ett hus här tro?
Förmodligen ingen bostad för det finns inga rester efter någon skorstensmur. Den kan förstås ha forslats bort men
troligare är nog att det varit en lada eller annat uthus. När jag först såg dessa stenar tänkte jag att det kan vara resterna
av en väg, men den leder bara till en bergknalle.

När maken och jag var ute och såg oss omkring idag upptäckte vi den här stenkanten med en parallell rad
lite längre bort. En husgrund av något slag. Intill finns en grop som kan ha varit en jordkällare. Detta är ganska
nära den del av gården där ladugårdar tidigare stått.

Några meter bort ligger tegelstenar kvar. Almviks tegelbruk är ett lokalt tegelbruk norr om Västervik, idag industrimuseum.

Vid teglet ligger den här gamla skon. Vem har gått i den? Kanske dansat? För den är nött så det blivit hål i sulan.
Kanske har den bara råkat hamna här, efter att något djur dragit fram den.

Men spännande och roligt är det. Jag tror att många släktforskare gör som jag, ger sig ut i markerna och letar spår efter dem som levt före oss. En hel del gamla torp och gårdar är ju övergivna och borta idag, men rotar man lite i det vissna fjolårsgräset eller kikar in bland snåren så kan resten av en husgrund finnas där. Kanske inte alltid efter bostadshuset men efter en lada, en loge, en jordkällare eller ett brygghus. Och gamla stengärdsgårdar finns det gott om, särskilt här i Småland.

Allra bäst är förstås att ha en gammal karta om det finns en. Bra hjälpmedel för att lära sig förstå vad man ser är Niklas Cserhalmis bok "Fårad mark".

Ni har säkert hört en och annan historia om fattiga utvandrare som återvänt som stormrika svenskamerikaner efter att ha gjort lyckan i landet på andra sidan Atlanten. Kanske till och med i den egna släkten. Och en och annan skröna är ju faktisk sann. En sådan historia handlar om Frans Plym i Bäckaby socken i djupaste Småland, sedermera Francis Plym. 

Francis Plym.

Lille Frans föddes den 16 september 1869 på Puketorp i Bäckaby. Hans föräldrar var hemmansägaren Åsle (ett namn jag aldrig tidigare stött på, och som jag först tolkade till Åste) Johannisson och hustrun Johanna Jonasdotter. Båda föräldrarna var 40 år när Frans föddes i en familj på sju barn, varav två var döda. De fyra äldsta barnen var från hustruns tidigare äktenskap.

I augusti 1870 emigrerade familjen till Amerika. Två av barnen följde inte med, de som redan flyttat hemifrån. Kanske kom de efter senare. Familjen slog sig ner någonstans i Mellanvästern, var vet jag inte, där Frans far verkar ha arbetat som möbelsnickare. När Frans blev vuxen slog han in på samma bana. 1893 besökte han den stora världsutställningen i Chicago, och sedan var det klippt. Då var han 24 år och bestämde sig för att skaffa sig en gedigen utbildning, för att kunna komma längre i världen. 1906, efter universitetsexamen, blev han stadsarkitekt i Kansas City. Där kom han på en ny teknik för att infatta fönster. Med detta kom ännu mer framgång. Frans, som någon gång i USA tagit sig efternamnet Plym, startade en fabrik samma år. Företaget fick namnet Kawneer och finns fortfarande kvar. Läs om Francis Plym.

Frans Plym blev rik. Men uppenbarligen var han också en givmild person för till universitet donerade han en betydande summa till tre årliga stipendier, som fortfarande delas ut. Makarna Plym donerade sitt hus till det lokala sjukhuset, de bekostade en parkanläggning i hemstaden Niles, och gjorde flera donationer och finansierade sociala projekt.

Och hemma i födelsesocknen Bäckaby kunde ett nytt ålderdomshem byggas tack vare en donation på 100 000 kronor från Francis Plym:

I dag är ålderdomshemmet ett vandrarhem som heter Plymska huset. Det ligger mitt i kyrkbyn, ett fint gammalt tegelhus. Där övernattade jag förra helgen när jag besökte Fröderydbygdens forskarvänner för att hålla skrivarkurs. Vandrarhemmet drivs av hembygdsföreningen (tror jag) och det praktiska sköts av Stig Eriksson i Bäckaby. Det var han som tog emot mig när jag kom dit och det var också han som berättade om Francis Plym.

Porträttet hänger inne på vandrarhemmet.

Huset har en pampig entré som för tankarna till amerikanska hus.

Så här såg det ut när det var nybyggt.

Så här ska det ha gått till:
När svenskamerikanen Frans Plym kom hem på besök 1928 hälsade han på sina gamla farföräldrar som då bodde på fattighuset en bit utanför kyrkbyn. Där var det trångt och eländigt och den nu välbärgade Frans bestämde sig för att socknen skulle ha ett nytt fint ålderdomshem så att farfar och farmor fick en fin bostad. Sagt och gjort, så blev det också. 1932 invigdes det nya ålderdomshemmet. Men det kan knappast stämma, för då måste hans farföräldrar ha varit döda sedan länge, eftersom hans föräldrar var födda 1829. Kanske var det någon annan släkting som bodde på fattighuset då, och som Frans träffade vid sitt besök i hembygden. Ett nytt och fint ålderdomshem lät han bygga i alla fall.

Historien om Francis Plyms donation till Bäckaby går också att läsa i hembygdsboken "Bäckaby - en Smålandssockens historia". Bäckaby ligger någon mil söder om Vetlanda, i ett underbart vackert landskap.

Sådana här historier är ju väldigt intressanta, tycker jag. Dessutom är det ett fint vandrarhem och extremt billigt. Så ska du på släktforskningssafari i mellersta Småland kan jag rekommendera detta för övernattning.

Tillägg 2015-06-22:

I dag har jag läst om att Jonas Brunk, mannen som stadsdelen Bronx i New York fått sitt namn efter, kan ha kommit från Bäckaby eller i alla fall har anknytning dit. Kanske stämmer det, kanske inte. Läs en artikel i Vetlanda-Posten och vad släktforskaren Elna Nilsson skriver om att det var Jonas Brunks mor som kom från Bäckaby. En översikt.

Dessutom har en nutida släkting till Francis Plym berättat mer om hans familj i sina kommentarer.

Hur såg en gård egentligen ut förr? Frågan går förstås inte att besvara exakt utan det såg säkert olika ut i olika trakter. I Södermannalagen reglerades att kyrkoherdeboställena skulle omfatta minst sju byggnader. Dessa var stuga, stekarehus, lada, sädesbod, visthus, sovstuga och fähus. Så här står det i Byggningabalken i 1734 års lag:

I prestegård skal vara stufva med två kamrar, kök, brygghus med bakugn, bod med dubbel botn och loft, visthus, lada med tu golf och loga, fähus och stall, alle til then storlek, som särskilt therom stadgadt är. Thessa hus, och ej flera, äga soknemän med tak och innanredet Kyrkioherden färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig, at hålla them vid macht med egen kostnad.

När Olaus Bröms tillträdde som kyrkoherde i Björkvik i södra Södermanland år 1673 skrevs ett synesprotokoll över kyrkoherdebostället, som låg i Valla by nära den dåvarande kyrkan. Bostället omfattade dock inte ynka sju byggnader utan tjugotre: bagarstuga, kök, visthusbodar, badstuga, logar och lador, stall, fä-, får- och svinhus, 'bokekammaren', där prästen hade sitt bibliotek samt 'socknens nattstugu'. Prästgårdarna fick ofta tjäna som gästgiverier och husera förbipasserande. Här fanns alltså en särskilt byggnad för detta ändamål. 

23 byggnader fanns det knappast på särskilt många "vanliga" bondgårdar, men byggnaderna var fler än vi oftast föreställer oss. Funktionen för de flesta är nog ganska uppenbar, men vet du verkligen vad en visthusbod, ett transformatorhus, ett oxhus, ett pörte, ett brygghus eller en loftbod användes till?

b2ap3_thumbnail_Lind.-Jordkllare.JPGByggnaderna vid godsen är ofta utsmyckade. Denna dörr vid Lindö i Runtuna leder till en jordkällare. Foto Camilla Eriksson

Huvudtemat för årets Släktforskardagar är Ett gods - en värld. Herrgårdarna är ju mångtaliga i herrgårdslandskapet Södermanland och manbyggnader, flyglar och alléer är vanliga syner när man färdas på den sörmländska landsbygden. Ekonomibyggnaderna vid godsen är också imponerande skapelser. Men det behövdes förstås arbetskraft till dessa ekonomibyggnader, och det finns därför gott om arrendegårdar och arrendetorp inom gångavstånd från herrgårdarna.

Alla föreläsare till Släktforskardagarna är bokade och kommer efter hand att presenteras. Inledningstalare är Karin Lindvall från Sörmlands museum som pratar just kring temat Ett gods - en värld. 

Litteratur:

Lantbrukets byggnader - bebyggelse på den sörmländska landsbygden. Eskilstuna, 2005

Schnell, Björkviks socken, Nyköping 1963, s 21f.

Sveriges Rikes Lag 1734, faksimil 1984.