b2ap3_thumbnail_Klippor.jpgJag har precis kommit hem efter ett besök i paradiset – Seychellerna! I alla fall måste ögruppen Seychellerna vara det närmaste paradiset man kan komma här på jorden. Dessa bedövande vackra öar, mitt ute i Indiska Oceanen, bjuder dessutom på spännande släkter och DNA-blandningar. 

Seychellerna är ett land som består av drygt 100 öar och har en liten befolkning på endast 90 000 invånare. Huvudspråket är seychellisk kreol, men de flesta pratar även franska eller engelska.

Landet är en del av Afrika, men var under 1700-talet omväxlande franskt och brittiskt innan det 1814 slutligen blev en brittisk koloni. Befolkningen har därför rötter både i Östafrika, England och Frankrike. Hit flydde en hel del franska adelsmän undan den franska revolutionen 1789, varför många på Seychellerna även bär på franska adliga anor.

Det är alltså både en dröm och en utmaning att släktforska i landet. En utmaning inte minst för att de skriftliga källorna tyvärr håller på att förstöras i det varma och fuktiga klimatet. Här kan DNA vara ett värdefullt komplement för att nysta i de vindlande rottrådarna.

Under resan gjorde vi ett besök på den gamla kyrkogården från 1800-talet. Här ligger många av de tidiga immigranterna från Europa under gamla gravstenar som skulle passa perfekt i vilken skräckfilm som helst. Vi var där i skymningen då skuggorna började bli djupa och i luften över våra huvuden gled tiotals flygande hundar (jättestora fladdermöss) omkring. En härligt kuslig upplevelse!

b2ap3_thumbnail_Gravsten.jpgEn person som jag träffade på Seychellerna har mor- och farföräldrar härstammande från Östafrika, Tyskland, Frankrike och troligen en judisk släkt från Östeuropa. Tala om intressant blandning! Jag, som nästan bara har svenska bönder och torpare i släkten, blir lite avundsjuk på en så spännande släkt...

Jag kunde förstås inte låta bli att prata om möjligheterna med DNA och nu tänker denne person DNA-testa sig. Det ska bli väldigt intressant att se vilka DNA-matchningar han får med sin blandade bakgrund. Och vad hans kvinnliga DNA, som ärvts från han mor, kommer att visa. Hans mor härstammar nämligen via en rak kvinnolinje från fransk 1700-talsadel. Spännande!

Om du någon gång får chansen att resa till Seychellerna – ta den! Och missa inte att besöka den historiska kyrkogården.

Vi som släktforskar är utan tvekan speciella människor. Vi blir eld och lågor av gamla brev och fotografier, vi tycker att kyrkogårdar är härliga, och ord som »ejusdem», »anförlust» och »katekismilängd» är vardagsmat för oss. Det finns vissa saker som bara en släktforskare skulle förstå och känna igen sig i, och i dagens blogg har jag samlat trettio exempel på sådant. Du vet att du är släktforskare när...

1) ...du inleder de flesta av dina meningar med »min farmors morfars mor...» eller något liknande.

2) ...du har sjukanmält dig eftersom du fick upp ett hett spår i forskningen och inte ville avbryta.

3) ...din ultimata teknikpryl skulle vara en tidsmaskin, så att du kan åka tillbaka i tiden och prata med dina förfäder och få alla dina frågor besvarade.

4) ...du är mer intresserad av vad som hände 1714 än 2014.

5) ...din enda utomhusaktivitet är besök på kyrkogården.

6) ...du måste köpa en ny hårddisk eftersom din nuvarande är proppfull av släktforskningsfiler.

7) ...du går direkt till hyllorna K (Historia), L (Biografi med genealogi), M (Etnografi, socialantropologi och etnologi) och N (Geografi och lokalhistoria) när du besöker biblioteket.

8) ...din perfekta semester inkluderar besök på ett bibliotek, ett par kyrkogårdar och minst ett arkiv.

9) ...din familj vet att »jag ska bara kika i en kyrkobok till» betyder »mamma / pappa lagar inte mat idag, beställ pizza».

10) ...du flyttar till ett nytt hus, och genast undersöker husets historia och utforskar de familjer som tidigare bott i huset.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender.jpg

11) ...du försovit dig eftersom du suttit uppe hela natten och släktforskat.

12) ...du har utforskat ditt husdjurs förfäder.

13) ...du tycker att en avrättad förfader 1703 är mycket mer intressant än dubbelmordet som ägde rum i ditt kvarter i förra veckan.

14) ...du kör förbi en kyrkogård, och din första tanke är »undra om någon släkting eller förfader ligger begravd där?».

15) ...du äger en laptop som du bara använder vid arkivbesök.

16) ...du frågar varje person du möter om deras far- och morföräldrars efternamn.

17) ...din läkare frågar om din familjebakgrund, och du svarar »hur många generationer bakåt?».

18) ...de flesta av dina semesterbilder har tagits på kyrkogårdar.

19) ...du kommer ihåg vilket datum din farmors morfars mor föddes, men glömmer din partners födelsedag.

20) ...du har knackat på hos en främling och frågat om du får kika runt i deras hus, eftersom en av dina förfäder har bott där för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG_6089.JPG

21) ...du äger fler böcker om släktforskning än det lokala biblioteket.

22) ...du har löst en släktforskningsgåta som du fick reda på genom din lokala dagstidning.

23) ...du kan räkna upp alla härader i ett visst landskap, trots att du aldrig har bott där.

24) ...du kan identifiera gamla sjukdomar och deras nutida motsvarigheter.

25) ...du utforskar ovanliga, ickerelaterade släktnamn för skojs skull.

26) ...du, efter att ha spenderat hundratals kronor och flera års forskning, inser att din gammelmoster hela tiden visste svaret på släktgåtan, men du bryr dig inte eftersom du ändå tycker att själva jakten är roligast.

27) ...du blir avundsjuk på personer som har familjebiblar, gamla brev och andra släktklenoder i sin ägo.

28) ...du utforskar chefens, grannens, kändisens och flickvännens kusins anor, med motiveringen »jag var nyfiken».

29) ...du vet mer om dina förfäder än de äldre släktingar som faktiskt har träffat dem.

30) ...du sitter uppe halva nätterna på Anbytarforum och läser inlägg som inte har minsta koppling till din egen släktforskning.

Camilla Eriksson skrev igår om släktskap i sin blogg Släkt eller inte. Hon konstaterade att alla har sina egna definitioner av begreppet och att man kan ha olika syn på vad det innebär att vara släkt med någon och vilken krets av personer som omfattas. Det är ett mycket intressant ämne, och det fick mig att fundera kring det omvända - vilka är jag inte släkt med?

I söndags när jag släktforskade kom jag fram till att jag är avlägset släkt med maken till en kvinna som jag sitter i samma styrelse som i Genealogiska Föreningen. Vi härstammar båda från en Erik Larsson (1682-1751) bosatt på Gamlebodarna i Forshem, Skaraborgs län. Han var min fm ff ff fm f. Jag härstammar från hans son Jonas Eriksson, f. 1717, och kvinnans make från sonen Lars, f. 1727. Att vi skulle stöta på varandra, närmare 300 år senare, känns ganska otroligt!

En liknande händelse utspelade sig för bara några veckor sedan. Jag hade som vanligt fortsättningskurs i släktforskning under en torsdagskväll med en grupp personer från Uppsalatrakten. En kvinna berättade då att hon hade en anfader från Öttum i gamla Skaraborgs län, där min farmor har sina rötter. Ganska snabbt visade det sig att vi också var släkt. Kvinnans ff mf Sven Jonsson (1819-1905) var son till Jonas Jansson och Katarina Svensdotter. Denna Katarina var i sin tur en syster till min fm fm ff, Per Svensson (1807-1837) som var född på Vallen i Öttum. Med andra ord vet man aldrig vem man har framför sig - det kan vara en avlägsen släkting!

Kanske är det just detta att hitta gemensamma nämnare som gör att jag tycker det är så kul att släktforska på bredden. Till skillnad från många andra finner jag det mycket roligare än att komma så långt bakåt som möjligt i tiden. När man letar på bredden får man en helt annan förståelse för familjekonstellationerna i bygden, hur starkt kopplade man var till varandra mellan gårdarna och hur litet urvalet var när man valde partner. Många gånger fanns det nog dessutom en tanke bakom att man gifte sig inom släkten, t.ex. för att hålla kvar fastigheter och liknande.

Släktkopplingen till Öttum har gjort att jag under den senaste veckan fokuserat på att kartlägga alla syskonen till ovannämnde fm fm ff Per Svensson (1807-1837). Hans föräldrar var rusthållaren Sven Bryngelsson (1763-1817) och Britta Persdotter (1764-1838). De fick totalt tio barn, varav sex uppnådde vuxen ålder - Katarina, Kajsa, Maria, Lena, Per och Bryngel. Jag följde varje barn från vaggan till graven och noterade äktenskap och barn.  Till sist följde jag upp även makarna för att se var de kom ifrån och om jag eventuellt hade någon koppling till dem också.

Att Öttum var otroligt litet inser man ganska snabbt när man forskar där. Alla är mer eller mindre släkt med alla. Ett tydligt exempel på det är t.ex. att min farmors farföräldrar var kusiner.  De hade i sin tur varsin bror och syster som också var gifta, varför min farmors pappa fick s.k. dubbelkusiner.

b2ap3_thumbnail_IMG_5658.JPG

Min farmors farföräldrar, August Svensson (1862-1942) och Selma Svensdotter (1870-1964), var kusiner. Här vilar de tillsammans på Öttums gamla kyrkogård. Foto: Fredrik Mejster.

Jag forskade vidare. Systern Katarinas make hade jag ingen koppling till vad jag kunde se. Nästa att leta upp blev systern Kajsa. Hon gifte sig med Per Pettersson från Lassegården, Öttum och denne visade sig vara Kajsas kusin! Hans far, Petter Persson, var bror till Kajsas mor Britta Persdotter.

Systern Maria gifte sig med Anders Larsson från Lassegården. Där fanns ingen koppling vad jag kunde se.  Hennes syster Lena gifte sig med Johannes Janpettersson Jungkvist från Mörkagården i Öttum, och inte heller där verkade finns någon koppling. Efter lite letande så insåg jag dock att han var en avlägsen släkting till mig. Johannes morfar, Lars Månsson, var min fm fm fm ff bror!

Slutligen kom jag till brodern Bryngel. Han gifte sig 1834 med ingen mindre än min anmoder Anna Stina Andersdotter (1792-1865) från Stora Jonstorp. Hon var min fm ff mm och detta var hennes andra gifte. Vid tiden för vigseln med Bryngel var hon änka efter Johannes Nilsson och hade fem barn, bl.a. min fm ff m, Inga Lena Johansdotter (1827-1881). Bryngel och Anna Stina fick tillsammans ett enda barn, en son som fick heta Sven Johan Bryngelsson.  Han blev således både min fm ff m halvbror OCH min fm fm ff brorson. Hänger ni med?

Min släkt på farmors sida är, som ni ser, ett enda stort och trassligt spindelnät. För varje generation man kommer bakåt, desto fler kopplingar hittar man mellan människorna på de olika gårdarna. Ni har säkert egna exempel på detta om er släkt kommer från små församlingar på landsbygden. Att man har en gemensam anfader på 1700-talet är inte så konstigt. Konstigare blir det om man blir kvar i samma församling under flera generationer och giftermål inom släkten upprepas. Så var det minst sagt i Öttum. Om man följer ovannämnda syster Katarina Svensdotters familj framåt i tiden så hittar man allt fler släktkopplingar. Hennes dotter Maria Katarina gifter sig med Johannes Jansson, som var barnbarnsbarn till min fm ff ff ff f OCH fm fm mf ff f, Johan Bryngelsson Sandin (1695-1749). Deras son, Janne Johansson, gifte sig med Alma Vilhelmina Larsson, vilken jag är släkt med på minst fem olika sätt. Deras gemensamma söner och döttrar är jag således släkt med åtminstone åtta gånger!!

b2ap3_thumbnail_slktskap_20141113-004406_1.JPG

Så här ser det ut i släktforskningsprogrammet MinSläkt när jag frågar hur jag är släkt
med Janne Johanssons och Alma Vilhelmina Larsdotters son Knut Valter Johansson.

Även om exemplet ovan är ganska extremt, så är vi ju alla släkt på något sätt från början.  Var man väljer att dra gränsen för släktskap bestämmer man själv, men jag gör det enkelt och kallar alla för "kusiner". Frågan är inte om man är släkt utan hur!

Vad innebär det att vara släkt? Kan man bli släkt? När upphör man att vara släkt med någon? Alla har nog egna definitioner på dessa inledande frågor. Det som är självklara svar för mig kanske någon annan tycker är fullständigt uppåt väggarna. För några år sedan diskuterade jag med en kollega som blev oerhört upprörd över att jag kallade min moster för min moster. Min mamma har två bröder och min moster är gift med den äldste av dessa. Eftersom hon inte är syster till min mamma menade min kollega att hon "bara" är min morbrors fru. Vi enades om att den andras definition av ordet "moster" var rätt märklig.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918p2.jpg

_{Här slutade Sveriges mest ökända släktträff. Hertigarna Erik och Valdemar låstes}

_{enligt Erikskrönikan in i fängelsehålan efter Nyköpings gästabud 1317}

Min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, innehöll i förra veckan en tankeväckande artikel om vänskap och släktskap. En kvinna i 30-årsåldern flyttade till Nyköping för några år sedan och träffade en ungefär 20 år äldre kvinna. De blev omedelbart väldigt nära vänner. Den yngre kvinnan blev faderlös i väldigt unga år och började söka efter faderns rötter. Sökandet efter hans ursprung försvårades av att han var adopterad. Efter att ha fått fatt på sin biologiske farfar ringde hon och pratade med honom. Hon var dock väldigt nervös inför att möta honom, varför väninnan erbjöd sig att följa med på besöket. Hennes föräldrar bodde ju i samma stad som den nyfunne farfadern. Besöket blev dock aldrig av, och en tid senare avled väninnans pappa. Bodelningsmannen meddelade väninnan att hon haft en dittills okänd avliden bror, och några dagar senare hörde han av sig igen, nu med nyheten att den okände brodern hade efterlämnat en son och en dotter. Märkligt nog hade dottern samma namn som hennes yngre väninna. Samt samma födelsedatum, för de var förstås faster och brorsdotter!

Släktskap är känsligare att diskutera när man kommer in på adoption. Ted Rosvall har i sina bloggar om TV-programmet Spårlöst berört att adopterade ibland kan känna en rotlöshet och vilja söka efter sina biologiska rötter, med mångahanda TV-mässiga tårar som följd. Nyligen träffade jag en släktforskare som var adopterad. Han fick på kort tid tre olika telefonsamtal som alla inleddes med orden "Hej, jag är din syster". Det var kittlande men samtidigt nervöst för han visste ju inte hur många syskon han hade. Att finna nya syskon i vuxen ålder innebär att ens känslor kastas in i en virvelvind, där nyfikenhet, glädje och sorg blandas om vartannat. Denna virvelvind är förstås en del av det vissa kallar livet.

Den 4 augusti bloggade jag här om nya sensationella fynd kring släkten PICULELLs ursprung. Två nya generationer av släkten med det egendomliga namnet hade återfunnits i diverse militära rullor i Stralsund. I dessa framgick det att STEFFEN PICULELL Jr var född i Stade i Bremen-Verden ca 1671, hans far STEFFEN PICULELL Sr i Italien ca 1631. Man kan fråga sig hur en italienare kan ha hamnat i svensk armé vid denna tid, men förmodligen var det mesta kaos och tumult efter 30-åriga kriget, och legoknektar fick kanske ta vad som bjöds ...

Slutklämmen på mitt inlägg var, att nu bär det av mot Stralsund och Stade för vidare forskningar. Så har nu skett - här en liten rapport:

I Stralsund var jag för någon månad sedan och kunde med sorg i hjärtat konstatera, att källäget där tycks vara armt. Några kyrkoböcker från den svenska garnisonsförsamlingen tycks inte ha överlevt krig och svåra tider, och på Stadsarkivet fanns heller inga hjälpsamma ersättningskällor att konsultera.

Kom jag så i förra veckan till STADE, en underbar medeltida stad/fästning, fullt i klass med t.ex. Celle, för att leta efter Steffen Piculell d.ä. och hans familj. Besöken på Stadtarchiv Stade och det nybyggda och otroligt tjusiga Landesarchiv gav tyvärr inte så mycket, men så fick jag för mig att söka upp KIRCHENBUCHSAMT, och verkligen att det fanns en gammal kyrkobok för garnisonsförsamlingen bevarad. Den började visserligen först 1715, och Steffen Piculells tid i Stade var kanske 1665-1685 eller något i den stilen. Men har man en het kyrkobok framför sig så bläddrar man! 

Åskan slog ned! 

I det handskrivna personregistret hittade jag två misstänkta poster, en för PICOLET och en för PIKONELL. Det visades sig vara två födelsenotiser: 

*Stade/Garnison 1717 20/4 JOHANN JÜRGEN - son till Steffen Pickonell, Mousq von H. Oberst. Truchleben Comp. och Anna Margaretha NN 

*Stade/Garnison 1722 29/9 ANNA CATHARINA ELISABETH - dotter till Steffen Piculell, Mousq. von H. Oberst v Rantzow Comp. och Anna Margaretha Ahlgrims. 

Denne Steffen Picolel bör rimligen vara Andreas Piculells far från Stralsund, som efter Nordiska Kriget så småningom kommit till rätta, hamnat i Stade, som efter 1713 tillhörde Danmark och efter 1715 Hannover. Det är alltså i Hannoverianska militärrullor man eventuellt kan komma vidare med Steffen och hans andra familj. Steffen bör har varit ca 46 vid sonens födelse i Stade, 51 när dottern kommer till världen, vilket naturligtvis är tänkbart. Mindre tänkbart är det att Anna Margaretha Ahlgrims också skulle vara mor till Andreas Piculell (1699-1785). Förmodligen var Steffen gift två gånger. 

Något besvärande är det faktum att Steffen Piculell, som ju var underofficer, Fältväbel, i Stralsund, nu står som simpel musketerare. En degradering. Å andra sidan tycks han ju ha bytt lojalitet och land, och fick kanske börja om från början. Ett alternativ, om än inte så troligt, skulle kunna vara att den Steffen Piculell som vistas i Stade minst 1717-1722 är en äldre bror till Andreas, en STEFFEN III, född kanske 1695 eller så. Det skulle kunna förklara den lägre titeln. 

I garnisonskyrkoboken i Stade hittar jag faktiskt en tredje post, som möjligen - men inte troligen - hör hit: 

*Stade/Garnison 1757 13/5 JOHANNA CAROLINA HINRIETTE PICKEL - dotter till Sergeant von der Capitain Sander Comp. JOHAN ADAM PICKEL (mycket slarvigt skrivet, och kan med god vilja läsas som PIOLLEL) och Margar. Sophia. 

Om detta också är en "riktig" Piculell, skulle Johan Adam kunna vara ytterligare en son till Steffen Piculell Jr. Namnet ADAM förekommer ju i släkten. 

Iiii... vad detta är spännande! 

 b2ap3_thumbnail_16-Fischmarkt-Stade.jpg

Den medeltida staden STADE

b2ap3_thumbnail_Johann-Jrgen-Pikonell-Stade-1717.JPG

Johann Jürgen Pikonells födelsenotis i Garnisonsförsamlingen i Stade 1717

b2ap3_thumbnail_Johanna-Carolina-Henriette-Piolell-B.JPG

En möjlig Piculell? Johanna Carolina Hinriette Piokel - från Garnisonsförsamlingen i Stade födelsebok 1757.

Bloggens titelbild visar födelsenotisen för ANNA CATHARINA ELISABETH PICOLEL i Stade 1722.

Nej, det mesta var ju som bekant inte bättre förr. Men en sak var bättre. Kvinnor bytte inte efternamn. Därför är det mycket lättare att hålla kvar spåret efter kvinnor från förr än idag.

Att kvinnor bytte efternamn vid giftermål började nog bli vanligt i slutet av 1800-talet eller kring förra sekelskiftet. Fröken Persson blev fru Jonsson. Tidigare behöll Stina Persdotter sitt namn Persdotter livet ut.

När jag gifte mig 1985 behöll jag mitt efternamn som jag haft hela mitt liv, trots att Johansson är Sveriges vanligaste efternamn. För mig var det självklart, mitt efternamn är ju en del av min identitet som jag haft så länge jag varit medveten om den. Att plötsligt byta till Andersson (som var makens efternamn), då hade jag ju inte längre varit mig själv utan någon annan. Varför kvinnor fortfarande idag byter efternamn i större utsträckning än män vid giftermål har jag svårt att förstå. För mig känns det som en förlegad tradition som lever kvar.

I släktforskningen är det också så mycket enklare att hitta kvinnor i arkiven även som vuxna och gifta, eftersom de har kvar sitt efternamn, sitt patronymikon, hela livet. Att leta efter en kvinna på bara hennes förnamn är ganska hopplöst ibland.

Idag är det precis 25 år sedan Berlinmuren föll. På 60-talet, när jag var i början av tonåren, hade jag många brevvänner. En av dem var en jämngammal flicka i Östberlin. Hon hette Gudrun Schwanz. Sedan jag började använda internet har jag några gånger sökt efter henne, men utan resultat. Hon har säkert gift sig och bytt efternamn.

När vi brevväxlade skrev vi om alldagliga saker som var universellt för tonårstjejer på den tiden: skolan, pojkar, hobbies (vi gillade båda att sy), familjeliv mm. Jag har inte kvar breven idag men minns inget anmärkningsvärt. Säkert var hon en skötsam flicka i en partitrogen familj eftersom hon fick ha en utländsk brevvän. Men politik diskuterade vi inte, aldrig någonsin.

Idag kan jag på Googlemaps se var hon bodde. Det hade jag ingen aning om då, jag hade bara en adress men ingen karta över Berlin. Hon bodde i södra utkanten av Berlin i ett långt miljonprogramshus med adress Hallberger Zeile 8. Nu har jag upptäckt att det låg bara några hundra meter ifrån en av Berlins gränsövergångar, den vid Sonnenallée. Hon måste ha passerat där många gånger. Vad tänkte hon då? Längtade hon till andra sidan? Var hon där den 9 november 1989? Det lär jag aldrig få veta.

Gudrun Schwanz fotograferad i september 1969, omkring 15 år gammal. Tjugo år senare föll muren. Vid den röda pricken låg en gränsövergång i Berlinmuren. Bild från Googlemaps.

Det finns ingen Schwanz kvar på hennes gamla adress vad jag har kunnat hitta. Hennes föräldrar lever kanske inte längre och det är väl knappast troligt att någon annan i familjen skulle stanna kvar.

En enda gång har jag besökt Berlin, det var 2008 när min äldste son bodde där ett tag. Vi gick runt i stora delar av det gamla Östberlin, men så långt som till Hallberger Zeile kom vi inte. I min privata blogg skriver jag mer om Berlinmuren idag.

Imorgon är det Arkivens dag, en dag som arrangeras den andra lördagen i november varje år på initiativ av SASS (»Svenska arkiv i samverkan för synlighet»). Årets tema är »Orostider», och i hela landet bjuder arkiven in till utställningar, visningar, föreläsningar och andra intressanta aktiviteter. Syftet med Arkivens dag är att uppmärksamma möjligheten att göra spännande resor till förfluten tid, samt »lyfta fram arbetet med att säkerställa den information som skapas idag», som formuleringen lyder på hemsidan. Vidare kan man läsa att »Arkivsektorn strävar efter att kunskapen om att arkiven är samhällets minne både för en förfluten tid och för en framtid skall öka. Det är gratis att besöka och forska i de svenska arkiven, alla har tillgång oavsett medborgarskap. I stort sett allt är också öppet för forskning. Detta är en viktig medborgerlig rättighet som arkiven vill betona under Arkivens dag».

b2ap3_thumbnail_Bild-337.jpg

Ett av Sveriges vackraste arkiv är utan tvekan landsarkivet i Vadstena, som i över hundra år har inrymts i Vadstena slott (foto: M. Gunshaga)

Hur kommer det sig egentligen att arkiven är så öppna och lättillgängliga för alla, särskilt för oss släktforskare? Formuleringen »viktig medborgerlig rättighet» låter kanske modern, men faktum är att dessa tankar har sitt ursprung i upplysningstidens ideal. De stora filosoferna ansåg att medborgarna i ett demokratiskt samhälle hade rätt att ta del av arkivmaterialet, eftersom det var viktigt för en demokrati att dess medborgare fick en inblick i det material som format samhället. Dessa tankar lyfts särskilt fram på Arkivens dag. På hemsidan framgår det att man vill »öka allmänhetens förståelse för arkivens uppdrag som en förutsättning för ett öppet demokratiskt samhälle», och det är ingen tvekan om att denna formulering går att härleda till upplysningstidens ideal.

b2ap3_thumbnail_Domkapitlets-i-Lund-arkiv-FIa11-Inneliggande-handlingar-till-protokollen--Huvudserie-1689-s-1-Bjllerup.JPG

Bland de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll 1689 finns denna skrivelse, där invånarna i Bjällerups socken ber om att få behålla prästmannen Hans Hansson Textorius, och därför intygar att han hade »sålundha stält sigh uthi sitt lijff och lefwerne hooß oß så att wij alzintet uthi någon måtto hafwa på honom att beskylla el: klandra, uthan altijdh hafwa önskat och ännu önskar hanß godha omgänge». Den lilla skrivelsen är särskilt intressant för min del eftersom man bland bomärkena finner två av mina anor, tre av deras bröder samt en svåger.

Hur ser det egentligen i våra dagar? Utöver upplysningstidens tankar om ett öppet demokratiskt samhälle, vad är det som gör att vi släktforskare så fritt kan ta del av arkivskatterna? Det är främst Offentlighets- och sekretesslagen i kombination med Tryckfrihetsförordningen som reglerar denna möjlighet. Dessa lagar ser till så att myndigheterna tar hänsyn till rätten att ta del av allmänna handlingar, lämnar ut dessa handlingar med den skyndsamhet som krävs enligt tryckfrihetsförordningen, samt att »rätten att ta del av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen säkerställs samtidigt som sekretesskyddet upprätthålls», som det så vackert formuleras i 4 kapitlet, § 1. Samma kapitels § 4 är betydelsefull för oss släktforskare, eftersom den ålägger myndigheterna att »särskilt beakta [...] att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar», i form av förteckningar, register och andra användbara sökingångar. När det gäller Tryckfrihetsförordningen så stadgar denna att varje svensk medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar, »Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning». En handling anses vara allmän om den förvaras hos en myndighet, och är inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

b2ap3_thumbnail_545348_10151051828907845_700456506_n_20141106-185139_1.jpg

Man vet aldrig vad som dyker upp i arkiven - på landsarkivet i Vadstena hittade jag till exempel ett brev från drottning Ulrika Eleonora (1688-1741), undertecknat »Under Kong. Maij:ts Wår Högtälskelige gemåls och herres opasslighet». Tydligen hade kung Fredrik känt sig krasslig den dag brevet undertecknades (ur Göta hovrätts arkiv).

De båda ovanstående lagarna handlar alltså om våra rättigheter gentemot arkiven, men det finns en särskild lag som stadgar arkivens skyldigheter gentemot oss, nämligen Arkivlagen. Den 3 §, som handlar om arkivbildningen och dess syften, säger att myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarkivet. Av den anledningen ska myndigheternas arkiv bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, samt forskningens behov. Det är alltså denna lag som särskilt gäller släktforskningen, och den 6 § stadgar att

»I arkivvården ingår att myndigheten skall […] organisera arkivet på ett sådant sätt att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas, […] upprätta dels en arkivbeskrivning som ger information om vilka slag av handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning [samt] skydda arkivet mot förstörelse, skada, tillgrepp och obehörig åtkomst».

Även där är alltså lagen tydlig, allt för att underlätta för oss som besöker arkiven och forskar i det källmaterial som förvaras där. Man får nog säga att de svenska arkiven är väldigt unika - vi forskare kan i princip traska in på vilket arkiv som helst, och inom loppet av en timme sitter vi där med Selma Lagerlöfs anteckningar, farfars farfars skolbetyg, en dombok från 1671 eller ett brev från Karl XII framför oss. Det enda hindret är egentligen sekretessen och diverse särskilda bestämmelser, men dessa är en droppe i havet om man jämför med möjligheterna att få ta del av den svenska arkivskatten. Se därför till att besöka något arkiv imorgon, när det nationella kulturarvet bjuder in till Arkivens dag. Vem vet, kanske gör du ett spännande arkivfynd?

"Blunda. Förflytta dig 1000 år tillbaka i tiden. Ån var mycket bredare. och vägen där nere fanns inte. I stället gick en stig över åsen där till höger. Kan du beskriva hur det såg ut här?"

Jag kan nog ha varit 6 år gammal då, när morfar stod bredvid mig på höjden bortanför det gamla vattentornet ute i Harg. Därifrån såg vi Nyköpingsån slingra sig fram i det platta landskapet. Min historiegalne morfar älskade att vara ute i naturen och släpade ofta med mig för att titta på olika fornlämningar. Det fanns massor av dem inom gångavstånd från mina morföräldrars hem, medan de var betydligt mer sällsynta i min hemstad Oxelösund. Detta, förklarade morfar, berodde på att Oxelösund länge hade legat under vatten innan området rest sig ur djupet med hjälp av landhöjningen. Samma landhöjning hade också påverkat Nyköpingsån som i forna tider var betydligt mer imponerande.

Ibland undrar jag om en person som levde för säg 150 år sedan skulle känna igen sig om han/hon återuppstod och besökte sin hemort idag. Många skulle säkerligen göra det men för andra vore det nog en omöjlighet.

b2ap3_thumbnail_Kurt-Gunnar--Stig2_20141104-225751_1.jpg
^{Min morfar som stolt pappa}

I början av 1990-talet studerade jag i Linköping. En dag på biblioteket slog jag mig ner bland uppslagsverken och plockade en volym på måfå. Lika slumpartat slog jag sedan upp en sida i verket och fastnade direkt för bilden på uppslaget. Det var en helt vanlig stadsvy av ett torg med byggnader omkring, uppenbarligen från en svensk småstad. Jag studerade fotot i säkert tio minuter och försökte lista ut vilken stad det kunde vara. Till slut fick jag erkänna mig besegrad och läste bildtexten. Minst sagt road konstaterade jag att det var en plats jag besökt säkert 3000 gånger, nämligen Järntorget i min födelsestad Oxelösund. Jag är född 1971, och uppslagsverket och därmed förstås även bilden var från början av 1950-talet. Alla byggnader runt torget revs på 1960- och 1970-talen så ingen av byggnaderna på fotot fanns kvar vid 1970-talets mitt när jag var gammal nog att minnas min omgivning. Vissa menar att Järntorget och dess omgivande byggnader saknar karaktär (oftast samma personer som raljerade över vilken håla Oxelösund var, där Systemet och hälsokostbutiken låg vägg i vägg). Det är inte bara centrumbyggnaderna som utstrålar funktionalism utan även stadens mest kända byggnad. Kyrkan Sankt Botvid betraktade jag länge som en otymplig betongklump men interiören är oerhört varm och välkomnande så numera är jag faktiskt rätt stolt över att komma från Oxelösund. Sannolikheten för att jag av de åtskilliga tusentals sidor som hela bandet av uppslagsverket omfattade råkade ta den del som innehöll bokstaven O och sedan dessutom slå upp just den sida där min hemstad återfanns måste ha varit 1 på 15 000 eller mer!b2ap3_thumbnail_IMG_1124.JPG

^{Oxelösunds stolthet Sankt Botvid, i folkmun kallad Sankta Cementa. Foto av Kjell Derefeldt.}

Inte bara byggnader förändras i takt med modernisering och utveckling. Vid Jönåkers häradsrätt avgjordes 1716 ett mål mellan Jonas Jönsson i Nederfallsstugan och Nils Håkansson i Blacksta, båda i Bergshammars socken. De tvistade om vem av dem som ägde en sugga. Två pigor vittnade om att "suggan plägar löpa till Nederfallsstugan". Idag skulle suggan knappast överleva ett försök att springa samma sträcka. Visserligen är det bara ett par kilometer mellan platserna men det har tillkommit några transportmedel under de dryga 300 åren som gått sedan den omtvistade suggan var ute och löpte. Den gamla grusvägen mellan platserna är idag avhuggen av både järnväg och motorväg och i stället får den som vill ta sig till Nederfallet åka en lång omväg.

Att miljöer förändras i och med att hus byggs om eller rivs, vägar leds om, vattensjuka områden utdikas och berg sprängs för nybyggnation är förstås oundvikligt. Med hjälp av fotografier och historiska kartor kan vi ofta ändå skapa oss en bild av hur platsen en gång såg ut. För en sista liten skjuts tillbaka i tiden brukar jag blunda och förnimma hur morfar viskande uppmanar mig att använda mina kunskaper och min fantasi för att förstå min omgivning.

I många år har jag varit en trogen TV-tittare så snart snyft-programmet SPÅRLÖST funnits med i tablåerna. Förutom det faktum att det delvis handlar om släktforskning och detektivarbete, som per definition är spännande, har jag fascinerats av de exotiska miljöer många av huvudpersonerna/adoptivbarnen kommer ifrån, samt av de särskilda svårigheter som hör ihop med fattigdom, utomäktenskaplig börd samt med en trilskande och/eller fallerande folkbokföring. Att det mot slutet av varje program, när en fattig mor efter 30 år får krama sin förlorade son, kan bli en smula känslosamt, är förståeligt och må vara hänt.

Men nu har programmet urartat!

I den senaste säsongen är upplägget och innehållet så till vida förutsägbart att man egentligen kan stänga av redan efter några minuter. Så här går det till:

1  Huvudpersonen presenteras och får tillfälle att berätta varför han eller hon söker sitt ursprung. Adoptivföräldrarna lovprisas, men det finns ändå en tomhet som måste fyllas eller en nyfikenhet som behöver stillas.

2  Man flyger iväg. Det är viktigt att man i detta avsnitt får se ett flygplan under flykt, helst både inifrån och utifrån.

3  Resmålet presenteras i diverse miljöbilder och huvudpersonen får försöka redogöra för hur det "känns" att vara tillbaka.

4  Sökandet börjar, ofta på ett barnhem där man ingenting vet och ingenting minns, och där liggarna är försvunna. Möjligen får huvudpersonen träffa någon person som arbetat på barnhemmet vid tiden för sin vistelse där. Någon gång är barnhemmet nedlagt och ersatt av annan verksamhet. Huvudpersonen ombeds berätta hur han/hon "känner" inför detta.

5  Sökandet går vidare. Det är viktigt att man får se hur bilen kör iväg till och återvänder ifrån varje nytt mål - det är som bekant resan som är mödan värd...  

6  Man gör ett besök hos folkbokföringen, där man inte får filma, och där man ändå aldrig hittar något. Den eftersökta modern, eller vem det nu handlar om, tycks aldrig ha funnits eller saknar ID-nummer. Huvudpersonen ser ledsen ut och beskriver sin frustration inför detta.

7  Man reser till den adress som finns uppgiven i huvudpersonens adoptionshandlingar. Där bor den eftersökta personen givetvis inte kvar, men det finns hundar som skäller. Grannarna har aldrig hört talas om personen. Huvudpersonen ombeds kommentera detta, gärna med suckar och förtvivlan, och tillfrågas sedan om det "känns jobbigt".

8  Man kommer ingenstans, man börjar tala om att det inte finns några fler sökmöjligheter och att det kanske är dags att ge upp. Huvudpersonen luftar sin besvikelse och desperation över detta, gärna till ackompanjemang av små tårar.

9  Så händer det, miraklet, det oförutsedda. Någon har hört av sig, kanske någon granne som plötsligt minns, eller polisen som hört sig för eller tolken som haft kontakt med byns äldste. Man har hittat en adress till den eftersökta. Teamet jublar och huvudpersonen, som skakar av spänning och iver tvingas stamma fram vad han/hon "känner" inför denna oväntade nyhet.

10  Man beger sig till den uppgivna adressen. Huvudpersonen instrueras att vänta vid bilen medan programledaren och tolken fortsätter framåt. Huvudpersonen tvingas redogöra för hur nervös han/hon är inför det stundande mötet och hur långsamt tiden går, samt hur besviken han/hon skulle bli om den eftersökta inte vill ha något möte.

11  Programledaren återvänder till bilen, frågar den nervöst väntande hur han/hon mår, och lägger därefter en hand på hans/hennes axel och säger ungefär så här: "Nu Jesper, har vi träffat kvinnan på den här adressen.....lång paus för att maxa spänningen.....och det ÄR din mamma! Och vet du vad, Jesper, hon vill JÄTTEGÄRNA träffa dig".

12  Huvudpersonen bryter ihop inför detta, men avtvingas ändå en redogörelse för hur han/hon upplever det hela. Därefter, när en stödjande arm verkligen skulle behövas, skickas han/hon vidare för att ensam träffa modern. Ensam, nåja, den allseende fotografen är givetvis intensivt närvarande för att fånga varje detalj i återföreningen, varje snyftning, varje skakning, varje grimas.

Detta, mina vänner, kallar jag för en känslomässig våldtäkt! Ett utstuderat sätt att provocera fram största möjliga reaktioner från huvudpersonen och från de återfunna släktingarna i ett för dem särdeles utsatt och sårbart läge. 

Upplösningen kommer strax innan programtiden är slut, och därmed missar man det som verkligen skulle vara intressant, hur kontakterna med den återfunna familjen utvecklas efter det känslosamma mötet; Samtalen, likheter/olikheter, kulturella skillnader o.s.v.

Det är givetvis så, att själva forskningsdelen av programinnehållet redan är avverkad när TV-teamet och huvudpersonen anländer till det främmande landet. Allt annat är med tanke på kostnaderna uteslutet  I Spårlöst är därför hela sökandet ett spel för gallerierna. TV-teamet har redan svaret, men väljer att hålla inne med det så länge som möjligt för att hålla huvudpersonen på halster och locka fram ännu fler tårar och "känslor". 

Detta kallar jag Känslomässig tortyr!

I Vem tror du att du är? - där jag själv medverkar - är givetvis allt sökande och forskande också förberett, men här saknas den känslomässiga biten. Det är skillnad på om sökandet handlar om att hitta din mormors mormor eller din egen mor. Det ena handlar om historia och släktforskning, det andra är en existentiell fråga av egentligen oerhört privat natur.

Med så många spännande parametrar, så många individuella historier, levnadsöden och exotiska miljöer är det märkligt att programledningen väljer att tvinga in samtliga program i detta fantasilösa och förutsägbara format, där känslomässiga övergrepp står högst på menyn.

Spårlöst har spårat ur! 

Nu efterlyser vi bidrag till Släktforskarnas årsbok 2015. Tiden går fort och det är redan dags att tänka på nästa utgivning.

Jag vet att ni är många släktforskare där ute som har mycket intressant att berätta från era erfarenheter som släktforskare. Det kan handla om hur du löst knepiga problem, gjort fynd i arkiven och lyckats komma vidare. Det kan handla om att du använt dig av mindre kända arkiv och kan berätta om vilken information du fått där. Kanske är du extra kunnig och erfaren inom ett visst ämnesområde.

Dela med dig av dina kunskaper och erfarenheter!

Under min tid som släktforskare har jag sett hur gärna vi hjälper varandra, delar varandras förtjusning över arkivfynd och sprider vår kunskap. I Släktforskarnas årsbok kan du bidraga till detta och vara till hjälp för andra.

Artiklarna i årsboken får gärna vara spännande och roliga men ska också ge ny kunskap. Vi vill ha fler artiklar inriktade på metodik, hur man gör. Tro inte att alla kan det du kan. Nya släktforskare tillkommer hela tiden, släktforskarkurserna ute i föreningarna fylls ständigt på. På kurserna får man lära sig söka i kyrkböcker och hitta information i vissa databaser. Men allt det där andra, allt det som vi behöver få veta för att komma vidare när namn, årtal och platser är konstaterade. Det kan du berätta om.

För den som släktforskar växer oftast också intresset för historia, för hur våra släktingar levde, deras livsvillkor och förutsättningar. Detta är också intressant kunskap för släktforskare, sådant som hjälper oss att förstå den information vi får fram från arkiven.

Ett exempel: För några år sedan upptäckte jag ett par ganska tidiga skilsmässor under första halvan av 1800-talet. Jag blev överraskad, jag trodde inte att det förekom särskilt ofta. För att få veta mer skaffade jag då årsboken 2002 med Elisabeth Thorsells intressanta artikel om skilsmässor, som förklarade mycket för mig. Årsböckerna lever länge, flera årgångar finns fortfarande att köpa i Rötterbokhandeln.

Här finns mer information om att skriva för årsboken: http://www.genealogi.se/arsbok-pub
Läs detta innan du skickar in ditt bidrag!

Idag är det som bekant Halloween, en dag fylld av plastskelett, häxnäsor och halloweengodis. Man skrattar och skojar tillsammans, och klär kanske ut sig till spöken eller andra övernaturliga väsen. Ett par generationer bakåt såg det dock helt annorlunda ut. Våra förfäder tog det övernaturliga på största allvar, och för dem var spöken absolut inget att skoja om. De var ständigt närvarande i vardagen, något man finner många exempel på i arkiven. Spöken var även en angelägenhet för myndigheterna, både de världsliga och kyrkliga - det var viktigt att utreda övernaturlig aktivitet, så att man kunde vidta lämpliga åtgärder. Av den anledningen hittar man även material om spökerier i domkapitlens samt härads- och rådhusrätternas arkiv. 

b2ap3_thumbnail_IMG_5859.JPG

Begravningsfölje från Torna härad, med kvinna klädd i sorgdräkt; troligen av samma sort som spöket vid Kvarnby prästgård bar 1739 (detalj av litografi från 1842)

Under 1730-talet rapporterades ett flertal spökerier runtom i Skåne. Ett av de mer välkända ägde rum 1739 i Kvarnby prästgård utanför Malmö, och dessa händelser finns beskrivna i Lunds domkapitels arkiv. Häradsprosten Trægård hade i sällskap av kyrkoherden Billberg besökt prästgården för att undersöka spökerierna, och mötte då kyrkoherden Bering som berättade att han en afton sett spöket stå utanför prästgårdens fönster. Det hade varit klätt i en svart kåpa över huvudet, »sådan, som hustrurna på then orten bruka, när the följa sina män eller barn till grafwa», berättade Bering, och fortsatte med att beskriva hur det 

»...warit buller på loften. Sedermera har om nätterna hördts, at thet slagit på trumma, klingat såsom med glas, biellra eller och gifwit slag likasom när klåckan slår. En morgonstund tå man kommit på loften, sedan thet om natten hade ther stödt och bultadt, har man funnit några gambla stolar, som på samma loft länge stådt, wara tagne utaf sitt rum, och helt annorlunda omkring satte.»

De mest omfattande spökerierna under 1730-talet ägde rum hösten 1739 i bryggaren Per Möllers hus i Malmö, och ännu vid förra sekelskiftet talade man i staden om »Spökeriet i Kalendegatan». Det hela uppdagades i början av augusti 1739, då bryggaren Möller slaktade ett kreatur i brygghuset med hjälp av två hustrur Plötsligt såg den ena hustrun ett spöke, som var klätt i likdräkt och påminde om Möllers förra hustru till utseendet. Hon blev chockad och berättade detta för de andra, varpå Möllers dotter Kersti utbrast »det hade I wäl kunnat tiga med: jag har länge sedt det och likwäl eij welat tahla därom!». Vid ett senare tillfälle hade Möller och dottern varit sysselsatta med bryggning, och plötsligt hade Kersti fått syn på något uppe på loftet, som stod och ryckte i en bräda. Hon hann skrika »akta er, Far!» innan brädan plötsligt kastades ner mot Möller, och träffade honom på låret. Senare samma dag var gårdens kreatur väldigt oroliga, och en del av dem flydde in i brygghuset där Möller stod och arbetade. Dottern sade då till fadern att inte gå ut på gården, men han klev ändå ut från brygghuset, och bad spöket att »ryka sin wäg». Kersti såg då till sin förskräckelse hur spöket stod bredvid fadern, dock utan att skada honom.

b2ap3_thumbnail_Rannsakning-1739.jpg

Stadsfiskalen Munthe insände i september 1739 en »Hörsam Berättelse till närmare uplysning uthi den af Edle Magistraten nu under händer hafwande ransakning, angående nogot spöke som sig uthi Bryggaren Pär Nilson Möllers hus skall uppeholla» (Rådhusrätten i Malmö, vol. F1AA:106 (1739); ArkivDigital).

Ryktet spred sig i Malmö, och de följande dagarna besökte många personer huset och sade sig se spöket. Ett vittne hade »sedt spöket stå där uti ett hörne wid Rasmus Ipsons huswägg, klädt såsom ett lik, haft på hufwudet en serviette, hwita linstrumpor på fötterne, hwita handskar på händerne, och bandrosor, bundna öfwer armarne: hafwandes haft händerne sammanlagde», och ett annat vittne hade sett att spöket haft »röd fillt kiortell och flamsk tröija på sig, mössa på hufwudet kåhlswart hår och swarta ögnebryner». Enligt samma vittne kunde spöket även ändra form. Emellanåt var det »hwitt ofwantill och swart nedantill i menniskio gestallt», en gång hade det ställt sig vid en stolpe på gården och »blifwit stundom stort, stundom litet, och omsider förwandlat sig till en hwit hund med swart fläck på ryggen», och vid ett tillfälle hade det suttit på ett plank och »warit helt faseligit, intet sedt ut som en menniskia, utan som ett swart träbeläte, haft ögon, hwilka brunnit som sielfwa ellden, hwarwid det räkt ut den ena handen, och slagit sig några gångor på munden».

Flera av vittnena sade sig regelbundet se spöken, och när skolkollegan Pflucht inkallades vid rannsakningen berodde det på han hade denna förmåga - han berättade själv inför magistraten att han ofta sett spöken. Även flickan Anna Christina Malmborg berättade att hon hade denna förmåga, och att hon ofta sett spöken på Malmös gator mitt på ljusa dagen. När magistraten ifrågasatte hur hon då kunde veta att det var spöken hon sett, svarade hon självsäkert att »Man kan nog weta det; ty spöket går intet på gatan, eller har intet fötterna på stenarne, utan swäfwar allenast i luften».

Myndigheterna tog dessa händelser på största allvar. Bryggaren Möller anmälde själv till magistraten i Malmö att han ville få slut på spökerierna, och man ansåg att en undersökning krävdes för att vara helt säkra på att »eij till äfwentyrs något bedrägerie eller en blott inbillning kan wara ordsak till detta owäsende». En stor rannsakning inleddes i september 1739, och vittnena strömmade till rådhuset. Ryktet gick i Malmö om att spöket verkligen var Möllers första hustru, som gick igen för att hon mördats av maken, och för att återställa sin heder begärde Möller att hustruns grav skulle öppnas och liket undersökas. Både Malmö magistrat och Lunds domkapitel godkände hans begäran, och en tidig septembermorgon samlades man på den gamla hospitalskyrkogården. Undersökningen hölls av stadsfysikus doktor Koulas och fältskären Tielke i sällskap av stadens fyra främsta präster och en stor mängd borgare. Folkskaran växte sig allt större, för stadens invånare var väldigt nyfikna på denna makabra gravöppning. Kistan öppnades, och de båda läkarna konstaterade att liket låg där det skulle. Man lade tillbaka liket i kistan, förslöt graven på nytt, och passade på att förmana den stora folksamlingen »att uti dylika fall eij hysa några widskieppelige tankar, hälst de nu erfarit, att den döda kroppen emot någras mening wärkel: warit i grafwen, samt undergått förutnelse». 

b2ap3_thumbnail_Malm-1736.jpg

Per Möllers hustru, som avled 1736, fick vila i sin grav i tre år innan den öppnades. I kyrkboken kan man läsa »af Calentegatan Bryggaren Pehr Möllers hustru, Karna siuklig en tid bortått, död d 1 Maji, gl. 45 åhr ongefähr, begrofs på Slåttzplaßen»; ur Malmö S:t Petri kyrkoarkiv, vol. FI:2 (1728-1788), s. 87 (ArkivDigital).

Rannsakningen fortsatte även efter gravöppningen, och under flera dagar nedtecknades de detaljerade skildringarna i domboken. Genom gravöppningen hade man dock kommit fram till att det inte kunde vara hans förra hustru som spökade, eftersom liket ju låg kvar i kistan, och magistraten ansåg till slut att det inte behövdes fler vittnesmål »eftersom så åtskillige och hwarjehanda händelser esomoftast förelöpa, hwilka eij förtiäna att efterforska, sedan man erfarit, att det wärkeligen är den onde Anden, som spökar i Per Möllers hus». Magistratens lösning på spökerierna var därför att Möller skulle  hushålla mer ordentligt, hålla bön morgon och kväll, samt föra »ett Gudeligit och Christeligit lefwerne».

Om spöket ändå fortsatte hemsöka honom skulle han anmäla detta till prosten Rönbeck, så att prästerskapet kunde hålla allmän förbön i stadens kyrkor. För detta ändamål lade man fram ett böneformulär som godkändes av biskopen. Uppenbarligen fortsatte spökerierna, eftersom den rekommenderade förbönen (»Bön uti Malmö församlingar emot satans spökeri») trycktes ett par månader senare i Lund, och upplästes från predikstolarna i Malmö ända till 1766. Spökerierna upphörde dock redan vid Per Möllers död 1761 - efter över tjugo år sänkte sig lugnet äntligen över Kalendegatan, men malmöborna talade om de skrämmande händelserna i många år därefter.

Lästips

Isberg, Anders Ulrik, »Spökeriet i Kalendegatan», i Bilder från det gamla Malmö : kulturhistoriska skildringar (Malmö, 1898), s. 343-363.

Mängder av levnadsöden göms i ännu ej digitaliserat material. Intagningshandlingarna för S:ta Anna hospital I Nyköping, vilka förvaras på landsarkivet i Uppsala, är ofta hjärtslitande brev där anhöriga till de sinnessjuka beskrev sin släktings sinnestillstånd och uppförande samt vilka umbäranden vården av den sjuka innebar för familjen.

Idag är Skavsta i Nicolai socken utanför Nyköping mest känt som en flygplats. Vid 1700-talets början fanns här två gårdar vars invånare gav mig åtskilliga huvudbryn som nybakad släktforskare. Båda bönderna i Skavsta hette nämligen Anders Olofsson och hade barn i ungefär samma ålder. Eftersom namnfantasin i den här delen av Södermanland bäst kan beskrivas som bristfällig hette barnen dessutom ungefär likadant: Anders, Olof, Maria, Anna osv. Forskandet underlättades heller inte att jag inte observerade att "min" Anders Olofssons äldsta barn var ungefär jämnåriga med hans hustru, Elsa Eriksdotter. Förklaringen var förstås väldigt enkel: de var hans barn i ett tidigare gifte. Så småningom redde jag ut vilka barn som ingick i respektive familj och kunde även återfinna både Anders Olofssons och Elsa Eriksdotters föräldrar. I Mordutredning anno 1710 beskrev jag mordet på Anders mor, Brita Jonsdotter, och hur hans vansinnige bror Jon först utpekades som moderns baneman. Då anade Anders Olofsson knappast att han 30 år senare skulle få en dotter som liksom sin farbror var från sina sinnen. Marina, döpt efter sin farfars mor, föddes ca 1741 - Nicolais födelsebok är under några år bristfälligt förd och hennes födelsenotis har ännu inte påträffats. Hon var Anders' trettonde barn och när hon föddes var den åldrige Anders Olofsson inte längre arbetsför. Från 1740 var han mantalsbefriad på grund av nedsatt syn och 1749 angavs han vara "mycket bräcklig och mest blind". Han avled 1753, ca 75 år gammal.

"Det haver den allrahögsta behagat att med vanvett och sinnesslöhet hemsöka min kära dotter Marina Andersdotter i Skavsta by, och i följe därav satt henne i den usla belägenhet, att hon på intet sätt kan bidraga till sin skötsel och kropps uppehälle, ej heller är jag hennes fattiga moder förmögen mer, min anletes svett att samla, än vad pass mitt liv behöver, efter jag inhyseshjon är, och dessutom nog kommit till mina år.
Alltså är min ödmjukaste bönfallan, det huldes hans höga nåde samma min dotter till någon fattigdel i detta länets hospital förhjälpa.

Allra ödmjukaste Elsa Eriksdotter. En saktbedrövad änka".

b2ap3_thumbnail_Bild-sid-52.jpg

"Att pigan i Skavsta Marina Andersdotter är så alldeles ifrån sina sinnen att hon, till sin föda och skötsel intet bidraga kan, och dess moder alldeles oförmögen henne att föda och klädas varder härmedels efter begäran intygat.

Nyköping den 8 januari 1763. Gustaf Christiernsson, vice pastor".

(S:ta Anna hospitalsarkiv, EII:4, Ansökningar och resolutioner angående inträde vid hospitalet 1751- 1770)

Denna ansökan avslogs men efter en ny ansökan intogs så Marina Andersdotter på hospitalet. Detta ledde till nya bekymmer för Elsa Eriksdotter. Marina var visserligen oförmögen att ta hand om sig själv men ändå en ung fertil kvinna.

b2ap3_thumbnail_Nykpings-Sankt-Nicolai-CI-3-1757-1814-Bild-57.jpg

 Nyköpings Sankt Nicolai, CI:3. Bild från ArkivDigital

Marina födde 19 januari 1767 ett litet flickebarn som döptes efter mormor till Elsa. Lilla Elsa omhändertogs av sin äldre namne:
"Sedan fåkunniga pigan Marina Andersdotter uti Nyköpings hospital med spetalsdrängen Lars Jonsson avlat och uti januari månad 1767 framfött ett flickebarn, var jag såsom berörda pigas moder nödsakad taga barnet till mig, samt det med kläder, födo och skötsel, efter min ringa förmåga in till närvarande dag försett. Vad skulle jag hellre önska än vara av den förmögenhet, att jag hädanefter som hittills, besagda, av en olycklig moder framfödda barn, under mitt beskydd handhava och uppfostra kunde?

Jag understår mig icke, med vidlyftigt uppropande av min oförmögenhet härtill... nog av då i djupaste ödmjukhet anföras, att jag är en fattig änka, som till nödig födo och kläder icke annat haver, än, vad med mina händer uti en sjuklig ålder av 71 år, samt uti en efter bröd nog svår tid, kan förtjänas.
Jag anhåller därföre allra ödmjukast, det tänkes Eders Nåde av kristeligt medlidande så föranstaltas, att förberörda olyckliga barn måtte till allmosos undförande i Nyköpings hov-spettal bliva antaget, så länge och intill dess, det sig någorlunda födan förtjäna kan.Om barnet i anseende till dess späda ålder och i brist av nödig skötsel icke kan i hov-spettalet intagas, så vill jag icke undandraga mig, att det jämväl hädan efter under mitt beskydd hava"

Elsas bön hörsammades inte utan hon fick ta hand om sin lilla namne i nästan fyra år. Juldagen 1770 somnade den 71-åriga Elsa Eriksdotter in. Lill-Elsas vidare öden är okända.

För mer än fyrtio år sedan upptäckte jag, att min morfars farbror, THURE EMANUEL SANDGREN (1817-1876) under några år på 1840-talet var målarmästare i staden Hjo vid Vättern. Min morfars far, BROR JOHAN SANDGREN (1829-1917) vistades åren 1843-1844 som lärling hos sin storebror. Själv bröt Thure upp redan 1845 för att emigrera till Amerika, där han kom att vistas i 14 år, mestadels i Philadelphia och Wilmington, Delaware, men också i Kalifornien. I husförhörslängden för Hjo stadsförsamling kunde jag konstatera att Thure faktiskt ägde fastigheten "Tomt 37" - men jag hade givetvis ingen aning om vilken gatuadress detta skulle kunna motsvara idag. Vidare efterforskningar kring detta ämne har i flera decennier varit åsidosatta under rubriken "projekt för min ålders höst ..." en period i livet som aldrig tycks vilja infinna sig.

I måndags var jag inbjuden av Hjo-Tibro släktforskarförening för att föreläsa över ämnet VEM TROR DU ATT DU ÄR? på Folkhögskolan i Hjo. Det blev mycket lyckat, utmärkt lokal och en härlig, månghövdad publik. Efter sådana här framträdande brukar man få en liten blomma eller kanske någon form av publikation. Så även här, och gåvan handlade om Hus och Tomter i Hjo på 1700- och 1800-talet. Hemkommen från föreläsningen bläddrade jag ivrigt i häftet, och hittade en tomtkarta från 1822, där jag snabbt kunde lokalisera Nummer 37, alldeles nära torget och Vättern. Fram genast med en nutida karta över Hjo, och det fanns ingen tvekan: Tomt 37 är det samma som "Sjögatan 6" - en av Hjos mest charmerande små gator med gamla trähus på båda sidor. 

Det blev att raskt återvända till Hjo - där bor mina tre barnbarn, så det gör jag gärna - och hitta fram till Sjögatan. Huset låg där, precis som på kartan från 1822, och föreföll vara rejält gammalt, förmodligen från sent 1700-tal. Bilden ser ni här ovan. Spännande att se den fastighet där min morfars far faktiskt bodde på 1840-talet, och där hans storebror idkade målerirörelse under några år. Genom häcken på baksidan kunde jag ana två gamla skjul - kanske rent av från Thures tid - där han måhända förvarade sina färger och penslar ...

Detta är också släktforskning!

b2ap3_thumbnail_Thure-Emanuel-Sandgren-i-USA.jpg

Thure Emanuel Sandgren (1817-1876), målarmästare, ingenjör, uppfinnare, verkmästare, amatörkonstnär, globetrotter.

Ni vet säkert att det finns en lång rad böcker som är som kataloger över folk. Oftast är det samhällets stöttepelare, de manliga sådana, som visas i porträttgallerier i tjocka böcker från första halvan av 1900-talet. Ungefär som "Gods och gårdar" men med människor.

Hur många som finns vet jag inte. Själv äger jag "Porträttgalleri från Småland" och "Småländska kvinnor". Kanske finns det sådana för alla våra landskap. För oss släktforskare kan dessa böcker ha ett stort värde. Det kanske är första gången där som vi ser ett foto på en släkting.

Jag tror att böckerna inte enbart följer en geografiskt fördelning utan att det även finns en del yrkesmatriklar, som också har porträttbilder.

"Porträttgalleri från Skaraborgs län" finns på runeberg.org, säkert finns det fler där.

b2ap3_thumbnail_Smalandskvinnor1.jpg
I "Småländska kvinnor" finns bland annat ett uppslag från Västervik med kvinnorna i grosshandlarfamiljen Edlund och deras hem.

Mest är det män som avporträtteras, men också kvinnor. Boken ”Småländska kvinnor” gjordes av Georg Eneroth och kom ut 1941. Den presenterar över- och medelklassens kvinnor, men också yrkeskvinnor med egen position i samhället. Totalt omkring 1500 kvinnor i bild och text. Dessutom finns en lång rad fotografier på kvinnornas hem, i många fall interiörer. Kvinnor från alla tre länen i Småland finns med. Varje länsdel börjar med landshövdingens hustru, följt av kvinnorna i städerna och sedan landsbygdens kvinnor.

För varje stad är kvinnorna alfabetiskt ordnade. Västervik inleds med Inez Ahlquist som är teckningslärare vid flickskolan, Elna Andersson som är född Styrenius och maka till rådmannen Helge Andersson, Hulda Andersson som är föreståndare för Västerviks barnhem, och så vidare. Från landsbygden finns till exempel Elisabeth Brodin som är gift med pastorn Gustaf Brodin i Hallingeberg, Annie Lindberg som är lärare på skolan i Törnsfall, och tandläkaren Margit Holmgren i Ankarsrum.

Ett av få undantag från borgerlighetens kvinnor är till exempel Tekla Carlsson i Kalmar, gift med byggnadssnickaren Ragnar Carlsson. Hon var politiskt engagerad i Socialdemokraterna och hade en rad uppdrag för partiet i nämnder och styrelser.

Georg Eneroth gjorde också en bok om värmländska kvinnor, och boken "Västsvenska kvinnor och hem". Kanske finns det fler.

Sådana här böcker kan man köpa på antikvariat, loppisar och auktioner. På http://nomago.cognatus.se/ kan man söka i böckernas register.

Jag undrar om sådana här böcker ges ut fortfarande. Knappast, i dag finns ju all information på nätet.

Som ung arbetade min farmors moster som affärsbiträde i Salarp, och en dag kom en storvuxen lantbrukare in i affären. Han började samtala med det unga biträdet, och utbrast plötsligt »Är du Anna Thorssons dotter? Då hade du en krutgumma till mormor! Hon var den arbetsammaste kvinna jag har sett - hon jobbade hos oss, och tog 100-kilossäckarna på ryggen som en karl när vi tröskade!». Den hårt arbetande krutgumman var Hanna Thorsson (1862-1934), som jag omnämnde när jag bloggade om barnmorskedagböcker. Hon försörjde sina två barn på egen hand, så det var kanske inte så konstigt att hon tog de jobb som fanns - även om det innebar hårt arbete och tunga lyft. Hur såg egentligen livet ut för en ensamstående mor och hennes barn kring förra sekelskiftet? Hur såg samhället på dessa kvinnor, och vilka möjligheter fanns det till försörjning?

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter.jpg

Hanna Thorsson (1862-1934) med barnen Anna (1889-1962) och Thure (1898-1987) hos fotografen, någon gång i början av förra sekelskiftet.

Hanna föddes 1862 på Hagestadborg, en större gård i Löderups socken, som dotter till en statarfamilj. När hon var fyra år gammal avled fadern, och modern gifte aldrig om sig utan uppfostrade döttrarna på egen hand. Det kan dock inte ha varit helt lätt att försörja tre barn som ensamstående kvinna. I Smedstorps husförhörslängd 1875-1885 antecknas nämligen att hon var »fattig», så antagligen har socknens fattigvård bidragit till den lilla familjens utkomst. Dottern Hanna flyttade hemifrån 1879, sedan hon fått en tjänst som piga i Komstad by. På sin sjuttonårsdag knackade hon på hos kyrkoherden i Stiby församling för att visa upp sin prästattest från Smedstorp. Attesten avslöjar att hon läste dåligt både i bok och utantill, något som kan ha sin förklaring i att hon och systrarna säkerligen prioriterade att hjälpa modern i hemmet, framför att gå i skolan. Under de närmaste åren tjänstgjorde Hanna som piga på ett flertal ställen, och 1887 flyttade hon till arrendatorn Ahlberg i Ramsåsa socken. Det var under dessa år hon träffade den man som skulle komma att bli far till hennes dotter Anna 1889. Innan dottern föddes emigrerade han dock till USA, och Hanna stod ensam kvar med lilla Anna. I ytterligare två år stannade hon i Ramsåsa, innan hon hösten 1891 flyttade hem till modern i Smedstorp.

Man kan bara gissa vad invånarna i Smedstorp tyckte om att en ogift kvinna med ett utomäktenskapligt barn inflyttade till socknen. Forskning visar att barn utom äktenskapet visserligen var ganska vanliga på den nordiska landsbygden under 1800-talet, men att det ändå sågs som ett samhällsproblem. Det var dock inte den moraliska aspekten som vägde tyngst, utan den ekonomiska. Utomäktenskapliga barn ansågs nämligen bli allför betungande för fattigvården, och i vissa församlingar försökte man därför hindra ogifta mödrar från att flytta in - det hände även att man trakasserade dem, så att de skulle lämna församlingen. Många präster ansåg dessutom att födslar utanför äktenskapet var moraliskt förkastliga, och en dansk präst gick 1888 så långt så att han beskrev det som en »kräftsvulst på samhället». Intresset för utomäktenskapliga barn gällde dock bara de mödrar som förblev ogifta. Det var nämligen nästan uteslutande dessa som ansågs besvära fattigvården - kvinnor som fick barn strax före giftermålet, eller som sedermera gifte sig, utgjorde däremot inte något problem för socknen.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-o-Thorsson.jpgHanna med maken Ola Thorsson (1845-1900).

Historikern David Gaunt menar dock att de utomäktenskapliga barnen inte nödvändigtvis var ett problem för mödrarna. Han anser att ett oäkta barn kan ha höjt kvinnans värde på äktenskapsmarknaden, för om barnet hade kommit upp i tio-elvaårsåldern kunde det utföra nästan lika stort arbete som det kostade att försörja. Gaunt skriver avslutningsvis att »Om en man gifte sig med en 35-årig kvinna med ett tioårigt barn fick han en extra arbetskraft på köpet. [...] Detta var avsevärt mycket bättre än att gifta sig med en ung kvinna utan barn», och detta var precis vad som hände med Hanna. År 1897 flyttade hon och dottern till Borrby socken, där de inflyttade hos skräddaren och änkemannen Ola Thorsson i Blästorps by. Två månader senare gifte sig Hanna med den sjutton år äldre skräddaren, och året därpå föddes sonen Thure. Lyckan blev emellertid kortvarig, för Ola avled redan i mars 1900, niohundrasex dagar efter bröllopet...

Vid trettiosju års ålder stod Hanna alltså ännu en gång ensam kvar, nu som änka med två små barn att försörja, och det dröjde inte länge innan prästen antecknade ett litet »fattig» i församlingsboken. Hon blev nu åter ensam familjeförsörjare, och det var utan tvekan svårt att få ihop ekonomin. Historikern Birgitta Plymoth konstaterar att arbetsmarknaden vid förra sekelskiftet var strukturerad efter kön, så många kvinnor hamnade i fattigdom på grund av ensamförsörjning och omvårdnad av barn. När Hanna blev änka fanns inte heller några socialpolitiska program som stödde mödrar ekonomiskt, och samhället hade inget större ansvar att försörja sina fattiga medlemmar. De ogifta mödrarnas begränsade möjligheter på arbetsmarknaden stod alltså i skarp kontrast mot den tunga bördan som ensam familjeförsörjare, och Birgitta Plymoth sammanfattar det såhär: »Familjeförsörjande kvinnor var egentligen en anomali i förhållande till den norm som krävde att varje familj skulle förestås och försörjas av en man». Hanna var alltså ovanlig i det avseendet att hon som kvinna försörjde en familj, i ett samhälle där normen var att mannen skulle vara familjeförsörjare.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter-ldre.jpg

Hanna med barnbarnen Inga-Lisa och Anna-Greta.

Det var hårt arbete, men Hanna fick stor hjälp av den drygt tioåriga dottern Anna. Hon har långt senare berättat om sin barndom, och hur hon ofta fick stanna hemma och passa lillebror Thure medan modern var ute och arbetade. Anna mindes att det var jobbigt att passa Thure, och vid ett tillfälle gick hennes axel ur led när hon skulle lyfta honom. Man kan förstå att glädjen var stor när modern äntligen kom hem efter en lång arbetsdag, med någon kaka eller annat gott. Att Anna ofta var hemma från skolan ser man tydligt i hennes betyg från Blästorps skola 1898-1901. Hon hade hela tiden bra betyg i samtliga ämnen, och även högsta betyg i flit och uppförande, men när det gällde frånvaron ser det värre ut. År 1898 hade hon endast 8 dagars frånvaro, och 1899 var det 44 dagar. Samma år som styvfadern avled var hon dock frånvarande 78 dagar, och 1901 var hon borta hela 97 dagar från skolan.

Båda barnen flyttade hemifrån vid femton års ålder och Hanna flyttade själv till Vallby socken 1914, där hon fick en tjänst som hushållerska. Av någon anledning flyttade hon därifrån bara några veckor senare, för att istället flytta in hos sin dotters svärfar i Bästekille, Södra Mellby socken. Även där arbetade hon som hushållerska, och det måste varit ganska lustigt för barnbarnen att mormor var hushållerska hos farfar. Barnbarnet Inga-Lisa minns att Hanna var en bestämd tant, och de vågade inget annat än att lyda henne. Kanske var det därför man hoppades att Helge och Folke skulle lära sig bättre av att bo en tid hemma hos mormodern, när de hade svårigheter i skolan? Sina sista år spenderade Hanna på Tommarps ålderdomshem där hon avled av en hjärnblödning 1934, efter ett långt och strävsamt liv. Jag får alltid en känsla av stolthet när jag tänker på henne, och hur hon arbetade och slet för att på egen hand försörja sina två barn. Min farmors mormors mor Hanna - krutgumman som bar 100-kilossäckarna på ryggen som en karl.

Referenser / lästips

Gaunt, David, »De ogifta mödrarna och deras barn», i Gaunt, David, Familjeliv i Norden, Stockholm, 1996.

Plymoth, Birgitta, »Kvinnors "medborgerliga" möjligheter : Kvinnor och fattigvård under sent 1800-tal», i Kvinnor på gränsen till medborgarskap : genus, politik och offentlighet 1800-1950 (red. Christina Florin och Lars Kvarnström), Stockholm : Atlas, 2001.

Även om jag började släktforska tidigt och har hunnit fråga mina släktingar om mycket, kändes det ändå som att många frågetecken fanns kvar när min morfar hastigt avled i ett hjärtstopp i maj förra året. Saker jag hade glömt att prata om och ny information som tillkommit under det senaste årets forskande. Än mer påtagligt blev det åtta månader senare, då jag snubblade över något helt nytt och okänt om min morfars familj och han fanns inte kvar att fråga.

Det hela började med att jag för första gången hade beställt hem en personakt från ett av landsarkiven. Flera andra släktforskare hade berättat för mig om dessa och visat vad de kunde innehålla. Tidigare trodde jag inte att de kunde tillföra min forskning något nytt - jag visste ju redan "allt" om min morfars familj. Det som fick mig att tänka om var de stora luckor som fanns i Gävle Heliga Trefaldighets kyrkoarkiv på nätet. Böckerna sträcker sig över en lång tid och det i kombination med sekretessreglerna resulterar i att jag bara kan följa mina släktingar på morfars sida fram till 1925 (nästa bok omfattar åren 1926-1956).  Till slut gjorde jag en beställning på min morfars båda föräldrar, Sven Fredrik Verner Bäckström (1893-1982) och hans hustru Elsa Elisabet f. Hedberg (1897-1991).

Elsas-personakt.JPGFörsta sidan av personakten på min morfars mor, Elsa Bäckström f. Hedberg.

Personakter upprättades 1947/1948 av pastorsämbetena och skulle innehålla uppgifter som t.ex. namn, födelsedatum och födelseförsamling. En akt gjordes för varje person och följde med denne genom livet - anteckningar om yrken, flyttningar och äktenskap skrevs in fram till 1991-06-30.

Uppgifter om föräldrar fördes in då det gällde minderåriga barn. Barn i äktenskapet och utom äktenskapet antecknades i moderns personakt. Anteckningen skulle dock endast göras i den mån den kunde ske med ledning av församlingsboken i den församling där man var skriven. Det kan därför saknas uppgifter om barn som t.ex. flyttat hemifrån. I faderns personakt antecknades mellan 1947-1967 endast hans barn utom äktenskapet som var trolovningsbarn eller arvsrättsförklarade. Övriga barn utom äktenskapet och barn inom äktenskapet antecknades inte.

1971 utfärdades anvisningar om att man retroaktivt skulle komplettera faderns personakt med uppgifter om barn i äktenskapet. Denna komplettering skulle göras med ledning av hustruns personakt och/eller församlingsboken där man var skriven. Ytterligare efterforskningar behövde inte göras för att säkerställa att allt fanns med.

 Så en dag kom det ett mejl från landsarkivet med de beställda personakterna. Jag ögnade igenom dem och såg vid första anblick inget märkvärdigt. Några av de yngsta barnen stod med och födelseuppgifterna stämde överens med de jag redan hade. Men, så såg jag plötsligt att bland barnen fanns ett nytt namn! En till syster till min morfar!? Flickan hette Elsa Birgitta och var född 1941-09-12. I parentes stod död. När då? tänkte jag. Aldrig hade jag eller min familj hört talas om detta barn. Kunde det vara ett skrivfel?

Som släktforskare får man ganska snabbt lära sig att det som sägs inom släkten inte alltid stämmer. Den största anledningen till att jag ifrågasatte uppgiften att morfar haft en till syster var för att det alltid hade pratats väldigt öppet om familjen. Hemma i bokhyllan har jag dessutom min morfars mors gamla konfirmationsbibel, där alla barn, barnbarn och ingifta finns nedskrivna med namn och födelsedatum. Ja, alla utom denna Birgitta...

Utdrag-ur-familjebibel.JPG
Uppslag i familjen Bäckströms bibel, som morfars mor Elsa fick vid konfirmationen 1911.
Här antecknades barn, barnbarn och ingifta släktingar.

Familjen Bäckström bodde trångt i en lägenhet på Nynäsplan i Gävle, två vuxna och tio barn. Det var knapert. Fadern Sven hade många olika ströarbeten under årens lopp och var bl.a. chaufför på bussen som gick fram och tillbaka till Forsbacka i Valbo. Av fattigvårdens handlingar framgår att familjen flera gånger ansökte och beviljades bidrag för att ha råd med mat, hyra m.m. På gården fanns ett trädgårdsland där man odlade egna grönsaker, och i burar födde man upp kaniner som senare skulle bli mat. Av skinnet som blev över gjorde Elsa handskar och mössor. Inget gick till spillo.

Min morfar föddes den 17 oktober 1937 och fick namnet Ulf Arnold. Hans mor Elsa hade då fött sammanlagt nio barn under 14 års äktenskap. Ulf blev tilltalsnamnet, och Arnold fick han som andranamn för att hedra en äldre bror som dött 1932 av diabetes, bara fem år gammal. Historien om Arnold har jag fått höra ända sedan jag var liten, och den känner i stort sett alla i släkten till. Även fast pojken inte är begravd på samma ställe som föräldrarna så valde man ändå att skriva in hans namn på deras gravsten i samband med att hans egen gravplats togs bort efter några år. Han finns dessutom inskriven i familjebibeln tillsammans med de andra barnen, och där finns ett † i anslutning till hans namn.

Vem var då Birgitta? Jag började leta, försökte hitta svar. Först en sökning i Sveriges Dödbok, men inget napp. Efter ytterligare några försök kunde jag konstatera att det saknades uppgifter under flera år från Gävles församlingar på 1940-talet. Kanske var det förklaringen. Eftersom jag hade ett födelsedatum började jag istället söka i kyrkoarkiven utifrån det. Originalet av Gävle Heliga Trefaldighets födelsebok 1941 fanns inte skannad och digitaliserad, så jag fick nöja mig med SCB:s utdrag. Efter en del bläddrande hittade jag ett barn med rätt namn och föräldrar, född som barn nr 264 det året! Det fanns en till syster!

 Elsa-fdelse-1941.jpg

SCB:s utdrag av Gävle Heliga Trefaldighets födelsebok, 1941.

Med tanke på att flickan stod som död på personakten började jag leta vidare i dödboken, också den i form av SCB:s utdrag. 1941 - inget napp. 1942 - samma. När jag öppnade året 1943 hade jag inga stora förhoppningar om att hitta henne, men så plötsligt fanns hon där, död 1943-11-17. Dödsorsaken: Bronchit. capillaris. Mongolismus. Med andra ord luftrörsinflammation till följd av mongolism, idag mer känt som Downs syndrom...

Jag var i chock. Hur kunde morfar inte ha berättat om detta? Jag var helt övertygad om att han skulle ha berättat om han visste något. Med morfar borta fick jag istället fråga andra släktingar om de kände till något. Jag ringde till syskonen Göran (f. 1931), Ulla (f. 1934) och Hans (f. 1935), men ingen visste något. Svaret jag fick var att det kunde ha funnits ett syskon till, men att det barnet i så fall var dödfött. Att barnet skulle ha bott hemma med de övriga i nästan två år verkade omöjligt, även om både födelsebok och dödbok uppgav föräldrahemmet som den adress hon var skriven på.

 
Elsa-dd-1943.jpg

SCB:s utdrag av Gävle Heliga Trefaldighets dödbok, 1943.

Mina efterforskningar slutade inte där. Jag ville få fram hela sanningen. Antingen ljög alla om att de inte visste något, eller så hade barnet aldrig bott hemma. Jag tyckte ändå att någon borde ha känt till det, särskilt Göran som ju skulle fylla 12 år samma år som Birgitta gick bort, men icke. Istället tog jag kontakt med landstingsarkivet i Gävle. De förvarar bl.a. födelsejournaler för barn som är födda på sjukhuset i staden. Där fanns Birgitta med 1941, 3550 g tung och 53 cm lång. Hon inkom den 19/9 (födelsedagen) och utgick därifrån först den 1/10. Barnet har sneda ögon. Tar ofta fram tungan. Skriker ibl. omotiverat. Är med allra största säkerhet ett fall av mongolism.

Det förefaller som att Birgitta aldrig togs hem efter sin födelse den 19 september 1941. Hon blev kvar på sjukhuset på inrådan av läkaren. En typisk mongol med sneda ögon, sadelnäsa, stor tunga, ökad flexibilitet i lederna och misstänkt korta lillfingrar. Pat. fjällar kraftigt över hela kroppen. Därifrån flyttades hon i oktober till barnhemmet Lilla Källbäck. Det framgår av en liten blyertsanteckning som både jag och arkivarien först hade missat. Av handlingar från landstingsarkivet och stadsarkivet i Gävle framgår vidare att Birgitta hämtades till barnhemmet direkt från lasarettets medicinska avdelning. Orsaken: att hon på grund av sin sjukdom inte kan vårdas i föräldrahemmet. Läkaren ansåg att barnet behövde emottaga vård på grund av att det är mongoloid idioti samt även med hänsyn till familjens sociala fäste.

b2ap3_thumbnail_Lilla-Kllbck-oktober-1937.jpg

Lilla Källbäck i Gävle byggdes 1922 som ett mödra- och spädbarnshem. 1926 övertogs det av barnavårdsnämnden och drevs som barnhem fram till 1970-talet. Foto: Länsmuseet Gävleborg.

Jag letade vidare. Efter ytterligare förfrågningar hos landstingsarkivet visade det sig att Birgitta flyttades från Lilla Källbäck till Sinnesslöanstalten Karlsberg i Gävle hösten 1943. Hon var då ca två år gammal. Denna typ av hem kallades också för "idiotanstalter", och var uppförda i syfte att vårda och uppfostra "idioter". Gävle låg i framkant när det gällde att ge särskild vård till behövande barn, och hade bl.a. öppnat landets tredje sinnesslöskola 1874.

I Nordisk familjebok från 1910 kan man läsa vad som kännetecknade en idiot. Det var en okunnig och obildad person. En som är oförmögen att begripa eller lära något. En fåne eller en sinnesslö individ som är andesvag. Under begreppet "idioti" kan man vidare läsa: "[...] en medfödd eller i barndomen uppkommen ytterlig svaghet hos själsförmögenheterna, så att dessa icke utvecklas, utan kvarstå på en ståndpunkt, som motsvarar eller understiger den tidigare barnaålderns andliga nivå. I allmänhet kan det sägas, att verklig idioti icke blott beror på en afstannad utveckling af hjärnan och dess bark, utan har sin grund i sjukdomar under fosterlifvet eller den tidigaste barndomen, hvilka på ett bestående sätt skadat hjärnbarken."

I Gävle stads barnavårdsnämnds arkiv finns en ansökan till anstalten daterad den 29 september samma år, och bifogat finns åldersbetyg, läkarutlåtanden samt en ansvarsförbindelse där barnavårdsnämnden tar på sig att betala 150 kr/år för flickans vistelse på hemmet. Exakt när hon flyttades över till Karlsberg framgår inte av handlingarna, men jag visste sedan tidigare att hon dog redan i november samma år. Om dödsfallet finns inga särskilda handlingar från Karlsberg - det enda som tar upp saken är en liggare över de inskrivna barnen och där har man skrivit död.

Till slut fick jag alltså svar på vem Birgitta var och vad som hade hänt henne. Hon är ett tragiskt exempel på den syn man hade på vissa sjukdomar och utvecklingsstörningar förr i tiden, ja kanske till viss del även idag. Jag blev väldigt illa berörd. Till en början arg på föräldrarna, som så enkelt verkar ha lämnat kvar henne på sjukhuset och sedan åkt tillbaka hem och låtsats som att ingenting hade hänt. Aldrig berättat om det för sina andra barn, om lilla Birgitta som åkt till himmelen. Nu i efterhand ser jag det i ett annat ljus. Självklart måste händelsen ha satt sina spår i min morfars föräldrar, kanske mer än någon anade. Vem vet om Elsa grät sig till sömns i flera månader efteråt, eller om det var Birgittas öde som gjorde att Sven var så glad i spriten? Det var inte bara deras beslut att Birgitta skulle vårdas på barnhem, det var samhällets. Den tidens ideal. Kanske hade hon fått vara kvar hemma om det istället hade utspelat sig idag. Jag hoppas och tror det.

Man är inte död förrän man är bortglömd. Genom släktforskningen kan vi göra våra släktingar levande igen.

b2ap3_thumbnail_Elsa-och-Sven-Bckstrm.jpg
 Min morfars föräldrar, Sven och Elsa Bäckström.

Lästips:

• Statens offentliga utredningar 1949:11 - Betänkande om sinnesslövården
  (finns att ladda hem gratis här)

• Öhman, Annica, Barnen från Källbäck, 2006.

De allra flesta släktforskarföreningar har någon sorts forskarhjälp dit medlemmarna kommer för att få hjälp att lösa stopp, tyda något besvärligt textavsnitt eller hitta mer information, om sina släktingar. I min förening, Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening, heter denna forskarhjälp AnAkuten och hålls normalt en gång i månaden.

Jag har funderat över varför det är så roligt att vara med på AnAkuten. Det är förstås stimulerande att träffa folk, särskilt de som delar mitt intresse för släktforskning och historia, men framför allt så lär jag mig själv massor varje gång. Varje AnAkuten är ett äventyr i sig: jag kan få tyda ett femtiotal dödnotiser, försöka spåra en kvinna som enbart anges vara född i "Värmland", söka i generalmönsterrullor, leta efter bouppteckningar, hitta levande släktingar utifrån väldigt luddiga uppgifter eller så tydligt som möjligt förklara varför den funne personen nog inte är den som eftersökts.

På senaste AnAkuten i måndags hjälpte jag en nybörjade att komma igång med sin forskning. Hon blev varse att släktforskning inte bara handlar om att leta rätt på namn och levnadsår utan att man även lär sig om den tid och miljö våra anor levde i. En av hennes förfäder avled 1834 i Partille och när vi slog upp dödboken möttes vi av ett uppslag där 54 av de 58 döda alla avled i samma sjukdom. Det vi beskådade var kolerans intåg i Sverige, där Göteborg ju drabbades först. Hennes anfader var en de först avlidna i sjukdomen.

b2ap3_thumbnail_Partille-C-3-1829-1860-Bild-33-sid-57.jpg

Koleraepidemin 1834. Partille, C:3, sid 57. Bild från ArkivDigital.

För någon vecka sedan var jag med på Katrineholms-Flen-Vingåkers släktforskarförenings Jourhavande släktforskare på biblioteket i Katrineholm, där föreningen disponerar ett rum. Under kvällen levde vi upp till uttrycket "Finns det hjärterum finns det stjärterum" när vi slog någon sorts inofficiellt världsrekord i hur många släktforskare man kan trycka in i ett rum. Ändå kändes det inte trångt så rummet kanske är inlånat från Hogwarts och helt enkelt blir lite rymligare för varje person som ivrigt försvinner in i ett aktuellt genealogiskt mysterium. I detta uppenbarligen magiska rum flockades ivriga släktforskare för att med benäget bistånd av KFV:s trevliga experter tolka svårlästa texter och lösa knepiga problem. Jag träffade några forskare som jag utbytt anor med på Anbytarforum och vi diskuterade en släktkrets i en av mina favoritsocknar, Björkvik. Trots att jag själv inte ingår i släktkretsen har jag utforskat den rätt grundligt. Visst är det givande att ha mejlkontakt med andra forskare eller delta i diskussioner på Anbytarforum men det är ändå betydligt trevligare att träffas "på riktigt". I en kväll fylld av släktforskning var nog höjdpunkten ändå att få vägleda en nybörjare in i släktforskningens förtrollande värld.

Så om du har fastnat i din forskning eller bara vill prata släktforskning med likasinnade, besök din lokalförenings nästa släktforskarjour!

När den förra regeringen för åtta år sedan tillträdde, skyndade sig den nya Kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, att avskaffa den styggelse, som den förrförra regeringen hade infört, nämligen GRATIS INTRÄDE på de statliga museerna. Som alla vet, utgör intäkterna från inträdesavgiften endast en mycket liten del av den totala budgeten för ett statligt museum, men den utgör i sig en hög tröskel för alla dem, som kanske skulle vilja besöka våra i övrigt skattefinansierade kulturella institutioner. När avgiften slopades upplevde de statliga museerna en publiktillströmning som aldrig förr, en guldålder som sedan effektivt ströps när avgifterna återinfördes. Men för Lena Adelsohn Liljeroth och hennes allianskamrater handlade det om en helig princip, en ideologi som predikar att svenska folket skall uppfostras att förstå att "om det smakar så måste det också få kosta" och "man skall betala för sig - det finns inga fria luncher". För den principen offrade man gärna hundratusentals intresserade besökare och många museer tvingades återgå till sin tidigare Törnrosatillvaro.

Som en av sina allra första åtgärder, meddelar den nya regeringen och den nya kulturministern, Alice Bah Kuhnke, att inträdesavgifterna nu åter slopas, och museivärlden (åtminstone de statliga museerna) jublar. Man kan säga att just detta vägval har blivit en sorts symbolfråga, där den nya regeringen inkasserar en massa pluspoäng och där slutsatsen måste vara: Kulturell generositet kostar inte så mycket, men skänker enorm goodwill och många positiva vibbar. 

Osökt kommer vi därmed in på en annan del av kultursektorn; VÅRA ARKIV! Borde inte också denna statliga verksamhet vara befriad från avgifter? Vadå? säger ni kanske. Det kostar väl inte något att besöka Riksarkivet eller våra landsarkiv? Nej, det gör det inte och det skall det, bl a av demokratiskäl, inte göra. Samma sak gäller för våra bibliotek, som tack och lov fått en skyddslag kring sin verksamhet. Ändå kostar det i dag en bra slant att "besöka" Riksarkivet och Landsarkiven. Detta om man med ordet "besöka" menar "få tillgång till". I dag besöker vi mestadels våra arkiv via våra datorer i hemmet. Digitaliseringen har medfört en radikalt förbättrad tillgänglighet. Vi behöver för det mesta inte längre ägna tid och energi åt mångmilafärder till just det arkiv vi behöver få tillgång till. Mycket av det viktigaste materialet finns redan där hemma - på några knapptryckningars avstånd.

Detta är välsignat och bra, men det kostar! Runt tusenlappen per år vill Riksarkivet ha av oss för att vi skall få tillgång till de med offentliga medel inskannade digitala bilder, som utgör vår gemensamma kulturskatt och egendom. Är detta rimligt? Egentligen inte! Om folkbiblioteken och de statliga museerna är avgiftsfria, så skall givetvis även arkiven vara det, även om man idag väljer att nyttja dem på ett modernt sätt; Digitalt. Jag tror mig veta, att t.o.m. Riksarkivarien är av denna mening, men att det just i vårt land finns en ytterligare dimension att förhålla sig till; förekomsten av en eller flera kommersiella aktörer!

I begynnelsen var GENLINE, företaget som vägrade acceptera Riksarkivets dåvarande slutsats, att en digitalisering av det svenska kyrkoboksmaterialet aldrig skulle vara ekonomiskt möjlig eller försvarbar. När det lilla företaget så småningom kunde påvisa att det faktiskt var möjligt, och det började flyta in pengar, ändrade Riksarkivet sig plötsligt och ville nu själva ha en del av kakan, helst hela. Under många år motarbetade Riksarkivet mer eller mindre aktivt Genline, men fick till slut stryka flagg när det stod klart att offentlighetsprincipen krävde så. Riksarkivet inledde nu ett samarbete med Mormonkyrkan (FAMILY HISTORY LIBRARY - FHL), som ju en gång hade mikrofilmat större delen av de svenska kyrkoböckerna - i alla fall fram till 1860/1895. Det handlade således om att göra om hela Genlines arbete, och utifrån samma rätt bristfälliga grundmaterial (Mormonfilmerna) åstadkomma digitala bilder. Genlines bilder finns i dag hos släktforskningsjätten ANCESTRY medan bilderna från Riksarkivet/FHL finns både hos FHL (dock endast på deras bibliotek och arkiv - inte på nätet) och på Riksarkivets Digitala forskarsal (mot avgift).

Hade det nu bara handlat om dessa två aktörer, hade det kanske inte varit så svårt att avskaffa Riksarkivets avgifter. Men det finns en tredje aktör: ARKIV DIGITAL - en mycket duglig sådan, som tagit sig för att göra det som Riksarkivet borde ha gjort, nämligen att göra om mormonernas arbete från 1950- och 1960-talet, men nu med moderna metoder och i färg. Till forskarnas förtjusning har företaget med sin digitalfotografering åstadkommit en överlägsen bildkvalitet och ett utmärkt navigeringsverktyg. Det finns väl ingen svensk släktforskare som i dag skulle vilja vara utan Arkiv Digitals version av de svenska kyrkoböckerna till förmån för Riksarkivets eller Ancestrys? Om Riksarkivet till sist skulle få för sig att avskaffa forskningsavgifterna, skulle det då innebära slutet för Arkiv Digital?

En flitig släktforskare behöver i dag alla tre resurserna ... och sammantaget blir det ganska dyrt:

ARKIV DIGITAL för det primära materialet; Kyrkoböcker, Bouppteckningar m.m.

ANCESTRY för det visserligen bristfälliga men ändå användbara registret till födda i Sverige 1860-1941, samt för alla de möjligheter man erbjuder kring forskning i andra länder, främst USA men också Canada och de nordiska länderna.

RIKSARKIVET för allt det övriga material som inte finns hos de andra.

Man skulle önska sig någon form av samarbete mellan Riksarkivet och Arkiv Digital, men exakt hur det skulle gå till och med vilka ekonomiska förtecken, är inte jag människa att begripa. Men visst skulle det vara bra ...

Nyligen köpte jag Kugelberg-skivan, en riktig guldgruva för oss släktforskare. Jag hade hört mycket gott om denna skiva, och med tanke på att Kugelbergska samlingen innehåller drygt 200.000 tidningsnotiser hoppades jag på något fynd kopplat till min eget släkt. Jag blev inte besviken, för det dröjde inte länge innan jag hittade svaret på ett av släktträdets många frågetecken - hur och varför min farmors farmors mormors halvbror Carl Joseph Carlberg i Linköping begick självmord 1895. Hela händelsen beskrivs detaljerat i en liten tidningsnotis från den 17 juni samma år:

»Aftonen förut hade han suttit och samspråkat med en umgängesvän till kl. ½ 9, och hvarken denne, ej heller Carlbergs hustru eller tjensteflicka hade hos honom iakttagit någon förändring, som lät ana hvad som skulle inträffa. Man gick lugnt till sängs, och först i går morgse, då tjensteflickan kom in i C:s arbetsrum, hvilket äfven tjenade som hans sofrum, upptäcktes det sorgliga tilltaget. C. fans hängande i en snara af smalt snöre, hvars öfre ända han fäst i en klädhängare på dörrposten. Hans kropp var redan stel och kall. Innan C. skred till utförande af sitt dystra beslut, hade han ordnat sina papper m. m. samt skrifvit ett bref till nämnde umgängesvän. Orsaken till sjelfmordet känner man ej med visshet, men torde denna med allt skäl få sökas i de kroppsliga lidanden, hvaraf C. hemsökts i följd af gikt samt hjertfel.»

I äldre tid var självmord en brottslig handling, som krävde att man undersökte i vilket sinnestillstånd självmordet hade begåtts. Lagen var nämligen väldigt sträng när det gällde dessa så kallade »självspillingars» begravningar. I 1856 års upplaga av 1686 års kyrkolag kan man till exempel läsa att »Begrafning i tysthet, som efter Domarens utslag bör verkställas, sker utan någon sollenitet, och utan likföljande procession, allenast under närvaro af dem, som dervid hafva något att uträtta, hvarjemte alla ceremonier och bekostnad af klockor, vagnar och sermon blifva förbjudna, skolande den som häremot bryter plikta 200 daler S:mt, beslagaren och socknens fattige till tveskiftes, eller i brist af böter straffas med 14 dagars fängelse. Om någon prestman en sådan oloflig begrafning tillåter eller bevistar, sättes han, sedan han derom öfvertygad blifvit, ifrån sitt embete på ett halft års tid». 

Denna typ av begravning gällde alltså för personer »som i hufvudsvaghet, raseri eller annan vånda afhändt sig lifvet» (för att citera en kunglig förordning från 1727), men om någon uppsåtligen begått självmord var lagen ännu strängare. Då väntade en så kallad neslig begravning (sepultura asinina), då »en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfvas» (1734 års lag). I 1856 års version av 1734 års lag finner man en annan formulering, som ännu tydligare visar den negativa synen på självmord. Där stadgas nämligen att nesliga begravningar »verkställes af skarprättaren, som nedgräfver den döde kroppen i skogen eller galgbacken, lika som ett oskäligt kreatur»... Först på 1860-talet upphörde självmord att klassas som brott, men det det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan självmördare tilläts att begravas på sedvanligt sätt. 

b2ap3_thumbnail_C-J-Carlberg-1_20141016-190836_1.jpg

Ur Kugelbergs klippsamling (från Kugelberg-skivan)

De undersökningar som hölls i samband med självmord var ofta mycket djupgående, eftersom myndigheterna ville ta reda på exakt hur och i vilket sinnestillstånd ett självmord hade skett. Man ville tränga in i den avlidnes tankevärld och livssyn, man ville få en så bra bild som möjligt av hälsotillståndet, tillvaron, ekonomin samt det allmänna beteendet och levernet. Det efterlämnade källmaterialet (som i regel finns i urtima tingets domböcker) är därför väldigt innehållsrikt, och ger oss släktforskare en unik möjlighet att lära känna personen som begick självmord.

Hustrun Elna Håkansdotter (1693-1729) från Ålstorp i Västra Karaby socken är en av de personer man möter i domböckerna. Hon hade till en början varit lugn och frisk, men efter ett års äktenskap hade hon plötsligt en dag gått in i en hage för att sova, och hade därefter varit yr och huvudsvag. I sex veckors tid hade hon dessutom med jämna mellanrum skrattat i flera timmar i sträck. I början av 1720-talet hade hon åter varit svag och yr under lång tid, och vid ett sådant tillfälle hade hon rymt från dem som vaktade henne och återfanns i ån. När hon blev hämtad därifrån hade hon blivit mycket upprörd, och klagade över att folket inte lät henne vara kvar i ån, »hwarest så gott och wackert war». Vittnen berättade att Elna i övrigt var en snäll och gudfruktig kvinna mellan sjukdomsperioderna, även om hon efter den första perioden 1713 hade fått ett »fasligt och bistert uppseende», något hon inte haft tidigare. Långfredagen 1729 försvann Elna från hemmet, varpå äldsta dottern och några andra letade efter henne vid ån. Denna gång hittade man henne avliden - hon hade ännu en gång vandrat ut i ån, där hon sagt sig »hört så mÿcket spel och wackert folk», och drunknat.

b2ap3_thumbnail_Trans-1747_20141016-190936_1.jpg

Även i kyrkböckerna finns emellanåt detaljerade uppgifter om begångna självmord, såsom här i Tranås kyrkbok 1718-1751. Löjtnant Mormans stalldräng Per Skogberg hade i december 1747 hängt sig i stallet med hjälp av ett hästgrimmeskaft, och vid ett efterföljande urtima ting beslöts att kroppen »af ährligt folck skulle nedtagas, handteras och i tysthet afsijdes på Kyrkiogården nedgräfwas» (Tranås CI:2, sid 83; AD Online).

Klockaren Paul Sandberg (1771-1806) i Vallby hittades död upp och ner i en brunn, »där han således efter allt utseende af hufwudswaghet sig sjelf dränckt och såmedelst lifvet afhändt», konstaterade häradsrätten. Ett vittne berättade att han funnit klockaren »till sinnet ganska swag och oredig», och klockaren hade själv berättat för vittnet att han inte kände sig »rätt frisk sedan han dagen tillförene, under en resa till Cimbrishamn, blifwit af regn genomblötad och såmedelst till hellsan skadad». Detta regn hade tydligen lett till någon form av sinnessjukdom, för efter besöket i Simrishamn hade klockaren »uti ord och åthäfwor synts både oredig och till sinnet owanligt störd». Det var alltså ingen tvekan om att självmordet skett under ett anfall av sinnessjukdom, så klockaren slapp en neslig begravning. När inspektorn Peter Fredrik Carlsson (1790-1835) begick självmord i Ingelstorp var däremot tryckande fattigdom den huvudsakliga orsaken. I domboken kan man läsa att fjärdingsmannen hade hittat Carlsson

»sittande död wid wäggen i Logen af Östra Längan till hans arrenderade hemman, hållande i högra handen en afskjuten pistol, hwars mynning war riktad tätt emot högra tinningen, der skott ingått i hufwudet och bildat ett rundt hål ofvanför högra örat, och hwarigenom äfven hufvudskålen blifvit spräckt på flera ställen; men för öfrigt ingen yttre åkomma. Dessutom hade förekommit att Carlsson någon tid förut lidit af en märkbär sinnes oro, som grensat till förvirring i följd af hans ytterst fattiga omständigheter». 

Även i dagstidningarna kan man hitta detaljerade uppgifter om begångna självmord. Rubriken »Sjelfmord» i fetstil var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet, och dagstidningarna är ibland skrämmande sensationslystna. Inga detaljer sparas, och den personliga integriteten far all världens väg. Landskrona-posten berättade till exempel i september 1896 att handlanden M. Persson från Flygeltofta i Saxtorps socken hade begått självmord i en furudunge i närheten av sitt hem, genom att skära sig med en kniv i halsen och magen. Han hade påträffats vid liv morgonen därpå, men avled kort därefter. Orsaken troddes vara sjuklighet. Ett exempel på att självmord var en nyhet som spred sig långväga finner man då tidningen Wernamo i mars 1882 skriver om två skåningar som hade begått självmord, skräddaren Nordqvist i Malmö och f. d. soldaten Påhlman i Stora Herrestad. Tidningen skriver utan omsvep att »De voro båda storsupare. Skräddaren, som efterlemnar hustru och sju barn, dränkte sig i kanalen, och f. d. soldaten sköt en kula i pannan». 

För oss släktforskare är ett självmord alltså inte bara en tragisk händelse i släktträdet, utan även en möjlighet att lära känna de anförvanter och förfäder som valde att ta sina liv. Vilka de var, hur de tänkte, hur de bodde och hur de såg på sitt eget liv - det liv som de så tragiskt valde att avsluta.

Lästips

Jarrick, Arne, Hamlets fråga : en svensk självmordshistoria, Stockholm : Norstedt, 2000.

Odén, Birgitta, Leda vid livet : fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, Lund : Historiska media, 1998.

Så var det äntligen dags! Nu på söndag den 19 oktober kl. 20.00 är det säsongsstart för TV-programmet "Allt för Sverige". Den nya säsongen är den fjärde i ordningen och visas som vanligt på SVT1 med Anders Lundin som programledare. Tio utvalda svensk-amerikaner med olika bakgrund kommer till Sverige med förhoppningar om att få lära sig mer om vårt land och sina svenska släktingar.

Tillsammans med deltagarna och programledaren slussas vi mellan olika platser i Sverige för att få veta mer om svensk kultur och kutym. Vackra naturlandskap varvas med historia och udda tävlingsgrenar. En efter en får deltagarna åka tillbaka till USA, bara en blir kvar och får priset - en släktträff med den svenska släkten.

Under våren 2014 fick jag beskedet att jag fått en av släktforskartjänsterna inför den kommande säsongen. Tillsammans med Leif Mörkfors, som fick huvudansvaret, skulle jag samla ihop det material som så småningom blev till en levande berättelse i TV. Redan innan jag satte igång förstod jag att det var ett enormt arbete, men det visade sig vara ännu större än jag trodde!

Den första månaden på mitt nya jobb ägnades åt att kontrollera att de som ansökt till programmet verkligen hade svenska anor. Programmet har en egen hemsida där man fyller i ett formulär med ett stort antal frågor, bl.a. kring vad man vet om den svenska släkten, och utifrån den informationen började jag mitt sökande. I vissa fall fanns det mycket upplysningar, men oftast var det ganska knapert. Vissa hade far- eller morföräldrar som emigrerat, andra hade en farfars farfars far som gjort samma sak 50 år tidigare. Varje fall var unikt och hade sin problematik.

En första gallring gjordes av de castingansvariga genom intervjuer på telefon och Skype. Därefter valdes ett 40-tal personer ut för att träffa castingteamet  i USA innan det slutgiltiga beskedet kom. Vid valet av deltagare var det i första hand deras personlighet som spelade in, men vi ville även ha personer med släkt från spännande (och nya) platser och med spännande släkthistorier.  

När deltagarna var valda började nästa del i arbetet, nämligen att generation för generation följa deras svenska emigrants släkt bakåt i Sverige och hitta spännande information. Både jag och Leif ville hitta det där lilla extra om varje person för att göra berättelserna mer levande, så det blev ett intensivt forskande, både i kyrkoarkiv och andra handlingar. Parallellt med det började vi också forska framåt i tiden för att hitta levande släktingar till en ev. släktträff. Eftersom vi inte visste vem som skulle vinna var vi tvungna att förbereda alla tio!

b2ap3_thumbnail_Allt-fr-Sverige.jpg

Troy, John, George, Nick, Leslie, Courtney, Nate, Jennette, Katie och Amanda
- de tio deltagarna i fjärde säsongen av "Allt för Sverige". (Foto: SVT)

Programmets kärna, som särskilt intresserar oss släktforskare, är de s.k. "skatterna", där deltagarna ensamma får åka iväg till sin svenska släkts hembygd och lära sig mer om hur livet var för dem innan de emigrerade. På en stubbe, sten eller annan upphöjning i naturen får deltagarna öppna en skattkista, vilken innehåller ett brev och ett urval av fotografier och andra dokument som kastar ljus över deras för länge sedan avlidna förfäder.

Det är spännande, lärorikt och känslosamt. Många tror kanske att det "bara är TV", och att man genom omtagning efter omtagning tvingat fram en tår eller två, men så är verkligen inte fallet.  Jag deltog även under inspelningarna och ansvarade då för de ovannämnda "skatterna". Till min förvåning blev flera av deltagarna mycket berörda av det de fick veta om sin släkt, och många gånger resulterade det i att även vi i inspelningsteamet fällde en tår - särskilt när deltagaren läste sitt brev högt. En av anledningarna till att det är så väldigt laddat är för att breven också anknyter till deltagaren och dennes livserfarenheter. Man kan t.ex. hitta likheter mellan deltagaren och någon av hans eller hennes förfäder. Det förstår man tyvärr inte alltid i TV, eftersom större delen av materialet har klippts bort.

I andra fall är tyngdpunkten i berättelsen istället varför deltagarnas släktingar valde att lämna Sverige. Genom kyrkböcker och andra källor kan man måla upp en bild av hur vissa levde i svår fattigdom och inte hade något annat val än att emigrera. I vissa fall kan man också hitta mer konkreta avtryck från deltagarnas förfäder, t.ex. genom brev som skickats från USA hem till Sverige.

Kanske handlar det i slutändan om att äntligen få en slags bekräftelse, både för sin egen skull och för sina närmaste borta i USA. Man har pratat i flera generationer om den svenska man eller kvinna som tog sitt pick och pack och lämnade Sverige, men man vet inget namn och inget om personens bakgrund.  Plötsligt får man allting svart på vitt och en av livets pusselbitar är på plats. I likhet med många adopterade, tror jag att amerikaner känner en viss rotlöshet. Till skillnad från oss i Sverige, som ofta kan följa vår släkt i flera generationer inom ett begränsat område, är alla mer eller mindre inflyttade till USA.

Jag kan redan nu utlova en väldigt spännande programserie med många intressanta släkthistorier! Hoppas ni tycker det är lika kul som oss att få följa med på de tio svensk-amerikanernas fantastiska resa. Vem vet - kanske är ni också en del av de berättelser som skildras i programmet och har gemensamma anor med deltagarna!!