Om du har anor från Gästrikland och Hälsingland har du kanske mycket glädje av den stora forskningsinsats som gjordes av ingenjören Josef Nilson vid mitten av 1900-talet. Han var en verklig pionjär inom släktforskningen och kartlade arton medeltida socknar, två sentida församlingar och en bruksort. Han katalogiserade folket i socknarna och gav ut resultatet i 13 bokband, som han kallade släktregister. De finns på bibliotek och på antikvariat.

Det är släktforskaren Urban Sikeborg som i en av artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok berättar om Josef Nilson och hans arbete, inte minst om hur man kan använda släktregistren.

Det är inte bara kartläggning av socknarna som är det stora i hans arbete utan att han tog med vanligt folk. Josef Nilson började på 30-talet och fortsatte i flera decennier. På den tiden, när han började och under en stor del av 1900-talet, var släktforskning en forskning om överklassen. Urban Sikeborg tar upp detta i artikeln, att man länge menade att bönder och torpare, som de flesta av oss kommer ifrån, inte var intressant för släktforskarna för att det var enkelt folk. Och att man inte såg släktlinjer via kvinnorna, utan bara via männen.

Sommaren 1948 eller 1949. Josef Nilson (längst till höger) med sina medhjälpare i Bjuråker i Hälsingland, där de går igenom socknens kyrkböcker. Dottern Karin sitter intill, med ryggen mot fotografen, medan dottern Britta syns vid fönstret intill en av de två män som fadern rekryterat för arbetet. Foto: okänd fotograf.

Jag som började släktforska ganska nyss, för fem år sedan, jag har inte tänkt på detta så mycket. I vår tid är det ju självklart att alla människor har lika mycket värde, men så var det ju inte förr. Ibland när jag läser äldre utgåvor av släktforskningstidskrifter har jag reagerat på att det är väldigt mycket adel och borgare, och framför allt adeln är ju betydligt mer väldokumenterad och därmed mer lättforskad än vanliga bönder. Forskar man på torpare och bönder måste man hålla reda på vilken Anna Persdotter eller Per Andersson som är ens ana.

Några adliga kvinnor som det är riktigt intressant att läsa om är fröknarna Koskull. Om de skriver Anders Anderberg i årets årsbok. Det handlar om kvinnor i flera generationer i släkten Koskull. De var inte bara hårt hållna adelsfröknar utan gjorde lite som de ville, verkar det som. Kanske kom de undan med det för att de var så vackra. De ansågs som den tidens (1700- och 1800-talets) riktigt stora skönheter. En av dem var Constance Koskull, född 1788, (bilden till höger, bild från Skokloster genom Wikimedia Commons) som tidigt giftes bort med en rik arvtagare. Men snart skilde hon sig, gifte som sig och skilde sig igen. Hon verkar ha varit en kvinna som inte fann sig i den norm hon förväntades följa. Detta gäller fler av kvinnorna i denna släkt. Artikeln handlar bland annat om hur kvinnorna användes för att gynna släkten genom giftermål eller som kungliga älskarinnor.

Något jag tror att adelns kvinnor i stort sett inte gjorde, det var att arbeta. Men det gjorde de vanliga kvinnorna på landet och i stan. I städerna var det många kvinnor som var torghandlare, som var en stor grupp yrkesarbetande kvinnor. Det är inte säkert, och kanske inte ens troligt, att du ser en kvinnas yrke i husförhörslängden. Men det finns andra sätt att hitta dessa yrkesverksamma kvinnor. Om det berättar Elisabeth Reuterswärd. Hon ger dig konkreta råd om hur du kan hitta uppgifter i arkivmaterialet som kan ge information om kvinnornas handel, hur mycket de tjänade och om de hade anställda. Det är ett mycket intressant arkivmaterial, tycker jag. Det ska jag titta mer på.

En torgscen med torgmånglerskor på sina typiska månglerskestolar på Hötorget 1833. Den närmaste av månglerskorna väger upp fisk. Målning av Alexander Clemens Wetterling. Bild från Stockholms Stadsmuseums samlingar, publicerad på Stockholmskällan (www.stockholmskallan.se).

Årsbokens nya riktlinjer innebär att innehållet ska vara till nytta för släktforskarna. Och mycket ny kunskap har samlats i boken. En del har jag redan berättat om.

Första kapitlet handlar om SBL, Svenskt Biografiskt Lexikon, som kan vara en riktigt stor informationskälla för släktforskarna. De som arbetar med SBL idag berättar om vad man kan hitta och vilka kriterierna är för de personer som beskrivs här. SBL har jag själv haft en hel del nytta av i min släktforskning, och gillar det skarpt.

Ett annat kapitel som verkligen kan vara till nytta för släktforskaren som kommit långt bakåt i sin forskning är Jan Brunius artikel om forskning i Vasatidens dokument. Han berättar om hur vi kan använda till exempel jordeböcker och skattelängder. Det här var ny kunskap för mig, som inte forskat på den tiden.

De flesta av oss släktforskare är kanske som jag, vi forskar mest om folk under 1800-talet, och en hel del om 1700-talets människor. Men nu har vi också kommit så långt in på 2000-talet att 1900-talet är historia. De allra flesta kapitel i årsboken berör dessa sekel.

I höstas bloggade jag om att vi som släktforskar utan tvekan är speciella människor, och gav då trettio exempel på sådant som nog bara en släktforskare förstår och känner igen sig i. Det finns emellertid många fler exempel som inte fick plats i höstas, så i dagens blogg delar jag med mig av ytterligare trettio. Du vet att du är släktforskare när...

b2ap3_thumbnail_Lindh-Nils.JPG

1) ...du hellre läser en kyrkobok än en god bok.

2) ...du träffar en ny person med samma efternamn som en av dina förfäder, och genast börjar utforska vederbörandes antavla.

3) ...du fantiserar om att bli inlåst på landsarkivet över natten (fast allra helst över en helg!).

4) ...någon nämner en svensk ort och du genast vet i vilket härad den aktuella orten ligger.

5) ...de senast besökta hemsidorna i din webhistorik är Ancestry.se, FamilySearch.org, Svar.ra.se eller Genealogi.se.

6) ...du har övervägt att kontakta ett medium för att komma vidare i antavlan.

7) ...du inte har kollat din jobbmail på en vecka, men kollar släktforskningsmailen en gång i timmen.

8) ...du känner arkivarierna på landsarkivet vid namn.

9) ...arkivarierna på landsarkivet känner dig vid namn.

10) ...om du kan läsa detta: 

b2ap3_thumbnail_Svalv-1774.jpg

Ur Svalövs födelse- och dopbok 1774; Svalöv CI:2 (1752-1793), sid. 74 (bild: ArkivDigital)

11) ...du bara bryr dig om det läckande taket ifall det hotar ditt släktforskningsmaterial.

12) ...det första du tänker på när du hör »Nobelpriset» är att släkten Nobel härstammar från Nöbbelövs socken i Skåne.

13) ...du får välja ett föremål från en nyligen avliden släktings hem, och genast paxar lådan med diverse gamla dokument på vinden.

14) ...du kan räkna upp din förfäder i flera generationer bakåt med datum, födelseorter och syskon, men minns inte namnen på dina klasskamrater från gymnasiet.

15) ...ser fram emot nya giftermål i familjen eftersom det ger dig fler antavlor att utforska.

16) ...du tittar på »Vem tror du att du är?» på TV och har datorn framför dig, inloggad på Ancestry.se, ArkivDigital eller SVARs digitala forskarsal för att kunna kontrollera kändisens antavla medan du tittar på programmet.

17) ...du regelbundet läser din lokala dagstidnings dödsannonser och minnesrunor.

18) ...du har fler förfäder än nu levande släktingar bakom glas och ram på väggarna.

19) ...du på allvar har övervägt att flytta för att bo närmare ett stads- eller landsarkiv. Bonuspoäng om du faktiskt flyttade.

20) ...du inte visste att man kan använda kalkylblad för ekonomiska uppställningar – du trodde att de var till för indexering av kyrkoböcker.

b2ap3_thumbnail_Sophie-Brahes.jpg

Även för fyrahundra år sedan släktforskade man. Den bekante astronomen Tycho Brahes syster Sophie Brahe (1556-1643), var inte bara intresserad av astronomi, kemi, medicin och trädgårdsskötsel – hon var även en passionerad släktforskare. I hennes efterlämnade vapen- och släktböcker, som förvaras på Det kongelige bibliotek i Köpenhamn, uppvisar hon bland annat sitt släktskap med Gustav Vasa: »Saa war Kong Göstauus den I og min morfader Her Claus Bille, nestsödskin Börn. Som her aff er at see». Ur Sophia Brahes samling, vol. 7, sid. 37 (bild: ArkivDigital).

21) ...någon ställer en fråga om släktforskning, och alla rekommenderar vederbörande att prata med dig.

22) ...du skulle utlysa en hittelön till den person som löser upp knutarna i din antavla.

23) ...du är minst lika intresserad av eftertexterna som av själva filmen – det kan ju hända att du känner igen något av efternamnen från ditt eget släktträd.

24) ...din hemsida uteslutande handlar om släktforskning.

25) ...du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder.

26) ...de flesta av dina mail börjar med »Jag läste ditt senaste inlägg på Anbytarforum», »Det verkar som att vi har gemensamma anor» eller »Jag forskar kring släkten X, och släktforskaren Y rekommenderade mig att kontakta dig».

27) ...du tittar på en film eller tv-serie, och utifrån familjelikheten försöker bedöma hur realistiskt det är att den och den karaktären skulle kunna vara släkt.

28) ...du har förföljt brevbäraren eftersom du väntat på ett brev från en släkting, arkiv eller pastorsexpedition.

29) ...du har blivit erbjuden ett jobb på landsarkivet eftersom du vet mer om arkivet än vad de redan anställda gör.

30) ...du har spårat dina förfäder tillbaka till Adam och Eva, men vill ändå inte sluta släktforska.

b2ap3_thumbnail_026-Johannes-Oskar-Hans-Theodor-Eveline-Lina-Martha-Magnus-Marie-Henrik-1914-10-02-jpg.JPG

Arkiv Digital har lagt in fler svenska utlandsförsamlingar! Det måste kollas, tänkte jag på påskafton. Visserligen sken solen och de första vitsipporna började glänsa i vårljuset, men ändå. Bara en liten titt innan hundpromenaden.

Jag tar fram Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin, HI:1,bilagor, kan vara kul, där brukar man hitta mycket godis. Nästan allra först i den stora volymen hittar jag något som får mig att stelna till – en maskinskriven begäran utfärdad 25 oktober 1938 från ”Reichsfilmkammer” om vigselbevis, moders dopbevis och mormoders dopbevis för en Fritz Wendel. På de båda senare bevisen, som insänts tidigare saknas just dopdatum, bara födelsedatum har angetts av de svenska prästerna. Brevet avslutas med hitlerhälsning och avsändaren, enheten för abstammungsnachweis, alltså härstamningsbevis.

Visst, det vet vi ju att nazisterna krävde bevis på arisk börd för att man skulle få arbeta och existera. Det har jag ju läst om och sett filmer om. Men att se det så här ”på riktigt” gör att galenskapen kommer närmare på något sätt. Det finns fler dokument, Fritz Wendel själv skriver till svenska pastorsexpeditioner och begär, ”av yrkesmässiga skäl”, bevis om sin mors och mormors kristna dop.

När jag bläddrar vidare hittar jag ett brev från 1936, ställt till en Ingrid Paulig från en Bezirkbürgermeister. Där får hon veta att hon hyr bostad av en jude och det är icke lämpligt, eftersom hon har understöd från det allmänna så ska hon se till att skaffa sig en annan bostad annars drar man in hennes ekonomiska stöd.

b2ap3_thumbnail_Ingrid.JPG

Jag vet inte varför dessa dokument finns i arkivet, men de fick mig att känna en mycket isande kall vind, galenskap på riktigt. Genom släktforskningen kan man få så mycket mer än bara släktträd, man kan få en förstahands inblick i historien.

Jag läser om den svenska församlingen i Berlin, prästen från 1929 hette Birger Forell, han ombads lämna landet 1942 på grund av sin omfattande hjälp till de som förföljdes av nazisterna. Hans två efterträdare gjorde sig också kända för att vara motståndare till nazismen.

Som släktforskare undrar jag ju också vem Fritz Wendel var, det är ett inte ovanligt namn. Den mest kände var testpilot för Messerschmidt, men den här arbetade tydligen för Reichsfilmkammer, den tyska propagandaindustrins flaggskepp. I handlingarna kan jag läsa att hans mor hette Anna Josefina Lundgren, född 12/12 1873 (fel i betyget) från Rödsli i Döderhults socken. Hennes flyttbetyg från 31/1 1893 finns bilagt, hon flyttar enligt detta till Amerika. Hon reser mycket riktigt till New York 3/2 1893 från Göteborg. Hur hamnade hon då i Berlin? Vad hände sedan?

Kan Ingrid Paulig vara Ingrid Paulig f Mårtensdotter, som utvandrar 1894 från Träne till Amerika och som avlider 1956 i Malmö? Gift med tyske affärsmannen Gotthold Paulig 1895 i St Paul, år 1900 finns bägge på ett sjukhus i Chicago som patienter. Skilsmässa 1910. Ett märkligt sammanträffande i så fall, två svenska flickor utvandrar till USA men återfinns decennier senare i Berlin.

Källor:

Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin HI:1 (1887-1943)

Döderhult AI:19 (1883-1893) Bild 324 / sid 666

Emibas

Emigranten Populär

Sveriges Dödbok 1901-2013

Ancestry.com

Hur ofta har man inte gått och funderat på att starta en hemsida för sina forskningsresultat, en plats där man stolt kan presentera sina släktutredningar, gama fotografier, dokument, teorier och berättelser? Tyvärr brukar man inte komma så värst mycket längre än till just funderingar. Det är för krångligt! Tröskeln är för hög! 

Av och till kommer det erbjudanden om att lägga in sina forskningsresultat på olika megasajter som My Heritage, Ancestry eller Geneanet – allt via genealogispråket GEDCOM – men det förutsätter för det första att man har hela sin forskning inknappad i något släktforskningsprogram (vem har det?) och för det andra att man verkligen vill överlämna hela sitt med möda och ibland stora kostnader sammanbragta material ”Att skrynklas ned af obekanta händer”. Att släppa kontrollen. 

Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. 

Det slog mig för någon tid sedan att vi faktiskt redan har det hjälpmedel vi behöver för att presentera och diskutera våra olika släkter eller släktforskningsprojekt; 

FACEBOOK

Säkert är det många av mina läsare som nu rynkar på näsan och frågar sig hur detta ofta förkättrade sociala medium kan ha något som helst med seriös släktforskning att göra. När Anna-Lena Hultman och jag år 2009 tog med ett kapitel om Facebook i vår handbok EMIGRANTFORSKNING, var det många som menade att vi var ute och cyklade. Det var vi inte. Facebook är ett utomordentligt bra redskap om man vill hitta borttappade grenar av sin släkt i USA och i andra länder, eller för att återknyta och täta till kontakterna med dem man redan har hittat. 

Det är så enkelt att starta en släktsida, en s.k. grupp, på Facebook och successivt fylla den med innehåll. Gratis är det dessutom. Man inbjuder släktingar och andra intresserade att vara med, och publicerar sedan lagoma bitar, gärna med någon sorts kontinuitet så att gruppen hela tiden lever. Som ringar på vattnet sprider sig nyheten om denna grupp och särskilt roligt är det naturligtvis om nya grenar eller avlägsna släktingar i andra länder så småningom hakar på. Själv har jag valt att genomgående använda engelska på mina släktsidor – detta för att inte stänga ute alla släktingar i Amerika och annorstädes – men givetvis kan man också hålla den på svenska eller göra den tvåspråkig. 

I höstas, sporrad av plötsliga arkivfynd, startade jag en sådan Facebookgrupp för släkten Piculell 

https://www.facebook.com/groups/1398348817052588/1533024513585017/?comment_id=1533028670251268&notif_t=group_comment

och i veckan fick släkten Pilo sin egen sida 

https://www.facebook.com/groups/480418385442458/?fref=ts

Längst upp bland inläggen ”fäster” man en liten presentation av temat och syftet med sidan, kanske också en översiktlig stamtavla, och väljer sedan vilka som skall få tillgång till gruppen; vänner kanske, eller särskilt inbjudna, eller om den rent av skall vara offentlig, på det att så många släktingar som möjligt skall hitta fram till den. 

Gamla fotografier är naturligtvis självskrivna för varje släktsida på Facebook, och de bilder du lägger in inspirerar säkert många av dina släktingar att själva börja rota i album och skokartonger efter fler. 

Stamtavlorna eller släktöversikterna specialkonstruerar jag i Indesign. Det går säkert bra med andra layout-program också, eller i värsta fall med Word, men fungerar sämre med gängse släktforskningsprogram. När jag är nöjd med Indesign-filen konverterar jag den till en PDF, som jag sedan gör om till JPEG, så att Facebook inte skall spotta och fräsa. Här ett exempel:  

Overview.pdf

b2ap3_thumbnail_Overview.jpg

Man skall, som alltid på Internet, avhålla sig från att publicera text och bilder som rör nu levande personer, men i övrigt är det bara att skyffla ut, experimentera, lägga till och dra ifrån, precis som man vill. Ofta blir resultatet mycket lyckat, och många är de förtjusta utrop som inkommer från de släktingar, som upptäckt gruppen eller blivit inbjudna att vara med. Det är roligt med alla dessa kontakter, och det är också härligt att få en ”publik” för all den information man under åren lyckats knåpa ihop. 

Rubriken ovan – den sjuordiga allitterationen – fick jag kämpa länge med innan jag blev nöjd. Helt utanför ämnet kan jag inte låta bli att avrunda med en betydligt längre allitteration, tillika dubbel-limerick, om den olycklige frisören från den tyska ön Föhr, diktad av min bror, Clas Rosvall, som en av 28, en för varje bokstav i alfabetet, i samlingen ROSVALLITTERATIONER:

Fem frejdiga fröknar från Föhr

förför Föhrs försynte frisör.

Fröknarnas fumliga

famntagsförsumliga

fästmän frisören förhör.

Förtvivlad försöker förförd frisör

fåfängt förklara förlöpningen. För

förståelse fönar

friserar, förskönar. 

Förgäves! Finito frisören från Föhr.

Har du dina rötter i Särna på 1700-talet kan du som släktforskare skatta dig lycklig. Här har prästen skrivit ganska långa berättelser om församlingsborna som dog på 1700-talet. I dödnotiserna finns inte bara uppgifter om den döde utan också om föräldrar, make och barn. Dessuom gör prästen en sorts levnadsbeskrivning som ibland ger lite kött på benen om människans liv.

När jag läser en del av dem slås jag av hur rekorderliga dessa människor måste ha varit. De är gudfruktiga och dygdiga, strävsamma och goda kristna. Eller är det så att prästen förskönat? Det vet jag inte, och kanske finns det dödnotiser där personen inte beskrivs i fullt så fina ordalag. Jag har ju inte läst alla. En del notiser är korta, utan levnadsbeskrivning. Kanske är det människor som prästen inte haft så mycket gott att skriva om men inte velat sätta detta på pränt?

Flera kvinnor beskrivs som lydiga både mot sina föräldrar och sina makar. Det säger ju en del om den tidsandan.

Kanske är det så här även i många andra socknar och inte bara i norra Kopparbergs län, men jag har inte stött på det någon annanstans, inte så här konsekvent och under så lång tid. I Särna börjar dessa långa notiser kring sekelskiftet 1700 och finns i både F:1 och F:2, som slutar 1778. Längre fram har jag inte tittat. Ett postumt tack skickar jag till dessa präster!

Själv har jag ingen släkt här utan har kommit hit när jag släktforskat åt en kund. Det var roligt att kunna ge mer än bara de vanliga personuppgifterna.

Ett par exempel (med reservation för feltolkningar av 1700-talstexten):

Elisabeth Israelsdotter: Född av ärliga föräldrar den 4 juli 1683, far är Israel Ersson och mor är Marit Engelbertsdotter. Hon är en sondotter till den förste svenska pastorn i Särna, Lars Erik Wahlerius. Tidigt har hon fått lära sig läsa "utur bok". Hon har gift sig den 19 april 1702 med Håkan Svensson "här i Särna" och de har "i god sämja" levt ihop i 45 år och fått med fem barn, varav en dotter är död. Hon har varit änka i fem år. Hela sitt liv har hon levt "oklandrad", hon har flitigt gått i kyrkan och tagit nattvarden. Hon dog den 13 juni 1758. Från Särna F:1 (1682-1758) Bild 93/sid 170 Arkiv Digital.

Anders Jonsson på Idre: Född den 29 mars 1715, far är Jon Andersson, mor är Karin Ersdotter. Han har haft försvarlig kristendomskunskap. Allt ifrån ungdomen har han tjänat "än i Norge, än hemma på Idre". Han har haft problem med magplåga, "förorsakad av hunger och otjänlig spis". Han var en allvarsam, flitig och saktmodig dräng och dog den 13 juli 1756. Från Särna F:1 (1682-1758) Bild 87/sid 164 Arkiv Digital.

Bilder från Arkiv Digital, ovanstående exempel.

Jag betonar att detta inte är min släkt utan jag har forskat här på uppdrag åt en kund, och då upptäckt dessa långa nekrologer. Ingen av de personer jag nämner ingår i forskningsuppdraget heller, utan detta är bara exempel på vad man kan hitta.

Under släktforskningsuppdraget har jag bara forskat i Särna och Idre. Nu funderade jag på om det är fler socknar i norra Kopparberg med liknande utförliga dödnotiser och tittade i Lima C:5. Här finns något som jag inte vet, men tror, är lite ovanligt. I slutet av C:5 har prästen skrivit upp hela sina begravningstal (verkar det som) som dödnotiser, från och med 1833 och fram till 1841.


På Marie bebådelsedag 1834 har prästen begravt drängen Olof Påhlson på Rörbäcknäs. Begravningstalet inleds så här: "Till erinran om vår dödlighet och flyktigheten av vårt vistande här på jorden hava våra sinnen i dag ånyo blivit väckta, då vi i graven nedsänkt det andelösa stoftet av drängen Olof Påhlson..." (moderniserad stavning). Prästen talar sedan om drängens "saktmodiga fromhet" och att han dött genom olyckshändelese "...så är det blott ett steg mellan livet och döden."
Från Lima C:5 (1817-1842) Bild 184 (bilden ovan)

Det ser alltså ut som begravningstal. Eller är det så att prästen helt enkelt skriver sådana här dödnotiser? Om en gammal man som dött skriver prästen att mannen 1783 ingått "...i äkta förening med sin till evighetens land föregångna maka Greta Hindriksdotter...". En annan är begravd "...till att förvaras i jordens famn..." På något sätt tycker jag att det här är lite charmigt även om det är högtravande på gränsen till pekoral. De här predikningarna i Lima säger ju inte lika mycket om den döde som i dödnotiserna i Särna på 1700-talet, men de är intressanta ändå.

I kyrkoarkiven förvaras de »gamla vanliga» kyrkoböckerna i serierna AI (husförhörslängder) till F (död- och begravningsböcker), och det är ju detta material som vi släktforskare främst använder oss av. Om man studerar arkivförteckningarna ser man emellertid att kyrkoarkiven innehåller oerhört mycket mer material, i serierna G (»övriga längder») till R (»kartor och ritningar»), såsom syföreningsprotokoll och medlemsmatriklar, testamenten och donationshandlingar, kyrkoråds- och skolrådsprotokoll, statistiska och demografiska tabeller, kartor och ritningar, skol- och kyrkoräkenskaper, kassaböcker och tidningsurklipp – ja till och med fotografier och videofilmer (!), som till exempel i Malmö S:t Petri kyrkoarkiv. I serien KI finner man det som kallas »Sockenstämmans protokoll», och i detta material kan man hitta många intressanta uppgifter om förfädernas liv och leverne. Men vad är egentligen en sockenstämma? Denna långlivade institution uppstod sannolikt i samband med att de första socknarna bildades, och i början beslutade sockenstämman om underhållet av kyrkan och dess tillgångar. Inledningsvis verkar inte sockenstämman ha ägnat sig åt rättskipning, men vid Uppsala möte 1593 höjdes röster för att den religiösa kontrollen skulle skärpas. Rättskipningen på sockennivå kunde därför växa sig därför starkare, och även om ansvarsområdena periodvis var ganska skiftande förblev sockenstämman det högsta beslutande organet i en socken fram till 1862 års kommunalförordningar, då socknen upphörde som administrativ enhet. 

b2ap3_thumbnail_SparreKgerd.jpg

Brev från landshövdingen Gabriel Sparre (1726-1804) till sockenstämman i Kågeröd; ur Kågeröds kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1702-1861) (bild: ArkivDigital). Porträttet föreställer nämnde landshövding, avmålad av Per Krafft d. ä. (ur Krigsarkivets porträttsamlingar).

Eftersom sockenstämman beslutade om stort och smått i socknen kan man hitta uppgifter av väldigt skiftande karaktär i protokollen, såsom beslut om kyrkans interiör och exteriör, diskussioner om kungliga resolutioner, val till sexmän och kyrkvärdar, riktlinjer för socknens sjuk- och fattigvård – men även mer privata ärenden såsom osämja mellan äkta makar, klockarens alkoholproblem eller fattighjonens kläder. Just fattigvården var för övrigt en angelägenhet som ofta dryftades under sockenstämmorna, och det blev inte sällan en delikat balansgång mellan att vårda socknens nödlidande och samtidigt hålla nere fattigkassans utgifter. Att fattigvården ibland till och med blev ett ärende för högre instans finner man i Kågeröds kyrkoarkiv, där ett brev från landshövdingen Gabriel Sparre, daterat Kristianstads landskansli 1785 19/5, har bundits in bland sockenstämmans protokoll:

»Emedan Herr Cornet Holmström på Dragsholm så wäl som Stenestad soknemän den 25. Martii 1776 med hwar annan ingådt, att försörja soknens tiggare och fattige, så har KronoBefallningzmannen i orten, at tillse, thet föreningen härom, å alla sidor warder efterlefwad, samt at afskedade soldaten Påhl Jonas, enligt min Resolution den 12 Maij förledit år, warder ibland the fattigas antal till försörjande uptagen med hustru och Barn».

Det föll även på socknens ansvar att upprätta fattigstugor, och en kunglig resolution från 1700-talets början stadgade till exempel att socknarna måste »biuda at de fattiga anständeligen böra försörjas och fattigstufwor uprättas» samt att »sochnemännen alfwarligen skola tilhållas, til at bygga up sochnestufwor». Detta tog man fasta på i Västra Karaby socken, och vid en sockenstämma 1738 beslutade man att upprätta ett sockenhus i den förfallna kyrkoladan. Huset skulle bestå av tre rum, en »Fattig och Siukstufwa», en »Sochnestuf:a och Schola» samt i mitten »Spis-Farstufwa», och hur detta hus såg ut får man veta tack vare den lilla teckning som någon – antagligen kyrkoherden – gjorde i sockenstämmans protokoll (Västra Karaby kyrkoarkiv, vol. CI:2 (1722-1804), sid. 226; bild: ArkivDigital):

b2ap3_thumbnail_V-Karaby.jpg

Sockenstämman tog även beslut om socknens klockare, barnundervisning och skolväsende, men det var inte alltid man drog jämnt. Vid sockenstämman i Bara kyrka den 11 mars 1849 ansåg till exempel församlingens klockare, som i tjugo år hade ombesörjt gudstjänstringningen, att församlingen själv borde ta detta ansvar. Klockaren fick dock inget gehör för sitt önskemål, och det noterades bara kort i protokollet att »Motsatt åsigt hyste alla närwarande församlingens röstberättigade ledamöter med påstående, att han, Klockaren, enligt både Kyrkolagens klara och oförtydbara föreskrift som ock enligt här urminnes sed skall sörja för eller werkställa förbemälde ringning mot honom af ålder fördenskull tillerkända och åtnjutne förmån: å gamla kyrkogården wexande gräs». När det gäller barnundervisningen dröjde det för övrigt ett tag innan varje socken fick eget skolhus, så klockaren eller skolmästaren fick traska omkring i socknen och undervisa barnen. Ett exempel på detta finner man i Lyngby sockenstämmas protokoll den 18 november 1777 (Lyngby kyrkoarkiv, vol. KI:1 (1777-1817), bild: ArkivDigital):

»Uti Lyngby sochn är Scholæmästare, som tillika med barnen går omkring gård ifrån gård. Han undfår sin föda på stället där han läser, och blir allenast en dag, hos den som eij har barn, men twå à 3 dagar på de andra ställen. [...] Nu befinnes eij något Scholæ hus i sochn, men sochnemännen försäkra, at framdeles, då någon beqwämlig platz kunde ärhållas, och med tillhielp af Högwälborne Härskapet på Toppeladugård efter höggunstigt löfte, äfwen upfylla Konungens Höga Befallningzhafwandes nöje härutinnan».

I äldre tid förlöstes kvinnorna i regel av jordgummor med lång erfarenhet, men i början av 1800-talet bestämde Kungl. Maj:t att dessa kvinnor måste ha en ordentlig utbildning. Västra Hoby sockenstämma bestämde därför den 12 april 1812 »Att den hustru, som i jordgummekonsten förskaffar sig af någon Practisk Läkare bewis om förswarlig kundskap, att med säkerhet gå Barnföderskor tillhanda, erhåller årligen av Kyrkans behållne tionde en tunna korn wid infallande Kyrkoräkning, så länge hon anwänder sin möda till församlingarnas tjenst, dessutom är henne bewiljat en skeppa Råg af hwarje åbohustru, som njuter hennes biträde, och af en husmanshustru något mindre i Proportion efter des tillgångar». Vilka personliga egenskaper som krävdes för att bli barnmorska får man exempel på i Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807, då det enhälligt beslutades »at husmannens i Ågerups hus af Norra Rörums sockn Anders Månssons hustru Elna Svens dotter, som är allmänt känd för en gudfrugtig, sedig och dygdig lefnad, samt tycks hafwa god fattningsgåfwa, och är af et ömt sinnelag, skulle med den lön som förut blifwit utsatt [...], antagas till Barnemorska för dessa N: Rörums och Hallaryds socknar, sedan hon i Barnemorske wettenskapen blifwit wederbörligen underwisad, examinerad och godkänd».

b2ap3_thumbnail_N-Rrum.jpg

Ur Norra Rörums sockenstämmas protokoll 1807 15/3 (bild: ArkivDigital)

Som tidigare nämnt kunde sockenstämman även ingripa i den privata sfären. Vid sockenstämman i Villie den 29 november 1807 anmälde till exempel kyrkoherden »att de 2ne värnlösa flickor, om hvilkas vård och undervisning i kristendomen, församlingens Ledamöter nu hade att öfverlägga voro Jöns Trulssons i Trunnerup Moderlöse Döttrar Elna och Cathrina den förre på 10de och den sednare på 6te året gamle, hvilka af fadrens oförmåga att dem vårda och försörja, varit hittills i saknad af all tillsyn». Kyrkoherden ville uppmuntra socknen »at med förenade krafter rädda desse uslingar», så sockenstämman räknade ut att socknens hemman under ett års tid skulle kunna »med mat och dricka försörg[a] desse uslingar», de mindre hemmannen under tre dagar och de större sex dagar om året. Kyrkoherden önskade även att sockenborna inte bara skulle hålla flickorna »snygge och rene utan och vaka[...] över deras seder», samt förse dem med husrum och sängkläder, och för detta skulle man ersättas av fattigkassan. Sockenborna var något motvilliga, men accepterade till slut kyrkoherdens förslag med några smärre ändringar.

I sockenstämmoprotokollen kan man som synes hitta uppgifter om allt möjligt, och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur långt sockenstämmans ansvarsområde sträckte sig. För oss släktforskare är det därför en god idé att undersöka detta källmaterial, eftersom det kan ge intressanta uppgifter om förfäderna och vardagslivet i deras hemsocknar. Förr i tiden var den enskildes angelägenheter en angelägenhet för socknen, och varje sockenbo var lika viktig för socknen som vice versa. Uppenbarligen handlade det inte bara om religiös och social kontroll, utan även om att gemensamt ställa upp för socknens nödlidande, eller som kyrkoherden i Villie uttryckte det 1807; »at med förenade krafter rädda desse uslingar».

Sommartider hej hej. Det känns lite tidigt ännu att börja nynna på Gyllene Tiders slagdänga men i söndags ställde vi om klockan till sommartid och går alltså mot ljusare tider. Att anpassa arbetstiden efter dagsljuset är inget nytt påfund. Ett första försök att införa sommartid gjordes 1916 men rann snart ut i sanden, framför allt efter klagomål från lantarbetarna. Hur såg då dessas arbetsdagar ut?
Sörmland, som ju är känt som herrgårdslandskapet, ståtar följaktligen med en stor mängd herrgårdar. Dessa kunde dock inte fungera som ekonomiska enheter utan arbetskraft och det fanns därför dagsverkstorpare, lantarbetare, smeder, tegelslagare och andra yrkesgrupper representerade vid godsen.  En av dessa herrgårdar är Nynäs i Bälinge socken mellan Trosa och Nyköping, vars gårdsarkivet idag förvaras på Riksarkivet. I Nynäsarkivet finns många intressanta handlingar, bland annat ett dokument just från 1916 som visar hur arbetstiden växlade över året så att dagsljuset kunde utnyttjas maximalt.

b2ap3_thumbnail_Arbetstid-Nyns3.jpg

Arbetstid vid Nynäs gård 1916. Källa: Riksarkivet, Nynäsarkivet, Nynäs gårds arkiv, volym 21.

Som framgår av tabellen varierade arbetstiden från 7 timmar om dagen (december och första halvan av januari) till som mest 10,5 timme per dag (andra halvan av april till första halvan av september). Sannolikt var arbetstiden reglerad på liknande sätt på de flesta större gods. Även om lunchuppehållet kan förefalla generöst var det ändå fråga om långa dagar.

Nynäs ska inte förväxlas med det andra Nynäs i Södermanland, vilket är beläget i Ösmo socken och kom att namnge Nynäshamn. Nynäs i Bälinge är känt sedan tidigt 1300-tal och innehades vid 1300-talets slut av Bo Jonsson Grip. Det gick sedan i arv i släkten Grip innan det genom giftermål övergick till ätten Gyllenstierna. Huvudbyggnaden byggdes om på 1600-talet och på planschen av Nynäs i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua syns en halv byggnad.

b2ap3_thumbnail_Nyns-Suecia-Antiqua.jpgNågot beskuren bild från Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et hodierna

På 1700-talet fortsatte restaurationen och moderniseringen av den ståtliga huvudbyggnaden. 1984 inköptes Nynäs med omgivande marker av Landstinget Sörmland och Nationalmuseum. Godset är idag museum och rekreationsområde. På Nynäs finns ett i det närmaste komplett herrskapshem och även stora mängder textilier av skilda slag kärleksfullt bevarade. Nynäs, som även besöktes av deltagarna i senaste upplagan av Allt för Sverige, är ett självklart resmål för den bussutflykt Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening arrangerar fredagen 28 augusti i samband med årets Släktforskardagar. Bussutflykten fortsätter sedan till Ludgo kyrka. Vid ingången till kyrkogården står två runstenar från 1000-talet och inne i kyrkan finns två 1400-talsskulpturer av Johannes Döparen och Jungfru Maria samt något så unikt som en karolineruniform från 1718. Det finns idag tre bevarade karolineruniformer, vilka tillhörde Karl XII, Fredrik I samt då denna tredje, som bars av den 19-årige löjtnanten Carl Wilhelm Drakenhielm från Östermalma i Ludgo. Egentligen borde hans öde ha ändrat den svenska historien. Han stack nämligen upp huvudet från löpgraven vid Fredrikshald och träffades av en fiendekula. Detta borde ju ha manat till viss försiktighet, men dagen efter gjorde en viss Karl exakt samma sak på samma plats och vi vet ju hur det gick.

Utför medlemmar arbetsbyte för varandra genom att forska på närliggande arkiv?

Det var så det stod i frågespalten i Släkt & Hävd för snart 50 år sedan.

På den tiden fanns det inga digitala kyrkoböcker via nätet (det fanns inget nät…), inga mikrokort och knappt ens mikrofilmsrullar med de svenska kyrkoböckerna. Man var helt hänvisad till våra landsarkiv, och om man inte bodde i samma region som sina förfäder var det dyrt och besvärligt att släktforska, inte minst för en tonåring som jag.  

Damen som författat ovanstående förfrågan bodde i Göteborg med gångavstånd till landsarkivet där, medan jag själv var bosatt i Malmö med närhet till landsarkivet i Lund. Damen behövde hjälp med forskning i söder, framför allt i Ystad, och jag själv hungrade svårt efter uppgifter om mina förfäder i Västergötland, enkannerligen i trakten runt Falköping. Vi bestämde oss för att hjälpa varandra, och sålunda blev jag introducerad till den stora handskmakarsläkten LÖFBERG från Ystad.  

Efter några flitiga månader med dessa handskmakare och deras Skånska släktingar gick det som det måste gå, jag fastnade… Jag blev så fascinerad av denna externa släkt att jag helt resolut adopterade den som min egen. Och inte nog med det, jag kom också att fängslas av de ingifta släkterna, som jag sedermera kommit att ägna mig än mer intensivt åt; PICULELL, PILO och d’AUBIGNÉ med flera. 

Släkten Löfberg från Ystad har också en stor gren som redan på 1700-talet etablerar sig i Stockholm. Kontakten med hemmakontoret i Ystad står sig emellertid, och kusingiftena mellan de två grenarna är många. Som i alla andra släkter är det emellertid en och annan som ”försvinner” och som, trots upprepade ansträngningar och mycken genealogisk längtan genom 50 långa år, vägrar att låta sig återfinnas. I släkten Löfberg är dessa borttappade själar tyvärr många … 

NILS LÖFBERG *1718 Ystad, handskmakare i Ystad, senare i Kalmar, försvinner c1747 (hans hustru, Johanna Sivers, får 1747 pass att bege sig till Hälsingland) 

RASMUS PHILIP LÖFBERG *1731 Ystad 

CHRISTIAN LÖFBERG *1749 Ystad, sjöman 

ROSINA THEODORA LÖFBERG *1817 Stockholm/Maria 

EMMA LOVISA LÖFBERG *1819 Stockholm/Maria 

SOPHIA LÖFBERG *1810 i Kalmar län, flyttar till Målilla 1830.

Följande fyra flickor Löfberg, systrar och barn till handskmakaren Isac Löfberg, är särskilt förargliga för den som inte tål luckor i tabellerna: 

GRETA CATHARINA LÖFBERG *c1784 - frånskild hustru till Johan Abraham d´Aubigné. 

ANNA CHRISTINA LÖFBERG *1790 Ystad 

REBECCA CECILIA LÖFBERG *1793 Ystad 

JULIANA LÖFBERG *1798 Ystad 

Spårlöst försvinner de från Ystad omkring 1810 och till dags dato har jag inte lyckats få fram minsta lilla ledtråd. De förekommer inte i några husförhörslängder, flyttningslängder, bouppteckningar eller andra vanligen förekommande handlingar. Länge stod mitt hopp till GF’s projekt kring passagerarlistor och passhandlingar, men ännu har det inte blivit något napp där. 

Greta Catharina överger man och barn i Ystad omkring 1810, och hörs aldrig av. När maken, handskmakaren Johan Abraham d’Aubigné, då bosatt i Halmstad, vill gifta om sig, annonseras det i Post & Inrikes Tidningar efter henne, och det är först när hon inom ”natt och år” inte låter höra av sig, som skilsmässan beviljas 1815. 

En äldre syster, Johanna Sophia Löfberg, gifter sig 1803 med lantmätaren Johan Gustaf Pilo och får med honom tre barn. När han är ute på ett flerårigt lantmäteriuppdrag i Norrland inleder hon emellertid ett förhållande med en sjökapten Albert Ricks från Bremen och får så småningom fem barn med honom. När Pilo får höra att det fötts ytterligare barn i Ystad, barn som han omöjligen kan vara far till, gör han processen kort och tar ut skilsmässa. Nu är Sophia fri att gifta sig med sin sjökapten – och ändå inte. Mannen är nämligen också gift, i Bremen, och lyckas uppenbarligen aldrig bli fri att gifta sig med sin älskarinna i Ystad. Hans namn får hon dock regelvidrigt bära och står i husförhörslängden som ”änkan Rix”. Själv är han aldrig skriven i Ystad, men som sjökapten går det kanske även vid denna tid bra att ”pendla”… 

Det har slagit mig att systrarna Löfberg och deras övriga försvunna släktingar måste ha haft ett mål, kanske ett gemensamt, för sin exodus. Så var det ju ofta med amerikaemigrationen. Pionjären etablerade sig på en plats, kanske i Illinois, Iowa eller Minnesota, och när hans syskon och syskonbarn skulle emigrera kom de till samma plats eller område, på det att man trots emigrationen ändå skulle ha tillgång till nära och kära. Kan det ha varit på samma sätt med de borttappade Löfbergarna? Kan de ha etablerat sig i ett annat land någonstans, och sedan skapat en Löfberg-koloni där? 

Min första gissning var Tyskland. Svenska Pommern kanske, och oj vad jag har letat där. Eftersom det via Sophia och hennes sjökapten finns en anknytning till Bremen har jag också letat i den staden, men tyvärr blev Bremen under andra världskriget illa åtgånget med ity följande stora källförluster. Kan de ha hamnat på Bornholm eller i Danmark, tro? Nja, då borde jag för länge sedan ha fått upp ett spår efter dem. Nå, men Baltikum då, eller Finland? Till och med i Ryssland har jag varit och röjt efter dem. Utan resultat! De är och förblir försvunna. 

Under mina emigrationsforskningsföreläsningar (det är bara i Sverige vi tillåts konstruera sådana ord) brukar jag predika att det inte finns några ”försvunna” människor. Människor kan inte försvinna – de finns, fast på andra ställen - och min uppgift är att försöka identifiera dessa andra ställen. När det gäller familjen Löfberg har jag skändligen misslyckats med detta … 

Var?

Var??

 Var???

Vill man leta i polisarkiv efter sina släktingar kan det vara snårigt. En orsak är att polisorganisationen omorganiserats flera gånger från och med 1918, vilket innebär att olika system och nummerserier för diarieföring och numrering av rapporter använts.

Säkert har du stött på både länsman och fjärdingsman när du läst om äldre tider. De ingick i polisväsendet redan vid förra sekelskiftet, och ännu längre tillbaka. Sedan 1965 kallas de enbart poliser.


Poliser och kronofjärdingsmän i Sollentuna 1915. Bilden är länkad från Polismuseet http://www.polismuseet.se.

Sverige är känt för en nitisk ämbetsmannakår och välorganiserade myndigheter. Otaliga mängder papper har sparats i arkiven, där myndigheternas anställda bokfört allt möjligt. Så ock inom polisväsendet.

Kanske tror du att polisrapporter är hemliga och undanstoppade bara för att det kan handla om brott. Så är det inte. Sekretessgränsen för personuppgifter är även här 70 år, men sekretessprövning kan göras med nyare dokument.

I ett kapitel i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok guidas vi i polisarkiven av arkivarien Camilla Westling på Landsarkivet i Vadstena. Hon förklarar hur du via dagböcker och diarier hittar till olika handlingar, och vad du kan hitta i dessa.


Inte bara brott utan också trafikolyckor innebar att polisrapporter skrevs. Här är det en bilolycka vid Skanstullsbron i Stockholm 1952. Bilden är länkad från Stockholmskällan (Stockholms Stadsmuseum).

Kanske har du redan forskat i domböcker efter dina förfäder. Men alla polisanmälningar ledde inte till dom, och då kan man hitta information i polisarkiven i stället. Det kan också handla om en olycka. Kanske har du läst i en samtida tidning om vad som hänt eller hört talas om olyckan i din släkt. Då kan det vara intressant att läsa polisrapporten för att få mer uppgifter. Ett exempel som Camilla Westling berättar om är en trafikolycka i Huskvarna i maj 1946.


Torsdagen den 2 maj 1946 gjordes denna anmälan till polisen i Huskvarna. Av de tre numren på rapporten är det 110 som är rapportens nummer och som du behöver veta för att hitta den.  Bild: Rapport 110/1946, E II:8, Foto: Camilla Westling.

Camilla Westling berättar också om vilket arkiv man ska söka i, utifrån hur polisen varit organiserad. Kronolänsmännens arkiv finns fram till och med 1917, sedan är det landsfiskalens arkiv som gäller fram till förstatligandet av polisen 1965. Stadsfiskalen var polismästare och chefsåklagare i städerna fram till 1964. Stadsfiskalernas arkiv kan vara gamla, i till exempel Kalmar finns arkivhandlingar kvar ända från 1769.

Detta är bara exempel, i årsboken får du veta mycket mer.

Jag kommer att blogga om mer av årsbokens innehåll framöver. Årsboken kommer ut till sommaren och mer information och möjlighet att beställa finns här.

När jag letade efter bilder för att illustrera Camilla Westlings artikel sökte jag på Stockholmskällan, som är Stockholms stadsmuseums webbplats. En sökning på ordet "polis" ger också träff på många bilder på brottslingar. Kanske sådana som inte finns i Svar:s fångrullor. Har du en släkting som var inskriven hos polisen i Stockholm i början av 1900-talet kanske det finns ett foto här. Till exempel luffaren Karl August Lindholm, inbrottstjuven Gustaf Robert Lindskog, ficktjuven Laura Emilia Isberg, eller tjuven Anna Ottilia Magnusson. Här finns också en del personuppgifter.

Orden i rubriken låter kanske som rappakalja, men faktum är att de är exempel på ord jag själv hittat när jag släktforskat, och som jag format till en mening – rubriken betyder ungefär »först och främst handlingskraftig, beredd och utan dröjsmål». Ett stort ordförråd är utan tvekan en fördel när man släktforskar, men emellanåt hittar man märkliga gamla ord som inte använts på många generationer. Då är det tur att Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) finns på nätet, fritt tillgängligt och lätt sökbart – det var där jag själv hittade förklaringarna på orden i rubriken. I skrivande stund innehåller databasen över 53.000 huvudord och 369.000 sammansatta ord från A till Tövla, så det är verkligen en språklig guldgruva!

b2ap3_thumbnail_SAOB-Taffeltckare.jpg

Kanske har du någon förfader eller släkting som arbetade som taffeltäckare? I så fall var han en »funktionär vid finare festmåltid eller i förnäm persons hus eller [...] vid kungligt eller furstligt hov med uppgift att ansvara för dukning av och servering vid bord samt för vård av dukar, servis, bordssilver och dylikt»; allt enligt SAOB.

Arbetet pågår med att fylla på nya (eller ja, man kanske får säga »nygamla») ord, och jag kan inte nog framhålla hur användbar SAOB är för oss släktforskare. Om du snubblar över ett ovanligt gammalt ord – bara skriv in det i sökrutan, och vips så har du förklaringen! Man kan söka på ordets ursprungliga stavning, den moderna stavningen eller både och, och det finns även möjlighet till avancerad sökning och fritextsökning. Oftast ges dessutom exempel ur äldre texter och meningar, så att man får ett sammanhang, samt redogörelser för ordets spåkhistoriska ursprung.

b2ap3_thumbnail_Dahlman-1813.jpg

Ur bouppteckningen efter klockaren Anders Dahlman i Barsebäck 1813 27/12; Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:11 (1812-1814), sid. 135 (bild: ArkivDigital).

Märkliga gamla ord hittar man lite överallt i arkivkällorna, men »värst» är nog utan tvekan förfädernas bouppteckningar. De brukar vara fyllda av ord som för oss sentida ättlingar låter oerhört främmande, men som tack och lov finns förklarade i SAOB. I bouppteckningen efter min förfader Anders Dahlman (1731-1813), klockare i Barsebäck, finns till exempel åtskilliga sådana ord, däribland hötjufver (hötjuva eller hötjuga; en sorts högaffel), bandknif (bandkniv; »knif med två handtag använd [...] såsom tunnbindarverktyg till att renskära banden och neddraga dem öfver tunnstäfverna»), ankare (»mindre laggkärl af en tunnas form, särskilt om vederbörligen justeradt sådant med en rymd af (ungefär) 15 kannor»), skrubbelbänk (skrubbstol; »redskap för skrubbning av ull, bestående av ett säte (vanligen på fyra ben och med en eller två sittplatser) samt plats för fastsättning av en skrubbkarda mot vilken ullen skrubbades med en annan, lös skrubb karda») och osthäck (»hylla eller låda av spjälvärk för torkning (eller transport) av ost»).

b2ap3_thumbnail_Genealogi.jpg

Självklart hittar man även uppslagsordet genealogi i SAOB, som ger förklaringarna »(framställning av en) släkts eller enskild persons härkomst eller släktskapsförhållanden, stamtavla, ättlängd, släktregister» och »vetenskap som utreder (mera framstående) släkters ursprung, härstamning, utbredning och inbördes släktskapsförhållanden, släktforskning».

Även i kyrkoböckerna, domböckerna, mantalslängderna och myndighetsbreven kryllar det av liknande ord, och som släktforskare lär man förr eller senare stöta på dem – föremål och juridiska termer, skällsord och yrkestitlar, vikt- och rymdmått. Varför behövdes kautionister, och varför krävdes en avvittring innan vigseln? Vad innebär egentligen gratial, genant och lägersmål? Varför var rättarna, gevaldigerna och ackuschörskorna så viktiga, och vad sysslade egentligen böckarna och huddragarna med? Vad sålde nålstolskramhandlarna, och varför behövde vagnmakaren biträde av en ställmakare? Svaren på dessa frågor, och mängder av andra intressanta ord finner man i Svenska Akademiens Ordbok – släktforskarens bästa vän när det gäller svenska språket förr i tiden!

Jag är knappast ensam om att beundra de vackra ting som visas upp i Antikrundan och uppskattar förstås att få lära mig mer om deras proveniens eller hur de tillverkats. Varje program hyser jag en stilla förhoppning om någon ska ha med sig ett föremål tillverkat av min fm mf mf mf Per Ivarssons bror Nils Bergquist (1716- 1792). Nils Bergquist var silversmed och hans resa från föräldrahemmet i Bärsta by på Yngarenäset till först Stockholm och sedan Sankt Petersburg var ingalunda unik för tiden.

En silversmed behövde som alla andra hantverkare gå i lära. Vid den här tiden var det en lång utbildningsväg för att bli mästare. I 1720 års skråordning, Ordning och skrå för Handtwärckare i Swerige och Finland, redogörs minutiöst för utbildningsgången samt de regler som gällde för rikets hantverksskrån. En lärpojke skulle ha fyllt 14 år och var sedan lärpojke hos en mästare i minst tre och som mest fem år.  Efter denna tid och efter att ha betalat diverse avgifter, kunde lärpojken sedan bli gesäll. Han ingick då ett avtal med en mästare om att arbeta i dennes verkstad. För att sedan bli mästare skulle gesällen visa "vittnesbörd om sitt ärliga förhållande", både att han var en ärlig och pålitlig person men också visa upp ett s k bördsbevis (bördsbrev) om att han var född i äkta säng. Dessutom skulle han visa att han varit gesäll i minst tre år samt tillverka ett mästerstycke som godkändes av borgmästare, stadens råd samt det lokala skrået. Det var viktigt att mästerstycket var ett självständigt arbete som visade gesällens skicklighet och stränga straff utdömdes ifall en mästare ertappades med att hjälpa till med mästerstycket.

För de skräddare och skomakare som var verksamma på landsbygden gällde inte samma föreskrifter. Den viktigaste regeln för dessa var att de endast fick vara verksamma i sin hemsocken, som s k sockenhantverkare. Det finns alltså inga bördsbevis eller skråhandlingar bevarade efter dessa. 

För att bli antagen som gesäll behövde Nils Bergquist alltså visa upp ett bördsbevis. Det lydde så här:

"Unga drängen Nils Ivarsson, som är uti det lovvärda guldsmedsämbetet uti Stockholm, anhöll om häradsrättens bevis, angående sin äkta börd. Och alldenstund kyrkoherden H. Lindberg, genom extrakt utur kyrkoboken av den 17 hujus attesterat, det Nils Ivarsson är född uti Bärsta by och Stigtomta socken 28 Februari 1716 av ärliga och kristeliga föräldrar, nämligen av fadern Ivar Larsson och modren Anna Persdotter, för den skull blev det begärda börddesbrevet honom beviljat." (Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21)

Nils Bergquist blev 1736 5/5 inskriven som gesäll hos guldsmeden Gustaf Stafhell den äldre i Stockholm. Gustaf Stafhell tog sitt namn efter föräldrahemmet Stavhälla i grannsocknen Björkvik, beläget ungefär en mil från Bärsta. Det är troligt att familjerna kände varandra sedan tidigare men jag har inte kunnat påvisa något släktskap dem emellan. Gustaf Stafhells far Anders Larsson var en flitigt anlitad snickare som tillverkade altartavlor och predikstolar till flera sörmländska kyrkor, bl a Runtuna och Vagnhärad. Givetvis fanns hans hantverk också i hemsocknens kyrka, men när kyrkan förstördes i en brand 1869 blev även hans predikstol och altartavla lågornas rov.

^{Katarina den storas silverterriner, tillverkade i Sankt Petersburg 1768 av Nils Bergquist. Foto med tillstånd från Stockholms Auktionsverk}

Med en kaffekanna som mästerstycke blev Nils Bergquist 1748 8/4 mästare i Stockholm med egen verkstad och medlemskap i guldsmedsskrået. Trots - eller kanske tack vare - att verkstaden gick bra, bestämde sig Nils för att söka lyckan i en annan huvudstad. Han reste 1764 över Östersjön och etablerade sig i Sankt Petersburg. Kort efter sin ankomst anlitades han av det ryska hovet, och levererade bland annat år 1768 sex stycken silverterriner till Katarina den stora.
Terrinerna är 52 cm långa och väger 5 kg styck. Fem av terrinerna såldes efter den ryska revolutionen på Bukowskis i Stockholm och två av dem utropades på nytt på Stockholms Auktionverks  Ryska auktionen 2005 och såldes då för 750 000 kr styck. En av terrinerna finns sedan våren 2009 på Nationalmuseum i Stockholm. Nog är det vid anblicken av dessa imponerande terriner lätt att förstå varför Nils Bergquist betraktades som en av samtidens främsta mästare.

Nils Bergquist återsåg troligen aldrig sitt forna hemland efter flytten och slutade sina dagar 1792 29/6 i Sankt Petersburg.

_Källor:

_{Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21}

_{Sankt Petersburg, Sankta Katarina, C:49}

_{Falck, A. E., Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping. Nyköping, 1928}

_{Holmquist, Kersti, Guld- och silversmed. I Hantverk i Sverige. Stockholm, 1996}

_{Jangfeldt, Bengt, Svenska vägar till S:t Petersburg. Stockholm, 1998}

_{Upmark, Gustaf, Guld- och silversmeder i Sverige. 1520- 1850. Stockholm, 1925.}

Förr i tiden fanns det många regler, både kyrkliga och civila, som kunde utgöra hinder för äktenskap.

Den Romerska rätten var så omfattande och så rigorös, att det ibland kunde vara svårt för en ung människa att hitta någon att gifta sig med. Den förbjöd äktenskap inte bara mellan dem, som var släkt i rätt upp- och nedstigande led, utan också mellan sidosläkt till och med sjätte led. Man kunde få dispens av påven, men bestämmelserna medförde så stora besvär att kyrkan till sist var tvungen att backa och inskränka de förbjudna ledens antal. 

Den Lutherska rätten, som infördes i samband med reformation, innebar ytterligare lättnader. Äktenskap förbjöds mellan anförvanter i rätt upp- och nedstigande släktskap, mellan syskon och mellan syskonbarn (= kusiner), men vid övriga fall av sidosläktskap endast när den ena parten stod närmare den för bägge gemensamma stammen än den andra (till exempel systerdotter och morbroder), i vilket fall dock dispens kunde ges. Att kusingiften under vissa tider var förbjudna i vårt land har många släktforskare kunna erfara, men också att det var tämligen lätt att få dispens. 

I senaste numret av Släkthistoriskt Forum medverkar jag med en artikel som fått det lite lustiga namnet Kunglig Ping-Pong. Den handlar om alla de giftermål som ägt rum mellan besläktade prinsar och prinsessor i Norden, inte minst då kusiner. Värre än detta är dock de osannolikt många fall inom Europas furstehus, där prinsessor skamlöst gifts bort med en morbror eller farbror. Särskilt vanlig har denna för moderna människor motbjudande företeelse varit i Spanien, Portugal och Italien, vilket är anmärkningsvärt eftersom det här handlar om ärkekatolska länder, som inte i samma utsträckning som i norra Europa mildrat de gamla romerska lagarna. Men Påven kunde som sagt ge dispens, och det gjorde han tydligen flitigt, särskilt när det handlade om de kungliga, som han väl behövde hålla sig väl med …

Värd att nämna är t.ex. Kung Fernando VII av Spanien (1784-1833) som, trots att han inte blev så gammal, hann gifta sig fyra gånger. Hans första hustru var kusin med honom, medan fruarna nummer två och fyra var hans systerdöttrar. En annan spansk kung, Amadeo av Savoyen (1845-1890), gifte sig så sent som 1888 med sin systerdotter, Prinsessan Letizia Bonaparte, och detta t.o.m. utan Påvlig dispens. 

I den protestantiska sfären var denna typ av giftermål särskilt vanliga inom huset Schwarzburg, men förekommer även i Hessen-Homburg, Preussen och Sachsen-Coburg och Gotha. I det senare fallet var det Hertig Ernst I (1784-1844), som efter skilsmässan från sin första hustru, Louise av Sachsen-Gotha, gifte om sig med sin systerdotter, Marie av Württemberg. Ernst och Louise var f.ö. föräldrar till den mycket berömde Prins Albert, som gifte sig med sin kusin, England drottning Victoria.

b2ap3_thumbnail_Leopold-BW.jpg   b2ap3_thumbnail_Sophie.jpg

Prinsessan Sophia av Sverige och hennes make och gammelfarbror, Storhertig Leopold I av Baden.

Ett unikt fall inbegriper faktiskt vår förra svenska dynasti; År 1819 gifter sig Prinsessan Sophia av Sverige (1801-1865) – dotter till den avsatte Gustav IV Adolf – med sin farfars halvbror (!), den blivande storhertigen Leopold av Baden (1790-1852). Leopold tillhörde en morganatisk gren av huset Baden som, när det stod klart att huvudgrenen stod i begrepp att dö ut, upphöjdes till prinsar med arvsrätt till tronen. För att skänka ytterligare legitimitet åt den nya släktgrenen ansågs det vist att gifta bort tronföljaren med en ättling till den ursprungliga familjen. Prinsessan Sophias mor var Prinsessan Frederika Dorothea Wilhelmina av Baden. Just det, det var från henne som de tre nya Norrlandssocknarna fick sina namn i början av 1800-talet. Att hon faktiskt var brorsdotter till Leopold, och Sophia därmed brorsdotterdotter, sågs uppenbarligen inte som något hinder för äktenskap.  

b2ap3_thumbnail_Jose-2.JPG   b2ap3_thumbnail_Maria-Benedita.JPG

Den mycket unge Dom José de Braganza, Prins av Beira och Brasilien, och hans moster, kusin och hustru, Prinsessan Maria Benedita.

Worst case scenario har vi annars i Portugal. Där gifter sig 1760 den blivande drottningen Maria I (1734-1816) med sin farbror, Kung Pedro III (1717-1786), som sedan regerar tillsammans med sin hustru och systerdotter. Deras äldste son, Infante Dom José de Braganza, Prins av Beira och av Brasilien (1761-1788), tvingas vid 15 års ålder gifta sig med sin mors syster, som också är hans kusin, Prinsessan Maria Benedita av Portugal (1746-1829), då dubbelt så gammal som sin brudgum och systerson. 

Kära moster! 

Genetiskt sett är kusingiften och giften mellan morbröder och systerdöttrar ingen höjdare. Maria Benedita fick missfall två gånger, vilket kanske var tur. Med en så liten genetisk pool bakom sig hade risken säkert varit överhängande att dessa barn fötts med grava handikapp. 

b2ap3_thumbnail_Harald-V.JPG

I de nu regerande dynastierna är det bara en person, om vilken det kan sägas att hans föräldrar kanske inte borde ha gift sig p.g.a. för nära släktskap; Kung Harald av Norge. Hans föräldrar, Kung Olav V och Prinsessan Märtha av Sverige var kusiner. Det var också Olavs föräldrar, Haakon VII och Drottning Maud, liksom Mauds farmor och farfar (Victoria och Albert). Vidare var Märthas mor Ingeborg och hennes bror Haakon barn till Frederik VIII av Danmark och Prinsessan Lovisa av Sverige, som var dotter till Kung Karl XV. Lovisa var således kusin till Prins Carl, som också blev hennes måg – d.v.s. ett fall av anförskjutning. Hänger ni med? 

Kung Harald verkar dock vara frisk och kry, liksom hans kollegor i Sverige, Danmark, England och Spanien, som alla är resultatet av många generationer av kunglig Ping-Pong.

Lästips:  Dear Uncle - Incestuous Royal Marriages av Ted Rosvall i ROYALTY DIGEST QUARTERLY 1/2015 sid 54

http://www.royalbooks.se/produkt/99/12015.html

Helena Johanna Zofja Rosnowska Stolnikowa Zakroczynska föddes i slutet av 1600-talet på ett slott i Polen och slutade sina dagar på en gård i Bragderyd i Bäckseda socken i Småland 1765. Om henne fanns länge en legend som levde ännu in på 1900-talet i de inre trakterna av Småland. Hon kallades "den polska prinsessan" men någon prinsessa var hon förmodligen inte, däremot en fin fröken från en polsk adelsfamilj.

Hur hamnade hon mitt inne i Smålandsskogarna på 1700-talet? Det ska du snart få veta.

Det här är en sådan där historia som jag tror att varje släktforskare jublar över att stöta på. Något som förgyller släkthistorien.

Helena Johanna Zofja Rosnowska Stolnikowa Zakroczynska tillhör inte min egen släkt utan jag kom fram till henne när jag släktforskade åt en bekant för ett tag sedan. Fast jag hade gärna varit släkt med henne själv. Sådant här är ju så spännande.

Bilder från husförhörslängderna Bäckseda AI:2 (1760-1779) Bild 10 / sid 9 (till vänster) och
Bäckseda AI:1 (1749-9999) Bild 10 / sid 7 (till höger) från Arkiv Digital.

Först möter jag henne i Bäckseda husförhörslängd AI:2 (1760-1779) sidan 9, som "Välborna fru Johanna Hel. Rosinowski", hustru till löjtnanten Carl Sev. Camén. De bor på gården Bragderyd 2, på 3/4 mantal. Gården ligger ute i skogen ungefär en mil söder om Vetlanda.

När jag kom så långt blev jag förstås ganska nyfiken på kvinnan med det ovanliga namnet. Via Anbytarforum fick jag tips om en artikel i Personhistorisk tidskrift 1929, sidan 112-116, utgiven av Personhistoriska Samfundet. Där skriver släktforskaren H Södersteen om henne, och han skriver om "den polska prinsessan".

Så här berättar han om den välborna Helena Johanna Zofja Rosnowska Stolnikowa Zakroczynska:

Under Karl XII:s krig i Polen 1706 bodde tre systrar på ett slott. När svenskarna anföll lyckades den ena rädda sig, den andra drunknade i vallgraven och den tredje blev tillfångatagen. Det var vår Helena, den yngsta av de tre systrarna och då bara 16 år gammal. Den svenska truppens befälhavare hette Hans Georg Silverhjelm och han blev så kär att han tänkte gifta sig med henne men stupade före vigseln. Helena ska då ha flytt men ändå kommit till Sverige. Kanske var de en bra bit på väg redan. Frågan om hon verkligen flydde är tveksam eftersom hon i Sverige gifte sig 1715 med den fyra år yngre kvartermästaren Carl Camén vid samma regemente och bor sedan med honom ”på en avlägsen skogsgård i Östra härad” skriver Södersteen.

Den avlägsna skogsgården är Biskopsbo i Vrigstad, där paret först bodde. Via Ugeby i Alseda socken kom de slutligen till Bragderyd. Paret fick fem barn, fyra av dem överlevde till vuxen ålder och dessa har fått många ättlingar.

Helena dog 1765. Maken, kvartermästare Camén, överlevde henne med elva år och dog 1776, 82 år gammal.

Helena Rosinowski verkade inte ha glömt sitt hemland utan längtade nog hem ibland. Uppenbarligen har hon berättat för både sina barn och andra om sin härkomst eftersom legenden är känd i trakten och i släkten långt efter hennes död. Södersteen skriver om hur ett barnbarnsbarn berättat för honom om hur hennes mormorsmor sjungit om sin hemlängtan. Föremål ska också ha bevarats. Kanske förgyllde hon sin berättelse så att man trodde att hon var en prinsessa. Däremot var den polska släkten Rosinofski ”en gammal förnämlig ätt”. Även om Helena Rosinowski sörjde sitt hemland hade hon sin familj omkring sig. Fortfarande kring 1750, när de fyra överlevande barnen var vuxna, bodde de kvar hemma på gården i Bragderyd, enligt husförhörslängden.

Att kvinnor blev krigsbyte och togs med hem var inte ovanligt under de många svenska krigen ute i Europa och Ryssland. Åtskilliga ryska kvinnor kom på så sätt till Sverige. I bästa fall blev kvinnorna gifta och fick leva länge, men våldtäkter och död var säkert lika vanligt då i krigens spår som ute i världen idag.

Södersteen citerar i sin artikel Helenas ättling Karl Engqvist, kandidat i Lund, som skriver om sin släkt och att den ”ej varit synnerligen utvecklingkraftig utan hållit sig tämligen i underkanten” och att ”med Eva Emerentia Hegelbergs barn dalar man ner i bondeståndet”. Eva Emerentia var dotter till Helena Rosinowski och Carl Camén.

Vad ska vi tro om Södersteens nu snart hundra år gamla berättelse? Jag tror att det han skriver stämmer med vad han hört. Varför inte? Det man ändå ska komma ihåg är att förmodligen bygger hela historien på vad Helena själv och hennes make har berättat för sina efterlevande.

Men en bra historia är det i alla fall.

Hon är en av de många som uppenbarat sig under min släktforskning som jag väldigt gärna skulle velat träffa.

Från Personhistorisk tidskrift 1929, sidan 112.

När man släktforskar lär man sig snabbt att födelsedatum emellanåt ändras och förvanskas, på grund av slarvigt skrivna flyttningsattester och husförhörslängder, bläckfläckar och felläsningar. Ett födelsedatum kan ibland vara helt oigenkännligt när personen ifråga läggs i graven, och åtskilliga gånger har jag sett på Anbytarforum att detta förvirrar nybörjare rejält – vilket datum är det egentligen som gäller? Grundregeln är att det datum som står i födelseboken är det rätta, eftersom denna uppgift ju nedtecknades tidsmässigt närmast själva händelsen, alltså födseln – men kan man verkligen alltid lita på födelseböckerna?

b2ap3_thumbnail_014---John1.jpg

Min mormors far John Sverre Johansen (1905-1987), avporträtterad hos fotograf Sollem på Nygaardsgaten 9 i Fredrikstad.

Min mormors far John firade alltid sin födelsedag den 27 november, och eftersom jag föddes fem dagar efter hans 81-årsdag kom vi att dela stjärntecken – vi föddes båda i Skyttens tecken. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom eftersom han avled tre månader senare, men jag har hört många berättelser om honom och hans originella humor. Han vilar på Borge gravlund i Norge, och på den vackra gravstenen står det mycket riktigt *1905 27/11, precis som i familjebibeln där Johns mor Anne nedtecknade födslar och dödsfall inom släkten från 1890-talet och framåt. När jag började utforska mina norska förfäder fokuserade jag så småningom på Johns släkt, men när jag skulle verifiera familjebibelns uppgifter om hans och syskonens födelsedatum i kyrkoböckerna blev jag minst sagt förvånad. Syskonens födelsedatum stämde, men när jag letade fram John hittade jag honom visserligen i födelseboken för Vestre Fredrikstad 1905 – dock inte 27 november, utan 27 december!

b2ap3_thumbnail_1905-och-bibel.jpg

Moderns anteckning i familjebibeln jämte födelsenotisen i Vestre Fredrikstad ministerialbok nr. I6 (1894-1914), sid. 213 (Statsarkivet i Oslo; bild från Digitalarkivet).

Detta lät väldigt konstigt – hade släkten haft fel i alla år? Födelseboken måste ju ha rätt, det är ju en av släktforskningens grundregler – men något såg onekligen märkligt ut. När jag jämförde med de andra födelsenotiserna på samma sida i födelseboken, så hade samtliga barn döpts långt över en månad efter födseln, men om John nu var född 27 december så hade hans dop bara dröjt arton dagar. Om den 27 november däremot faktiskt var rätt födelsedatum, så stämde det mycket bättre med de övriga barndopen årsskiftet 1905-1906. Jag bestämde mig för att prata med mormor, kanske hon visste mer om vad som egentligen hade hänt? Och jodå, hon berättade att hennes far var väl medveten om det felaktiga datumet i födelseboken, och att han skämtsamt brukade säga att han kunde fira sin födelsedag två gånger om året! Tydligen hade prästen verkligen skrivit fel datum, men pastorsämbetet hade vägrat att korrigera det – man ansåg att det datum som stod i födelseboken var rätt. 

b2ap3_thumbnail_1920_20150317-194611_1.jpg

Ur Østre Fredrikstad klokkerbok nr. 3 (1920-1940), sid. 131, Statsarkivet i Oslo (bild från Digitalarkivet).

När jag letade vidare i kyrkoböckerna hittade jag Johns konfirmation, den 9 maj 1920 i Østre Fredrikstad kyrka – och även här fanns det felaktiga födelsedatumet antecknat! Det mormor berättade verkade alltså stämma; pastorsämbetet hade helt sonika fört in födelsebokens felaktiga datum i konfirmationslängden. John kunde alltså verkligen fira sin födelsedag två gånger om året, eftersom han ju hade två födelsedatum – ett verkligt och ett kyrkligt. I detta fall litar jag dock mest på datumet i familjebibeln, eftersom denna uppgift inte bara ligger närmast händelsen i tiden, utan dessutom är nedtecknad av barnets moder – vilken mor skulle inte minnas vilket datum hennes eget barn föddes? Historien om Johns två födelsedatum är ett bra exempel på att vi släktforskare endast kan vara säkra på att vi egentligen aldrig kan vara säkra på något – inte ens släktforskningens grundregel om att födelseboken alltid har rätt!

I helgen blev det äntligen av, det som jag hoppats på i 38 långa år …

1977 avled nämligen en gammal släkting, Ingrid, plötsligt och oväntat. Hon skulle just fylla 75, och hade bakat kakor och bullar inför den förväntade uppvaktningen. Så dog hon, och begravningen kom att hamna just på själva födelsedagen. Vid minnesstunden festade vi på hennes bakverk, precis som i den gamla anekdoten: ”Vassego och smaka på! Liket har själv bakat kakorna”. Men de var ju bakade för oss och för denna dag, så varför inte … 

Ingrid var en levande uppslagsbok när det gällde släktens historia och hade brevkontakt med ett stort antal släktingar både i Sverige och i Amerika. Hon var enda barnet, men kusiner fanns det i mängder. Alla pappas syskon hade utvandrat och även pappa hade packat amerikakofferten, men ångrade sig inför moderns tårar och blev kvar. Han var mjölnare, liten till växten men stark som en björn. Anders kunde slänga upp 100-kilossäckar på ryggen och sedan klättra upp för en smal trappstege till kvarnens inlopp, där säden skulle hällas i. 43 år gammal gifte han sig till sist med sin Tilda, 37. Äktenskapet föreföll länge förbli barnlöst, men efter sju år, vid fyllda 44, föder Tilda sitt första och enda barn; Ingrid. 

Som enda barn, och med så gamla föräldrar, är det inte förvånande att Ingrid kom att förbli i hemmet. Hon blev det man brukar kalla Hemmadotter, och fick så småningom ta hand om både far och mor, som blev 97 respektive 87. Socialt begåvad och släktkär som få kom hon att få många vänner och bekanta. Till begravningen kom det över 100 personer, vilket får sägas vara unikt för en ensamstående kvinna utan vare sig familj, nära släktingar eller arbetskamrater. 

Ingrid hade mängder av gamla fotografier. Två härliga gamla insticksalbum till att börja med och sedan lådvis med lösa fotografier. Bara några månader före hennes bortgång satt vi och gick igenom dessa bilder. Ingrid berättade vilka de föreställde och jag skrev namn, årtal och annan identifierande information på baksidan. Precis det vi alla borde ägna oss åt … 

Efter hennes död hamnade alla Ingrids fotografier, gamla brev och dokument hos kusinbarn på västkusten. I 38 år har jag som sagt önskat och hoppats få titta på samlingen och kopiera/skanna allt av intresse, vilket var det mesta, eftersom jag själv var släkt med Ingrids mor, min hustru med fadern. I lördags blev det äntligen av. Fotografilådan hos släktingarna visade sig vara ett ymnighetshorn av fantastiska fotografier, mycket mer än vad jag kunde erinra mig, inte minst från Amerika, och min skanner gick varm. 

Titta till exempel på rubrikbilden här ovan. ”Tre små gummor” har jag skrivit på baksidan: Lottie, Ada och Tilda – alla från Falekvarna, jämnåriga och fortfarande vänner, fast nu i närheten av Rockford, Illinois. Samma stadiga tanter finns också med på denna bild; Kaffetåren. Enligt Ingrid var kopparna tomma …

b2ap3_thumbnail_Kaffetren.jpg

Särskilt lycklig är jag över bilden av de två syskonen, Amanda och Otto Sandgren, tagen i Falköping strax före Ottos avresa till Amerika 1888. Otto är en av de försvunna medlemmarna av släkten Sandgren. Han hamnar som så många andra svenska emigranter i Minnesota, där han drar sig fram som lantarbetare, bl.a. i Douglas county. Sedan går det illa. Han blir tagen för stöld, grand larceny, kallas för ”county bum” (luffare) och sätts i sinkabirum i Stillwater. Där sitter han ännu 1910 enligt folkräkningen, men släpps en kort tid därefter villkorligt, rymmer sin väg och är sedan dess försvunnen. Enligt gamla protokoll har han ett alias: Otto Johnson. Är det någon som har träffat på en sådan någonstans i Amerika…?

b2ap3_thumbnail_Amanda-och-Otto-Sandgren.jpg

Så, du som längtar efter gamla bilder till din släktutredning: 

Tag genast kontakt med dem som kan tänkas ha sådana i sin ägo, inhandla en behändig reseskanner till din laptop, och sätt igång!

Now’s the time!

I ett av släktens gamla fotoalbum sitter ett gulnat gammalt fotografi, taget i E. Hansens ateljé. Albumet har tillhört familjen Ljungström i Östra Vemmerlövs socken, och föreställer antagligen skogvaktaren, sedermera mjölnaren Peter Ljungström (1833-1909) med hustrun Signe Persdotter (1831-1916) och sönerna Carl (1864-1924) och Fritz (1865-1895). Om vi utgår från att fotot togs ungefär 1873 så stämmer det perfekt – familjens äldste son hade vid det laget flyttat hemifrån, nästa barn föddes inte förrän i december 1873, och det var bara gossarna Carl och Fritz som bodde hemma. Att fotograf E. Hansen dessutom hade sin ateljé i Eslöv på 1860- och 1870-talet gör det hela ännu mer sannolikt – det var nämligen där familjen Ljungström bodde i början av 1870-talet.

b2ap3_thumbnail_IMG_20150313-085432_1.jpg

Det gamla fotografiet är i gott (eller snarare ont) sällskap. I bokhyllor, lådor och garderober runtom i Sverige finns hundratusentals sådana fotografier, till skillnad från fotografiet ovan utan minsta ledtråd. Inget sammanhang, inte ett enda skrivet ord på baksidan, och det enda namn som avslöjas är fotografens. Jag har själv sett många sådana fotografier i släktens ägo, och blir lika förtvivlad varje gång. Vem föreställer nu detta fotografi? Är det farfars mormors far? Eller är det någon annan stackare som förpassats till historiens glömska? Det kan verka hopplöst, men jag säger som Konfucius – »Bättre att tända ett ljus, än aldrig så litet, än att förbanna mörkret». Ett av dessa små ljus, som numera har vuxit sig riktigt stort, är Porträttfynd. Under de senaste åren har databasen fyllts på i rask takt, och senast jag räknade innehöll den 148845 visitkorts- och kabinettsfotografier – både äldre och nyare, identifierade och oidentifierade. 

b2ap3_thumbnail_Portrttfynd_20150313-085657_1.jpg

Några av de senast inlagda fotografierna i Porträttfynd; samtliga med det där förhatliga ordet »Okänd» i beskrivningen.

Bland Porträttfynds gamla fotografier finns många intressanta motiv och avbildade personer – senast igår hittade jag till exempel ett foto på min farmors morfars kusin Ida, som jag aldrig sett förr. De flesta av de avbildade personerna är emellertid än så länge okända, men genom åren har många av dem identifierats tack vare lite detektivarbete och eldsjälar som Ann-Mari Bäckman, som lyfter fram fotografier som har en chans att identifieras. Det kan vara ett svårläst namn i marginalen, en kryptisk anteckning på baksidan eller en iögonfallande klädsel eller uniform. Istället för att förbanna mörkret tänder hon alltså ett litet ljus, och det är precis ett sådant ljus vi släktforskare måste tända för att alla de där personerna som lite allvarligt stirrar ut i tomma intet – i tyst förhoppning om att en dag identifieras – ska få lämna historiens glömska.

Den senaste tiden har jag stött på väldigt många avrättningar i kyrkböckerna, liksom de oftast fasansfulla brott som lett till galgbacken. Min första åtgärd är alltid densamma: att gå till Rötters Faktabanken och sedan databasen för Avrättade för att kontrollera om avrättningen redan finns inlagd där. Om inte så skriver jag förstås in notisen i den interaktiva databasen där det i nuläget finns 898 registrerade poster. Databasen är upplagd landskapsvis och att forskare i vissa landsändar varit flitigare att registrera visas inte minst genom att Gotland med sin relativt begränsade folkmängd ståtar med 70 avrättade medan Närke har 15 registrerade poster och Östergötland 45. Mitt eget Södermanland har i nuläget 42 registrerade avrättningar. En snabb koll visar att jag registrerat 9 av dem, men jag insåg nu att de båda avrättningar som berör min egen släkt inte är inlagda. I min antavla finns både en mördare, som jag bloggade om i Förödande första fyllor, och ett par mordoffer. Ramund Olofsson i Tuddetorp, Tunaberg, som 1681 oförskyllt blev så illa slagen att han strax efter slagsmålet avled samt Brita Jonsdotter i Sätter, Runtuna som blev yxmördad av en rånlysten återfallsförbrytare. Den brottsutredningen, som jag bloggade om i fjol i Mordutredning anno 1710, är en detektivhistoria i miniformat där mördaren avslöjades genom de föremål han efterlämnat på brottsplatsen.      

För någon vecka sedan gjorde jag en släktutredning och hamnade då i ett sorgligt familjedrama. Fadern hade först slagit sin 13-årige son i nacken med en yxa och anföll sedan den arme pojken med en kniv. Föga överraskande dömdes han till döden för dådet, och anges i Runtunas dödbok ha mist högra handen innan han halshöggs och steglades på galgberget vid Nyköping. Enligt en karta från 1670 låg galgberget strax norr om Rosenkälla vid vägen mot Sjösa. Undrar just hur många Nyköpingsbor som skulle kunna peka ut var galgberget låg...

b2ap3_thumbnail_Skarprttarbila.jpg

_{Denna skarprättarbila användes sista gången 1845 9/4 vid avrättningen av Långlars Olof Hansson. Foto Sören Hallgren, Nordiska muséet.}

För några år sedan utforskade jag en ingift nära släktings rötter och hoppade till när jag tagit mig till 1800-talets mitt. Hennes anfader Långlars Olof Hansson är den man i min egen databas som jag minst av allt skulle vilja träffa.
Utdraget ur husförhörslängden nedan berättar skelettet i den förfärliga historien:
Inst[ällt] för Kyrkoråd för
oenighet med Hu[strun] 1841 26/12
Mördat Hustrun
Halshuggen 1845 9/3
Den sista siffran är suddig och i dödboken, Rättvik, F:14, framgår att han avrättades 9 april. 

b2ap3_thumbnail_Bingsj-Ddran-AI-1-1837-1846-Bild-5-sid-1x.jpg

_{Bingsjö-Dådran, AI:1 [1837- 46] sid 1. Bild från ArkivDigital}

Olof Hansson var 19 år gammal när han 1822 gifte sig med den 37-åriga änkan Lisbeth Eriksdotter i Bingsjö. De fick fyra barn, tre döttrar och en son, innan Lisbeth dog i nervfeber 1838. Efter tio månaders änkestånd gifte den nu 35-årige Olof om sig med den 29-åriga änkan Anna Eriksdotter som förde med sig en liten son från sitt första gifte. Olof hade under sin tid som änkling hunnit med att uppvaktat en annan kvinna, men trots att hon berättade för honom att hon väntade barn, valde han att gifta sig med Anna som vid vigseln var gravid i femte månaden. Olofs försmådda flamma såg ingen annan utväg än att döda sitt nyfödda barn och dömdes för barnamord. Olof Hansson menade att Anna bar skulden till att det utomäktenskapliga barnet dött och hämnades genom att förgifta sin sjuårige styvson. Underligt nog fick han inget straff för detta mord.
Mindre än en månad efter födelsen av makarnas tredje barn, dottern Katarina, högg Olof huvudet av sin sannolikt sovande hustru. Sedan vandrade han över till grannen och bad att få låna ved så att han kunde bränna upp liket. Det var det sista han sade innan han klev upp på stupstocken tre år senare. Han hade tigit sig igenom flera rättegångar och fortsatt sin självvalda tystnad under tiden i häktet. Hans sista ord efter denna långa tid i tysthet var att förkunna att han ansåg sig ha handlat helt rätt och riktigt. Den åsikten är och var han nog ganska ensam om. 

Det har kanske framgått av tidigare inlägg att jag är fascinerad av kyrkogårdar. Jag tycker om att strosa omkring på sådana, särskilt om de är vackra och välskötta och har många gamla fina gravstenar med spännande inskriptioner. Precis som på våra runstenar är texterna på dessa gravar kortfattade och sparsmakade – inskriptioner är en dyrbar hantering – men ibland kostar familjerna på sig ett tänkespråk, en psalmvers eller kanske rent av några diktrader.  

Våra hjältekungar och andra stormän hedras ofta med storslagna gravstenar och epitafier där mycket säkert är friserat och förskönat. Ingen människa kan väl sägas vara perfekt eller felfri, men självklart lyser all eventuell kritik med sin frånvaro. Liksom humor och självironi.

b2ap3_thumbnail_Piraten.JPG

Flitigt citerad och kommenterad är dock Fritiof Nilsson Piratens gravsten på Ravlunda kyrkogård vid Kivik. Där står: 

Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen.  

Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.

Sån’t tycker vi om – lite espri och uppiggande galghumor som en avskedsgåva till vännerna…

Det bästa jag själv sett i den genren är den kallt konstaterande texten på en gravsten på Slöta kyrkogård i Västergötland:

AMANDA SOFIA BERGSTEN

f. 1860 31/7

d. 1960 31/7

 ”Dog på sin hundraårsdag”

 Där skulle man gärna vilja veta lite mer…

 Engelsmän och amerikaner verkar vara en smula mer frivola än vi nordbor på detta område. Se bara på dessa exempel:

b2ap3_thumbnail_Gravestone-1.JPG

b2ap3_thumbnail_Gravestones-2.JPG

b2ap3_thumbnail_Gravestones-3.JPG

b2ap3_thumbnail_Gravestones-4.JPG

Det närmaste vi kommer denna nivå av morbid humor är kanske Staffan Lindéns ”Pedagogiska hjältegravar” från boken Skolstollar. Vi öppnar lite löst med Lärarinnan Hilda Jönsson:  

Hennes skoldag är nu slut

Snart vet alla änglar hut

För att inte tala om lektorn i tyska, Hartwig Durch, som på sin gravsten får följande:

 Han alltid styrt ackusativ 

Nu styr han bort från detta liv

Eller den städse aktuella situationen för Adjunkten Elon Grundmark:

Gjorde motstånd mot elev

Dömd

Glömd

Samt slutligen fridslysningen över Halvdan Person, skaparen av det relativa betygssystemet (minns ni det missfostret?): 

Hvila i relativ frid

En mig närstående person, en obotlig tidsoptimist, tror alltid att hon skall hinna med så mycket. Det visar sig ofta att så inte är fallet och om hon då, svårt stressad, blir störd av oviktiga ting, kan det hända att hon väser till:  

Egentligen har jag inte tid med det här…

Jag har föreslagit att just denna mening kanske skulle passa bra på hennes gravsten. Det är inget populärt förslag…

Vad skall det då stå på min egen grav?

Som den bråkstake jag är och alltid har varit, befarar jag givetvis att det kan komma någon liten lustighet i stil med: 

Nu har han fått frid – och så har vi

men annars kan jag nog tycka att mitt mantra och min positiva filosofi i detta livet också kan passa inför evigheten: 

Det vill gärna bli bra!

I detta sammanhang kan jag inte undgå att berätta om en gammal släkting, som älskade det ljuva livet, om inte i Roms fontäner så gärna på barer och nattklubbar på Mallorca och Gran Canaria, eller kanske i Paris eller på Rivieran. Så ofta hon kunde åkte hon ut i världen för att leva detta ytliga liv, som alltid föreföll oss så fjärran, så tomt och så meningslöst. Restauranger, barer, drinkar, cigaretter, coctailmingel, flygplatslounger, taxiresor, frisyr och manikyr, beauty-box och snobbkonversation.  

På väg hem från dessa veckor i förtunnad luft stannade hon gärna till hos oss för att sprida lite kontinental glans över vårt enkla atriumhus. Det brukade gå till så här: Sex timmar efter annonserad ankomst (för planet var bara sååå försenat i Barcelona och så missade jag anslutningen på Kastrup för jag satt i baren och hörde aldrig sista utropet till Malmö…och Guuud vad jobbigt det är med flygplatser) svänger taxin in på vår lilla gata och in sveper moster, iklädd mörka glasögon, nertzjacka och skramlande armband, alltid med samma hälsnings- och öppningsreplik:  Jag är dööööd, Anna-Greta!  (så hette min mor) Därefter följde en flera timmar lång jeremiad om resans alla besvärligheter och motgångar, samt om behovet av olika sorters solskyddsmedel, nagellack och parfymer. 

Mosters replik kom i vår familj att myntas för evig tid som något man alltid säger, till vem har ingen betydelse, när man kommer hem från långa och tröttsamma resor: ”Jag är död, Anna-Greta!” 

Så dog moster, och efter begravningen samlades familjen för att bl.a. diskutera vad som skulle stå på gravstenen. Svaret kom omedelbart och fullkomligt naturligt:  

Jag är död, Anna-Greta!

Ps: Bidra gärna med fler annorlunda eller lustiga gravstensinskriptioner här nedan!

De arbetade, deltog i samhällsutvecklingen och kom från Sverige. I dag handlar det så klart om kvinnor och eftersom det är Internationella Kvinnodagen tar jag klivet ut över Atlanten. Det är inte bara Greta Gustafsson, sedermera Garbo, som blev känd svenska i USA utan det finns fler och på andra områden.

Några av dem jag skriver om här idag har jag fått tips om av släktforskaren Sten Norell, som jag tackar så mycket! Han är med i Genealogiska föreningen och i föreningens Facebookgrupp har han skrivit om dessa.

Sofie Sager var en tidig kvinosakskämpe, både i Sverige och i Amerika. Hon kom från brukssamhället Ryfors utanför Jönköping, född 1825. När hon var 23 år blev hon utsatt för ett våldtäktsförsök och blev den första kvinnan i Sverige som tog ett sådant till domstol. Förövaren fälldes mycket överraskande för brottet och målet fick stor uppmärksamhet. Sofie var begåvad och när hon kommit till USA 1859 fortsatte hon kampen för kvinnors rättigheter där, genom föreläsningar och artiklar. Maj Olsen har skrivit en bok om henne.

En av de mest kända svenskorna för hundra år sedan i USA var Mary Anderson i Chicago (bild till vänster). Där engagerade hon sig fackligt i skoarbetarnas förbund och i Womens Trade Union League (WTUL), där hon stred för kvinnors arbetsmiljö. Hon var senare chef för Kvinnobyrån inom det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet under ett kvarts sekel, dess uppgift var att förbättra arbetsvillkoren för kvinnor. När hon emigrerade hette hon Maria Sofia Magnusdotter och kom från Salby socken i Västergötland. I USA började hon sin karriär som diskare i ett skogshuggarläger i Michigan och kom sedan till en skofabrik. Lennart Pehrsson konstaterar i sin bok "Den nya staden" att hon kom som outbildad från den svenska landsbygden och gjorde en remarkabel karriär i USA där hon tog sig fram helt på egen hand.
Läs mer om Mary Anderson på Svenska Dagbladet och på Highbeam.

Fler svenska kvinnor var engagerade i WTUL. Två av dem är Ellen Lindström och Othelia Myhrman, även de i Chicago.

Ellen Lindström var lärare från Fjelkestad i Skåne och blev sömmerska i Chicago. 1890 emigrerade hon, 30 år gammal, och var med och grundade WTUL 1906 där hon var vice ordförande en tid. Hon var engagerad i beklädnadsarbetarnas förbund, och är en av dem som gjorde avtryck i historien, bland annat genom sina tidningsartiklar.

Othelia Myhrman kom från Finspång och emigrerade till USA och Chicago som 16-åring 1875. Där blev hon så småningom hembiträde men ledde senare en arbetsförmedling genom vilken många svenska kvinnor fick arbete. Hon var också engagerad nykterist, var en av grundarna av Swedish National Association och en tid ordförande i Swedish-American Woman's Club of Chicago och American Daughters of Sweden. (Bilden till höger kommer från Ulf Beijboms bok sidan 392)

Anna Johnson Pell Wheeler (bild till vänster) föddes av svenska immigranter i Iowa 1883. Hon tog flera universitetsexamina och doktorerade 1909 i matematik vid University of Chicago. Hon är känd för sina teorier inom algebra (som jag absolut inte kan redogöra för) och anses som en auktoritet på sitt område. När hon efter sin disputation skulle börja undervisa mötte hon först motstånd, för universiteten ville inte anställa kvinnor som lärare. Men genom att hon fick ta över sin makes (också matematiker) klasser efter hans stroke fick hon sedan arbete på Bryn Mawr i Pennsylvania, där hon blev professor 1925. Anna Johnson var en av de första kvinnorna som nått ryktbarhet inom matematik. En föregångare i matematikerfacket var också svenskan Inez Rundström som redan 1894 blev professor vid Gustavus Adolphus College i Minnesota.

Signe Liedberg var dotter till en svensk äventyrare som grävt guld i USA och sedan återvänt till Växjö där hon föddes sedan fadern förlorat sina pengar. Signe blev journalist och författare och kom så småningom till Chicago, efter att ha bott i flera länder i Europa. Från Chicago rapporterade hon till svenska tidningar, bland annat Idun, men skrev också i svenskamerikanska tidningar i USA och skrev böcker. I Chicago gifte hon sig med en tryckare Ankerfelt. (Bild till höger från http://www.ub.gu.se/fasta/laban/erez/kvinnohistoriska/tidskrifter/idun/1893/pdf/1893_24.pdf)

En annan svenskamerikansk författare var Anna Olson i Rock Island, född i Värmland 1866.

Ellyn Marie Swanson var en känd sopransångerska i Chicago, född där av svenska föräldrar 1884. Hon var engagerad av Balatka Concert Company och arbetade som professionell sångerska.

Esther Peterson föddes 1906 i Utah och kom från en svensk utvandrarfamilj, och är också en framgångsrik kvinna i det amerikanska samhället. Hon var universitetsutbildad och lärare men också i ledningen för National Consumers League och Amalgamated Clothing Workers. 1961 utsågs hon av John F Kennedy till chef för regeringens Kvinnobyrå, och alltså en av Mary Andersons efterträdare.

Esther Peterson i mitten, i sitt arbete på arbetsmarknadsdepartementet.

Det här är bara några av de mer kända svenskamerikanskorna. Alla de hundratusentals okända kvinnor som emigrerade är också värda att kommas ihåg. De flesta unga kvinnor som emigrerade blev pigor eller arbetade i industrin, precis som här hemma.

I min egen släkt har jag ett par kvinnor som emigrerade som jag vet om i dag, men säkert finns det fler.

Den ena av dem är min morfars faster Albertina Larsdotter (bild till höger). Hon flyttade först till Randers i Danmark, gifte sig och fick två barn där. Det var i Randers som Albertina fann sin tro och blev mormon. Den 29 augusti 1876, när hon var 29 år gammal, döptes hon in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som mormonkyrkan heter. Hon blev en mycket hängiven mormon och när maken Nils inte kände samma övertygelse skilde de på sig. Ena barnet dog och Albertina tog med sig den andre sonen och emigrerade till Amerika och mormonkyrkan i Salt Lake City i Utah. Där gifte hon om sig och förblev en starkt troende mormon. Hennes efterlevande är fortfarande mycket aktiva inom kyrkan.

Den andra är min morfars moster Olena Beata Bengtsdotter. Henne vet jag inte så mycket om än. Hon föddes 1848 och 1871 gifte hon sig med arrendebonden Lars Johan Carlsson. Paret fick fyra barn fram till 1879 och i början av april 1881 gav sig maken iväg till Amerika. I november föddes en son, kanske visste hon inte i april att hon var gravid. 1886 följde Olena och de då fem barnen efter till USA. 2012 fick jag kontakt med deras barnbarnsbarn i USA och har fått veta att de fick ytterligare en dotter där. Olena kallade sig Beata i Amerika och de slog sig ner i Pennsylvania där släkten fortfarande är kvar. I hennes fall återstår ännu en hel del efterforskning för min del.
 
Båda två kom från mellersta Halland, från socknarna Köinge och Okome. Även om de inte blev kända för en extraordinär gärning i det nya landet är jag ändå imponerad över deras och alla andra emigrerade svenskors mod och beslutsamhet inför att ta ett så stort steg som det innebar att lämna sitt hemland och rota sig på nytt i ett annat land så långt borta.

Källor:
http://www.uic.edu/depts/lib/specialcoll/services/rjd/findingaids/WTULb.html
http://mith.umd.edu/WomensStudies/GenderIssues/WomenInWorkforce/womens-labor-history
http://www.highbeam.com/doc/1G2-2591300398.html/print
http://www.djibnet.com/photo/women+of+math/anna-johnson-pell-wheeler-1883-1966-5507499868.html
http://www.svd.se/kultur/understrecket/skoarbeterskan-som-var-mer-kand-an-garbo_5758121.svd
http://womenshistory.about.com/od/worklaborunions/a/wtul.htm?
http://mith.umd.edu/WomensStudies/GenderIssues/WomenInWorkforce/womens-labor-history
https://archive.org/stream/historyofswedeso02olso/historyofswedeso02olso_djvu.txt
http://www.ilovehistory.utah.gov/people/difference/peterson.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Anna_Johnson_Pell_Wheeler
http://www.agnesscott.edu/lriddle/women/wheeler.htm
Lennart Pehrsson: "Den nya staden" (2014)
Ulf Beijbom: "Utvandrarkvinnor" (2006)
Ernst Wilhelm Olson, Martin Engberg och Anders Schön: "History of the Swedes of Illinois" (1908), digitaliserad på Internet Archive

Det finns också en del 1, och eventuellt ännu fler, av boken om svenskarnas historia i Illinois.

Buresläkten är en av Sveriges mest omskrivna och utforskade släkter med en dokumenterad och numera även DNA-verifierad stamfader i byn Bureå i Västerbotten - "Gamle Olof" född i slutet av 1300-talet. Men det finns fortfarande nya upptäckter att göra inom Buresläkten och den allra senaste gjordes häromveckan med hjälp av DNA.

b2ap3_thumbnail_Buhre.png

Den nionde juli 1876 föddes en liten gosse på Allmänna Barnbördshuset i Stockholm. Hans namn var Carl Fredrik och hans moder, Anna Charlotta Johannesdotter, uppgav ingen fader till barnet. När han två veckor senare överlämnades till Allmänna Barnhuset skrevs han in som Carl Fredrik Johannesson, men detta efternamn ströks senare och istället skrevs efternamnet Buhre. Buhre? Var kom det ifrån?

En uppgift finns i kyrkoarkivet att hans far skulle ha hetat F. Burman och till yrket varit telegrafist, men av honom finns inga spår i Stockholm. Om denne F. Burman var fader, vem var han isåfall? Via folkräkningen 1880 finner man en Fredrik Wilhelm Burman i Umeå som var telegrafassistent. Men inga uppgifter finns om att han skulle ha vistats i Stockholm.

Där stoppade möjligheterna att komma vidare i de skriftliga källorna. Carl Fredrik verkade aldrig kunna få någon fader identifierad. Tills DNA-tekniken gjorde entré!

b2ap3_thumbnail_Skrmavbild-2015-03-07-kl.-11.35.40.pngNyligen kom nämligen resultatet för ett test av Y-kromosomen hos Carl Fredriks sonson och det visade att han bär på Buresläktens unika Y-kromosom och att han därmed är agnatisk ättling till Buresläktens stamfader Gamle Olof i Bureå, Västerbotten!

Och inte bara det, resultatet visar även att hans släktlinje tillhör den DNA-verifierade Burman-grenen av Buresläkten. Vilket den misstänkte fadern Fredrik Wilhelm Burman också gjorde. Han var nämligen född i Luleå som son till komministern Oskar Burman, vilken är dokumenterat härstammande via sin raka fädernelinje från Buresläktens stamfader.

Därmed är det nu knappast någon tvekan om att telegrafassistenten Fredrik Wilhelm Burman verkligen var far till Carl Fredrik Buhre i Stockholm! Tack vare DNA-test har Carl Fredriks sonson äntligen hittat en farfarsfar och vi har fått ännu en DNA-bekräftad släktlinje som ökar kunskaperna om den spännande Buresläkten. Läs mer om DNA-undersökningarna av Buresläkten på buredna.sjolunds.se.

En riktig solskenshistoria :-) Det är nästan så man vill utbrista - släpp kromosomerna loss det är vår!

P.S.
Forskningen i de skriftliga källorna i Stockholm och fyndet av Fredrik Wilhelm Burman som möjlig fader har gjorts av Marie Buhre.