Domböcker är ett källmaterial som kan ge släktforskaren mycket kött på benen om förfäderna. Väldigt många var inblandade i rättstvister, antingen som offer, gärningsman, vittne eller en stridande part. Många trätor gick till domstol förr i tiden, inte bara svåra brott och marktvister.

Om vad man kan få ut ur domböcker och annat domstolsmaterial handlar en ny handbok som släktforskarförbundet snart ger ut, lagom till Släktforskardagarna i augusti. Under försommaren, sedan jag var klar med Släktforskarnas årsbok 2015, och fram till midsommar har jag jobbat med boken. Det är inte jag som har skrivit, utan förste arkivarien Claes Westling vid Landsarkivet i Vadstena. Han är också släktforskare och mycket kunnig om domstolsarkiv. Jag har producerat boken, dvs tagit hand om manus och bilder och skapat en bok av detta. Just nu är den under tryckning.

Det är väldigt roligt att producera böcker, särskilt böcker för släktforskare. Jag arbetar i programmet Indesign, ett program som jag verkligen gillar. Det är ganska logiskt uttänkt och lätt att jobba med samtidigt som man kan göra mycket.

Ett av uppslagen i boken, sidorna 64-65. Här handlar det om ett mordbrandsfall som gick till hovrätten 1799, men också om hur ett modernt register till Brottmålsutslag i Göta hovrätts arkiv kan se ut.

Den här boken handlar om väldigt mycket mer än att forska i domböcker.

I domstolsarkiven ingår också bouppteckningarna, som många släktforskare är bekanta med. Tack vare bouppteckningar kan man ibland fastslå släktskap som annars inte går, om t ex kyrkböcker saknas. Dessutom kan en bouppteckning säga mycket om den dödes liv.

I boken guidar oss Claes Westling genom häradsrätternas och rådhusrätternas arkiv men också andra rättsliga institutioners arkiv, t ex bergsting, hallrätt, slottsrätt och ägodelningsrätt. Han beskriver också hur man kan följa ärenden i högre instanser, dvs i hovrätterna och i Högsta Domstolen.

Efter att ha läst boken när jag arbetat med den förstår jag hur mycket intressant som återstår att forska i, för mig och säkert för många andra släktforskare.

Saköreslängderna är viktiga för släktforskaren som vill forska i domböcker. I boken förklaras varför.

En bördstvist gick till rätten 1787 och i domstolsarkivet finns släktträdet kvar och ingår i utredningen.

I arkiven finner man emellanåt oerhört tragiska människoöden, och som släktforskare lär man sig snabbt att det nästan alltid är samhällets baksida och normbrytarna som lämnar de mest spännande spåren efter sig. Rannsakningar, domböcker och förhörsprotokoll dignar av intressanta personuppgifter, och genom detta källmaterial finns goda möjligheter att lära känna sina anförvanter lite bättre. Ett exempel på sådant källmaterial finner man i arkivet Kriminalpolisen i Malmö, där volym D4:1 bär den något uppseendeväckande titeln »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor jämte alfabetiskt personregister [...] 1874-1902». Förteckningen är en enda lång uppräkning av Malmökvinnor i olika åldrar som tvingats till prostitution i slutet av 1800-talet, och man finner många föräldralösa unga kvinnor som vistats hos släktingar och försökt försörja sig själva, men istället blivit »förförda» och därefter hamnat i prostitution. Den unga Anna Jönsson, en av alla kvinnor man möter i detektiva polisens förteckning, sägs till exempel ha blivit »förförd i December månad sistl. år af en Jernvägsbokhållare å Svenstorps Jernvägsstation», och det finns många andra exempel på män i olika samhällsställningar som lockat Malmös unga kvinnor i fördärvet.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-IMG_20150702-211558_1.jpg

I förteckningen har polisen noterat kvinnornas smeknamn, och även om det finns en mörk underton är många av dem ganska komiska. Bland de mer charmiga finner man till exempel »Krull», »Knytet», »Nallen», »Sillen», »Gula hönan», »Mormors katt» och »Positivhalerskan», medan de mer fräcka lyder såsom »Fy för satan», »Fröken Wrede», »Garvaretösen», »Obertyskan», »Svarta Anna», »Röda Lovisa» och »Limhamns-Bothilda». Nilla Fredrika Petersson kallades till och med »Tjocka Rika», så man hymlade nog inte om hennes kroppsvikt. En hel del av kvinnornas smeknamn lämpar sig dock inte skrift, men jag nämner ändå tre namn som antyder varthän det barkar: »14-åringen», »Det gungande skeppet» och »Warma franskbröd». De charmiga smeknamnen till trots var det ett hårt liv för kvinnorna, och många av dem slutade sina dagar i unga år på något sjukhus, i regel i sviterna av någon könssjukdom. Carolina Larsdotter Centner sägs till exempel ha varit »förpassad till Kurhuset för venerisk smitta», och kvinnorna tycks överlag ha varit flitiga besökare hos läkarkåren.

b2ap3_thumbnail_Bielstens-barn-1872.jpg

Den 1 februari 1872 framfödde den då 18-åriga Ida Albertina Bielsten en dödfödd son, sedan hon blivit »förförd». Detta kom att bli inledningen till flera års prostitution, men om detta avslöjar den lilla notisen i Malmö Caroli födelse- och dopbok ingenting; ur Malmö Caroli kyrkoarkiv, vol. CI:12 (1871-1875), sid. 130 (bild: ArkivDigital).

Av ren nyfikenhet gick jag igenom »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor», och eftersom jag inte förväntade mig att hitta något av genealogiskt intresse blev förvåningen extra stor när jag upptäckte att två kvinnor i mitt eget släktträd fanns med i förteckningen! De var i ungefär samma ålder, men gick helt skilda öden till mötes. Ida Albertina Bielsten (1853-1890) hade egentligen en ganska stabil bakgrund – fadern Sven Bielsten var handlare i Malmö och äldre brodern Carl Ivar (1846-1882) korpral, sedermera poliskonstapel i Malmö under 1870-talet. Höjden av ironi är därför att hans yngre syster vid samma tid var en av stadens prostituerade... Officiellt försörjde hon sig som sömmerska, och hade även i tidigare arbetat som sjuksköterska på Nya sjukhuset, men under större delen av 1870-talet ägnade hon sig åt prostitution. År 1877 togs hon in på förhör av detektiva polisen i samband med den ovan nämnda förteckningen över lösaktiga och prostituerade kvinnor, och genom de rader som då nedtecknades får man lära känna den unga kvinnan:

»5 ft 3 tm hög, stark kroppsbyggnad, rundlagdt fylligt ansigte, liten mun med röda fylliga läppar, rödt hår, små plirande gråblå ögon, små ljusa ögonbryn [...]. Hvistades i föräldrahemmet tills hon vid 15 års ålder konfirmerades, tjenade derefter hos prosten Förgren i Fosie 2 år, å Nya Sjukhuset 2 år; flyttade derefter till föräldrahemmet och sysselsatte sig med klädsömnad; blef vid 18 års ålder förförd [af ...] och har sedan dess fört ett lättsinnigt lefverne; har framfödt 3ne oäkta barn, alla döde. Säger sig ej för brott hafva varit tilltalad».

Något fotografi finns inte bevarat, men tack vare dessa korta rader kan man se Ida framför sig – den rödhåriga, korta kvinnan med de fylliga läpparna och de små plirande, gråblå ögonen. Året efter förhöret födde hon ännu ett barn, en dotter som likt de tre tidigare avled späd. Därefter födde Ida inga fler barn, och i detektiva polisens förteckning noteras det att hon 1879 blivit befriad från plikten att inställa sig. Ida hade tydligen lyckats ta sig ur prostitutionen, och började nu åter arbeta som sjuksköterska. Under 1880-talet tjänstgjorde hon i Köpenhamn, antagligen på Kommunehospitalet, och det var också där hon slutade sina dagar. Åren som prostituerad hade satt sina spår, och hon led sedan många år tillbaka av syfilis. Sjukdomen utvecklades så småningom till bukhinneinflammation, och den 20 april 1890 somnade Ida Albertina Bielsten in på Kommunehospitalet i Köpenhamn, blott trettiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Lina-Willman.jpg

Akten över Lina Hedvig Willman (1858-1915); ur Kriminalpolisen i Malmö, vol. D4:1 (1874-1902), sid. 53 (ArkivDigital).

Den andra kvinnan i mitt släktträd som hamnade i detektiva polisens förteckning var Lina Hedvig Willman (1858-1915). Från åtta till fjorton års ålder hade hon varit intagen på barnhemmet i Malmö, och tjänade därefter som piga och fabriksarbeterska. Redan som sextonåring hade hon dock blivit »förförd» (en formulering som återkommer i de flesta av detektiva polisens akter), och då börjat prostituera sig. Detektiva polisen förhörde henne 1876, och i förteckningen kan man läsa följande rader:

»stark kroppsbyggnad, långlagdt fylligt ansigte, blågrå ögon, något svängd näsa, mörkblondt hår och ögonbryn. [...] Förförd i September 1874 af Kammarskrifvare N..., har sedan dess lefvat lättsinnigt. Har i Juli innevarande år [1876] varit intagen å Kurhuset för Syfilis. Hon har innevarande år [1876] haft tjenst hos en Kramhandlare Braun i Köpenhamn hvarest hon blifvit straffad för stöld från husbonde med 5 x 5 dagars fängelse vid vatten och bröd (Hade tillgripit omkr. 200 kronor ur penninglådan)».

Det noterades att hon varit intagen på kurhuset sommaren 1875, två gånger under hösten 1876 och slutligen sommaren 1877, men från oktober 1878 befriades hon från vidare besiktning eftersom hon flyttat samman med en urmakare i staden. Denne var änkling sedan 1870, och sägs i en tidningsartikel i Svenska Dagbladet 1955 ha härstammat från »en malmöitisk urmakaredynasti som i nära hundra år vårdat och ansat borgarfamiljernas och regementsofficerarnas väggur, Malmö församlings tornur och skilda Malmöföretags tidmätare». Antagligen är detta förklaringen till att att den framstående urmakaren och den tidigare glädjeflickan inledningsvis bara bodde ihop, och att Lina endast sägs vara hans »hushållerska» i husförhörslängderna. I rask takt födde hon dock flera utomäktenskapliga barn, hela sex stycken 1882-1893, som i födelseboken sägs ha okänd fader.

Inte förrän 1895 gifte sig Lina med urmakaren, varpå deras gemensamma barn legitimerades och tog faderns efternamn. Efter vigseln föddes ytterligare två barn, och man får nog säga att det gick väldigt bra för familjen. Äldste sonen fick möjlighet att studera till ingenjör, och utnämndes sedermera till riddare av Vasaorden – inte illa för en son till en gammal glädjeflicka! Jag kan dock inte låta bli att tänka på Ida, som delade sitt grymma öde med många andra av Malmös glädjeflickor – hur hade deras liv sett ut om de inte blivit förförda? Det är antagligen en fråga utan svar, men tack vare »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor» kan man i varje fall få en inblick i samhällets baksida i slutet av 1800-talet, och lära känna kvinnor som Anna Jönsson, Nilla Fredrika Petersson, Lina Hedvig Willman och Ida Albertina Bielsten – glädjeflickan med de plirande ögonen.

När jag var liten fanns det en fascinerande liten bok hemma. Den var fylld av tårtor vars like man aldrig sett i 50 och 60-talets Sverige. Stora, maffiga och mångfärgade med fantastiska namn. Den hette ”Pillsbury Bake Off 1952” och var en present från amerikanska vänner. Pillsbury Bake Off var en tävling i tårtbakning anordnad av ett mjölföretag, där man kunde vinna enorma summor pengar, boken innehöll de bästa, inklusive vinnaren som visades på bild med en stor check.

b2ap3_thumbnail_Modern-women.jpg

-          Men mamma, varför har alla vinnarna killnamn? Man kan väl inte heta mrs Robert K Brown? Heter dom så i Amerika?

Mamma förklarade att fruar i Amerika använde sina mäns namn.

-          Det är ju orättvist, det var ju inte männen som bakade tårtorna!

Redan då var jag visst en nyfiken person med ett visst rättspatos. Jag försökte, med hjälp av ett lexikon, att översätta recepten med de fantastiska namnen. ”Angel Food Cake”, ”Devil´s Food Cake”, Lemon Chiffon Pie”. Jag försökte baka dem också, men det var svårt att hitta ingredienserna. Men jag var helt betagen av denna bok i många år, den är helt sönderläst.

Nu sitter jag här och försöker följa en amerikansk man, Edwin K Carpenter, som var gift med en släkting, han var också gift ett antal gånger till. Men med vilka? Jo, man hittar några av hans många barn i tidningsnotiser när de gifter sig på 40 och 50-talen. Men….. de är konstant angivna som barn till Edwin Carpenter och mrs Edwin Carpenter! Jag vill ju veta vad mödrarna hette!

Vi kan, här i Sverige, bli ordentligt frustrerade när vi läser riktigt gamla dopböcker där inte moderns namn anges, bara faderns. Men som tur är övergavs den seden ganska tidigt. Dessutom är vi lyckliga nog att de flesta kvinnor behöll sina flicknamn fram till 1901. I födelseböckerna står dessutom då alla kvinnor med sina flicknamn. Visserligen blev inte gifta kvinnor myndiga förrän 1921, men de hade en egen identitet i alla fall.

1963 kom boken ”Den feminina mystiken” av Betty Friedan ut i USA, hon skildrade där den välutbildade hemmafruns frustrerade tillvaro som just mrs Robert Brown, utan ens en egen identitet. Kampen för rätten att vara en person, även om man var en gift kvinna. Kampen för att få eget erkännande för sina egna insatser. Vinner man 100 000 dollar för sitt kakrecept ska man åtminstone få hämta det i sitt eget namn. Naturligtvis handlade boken om mycket mer när det gäller jämställdhet, men jag kunde förstå tanken väldigt snabbt, jag som växte upp med tävlingsvinnarna utan eget namn.

Nu kämpar jag vidare, på andra dagen, med fruarna utan namn. Edwin Carpenter är en hal figur, som verkar försvinna från alla sina familjer i rask takt. Men fruarna sitter kvar med barnen, utan att ens ha ett eget namn.

 b2ap3_thumbnail_BakeOff14pagesofcontestants1.jpg

Landsarkivet i Vadstena började för mer än 20 år sedan producera en databas, som fick det något märkliga arbetsnamnet NIXON. Rätt uttolkat står detta namn för

NÖDVÄNDIGT INDEX OMFATTANDE NAMN

Idén är inte så tokig. Det behövs verkligen någon sorts generalregister över personnamn i olika typer av biografiska verk, släktkalendrar, studentmatriklar, herdaminnen, jubileumsskrifter samt yrkesspecifika monografier över t.ex. postmästare, lantmätare, läkare, tulltjänstemän o.s.v. Det gick väl an på den tid då man själv kunde botanisera bland hyllorna och kolla varenda personregister, men numera måste ju de flesta böcker av den här typen beställas upp från källarvalv och depåer, och hur skall man då veta vilka av dem som kan tänkas innehålla den eftertraktade informationen?

NIXON omfattar drygt en halv miljon poster, rikstäckande men med tyngdpunkt på landsarkivets eget distrikt, Östergötland, Småland och Öland. Tidigare fanns det bara tillgängligt i forskarsalen på Vadstena landsarkiv, men lär idag finnas på samtliga landsarkiv samt på Riksarkivet. Det går också att införskaffa hela registret på CD:  http://webbutik.riksarkivet.se/se/produkter/cd-dvd/nixon.html

Ordet NÖDVÄNDIGT får en att reflektera en smula över vad i en släktforskares tillvaro och gärning som kan beskrivas med detta starka ord. TILLGÄNGLIGHET hamnar med all rätt högt upp på listan, och den har under det senaste decenniet verkligen förbättrats på ett närmast revolutionerande sätt. SVAR, Arkiv Digital, Ancestry och några till förser oss idag med digitala bilder på de viktigaste källserierna. Nyttjandet av dessa resurser förenklas enormt av alla de databaser som Sveriges Släktforskarförbund, SVAR, Stockholms Stadsarkiv, Ancestry, Föreningen DIS och många andra fortlöpande förser oss med. Som vanligt utgår tillsägelsen och varningen:

Lita aldrig på register! Kolla varje enskild registeruppgift med verkligen, d.v.s. med relevanta primärkällor!

Detta sagt, är det förstår julafton varje gång ett nytt register eller en ny databas ser dagens ljus. I år kan vi glädja oss över flera nya, spännande resurser: Sveriges Befolkning 1910, Rotemannen II och en hel del annat. De flesta av dessa nya produkter känner vi till flera år i förväg, vet att de är på G och väntar otåligt på deras ankomst. Databasjätten ANCESTRY väljer däremot att överraska oss med plötsliga nedsläpp, som t.ex. deras födelseregister 1860-1942, deras embryo till husförhörsregister samt nu häromdagen:

Sweden, Selected Indexed Death Records, 1840-1860 and 1878-1942

Sverige, urval av uppgifter om avlidna, 1840-1860 och 1878-1942

Hmmm... Säger den erfarne registerbitaren. Vad är nu detta?

Har vi inte redan ett utmärkt dödregister i form av Sveriges Dödbok 1901-2013, som nu är på väg att utvidgas bakåt i tiden till 1860. Varför satsar Ancestry på ett jätteregister, som faktiskt slår in öppna dörrar och som per definition måste vara rejält mycket sämre än originalet? How so? Jo, därför att Ancestry envisas med att använda fel källor till sina register. I stället för originalkyrkoböckerna, som man ju numera också har tillgång till, väljer man ständigt och obegripligen SCB:s avskrifter, som på alla sätt är en sekundärkälla, fattigare på information, mera svårläst och svårtolkad. Varför konsulterar man inte en vettig arkivarie eller släktforskare i Sverige innan man drar igång dessa megaprojekt?

Perioden 1878-1900 är givetvis i nuläget ändå gefundenes fressen för oss alla. Dessa år finns ju ännu inte i Sveriges Dödbok. Perioden 1840-1860 ser också mycket lockande ut, men förefaller att vara en rännil blott med endast några få församlingar representerade.

Alla register är nödvändiga, men somliga register är mer nödvändiga än andra ...

Nu när midsommar har passerat är det förstås hög tid att planera ett besök på årets Släktforskardagar på Rosvalla i Nyköping sista helgen i augusti. Boka hotellrum och beställ biljetter till fredagens kvällsbuffé och/eller lördagens bankett samt planera vilka föreläsningar du vill se. Flera föreläsare släpper böcker i samband med föredragen. 

I förra veckan fick jag en tidig födelsedagspresent. Den stora fördelen med att vara ett midsommarbarn är nämligen inte den lummiga grönskan, avsaknad av jultomtar eller att mastig gräddtårta kan bytas mot färska jordgubbar, utan att Släktforskarnas årsbok kommer lagom till födelsedagen. Årsboken står sig dock långt efter utgivningsdagen, så jag har gått igenom årsböckerna för vart femte år (1990, 1995, 2000, 2005, 2010 och 2015) för att visa ett axplock av alla läsvärda matnyttigheter vi kunnat avnjuta genom åren. Årsböckerna ifråga innehåller sammanlagt 85 artiklar och jag kommer att fokusera på några enstaka i varje årgång.
b2ap3_thumbnail_rsbckerB.jpg
1990 hade årsböckerna ännu teman och separata titlar. Det här året hette årsboken Inte bara kyrkböcker. Alternativa källor i släktforskningen. Den är alltså ganska fokuserad på arkiv och arkivhandlingar av skilda slag, ett alltid lika aktuellt ämne för oss släktforskarnördar.
Lars Ericson, numera med efternamnet Wolke, skriver i När rullorna tiger. De militära räkenskaperna och släktforskaren om hur räkenskaperna stundtals är nog så goda ersättningskällor för förlorade generalmönsterrullor, och ger exempel på hur nitiska t ex skeppsräkenskaperna var i flottan, där det noga anges vilka ransoner varje man fick av pengar, mat, brännvin, tobak och vin. Han nämner också att svenska örlogsfartyg seglade till Medelhavet under 1700- och 1800-talet och att det då hände att besättningarna kidnappades av sjörövare.  Den som är nyfiken på att få veta mer om handeln i Medelhavet och svenska slavar, bör komma på årets Släktforskardagar i Nyköping där Joachim Östlund håller föredraget Saltets pris: Svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650- 1770.
För att återgå till 1990 års årsbok, innehåller Louise Lönnroths Barnhusbarn i arkiven en historik över barnhusen. Hon berättar om Stora barnhuset i Stockholm som sedan blev Allmänna barnhuset, men även om barnhusen i andra svenska städer och var man bör söka efter arkivhandlingar. Elisabeth Thorsell ger i Fader okänd - vad gör jag? tips om sökvägar och vidare läsning kring detta eviga gissel för oss nyfikna släktforskare.

Släktforskarnas årsbok 1995 innehåller bland annat artiklar kring Framtiden, som huvudsakligen handlar om datorns roll i släktforskningen, samt om Ångermanland. Båda nog så intressanta men inget jag själv läser om särskilt ofta. Eftersom jag är en obotlig namnnörd så fördjupar jag mig gärna i Håkan Skogsjös Så stavar du namnen. Sveriges släktforskarförbunds namnlista. En uppdaterad version av densamma finns i Faktabanken.

I Släktforskarnas årsbok 2000 redogör Berit Fjellman för Fattigvård i Torrskog åren 1763- 1920. Vilka bestämmelser gällde? Hon berättar om en slitsam vardag i gränstrakterna med en socken indelad i fattigrotar och med rotehjon, om hemortsrätt och fördelning av fattigmedel, hur de fattiga var klädda, vilken hjälp fattiga barn fick, antingen de var föräldra- eller faderlösa, barn till Amerikafarare eller auktionerades ut i barnauktioner. Och vad var en ståtarekung? Lars Ericson (Wolke) skrev i den här årsboken Bland beväringsrullor och inskrivningslängder, om beväringen som inrättades 1811/12 och efter Indelningsverket avskaffande 1901 omvandlades till värnplikt. Han berättar om värnpliktens historia och om stamrullor med flera intressanta källor, vilka finns både på landsarkiven och på Krigsarkivet. Jag tänker inte berätta några närmare detaljer från Sven Wallerstedts artikel Friherrinnan & inspektorn. Om Amanda Palbitzki och Erik Giers. En sörmländsk kärlekssaga. Det är herrgårdsromantik vid Öljarens strand, flickan av börd och den unge mannen av folket, ung olycklig kärlek där Amanda blir inlåst av sin bördsstolta mor och ivägskickad innan frukten av förbindelsen ser dagens ljus, det är landsflykt och arvstvister men framför allt kärlek. Jo, jag har nog möjligtvis läst en och annan kärleksroman genom åren men verkligheten slår alltid dikten!

b2ap3_thumbnail_Senast-verfrda3.jpg

I Släktforskarnas årsbok 2005 berättar Alan Dufberg i Ett skånskt nattmanspar på 1700-talet om nattmän och vilka uppgifter dessa föraktade personer utförde. Som namnnörd och sörmlandstok avnjuter jag emellanåt Per Erikssons, Torsten Berglunds och Sven Wallerstedts En ryttarhustrus medeltida rötter. Ryttarhustrun bodde i Bettna och hette Margareta Tuvesdotter, ett patronymikon som är ytterst ovanligt på dessa breddgrader. Kunde detta vara en ledtråd i jakten på hennes ursprung? Visserligen avslöjar rubriken hur jakten gick men det är ändå en spännande läsning att följa de olika ledtrådar som nystas upp efter en inledande fråga på Anbytarforum.

I Släktforskarnas årsbok 2010 beskriver Christina Backman hur en byrå leder till möbelhistoria, en djuplodande släktutredning och bekantskapen med ebenisten Tunnander. Magnus Bäckmark berättar om porträtt, ett alltid lika aktuellt och intressant ämne, medan Sven Wallerstedt, Peter Bernhardsson och Peter Eriksson i två artiklar belyser officeraren Didrik Falcks karriär och genealogiska nätverk.

Släktforskarnas årsbok 2015 innehåller hela 18 artiklar om allehanda spännande ämnen: Svenskt biografiskt lexikon, släktgårdar, skattelängder, kvinnliga torghandlare, Blåkullafärder och polisarkiv med mera. Men läs inte bara årets årsbok - botanisera även bland gångna års rika utbud!

”Lika Ledes gafs till tjäna att en Son vid namn Johan Abraham, som begafs sig från sina för äldrar år 1797, när han då var 10 år gamel, först till Stokholm, och sädan är han spord i utt Rikes orter, men vett nu inttet antingen han är Lefvande Eller död.”

Bouppteckning efter skolmästaren, fd handlaren Johan Comstedt och hans hustru Christina Elisabeth Blomstedt, 5 april 1815, Tjust häradsrätt.[i]

Tio år gammal försvinner Johan Abraham Comstedt från föräldrarna, ett barn i våra ögon. Vad gjorde han i Stockholm? Kan han ha bott hos släktingar eller klarade han sig själv? Blev han en av de många som bara försvann? Det låter nästan som Johan Abraham rymde från sin familj.

Det finns många människoöden att fundera över när man går igenom arkivalierna. Alltför många försvinner, speciellt i storstäderna.  Men här kan faktiskt vi få veta vad som hände, tack vare alla nya källor som kommer på nätet varje vecka numera.

I Ulrika Eleonora församlings kyrkoarkiv, ja det Ulrika Eleonora som ligger i London alltså, finns en intressant volym GI:1, fattigvårdsliggare 1843- 1903. Där hittar vi en anteckning från 17 februari 1850. Johan Comstedt boende i England sedan 47 år, 67 år gammal.[ii] Där finns en levnadsbeskrivning, där han talar om att han lämnade sin födelseort, Västervik 1795 och reste till Stockholm, där han blev kvar till år 1800. Sedan beskriver han hur han tog hyra som matros, men att skeppet blev uppbringat av engelsmännen i en hamn i Norge. Han tog sedan hyra på en tysk brigg och kom via Bordeaux och Lübeck till London 1807. Han gifte sig med en engelska 1815 och sedan för tredje gången 1840. Han har en dotter som är gift. Han skadades i jobbet 1830 och precis som många andra sjömän som inte längre kan segla så arbetar han som hamnarbetare, inget bra rehabiliteringsjobb enligt dagens standard. Prästen säger att han är arbetsam och ordentlig och att hustrun hjälper till genom att skura åt folk. Bidrag medges.

Johan Abraham har uppenbarligen lärt sig att skriva väl, i vigselboken 1840 har han, till skillnad från hustrun, undertecknat själv. Man kan undra var han lärt sig sin fina 1700-talspiktur och dessutom underhållit kunskapen under alla år.

 b2ap3_thumbnail_comstead-marriage-1840.JPG

Enligt dödboken i Ulrika Eleonora dör Johan Comstedt 14 februari 1865 och begravs på Wokings kyrkogård.[iii] Den brittiska registreringen av dödsfall visar att hustrun dött 1860, enligt census 1861 bor han med en hushållerska. I församlingen anges han vara född 1783, men enligt svenska källor var han född 1786, det födelseåret har han också i engelska census.

Stämmer hans uppgifter med verkligheten? Vi kan följa Johan Abraham till en del, också med nyligen nätpublicerade källor. Stockholms sjömanshus arkiv har mönstringsrullor, året 1800 mönstrar Johan Abraham Comstedt, 13 år, på skeppet ”Ärbarheten” som ska till Liverpool.[iv] Kaptenen heter Nils Henrik Berlin. "Ärbarheten" ankommer åter från Liverpool 9 november 1801. 5 februari (1802?) antecknas att skeppet tagits av en engelsman vid öster Risö i Norge. På Johan Abraham står det att han sedan tagit hyra med en tysk skeppare. Alla intygar att de inte lämnat skeppet förrän de fått tillstånd av den engelske chefen. I Post-och Inrikes Tidningar 14 juni 1803 publiceras en efterlysning, Johan Abraham och några fler har innestående hyra att hämta för sin tjänst på ”Ärbarheten”.

Det verkar som han hade god uppfattning om sin bakgrund, inte alla i boken har det. Men han levde alltså i 50 år efter att hans föräldrar avlidit, utan att de någonsin hört från honom. Han  kunde ju skriva bra, ville han inte ha kontakt,undrar man.

Kyrkböckerna i våra utlandsförsamlingar är fyllda av intressanta människoöden som sätter fantasin i rörelse. Det är möjligt att få veta åtminstone lite mer om vanliga människors liv förr. På samma sätt kommer allt det arkivmaterial som nu tillgängliggörs på nätet att ge mycket större möjligheter för släktforskare att göra sina anor levande. Det är en spännande tid vi har att se fram emot!

Tisdagen den 2 juni håller jag ett litet föredrag på The Stockholm Inn i Rockford, Illinois. Ett 40-tal släktingar har samlats för att höra mig berätta historien om Fruktasläkten, som är min hustrus familj. Jag står rustad till tänderna, har skannat gamla bilder och dokument och konstruerat små stamtavlor över de olika grenarna. 

Föredraget kommer igång och åhörarna lyssnar andäktigt. Understundom utbryter jubel över oväntade bilder, eller då man igenkänner sina förfäder eller sig själv. 

Så kommer den första bilden på Ada Johnson/Swanson/Anderson (1868-1945), anmoder till många av de närvarande och något av en legend i släkten. Ada föddes i en kvarn här i Falekvarna, Slöta socken utanför Falköping. Fadern, som var mjölnare, dog tidigt och lämnade änka och åtta barn efter sig. Sex av barnen, inklusive Ada, kom att utvandra och slog sig ned i Chicago, Rockford och en liten plats vid namn Oregon, Illinois. 

b2ap3_thumbnail_Ada-och-Sanfrid-1892.jpg

I Chicago möter Ada den stora kärleken i Johan Sanfrid Svensson, även han västgöte och från samma socken som Ada. Bröllopet äger rum i Chicago på sensommaren 1892 och därefter flyttar paret norrut till Menominee i Michigan, där Sanfrid fått arbete. De har bara varit gifta i knappt sex månader när katastrofen inträffar. En balkong lossnar från ett husbygge, ramlar ned och landar på stackars Sanfrid, som omedelbart avlider. Ada, nu 25-årig änka, stämmer byggbolaget, som i sin tur skyller på elbolaget, vars slarvigt upphängda kablar kommit i svang och uppenbarligen fått balkongen att lossna. 

Nu stämmer Ada i stället elbolaget, som överklagar och konstrar i varje instans och till sist hamnar målet i Michigans Högsta Domstol (Superior Court) i Lansing, där det avgörs till Adas fördel. Efter många års strid, under tiden har hon återvänt till Chicago och arbetat hårt för sin överlevnad, står nu Ada som en tämligen förmögen änka. Som sådan gifter hon tio år efter Sanfrids död om sig med en annan västgöte, köper en gård vid Oregon, IL, där flera av syskonen redan bor, och börjar ett nytt liv. Fyra barn hinner hon få, och sju barnbarn lyssnar nu andlöst till min berättelse om sin mormor och farmor. En diskussion utbryter, där ytterligare detaljer framkommer om Ada och stackars Sanfrid och om olyckan. 

Nästa morgon lämnar jag Rockford och beger mig till Chicago för att träffa familjen Wetterholm, släktingar till mig på min mors sida, och inte alls relaterade till familjen i Rockford. De tar mig till historiska Graceland cemetery, där många kända Chicagobor vilar och där man med hjälp av särskilda kartor kan göra små kyrkogårdsvandringar till kända personers gravar. Mina släktingar har gjort sin hemläxa, besökt kyrkogårdskontoret och tagit reda på var alla våra gemensamma släktingars gravar finns. Vaktmästarna har t.o.m. satt ut små vimplar vid respektive grav, så att vi säkert skall hitta dem. 

Vi kommer fram till Oskar Wetterholms grav och fotograferar hans gravsten, där det framgår att han bara blev 25 år, drabbad som så många andra vid denna tid av TBC. Vi mediterar en stund över detta och tar sedan sikte på nästa vimpel, där lillasyster Ruth Wetterholm skall finnas. Från min hukande ställning reser jag mig en smula för snabbt och råkar småsnubbla över grabben i graven bredvid… Jag läser texten på stenen, och tiden stannar:

b2ap3_thumbnail_10924213_10152899481596439_7642295024582740676_o.jpg

 Här hvilar min kära maka J Sanfrid Swanson Död 12 Jan. 1893. Ålder 29 år 1 M. 12 D. Joh. 11  V. 25-26

Ingen tvekan. Detta är Adas olycklige förste man, som vi talade om så mycket i Rockford kvällen innan. Vi trodde alla att han blivit begraven i Menominee, 260 km norrut, men tydligen hade Ada ordnat det så att maken fått sitt sista vilorum nära henne här i Chicago. Säkert besökte hon hans grav många, många gånger innan hon till sist fick ett nytt liv och familj på landsbygden några timmars färd väster om Chicago. 

Vad är sannolikheten för att jag, dagen efter det att vi talat om just denne i stort sett bortglömde Sanfrid, bland tiotusentals gravar på Graceland cemetery skall snubbla över just hans? Just det, det finns ingen sådan sannolikhet! Den är lika med noll! Försumbar!

Ändå händer sådana här osannolika och häpnadsväckande saker oss släktforskare ofta, förbryllande ofta. Det är precis som om våra förfäder och borttappade släktingar vill att vi skall hitta dem. De ”hoppar” fram ur kyrkobokssidorna, vänder blad åt oss och närapå ropar: Här är jag! Titta här! 

Ibland sträcker de sig t.o.m. upp från sina gravar för att få oss att se dem …

Johannes 11, vers 25-26

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

Och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

På kyrkogården i Mörarp, min gamla hemsocken öster om Helsingborg, finns en vacker gammal gravsten alldeles intill grusgången vid östra kyrkomuren. Stenen täcks av uthuggna vinrankor och på toppen har det ursprungligen suttit ett numera försvunnet kors, antagligen i sten. På framsidan syns en medaljong i relief föreställande »Natten», en kopia av den danske skulptören Bertel Thorvaldsens konstverk »Natten og Dagen» (1815) som symboliserade dygnet som helhet. Precis som dagen inte kunde existera utan natten var döden en oundviklig del av livet, och i Thorvaldsens skildring är Natten (Nyx) en bevingad, omsorgsfull moder som bär sitt sovande barn över axeln, åtföljd av nattdjuret ugglan, som flyger utmanande mot betraktaren. Det är inte svårt att förstå varför man valde just detta motiv till gravstenen på Mörarps kyrkogård. Själva inskriptionen har utformats som en uppslagen bok, som berättar att det är rusthållaren Per Andersson (1778-1849) och hans hustru Pernilla Månsdotter (1791-1874) från Tollarps by som har sin eviga vila här. Gravboken avslöjar att även deras son Nils Persson (1823-1909) och hans hustru Ingar Martinsdotter (1835-1910) vilar i graven, som är upplåten till nyårsafton 2036. Vad som händer med graven därefter är ännu okänt, men man får hoppas att en så kulturhistoriskt värdefull gravsten bevaras åt eftervärlden.

b2ap3_thumbnail_IMG_9435.JPG

Mörarps skola ligger alldeles bredvid kyrkogården, och eftersom den östra kyrkogårdsgrinden är närmast skolan har jag gått förbi den gamla gravstenen otaliga gånger när klassen skulle lyssna på konserter eller bevista adventsgudstjänster. Det är ingen tvekan om att gravstenen är ett konstverk, men vem var egentligen Per och Pernilla från Tollarp, och varför fick de en så vacker gravsten? Hur bodde de, hur såg familjen ut? Och hur lyder egentligen psalmversen på stenen? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom ett litet släktforskningsmaraton. Hur mycket kan man egentligen få fram under en timme om man är väl förberedd, har tillgång till genealogiska resurser och vet var man ska leta? Jag satte timern på en timme och medan sekunderna tickade iväg tog jag mig genast an själva gravstenen, som kortfattat hänvisar till »PS. 360 V. 6». Jag gick till bokhyllan där jag förvarar diverse gamla biblar, psalmböcker och katekeser och hittade till slut en psalmbok från 1819. Där kunde jag snabbt konstatera att den sjätte versen i psalm 360, som skrevs av biskopen J. O. Wallin, är minst lika poetisk som Thorvaldsens medaljong:

»Med Simeon jag far i frid

Och mig till ro begiver,

Lik kärven, som i rättan tid

Från marken införd bliver.

Mig, Jesu, med det hoppet gläd,

Att bland din skörd, din goda säd,

Du mig ett rum ock giver».

Nu var det dags att undersöka arkivkällorna. Kanske är det lite »fusk» att Mörarp tillhör de församlingar som har registrerats i sin helhet i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS), för sådan tur har man sannerligen inte varje gång man släktforskar, men det underlättade i varje fall mitt lilla släktforskningsmaraton avsevärt. Det tog dock lite tid eftersom jag ville kontrollera alla DDSS-datum i originalkällorna, för som släktforskare får man aldrig slarva – inte ens under ett släktforskningsmaraton! Dödboken avslöjade att åboen Per Andersson på gården Tollarp Nr 2 avled av »rheumatism» den 16 oktober 1849 medan hans änka Pernilla Månsdotter slutade sina dagar på samma gård den 21 december 1874, utan angiven dödsorsak. Gravstenens datum stämmer alltså överens med uppgifterna i dödboken, så inget konstigt där. 

b2ap3_thumbnail_Skrivelse-1832.jpg

Per Anderssons namnteckning, daterad Tollarp den 11 augusti 1832; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Jag letade fram familjen i Mörarps husförhörslängd 1843-1848, där jag mycket riktigt hittade dem under Tollarp Nr 2. Per sägs vara född 1779 12/6 i Vesterby medan Pernilla anges vara född 1791 13/11 i Tollarp – den sistnämnda byn kände jag till, men Vesterby hade jag aldrig hört talas om. Jag kikade därför i C. M. Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige, men hittade varken Vesterby eller Västerby. Dock angav husförhörslängden att parets äldste son Anders föddes 1813 i Vesterby, så jag återvände till DDSS där jag hittade familjen. Vesterby låg tydligen i Mörarps moderförsamling Kropp, så nu var det mysteriet löst. När jag ändå klickade runt i DDSS letade jag upp föräldrarnas födelsenotiser, och kunde konstatera att uppgifterna i husförhörslängden och på gravstenen stämde – Per föddes 1779 i Kropp som son till Anders Persson och Hanna Pålsdotter i Vesterby by, medan Pernilla föddes 1791 i Mörarp som dotter till Måns Andersson och Kierstena Nilsdotter i Tollarps by. Jag hittade även vigseln i Mörarp 1812, där brudgummen sägs vara dräng och »insokne frälseåbo» i Westerby och bruden piga i Tollarp, samt att »giftes manen war Måns Andersson från Tollarp», alltså brudens far.

Eftersom Per Andersson först ska ha varit frälseåbo i Vesterby i Kropp men sedan rusthållare i Mörarp – kan han ha övertagit hustruns föräldrahem? Mörarps husförhörslängd 1818-1826 avslöjade att familjen flyttade från Kropp till Tollarp Nr 2 år 1819 och övertog gården från Pernillas mor Kjerstina, så det verkade stämma. Eftersom Per dessutom sägs vara rusthållare misstänkte jag att det kunde finnas uppgifter bland rusthållsförändringsförteckningarna, så jag letade fram 1811-1824 års förändringar (som hittas i Malmöhus läns landskontors arkiv, del 2, volym GIab:9). Till en början hittade jag inte ett dugg, och med tanke på att det nu redan hade gått tjugo minuter började jag nästan ge upp när jag äntligen hittade vad jag sökte. I en »Förteckning öfwer Åbo förändringar vid 2dra Majorens Esquadron och Kongl. Skånska Husar Regementet upgifne vid Städsmötet År 1820» fanns Tollarp Nr 2, som sades vara ett kronohemman om 1/6 mantal som »Kjersti Nils dotter öfwerlåtit till swärsonen Per Andersson och dess hustru för 258.12.6. 1818 den 21. December». Precis vad jag letade efter!

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1850.jpg

Ingressen till Per Anderssons bouppteckning 1850 10/1, i Luggude häradsrätts arkiv, vol. FIIa:105 (1850), sid. 25 (bild: ArkivDigital)

Jag övergick raskt till bouppteckningarna, som i Mörarps fall förvaras i Luggude häradsrätts arkiv. »Givetvis» finns det ingen bouppteckningsregister för den aktuella perioden så jag fick helt enkelt bläddra – inte helt optimalt när man är under tidspress, men jag hade inget val. Jag letade först fram 1849 års bouppteckningar, men när jag upptäckte att det i slutet av volymen fanns bouppteckningar från maj och juli 1849 – och Per Andersson avled ju i oktober 1849 – hoppade jag genast vidare till 1850 års bouppteckningar. Redan efter tjugofem sidor hittade jag vad jag letade efter, nämligen en »Laga Boupptekning efter Rusthållaren Per Andersson på N:o 2. Tollarp som med döden afled den 16 sistl. October», daterad den 10 januari 1850. Han ärvdes av änkan Pernilla Månsdotter och sönerna Anders och Nils i Tollarp samt döttrarna Elna, gift med åboen Per Nilsson i Filborna, Maria 30 år gammal och Johanna 17 år. På gården fanns varken kontanta penningar, guld eller silver, men däremot bland annat fyra kittlar, ett krus, en kaffekittel och en panna i koppar, ett stop, tre tallrikar och fem ljusstakar i tenn samt en kakelugn, två pannjärn, sex yxor, fyra sågar, fyra huggjärn, en bandkniv, fem spadar, tretton liar (!) och en hötjuva. Bland träföremålen hittade jag ett större skåp, två bord, sex stolar, en kista, två sängställen, en soffa, en mjölkista, ett baktråg, en handkvarn, fyra sädesmått, en karahylla, en vävstol med varpa och två tvättsäten, medan diverse föremål bland annat bestod av ett väggur, två skåp, en sadel, »2:ne bikupor med bi», ett gammalt baktråg, ett strykjärn, tre flaskor, en del lerkärl samt »1. del Böcker». Jag fick inte direkt intrycket av ett förmöget hem, så hur kunde de egentligen ha råd med en så vacker gravsten? 

Jag bläddrade vidare, och började äntligen hitta lite logik. Tre större vagnar med säten, två höstvagnar, en järnvagn, ett par kälkar, två plogar, en järnharv, en trumla, en hjulbör. Sex hästar, ett par oxar, fem kor, tre kvigor, fyra ungoxar, ett får, fyra svin och fyra gäss. Per Anderssons gångkläder bestod av en blå och tre grå rockar, en sämre rock, en gammal kapprock, två jackor, tre par byxor, tre par lin- och tre par skinnbyxor, en skinnpäls, fyra västar, fem par strumpor, en tröja, fyra större kläden, sex par vantar, två par stövlar, tre hattar, två mössor, åtta halskappor, fyra näsdukar samt två lärfts- och fjorton blångarnsskjortor. Det låter som att Tollarps by hade ett modelejon i början av 1800-talet? Gårdens grödor utgjordes av fyra tunnor utsådd råg, femton tunnor råg, tio tunnor korn, femtio tunnor havre, fem tunnor ärter och »20. tunnor potäter». Slutligen antecknades det att »Fastigheten Krono Skatte Rusthåls hemmanet N:o 2. 29/96 dels Mtl: Tollarp Enligt Skattebref af den 4 October 1838 upptages efter 1849. års Tackserings värde med 1,680», och när gårdens värde slogs ihop med lösöret och de futtiga skulderna på 40 riksdaler banko drogs av återstod hela 3030 riksdaler banko. En nog så ansenlig summa anno 1850, som utan tvekan täckte kostnaden för en konstnärligt utsmyckad gravsten med en Thorvaldsen-relief på toppen.

b2ap3_thumbnail_Tollarp-2.jpg

Karta från 1833 över gården Tollarp Nr 2 – en typisk Skånegård; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Nu hade jag fått fram vad som fanns på gården och vad som odlades, men hur såg själva gården ut? Jag kunde inte hitta Tollarp Nr 2 i bokserien Svenska gods och gårdar (del 5, »Malmöhus läns norra»), så jag vände mig istället till Lantmäteriets historiska kartor där jag till slut hittade en »Ägo-Beskrifning, Häfde-Förteckning och Taxerings-Längd öfver ägorne till Tollarps By, uti Malmöhus Län, Luggude Härad och Mörarps Socken, upprättad i och för Laga skifte den 1, 2, 4 och 5 Juni 1832» (Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14). Här kunde jag läsa att Tollarp Nr 2 utgjordes av 1/3 mantal, »hwaraf 29/96 mtl. krono, äges af Bonden Per Andersson», och innehade åkerjord i form av lerblandad mylla på grusbotten, sandmylla på sandbotten, svartmylla på grusbotten och sandblandad gul lera, en hage samt bördig äng bestående av svartmylla på sandbotten samt en »Tufvig Surstaggsäng». Detta hade jag aldrig hört talas om, men i Svenska Akademiens Ordbok kunde jag läsa att surstagg tydligen är stagg (ett ålderdomligt namn för lin) som växer på surmark. Där ser man!

Längre än så kom jag inte, för nu ringde timern och mitt lilla släktforskningsmaraton var över. Det förvånade mig hur mycket jag faktiskt fick fram under en timme, och det var riktigt intressant att få lära känna personerna bakom namnen på den vackra gamla gravstenen. Jag fick veta vilka deras föräldrar var, hur många barn de hade, hur deras gård såg ut och vad de odlade. Vad de ägde, vilka djur de hade, vad de åt och hur de klädde sig. Nästa gång du behöver en paus från ditt eget släktträd, men ändå är sugen på att släktforska – kör ett släktforskningsmaraton! Kanske lär du också känna någon som du alltid varit nyfiken på?

Så heter en populär amerikansk reality show om och med den barnrika familjen Duggar. Serien startade 2008 som 17 Kids and Counting, men har fått ändra namn vid två tillfällen, sedan familjen fått ytterligare tillökning. I centrum står pappa Jim Bob och mamma Michelle, devota baptister, som tidigt bestämde sig för att låta Gud avgöra hur stor familjen skulle få bli. Hitintills har Gud således beslutat om nio söner och tio döttrar, men man vet aldrig om det stoppar med detta. Sedan showen startade har tre av de äldre barnen hunnit gifta sig och familjen har nu också kunnat välkomna en rad barnbarn. Som en extra krydda har Jim Bob och Michelle bestämt att alla barnen skall ha namn som börjar på bokstaven J. Det är svårt att avstå ifrån att räkna upp dem alla: 

JOSHUA

JANA

JOHN-DAVID

JILL

JESSA

JINGER

JOSEPH

JESIAH

JOY-ANNA

JEDDIAH

JEREMIAH

JASON

JAMES-ANDREW

JUSTIN

JACKSON

JOHANNAH

JENNIFER

JORDYN-GRACE

JOSYE-BROOKE

Lite fusk är det väl med dubbelnamnen, men annars fungerar väl de flesta, även om JEDDIAH och JINGER kanske får en och annan att höja på ögonbrynen… 

Barnen har aldrig fått gå i vanlig skola – allt sådan sköts i hemmet, där värden som renhet, blygsamhet och Gudsfruktan  poängteras. Tillgången till underhållning, såsom TV och film, är starkt begränsad och vanlig “dating” får inte förekomma. 

För bara några veckor sedan drabbades familjen av en skandal, när den äldste sonen, Josh, öppet bad om ursäkt för att han för mer än 12 år sedan, när han var 14-15 år gammal, långt innan TV-serien startat, hade uppfört sig mer än illa genom att ”tafsa” på fem minderåriga flickor, däribland ett par av systrarna. Man kan tycka att vad en hormonstinn tonåring eventuellt gjorde sig skyldig till för så många år sedan kanske vid det här laget borde vara preskriberat, men det tyckte inte TV-bolaget TLC som den 22 maj i år beslutade skjuta en eventuell fortsättning av serien på framtiden … 

Nitton barn får nästan anses vara rekord, även om Guinness Rekordbok låter förmedla ännu värre exempel. Ytterst få kvinnor genomlever fler än 15 förlossningar, men tvilling- och trillingfödslar kan givetvis bättra på antalet.

I de kungliga familjerna finns det många exempel på 11, 12 och 13 barn födda av samma prinsessa/drottning, särskilt på 1600-talet och 1700-talet. Många av barnen i dessa stora kullar, ofta fler än hälften, dog emellertid tidigt av barnsjukdomar eller av allmän svaghet. Få är de fall där samtliga barn överlevt till vuxen ålder. Men de finns …. Tag t.ex. Hertiginnan av Parma, Antonia av Braganza (1862-1959) som tillsammans med maken Hertig Robert av Parma (1848-1907) fick 12 barn, som samtliga fick leva. Mest känd bland dessa är dottern Zita (1892-1989), Österrikes sista kejsarinna och drottning av Ungern (plus ett par dussin andra titlar). Liksom modern blev Kejsarinnan Zita nästan 97 år gammal och överlevde alla sina syskon. Efter makens, Kejsar Karls, död på Madeira 1922, klädde hon sig alltid i svart, och förvägrades i det längsta att ens besöka sitt forna hemland, Österrike. Det var endast genom en intervention av den spanske kungen, som den humorfria österrikiska regeringen till sist för några timmar öppnade gränsen för den 90-åriga gamla damen, så att hon kunde besöka sin dotters grav. Några månader senare fick hon dock en inbjudan från staden Wien att komma på ett halvofficiellt besök – en unik händelse, som fick mycket uppmärksamhet.   

Zita överlevde som sagt alla sina syskon, men inte bara de elva helsyskonen utan också de 12 äldre halvsyskonen. Hertig Robert hade varit gift en gång tidigare, med en prinsessa från Sicilien, och hade även i detta äktenskap tolv barn. Tyvärr medförde föräldrarnas allt för nära släktskap att många av dessa barn dog som små eller var, som man på den tiden sa, ”mindre vetande”. 

Hertig Robert, med de 24 barnen, har naturligtvis mängder av ättlingar, även om många av döttrarna i denna fromma familj valde att bli nunnor. Två av ättlingarna bor faktiskt i Sverige; Ärkehertiginnan och tidigare ledamoten i Sveriges riskdag, Walburga Habsburg/Douglas  – Kejsarinnan Zitas sondotter - och hennes son Greve Moritz Douglas. 

Bilden nedan visar Hertig Robert med sin stora barnflock, där dock alla ännu inte är födda. 

Det finns i de kungliga genealogierna exempel på furstar och hertigar med ännu fler barn via två eller fler fruar. 27 är, så vitt jag har kunnat konstatera, rekordet, i alla fall i monogama länder. Men är det verkligen ett rekord att stå efter …?

b2ap3_thumbnail_Bourbon-Parma.jpg

Kanske ägnade du lördagen åt prinsbröllopet, om du inte bara satt ute och njöt av det fina sommarvädret. I fredags hade vi värmerekord, varmast i hela landet, här utanför Västervik där jag bor. Enligt SMHI uppmättes här +28 grader. I går var det en aning svalare, och bara näst varmast med +25,9 grader.

När jag scrollade igenom sociala medier igår dominerade två händelser: prinsbröllopet och det tragiska mordet på den unga kvinnan i Västergötland. Det var då jag blev riktigt mörkrädd. Några kräver nu dödsstraff för mördaren. Då gick tanken givetvis bakåt i historien till de avrättningar som skett i vårt eget land så sent som för bara drygt hundra år sedan, då Johan Alfred Ander avrättades 1910. Det är inte så länge sedan, inte med våra släktforskarperspektiv. Sedan 1921 är dödsstraff förbjudet i Sverige.

Det skrämmer mig att det finns människor idag som vill återinföra dödsstraffet. Att medvetet släcka en annan människas liv är alltid mord.

Dagens sociala medier kanske har samma funktion som pratet på kyrkbacken eller vid vägskälet förr. Människor kan hetsa upp varandra, så att man släpper eftertanke och klokhet. Blickar vi bakåt ser vi till exempel lynchningar av svarta i den amerikanska Södern långt in på 1900-talet, och de offentliga avrättningarna i Sverige ända fram till 1876, då Hjert och Tector avrättades i Malmköping respektive Visby.

Offentliga avrättningar var ett folknöje under lång tid, om ordet folknöje över huvud taget kan användas för att beskriva detta. Jag kan se framför mig en uppretad folkmassa, en mobb, som trängs där på galgbacken för 200-300 år sedan som ropar på blod och hämnd och död för illgärningsmannen eller kvinnan som troddes vara häxa. Och när jag gör det tänker jag också att man måste se allt i ljuset av sin tid. Då, för så länge sedan, hade ännu inte tankarna på humanism och alla människors lika värde ännu väckts. Därför är det skrämmande att i dag, i ljuset av vår tid med vår människosyn, sådana här rop kommer tillbaka. Har vi inte lärt oss något på 300 år?

Jag tror inte att det alltid var av eget intresse som folk tittade på avrättningar, utan det var nog också av tvång. Folk skulle se detta, i avskräckande syfte, menade överheten. "Androm till varnagel", dvs att de hårda och bestialiska straffen skulle få medborgarna att avstå från att begå brott.

Galgbacken i Visby. Foto: Hannes Grobe, via Wikimedia Commons.

I min egen släkt har jag varken någon mördare eller mördad, så vitt jag ännu vet, men i mina barns fars släkt. En man som dödade sin granne (som han kan ha varit släkt med) vid mitten av 1700-talet. När man släktforskar kommer det nära, när man vet sammanhang och plats och nästan kan tycka sig känna dessa människor. Det kan vara en stark upplevelse att upptäcka, oavsett hur länge sedan det är. Människor är människor, med samma känslor och behov då som nu, och kanske med ännu större rädslor då än nu när vi lever i en relativt sett trygg omgivning i Sverige. Släktforskaren får då beväpna sig med det historiska avståndet, för att göra det uthärdligt när mord och dråp kommer i dagen i den egna släkten.

I Skåne i juli 1841 blev Christer Henricsson "piskad till döds" för att han stulit, enligt dödboken i Lövestad. Det skedde "hos åboen Nils Nilsson" och detta tolkar jag mer eller mindre som en lynchning. Byborna tog lagen i egna händer. Jag är inte alls släkt med någon av dessa utan råkade se det för ett tag sedan när jag letade efter annat, och jag har inte undersökt vilka efterräkningar det blev för dråparna. Obehagligt och otäckt är det. Bild från Arkiv Digital, Lövestad CI:4 (1826-1861) Bild 3280 / sid 415.

Avrättningsplatsen i Hammarby i Stockholm 1856. Bild från Wikimedia Commons.

Här på Rötter finns i Faktabanken en databas med avrättade, från 1500-talet och framåt.

Senare på kvällen såg jag att Magnus Härenstam gått bort, alldeles för tidigt. Honom tänker vi i Västervik särskilt på eftersom han föddes här 1941. Hans mor Elsa föddes Malmberg 1907 i Gamleby. Fortfarande finns släkten Malmbergs möbelaffär kvar där. Magnus Härenstams morbror Uno Malmberg donerade för länge sedan en stor summa pengar till kommunen för att bygga ett utsiktstorn vid museet. Det dröjde så länge innan det byggdes att Uno Malmberg hunnit gå ur tiden men Magnus Härenstam kom till Västervik och invigde Unos torn, 1997 om jag minns rätt.

Magnus Härenstam föddes på Lasarettet i Västervik den 19 juni 1941. Från SCB: födelseregister för Västerviks lasarett i Digitala forskarsalen/SVAR.

Elsa Malmberg, senare Härenstam, föddes 1907 i Gamleby. Från Arkiv Digital, Gamleby C:10 (1895-1916) Bild 127 / sid 121.

I juli 1820 erhöll soldaten Per Jansson Flinta avsked från Upplands regemente där han i över fyrtio år tjänat Gundbo rote i Vendels socken, och i generalmönsterrullan antecknades det att han »Begär och får afskjed med anmälan till underhåll, gjort alla under sin tjänstetid förefallne fälttåg, tjent med beröm, är gammal och orklös, så att han sig icke kan försörja». Några månader senare ersattes han av sonen Jan Persson Flinta (1795-1874), som kom att bli en av regementets verkliga trotjänare med sina fyrtiofem tjänsteår. Under dessa år avverkade han åtta kompanichefer och närvarade plikttroget vid tolv generalmönstringar innan han begärde och fick avsked när kompaniet mönstrades av generalmajoren Johan Magnus Björnstjerna i juli 1866. Han hade då fyllt sjuttioett år och i generalmönsterrullan noterades det att han »Tjent med utmärkelse och beröm», så han tycks ha ärvt faderns karaktär.

Innan Jan Flinta lämnade in uniformen och geväret besökte han fotografens ateljé där han lät sig avporträtteras iförd full mundering, sittande framför en vacker naturkuliss, säkerligen inte helt olik de miljöer han marscherat genom som soldat. Ett exemplar av det vackra porträttfotografiet finns ännu bevarat i Krigsarkivets porträttalbumsamling, och under fotografiet har någon skrivit med sirliga bokstäver »No 84 Joh. Flinta på Lif-Kompaniet». Man kan verkligen känna historiens vingslag när man studerar den stolte gamle soldaten som med geväret över axeln vigde sitt liv åt Upplands regemente i fyrtiofem år.

b2ap3_thumbnail_Flinta.jpg

För oss som har militärer i släktträdet finns det mycket att upptäcka i arkiv och på museer, för här formligen dignar det av källmaterial och föremål som kan ge kött på benen – generalmönsterrullor, meritlistor, pensionsansökningar, regementshistoriker, bevarade uniformer och vapen, porträttsamlingar och fotografirullor. Min egen antavla kryllar av allt från lantvärnister till kvartermästare, så jag har hittat många förfäder i de militära rullorna – korpralen som tillfångatogs i slaget vid Poltava 1709, sergeanten som marscherade omkring på kontinenten under napoleonkriget 1814, tremänningsryttaren som stred vid Magnus Stenbocks sida under slaget vid Helsingborg 1710, och artilleristen som stupade i pommerska kriget 1759. Det är dock inte helt lätt att överblicka det digra källmaterialet, men om man letar efter grundläggande information om sina militära förfäder är det egentligen inte så mycket som behövs; Centrala Soldatregistret (CSR), generalmönsterrullorna och litteraturen.

Det bästa stället att starta jakten är i Centrala Soldatregistret (CSR), där man hittar de indelta svenska soldaterna och ryttarna mellan 1682 och 1901. Artilleri-, männings- och värvade regementen ingår visserligen inte i CSR, men det är ändå en ypperlig ingång till de militära rullorna. Ibland kan stavningen variera och till och med vara feltolkad, så man får vara lite finurlig om man inte hittar sin soldat eller ryttare direkt. Genom att använda få sökord och så kallade jokertecken ökar man chanserna att hitta något, och om man till exempel skriver in soldatnamnet »%Flinta J%n» i Vendels socken finner man bland andra vår gamle vän från Upplands regemente. I CSR brukas vanligtvis de namn som regementena bar senast, och eftersom de emellanåt bytte namn är det till exempel inte helt lätt att veta att ryttaren som i CSR anges ha tjänat vid Skånska dragonregementet ska uppsökas i Södra skånska kavalleriregementets rullor. I övrigt är det inte särskilt svårt att med hjälp av aktnumret söka sig vidare i generalmönsterrullorna – Jan Flintas aktnummer är exempelvis UR-01-0084-1821, alltså Uppsala regemente, kompani nummer 1 (Livkompaniet), rote nummer 84, antagen 1821, och det är mycket riktigt här han återfinns i generalmönsterrullorna.

b2ap3_thumbnail_CSR-Johan-Flinta.jpg

Som man hör på namnet är Centrala soldatregistret visserligen bara ett register, men i gengäld ett väldigt användbart sådant som öppnar dörren till generalmönsterrullornas fantastiska värld. Har man väl lyckats lokalisera sin soldat eller ryttare i generalmönsterrullorna brukar det inte vara några problem att spåra honom både framåt och bakåt i tiden, för generalmönsterrullorna innehåller vanligtvis noggranna anteckningar om värvningar, kapitulationer, avsked och transporter till andra rotar vid kompaniet eller regementet. De innehåller även detaljerade och intressanta uppgifter om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till längd och civilstånd, så man får verkligen kött på benen när man soldatforskar. I Uppsala regementes generalmönsterrulla 1866 får man till exempel veta att Jan Flinta var »förut kallad Jan Persson Flinta, född i Wendel Socken af Upsala län den 5te Maj 1795. Antagen den 1ste Februari 1821», samt att han »begär och får afsked. anmäles till underhåll genast. Tjent med utmärkelse och beröm». Vidare var han gift, 71 år och 2 månader gammal, hade tjänat vid krigsmakten i 45 år och 5 månader samt var 5 tum och 6,6 fot hög.

b2ap3_thumbnail_Jan-Flinta-GMR-1866.jpg

Genom generalmönsterrullorna kan man som synes få veta en hel del om sin soldat eller ryttare, men oftast avslöjas inte så mycket om hans verksamhet vid kompaniet och regementet. Vad sysslade regementet med under de år han tjänstgjorde där? Vilka chefer fanns det? Vilka krig och slag deltog kompaniet i? För att besvara dessa frågor kan det vara en god idé att studera litteraturen, och om man till exempel vill veta mer om vad som hände vid Upplands regemente under Jan Flintas tid som soldat kan man läsa Otto Bergströms Bidrag till Kongl. Uplands regementes historia (1882), Kungl. Upplands regemente : översikt utg. av Generalstabens krigshistoriska avdelning under medverkan av personal ur regementet (1936), Torsten Holms Kungl. Upplands regementes historia (1958), Per-Olofs Westergrens Upplands regemente : berättelser och historier (1998), eller varför inte Åsa Karlssons och Håkan Palms Med Upplands regemente under fyra sekler (1998)? Det kryllar av mer eller mindre utförliga regementshistoriker, så det är inte svårt att hitta intressant läsning om förfädernas regementen.

När man har hittat sin soldat i Centrala Soldatregistret, lokaliserat honom i generalmönsterrullorna och studerat litteraturen – vad ska man göra då? Tja, man kan alltid fördjupa sig i meritlistor, Karolinska förbundets årsböcker, krigsjournaler, pensionslistor, Karolinska krigares dagböcker, eller varför inte Krigsarkivets biografica? Soldatforskning kan göras hur stort eller litet som helst, men oavsett vilket så är det alltid lika intressant.

Länktips:

Centrala Soldatregistret

Avdelningen »Militaria» på Anbytarforum

Hans Högmans hemsida om militärforskning

De förkortningar vi släktforskare träffar på i källorna är många och varierar över tid och även geografiskt. I stora landsortssocknar tenderade folk att flytta inom socknen, och för prästen var det förstås tidsödande att skriva hela sockennamnet i rutan för födelseförsamling ett antal hundra gånger. Ibland anges där "förs" (= församlingen) men lika ofta ¨någon bekväm kortvariant av församlingsnamnet. I Västra Vingåker till exempel anges de flesta sockenborna vara födda i "V V". Besvärligare är det när prästen har förkortat namnet på en grannförsamling; härom dagen fick jag ett mejl med frågan vad "Munckt." var för plats då min bekant inte hittade någon lämplig plats i ortsregistret för Odensvi. Det berodde på att det inte var någon plats i Odensvi utan familjen hade flyttat till grannförsamlingen Munktorp.

b2ap3_thumbnail_Kommande-bloggar.jpg

En förkortning kan många gånger uttydas på flera sätt. Förhoppningsvis avgör sammanhanget vad de där mystifierande bokstäverna står för. För några år sedan var jag hemma hos en forskarbekant och vi fastnade rejält när vi skulle tyda inskriptionen på en gravsten. För att vara helt ärlig så var det inte vårt stoltaste ögonblick i forskningen, då vi försökte lista ut vad "H. H." som inskriptionen inleddes med, kunde betyda i över en timme. Vi var så frustrerade att vi helt enkelt inte stannade till och funderade på sammanhanget. Vi uteslöt både Hans Helighet, Hans Höghet och Hans Högvördighet liksom även en annan betydelse som jag inte vill ta upp här (involverande en mustaschprydd österrikare) men kammade noll när vi försökte googla på en lämplig tolkning. Tursamt nog kom då en tredje släktforskare förbi för att bjuda oss på middag. Hon hann knappt komma över tröskeln förrän hon löste vårt problem. Gravstenen i fråga hade ett antal år på nacken och inskriptionen följde äldre stavningsregler, varför "H. H." förstås skulle uttydas som "Här Hvilar".

När man har lösningen är svaret självklart, både i fallet med "Munckt." och "H.H.". Men om man nu inte har en klok forskarbekant (här avser jag förstås inte mig själv eftersom jag bevisligen är allt annat än klok emellanåt) som kommer förbi just vid rätt tillfälle, hur löser man då en knepig förkortning? Min bloggkollega Markus Gunshaga har förtjänstfullt strukturerat upp avdelningen Språk, ord och namn på Anbytarforum  så att där numera finns en underavdelning just med förkortningar. Där finns förklaringen bland annat till rubrikens förkortningar. Botanisera där, och ställ en fråga när du fastnar!

I förra veckan besökte jag Swedish Genealogical Society i St Paul, Minnesota, en mycket aktiv del av Minnesota Genealogical Society. Egentligen var det ett alldeles privat besök, men eftersom jag skrivit i förväg och anmält min ankomst, och eftersom jag måhända är en smula  känd i dessa sammanhang, hade det samlats ett tiotal intresserade aktiva styrelsemedlemmar m.fl. till en pratstund vid kaffebordet.  

De närvarande lovprisade våra svenska CD-skivor; Sveriges Dödbok, Befolkningsskivorna, Begravda i Sverige o.s.v. och ville veta mer om deras tillkomst, historien bakom dem, råmaterialet, hur mycket frivillighet som behövts och om hur vi lyckats hitta och motivera alla volontärer. Man ville också veta vilka ytterligare produkter och projekt som kunde förväntas. Glädjen blev stor när jag kunde berätta om den nya perioden (1860-1900) i Sveriges dödbok, Sveriges befolkning 1910 samt om nya Rotemannen, den framtida Sveriges befolkning 1930 och om flera andra befintliga och tillkommande databaser. 

Så kom samtalet in på vad de själva skulle kunna tänkas bidra med. Under många år hade de, kanske med en smula avund, betraktat den svenska kreativiteten och fliten kring nya databaser och register och nu letade man efter ett lagom stort projekt att själva sätta tänderna i. Ett projekt som skulle vara användbart för släktforskare både i Sverige och i USA. Jag svävade inte på målet när jag genast kastade fram förslaget MARRIAGE INDEX (Vigselregister) för hela Minnesota. Ett sådant finns visserligen redan, bl.a. hos Familysearch.org [Minnesota, marriages, 1849-1950] men är långtifrån fullständigt. Hennepin county med den stora staden Minneapolis har visserligen indexerats och finns med, men den ur svensk synvinkel kanske än viktigare huvudstaden St Paul (Ramsey county) dit så många svenskar emigrerade, saknas helt. Detta county är särskilt viktigt, eftersom ogifta kvinnliga emigranter ofta lockades just dit för att arbeta som hembiträden, kokerskor och "nannies" i privata hem. För att kunna hitta dessa kvinnor i folkräkningar och annat material är det nödvändigt att veta vad de så småningom kom att heta som gifta. Det är nästan bara de tilltänkta vigselregistren som skulle kunna leverera just den vitala informationen. 

I Salt Lake City finns visserligen ett material som verkar lovande: Marriage indexes, 1850-1917; marriage records, 1850-1916, Minnesota. District Court (Ramsey County) men endast på mikrofilmsrullar. Man får hoppas att dessa och liknande arkivserier snarast blir digitaliserade eftersom mikrofilmer knappast längre kan sägas vara gångbara. Men som basmaterial för ett indexeringsprojekt fungerar de givetvis.

b2ap3_thumbnail_The-Marriage-Act.jpg

I detta sammanhang kan det vara värt att notera att MARRIAGES LICENSES och MARRIAGE APPLICATIONS (ibland kallade ”Marriage Acts”) är två helt olika ting. De förstnämnda är mycket snåla med information medan de senare kan vara en veritabel guldgruva. Förutom namn och ålder på kontrahenterna brukar det finnas uppgifter om födelseort, yrke, adress, bådas föräldrars namn och en hel del annat. Det är naturligtvis företrädesvis dessa dokument som vid eventuella projekt kring Vigselregister i staten Minnesota och annorstädes bör användas. Ofta förvaras dessa tidiga volymer ute på respektive countys courthouse, vilket säkert kan inspirera lokala släktforskare till stordåd. Liksom fallet var och är med projektet Namn åt de döda här i Sverige.

Länktips: http://sgsmn.org/Swedish_Genealogical_Society_of_MN/Home.htmlMinnesota Genealogical Society 

Först en varning. Detta blogginlägg handlar inte om släktforskning. Det handlar om deckare.

Just nu hinner jag inte fundera så mycket på släktforskning, än mindre släktforska eller blogga om släktforskning. Efter att Släktforskarnas årsbok blev klar och lämnad till tryck i mitten av maj har jag arbetat med nästa släktforskningsbokprojekt, som ska vara klart om ett par veckor. Dessemellan skulle nästa nummer av vår medlemstidning i Tjust Släktforskarförening produceras.

De flesta böcker jag läser nu för tiden har på något sätt anknytning till släktforskning. Kanske blir det lätt så när man blir uppslukad av ett ämne. Men när jag just nu arbetar så mycket med andras släktforskningstexter då läser jag hellre annat, för att det inte ska gå in i vartannat. Till exempel deckare. Jag gillar deckare, har alltid gjort det. I dag svämmas marknaden över av deckare, många som aldrig borde getts ut. Men det finns guldkorn.

När jag läser deckare blir det förstås en och annan som tangerar området släktforskning. :-) En sådan är Ann Rosmans "Själakistan". Där spelar släktforskning en viktig roll, hela intrigen bygger på det, men det är inte släktforskaren som är hjälten. Mycket intressant, men kanske inte världens bästa historia i övrigt. Hon har också skrivit deckaren "Mercurium" med två parallella historier som bokens intrig, en sann historisk och en påhittad nutida. Den historiska handlar om Metta Fock, dömd för ett tvetydigt mord på sin man 1809 och avrättad året därpå. Hennes historia är väldigt intressant och hade varit nog.

Just nu läser jag en amerikansk deckare som jag fastnade för på grund av hjältinnan, den svenska immigranten Hilda Johansson som löser mordfall i norra Indiana år 1905. Hon är gift med en irländare och höggravid och undslipper sig ibland ett och annat svenskt ord. Jag har inte kommit så långt i boken än att jag vet hur det går men den är riktigt charmig och berättar om dåtida vardagsliv bland svenskamerikaner. Författaren Jeanne M. Dams har svenskt påbrå. Detta ser ut att vara den sjunde boken om Hilda Johansson. Boken heter "Murder in Burnt Orange" och jag tror inte den finns på svenska. Böckerna om Hilda Johansson bygger på autentiska historiska skeenden.

Om man vidgar begreppet lite och även tänker sig arkivforskning, då finns det mängder av deckare att läsa. Att gå tillbaka i historien har nästan blivit en egen deckargenre idag, känns det som.

Två riktigt bra sådana är "Bortfall" av Ingrid Hedström och "Låt mig ta din hand" av Tove Alsterdal. "Bortfall" handlar om en pojke som försvinner 1978 från en gård i Dalarna. När en nutida granne börjar rota i fallet är arkivsökningen avgörande för att kunna lösa det. I övrigt handlar den om gamla sinnesslöanstalter och nutida korruption inom läkemedelsindustrin. I "Låt mig ta din hand" går vi tillbaka till 70-talet och svenskar under juntatiden i Argentina. Svenskan Dagmar Hagelin kom självfallet i tankarna när jag läste den.

Set Mattson har prisats för sina historiska deckare som utspelar sig på 40-talet, i Malmö efter krigsslutet. De två första har jag läst, "Ondskans pris" och "Svekets offer", och tycker mycket om dem. Den tredje, som heter "Fruktans tid" ska jag läsa senare i sommar.

Kanske finns det någon deckare med en släktforskare som hjälte? En släktforskare som löser fallet genom sin forskning? Om inte, borde någon skriva en sådan.

I dagarna är det tio år sedan jag tog studenten från Nicolaiskolan i Helsingborg, detta vackra gamla landmärke med grönt koppartak som uppfördes i slutet av 1890-talet på stadens höjder. Skolan kan emellertid räkna sina anor tillbaka till det gamla munkklostret Sankt Nicolai som revs 1556, och de efterföljande århundradena hölls undervisningen på olika håll i staden innan man flyttade in i den nya skolbyggnaden 1898. I början av 2000-talet fick skolan flytta ännu en gång, men jag hade den stora lyckan att ingå i den sista kull studenter som under glada hurrarop rusade ut från den klassiska gamla skolbyggnaden i rött helsingborgstegel. Länge trodde jag att jag dessutom var släktens förste elev på skolan – tills jag plöjde igenom den äldsta bevarade skolmatrikeln och hittade min anfader Anders Dahlman (1731-1813), som tydligen hade inlett sina studier vårterminen 1748. Han blev sedermera klockare i Barsebäck på rekommendation av fältmarskalken Gustaf David Hamilton, som i sitt kallelsebrev 1753 berättar att Anders inte bara uppförde sig stilla och skickligt, utan även uppvisade goda kunskaper och erfarenheter i läsande och skrivande. Kanske hade han förvärvat dessa kunskaper under åren vid Helsingborgs skola?

b2ap3_thumbnail_Anders-Dahlman.jpg

Den 8 februari 1748 inskrevs min anfader Anders Dahlman, »Corporals son ifrån Dalby», som elev vid Helsingborgs skola – samma skola som jag själv blev elev vid 254 år senare; ur Gossläroverkets i Helsingborg arkiv, vol. DIa:1 (1708-1821), sid. 118 (bild: ArkivDigital)

De gamla skolmatriklarna är ofta fullspäckade av genealogiska och biografiska uppgifter, men eftersom det inte finns något heltäckande personregister är det inte helt lätt att hitta sina förfäder i dem. Oftast vet man inte ens att de har studerat vid någon skola, och det var en ren tillfällighet att jag själv hittade Anders Dahlman i Helsingborgs skolas matrikel. Just denna matrikel innehåller för övrigt oerhört detaljerade uppgifter om eleverna, och många gånger får man följa deras öden långt efter att de lämnat skolan. År 1710 hittar man till exempel Johannes Slyter, »RådMans son af H:borg, med föräldrar i kriget öf:rgången til Danmarck, Capitain på danska flåttan», och 1713 Christianus Borgström, »Färgemans son af H:borg, hänsatt til privat Præceptor i staden, skomakare Gesell. Mästare här i staden; bodde sedan i Lund». Kan det egentligen bli mycket bättre för en släktforskare?

Större delen av eleverna i Helsingborg studerade inte vidare på universitetsnivå, och det är intressant att läsa rektorns noteringar om de gossar som av olika anledningar lämnade skolan. Om vintapparen Büttners son Olaus, sedermera klockare i Härslöv, sägs det till exempel att han »af sielfswåld war förderf:at, och hade förlorat all lust till boken, ty lät jag honom gå d: 13 Aprilis A:o 1740», och den tolvårige skräddarsonen Olaus Linnerius från Munka-Ljungby »Römde från Scholan wijd Bartholomæi tijd åhr 1740. wetandes man icke ännu, hwaräst han sig upehåller». Kanske var lärarna för stränga, eller undervisningen för tråkig? Oavsett vilket så återvände Olaus fyra år senare, för matrikeln avslöjar att han »Är igienkommen till sch: 1744, sedermehra substitut i Qwistofta». Förvånansvärt många av eleverna tycks för övrigt ha ägnat sig åt praktiska yrken sedan studierna avslutats, och det var långt ifrån alla som blev klockare eller kaptener. År 1742 inskrevs till exempel Bengt Lind, »Rusthållare son från Hildeshög by utj Härslöf sockn, 15 åhr gammal. Gaf sig hem till sina föräldrar att tiena för bonde dräng A:o 1743 – Ryttare i Hilleshög».

b2ap3_thumbnail_Daniel-Sommar.jpg

Examenskatalog för Malmö skolas 3:e klass 1657, där man som femte namn skymtar min anfader Daniel Ingvarsson Sommar. Man får veta att han detta år studerade katekesen, latin, etymologi, syntax och vältalighet – inte illa för en tioårig gosse! Ur Malmö högre allmänna läroverk för gossar, vol. D2A:1 (1652-1689) (bild: ArkivDigital).

Helsingborgs skolas matrikel må vara Skånes mest intressanta, men den är långt ifrån äldst – Malmö skolas examensprotokoll dateras till 1652. En av de gossar man finner i dessa protokoll är min anfader Daniel Ingvarsson Sommar, sedermera kyrkoherde i Huaröds pastorat. Ironin är påtaglig när man läser 1655 års examensprotokoll, som avslöjar att den då åttaårige gossen var fullständigt okunnig i katekesen (»In Catecheseo Nihil»). Man kan sedan följa Daniel och hans skolkamrater under hela 1650-talet, ett decennium som mot slutet förmörkades av det stora kriget – katalogen avslöjar till exempel att kantorn Nicolaus Stampius' musikundervisning blev inställd i november 1657 på grund av de oroliga tiderna.

b2ap3_thumbnail_Kristianstad-1753.jpg

På konung Adolf Fredriks namnsdag 1753 dirigerade Kristianstads skolas kantor en konsert av pukor, trumpeter, violiner och flöjter, uppförd av fjorton skolgossar utklädda till herdar som hade »i handen en herdestaf, på hwilcken sielfwe skoffelen war af polerad stål och staken blå färgad med wijn ranckor omlindad, på hatten en grön band-Ros med en därwid fäst hwit jonquille»; ur Högre allmänna läroverket i Kristianstad, vol. AI:1 (1693-1823), sid. 91 (bild: ArkivDigital).

I jämförelse med de övriga skånska skolmatriklarna står sig Kristianstads skolas matrikel ganska slätt, men det finns ändå en hel del intressanta uppgifter att hämta här, särskilt när det gäller det dagliga livet vid undervisningsanstalten. Skolans nye rektor uppmanade till exempel eleverna år 1722 att visa behörig flit och aktsamhet i sina studier, samt att infinna sig i skolan klockan 6 varje morgon för en »bön och den Högstes åkallan om wällsignelse». Vidare skulle eleverna alltid tala latin i skolan, »flitigt och andrächtigt» bevista alla predikningar och bönestunder samt i »musiquen dageligen i scholan öfwas». Skoldagarna i Kristianstad bestod emellertid inte bara av idoga studier, det förekom även mer lättsamma inslag såsom på konungens namnsdag 1753. Dagen högtidlighölls med pompa och ståt, något som beskrivs ingående i skolans matrikel, och man kan riktigt se framför sig de fyrtiosex skolgossarna, uppklädda till tänderna:

»Scholæ-Piltarne, 46 till antalet, hade stadsens ogifte fruentimber, klädt som herdar, alla efter ett upwist mönster, med hwita fina manchette-sjortor uti wek lagde ifrån kragen nedåt; mitt om lifwet war bundit ett grönt band af quarters bredd, knutet i Ros; på twänne ställen på armarne såges gröna band bundne; bröstet hade ett Riddare-band, som gick från högre till wänstre sidan, [...]. Håret war efterlåtit bundit med ett grönt band, och en grön cachet täckte hufwudet, med en bouquet wid wänstra sidan».

De gamla skolmatriklarna ruvar som synes på många intressanta uppgifter, både genealogiska och biografiska, men man får nog säga att de hittills har visats föga intresse och är därför ganska svåröverskådliga. Det bästa hade varit om vi släktforskare med gemensamma krafter kunde förenkla tillgången till detta intressanta och värdefulla källmaterial – kanske i form av ett generalregister?

I torsdags fick jag möjlighet att besök The Swenson Swedish Immigration Research Center vid Augustana College i Rock Island, Illinois. Centret, en gång skapat av Mr & Mrs Birger Swenson, är en fristående del av det gamla ärorika lärosäte, som en gång utbildade svensk-amerikanska präster. Här har jag varit en gång tidigare, 1990, då jag föreläste om släktforskning i Sverige och lite annat, men sedan dess har centret fått nya fräscha lokaler och stora nya bokdonationer.

Föreståndare är Jill Seaholm (ovan), som tog emot mig och visade mig runt i lokalerna. En originalskulptur av Carl Milles (!) möter besökarna och lokalen är ljus och inbjudande. Huvudnumret i samlingarna, förutom alla böckerna, är de Svensk-Amerikanska kyrkoböckerna (SAKA) på mikrofilm, samma material som finns (fanns?) i Växjö och som till viss del också kan studeras i Karlstad. Här finns också en del mikrofilmade svensk-amerikanska tidningar samt några kortregiser.

b2ap3_thumbnail_Swenson-2.jpg

För bara fem år sedan skulle det fortfarande ha vattnats i munnen på oss inbitna släkt- och emigrantforskarna inför anblicken av dessa plåtskåp och läsapparater med skrivare. I dag är vi mer kräsna än så. Allt skall vara digitalt och on-line, helst med personregister, annars kan det kvitta… Det är synd, men där är vi idag. Som jag skrev i en tidigare blogg, så har Ancestry nu lagt ut de norsk-amerikanska kyrkoböckerna med utmärkta register, och vi får verkligen hoppas att de svensk-amerikanska snart blir tillgängliga på motsvarande sätt. Till alla SAKA-rullarna i Växjö gjorde Bertil Grundström, mottagare av Örnbergspriset 2001, för mer än 10 år sedan ett formidabelt personregister med över en halv miljon poster på alla svenskfödda personer i medlemslängderna. Gudarna vete var detta fantastiska register finns idag efter Emigrantinstitutets nedgång och fall. 

Boksamlingen hos Swenson är mer än imponerande. I källaren finns det mesta av svensk-amerikansk litteratur, minnesböcker över svenska församlingar, minibiografier över svenskar i olika städer och stater och mycket annat. Nils William Olsson, nestor bland emigrantforskare, har ett eget rum där hela hans stora boksamling finns prydligt och ordentligt uppställd under bästa tänkbara förhållanden, rätt temperatur, luftfuktighet o.s.v.

b2ap3_thumbnail_SAG.jpg

Swenson Swedish Immigration Research Center ger ut den spännande tidskriften Swedish American Genealogist (SAG), en gång startad av just Nils William Olsson. Denna skrift bör varje emigrationsintresserad släktforskare hålla sig med. Redaktör sedan flera år tillbaka är välkända Elisabeth Thorsell, Örnbergspristagare 2006. Hon, liksom jag själv, har emigrantforskning som sitt specialintresse. 

b2ap3_thumbnail_Lilly-Setterdahl.jpg

Under besöket hos Swenson fick jag plötsligt syn på ett välbekant ansikte: Lilly Setterdahl, Moline. Lillys make var Lennart Setterdahl, som på 1960- och 1970-talet reste omkring i stora delar av Amerika och mikrofilmade just de svensk-amerikanska kyrkoböckerna. Lilly har skrivit omkring 20 böcker om svenskarna i USA, bl.a. en om den svenska kolonin i Moline, en av de mest renodlade av svenska städer over there.

b2ap3_thumbnail_Riverside-2.jpg

På Riversidekyrkogården i Moline, en oerhört välskött och betagande vackert belägen kyrkogård, vilar tiotusentals svenskar och det är idel svenskklingande namn på stenarna. Önskar bara att det funnes ett bra kyrkogårdsregister, helst online, men ett sådant lyser tyvärr med sin frånvaro. 

Ps: 

På tal om Örnbergspristagare – årets heter Håkan Skogsjö, en synnerligen värdig mottagare som gjort den svenska släktforskarrörelsen stora tjänster, inte minst med Nättidningen Rötter, Anbytarforum, Porträttfynd och mycket annat. Grattis, Håkan!

I onsdagens blogg berättade Camilla Eriksson om 1690-talets stora hungersnöd, en förfärlig tid som även har satt sina spår i de skånska arkiven. Sedan äldsta tid var sjuk- och fattigvården ett ärende för den så kallade sockenstämman (något jag bloggat om tidigare), men när missväxten och svälten bredde ut sig över landet insåg myndigheterna att insatserna måste samordnas på ett högre plan. I december 1695 utfärdades därför ett kungligt brev som befallde skånska guvernementet och biskopsämbetet i Lund att gemensamt upprätta förteckningar över alla fattiga änkor, faderlösa barn samt gamla, sjuka och hemlösa personer i socknarna. Som man kunde läsa i onsdagens blogg var det alltid samhällets svagaste som drabbades hårdast i tider av missväxt och farsoter, så guvernören Otto Vellingk och biskopen Matthias Steuchius inledde omedelbart den stora kartläggningen av de mest nödlidande i Skåne och Blekinge.

b2ap3_thumbnail_Untitled.jpg

I Lunds domkapitels arkiv (volym FIIja:3) hittar man bland annat en »Förteckning på dhe aldrafattigaste, armaste och Bräckligaste som nu in Augusti A:o 1696 i Åsums sochn äro befundne», och dessa förteckningar är en smärtsam påminnelse om 1690-talets stora lidande (bild: ArkivDigital). Till vänster ses Otto Vellingk (1649-1708), guvernör i Skåne 1693-1698, som tog sig an den mödosamma uppgiften att rädda skåningarna och blekingarna undan svält och elände (porträtt i Krigsarkivets porträttsamlingar).

De insända förteckningarna från 1696 finns ännu bevarade i Skånska guvernementskansliets respektive Lunds domkapitels arkiv, och ger en ovanligt detaljerad inblick i samhällets baksida under 1690-talet. I förteckningarna finner man inte bara detaljerade beskrivningar av de nödlidandes sjukdomar, handikapp och arbetsförmåga, utan även i många fall fullständigt namn, ålder samt biografiska och genealogiska uppgifter. Det kan därför vara en god idé att studera detta källmaterial om man har släkt och förfäder i Skåne och Blekinge under slutet av 1600-talet, och jag har själv hittat en och annan stackars medlidsam anförvant i dessa förteckningar. Volymen DIIIg:4 i Skånska guvernementskansliets arkiv innehåller guvernörens förteckningar, där man till exempel i Gärdslöv, Önnarp, Lemmeströ och Börringe hittar flera personer som sägs vara »gamble och bräklige stackarle och tiggare», medan det i Källstorps pastorat bodde en eländig hustru som gick på kryckor, en fattig, halvdöv kvinna, en gammal skröplig och halvblind dräng samt en gosse som var »beröfwat alt förstånd», och det skär verkligen i hjärtat när man läser om den eländige gossen i Södra Åby som »kryper [...] på hender och fötter». 

b2ap3_thumbnail_Till-Vellingk-1696.jpg

En av förteckningarna, daterad Önnarp den 20 juli 1696, innehåller »Förslagh uppå sochnernes fattiga, huru mycket till deras hußerom tarfwas, hwad som redan deraf upbygd är och ännu fattas, sampt huru mycket till deras åhrlige underholdh och beklädningh behöfwas» i Skytts, Vemmenhögs och Oxie härader. Antagligen är det en befallningsman som så tjusigt har adresserat förslaget, på klingande franska, till guvernören Otto Vellingk; ur Skånska guvernementkansliets arkiv, vol. DIIIg:4 (1696), sid. 777 (bild: ArkivDigital)

I min egen hemsocken Mörarp hittar man fem nödlidande personer år 1696: en liten piga i Hjortshögs by som »har warit i 9 åhr borttagen och kraftlöß», gossen Per som var »förderfwat i bennen går i kring i sochnen», tolvårige gossen Johan som var »Tokig», Troen Olufs som var »födt i Ströfwelstorp sochn 80 åhr siuk och skröpl.» och kvinnfolket Ingeborgh som var »kommen ifrån Jönkiöpping 70 åhr siuk och skröpl.». Förhoppningsvis fick dessa fem stackare flytta in i en av de sjukstugor som guvernören planerade att bygga runt om i Skåne, för att sedan skötas på socknens bekostnad. På flera håll fanns redan sjukstugor men under nödåren uppfördes även många nya, däribland i Sankt Olofs socken där man hade

»Upsatt Timmer till en siukstuga i S:t Olufz by, 100 alnar ifrån Kyrckiomuren bestående i längd af 5. wäggerum [...], och emedan siuukstugan ännu intet är fullferdig äro socknemännen blefne eense; sine fattige att försöria med 1 upmålt skieppa Råg till bröd om månaden, [...] sågel af kiött eller åhtskillig slagz annat, och förmena att hwad som dem af ståcken i Kyrckan kan tillfalla, sampt på den ena taflan som 3 gånger om åhret går omkring, till dricka åht dem anwendas kunde».

Biskopsämbetet tycks främst ha fokuserat på sjukstugornas skötsel och mänskliga förhållanden – volym FIIja:3 i Lunds domkapitels arkiv innehåller i varje fall »Handlingar om Soknarnes Hospitaler» daterade 1696. Dessa handlingar ger väldigt detaljerade uppgifter om de nödlidande, både biografiska och genealogiska, och är därför en guldgruva för släktforskare. I Asmundtorps socken bodde till exempel »Karena Raßmuß dotter Barnfödd i Rönnebergz Härad Aßmuntorp Sochn och By är 60 åhr gammal och elliest behäftat med Fallene siukan haf:r warit Inhyses hoos Oluff Anderßon i Aßmundtorp. [...] Tillijka med hennes dotter Kiersten Måns dotter, hwilcken är wärckbruten och älendigh i sin rygg och 12 åhr gammal», och från Båstads socken insändes en förteckning på »Fattige okk Tiggare uthi Båstad försambling, som intet kunna sin ährliga föda, mindre kläder, och hwad till Hus, el:r hemwist och wärme fordras, förtiäna, uthan måste dertill tigga», där man bland andra får lära känna änkan Johanna Åkesdotter:

b2ap3_thumbnail_Johanna-kesdotter.jpg

»Enkjan Johanna Åkesd:r sahl. Börge Månsons, in emot 60. åhr gl. Enkia blifuen i Kriget. Född här i Häradet Wäst: Karups S:n och Erichstorp. Mannen förlåuad Ryttare barnfödd i Suärrige. Förjagad åt Suärrige af Snapphanarne der han dödde. Sehn hon tiänt här i församblingen så länge hon orkadt, nu skröpelig och suag af ålder och siukdom. Orkar intet arbete drifua för wärk i högre armen; spinner stundom, då hon orkar, och hahr något samantigdt till födan» (bild: ArkivDigital)

Man kan alltid hoppas att biskopens och guvernörens samordnade insatser lyckades mildra de arma stackarnas hårda liv, men man inser att nödåren var långt ifrån över 1696 om man studerar mantalslängderna 1698-1700. Dessa innehåller mängder av marginalanteckningar av samma slag som i guvernörens och biskopens förteckningar, med den stora skillnaden att det nu uppenbart är »vanligt folk» som drabbades av fattigdom och svält. Lidandet tycks ha nått sån kulmen under året 1698, för om man studerar 1699 års mantalslängd finner man dessa marginalanteckningar på nästan varje sida. I Hyby socken var till exempel ett par »i armod och ålderdom», där fanns en »tiggiare Enckia», en familj »i armod utan bruk» och en hustru som befriats från skatt eftersom hon var »elendig i fattigdom», medan Daniel Olsson och hans hustru i Tejarp var befriade från skatt eftersom »han fiskare på Klågerup, hon sitter i armod med en hoop små barn».

I närbelägna Bara socken finner man flera husmän som ensamma betalade skatt eftersom »för deras ålder och armod skull kan hustrurna slippa», och flera andra personer sägs vara »förarmad», »i fattigdom» eller »i armod». Nöden behöll tydligen även sitt grepp om Barsebäcks socken, där man bland andra finner Anders Borkerssons hustru som sägs vara »elendig sängligg:de», Nils Mickelsson som levde »i armod och uselhet» och hans granne Sissa Per Larssons som kallas »fattig stackars Enckia». En familj sägs vara »i armod med en heel hoop små barn», medan tre andra familjer lever »i armod och uselt tilstånd». Som Camilla nämner var det inte helt ovanligt att människor begav sig iväg från hemtrakten när nöden var som värst, och en av dem tycks ha varit ladufogden på Barsebäcks slott – om hans hustru Marna sägs det i varje fall att hon »sitter i armod och mannen römbd från henne».

Det tog många år innan människorna kunde återgå till ett liv bortom fattigdom, hunger och sjukdomar, och det är nästan ofattbart att föreställa sig hur vardagen såg ut under sådana förhållanden. Man kan emellertid få en fascinerande inblick i deras livssituation om man studerar de bevarade arkivhandlingarna – dessa smärtsamma påminnelser om förfädernas liv under i slutet av 1690-talet.

Livet måste ha tett sig som en mardröm för en stor del av befolkningen i 1690-talets Sverige, men framför allt Finland. Tiderna var oroliga och mynnade innan seklets slut ut i ett krig som kom att vara i två decennier och innebar slutet på det svenska stormaktsväldet. Vädret var också osedvanligt kylslaget, vilket ledde till att skörden slog fel flera år i rad. 1691- 1693 drabbades stora delar av landet av missväxt, men värre skulle det bli. 1696 slog frosten till tidigt och förstörde en stor del av skörden, framför allt i Finland men också i Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen. Givetvis gjordes försök att hindra den oundvikliga hungersnöden: man blandade tallbark i brödet för att dryga ut det, men den bistra vinterkylan gjorde det svårt att lossa barken från träden. Man åt också agnar och gräsrötter, tömde lagren av spannmål i socken- och kronomagasin och under 1697 importerades en halv miljon tunnor spannmål från Livland till Stockholm. Hungern drev folk från hemorterna. Många drev omkring på huvudstadens gator i sin jakt på föda, vilket med tanke på den stora mängden importerat spannmål förstås inte var så tokigt tänkt. I kringliggande socknarnas dödböcker återfinns under de här åren många döda tiggare. Åtminstone i Södermanland var dessa ofta barn. Kanske lämnade de hemorten när föräldrarna svultit ihjäl.
b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrkogrd-1a-140717.jpg

^{Bälinge kyrkogård sommaren 2014}

Hungersnöden nådde sin kulmen åren 1695- 1697. Det exakta antalet döda går nog inte att fastställa, men det rörde sig om ofattbara mängder, kanske så många som 100 000 personer. Vilka avtryck lämnade då denna katastrof i kyrkböckerna? Eftersom mitt kära Södermanland var ett av de hårdast drabbade områdena borde spår finnas i desamma, så jag har gått igenom dödböckerna för församlingarna i Rönö härad i Södermanland samt några kringliggande socknar för att se vilka avtryck svälten lämnade. Bälinge, Ludgo, Runtuna och Tystberga förefaller ha drabbats hårdast. Kanske är det mest en synvilla då de också hade den största folkmängden. Markant är att mortaliteten ökade kraftigt redan 1697 i de undersökta socknarna med undantag för Spelvik och Sättersta, men 1698 var katastrofen ett faktum. I Bälinge och Tystberga pastorat begravdes 35 personer under 1695, men 1698 avled mer än fem gånger så många: 196 personer

b2ap3_thumbnail_Tabell-ddbcker-1695--1699.jpg^{u. s. = uppgift saknas. Helgona, Lästringe, Råby-Rönö och Torsåker saknar helt dödböcker}

I tider av missväxt och farsoter strök de svagaste med, varför dödstalen åren närmast efteråt brukar vara markant lägre. Så var även fallet här, då 13 respektive 26 personer dog under 1699 i Bälinge och Tystberga pastorat. I Ludgo dog 98 personer 1698 men året efter endast 8 personer. Att uppgifterna även med bevarade dödböcker inte avslöjar svältens hela omfattning, framgår av Hölös dödbok. Där begravdes 1698 96 personer "men många blefo och döde annorstädes som gingo från församblingen att aldeles till Etthundrade och 20 dödde i detta åhr aff församblingen. De mästa aff hunger."

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-1-1688-1712-Bild-233-sid-229.jpg

^{Missväxten lämnade spår i kyrkböckerna, här i Bälinge år 1698. Bälinge C:1 inleddes 1694 och den löpande numreringen till vänster visar antalet döda totalt sedan volymens början.}

Lika tungt som 1600-talet hade avslutats, lika mödosamt inleddes det nya seklet. Landet befann sig i krig, Sverige - i första hand Skåne - drabbades 1708- 1709 åter av missväxt, och 1710- 1712 härjade pesten. Även i skånska arkiv har denna förfärliga tid lämnat spår. Om några av dessa berättar Markus Gunshaga mer.
Frost och kyla vid 1690-talets mitt ledde till att skörden slog fel och därmed hungersnöd. Vädret var förr alltså en livsviktig angelägenhet. Jag bloggade i fjol om Vädrets makter och om de väderleksförhållanden som beskrivs i de statistiska tabellerna. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Karl-Magnus Johansson mer om i vilka källor vi hittar uppgifter om väder förr och om Sveriges väderlekshistoria.

Mycket musik blev det under mina dagar i Nashville, vad annat var att vänta?

Men lite historia kan väl aldrig vara fel i mixen, och i tisdags tog jag mig därför ut till Andrew Jackson’s Hermitage, Home of the People’s President – 20 minuter nordöst om centrala Nashville. http://thehermitage.com/  

b2ap3_thumbnail_IMG_0759.JPG

Vem var då denne Andrew Jackson (1767-1845) – han på 20-dollarsedlarna?

Även känd som General Jackson, var han en gammal krigshjälte från slaget vid New Orleans 1815, som i kraft av denna stora framgång som landets sjunde president tog sig ända in i Vita Huset för två perioder 1829-1837. Av Irländsk börd, postum son till en linnevävare, var Jackson redan som 13-åring med i det amerikanska frihetskriget och tillfångatogs 1781 av britterna. Han gjorde först en karriär inom juridik och politik och satt både i representanthuset och i senaten innan han 1803 slog om och blev militär. 

b2ap3_thumbnail_SC14_Battle_of_NOLA.jpg

The Battle of New Orleans, 1815

Efter den nya nationens misslyckade försök att erövra Kanada 1812, tog engelsmännen revansch och brände både Vita Huset och Capitolium i Washington. 1815 stod britterna redo att inta New Orleans, och därmed farleden upp längs Mississippi. Tanken var att försöka skära av det nya landets utbredning genom en försvarbar väg från söder och en uppifrån Kanada. I slaget vid New Orleans 1815 led fienden ett blodigt nederlag mot de amerikanska trupperna under Andrew Jackson. Engelsmännen förlorade 2 000 soldater, medan amerikanerna endast hade 13 stupade. Den överväldigande segern återupprättade den amerikanska stoltheten och Andrew Jackson blev nationens nya hjälte. 

Gott och väl! Men denne duktige man och duglige krigare hade också mindre snygga detaljer i sin resumé; Ett utplåningskrig mot urbefolkningen t.ex. och tvångsförflyttning av tiotusentals indianer från olika stammar. Som sydstatsbo hade han givetvis också många slavar, 150 har det sagts, och såg inget fel i det. Det var dock ur Jacksons parti som det demokratiska partiet så småningom växte fram. 

b2ap3_thumbnail_Alfred-Jackson.jpg

Slaven ALFRED JACKSON - slavarna fick ofta samma efternamn som sin ägare - blev 98 år och ligger begravd några meter från sin herre

Hans hem utanför Nashville är i mycket gott skick, och som många andra presidenters bostäder har det bevarats som en nationell sevärdhet. Det var på President Franklin D Roosevelts tid, i samband med den stora depressionen, som ett omfattande program med provisoriska arbeten (WPA) infördes. Det påminner en smula om den svenska ALU-tiden och kunde innefatta en mängd olika sektorer i samhällslivet, inte minst kultur, minnesmärken, nationalparker och t.o.m. indexering av folkräkningar och annat arkivmaterial. Projekten följde ofta ett mönster, där man först etablerade verkstad/kontor vid varje objekt och sedan knöt till sig arbetslösa från närområdet. Resultaten från dessa projekt, som inte fick konkurrera med ”riktiga jobb”, är ofta mycket lyckade. Så också The Hermitage. 

När man anländer till The Hermitage blir man väl mottagen. Det finns gott om personal, många i 70-årsåldern, flera säkert över de 80. Det handlar om volontärer, ett system som fungerar utmärkt och ger den stora skaran av pensionärer något vettigt att ta sig för, snarare än att sitta hemma och ha det tråkigt. De får träffa massor av människor, får vara med och utföra ett meningsfullt arbete, tar sig till ”jobbet” och håller sig alerta och fräscha i huvudet längre än andra pensionärer. Varför kan vi inte ha det så? 

Utrustad med en audio-manick och en karta vandrar man sedan genom den vackra parken, stannar där man så vill och trycker på de siffror som skyltas längs vägen; en uppsättning siffror för vuxna, en för barn och en för extra fördjupning. Man lyssnar, tittar sig omkring och spankulerar vidare. 

Kommer man så fram till huvudmålet, Andrew och Rachels herrgårdsliknande bostad, där det mesta av inredning, inklusive tapeter, möbler, lampor, tavlor o.s.v. är i original. Man väntar först några minuter på en bänk utanför. Så kommer en äldre herre och hälsar en välkommen, samt förhör sig om varifrån man kommer (ett obligatorium i USA tycks det). Så ger han en kort introduktion till huset och dess invånare samt leder besökarna till huvudingången. Väl inne i hallen tar en annan guide vid, denna gång en ung kvinna, klädd i tidstypiska kläder. Trevligt och underhållande berättar hon om huset och dess ägare, inte minst då om Presidenten, som här kallas ”The General”, och hans aningen skandalomsusade hustru. Man får kika in i de vackra salongerna på båda sidor om hallen och får sedan ta sig upp för en brant trappa till andra våningen. Där väntar en ny guide, en äldre man denna gång, och berättelsen fortsätter. En tredje guide hinns också med innan det är dags att lämna huset för att beskåda parken, slavarnas boningar, Rachels trädgård och familjen Jacksons begravningsplats med monumentet över Andrew Jackson. 

b2ap3_thumbnail_IMG_0758.JPG

Det är då överraskningen kommer. Det kryllar av barn. Pojkar och flickor i 10-årsålder, alla uppklädda i någon sorts 1800-talsliknande kläder. De har en uppgift. Två och två finns de utplacerade vid huset och sedan runt omkring i parken. Deras uppgift är att berätta små bitar av historien, några meningar var, följt av ”Enjoy your visit to the Hermitage” samt en liten bock/nigning. Nästan alla barnen rabblar sin innantilläxa med stort allvar, men charmigare kan det inte bli och jag hinner tänka: Så utmärkt! Så ska det gå till! Här får barnen dels träna på att tala inför folk (Speech), uppföra sig, träffa äldre människor och lära sig en smula historia. Besökarna får lite omväxling från alla 80-åriga volontärer och ett kvitto på att historien tillhör oss alla, inte minst barnen. Jag får höra att det är skolklasser från hela Nashvilleområdet som under terminerna tagit som sin uppgift att på detta sätt befolka The Hermitage en halvdag var. Tala om win-win! 

b2ap3_thumbnail_IMG_0760.JPG

Tänk er detta koncept i Sverige! Vilken vitamininjektion skulle inte detta kunna vara vid våra gamla slott och borgar, hembygdsgårdar och museer. Och andra sevärdheter. Eller skulle det stupa på vår överdrivna byråkrati? Våra fackföreningar? Vår idiotiska policy att folk över 65/67 helst inte skall arbeta alls eller utföra något nyttigt. De skall vila och ha det bra! Så icke: Bra mår man om man har meningsfull sysselsättning, känner sig behövd och får träffa folk.

Det gäller både gamla och unga!

I Gamla Testamentet berättas det som bekant om hur Mose fick tio budord från Gud, en befallning om hur människorna skulle förhålla sig till varandra och Gud. Dessa tio bud kom att bli kristendomens yttersta grundregler, och även om jag varken är Gud eller befallande så har jag sammanställt tio bud, som förhoppningsvis kan fungera som grundregler för oss släktforskare:

1) Du skall lära dig grunderna. Att släktforska utan grundläggande kunskaper i allt från källkritik och paleografi till äldre tiders namnskick och juridik är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt. Lika dödsdömt är det att försöka virka utan virknålar eller paddla kanot utan åror, så varför tror då så många att man kan släktforska utan tillgång till källmaterialet, med usla kunskaper i handskriftsläsning och oförstånd inför äldre tiders förhållanden? Visst lär man sig mycket på vägen, men grundläggande kunskaper är direkt nödvändiga för att undgå samma öde som den stackars fallskärmshopparen utan fallskärm.

2) Du skall vara noggrann. Om man vill förhindra att släktträdet knäcks på mitten gäller det att vara noggrann med källhänvisningarna, kontrollera datumangivelser, dubbelkolla uppgifter från litteraturen och följa förfäderna både framåt och bakåt i tiden. Risken att missa något viktigt ökar om man slarvar, så det är ingen tvekan om att en noggrann släktforskare är en bra släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland.JPG

3) Tänk på att inte begränsa dig. Man brukar ju säga att lagom är bäst, och även om det är viktigt att vara noggrann så gäller det att inte vara för noggrann när man släktforskar. Haka till exempel inte upp dig på namn eller datum, och till och med födelseår kan ha förvanskats när uppgifterna överfördes mellan olika källor. Födelseorter kan emellanåt bli helt uppåt väggarna, samma efternamn kan stavas på fem olika sätt, och ett barn som återfinns i dödboken kan plötsligt dyka upp i faderns bouppteckning – ingenting är omöjligt! Bonddottern Bengta kan bli Benedicta när hon flyttar in till stan, och kopparslagaren Hans Johan Bergström kan vara född som Hans Johansson, men har tagit faderns patronymikon som mellannamn och skapat ett helt nytt släktnamn när han blev hantverkare. I äldre tid fanns det varken några egentliga stavningsregler eller fasta namnformer, så Stina Jansdotter kan utan problem kallas Christina Johansdotter och en och samma person kan på kort tid kallas både Johan, Johannes, Jean och Jaen i kyrkoböckerna.

4) Du skall vara organiserad. För att optimera släktforskningen gäller det att organisera den väl genom att sortera gamla anteckningar, ordna släktmaterialet på bästa sätt och skriva namn på baksidan av alla släktfoton. Det ska vara lätt att överblicka och hitta i ditt material, och du vill väl ändå att dina anförvanter om hundra år ska glädjas åt din släktforskning, och inte se det som en hopplös röra av lösa kladdlappar, oidentifierade fotografier och obegripliga anteckningar om släktskap?

5) Visa aktning för källkritiken. Man vill ju gärna lita på det som står i kyrkböckerna, bouppteckningarna och litteraturen, men eftersom detta källmaterial har skapats av människor – och människan som bekant inte är felfri – måste man alltid vara källkritisk. Det gäller att kontrollera de uppgifter man hittar, och inte lita på allt som sägs i litteraturen. Författaren kan ha misstolkat källmaterialet, eller dragit felaktiga slutsatser om släktskap. Du ska inte heller avfärda de släktforskare som ifrågasätter dina uppgifter, utan istället vara tacksam för frågan »hur vet du det?», för i slutänden vill du ju faktiskt ha ett korrekt släktträd?

6) Du skall behålla barnasinnet. Frågan »hur vet du det?» leder osökt tankarna till de där frågorna som barn brukar ställa – »varför då?», »varför heter det så?» och »varför är det så?» – och faktum är att det är en stor fördel att behålla barnasinnet när man släktforskar. Att vara ständigt ifrågasättande, oerhört envis och ha rik fantasi är inte bara härliga egenskaper hos barn, det är även viktiga beståndsdelar om man vill bli en framgångsrik släktforskare.

b2ap3_thumbnail_incest.JPG

7) Du skall vara realistisk. Barnasinne i all ära, men att likt ett barn tro på sagor är inget en seriös släktforskare sysslar med. Hur sannolikt är det egentligen att norrlandspigans utomäktenskapliga barn var son till Oscar II? Är det verkligen realistiskt att sedermera riksrådets dotter gifte sig med en bonde? Och är ni verkligen släkt med den där stora filmstjärnan som faster Karin pratade om? Nej, sagor kan visserligen vara både vackra och tänkvärda, men de hör inte hemma i släktforskningens värld. 

8) Glöm inte att prata med släkten. Förfäderna må vara döda sedan länge, men det finns säkerligen många levande släktingar som inte bara äger intressanta handlingar och spännande fotografier, utan även besitter viktig kunskap om släkten och förfäderna. Det gäller dock att inte sluka allt som sägs med hull och hår – den mänskliga hjärnan har en tendens att spela oss ett spratt, och genom åren kan ett minne eller en släktberättelse ha förändrats och förvanskats både en och två gånger.

9) Du skall tänka annorlunda. Den ungerske fysikern Albert Szent-Györgyi (1893-1986) lär en gång ha sagt att »upptäckandet av en lösning består i att titta på samma sak som alla andra men tänka något annorlunda», och detta uttalande går utan tvekan att applicera på släktforskningen. Ofta hittar man svaret på släktträdets mysterier om man tar ett kliv tillbaka, funderar en stund, och sedan angriper problemet ur en helt ny vinkel. 

10) Tänk på att se bortom namn och datum. Släktforskning är så mycket mer än bara namn och datum, och så mycket djupare än en massa poster och relationer i en släktdatabas. Det handlar inte om hur långt tillbaka du lyckas spåra anorna, eller hur många namn du har i ditt släktträd, utan om hur mycket du lyckas ta reda på om dem. Hur såg de ut? Hur levde de? Vad åt de? Vilka händelser formade deras liv, och påverkade deras beslut? Det är ju tack vare förfäderna som vi vandrar här på jorden idag, så det minsta vi kan göra är att lära känna dem bättre!

b2ap3_thumbnail_2014-06-18-15.10.47.jpg