I Gamla Testamentet berättas det som bekant om hur Mose fick tio budord från Gud, en befallning om hur människorna skulle förhålla sig till varandra och Gud. Dessa tio bud kom att bli kristendomens yttersta grundregler, och även om jag varken är Gud eller befallande så har jag sammanställt tio bud, som förhoppningsvis kan fungera som grundregler för oss släktforskare:

1) Du skall lära dig grunderna. Att släktforska utan grundläggande kunskaper i allt från källkritik och paleografi till äldre tiders namnskick och juridik är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt. Lika dödsdömt är det att försöka virka utan virknålar eller paddla kanot utan åror, så varför tror då så många att man kan släktforska utan tillgång till källmaterialet, med usla kunskaper i handskriftsläsning och oförstånd inför äldre tiders förhållanden? Visst lär man sig mycket på vägen, men grundläggande kunskaper är direkt nödvändiga för att undgå samma öde som den stackars fallskärmshopparen utan fallskärm.

2) Du skall vara noggrann. Om man vill förhindra att släktträdet knäcks på mitten gäller det att vara noggrann med källhänvisningarna, kontrollera datumangivelser, dubbelkolla uppgifter från litteraturen och följa förfäderna både framåt och bakåt i tiden. Risken att missa något viktigt ökar om man slarvar, så det är ingen tvekan om att en noggrann släktforskare är en bra släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland.JPG

3) Tänk på att inte begränsa dig. Man brukar ju säga att lagom är bäst, och även om det är viktigt att vara noggrann så gäller det att inte vara för noggrann när man släktforskar. Haka till exempel inte upp dig på namn eller datum, och till och med födelseår kan ha förvanskats när uppgifterna överfördes mellan olika källor. Födelseorter kan emellanåt bli helt uppåt väggarna, samma efternamn kan stavas på fem olika sätt, och ett barn som återfinns i dödboken kan plötsligt dyka upp i faderns bouppteckning – ingenting är omöjligt! Bonddottern Bengta kan bli Benedicta när hon flyttar in till stan, och kopparslagaren Hans Johan Bergström kan vara född som Hans Johansson, men har tagit faderns patronymikon som mellannamn och skapat ett helt nytt släktnamn när han blev hantverkare. I äldre tid fanns det varken några egentliga stavningsregler eller fasta namnformer, så Stina Jansdotter kan utan problem kallas Christina Johansdotter och en och samma person kan på kort tid kallas både Johan, Johannes, Jean och Jaen i kyrkoböckerna.

4) Du skall vara organiserad. För att optimera släktforskningen gäller det att organisera den väl genom att sortera gamla anteckningar, ordna släktmaterialet på bästa sätt och skriva namn på baksidan av alla släktfoton. Det ska vara lätt att överblicka och hitta i ditt material, och du vill väl ändå att dina anförvanter om hundra år ska glädjas åt din släktforskning, och inte se det som en hopplös röra av lösa kladdlappar, oidentifierade fotografier och obegripliga anteckningar om släktskap?

5) Visa aktning för källkritiken. Man vill ju gärna lita på det som står i kyrkböckerna, bouppteckningarna och litteraturen, men eftersom detta källmaterial har skapats av människor – och människan som bekant inte är felfri – måste man alltid vara källkritisk. Det gäller att kontrollera de uppgifter man hittar, och inte lita på allt som sägs i litteraturen. Författaren kan ha misstolkat källmaterialet, eller dragit felaktiga slutsatser om släktskap. Du ska inte heller avfärda de släktforskare som ifrågasätter dina uppgifter, utan istället vara tacksam för frågan »hur vet du det?», för i slutänden vill du ju faktiskt ha ett korrekt släktträd?

6) Du skall behålla barnasinnet. Frågan »hur vet du det?» leder osökt tankarna till de där frågorna som barn brukar ställa – »varför då?», »varför heter det så?» och »varför är det så?» – och faktum är att det är en stor fördel att behålla barnasinnet när man släktforskar. Att vara ständigt ifrågasättande, oerhört envis och ha rik fantasi är inte bara härliga egenskaper hos barn, det är även viktiga beståndsdelar om man vill bli en framgångsrik släktforskare.

b2ap3_thumbnail_incest.JPG

7) Du skall vara realistisk. Barnasinne i all ära, men att likt ett barn tro på sagor är inget en seriös släktforskare sysslar med. Hur sannolikt är det egentligen att norrlandspigans utomäktenskapliga barn var son till Oscar II? Är det verkligen realistiskt att sedermera riksrådets dotter gifte sig med en bonde? Och är ni verkligen släkt med den där stora filmstjärnan som faster Karin pratade om? Nej, sagor kan visserligen vara både vackra och tänkvärda, men de hör inte hemma i släktforskningens värld. 

8) Glöm inte att prata med släkten. Förfäderna må vara döda sedan länge, men det finns säkerligen många levande släktingar som inte bara äger intressanta handlingar och spännande fotografier, utan även besitter viktig kunskap om släkten och förfäderna. Det gäller dock att inte sluka allt som sägs med hull och hår – den mänskliga hjärnan har en tendens att spela oss ett spratt, och genom åren kan ett minne eller en släktberättelse ha förändrats och förvanskats både en och två gånger.

9) Du skall tänka annorlunda. Den ungerske fysikern Albert Szent-Györgyi (1893-1986) lär en gång ha sagt att »upptäckandet av en lösning består i att titta på samma sak som alla andra men tänka något annorlunda», och detta uttalande går utan tvekan att applicera på släktforskningen. Ofta hittar man svaret på släktträdets mysterier om man tar ett kliv tillbaka, funderar en stund, och sedan angriper problemet ur en helt ny vinkel. 

10) Tänk på att se bortom namn och datum. Släktforskning är så mycket mer än bara namn och datum, och så mycket djupare än en massa poster och relationer i en släktdatabas. Det handlar inte om hur långt tillbaka du lyckas spåra anorna, eller hur många namn du har i ditt släktträd, utan om hur mycket du lyckas ta reda på om dem. Hur såg de ut? Hur levde de? Vad åt de? Vilka händelser formade deras liv, och påverkade deras beslut? Det är ju tack vare förfäderna som vi vandrar här på jorden idag, så det minsta vi kan göra är att lära känna dem bättre!

b2ap3_thumbnail_2014-06-18-15.10.47.jpg

Inför min Amerikaresa gjorde jag upp två listor, en över alla de släktingar och vänner jag hoppades få träffa och en över de arkiv, bibliotek och föreningar med släktforskningsstuk jag skulle vilja besöka. Högst upp på den senare listan placerade sig ALLEN COUNTY PUBLIC LIBRARY i Fort Wayne, Indiana, med sin avdelning för GENEALOGY, som lär vara den näst största i världen, efter Family History Library i Salt Lake City, Utah. 

Nu har jag varit där! 

Efter att ha landat på enorma O´Hare Airport i Chicago och krånglat mig ut till biluthyrningsfirman för att kvittera ut min automatväxlade (åååh, vad det är ljuvligt att köra en sådan, kan någon människa begripa varför de inte slagit igenom i Europa?) lilla bil. Med GPS:en inställd på Fort Wayne kastade jag mig sedan oförskräckt ut i den förfärliga trafiken. 

Man slås omedelbart av hur knaggligt och knöggligt och rufft det är i utkanten av Chicago och andra liknande megastäder. Rena 30-talet! Själv centrum, liksom Manhattan, är snyggt och prydligt, spännande och vackert, liksom de städer och samhällen en bra bit utanför staden – där medelklassen bor och vistas. Men i ett mittenbälte är det som sagt ofattbart fult och nedgånget. Rena depressionen. 

Man kan fråga sig varför världens näst största släktforskningsbibliotek ligger i en gudsförgäten håla som Fort Wayne, långt från allfartsvägen? Varför inte i själva Chicago eller någon annan storstad? Å andra sidan minns vi med saknad vissa motsvarigheter i Sverige; Ramsele, Leksand och Kyrkhult, på de välsignade mikrokortens tid …

b2ap3_thumbnail_Genealogy-center.jpg

Mitt inne i stadens centrum ligger Allen County Public Library, en imponerande koloss med fantastiska utrymmen för all slags kulturverksamhet, däribland således en avdelning för släktforsking, GENEALOGY. Man anar en generös släktforskningsintresserad donator någonstans i bakgrunden, annars bygger en liten stad som Fort Wayne knappast en sådan slösande generös kulturbyggnad. 

Släktforskningsavdelningen påminner starkt om motsvarande institution i Salt Lake City; stora ytor, massor med forskarplatser, bokhyllesystem, många rullande, på varje ledig vägg och tillgänglig golvyta. Datorer, givetvis, men också gammaldags läsapparater, glest befolkade eftersom tiden har gått ifrån sådana maskiner. På datorerna finns ett antal resurser som Ancestry, HeritageQuest, Fold3 och Newspapers.com – men knappast mer upphetsande än de jag redan har på min egen dator. Förgäves sökte jag efter den försvunna databasen över dödsrunor (obituaries) i Chicago Tribune. Den har vi haft, berättade man, men vi blev tvungna att säga upp den eftersom den blev så fruktansvärt dyr att abonnera på. 

Styrkan i Fort Wayne ligger i den enorma boksamlingen, hyllkilometer efter hyllkilometer, huvudsakligen organiserad i två delar;

b2ap3_thumbnail_Lng-bokhylla.jpg     b2ap3_thumbnail_Bokhyllor.jpg

1.      Släktutredningar i bokstavsordning efter bokens huvudämne, t.ex. The Campbell family, som alltså skall sökas under bokstaven C. I bibliotekskatalogen är eventuella underrubriker, andra huvudgrenar i en och samma bok, också sökbara, t.ex. The Campbell family with branches Businga, Howard and Peterson. Däremot når man inte de tusentals övriga efternamn som också förekommer i boken, och hur skall man då veta att det är i just denna bok bland tiotusentals andra de efterlängtade uppgifterna finns med?

2.      Den geografiska samlingen av adresskalendrar, gravregister, avskrifter ur födelse- vigsel och dödregister, dödsrunor, lokalhistoria med korta biografier över framstående medborgare och mycket annat. Samlingen är ordnad efter nation (mestadels USA), delstat och county. Den är inte på något sätt heltäckande, men med lite tur kan man hitta just det man behöver. 

Det amerikanska systemet för klassificering av böcker; DEWEY DECIMAL NUMBERING SYSTEM är sanslöst svårbegripligt och oöverskådligt. När man slår i katalogen får man fram en kodsträng för varje bok med minst sex siffror följt av diverse stora och små bokstäver och ytterligare någon siffra: 

977.202 Au1

Ovanstående kod, som man svårligen kan hålla i huvudet när man jagar in i gångarna och flyttar på mobila hyllor, omfattar böcker om Auburn, Indiana. Vid katalogdatorn ligger det därför några blyertspennor samt små bitar av makulerat papper på vilka man skriver upp sin sträng, som man sedan tar med sig in bland hyllorna. Tala om medeltid! I svenska bibliotek brukar det finnas små skyltar på hyllorna, eller s.k. ”Knubbar” som anger att här börjar böckerna om Australien eller Handarbete. I USA har man bara kodsträngen 979.450.Kh36 att orientera efter, ingenting annat. 

b2ap3_thumbnail_Lsesal.jpg

För ett decennium sedan var det slagsmål om forskarborden och läsapparaterna på detta bibliotek. Nu är det mycket gott om plats. Tiden har gått ifrån stora arkiv och bibliotek. Så mycket går ju numera att göra hemifrån. Samlingen, och framför allt vi forskare, skulle må mycket bra av massiva digitaliseringsinsatser, så att inte bara rubriken i släktböcker och lokalhistoriska arbeten utan varje ord, varje namn, varje geografisk ort via PDF-sökning bleve sökbara. Så som man gör med digitaliserade tidningar. Först då skulle denna unika samling bli verkligt tillgänglig för forskare runt om i världen.

b2ap3_thumbnail_Biography.jpg     b2ap3_thumbnail_Adresskalendrar.jpg

En och annan bok hade man faktiskt gjort så med, t.ex. The Swedes in Illinois – ett biografiskt uppslagsverk. Där kunde jag raskt slå på både namn och födelseort, t.ex. Falköping, och få mängder av klickbara träffar, som jag sedan kunde skriva ut eller spara på pinne.  

Så ska vi ha det på världens största och bästa släktforskningsbibliotek i framtiden;

INTERNET

Ni har säkert hört en och annan historia om fattiga utvandrare som återvänt som stormrika svenskamerikaner efter att ha gjort lyckan i landet på andra sidan Atlanten. Kanske till och med i den egna släkten. Och en och annan skröna är ju faktisk sann. En sådan historia handlar om Frans Plym i Bäckaby socken i djupaste Småland, sedermera Francis Plym. 

Francis Plym.

Lille Frans föddes den 16 september 1869 på Puketorp i Bäckaby. Hans föräldrar var hemmansägaren Åsle (ett namn jag aldrig tidigare stött på, och som jag först tolkade till Åste) Johannisson och hustrun Johanna Jonasdotter. Båda föräldrarna var 40 år när Frans föddes i en familj på sju barn, varav två var döda. De fyra äldsta barnen var från hustruns tidigare äktenskap.

I augusti 1870 emigrerade familjen till Amerika. Två av barnen följde inte med, de som redan flyttat hemifrån. Kanske kom de efter senare. Familjen slog sig ner någonstans i Mellanvästern, var vet jag inte, där Frans far verkar ha arbetat som möbelsnickare. När Frans blev vuxen slog han in på samma bana. 1893 besökte han den stora världsutställningen i Chicago, och sedan var det klippt. Då var han 24 år och bestämde sig för att skaffa sig en gedigen utbildning, för att kunna komma längre i världen. 1906, efter universitetsexamen, blev han stadsarkitekt i Kansas City. Där kom han på en ny teknik för att infatta fönster. Med detta kom ännu mer framgång. Frans, som någon gång i USA tagit sig efternamnet Plym, startade en fabrik samma år. Företaget fick namnet Kawneer och finns fortfarande kvar. Läs om Francis Plym.

Frans Plym blev rik. Men uppenbarligen var han också en givmild person för till universitet donerade han en betydande summa till tre årliga stipendier, som fortfarande delas ut. Makarna Plym donerade sitt hus till det lokala sjukhuset, de bekostade en parkanläggning i hemstaden Niles, och gjorde flera donationer och finansierade sociala projekt.

Och hemma i födelsesocknen Bäckaby kunde ett nytt ålderdomshem byggas tack vare en donation på 100 000 kronor från Francis Plym:

I dag är ålderdomshemmet ett vandrarhem som heter Plymska huset. Det ligger mitt i kyrkbyn, ett fint gammalt tegelhus. Där övernattade jag förra helgen när jag besökte Fröderydbygdens forskarvänner för att hålla skrivarkurs. Vandrarhemmet drivs av hembygdsföreningen (tror jag) och det praktiska sköts av Stig Eriksson i Bäckaby. Det var han som tog emot mig när jag kom dit och det var också han som berättade om Francis Plym.

Porträttet hänger inne på vandrarhemmet.

Huset har en pampig entré som för tankarna till amerikanska hus.

Så här såg det ut när det var nybyggt.

Så här ska det ha gått till:
När svenskamerikanen Frans Plym kom hem på besök 1928 hälsade han på sina gamla farföräldrar som då bodde på fattighuset en bit utanför kyrkbyn. Där var det trångt och eländigt och den nu välbärgade Frans bestämde sig för att socknen skulle ha ett nytt fint ålderdomshem så att farfar och farmor fick en fin bostad. Sagt och gjort, så blev det också. 1932 invigdes det nya ålderdomshemmet. Men det kan knappast stämma, för då måste hans farföräldrar ha varit döda sedan länge, eftersom hans föräldrar var födda 1829. Kanske var det någon annan släkting som bodde på fattighuset då, och som Frans träffade vid sitt besök i hembygden. Ett nytt och fint ålderdomshem lät han bygga i alla fall.

Historien om Francis Plyms donation till Bäckaby går också att läsa i hembygdsboken "Bäckaby - en Smålandssockens historia". Bäckaby ligger någon mil söder om Vetlanda, i ett underbart vackert landskap.

Sådana här historier är ju väldigt intressanta, tycker jag. Dessutom är det ett fint vandrarhem och extremt billigt. Så ska du på släktforskningssafari i mellersta Småland kan jag rekommendera detta för övernattning.

Tillägg 2015-06-22:

I dag har jag läst om att Jonas Brunk, mannen som stadsdelen Bronx i New York fått sitt namn efter, kan ha kommit från Bäckaby eller i alla fall har anknytning dit. Kanske stämmer det, kanske inte. Läs en artikel i Vetlanda-Posten och vad släktforskaren Elna Nilsson skriver om att det var Jonas Brunks mor som kom från Bäckaby. En översikt.

Dessutom har en nutida släkting till Francis Plym berättat mer om hans familj i sina kommentarer.

På söndag är det som bekant Norges nationaldag, en dag då norrmännen känner extra mycket kärlek för landet som »stiger frem, furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem», för att citera den storslagna nationalsången. Det är lätt att bli kär i Norge med sina fantastiska fjordar, vackra bunader och idylliska stabbur, men är det lika lätt att släktforska i detta vårt västra grannland? Eftersom jag själv har nästan hälften av förfäderna i Norge så har det genom åren blivit en hel del norsk släktforskning – och det finns utan tvekan stora skillnader jämfört med att släktforska i Sverige.

b2ap3_thumbnail_Johan-och-Elisabeth.jpg

Johan Ludvig Jensen Graarud (1852-1913) och hans hustru Elisabeth Svensdotter (1867-1937); fotografier i privat ägo.

Den första norska förfader som jag utforskade var min mormors morfar, gårdsbrukaren Johan Jensen från gården Graarud i Borge sogn, dryga tre mil från svenska gränsen. Inledningsvis visste jag inte så mycket om honom, utöver det min mormors moster Helga hade berättat om sin far. Han ska ha varit änkling då han ingick äktenskap med sin svenska hushållerska Elisabeth Svensdotter, som alltså blev min mormors mormor, och tillsammans fick de sju barn: Karl, Hans, Alf, Jenny, Anna, Hilma och minstingen Helga. Kort efter yngsta dotterns födelse ska Johan ha avlidit och lämnat kvar Elisabeth och de sju små barnen i stort armod. Äldste sonen Olaf, från första äktenskapet, hade nämligen krävt sin rätt till Graarud gård och löste ut styvmodern, som flyttade med sina barn till ett mindre torp på Begby, inte långt från Graarud. Där försörjde sig Elisabeth bland annat på att plocka blåbär som hon sålde på torget i Fredrikstad, och de sju barnen hjälpte modern efter bästa förmåga. 

Folketellingen 1900 

Det har alltid sagts att Graarud byggdes av Johan Jensens far, och gården intar utan tvekan en viktig plats i släktens historia. Det skulle senare visa sig att det faktiskt var Johans farfar som uppförde gården omkring 1820, och den senaste ägaren var Johans sonson och namne som avled i vintras, kort före sin 96-årsdag. Jag koncentrerade alltså mitt sökande kring Graarud, och eftersom den norska kyrkobokföringen helt saknar husförhörslängder är folkräkningarna, de så kallade folketellingene, ett viktigt hjälpmedel. Folketellingene 1865 och 1900 har registrerats i sin helhet (1875 och 1910 endast delvis) och är fritt tillgängliga hos Registreringssentral for historiske data (RHD), medan folketellingen 1801 finns hos Digitalarkivet (det är även här man hittar de norska kyrkoböckerna). Det dröjde inte länge innan jag hittade Graarud i folketellingen 1900, och äntligen fick den norska delen av släktträdet några årtal. Johan var alltså hela femton år äldre än hustrun, men så hade han ju också varit gift en gång tidigare. Hans två barn från första äktenskapet, Olaf och Johanne, arbetade på gården och hjälpte till i hemmet, och det noteras att hustrun Elisabet inte hade någon särskild inkomst (»uden særsk. erhverv») vid sidan av att sköta hushållet. Hon sägs dessutom vara född i »Sverige», ett öde hon tyvärr delar med många invandrade svenskar i de norska folketellingene. Borge vigselbok 1898 avslöjar emellertid att hon var född 1867 14/11 i »Högsæter Sogn, Elfsborg Len» som dotter till »Skomager Svend Larsen», en uppgift som visade sig vara helt korrekt – hennes anor har gått att spåra tillbaka till 1500-talets Dalsland.

b2ap3_thumbnail_Graarud-1900.jpg

Ur folketellingen 1900 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Gårdsmatrikkelen 1886 

Hos RHD hittar man även gårdsmatrikkelen 1886, som kan vara till god hjälp om man vill lokalisera personer i glappet mellan folketellingene 1865 och 1900. Johan Jensen hittar man mycket riktigt som brukare av Graarud, som anges ligga under den större matrikelgården Lilleby. Litteraturen avslöjar att Graarud – tidigare stavat Graarød – i äldre tid var en exercisplats under just Lilleby, och inte bebyggdes förrän Johans farfar Ole Jensen (ca 1790-1849) flyttade dit omkring 1820. I äldsta tid stavades det för övrigt Gràarrudt, och lär härröra från kvinnonamnet Grò.

b2ap3_thumbnail_Grdsm-1886.jpg

Ur gårdsmatrikkelen 1886 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll

De norska bouppteckningarna utgörs till stor del av så kallade skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll, och det är väldigt varierande vad man hittar i detta källmaterial. Johan Jensen dyker i varje fall upp i slutet av Borge lensmannskontors dødsfallsprotokoll 1913, så det stämmer att han avled samma år som dottern Helga föddes. Protokollet avslöjar att han avled i lungebetennelse (lunginflammation) den 13 oktober 1913, och dagen efter hade sonen Karl anmält dödsfallet till länsmannen. Man får även veta att han efterlämnade änkan Elisabeth, tre barn från första och sju barn från andra giftet, samt en viktig detalj för att komma vidare i släktträdet: »födt 30/4 1852 i Borge».

b2ap3_thumbnail_Skifte-1913.jpg

Ur dødsfallsprotokollet rörande Johan Jensen Graarud 1913; Borge lensmannskontor, Dødsfallsprotokoll 8 (1912-1915), oppb: Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1865

I folketellingen 1865 bodde Johan på Graarud tillsammans med fadern Jens Olsen, modern Anne Iversdatter samt bröderna Olaus och Hans. Födelseåren är emellertid helt uppåt väggarna, vilket förklaras av att folketellingen i original endast upptar personernas ålder, så de födelseår som anges hos RHD är alltså beräknade utifrån dessa åldersangivelser. Både fadern och sönerna anges vara födda i Borge, medan modern sägs vara född i Christiania – alltså i nuvarande Oslo. Folketellingen 1865 finns även skannad i original hos Digitalarkivet, och här finns uppgifter som saknas hos RHD. En kolumn upptar till exempel »Kreaturhold den 31te December 1865», och här får man veta att Graarud gård ägde en häst, två stora kreatur och ett får samt odlade en hel del havre och potatis, samt lite mindre vete och råg. 

b2ap3_thumbnail_Folket-1865.jpg

Ur folketellingen för Borge 1865 (bild: Registreringssentral for historiske data)

Ministerial- och klokkerbøker

Den norska kyrkobokföringen består till största delen av ministerial- och klokkerbøker som inte skiljer sig nämnvärt från de svenska kyrkoböckerna. I dessa hittar man fødte og døpte, ekteviede, døde og begravede samt inn- og utflyttede, men även utförliga längder över konfirmerade och vaccinerade som kan vara till stor hjälp när man har tappat spåret, för det är inte helt lätt att följa sina norska släktingar när husförhörslängder saknas. Johan Jensens födelse hittar man däremot utan problem i Borge ministerialbok 1848-1860, och han föddes mycket riktigt den 30 april 1852 med det ståtliga mellannamnet Ludvig. Detta var en överraskning för släkten, och det verkar inte som att Johan själv använde sig av detta mellannamn. Dopet dröjde till den 4 juli, och föräldrarna anges vara »Gaardeier Jens Olsen Graarud och Hstr Anne Marie Iversdr» – Johan var alltså född på Graarud.

b2ap3_thumbnail_Borge-fb-1852.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 5 (1848-1860), sid 55-56; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Föräldrarnas vigselnotis finns i Borge ministerialbok den 17 mars 1848, och brudparet kallas »Ungkarl Jens Olsen Graarud» och »Pige Anne Marie Iversd». De norska vigselböckerna under 1800-talet är i regel väldigt innehållsrika, och kan ge viktiga genealogiska ledtrådar. I Jens' och Annes vigselnotis får man till exempel veta att »Han födt paa Moum boer paa Graarud i Borge, Hun födt i Skjeberg boer paa Ulfeng i Borge». Vidare var brudgummen »34 Aar» och son till en Ole Jensen, medan bruden var »32 Aar» och dotter till en Iver Johannessen. Anne sägs alltså här vara född i Skjeberg sogn – tvärt emot vad som uppges i folketellingen 1865 – men i vigselbokens marginal kan man läsa att hon medförde en »Attest fra Sch... i Christiania d 25 Novb 1831 fr Prowst Randers af 12 Juni 1838». Efter mycket detektivarbete lyckades jag få fram att hon visserligen hade varit tjänstepiga på gården Ulfeng i Skjeberg men föddes i Oslo (Christiania), närmare bestämt 1816 på Grubbegaten i Akershus slottsmenighet som dotter till skräddaren Iver Johannessen och Lisbeth Petersdotter.

b2ap3_thumbnail_Borge-vb-1848.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 4 (1836-1848), sid. 284-285; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1801

Även den norska folketellingen 1801 finns som sagt registrerad hos Digitalarkivet, och trots att den är ganska kortfattad (födelseorter nämns till exempel aldrig) är den väldigt användbar, inte minst på grund av de intressanta anmärkningarna i högerkolumnen som kan ge information om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till civilstånd och släktskap. I Borge sogn hittar man till exempel Johan Jensens farmor Lisbeth Olsdatter med föräldrar och syskon på husmansplatsen Lurbakk under gården Kjølberg, och här får man veta att föräldrarna inte hade varit gifta tidigare samt att det i hushållet fanns en liten fosterdotter vid namn Maren Hansdatter.

b2ap3_thumbnail_Folket-1801-Kjlberg_20150514-151322_1.jpg

Ur folketellingen för Borge 1801 (bild: Digitalarkivet).

Norges äldre ministerialböcker är tyvärr väldigt kortfattade – själv har jag till exempel aldrig sett en enda biografisk dödbok – och ibland undrar man om det norska prästerskapet gjorde allt för att spara bläck? Prästerna hade dessutom den dåliga vanan att ofta utelämna både föräldrarnas och faddrarnas patronymikon i födelseböckerna, och istället anges bara deras gårdsnamn. Detta kan ju visserligen vara till hjälp, men eftersom husmännen ofta flyttade omkring i rask takt mellan husmansplatserna är till exempel »Christen Rød» en klen tröst när det under 1760-talet kan ha bott fyra husmän vid namn Christen under gården Rød.

De norska kyrkoböckerna brukar dessutom ta sin början ganska sent, men det finns vissa undantag, däribland Hvalers äldsta ministerialbok som räknar upp avlidna från och med 1654, eller som prästen så poetiskt uttrycker det: de som är »I Herren fra dette ælende Saligen Hensoffwede». Den tidigaste notisen handlar lustigt nog om en av mina förfäder, som tydligen begravdes samma dag som prästen installerades i sitt nya ämbete på Hvaler 1654. Han har i varje fall skrivit att »Dmca Rogate (som war den Söndag ieg uwærdig bleff indsat paa) er begraffwen Joen Oluffsön aff Nordre Sandöen som war en gammall mand». Jämfört med 1700-talets norska dödböcker är Hvalers äldsta ministerialbok ovanligt innehållsrik, och man kan läsa många intressanta människoöden från 1600-talets mitt. Den 13 december 1655 blev till exempel »begraffwen Anders Andersön aff Kaaltorp, som i sitt Alders 34 Aar aff en Ulyckelig hændelse bleff ihielslagen i ett bierg», och den 3 februari 1658 blev »begraffwen Citzell Tollis Daatter i sit Alders 80 Aar, hwar i beregnis 25 Aar, som hun hafde leffwedt i Echteskab. Een god Alder».

b2ap3_thumbnail_Hvaler-1654.jpg

Ur Hvaler Ministerialbok 1 (1654-1754), sid. 43 (bild: Digitalarkivet).

Bygdebøker

De så kallade bygdebøkene är en annan genealogisk resurs som gör norsk släktforskning ganska unik. Varje bygdebok behandlar en viss trakt eller socken, och innehåller uppgifter om invånarna långt tillbaka i tiden. Man kan hitta uppgifter om markinnehav, beskrivningar av gårdar och byggnader samt skildringar av sockenborna och deras ägodelar, många gånger med fotografier på både gårdar och människor. I de flesta bygdebøker kan man spåra sina förfäder tillbaka till sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal, och även om kvaliteten varierar är bygdebøkene en ovärderlig tillgång när man släktforskar i Norge. En socken där bygdebøkene håller mycket hög kvalitet är det tidigare nämnda Hvaler, där jag tursamt nog har en hel del förfäder. En av dem är den nyssnämnde Jon Olufsens svärson Ole Andersen från gården Botne, som återfinns på sidan 418 i Hvaler bygdebok : Gårder og slekter, band 1 (av Gudrun Johnson Høibo,  Hvaler, 1980):

»Ole (Oluf) Andersen Botne f. 1594, bgr. 3.2.1688, ca 94 år gl. (70 år 1664). Brukte Botne alene i hvert fall til 1666, fra 1678 sammen med sønnen Anders, men nevnes som medbruker lenge etter han var død. Var lagr.m. 1653, 1654, 1656, 1657, 1659-1662, 1664, 1669, 1673, 1674, 1677. Ole Botne og Kield Urdal ble i 1654 tiltalt for å ha hugget 3 tylfter hustømmer som hver av dem skal ha hugget i sine påboende gårders skog. De mente at da de hadde gård og skog i leie, måtte de kunne hugge så meget i skogen at de kunne kjøpe seg salt til husbehov for det. [...] Gift 1634 med Ragnild bgr. 17. tr. (17.9) 1676, 64 år gl., gift i 42 år. Dtr. av Jon Olufsen Sandø N.»

Att släktforska i Norge är som synes ganska olikt svensk släktforskning, och även om det framförallt är mycket svårare – på grund av att husförhörslängder helt saknas – så finns det olika sätt att ta sig vidare. Det gäller bara att utnyttja de resurser som finns, samt vara extra kreativ och envis om man vill spåra sina förfäder i det vackra Norge – furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem.

Länktips

De norska kyrkoböckerna

Digitalarkivet

Registreringssentral for historiske data

Gravminner i Norge

Skattejakt i slekta

Kosläpp, lövsprickning och lyckligt kvittrande återvändande fåglar hör alla våren till. Under våren eller försommaren mångdubblas också antalet kyrkobesökare som vill delta när någon närstående ungdom begår sin första nattvard i samband med konfirmationen. Detta sakrament - ett av de två som vi har kvar i Svenska kyrkan - innebar förr en övergång från barndomen in i vuxenvärlden. Jag fann bland handlingar från Strängnäs domkapitel följande beskrivning av hur konfirmationsundervisningen i Råby-Rönö församling gick till år 1764:

Med dem, som första gången wilja gå till herrans heliga nattward förhålles alltid på följande sätt:
I Påskhelgen lyses på: det de, som nästa år wilja begå första gången herrans nattward, angifwa sig nästa Söndag: då de med deras ålder uptecknas. Deras föräldrar eller husbönder följa dem åt, at säga deras hemseder. Derefter komma de hwar Söndag morgon i Sacristian at få lexor af klåckaren, som fortfar dermed hela året emellan ringningarna. De bortowarande antecknas hwar gång. I fastlagen underwisas de af Presterskapet och när de pröfwas giltiga, förhöras de i hela församlingens närwaro om Söndagsmorgonen, innan skriftermålet skier; hwilcket så wäl som Communionen, hålles den dagen för dem allena. Sedan blifwa de ståendes under gudstiensten på hwar sin sida i choret; och när Communion Bönen läses, påminnas församlingen at tacka och bedia Gud för denna sin ungdom, at de nu äro så långt komna i kunskapen om sitt förbund med Gud och at Gud måtte hafwa sin hand öfwer dem och wälsigna deras år med förkofring i kunskap och dygd, at sin werld lyckligen genomgå och med sina föräldrar samlas i Guds rike. Ifrån predikstolen siunges psalmen No 330 och derpå mässan. 

Psalmboken har reviderats under åren men den psalmbok som användes fram till 1819 var var 1695 års psalmbok. Efter lite letande hittade jag så psalm 330 som alltså sjöngs i Råby-Rönö efter ungdomarnas första nattvardsgång:

Under 1700-talet infördes offentliga förhör med de ungdomar som ville begå sin första nattvard. Innan 1811 års Kyrkohandbok fanns dock inga föreskrifter för hur konfirmationsundervisningen skulle bedrivas. Under höstens husförhör skulle de som ville konfirmeras till våren anmäla detta, varefter undervisningen kunde ta sin början. Konfirmationen innebar ju formellt att dopet bekräftades och att man fick delta i nattvarden men var även en övergång från barndomen till att vara en ung vuxen. I de delar av Sverige där ungdomarna ägnade sig åt nattfrieri eller nöjen som dansar och lekar så var deltagandet reserverat för de ungdomar som var konfirmerade och därmed hade lämnat barndomen. Någon exakt åldersgräns fanns inte. I längden över nattvardsungdom i sörmländska Ripsa år 1869 anges både ungdomarnas födelsedatum men även betyg i innanläsning, bibliska historier och katekesen. Just det här året var det en stor åldersskillnad mellan konfirmanderna, som var födda åren 1851- 1854, dvs mellan 15 och 18 år gamla. En intressant notering är att de äldre nattvardsungdomarna också har de lägsta betygen. Inlärningssvårigheter fanns även förr i tiden. Att det var en grannlaga uppgift att hantera de ungdomar som inte var som andra, framgår inte minst i längden över nattvardsungdom i Råby-Rönö år 1716:

b2ap3_thumbnail_Rby-Rn-AI-1-1688-1688-Bild-24-sid-17.jpgRåby-Rönö, AI:1 [1688- 1723], sid 17. Bild från ArkivDigital 

Längden omfattar enligt rubriken Dhe som A:o 1716 första gången willia begå herrans h: nattward. Den sista av konfirmanderna var tjänsteflickan Chierstin Månsdotter i Stockholmstorp, som "är mycket swag i sin Christendom. men som hon wijsat sig hiertel: längta dereffter, kunde iag henne icke förwägra att begå herr: h. nattward fastän hon har något fehl på sitt förstånd". 

Åtminstone i Södermanland fördes längder över nattvardsungdomen sällan i särskilda volymer. När de förs enskilt återfinns de under signum DI: i kyrkoarkiven. I stället återfinns längder över konfirmanderna i början eller slutet av husförhörslängderna eller i ministerialböckerna. Innehållet i längderna skiftar också. Namn och bostadsort anges förstås, ofta även ålder eller födelsedatum och ibland ett omdöme eller betyg. Emellanåt bjöd prästen oss sentida släktforskare på guldkorn genom att ange födelseort eller faderns namn. Om födelseboken är bristfällig kan detta vara information som annars är svårfunnen. I Vårdinge AI:1 har prästen Johannes Rosander antecknat bostads- och födelseort för nattvardsungdomarna åren 1709- 1723. De allra flesta var förstås födda i Vårdinge men till exempel 1723 var tre ynglingar födda i (Söder-)Tälje, Huddinge respektive Finland.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge-AI-1-1709-1718-Bild-3040-sid-307.jpg

Vårdinge, AI:1 [1709- 1718] ,sid 307. Bild från ArkivDigital

Längderna kan också hjälpa till att åldersbestämma en barnaskara. Om denna mest består av döttrar är inte mantalslängderna till någon större hjälp då döttrar där mest framträder som namnlösa streck. Om det då finns längder över nattvardsungdom där det framgår i vilken ordning barnen konfirmerades så bör det förstås vara så att den äldsta begår nattvarden först. Om en familj flyttar till en församling som saknar inflyttningslängd så tar det ibland emot att blada husförhörslängden, särskilt om församlingen är stor. I 10 genvägar i forskningen tipsade jag om att ett sätt att hitta familjen utan att blada är att gå igenom födelseboken i 5 år. Detta går förstås bara om hustrun i familjen är i barnafödande ålder. Men om hon nu är lite för gammal för att det ska vara sannolikt att familjen utökas, så är ju samtidigt barnen också äldre. Om det då finns längder över nattvardsungdom så lönar det sig oftast att gå igenom dessa under de år som något av barnen kan tänkas bli konfirmerade. Det har hjälpt mig några gånger - och det är alltid skönt att slippa blada en hel husförhörslängd!

Inför min instundande amerikaresa lät jag mig förföras av en annons om billig telefoni och surf på semestern. Den handlade om ett litet SIM-kort, som under 30 dagar och till en förhållandevis rimlig penning skulle ge mig tillgång till alla de funktioner jag brukar använda på min mobiltelefon här hemma; surf, epost, SMS och telefon, med gratis vidarebefordran från mitt vanliga telefonnummer till detta tillfälliga kort o.s.v. 

Tyvärr visade det sig, att en av förutsättningarna för detta smarta system var att den egna mobiltelefonen inte var ”låst till en viss operatör”. Detta är naturligtvis grekiska för var och en, som med saknad minns de svarta bakelittelefonerna, men efter bara 11 knapptryckningar och en väntan på 8 minuter kom jag till sist fram till en livs levande människa på min leverantörs kundsupport.

b2ap3_thumbnail_Iphone.jpg

- Om det är en Iphone 4 du har, måste den ”låsas upp” innan du kan stoppa in ett annat SIM-kort i den, sade personen

- Varför är den då ”låst”?  undrade jag. 

 - Det beror på att Apple ville binda sina kunder vid en exklusiv leverantör (eller om det var tvärt om), men nu har Konkurrensverket och EU bestämt att så får man inte göra. Senare versioner av telefonen är därför inte låsta. 

- Båtar föga, suckade jag. Vad gör jag? 

Så följde en lång och invecklad beskrivning över hur jag måste gå till väga: 

1. Ta bilen och åk till närmaste Teliabutik, för det är endast där man kan ”låsa upp” sin telefon. I mitt fall blev 78 km ToR. Väl där gick operationen på 8 röda sekunder.
2. Betala 300 kronor. Spara kvittot.
3. Åk hem igen, tanka ned och installera underhållningsprogrammet  iTunes i din dator.
4. Starta om datorn.
5. Gå in i telefonen under inställningar, allmänt o.s.v. och sök rätt på ditt IEMI-nummer.
6. Ring Apples supportavdelning (åtta knapptryckningar och 11 minuter) och kontrollera att upplåsningsfilen har sänts.
7. Anslut mobilen till datorn.
8. Öppna iTunes och sök efter den skickade filen.
9. Ring Apple igen och gråt, eftersom du inte hittar filen och inte förstår hur du ska bära dig åt.
10. Starta om datorn.
11. Tanka ned den så småningom återfunna filen.
12. Säkerhetskopiera innehållet på din mobil.
13. Installera den nya upplåsta versionen.
14. Godkänn, återskapa och uppdatera.
15. Synkronisera (vad nu det är)

Res tillbaka till Teliabutiken (78 km) och be dem sätta in ett SIM-kort från en annan operatör, så att du ser att telefonen säkert tar emot ett främmande kort. Ditt nya semesterkort kan du naturligtvis inte sätta in, ty då börjar detta genast gälla och ticka dagar. 

Fôrgrômmata tekniknördar!

Så här krångligt får det helt enkel inte vara och både Apple, iTunes och Teliabutiken borde skämmas över att ha skapat ett så användarvidrigt system. Naturligtvis borde det räcka att gå in på en hemsida, anmäla att man vill ”låsa upp” sin mobil, trycka på högst tre knappar och så är det grejt. Men uppenbarligen vill parterna att det skall vara så svårt som möjligt, så att folk avstår från att använda andra leverantörer, ens på utlandsresor. Trots EU. 

Som släktforskare står vi ständigt inför det vi upplever som ”låsningar”; Folk försvinner, fader okänd, prästen skriver som en kratta, kyrkoböckerna har brunnit eller något annat elände. Vi vill dock gärna tro, att för varje LÅSNING så finns det en LÖSNING: alternativa källor, fiffiga databaser och register, hjälpsamma släktforskarkollegor o.s.v. 

Häromdagen fick jag på en av alla Facebooks Släktforskargrupper syn på en förtvivlad fråga från en amerikanska, som i åratal sökt efter sin farfars mor, en Kerstin Wahlberg, född ca 1859 i Sverige och utvandrad till USA 1882/1883. Jag själv och många andra skred genast till verket – detta måste väl i all sin dar kunna gå att lösa – och bidrog med råd och dåd. Själv hittade jag följande post i Emigranten Populär, och tänkte att nu så…!

b2ap3_thumbnail_Emigranten-populr.jpg 

Det visade sig emellertid att det inte var så lätt. Flyttningslängderna i Sunne (S) ger absolut ingenting. Stödd på decennier av erfarenhet kollade jag också annexförsamlingarna Västra och Östra Ämtervik samt Gräsmark. Och EMIBAS förstås. Och en massa annat. 

Damen hade själv bestämt sig för att problemet inte gick att lösa. Hennes förhoppning var nu att någon som själv var släkt med Kerstin Wahlberg skulle känna igen namnet och höra av sig. Annars återstod bara DNA…. (hur hon nu hade tänkt sig den operationen). 

Men så låst kan det väl ändå inte vara? 

Utvandringsuppgiften här ovan måste väl på något sätt kunna leda fram till rätt Kerstin Wahlberg. Min gissning är att detta var hennes andra utvandring. Att hon först emigrerat som "Johansdotter" eller något sådant, tagit namnet Wahlberg i USA, kommit hem på besök utan att åter skriva sig i Sverige och sedan köpt biljett under sitt nya namn; härav posten i Emihamn ovan.

Hallå alla Värmlandsforskare!

Har ni lösningen på låsningen?

b2ap3_thumbnail_Kerstin-Wahlberg.jpg

Den mystiska Kerstin Wahlberg Ehrob med nyfödd son i USA ca 1886.

b2ap3_thumbnail_Passagerarlistor.jpg

Emellanåt fastnar man rejält i släktforskningen, men genom att vända på alla stenar och testa varenda tänkbar sökväg både framlänges och baklänges brukar det lossna förr eller senare – människor dyker ju inte bara upp ur tomma intet eller försvinner spårlöst. Fast vad händer när man gjort allt detta, och ändå inte kommer vidare? Det är ju en sak att inte lyckas spåra en person – men vad gör man när inte ens samtiden tycks ha vetat var personen kom ifrån, eller tog vägen?

b2ap3_thumbnail_2015-05-06.jpg

I min antavla hittar man Trued Burgmeister (född 1786), en bondson från Vallby socken på Österlen som 1810 blev husar vid dåvarande Mörnerska husarregementet i Malmö. Emellanåt tilläts han permissioner till hembygden, och under en sådan vistelse gifte han sig 1822 i Borrby – givetvis med regementschefens nådiga tillåtelse – med pigan Elna Jönsdotter. Paret fick fyra barn, varav yngsta dottern dog en månad före modern, som avled i vattusot 1829. Ett år senare gifte Trued om sig, men i detta äktenskap föddes endast två dödfödda barn, och vid den sista förlossningen fick modern sätta livet till. Trued var nu änkling för andra gången inom loppet av mindre än fem år, och man kan lätt förstå att situationen måste varit oerhört ansträngd. Ett halvår efter hustruns död flyttade han och de tre små barnen till Östra Ingelstads socken, där deras flyttningsattest – undertecknad av prosten Jacob Böök i Hammenhög 1834 – avslöjar att Trued läste stapplande i bok, och lika stapplande kunde han Luthers katekes utantill med enfaldigt begrepp. Han hade emellertid varit närvarande vid samtliga husförhör, och hade även begått nattvarden ett år tidigare. Prosten noterar även att han var 

»Till lefvernet oklandrad; har ingen här känd ägtenskapsförbindelse, sedan hans Hustru d. 12de sidste Maji aflidit; han medförer 3 Barn, Neml. Sonen Nils född i Borrby 1821 d. 1 April, och Döttrarna Ingar i Hammenhög d. 3 October 1823 samt Anna i Hammenhög d. 15 Martii 1826. Nils läser rent i bok och utantill begge Catecheserne någorlunda, och döttrarne läsa äfven rent i bok, samt utantill lilla Catechesen och något ur Sveb: Förkl. med enfaldigt begrepp.»

Attesten avslöjar alltså tre skötsamma barn och en plikttrogen fader, som i den nya församlingen fick en tjänst som väktare hos överste Gustafschöld på Ingelstads gård. Vistelsen där blev emellertid kortvarig, för redan elva månader senare flyttade familjen till Hannas, Hammenhögs annexförsamling, där Trued blev husman – och här slutar alla spår efter den gamle husaren. Anteckningarna i husförhörslängden avslöjar att familjen åtminstone närvarade vid husförhöret 1835, men därefter stryks de utan förklaring. De återfinns varken i Hannas eller Hammenhögs husförhörslängder, inte heller i Östra Ingelstad eller dess annexförsamling Östra Herrestad, och Trued finns inte antecknad i någon av dessa församlingars dödböcker. Hannas församlings flyttningslängd börjar dessutom först 1847.

b2ap3_thumbnail_Trued-i-Hannas.jpg

Det sista spåret efter Trued Burgmeister; ur Hammenhögs kyrkoarkiv, vol. AI:3 (1835-1840), sid. 11. (bild: ArkivDigital)

Några år senare dyker emellertid de tre barnen upp i helt andra församlingar, en efter en – Nils hamnar i Hörup 1839, Ingar inflyttar till Kverrestad 1840 och minstingen Anna till Bollerup 1841. Den gemensamma nämnaren är att de anges komma från Hammenhög eller dess annexförsamling Hannas, men här återfinns de ju inte i husförhörslängderna. Ingars flyttningsattest har inte gått att hitta i Kverrestads kyrkoarkiv, men de två andra barnens attester är bevarade, och det är märkliga uppgifter som den tidigare nämnde prosten Böök lämnar om syskonen. I attesten daterad Hammenhög 1839 berättar han att Nils »flyttade för 4 år sedan tillbaka härifrån till Ingelstad; jag är således nu ur stånd att meddela något bevis om hans Christendoms Kunnskap», och man kan verkligen undra var Nils har hållit hus under tiden? Han tycks alltså ha vistats i Östra Ingelstad men saknas i denna församlings husförhörslängder, och ber plötsligt Hammenhögs kyrkoherde om en flyttningsattest, trots att han inte varit kyrkoskriven där under flera år. Dottern Annas (min farmors mormors mormor) attest från 1841 är emellertid märkligast. I denna berättar prosten att 

»År 1826 d. 15. Martii föddes i Borrby Husmannens Trued Burgmeisters och dess hustrus Elna Jöns Dotters Dotter Anna under hustruns dervaro på et besök. Denna flicka har flera år varit ur dessa församlingar, och kommer först nu och begär betyg. [...] Emot hennes uppförande har intet blifvit här anmäldt. Hon begär nu sedel till Bollerup, och hvar hon hittills varit vet jag icke; hon är vaccinerad och har ej begått den Hel. Nattwarden.»

Det verkar med andra ord som att Trued Burgmeister och de tre barnen helt enkelt har fallit ur folkbokföringen, alltså kyrkoböckerna, men hur är detta möjligt? Blev de lösdrivare? Var vistades barnen under tiden, och vad hände egentligen med fadern? Som jag nämnde inledningsvis är det ju en sak att inte lyckas spåra en person i källorna, men i fallet med denna familj har alltså inte ens samtiden haft kunskap om var de höll hus. En vacker dag kanske jag får veta var som hände Trued, och äntligen skriva in hans dödsdatum i antavlan – men tills dess får jag nog acceptera att han är och förblir husmannen som försvann.

Så var det dags igen. I nästa vecka anträder jag min tjugonde resa till landet USA, en treveckors hyrbilsturné, späckad med släktbesök och forskningsarkiv. En lusttur med andra ord ... 

Året var 1972 och jag var 20 år gammal när jag för första gången tog mig över till den amerikanska kontinenten. Sedan 10-årsåldern hade jag intresserat mig för min familjs historia och även fått kontakt med en mängd släktingar, utspridda i över 30 av landets delstater. På den tiden kunde ungdomar köpa en så kallad ”Flygluffarbiljett” för nästan ingenting, och under tre månader flackade jag omkring från östkust till västkust, från söder till norr. Släktingarna var välkomnande och generösa på amerikanskt vis och många av de kontakter jag då knöt finns fortfarande kvar på min julkortslista och genom åren har det blivit många möten, både här i Sverige och over there. 

Efter 1972 har det blivit ytterligare 18 resor, några nöjesresor med familjen, några föreläsnings- och forskningsturnéer, en stor rundtur med konserter i Minnesota tillsammans med min kyrkokör och en födelsedagsresa, där jag som hemlig gäst hölls gömd i en garderob, för att på given signal hoppa fram och sjunga Happy Birthday på svenska för 90-åringen.  Dessutom två SWEDGENTOUR med Sveriges Släktforskarförbund – ett försök att skapa kontakter med det amerikanska släktforskarkollektivet. Det påstås ju att det finns fler svenskättlingar (15 miljoner ?) i USA än i Sverige, en otrolig utvecklingspotential för svensk släktforskning. 

Den första av dessa turnéer var planerad till september 2001 och målet var Rock Island, Illinois. Tyvärr hade gruppen, som också bestod av representanter för Riksarkivet och företaget Genline, valt det olyckliga datumet 11/9 för sin avresa, som därmed snöpligen avbröts i Paris. 2002 kom gruppen igen, nu i Orange, CA, och Salt Lake City, UT. 2005 besöktes också Seattle, WA, och New Westminster, BC. Traditionen med svenska föreläsningsturnéer med workshops och one-on-one har sedermera fortsatts av fyra av de deltagare som var med vid starten; Anna-Lena Hultman, Anneli Andersson, Charlotte Börjesson och Olof Cronberg. Dessa oförtröttliga emigrantforskare har också utvecklat konceptet till att handla om skanning av svensk-amerikanska kyrkoböcker, medborgarskapshandlingar och annat, samt till avfotografering av svenska gravstenar. Deltagarna befinner sig as we speak i Minnesota – nu på sin tionde turné. Läs gärna mer om denna flitiga grupp och deras berömvärda verksamhet på Swedgens hemsida [www.swedgen.se] där man också kan följa deras framfart via en blogg.

Inför årets amerikaresa bestämde jag mig för att utnyttja Facebook. Många av mina släktingar i USA är givetvis också med på detta sociala medium, och nås kanske allra lättast där. Sagt och gjort: För ett antal månader sedan satte jag in en liten karta över Mellanvästern på min nyhetssida och sa ungefär som så: I Maj månad kommer jag att resa runt i detta område. Om du har tid och lust att träffa mig, kommer jag gärna förbi. Jag tar med mig ett bildspel om vår släkts historia, som jag gärna berättar om. Massor av släktingar hörde av sig, och nu blir det en turné som heter duga (se ingressbildens karta), med sju stora släktträffar och ytterligare några spännande möten. Skannern här hemma har gått varm och jag har satt ihop sju olika bildspel med gamla fotografier, kartor och dokument. Släktingarna verkar se fram emot detta, och det gör även jag. Det finns som bekant inget roligare än att få en publik för alla sina släkthistorier och skrönor … 

Bland de arkiv och bibliotek jag ämnar besöka kan nämnas Allen County Library i Fort Wayne, IN [www.genealogycenter.org], som lär vara näst störst i världen (efter Salt Lake City), Swenson Swedish Immigration Research Center vid Augustana College i Rock Island, IL [www.augustana.edu/general-information/swenson-center-/], samt  Swedish Genealogical Society of Minnesota i South St Paul  [www.sgsmn.org/Swedish_Genealogical_Society_of_MN/Home.html]

Så var det då rubriken här ovan. Amörka???

b2ap3_thumbnail_Annie.JPG

Minns ni Julia Caesar 1885-1971, skräcktanten i mängder av gamla svenska filmer, många gräsligt dåliga. 1967 gjorde hon en bejublad come-back i ett TV-program där hon sjöng Annie från Amörka, en sång som häpnadsväckande nog hamnade på Svensktoppen, kanske för att den var så apart och så annorlunda mot alla andra dussinlåtar på denna lista. Texten var allt igenom obegriplig och framförandet mindre njutbart, men charmigt var det till tusen.

Nu avreser jag snart, men tro inte att ni blir utan er måndagsblogg framöver. Jag ber att få återkomma med veckoliga rapporter från min framfart over there. 

Från Amörka!

Har man en gammal släktgård så kanske den kan upplevas som den stora glädjen och tryggheten i livet, men också som ett fängelse. Tidigare i veckan lyssnade jag i min poddradioapp på Radiopsykologen i P1. Jag gillar dessa program, att lyssna på hur andra har det kan lära mig om livet också.
Den här veckan var det en kvinna i min ålder (60+) som var så ledsen för att hon kände sig tvingad att lämna den släktgård som hon nu äger tillsammans med sina tre syskon. Hennes dilemma är att syskonen vill sälja gården men inte hon. Kvinnan, som i programmet kallas Stina, har tillbringat mycket tid hos sina morföräldrar på gården och jag tror att hon delvis växt upp där också. Den betyder i alla fall oerhört mycket för henne. Nu tror hon sig inte om att klara av att själv ta över gården när syskonen inte längre vill ha den kvar, av ekonomiska skäl om jag minns rätt .
Det slutar i alla fall med ett visst hopp där hon försöker hitta en lösning för att köpa sig tid inför ett avgörande beslut.
Det som alldeles tydligt framgick var vilken stor sorg det skulle innebära för henne att lämna denna gård, som varit i släkten i flera generationer.
Hur skulle du själv känna det?

Det är inte alldeles givet att en släktgård väcker dessa starka känslor som hos Stina i radioprogrammet. Det kan säkert finnas motsatsen också. Annars skulle kanske inte släktgårdar säljas då och då.
Någon gång på 90-talet, när jag var reporter på lokaltidningen, intervjuade jag en bonde i trakten. Hans gård hade varit i släkten i åtskilliga generationer under flera sekler. Jag ska inte berätta exakt hur många generationer, för då finns det kanske någon som känner igen honom och det är ju inte meningen.
Mannen berättade i alla fall för mig om sin situation och sa vid något tillfälle under intervjun att "jag kan ju aldrig flytta härifrån om jag inte skulle vilja vara bonde längre". Anledningen som han såg det var att alla dessa tidigare släktgenerationer förpliktigar och att han aldrig skulle kunna sälja gården och därmed bryta en lång släkttradition.
Så visst kan en släktgård också vara en börda.

Bilden här är en släktgård i min släkt. Det är gården Sundhult norr om Ullared i mellersta Halland och finns i släkten på min mammas sida. Här bor i dag en tremänning till mig med sin unga familj.
För dem är inte släktgården en börda, tvärtom, utan en stor glädje. De älskar uppenbarligen sin gård, utvecklar den och håller den i stånd. Och jag är så glad för att de finns där och tar hand om den.
Gården kom i släktens ägo i slutet av 1600-talet. Barnen på gården nu är tolfte generationen i samma släkt.
Jag undrar hur jag skulle känt det om det var jag. Det har jag faktiskt funderat på ibland.

Mer om släktgårdar som går i arv kan du också läsa i Släktforskarnas årsbok 2015, som kommer i juni.

I Svensköps äldsta kyrkobok finns en märklig självbiografi, nedtecknad i början av 1700-talet av min förfaders bror Jöns Sommar (1675-1750), sedermera kyrkoherde i Östra Hoby pastorat och häradsprost i Ingelstads kontrakt. Jöns berättar om sin födelse, föräldrarna och uppväxten i Svensköp, åren som elev vid Kristianstads skola, privatlärarna och studierna vid Lunds universitet. Det är utan tvekan en intressant självbiografi, men det finns ett krux – den är skriven helt på latin. Under hans första grundläggande studier, prima literarum rudimenta, undervisades han till exempel av föräldrarna, a parente meo discere, och visst är lärdomens språk oerhört vackert, men det kan även vara rena grekiskan – ursäkta – latinet.

b2ap3_thumbnail_Svenskp.jpg

Jöns Sommars självbiografi; ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (kyrkobok 1690-1739), sid. 219 (bild: ArkivDigital)

Jag brukar själv hjälpa till med latinska texter och notiser på Anbytarforum, och även om jag numera behärskar grunderna ganska väl är jag långt ifrån latinare. Jag är bara envis och nyfiken, och vet att grundläggande kunskaper i latin är bra att ha, vare sig man släktforskar eller är allmänt historieintresserad. Av den anledningen pluggade jag latin vid Umeå universitet hösten 2008, men det gick minst sagt åt skogen. Jag underkändes så brutalt så att Cicero nog vände sig i sin grav, men min latinprofessor föreslog att jag skulle läsa om kursen hösten därpå. Under våren pluggade jag därför latin vid sidan av mina ordinarie studier, och med hjälp av boken Vivat lingua latina! (»länge leve latinet!», ett härligt uttryck som jag lånade till dagens bloggrubrik) lyckades jag till slut greppa språket. När det så åter var dags för studier i Umeå var jag alltså bättre förberedd, och kunde äntligen inkassera mina 15 högskolepoäng i latin.

Att som släktforskare ha omfattande kunskaper i latin är nog överkurs, men faktum är att man ofta hittar latinska ord, formuleringar och meningar i arkivmaterialet – både i kyrkoböcker, domböcker och skrivelser. I husförhörslängderna kan man till exempel hitta kvinnor som blivit deflorata, medan hennes barn sägs vara spurius. Barnet blev kanske natus på Dominica Palmarum, och nästa barn i födelseboken blev renatus ejusdem eller eodem die, med en susceptrix som var ibidem. I äldre husförhörslängder är orden uxor, filius och filia inte helt ovanliga, och i dödböckerna hittar man både obiit, denatus och ætatis. Det är ju dumt att fastna eller missförstå något väsentligt på grund av enstaka ord, och faktum är att det i regel är samma ord och formuleringar som dyker upp med jämna mellanrum, så om man lär sig de nyssnämnda orden är man en bra bit på väg.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20150430-221315_1.jpg

Ur »Lunds universitets matrikel [1667-1749] : Album Academiae Carolinae» av Per Wilner, 1926-1932, sid. 101.

Äldre elev- och studentmatriklar kan ge intressant genealogisk information, men även dessa brukar mestadels vara skrivna på latin. När Olaus Ingelström inskrevs som student vid Lunds universitet den 1 maj 1721 antecknas det till exempel att han var skåning till börden (Scanus), 22 år gammal (annos habet 22) och hade varit elev vid Malmö skola i tio år. Vidare sägs det att han var född i Ingelstad i närheten av Trelleborg (Ingelsta prope ad Treleborg), samt att hans far varit bonde (patre quondam rustico). Även i dessa matriklar återkommer i regel samma ord eller formuleringar i diverse kombinationer, så man lär sig snabbt att överblicka notiserna – vare sig studenterna var nobilis eller söner till sartores.

Vägen till framgång är alltså (precis som med allt annat) att öva och repetera, men latinet är ett komplicerat språk. Själv hade jag stora problem med att översätta Jöns Sommars självbiografi, och efter många misslyckade försök vände jag mig till Birger Bergh (1935-2008), professor i latin vid Lunds universitet och kanske mest känd som en av »de lärde» i det populära TV-programmet Fråga Lund). Den gode professorn hade vänligheten att översätta hela texten åt mig, och till slut kunde jag lära känna mina förfäder i Svensköp. Det är verkligen tur att det finns hjälpsamma personer, men får inte ge upp för snabbt. Det brukar ju som bekant lossna förr eller senare – även när latinet trilskas!

Läs- och länktips

Sikeborg, Urban, Latin för släkthistoriker : ord, fraser och begrepp från Vasatid till 1800-tal (2013).

Edmar, Staffan, Vivat lingua latina! (1996)

Norstedts latinsk-svenska ordbok : [30.000 ord och fraser] (2. uppl., 12 tr.), 2014.

Latin Dictionary and Grammar Resources

Google Översätt (kan vara en bra utgångspunkt om man vill få grepp om vad en latinsk text handlar om, men översättningarna blir emellanåt helt uppåt väggarna, så det gäller att se upp!).

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,

jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,

det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Denna strof ur Dan Anderssons Spelmannen (diktsamlingen Svarta ballader, 1917) avtecknar vår ofta romantiska bild av forna tiders spelmän. Vilka var spelmännen? Hur kan vi återfinna dem i källorna? Vad och när spelade de? Vad dansade man förr?

Enklast kanske det är att besvara den sista frågan, i alla fall om man ägnat ungefär ett decennium av sin barn- och ungdomstid åt att dansa folkdans. Stegen i schottis, polskor, mazurkor, valser och ringdanser nötte vi in på vardagskvällarna och visade upp för den intet ont anande allmänheten vid olika högtider. Själv tyckte jag alltid att de olika ringdanserna med allehanda steg, klappar och turer var svåra att hålla isär. Kanske är det just poängen med ringdanser; att de flesta bommar någon tur och det slutar med en annan partner än man räknat ut från början, vilket förstås kan leda till en ny bekantskap!

Jag har aldrig blivit anklagad för att besitta några musikaliska anlag och min sångröst är bäst lämpad att skrämma katter på flykten med. Föga förvånande förefaller mina anor likaledes ha varit tämligen omusikaliska. Det är dock inte ovanligt att som släktforskare träffa på spelmän i släktträdet. Detta anges sällan i kyrkböckerna men kan framkomma i bouppteckningarna att förfäderna efterlämnar instrument. Jag gick igenom samtliga bouppteckningar för Jönåkers häradsrätt år 1910 för att se i hur många jag kunde hitta instrument. Det var bara i en handfull hem som det fanns en fiol, en orgel eller ett piano. I en bouppteckning fanns det en harpa noterad bland jordbruksredskapen. En harpa var nämligen inte bara ett musikinstrument utan också en beteckning på ett såll och i det här fallet var det förstås det sistnämnda som avsågs.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918i.jpgNyköpingshus bjuder på en miljö som skapt för ett skillingtryck. Kanske den tragiska Allt under vilda djur och drakar, också känd som I Västergyllen.

När och var spelmännens felor, och senare dragspel och nyckelharpor mfl instrument, hördes ljuda i nejderna, varierade från trakt till trakt och även över tiden. På sistone har jag läst en hel del skrifter från hembygdsföreningar och spelmän och visor från förr är flitigt förekommande i dessa. Det finns ett antal regionala spelmansförbund anslutna till Sveriges Spelmäns Riksförbund. Det varierar en hel del hur mycket information om äldre tiders spelmän som återfinns på de regionala förbundens hemsidor. Södermanlands Spelmansförbund har en exemplarisk hemsida med rikliga biografier över spelmän huvudsakligen under 1800- och 1900-talen samt även litteratur med visor och noter från äldre tider. Svenskt Visarkiv har 180 000 tryckta visor och noter i sina samlingar, varav många finns sökbara på hemsidan.
Skillingtryck var ett häfte med sångtexter som även inkluderade psalmer, medeltida ballader, visor och tonsatta dikter t ex av Carl Michael Bellman. Skillingtrycken, som fick sitt namn av att ett häfte kostade en eller två skilling, kom från 1800-talets senare del mer att innehålla sentimentala och sorgliga texter som ofta speglade nyhetshändelser. Ett av de mest kända skillingtrycken har den behändiga titeln Visan om den sköna konstberiderskan Elvira Madigans kärlek och grymma död och inleds med

Sorgerliga saker hända

Än i våra dar minsann,

Sorgerligast är dock denna -

Den om fröken Madigan.

Jo, nog var det en sorglig historia, kärlekshistorien mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. En av anledningarna till att förälskelsen aldrig kunde sluta med att de tu vandrade hand i hand genom livet som äkta makar, var ju att Sixten Sparre redan var gift. Hans efterlämnade hustru Luitgard, i familjen kallad Lycka, och båda barn befann sig efteråt i den föga avundsvärda situationen att maken/fadern inte bara hade övergivit dem utan att detta också var så allmänt känt att folk sjöng om händelsen. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Sixten Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe om sin anfaders liv före det ödesdigra dramat och vad som sedan hände med hans efterlämnade familj. Vad berättar arkivmaterialet om historien bakom skillingtrycket? Det är lätt att glömma att den tragiska romansen inte ägde rum i ett vakuum utan drabbade de kvarlämnade anhöriga.

Till mina rutiner hör att varje dag före frukost starta min dator och ge mig ut på en morgonpromenad bland alla ”mina” databaser och sajter för att se om något nytt och matnyttigt har tillkommit. Det blir naturligtvis en titt in på Rötter och ett skrollande bland alla nya inlägg på Anbytarforum. Så en stund på Facebook med alla dess släktforskningsgrupper och annat spännande. Därefter fortsätter cyberturnén med en utblick i världen, enkannerligen då över den nordamerikanska kontinenten. 

Först ett besök hos generösa Familysearch.org där det nästan var dag brukar finnas nya databaser att pröva. Man trycker search, sedan records och därefter Browse all published collections och slutligen Last updated. Upp kommer en lista på alla nya eller uppdaterade databaser och det framgår också hur många poster de innehåller. Det går också att begränsa listan till att gälla en kontinent eller en nation. Ofta förekommer det nya databaser som man helt enkelt måste pröva. Då blir frukosten rejält försenad … 

Nästa stora resurs heter Ancestry.com [Ancestry.se], som också har en lista över nytt material. Från Home skrollar man ned till rubriken See all new records där de nya databaserna presenteras. Vill man veta hur många poster nytillskotten innehåller får man i stället gå till rubriken Card Catalog under Search, där listorna kan begränsas till nation, stat, källsort, ämne o.s.v. 

Andra sajter som brukar få ett morgonbesök av mig är t.ex. Genealogybank.com, FindMyPast och Geneanet. Med flera … 

Häromdagen fastnade jag dock för en ny bas med nästan 3 miljoner poster hos Ancestry: 

Evangelical Lutheran Church of America, Records, 1875-1940

Wow, hinner man tänka! Skall vi nu äntligen få digital tillgång till alla de svenskamerikanska kyrkoböcker som Svenska Emigrantinstitutet ruvat över i över fyrtio år? Tyvärr, kära emigrantforskare, är nyheten inte fullt så god. Så här ligger det till: 

Evangelical Lutheran Church of America bildades 1988 genom en sammanslagning av tre äldre lutherska kyrkor, The American Lutheran Church, Lutheran Church in America och Association of Evangelical Lutheran Churches. Den förstnämnda, The American Lutheran Church bildades 1960 genom en sammanslagning av American Lutheran Church, med i huvudsak tyskt ursprung, Evangelical Lutheran Church, med norskt ursprung samt United Evangelical Lutheran Church, med danskt ursprung. Den mellersta av de tre först uppräknade,  Lutheran Church in America, var I sin tur en sammanslagning (1962) av tre ännu äldre samfund; United Lutheran Church in America, Augustana Evangelical Lutheran Church (Augustanasynoden) med svenskt ursprung och American Evangelical Lutheran Church med danskt ursprung. En snårskog av synoder och samfund således, och en sammanslagningsiver som inte står den inom Svenska Kyrkan efter. 

Det förefaller som om den nya databasen hos Ancestry huvudsakligen emanerar från den norska grenen av detta Lutherska kyrkoträd, och att man därför i huvudsak hittar norske män och kvinnor här. Detta är dock en sanning med modifikation eftersom svenskarna, på de platser där det inte fanns någon svenska församling, ofta valde att gå med i en norsk, eller gifte in sig där. Av de ca tre miljoner posterna är det därför säkert en god procent som har svensk anknytning. Har man förgäves sökt efter sina försvunna släktingar bland de svensk-amerikanska kyrkoböckerna i Växjö eller annorstädes, kanske det i själva verket är i detta norska material man till sist återfinner dem.

b2ap3_thumbnail_Search-meny-ELCA.JPG

Sökmenyn är omfattande, generös och en smula invecklad. Man gör klokt i att pröva sig fram en stund för att se hur det hela fungerar och hur man bäst fyller i (eller avstår från att fylla i) sina parametrar. Själv skrev jag som vanligt SANDGREN i efternamnsrutan, och fick omgående 45 träffar, däribland min släkting Clara Elisabeth Sandgren (1871-1899), vars dödsnotis jag sedan kunde studera hos den norska församlingen Madison Lutheran Church, Lac qui Parle Co, Minnesota. (se rubrikbilden ovan). Här en bild på stackars Clara, som dog så ung, medan storasyster Hannah i Minneapolis blev över de hundra.

b2ap3_thumbnail_Clara-Elisabeth-Sandgren-1871-1899.jpg

Denna nya megabas omfattar födde, vigde och döde – eller döpta, vigda och begravda - i de norska och svensk/norsk/danska församlingarna i Amerika från ca 1875 till 1940. Däremot omfattar den inga ”husförhörslängder”. Sådana finns ju som bekant inte i våra grannländer Danmark och Norge, och därmed förekommer de inte heller i Amerika. Svenskarna tog ju med sig den goda vanan att föra husförhörslängder till Amerika. Omdöpta till MEMBERSHIP ROLLS är de nästan lika bra som de svenska. 

Vi får hoppas att Ancestry nu raskt går vidare med de övriga församlingarna, särskilt då de svensk-amerikanska inom den nya gemensamma synoden. Har det gått att få tillstånd att skapa denna nya publika databas för de norska delarna av materialet skall det väl inte vara omöjligt att göra sammalunda med de svenska och danska delarna. Väl?  

Efter fyrtio års skuggtillvaro hos Svenska Emigrantinstitutet är det på tiden att detta innehållsrika och ytterst forskningspotenta material (begreppet inlånat från den akademiska världen) nu äntligen blir tillgängligt för alla! 

Nu ska jag berätta om hur roligt man kan ha tillsammans med släktforskare. I Tjust släktforskarförening har vi en skrivargrupp, som består av de deltagare jag hade på min första skrivarkurs i föreningen 2012, och så jag. Det har jag berättat om tidigare, om hur roligt det är att diskutera sitt skrivande och sina släktberättelser med andra släktforskare.

Vi träffas två gånger om året, vår och höst. Årets vårträff i torsdags blev en utflykt till Åtvidaberg, ett brukssamhälle några mil in i Östergötland och en lagom dagsetapp från Västervik.

Ett par av gruppmedlemmarna har sina rötter i trakten och vi har allesammans läst om dessa. I Åtvidaberg hade vi bokat besök på bruksmuseet (Brukskultur Åtvidaberg) och på ett kombinerat industri- och skolmuseum (ÅSSA industri- och bilmuseum) i byggnaden intill. Däremellan lunch och en promenad i samhället.

Låter det roligt? Ja, det var det verkligen.

Vi är en himla trivsam grupp, i blandad ålder men med släktforskningen som vårt stora gemensamma intresse. Då kan det inte gå fel. En hel dag med släktforskare.

ÅSSA i Åtvidaberg var en tillverkningsindustri som lades ner 1987. Samma år öppnades museet och drivs av ideella krafter. Även bruksmuseet drivs av en ideell förening men har minst en anställd. På bruksmuseet blev vi guidade av arkivarien Roy Andersson och han fick oss att inse vilken skatt ett bruksarkiv kan vara. I ett sådant finns det mycket uppgifter om bruksborna, men vad som arkiverats kan skilja väldigt mycket mellan olika arkiv. Jag önskar att jag hade förfäder i Åtvidabergstrakten, då hade jag vetat väldigt mycket mer om dem och deras levnadsvillkor nu.

Så mycket vi fick lära oss på museerna och så mycket vi hade att prata om, hela dagen. Så mycket ny energi jag fick av dessa samtal och skratt.

Utflyktsdagen avslutades med fika hemma hos ett par andra släktforskare som bor utmed vägen hem till Västervik. Vad tror ni vi pratade om? Gamla mord och barnhemsbarn och släktträd på nätet.


Arkivarien Roy Andersson berättade om Åtvidabergs brukshistoria. Efter lunchen besökte vi industrimuseet och sedan skolmuseet. Jag imponeras av alla dessa kunniga museimänniskor, ideellt arbetande såväl som anställda.


Många gamla hus finns kvar i Åtvidabergs samhälle, bland annat arbetarbostäderna från 1790-talet. Nu är de enfamiljsvillor, då bodde fyra familjer i varje, och senare sex familjer. På C J Gustafssons målning ser man hur brukssamhället såg ut 1889.

På bruksmuseet har man överfört husen på kartan från 1866 till dagens moderna karta och det ger en tydlig bild av samhället Åtvidabergs förändring. Så vill jag också göra i min släktberättelse.


Museiskylten berättar om gruvarbetarnas arbetsvillkor vid Bersbogruvan 1883. I skolmuseet finns en kista som bevarats efter en ambulerande lärare, innan alla socknar i häradet fått skolhus. Och så klart finns det en räknemaskin från Facit på industrimuseet i Åtvidaberg.

Så, ja, jag tror nog att det stämmer att man lever längre om man är föreningsaktiv.

Förra fredagens blogg handlade om brunna kyrkoarkiv, och även om det är en utmaning så är det ju inte direkt något man önskar sig. Faktum är att det finns en hel del vi släktforskare inte vill råka ut för, så när sådant händer gång på gång känner man sig verkligen som en genealogisk otursfågel. I dagens blogg delar jag med mig av tio sådana exempel ur min egen släktforskning, och jag misstänker att många nog kommer känna igen sig:

b2ap3_thumbnail_Andrarum.jpg

Andrarums kyrkoarkiv brann 1875, och det är nästan lite ruskigt att bläddra i den äldsta bevarade, kraftigt brandskadade husförhörslängden; ur Andrarums kyrkoarkiv, vol. AI:1 (1867-1875), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

1) Min förfaders syster Kerstina Jönsdotter, född 1824 i Brösarp, flyttade hemifrån 1843, och jag har med stor svårighet lyckats följa henne framåt i tiden genom dåligt skrivna husförhörslängder och slarvigt förda inflyttningslängder. Det sista spåret är att hon flyttar till Andrarum 1855, men där brann kyrkoarkivet 1875, så spåren efter Kerstina går upp i rök – bokstavligt talat. Jag vet fortfarande inte vad som hände med henne.

2) För några år sedan upptäckte jag att min farfars mors kusin fortfarande var i livet, 99 år gammal. Jag skrev ett brev där jag ställde lite frågor om hennes farföräldrar – min farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjersti Persdotter (1834-1924) – med stora förhoppningar, eftersom hon var tjugo år gammal när de avled och måste ha massor av minnen. En tid senare fick jag svar från den gamla damens dotter, som berättade att modern avlidit kort efter sin hundraårsdag, innan hon hann besvara mina frågor. 

b2ap3_thumbnail_Hyby-infl-attester.jpg

Ur arkivförteckningen över Hyby kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

3) En av mina förfäder inflyttade enligt husförhörslängderna till Hyby socken 1809, och eftersom han saknar födelseort så kan man ju misstänka att denna uppgift finns i hans inflyttningsattest. Gissa vilket års inflyttningsattester som saknas?

4) Min förfader Simon Andersson från Nevishögs socken föddes omkring 1718, och eftersom hans barnlösa fasters bouppteckning avslöjar att hans fyra syskon också bodde i Nevishög misstänker jag att de var födda i socknen. Givetvis bodde hela åtta stycken gifta Anders i Nevishög vid tiden för Simons födelse, och trots envist sökande har jag inte lyckats ta reda på vilken av dem som är hans far.

5) Min farfars föräldrar gifte sig aldrig, men enligt en anteckning i kyrkoarkivet skulle de ha varit förlovade, något ingen i släkten kände till. Kyrkoarkivet avslöjar även att det ska finnas uppgifter om denna förlovning bland barnavårdsmannaakterna för Saxtorps församling, men vid kontakt med Landskrona stadsarkiv fick jag veta att klåfingrig amatörarkivarie tydligen gallrade ut många sådana akter 1967. Gissa i vilken församling arkivarien slängde samtliga barnavårdsmannaakter?

b2ap3_thumbnail_Kyrkheddinge-1768.jpg

Här skulle den utrivna kyrkoboksidan ha funnits; ur Kyrkheddinge CI:1 (1736-1795), sid. 72 (bild: ArkivDigital).

6) Enligt Möllebergas husförhörslängder ska min förfader Per Nilsson vara född den 1 juni 1768 i Kyrkheddinge, men i denna församlings födelsebok har sidan som innehåller alla födslar från december 1767 till juli 1768 givetvis rivits ut. Jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vem som är hans föräldrar.

7) Min farmors morfars yngste bror övertog föräldrarnas hus på Österlen, som varit i släktens ägo sedan tidigt 1800-tal. Antagligen övertog han även alla släktklenoder, och det sägs att det fanns många gamla släktfoton i huset, men tyvärr får jag aldrig se dessa fotografier. Huset med alla ägodelar gick nämligen upp i rök vid en brand på 1930-talet. 

8) Nyligen fick jag reda på att det finns en intressant bok, en gammal släktutredning som jag bara måste få tag på. Boken finns bara på ett visst bibliotek, och ni kan ju gissa vilken bok som har status »förkommen» i det aktuella bibliotekets katalog?

b2ap3_thumbnail_Bjrnekulla-vigselbcker.jpg

Ur arkivförteckningen över Björnekulla kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

9) Nyligen hittade jag ett par i Björnekulla, som enligt församlingsboken skulle ha gift sig 1917. När jag skulle kontrollera vigseldatumet upptäckte jag att lysnings- och vigselboken 1895-1931 saknas hos ArkivDigital, så jag kikade i arkivförteckningen i NAD. Givetvis fanns där en anteckning om att den aktuella volymen »Saknas vid leverans till Landsarkivet i Lund».

10) Och slutligen har vi klassikern, som nog alla släktforskare har råkat ut för – en person anges ha flyttat till en viss församling, som saknar inflyttningslängd för den aktuella perioden. Du börjar därför bläddra igenom den 459 sidor tjocka husförhörslängden, och hittar till slut personen ifråga på sidan 456. Om du nu mot förmodan hade börjat bläddra bakifrån, ja, då kan du vara säker på att personen hade funnits på sidan 3 istället. 

Sverige har förändrats på många sätt under det sekel som förflutit sedan min farfar såg dagens ljus 1915. Särskilt märkbart är kanske hur våra matvanor har förändrats under de senaste 100 åren. En skillnad jämfört med början av det förra seklet är förstås att vi förvarar våra matvaror utan att salta eller torka dem och kyl och frys har ersatt forna tiders jordkällare och sval. Ibland brukar jag fundera på hur mycket min farfar, som gick bort 1978, skulle känna igen av det vi idag tillagar. Han skulle nog känna sig ganska vilsen i en mataffär bland hoisinsås, litchi, chorizo, tofu och piri piri för att bara nämna några av de mer exotiska varor som tillkommit i matbutikernas sortiment.

b2ap3_thumbnail_Kiwi-i-ggkopp.jpgMöte mellan ny och gammal matkultur i form av en kiwi i en äggkopp

Men vad åt folk förr? I min bokhylla står ett exemplar av Oumbärlig rådgifvare för hvarje hem (1891). Boken ifråga vänder sig uppenbarligen till husmödrar i lite finare hem, men utgör ändå ett fascinerande tidsdokument. Vissa av kapitlen är, tack och lov, inte så relevanta idag men här finns bland mycket annat råd om förhållandet mellan matmoder och tjänare, om husmoderns förhållande till sin man, om sparsamhet, att kyssa barn och hur man avlägsnar liklukt. Ungefär halva boken utgörs av allehanda recept, många med frestande exotiska namn för den som liksom jag är uppväxt på pannkakor, köttbullar och fiskpinnar. Soppa Grefven af Paris, Kabiljopudding och Falskt vildsvinshufvud sätter dock kanske mer fart på min fantasi än min aptit, och finns det någon idag som äter stekt tjäder? För den som hittar en ex-tjäder längst ner i trädgården och behöver göra sig av med kadavret bjussar jag på det sistnämnda receptet:

Tjädern plockas, urtages, sköljes i friskt vatten samt förvälles i kokande vatten. Bröstbenet krossas, och tjädern uppsättes så, att den blir fyllig öfver bröstet, späckas derefter lätt med fläsk, samt stekes med ett godt stycke smör i en kastrull eller stekgryta under lock; den spädes ofta med söt mjölk, att den ej brännes. Då tjädern kännes mör, strör man derpå en nypa hvetemjöl och litet salt, öser öfver den med såsen och låter den färdigstekas. Den anrättas antingen hel eller skuren och såsen serveras i sås-skål.

Tjäderhönorna äro till stek finare och läckrare än tupparne.

Mathistorikern Richard Tellström har medverkat i SVT:s populära Historieätarna. Han föreläser på Släktforskardagarna i Nyköping om Vägar till en försvunnen matkultur och förlorade bordskanter. Vi får där reda på hur vi kan rekonstruera våra förfäders matvanor. Och studera gärna de föreläsare som presenteras på hemsidan! På tal om mat så finns nu möjlighet att förbeställa biljetter till fredagens kvällsbuffé samt till lördagens bankett med tillhörande underhållning. Det går också att förbeställa lunch på restaurang Courtside som är belägen på mässområdet vid Rosvalla. 

Det fina gruppfotografiet här ovan föreställer min farfars familj från Sjörröd utanför Hässleholm. Bilden är förmodligen tagen 1903, strax innan sonen Nils ger sig iväg till Amerika. Året därpå följer storebror Per i hans spår och 1906 är det syster Annas tur. På stolarna sitter åbon, tidigare husaren, Per Hansson Rosvall (1851-1930) från Vinslöv och hans hustru Bengta Andersdotter (1852-1931) från Ignaberga. Bakom dem grupperar sig de mer eller mindre vuxna barnen; Anna född 1885, Nils, född 1883, Johan, född 1878, Hanna, född 1876, Per, född 1880 och Herman, född 1887. Men så finns det också en liten pojke i förgrunden, mellan far och mor, sladdbarnet Ragnar, född 1897, tio år efter det närmast äldre syskonet, Herman. Modern är vid nedkomsten 45 år fyllda. 

Mellan Hanna och Ragnar är det således 21 år, vilket är mycket för att handla om helsyskon, men på intet sätt något rekord. Lena Junggren/Bergström (1828-1901) från Skånings-Åsaka utanför Skara gifter sig 1850 med min släkting Carl Bergström (1826-1910). Efter tio månader föds första barnet, Tilda, medan barn nummer tio, Bertil, gör sin entré först 1876, 25 år senare. Då är Lena 46 ½ år gammal. Lustigt är att Lena själv är yngst i en barnaskara på 11, där äldsta systern också är precis 25 år äldre. I båda fallen handlar det dock om ett kontinuerligt barnfödande och inte om några sladdbarn. 

b2ap3_thumbnail_Carl-och-Lena-Bergstrm-i-stergrden-med-barnen.jpg

Familjen Bergström i Skånings-Åsaka - med 25 år mellan äldsta och yngsta barnet.

Annorlunda är levnadshistorien för Charlotta Holm (1840-1922) från Karleby utanför Falköping. Den 6 januari 1863 gifter hon sig med den 32 år äldre änkemannen Anders Gabrielsson i Skåningsgården. Äktenskapet blir kort. Redan den 11 maj samma år avlider Anders, efterlämnande en gravid Charlotta, som den 9 september, Post Festum, föder sonen Axel Gabriel. En pikant detalj i sammanhanget är, att Anders Gabrielsson förra hustru, Anna Catrina Jonsdotter, var född 1785 och således 23 år äldre än sin make.

Tillbaka till Charlotta Holm, som 1864 gifter om sig med den mer jämnårige drängen Gustaf Magnusson. Det var naturligtvis nödvändigt med en karl på gården och det kan kanske förmodas att det nya äktenskapet handlade mer om nödvändighet och sunt förnuft än om kärlek. Några barn blir det emellertid inte i detta nya gifte, som slutar med Gustafs död 1876. Charlotta är nu, 36 år gammal och änka för andra gången. Sex år senare, den 25 april 1882, gifter hon sig emellertid en tredje gång, nu med änkemannen Carl Johan Nilsson (1830-1912) från Mularp och flyttar till honom. Där föds 1883 2/3 dottern Anna Vilhelmina. Det är således 20 år mellan Charlottas två barn, med inga andra barn emellan! Själv avlider Charlotta 1913. Som en ytterligare åldersrelaterad detalj kan nämnas, att Charlottas son, Axel Gabriel Andersson (1863-1946) blir far till 12 barn, födda mellan 1887 och 1909, som nästan alla blir över 90 år gamla, några över 100. Rekordet har dottern Anna, som avlider i Chicago 1996 i den magnifika åldern av 107. 

Vilken är då definitionen på begreppet sladdbarn? Så här skriver Wikipedia: 

Ett sladdbarn är ett barn som, ibland oplanerat, föds med påtagligt längre mellanrum efter den övriga syskonskaran. Det finns många skämtsamma benämningar på sladdbarn; efterskott till exempel. På finlandssvenska kallas de dialektalt allmänt för skrapabulla (skrapbulle), efter den något mindre bulle som vid bakning blir den sista då degen inte räcker till och man skrapar av bakbrädet eller kärlet man haft degen i. 

Det finns många åsikter om hur långt mellanrum det skall vara för att barnet skall uppfattas som sladdbarn. Vissa tycker att det räcker med att skillnaden mellan till exempel mellanbarnet och det yngsta är större än skillnaden mellan mellanbarnet och det  äldsta barnet. Andra anser att åldersskillnaden ska vara 12 år. Ett kriterium kan vara att barnet är fött långt efter den första barnkullen och därmed inte är en del av syskonens gemenskap utan mer är att betrakta som ett ensambarn. 

I engelskan använder man det trivsamma begreppet afterthought – ett ord som antyder att familjen väl egentligen känns färdig, men att skulle det inte vara roligt med en liten minsting i alla fall ... Franskans réflexion och danskans eftertanke tycks bygga på samma idé, medan tyskans Nachkömmling i mina öron förefaller mindre trivsamt. Torgny Lindgren använder i flera av sina böcker uttrycket sistungen för att beskriva det sista barn en kvinna sätter till världen, dock inte nödvändigtvis ett sladdbarn. 

Ett sladdbarn är med andra ord ett barn som kommer sist, på sladden, gärna många år efter de övriga syskonen. 

Här har ni en bild på vårt eget lilla sladdbarn:

 b2ap3_thumbnail_Huskvarna.JPG

Möt vår flitige lille minsting, Hugo, född 25 år efter sitt närmast äldre syskon. Hans hela tillvaro styrs av just en sladd, en nedgrävd sådan, och om någon förtjänar epitetet sladdbarn så är det han ... 

Ps: Berätta gärna om dina egna observationer av extrema sladdbarn och liknande företeelser i släkttabellerna!

När prästen i Härslövs socken för första gången börjar anteckna sockenbornas födelseorter (i husförhörslängden 1823-1826) anges min anmoder Hanna Persdotter vara född 1787 i Kvistofta. I den efterföljande längden korrigeras detta födelsedatum, och nu sägs hon istället vara född 1782 26/12 i Kvistofta. Jag kunde emellertid inte hitta minsta spår av henne i denna församlings födelsebok, så jag fick ta den långa vägen. Genom noggranna studier av fadderskap i Kvistofta och Härslöv kom jag så småningom fram till att Hanna borde vara dotter till rusthållaren Per Olsson (1747-1812) från Katslösa Nr 8 i Kvistofta socken, och dennes bouppteckning bekräftade min slutsats: han efterlämnade »med förra giftet: sonen Jöns 32 år ogift, dottern Hanna, gift med murgiesäll Anders Löfgren i Herslöf samt ogifta dottern Elna 27 år gammal».

b2ap3_thumbnail_Kvistofta-1792.jpg

Ur Kvistofta kyrkoarkiv, vol. AI:1 (husförhörslängd 1792-1794), sid. 26 (bild: ArkivDigital)

Men varför kunde jag inte hitta Hanna i Kvistoftas födelse- och dopbok? Även yngre systern Elna sades vara född där, men inte heller hon fanns i födelse- och dopboken. Jag arbetade mig bakåt, och hittade till slut familjen i Kvistofta församlings illa tilltygade husförhörslängd 1792. Här angavs plötsligt en helt annan födelseort för de tre barnen från Per Olssons första äktenskap, och även om jag inte kunde läsa namnet såg jag genast att det i varje fall inte var »Quistofta», som det står i senare husförhörslängder. Efter lite jämförelser insåg jag att födelseorten var »Bårslöf», alltså Bårslövs församling utanför Helsingborg. Jag fick onda aningar, och när jag kikade i förteckningen över Bårslövs kyrkoarkiv ställdes jag inför varje släktforskares stora mardröm. Större delen av arkivet hade förstörts vid en brand i prästgården 1838, så det tog alltså stopp. Igen.

b2ap3_thumbnail_Brslv-NAD.jpg

Ur Nationell ArkivDatabas (NAD)

Jag vägrade dock ge upp, för det kändes så nära nu. Jag hade ju redan lyckats bekräfta att Per Olsson i Kvistofta var Hannas far, så halva jobbet var avklarat, men vem var egentligen hennes mor? Fadern gifte om sig 1787 i Kvistofta, så jag letade i denna församlings dödbok under 1780-talet, men där fanns ingen avliden hustru till Per Olsson. Detta borde innebära att hon avled i Bårslöv, innan familjen flyttade till Kvistofta, så jag koncentrerade sökandet dit. Kanske fanns det någon bevarad bouppteckning? »Givetvis» fanns inget bouppteckningsregister för det aktuella häradet, så det var bara att börja plöja. Jag arbetade mig sakta men säkert bakåt, och till slut lossnade proppen:

»Åhr 1786 den 9 Junij instälte sig undertecknade uppå begiäran af rusthållaren Pehr Ohlson på rusthålls hemmanet No 11 ½ dehls mantahl Bårslöf socken och by [...] och förrättadt Laga Boupteckning och delning, efter des afledne hustru Jertrud Jöns dotter, som med döden afled i förleden Martij månad, och lemnade efter sig äncklingen med 4 st Barn 2 sönner och 2 döttrar, älsta sonnen Olla 12 åhr, andra dito Jöns 7, älsta dotteren Hanna 3 åhr, andra dito Älna 1 åhr gamla. På desse omyndige Barnnens wägna war tillstädes deras mors systers men, Rusthållaren Pehr Erikson i Örby, och sadel mackaren Hans Nelson i Halmstad socken samt åboen Per Påhlson i Häslunda».

Äntligen fick Hanna Persdotter en mor – Gertrud Jönsdotter! Men hur kunde jag komma vidare med denna information? Jag letade upp Bårslöv Nr 11 i mantalslängderna, och fann mycket riktigt Per Olssons familj där. I 1773 års mantalslängd bodde även »Swärmoderen Enka Hanna g: och utan näring» på gården, så detta borde ju alltså vara Gertruds mor. Någon bevarad bouppteckning efter denna änka fanns emellertid inte, men i 1772 års mantalslängd fanns en anteckning om att hon »afstådt hemmanet för ålder och fattigdom». Gården sägs ju vara ett rusthållshemman i bouppteckningen 1786, så jag undersökte de så kallade rusthållsförändringsförteckningarna (puh!) som för Bårslöv förvaras i Malmöhus läns landskontors arkiv (serie GIab:4). Jag tog reda på att Bårslövs sockens rusthåll tillhörde Norra Skånska kavalleriregementet, så jag letade fram detta regementes handlingar och hittade till slut vad jag sökte: »Förteckning uppå the Förändringar som sig med Rusthållarne tilldragit sedan sidsta städsmålsmötet i Glumslöf den 19. October 1769 uti MajorsCompagniet af Kongl. Skånska RytterijRegementet». Anteckningen om Bårslöv Nr 11 var ganska kortfattad men jag tog ändå ett genealogiskt glädjeskutt, för det var ju precis detta jag hoppades på:

b2ap3_thumbnail_Rusthll-1770.jpg

»Änckan Hanna Pärs doter genom skriftelig afhandling d: 3. Febr: 1770 afstådt detta hemman till drengen Pehr Ohlsson som träder i gifte med doteren Gjertrud samt betalar till hennes 2ne Systrar 160. D:r Smt:, som och förser änkan med nödigt Lifs uppehälle»; Malmöhus läns landskontor (del 2), vol. GIab:4 (1766-1774), opag. (bild: ArkivDigital)

Jag arbetade mig bakåt i mantalslängderna och såg att gården brukades av en Jöns Clemmetsson vid tiden för Gertruds födelse, så detta borde alltså vara fadern. Till min glädje upptäckte jag att Bårslöv har riktigt innehållsrika katekismilängder för åren 1698, 1704, 1722 och 1742 – att dessa har bevarats beror inte på att de överlevde branden 1838, utan på att de alltid har förvarats i Lunds domkapitels arkiv, serie FIIgd (»Visitationshandlingar Katekismilängder»). Dessa längder har dock placerats under respektive socken hos t. ex. ArkivDigital, vilket underlättar sökandet avsevärt. Jag letade fram Bårslöv Nr 11 i 1742 års katekismilängd, och hittade till min glädje Jöns Klemetson med hustru Hanna. Jöns anges vara född 1709 i Bårslöv medan Hanna sägs vara född i Frillestad, där kyrkoböckerna finns bevarade från 1690 – jag kunde alltså åter lämna det brunna kyrkoarkivets mörker. I Frillestads kyrkobok 1739 hittade jag mycket riktigt parets vigselnotis, och de slarvigt skrivna raderna lät som ljuv poesi i mina öron: »Andra pinges dag war[...] qupulerat Dräng Jöns Klymnetzson är barn föd i bårslöf och [pigan] Hanna påls Dotter är barnföd här i byn och nu boor i bårslof» (det står alltså fel efternamn i rusthållsförändringsförteckningen, men genom faddersuppgifter har jag sedermera kunnat bekräfta att det verkligen är denna Hanna Pålsdotter som är mor till Gertrud Jönsdotter). På Hannas antavla lyckades jag komma tillbaka till början av 1600-talet i Frillestad, och likaså på Jöns Clemmetssons anor – trots Bårslövs brunna kyrkoarkiv.

Släktforskning bygger till största delen på att tolka, förstå och hitta i de gamla kyrkoböckerna, och alla släktforskare är nog rörande överens om att detta inte alltid är helt lätt. När det då inte ens finns några kyrkoböcker blir situationen ännu mer komplicerad – i värsta fall har hela kyrkoarkiv blivit lågornas rov, som i fallet med Bårslöv. Hur gör man då – ska man bara ge upp, och inse att man aldrig kommer vidare på den aktuella släktgrenen? Absolut inte – som synes måste du bara vara ännu mer nyfiken och kreativ än vanligt, för när du inte kan förlita dig på kyrkoböckerna får du helt enkelt använda det källmaterial som finns till hands – bouppteckningar, domböcker, domkapitelshandlingar, katekismi- och mantalslängder med mera. Du måste vända och vrida på varenda litet ord, anteckning och formulering i dessa källor, och framförallt vara envis. Förr eller senare lossnar det, och som jag skrev i förra fredagens blogg (punkt 25): »du vet att du är släktforskare när du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder»!

När släkten utökas med en skrynklig liten ny medlem brukar ett genomgående samtalsämne vara vem bebisen liknar. "Åh, han har pappas näsa!" Ibland kan man få intrycket att barnet består av pusselbitar med olika delar av släkten; pappas näsa, farfars mors stortå, morfars hårfärg, morbrors öron och så vidare.

b2ap3_thumbnail_Svea3.jpg

I går träffade jag min mammas kusin Leif. Han bor i samma hus där vi har vår släktforskarlokal, och förut bodde min morbror och moster tvärs över gatan. För ungefär tio år sedan sprang min morbror en dag på denna kusin Leif och de började förstås diskutera allehanda släktingar. Min morbror nämnde då att jag släktforskade, och Leif tog sedan redan på att jag följande måndag skulle ha jouren på vår forskarhjälp. Så där satt jag och hjälpte till med något knivigt genealogiskt dilemma när Leif skuttade in och med ett brett leende undrade om jag inte kände igen honom. Vi hade aldrig träffats, så svaret var nej. Men om vi nu aldrig hade träffats, hur kunde då Leif känna igen mig? Jo, under sin uppväxt träffade han min mormor otaliga gånger och det går inte att förneka att vi bär en hel del gemensamma släktdrag.

b2ap3_thumbnail_Axel-Ivar3.jpg

En annan gång sorterade jag foton i min farmors fotoalbum. Jag fastnade då inför ett foto av hennes pappa Axel, som dog 1954, sjutton år innan jag föddes. Det var något väldigt bekant över honom men jag kunde inte sätta fingret på vad det var jag kände igen. När jag sedan insåg vad som var så bekant med honom, så satte jag fingret på min haka. Kanske vore det lämpligare att säga att jag satte fingret på Axels haka för vi är sannerligen haktvillingar...

Visst finns det farliga fällor att fastna i när man släktforskar. Inte minst i Västergötland med alla sina socknar, annexförsamlingar och ständigt ändrade pastoratsgränser. Det gäller att hålla huvudet kallt och inte ta någonting för givet, inte ens om det vid första anblicken verkar vara rätt och riktigt. Det kan historien om dubbelgångaren Maja Larsdotter lära oss. 

Soldaten för Saleby rote i Slöta socken, Skaraborgs län, Johannes Svensson Frukt, gifte sig 1813 19/4 med pigan Maja Larsdotter från Skattegården, Leaby i Karleby socken. Enligt alla husförhörslängder och flyttningslängder var denna Maja född 1792 18/2 i Kinneveds socken, och det var alltså i Kinneveds kyrkoböcker upplysningar om Maja och hennes förfäder borde sökas. 

Enligt Kinneveds födelsebok föddes 1792 18/2 en flicka, Maria, dotter till Lars Pehrsson och Stina Larsdotter, bondefolk i Kotarp. Husförhörslängden meddelar att Lars Pehrsson var född 1748 i Åsaka, hustrun Stina 1762, också i Åsaka, samt att familjen, 3 personer, 1793 flyttade till Åsarp. Makarna hade gift sig 1784 5/6 i Kinneved, och vigselboken gav också uppgifter om deras respektive föräldrar. 

Så långt allt gott och väl. Nu blev det att fortsätta i i Åsarp. Efter en del sökande återfanns familjen på Korsgården i Smula socken – annexförsamling till Norra Åsarp – och det gick bra att följa dem framåt i tiden. En son, Johannes, föds 1797 i Smula och hustrun Stina Larsdotter dör där 1806. Lars Pehrsson avancerar till nämndeman och häradsdomare, och hinner gifta om sig två gånger innan han själv avlider i Korsgården 1820. 

Bouppteckningen efter en så pass framgångsrik man vill man gärna titta på, och det är då den stora överraskningen infinner sig: Dottern Maria/Maja finns inte med! Endast sonen Johannes samt en dotter ur faderns andra gifte räknas upp som arvingar. Fram genast med bouppteckningen efter första hustrun, Stina Larsdotter, och där finns både Maja och Johannes med. Kanske Maja Larsdotter/Frukt dog före 1820 – men i så fall borde hennes barn väl ha varit med i bouppteckningen efter morfadern. Och förresten levde Maja ända till 1891, då hon avled vid den magnifika åldern av 99 år och två veckor. 

Men varför finns hon då inte med i bouppteckningen efter fadern? 

En genomgång av Norra Åsarps och Smula dödbok ger svaret: 

Död i Smula 1815 23/8 MARIA, 23 år av feber. Bonde barn från Bredene, Korsgården.

Dotter till Lars Pehrsson och Stina Larsdotter.

FEL MAJA!!! 

Men var finns då den riktiga, och var har felet uppstått? 

En ny genomgång av Kinneveds födelsebok för 1792 och tiden däromkring ger inga nya ledtrådar. Det är bara att leta sig bakåt i tiden från 1813, då hon bevisligen bodde som piga i Skattegården, Karleby. Det visar sig att Maja har varit piga på en rad olika gårdar i Slöta och Karleby församlingar från 1809, då hon inflyttade till pastoratet ifrån Vartofta-Åsaka. Enligt utflyttningslängden där skall hon ha bott på Jutagården, men si, där finns hon inte, och återigen tycks alla forskningsvägar vara oframkomliga …

Dags att åter kontrollera de uppgifter som hittills framkommit. Måhända har något förbisetts eller missats. Vigselboken i Slöta/Karleby 1813 påstår att Maja Larsdotters föräldrar heter Lars Svensson och Karin Svensdotter, uppgifter som jag tidigare trodde var felaktiga, eftersom jag ju via födelsenotisen i Kinneved visste vad föräldrarna skulle heta. Men … uppgiften 1813 om brudens föräldrar har väl prästen förmodligen fått av Maja själv, och hon borde ju veta … 

Fram med Kinneveds böcker igen. Kanske förekommer det där ett par med namnen Lars Svensson och Karin Svensdotter? Ja, minsann: 

Vigda i Kinneved 1788 8/4: Lars Svensson och Karin Svensdotter – dräng och piga från Glaskulla. Några barn får de emellertid inte i Kinneveds församling. Var ligger då Glaskulla. En titt i Rosenberg ger vid handen att Glaskulle inte ligger i Kinneved utan i annexförsamlingen Vårkumla. Till yttermera visso visar det sig, att Vårkumla kyrkobok ingår i Kinneveds, fast separat på egna sidor. På en Vårkumlasida i födelseboken återfinns följande notis:

b2ap3_thumbnail_Maja-Larsdotter-II-Vrkumla.JPG

Född i Vårkumla 1792 18/2 MARIA – dotter till Lars Svensson och Karin Svensdotter i Axtorp.

På precis samma dag – den 18 februari 1792 – föds det således två små flickebarn i pastoratet, det ena i Kinneveds församling, det andra i Vårkumla, och båda får heta Maria. Och bådas fäder heter Lars. Vad är sannolikheten för detta? 

Någon dubbelgångare handlade det således inte om denna gång, men ack så lätt att göra fel! 

Annexförsamlingar är en kalamitet för alla oss som forskar bland de många socknarna i Västergötland och på andra håll i vårt land med motsvarande kyrklig struktur. Ibland är det stört omöjligt att avgöra i vilken församling man befinner sig, eftersom pastoraten av och till använder sig av gemensamma kyrkoböcker och gärna anger moderförsamlingens namn som födelseort eller in- och utflyttningsort, trots att personen i fråga faktiskt hör hemma i en annexförsamling. 

Vad är det han skriver, salig Fröding, om sin prost, som var rund som en ost…?

Så fort han får prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost från topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Något fotografi av salig Maja Larsdotter finns tyvärr inte bevarat, om det någonsin har funnits, men som ersättning bjuder jag gärna på ett fotografi av hennes son, mjölnaren Gustav Frukt, med hustru Johanna, som 1872 emigrerade till Illinois och naturligtvis döpte om sig till FRUIT. Mr and Mrs Fruit, med andra ord:

b2ap3_thumbnail_Gustav-Frukt.jpg

Om du har anor från Gästrikland och Hälsingland har du kanske mycket glädje av den stora forskningsinsats som gjordes av ingenjören Josef Nilson vid mitten av 1900-talet. Han var en verklig pionjär inom släktforskningen och kartlade arton medeltida socknar, två sentida församlingar och en bruksort. Han katalogiserade folket i socknarna och gav ut resultatet i 13 bokband, som han kallade släktregister. De finns på bibliotek och på antikvariat.

Det är släktforskaren Urban Sikeborg som i en av artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok berättar om Josef Nilson och hans arbete, inte minst om hur man kan använda släktregistren.

Det är inte bara kartläggning av socknarna som är det stora i hans arbete utan att han tog med vanligt folk. Josef Nilson började på 30-talet och fortsatte i flera decennier. På den tiden, när han började och under en stor del av 1900-talet, var släktforskning en forskning om överklassen. Urban Sikeborg tar upp detta i artikeln, att man länge menade att bönder och torpare, som de flesta av oss kommer ifrån, inte var intressant för släktforskarna för att det var enkelt folk. Och att man inte såg släktlinjer via kvinnorna, utan bara via männen.

Sommaren 1948 eller 1949. Josef Nilson (längst till höger) med sina medhjälpare i Bjuråker i Hälsingland, där de går igenom socknens kyrkböcker. Dottern Karin sitter intill, med ryggen mot fotografen, medan dottern Britta syns vid fönstret intill en av de två män som fadern rekryterat för arbetet. Foto: okänd fotograf.

Jag som började släktforska ganska nyss, för fem år sedan, jag har inte tänkt på detta så mycket. I vår tid är det ju självklart att alla människor har lika mycket värde, men så var det ju inte förr. Ibland när jag läser äldre utgåvor av släktforskningstidskrifter har jag reagerat på att det är väldigt mycket adel och borgare, och framför allt adeln är ju betydligt mer väldokumenterad och därmed mer lättforskad än vanliga bönder. Forskar man på torpare och bönder måste man hålla reda på vilken Anna Persdotter eller Per Andersson som är ens ana.

Några adliga kvinnor som det är riktigt intressant att läsa om är fröknarna Koskull. Om de skriver Anders Anderberg i årets årsbok. Det handlar om kvinnor i flera generationer i släkten Koskull. De var inte bara hårt hållna adelsfröknar utan gjorde lite som de ville, verkar det som. Kanske kom de undan med det för att de var så vackra. De ansågs som den tidens (1700- och 1800-talets) riktigt stora skönheter. En av dem var Constance Koskull, född 1788, (bilden till höger, bild från Skokloster genom Wikimedia Commons) som tidigt giftes bort med en rik arvtagare. Men snart skilde hon sig, gifte som sig och skilde sig igen. Hon verkar ha varit en kvinna som inte fann sig i den norm hon förväntades följa. Detta gäller fler av kvinnorna i denna släkt. Artikeln handlar bland annat om hur kvinnorna användes för att gynna släkten genom giftermål eller som kungliga älskarinnor.

Något jag tror att adelns kvinnor i stort sett inte gjorde, det var att arbeta. Men det gjorde de vanliga kvinnorna på landet och i stan. I städerna var det många kvinnor som var torghandlare, som var en stor grupp yrkesarbetande kvinnor. Det är inte säkert, och kanske inte ens troligt, att du ser en kvinnas yrke i husförhörslängden. Men det finns andra sätt att hitta dessa yrkesverksamma kvinnor. Om det berättar Elisabeth Reuterswärd. Hon ger dig konkreta råd om hur du kan hitta uppgifter i arkivmaterialet som kan ge information om kvinnornas handel, hur mycket de tjänade och om de hade anställda. Det är ett mycket intressant arkivmaterial, tycker jag. Det ska jag titta mer på.

En torgscen med torgmånglerskor på sina typiska månglerskestolar på Hötorget 1833. Den närmaste av månglerskorna väger upp fisk. Målning av Alexander Clemens Wetterling. Bild från Stockholms Stadsmuseums samlingar, publicerad på Stockholmskällan (www.stockholmskallan.se).

Årsbokens nya riktlinjer innebär att innehållet ska vara till nytta för släktforskarna. Och mycket ny kunskap har samlats i boken. En del har jag redan berättat om.

Första kapitlet handlar om SBL, Svenskt Biografiskt Lexikon, som kan vara en riktigt stor informationskälla för släktforskarna. De som arbetar med SBL idag berättar om vad man kan hitta och vilka kriterierna är för de personer som beskrivs här. SBL har jag själv haft en hel del nytta av i min släktforskning, och gillar det skarpt.

Ett annat kapitel som verkligen kan vara till nytta för släktforskaren som kommit långt bakåt i sin forskning är Jan Brunius artikel om forskning i Vasatidens dokument. Han berättar om hur vi kan använda till exempel jordeböcker och skattelängder. Det här var ny kunskap för mig, som inte forskat på den tiden.

De flesta av oss släktforskare är kanske som jag, vi forskar mest om folk under 1800-talet, och en hel del om 1700-talets människor. Men nu har vi också kommit så långt in på 2000-talet att 1900-talet är historia. De allra flesta kapitel i årsboken berör dessa sekel.