Bara några dagar efter de förfärliga händelserna i Paris, och här sitter jag och skall försöka knåpa ihop något genealogiskt. Jag säger som bloggarkollegan Eva: Mitt i allt detta elände ”förlorar släktforskning och arkivbesök sin meningsfullhet”. Inför Advent, övar jag f.n. flitigt med mina barnkörer, och bland alla Hosianna-ropen förekommer också dessa rader: 

Advent är mörker och kyla.

I världen är krig och kallt.

Man drömmer om fred och om vänskap,

 men bråkar och slåss överallt.

Tyvärr är detta bara allt för sant, och det förefaller faktiskt bli värre och värre …

Eller har jag fel?

Fasorna under 1:a och 2:a världskrigen, eller under Stalins och Maos utrotningskrig mot den egna befolkningen, för att inte tala om folkmorden i Armenien och Rwanda och på flera andra platser, står liksom i en klass för sig, och går inte att jämföra med de bekymmer vi upplever idag. Men ändå … Vi var många som efter 1990 hoppades att världen skulle gå en lugnare och lyckligare framtid till mötes, och så kommer då detta; TERROR! 

Man kommer osökt att tänka på 9-11, då Usama Bin Ladins käcka gossar flög in i skyskrapor och militärhögkvarter, och därigenom förändrade världen. Just den dagen befann jag mig på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris, på väg mot Chicago och den allra första av förbundets amerikasatsningar, som gick under namnet SWEDGENTOUR. Vi var tolv ifrån Sverige, som bland annat skulle medverka vid de Amerikanska släktforskardagarna, och vi hade just gått ombord när ordern om omedelbar evakuering kom. Det blev att ta sitt pick och pack och lämna planet för att dagen därpå snöpligen återvända till Sverige. 

I och med Paris har vi nu fått ett 11-13, ett Fredagen den 13:e värt namnet. Ett Paris, som väl egentligen stavas S-Y-R-I-E-N. Vad har vi nu att se fram emot? Fler terrordåd? Stängda gränser, poliskontroller, oro, demonstrationer, förortsvåld, regeringskriser? En stilla bön skulle kanske kunna formuleras så: Låt det yttre hotet från dessa barbarer svetsa oss samman, alla vi som tror på demokrati och frihet, och förmå oss att komma över våra förhållandevis små meningsmotsättningar till förmån för konstruktiva och kreativa lösningar kring både flyktingproblematik och säkerhet.

b2ap3_thumbnail_Om-kriget-kommer-II.JPG

Från min egen barndom minns jag hur jag under telefonkatalogen hittade en liten skrift med namnet ”Om kriget kommer” som jag med darrande händer bläddrade mig igenom: Skyddsrum, gasmasker, spioner … Ni minns väl den ekande meningen ”Varje meddelande om att mobiliseringen skall avbrytas är falskt!”

Hur beskriver man nervositeten inför ofärdstider och krigstillstånd för ett folk, som inte har upplevt krig på över 200 år? Jag kan föreställa mig, att svenska folket fick sig ett litet smakprov på detta våren 1940, då tyskarna tågade in i Danmark och Norge. Står vi på tur? Blir det vi härnäst? Den gången slapp vi undan med blotta förskräckelsen, men för våra förfäder före år 1814 var detta med krigstillstånd en verklighet, särskilt om vi kommer in på 16- och 1700-talet. Jag tänker på de återkommande krigen mot Danmark och Ryssland, ibland t.o.m. på svensk mark, men för det mesta på bortaplan. Trettioåriga kriget, som kostade så många unga svenska pojkar livet, utspelades t.ex. uteslutande i Tyskland och i angränsande länder.

b2ap3_thumbnail_James-Bond_20151115-195736_1.jpg 

Det kalla kriget, som vi trodde tog slut omkring 1990, men som tycks ha blossat upp igen, var det egentligen ingen som begrep sig på. Vad handlade det egentligen om och vad ville de olika deltagarna. Handlade det om världsherravälde eller bara om pengar? Handlade det om styvnackad stolthet och en stiff upper lip, eller fanns det ideologiska bevekelsegrunder? Eller var det bara fanatism, barbari och enfald, liknande det vi nu ser prov på? 

Domedagskänslan på den tiden fångade min bror, ordkonstnären Clas Rosvall, skickligt i en av sina dikter, samlade i häftet ROSVALLITTERATIONER, från 1985. Då hade muren ännu inte fallit, och Sovjetunionen, officiellt benämnt USSR, existerade fortfarande. Låt oss hoppas att nedanstående rader inte blir aktuella igen …

URSÄKT

Ursäkta Undertecknades Urbota

Uridiotiska Uppförande.

Ursäkta Utstuderade Utsugningen,

Utplundringen, Utarmningen.

Ursäkta Unkna Urskuldanden,

Usla Undanflykter,

Uppenbara Uraktlåtenheter.

Ursäkta Utsvultna U-länders

Utståndna Umbäranden

Ursäkta Urdumma Underrättelse-

verksamheters Underligheter.

Ursäkta Ursinniga

 Utrikespolitiska Utfall,

Uppförstorad Uppbragthet,

Upphettade Umgängesformer.

Ursäkta Upprustningen …

Ursäkta Utvecklingen;

Upprinnelsen, Uppladdningen,

Uppmarschen, Upptrappningen

… Utbrottet

Ursäkta Urskiljningslösa

Utbombandet, Utrotandet,

Utsläckandet, Utplånandet.

Ursäkta Utgången, Undergången.

Ursäkta, Urmoder

Ursäkta, Urfader

Ursäkta, Universum

Underdånigast

USA    USSR

*************************************************************************************************

Teds tillägg: 

Ursäkta detta för en släktforskarblogg kanske allt för politiska inlägg, men i dessa dagar kan ett sådant övertramp måhända accepteras ... 

När jag vaknar till lördagens nyhetsflöde förlorar släktforskning och arkivbesök sin meningsfullhet. Vad tjänar det till? Kommer jag eller någon i min släkt att ha glädje av min släktforskning i framtiden? Eller ska det samhälle som tidigare generationer byggt upp nu raseras? Glädjen med släktforskningen försvann nästan, trots att den här helgen är en viktig släktforskarhelg.

Terrordåd är fruktansvärda, oavsett var och när de sker.

Människor har förstås alltid varit utsatta för terror på olika sätt. Våra förfäder var långt ifrån förskonade, med alla de krig som svenska soldater skickats ut i. Och långt före det kunde hela byar brännas ner och skövlas, både hus, djur och människor, det har arkeologiska utgrävningar visat. När danskarna överföll stadsborna i Västervik 1452, 1517, 1612 och 1677, det var ju också terrorhandlingar. Stadsbor slogs ihjäl skoningslöst.

Den 2 juni 1780 överfölls fartyget Pathrioten från Västervik av sjörövare under en resa på Medelhavet från Lissabon i Portugal till Genua i Italien. Sjörövarna dödade tio av besättningsmännen och samtliga passagerare ombord. Nio av de dödade i besättningen kom från Västervik och finns omskrivna i dödboken. Prästen skriver att de blev nedskjutna och med sablar och knivar ”ömkligen mördade” av sjörövarna som bordat skeppet. Tre besättningsmän klarade sig undan ”rövarnas blodtörstiga och gruveliga” framfart och kunde sedan berätta om vad som hänt.

Bild från dödboken Västervik C:5 sidan 637, Arkiv Digital.

Det går naturligtvis inte att jämställa med händelserna i Paris, som är ett så mycket större hot mot hela det samhälle som vi känner det idag.

Vi som släktforskar möter ibland ofattbar död och elände, men vi kan nog avskärma oss en hel del eftersom det är historia. Men det som händer idag, det är ju nu och vi vet inget om framtiden. När jag släktforskar sitter jag med facit i hand, eftersom jag själv finns här. Generationerna har överlevt. Men kommande generationer? En sådan här dag oroar jag mig för mina barnbarns uppväxt och fortsatta liv.

Släktforskningen brukar kunna skingra tankarna och oftast helt uppsluka mig och ta hela min uppmärksamhet i anspråk. Men inte den här helgen.

Min farfars morfars farfar Per Jönsson (1816-1874) var länge ett av släktträdets mysterier. Jag hade inga problem med att hitta hans föräldrar och ursprung, men framåt i tiden gick det svårare. Per flyttade nämligen ofta med sin familj, och under femton års tid bodde de i sammanlagt sex olika byar i fyra olika församlingar där Per omväxlande tituleras torpare, husman och mjölnare. Efter otaliga hopp mellan diverse husförhörslängder hittade jag en notering om att han flyttade med sin familj till Landskrona 1854, men eftersom denna ganska stora församling saknade inflyttningslängder lade jag dem åt sidan.

Något senare lyckades jag lokalisera familjen igen – de bosatte sig tydligen i fiskeläget Borstahusen i utkanten av Landskrona, där hustrun Anna Catharina Andersdotter avled i tuberkulos 1864. Per förblev då änkling i hela nio år innan han gifte om sig 1873, men bara ett år senare – den 28 april 1874 – slutade han sina dagar, femtioåtta år gammal. Min första tanke var att han måste fallit offer för tuberkulosen, men när jag letade fram SCB-utdraget över Landskrona stadsförsamlings dödbok 1874 fick jag en mindre chock. I rutan för dödsorsak kunde jag nämligen klart och tydligt läsa »Suspensio (Suicidium)». Det gick en rysning längs ryggraden, för när jag slog upp suicidium i ett latinskt lexikon bekräftades min gissning – självmord. När jag sedan slog upp ordet suspensio hänvisades jag till ordet suspendo, »att hänga upp, suspendera», så min förfader hade alltså begått självmord genom hängning!

b2ap3_thumbnail_2015-07-15-13.20.56.jpg

Varför valde han att avsluta sitt liv på detta sätt? Barnen var visserligen stora nog att klara sig själv, men han hade ju bara varit gift i ett år? Vad hade egentligen hänt? Jag hoppades att död- och begravningsboken i original skulle ge fler uppgifter än SCB-utdraget, men eftersom detta fynd gjordes för flera år sedan, innan kyrkoböckerna efter 1860 hade digitaliserats, fick jag bege mig till landsarkivet i Lund. Där beställde jag fram Landskrona F:1 (död- och begravningsboken 1862-1880), men tyvärr anges dödsorsaken även där vara »Suspensio Suicidium», utan någon uppgift om hur eller varför. Jag var alltså tillbaka på ruta ett.

Jag sökte vidare. Kanske fanns det något i domböckerna? Jag studerade arkivförteckningen noggrant, och beställde till slut fram Landskrona rådhusrätts domböcker i civilmål (AIb:26) samt brottmål (AIc:25) för året 1874, men inte heller där fick jag något napp. Jag pratade med den tjänstgörande arkivarien, som förklarade att eftersom självmordet skett så pass sent under 1800-talet var det inte säkert att man genomfört någon rättslig undersökning, om det var uppenbart att det rört sig om ett självmord. Ännu en gång slungades jag tillbaka till ruta ett.

Jag släppte hela grejen, men några år senare fick jag kontakt med en av farfars mors sysslingar, som inte bara bodde i Landskrona utan även hade släktforskat själv. Han kände mycket väl till släkten i Borstahusen, och hade även hört talas om vår gemensamme anfaders självmord 1874. Han berättade att huset fortfarande finns kvar, och att bjälken han hängde sig i ännu är synlig. Nu fick jag alltså veta exakt hur självmordet gått till, men den stora frågan kvarstod – varför?

Ett år senare återvände jag till landsarkivet, där dödboken undersöktes på nytt. Det fanns ett streck i kolumnen för läkarattest, så en läkare hade alltså infunnit sig efter självmordet och bekräftat dödsorsaken. En sådan attest borde ju finnas bland dödbokens bilagor 1874, så jag beställde fram volym HVI:3 ur Landskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv (bilagor till dödboken 1870-1886) och började bläddra. Attest efter attest dök upp, 1870... 1871... 1872... 1873... 1881?! Jag bläddrade igenom den digra högen en andra gång, men kunde bara konstatera att bilagorna för åren 1874-1880 var spårlöst försvunna. Tillbaka på ruta ett för tredje gången. För säkerhets skull tänkte jag även undersöka Landskrona kämnärsrätts dombok 1874, men blev då snabbt varse att kämnärsrätterna upphörde redan 1849 – hade jag förväntat mig något annat?

b2ap3_thumbnail_2015-07-15-12.49.54.jpg

Det kändes minst sagt hopplöst, men jag vägrade acceptera tanken på att aldrig få veta varför min förfader tog sitt liv. Jag begav mig därför till Universitetsbiblioteket i Lund – kanske stod det något om självmordet i dagstidningarna? Jag undersökte noggrant förteckningarna. Landskronaposten gavs ut 1896-1915, så den var inte aktuell. Korrespondenten från Landskrona gavs tydligen bara ut sporadiskt mellan åren 1850-1878, med en rejäl lucka i utgivningen 1870-1876, så där hade jag inte heller nåt att hämta. Fanns det inga fler Landskronatidningar då? Jodå, Nya Landskrona tidning, men den gavs bara ut åren 1871-1873 och 1875-1876, så exakt det år jag var ute efter gavs det alltså inte ut några tidningar i staden. Jag började söka mig utåt från Landskrona, men det visade sig att Helsingborgs Dagblads utgivning började först 1884 medan Engelholms Tidning – som visserligen började utges kontinuerligt redan 1867 – inte nämnde ett ord om Per Jönssons självmord. Jag hittade dock en hel del andra självmord i denna tidning, så långt bort som i Stockholm och Värnamo, men om min förfader yppades inte ett ord.

Vid det här laget hade jag hamnat på ruta ett så många gånger att jag tappat räkningen, men jag ville ju så gärna veta. Jag plöjde åter igenom förteckningen av dagstidningar, och hade nästan gett upp hoppet när jag fick syn på en tidning vid namn Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Den gavs ut under året 1874, men i ärlighetens namn hade jag ingen större förhoppning om att det skulle leda nånvart. Jag bar dock med mig filmrullarna till läsplatsen, trädde fast filmen på spolarna och vevade sakta från slutet av april och framåt. Av erfarenhet visste jag att äldre tiders tidningsnotiser om självmord brukar ha ett inledande »Sjelfmord» i tjock, svart stil, så där jag satt jag i läsapparatens dunkla sken och mumlade för mig själv »Sjelfmord... sjelfmord... sjelfmord...». Plötsligt hoppade jag till, och mitt hjärta slog snabbare när jag sakta läste den lilla notisen i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 1 maj 1874:

b2ap3_thumbnail_Sydsvenska-Dagbladet-Snllposten-1874-05-01.jpg

»Sjelfmord. Qvarnbyggaren Per Jönsson i Borstahusen har i ett anfall af fyllerigalenskap afhändt sig sjelf lifvet medelst hängning. Han efterlemnar enka och 6 barn» 

Efter åtta långa år fann jag alltså äntligen svaret på varför min förfader tog sitt liv den där tisdagen i april 1874. Det är nästan löjligt hur några rader i en gammal dagstidning kan betyda så mycket, men under alla år hade det verkligen känts som omöjligt uppdrag. En skicklig släktforskare vet emellertid att inget uppdrag är omöjligt – det tar bara lite längre tid ibland.

Häromdagen damp tidskriften GENEALOGEN - Norges svar på Släkt och Hävd - ned i brevlådan. Det är en ytterst seriös produkt, med en viss fäbless för 1600-talsgenealogi. På sidan två fick jag emellertid syn på en liten annons, som verkligen inte andas 1600-tal:

LAN-party for slektsforskere 14. til 15. november

... står det faktiskt, och den förklarande texten berättar följande:

Det blir foredrag, DNA-hjörne, konkurranser, tips og triks, enkel servering og sist men ikke minst: Mye slektsforskning og moro. Ta med slektsgåter, så löser vi dem i fellesskap.

Vad trevligt detta låter! Speciellt "Mye slektsforskning og moro". Mycket roligare än de Tupperware-partyn, som jag vid några tillfällen tvingats genomlida. 

Vad är då ett LAN-party? undrar alla över 40. Själv råkar jag veta, eftersom jag många gånger fick skjutsa min yngste son till sådana aktiviteter, bl.a. i Jönköping. Om företeelsen skriver Wikipedia:

Ett LAN-party är när ett antal datoranvändare träffas för att koppla samman datorerna i ett LAN (Local Area Network, Lokalt nätverk). De i särklass vanligaste syften för ett LAN-party är att spela datorspel mot varandra. Storleken på ett LAN kan variera från två till flera tusen deltagare. Förutom dessa syften finns också en social aspekt av LAN-partyn - tävlingar och olika händelser arrangeras ofta, även tävlingar som egentligen inte har något med datorer att göra. Föregångarna för LAN-partyn är 1980- och 90-talens copypartyn och demopartyn. Rekordet för världens största LAN-party innehas av det svenska LAN-partyt Dreamhack som hålls på Elmia i Jönköping. Vintern 2010 sattes det senaste världsrekordet med 12 757 datorer i nätverket bekräftade av Guinness Rekordbok. Totalt checkade man in omkring 13 000 personer i entrén, vilket inkluderar besökare, funktionärer och sponsorer.

b2ap3_thumbnail_LAN-2.jpg

Som förälder tyckte man kanske att en megahelg med 13 000 andra datanördar, där man lever och andas mer eller mindre groteska dataspel, är det man minst av allt önskar sina ättlingar. Barn skall vara ute i friska luften, leka och härja, bygga kojor i skogen och i värsta fall sparka boll, inte sitta framför skärmen dagar och nätter igenom. Men om vi bortser från detta; Skulle konceptet kunna översättas till våra förhållanden? Hur skulle ett LAN-party för släktforskare, och i synnerhet nybörjare, kunna gå till?

Man tänker sig en stor lokal, med blixtsnabb uppkoppling och goda datorer, en för varje deltagare. Alla kan samtidigt se den stora superskärmen längst fram, där olika föreläsare/guider demonstrerar olika dataprogram, sajter, register, forskningsmetoder och läsning av gammal handstil. Efter varje genomgång är det fritt fram för deltagarna att själva pröva på. Ibland lägger man ut små frågor eller genealogiska problem, som deltagarna får försöka lösa, var för sig eller i grupp. Någon liten tävling kan kanske också få plats i konceptet. Avbrott för mat och fika och kanske lite underhållning - och sedan raskt tillbaka till datorerna ...

Man skulle också kunna tänka sig nischade LAN-partyn: Mantalsforskning, Soldatforskning, Emigrantforskning, DNA o.s.v. Eller kanske "Släktforskning för ungdomar" och i synnerhet "Släktforskning för invandrare" med uppkoppling till arkiv och föreningar i ursprungsländerna. 

Klart är, att släktforskarrörelsen måste hitta nya umgängesformer och sätt att sprida intresset för släktforskning. LAN är kanske framtidens melodi? Såväl för Sveriges Släktforskarförbund som för de lokala föreningarna och studieförbunden!

Vem tar emot passningen?

I min släktforsknings barndom tog jag mig snabbt an farfars mormor Cecilias anor, och klättrade utan problem ner till hennes morfar Gustaf Jacobsson som sades vara född i Lund den 12 mars 1799. Detta bekräftades av Lunds stadsförsamlings födelsebok, som avslöjade att han var son till borgaren Jacob Dahlman och hans hustru Karna Lundgren. Längre än så kom jag dock inte, för Lunds första egentliga husförhörslängder börjar först under 1810-talet och i dem finns inga spår efter familjen Dahlman. Jag lade därför Jacob och Karna åt sidan, men många år senare hittade jag dem av en ren slump. Det visade sig att de hade flyttat från Lund till Hofterup där Jacob Dahlman tydligen var född, enligt husförhörslängderna, den 26 november 1761. 

b2ap3_thumbnail_Gustaf-D.-Hamilton-f-MG-2007-05-08.JPG

Gustaf David Hamilton (1699-1788); general, fältmarskalk, greve till Barsebäck och herre till Hofterup (porträtt på Barsebäcks slott; foto: undertecknad).

Jag letade fram Hofterups äldsta kyrkobok, och hittade mycket riktigt Jacobs födelsenotis 1761: »November. d: 26. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs son, som döptes Dom: 1. Adventus, och kallades Johan Jacob». Faddrar var komministern Nicolaus Hofverberg, trädgårdsmästaren And. Winckler, jungfrun Stina Bleckman samt jungfrun Rachel Hofverberg som bar barnet. Vad var detta för spännande familj? Jag bläddrade igenom Hofterups födelsebok på jakt efter fler barn till denne klockare, och fick en chock när jag hittade Jacobs äldre syster Johanna Jacobinas födelsenotis i oktober 1759:

»d: 13. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs dotter, som döptes Dom: 18. post Trinitatis, och kallades Johanna Jacobina. Faddrar. H:r Grefwe och Generalen Hamilton. H:r Häradshöfding Möllerheim. Högwälb:na Fröken Hedevig Hamilton bar barnet. Fröken Charlotta Hamilton.»

När äldre systern Margareta döptes 1757 var samma personer faddrar, förutom att fröken Hedvig var utbytt mot grevinnan Hamilton i egen hög person som bar barnet. Numera vet jag att det inte var helt ovanligt att adelspersoner närvarade som faddrar vid sockenbornas barndop, och Barsebäcks slott ligger dessutom bara ett stenkast från kyrkan, men på den tiden var jag eld och lågor. Vem var egentligen denne klockare Anders Dahlman, och varför var grevefamiljen Hamilton faddrar åt hans barn?

b2ap3_thumbnail_2015-08-10-15.57.55.jpg

Här, i den vackra medeltida dopfunten i Dalby kyrka, döptes Anders Dahlman den 13 november 1731 (foto: undertecknad).

Det visade sig att Anders var född den 6 november 1731 i Dalby socken, strax utanför Lund, som son till Jacob Dahlman och hans hustru Ingar Nilsdotter. Fadern var korpral vid Södra skånska kavalleriregementet, och hade suttit i rysk fångenskap i Alapaevsk sedan han tillfångatagits i slaget vid Poltava 1709, något jag bloggat om tidigare. Katekismilängderna för Dalby avslöjar att korpral Dahlman var en av få i socknen som både kunde skriva, läsa och förstå katekesen med spörsmål och huvudstycken, så antagligen undervisade han sönerna på egen hand – Anders blev ju som bekant klockare, medan yngste sonen Michael (1737-1820) slutade sina dagar som bokhållare och assessor i Stockholms stads inkvarteringskommission. Fadern avled 1744, och i februari 1748 skrevs Anders in som elev vid Helsingborgs skola där han fortsatte sina studier.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08_20151101-103947_1.JPG

Barsebäcks kyrka, där Anders Dahlman spenderade många arbetsdagar i klockarstolen och kyrktornet (foto: undertecknad).

Ingenting är känt om hans skoltid i Helsingborg, ej heller vad han gjorde under de kommande åren, men 1753 dyker han upp i Barsebäcks socken. Församlingens gamle klockare hade avlidit i januari detta år, och tydligen hade Anders sedan dess vikarierat i klockartjänsten. Uppenbarligen hade han gjort detta till sådant nöje att greve Gustaf David Hamilton, som innehade patronatsrätten till Barsebäcks församling, ville ha honom som ordinarie klockare. I ett brev till biskopen i Lund daterat november 1753 skriver greven att därför

»har iag nu i anseende till denne Anders Dahlmans under then tiden försporde stilla och skickeliga upförande, samt befundne goda Kundskap och erfarenhet uti läsande och skrifwande, att thermed kunna gå församlingens Barn och ungdom tillhanda, så mycket häldre welat antaga och lemna honom min kallelse till Klåckare syßlan wid Barsebecks och Hofftärups församlingar, som både herr Probsten Hofwerberg och samtelige församlingens ledamöter förklarat sig wara med honom mycket wähl nögde.»

Greven bad biskopen om en fullmakt på klockarsysslan i Barsebäck, vilket också skedde. Anders var nu tjugotvå år gammal, och kunde nog inte ana att han skulle sitta vid denna klockarlägenhet i hela sextio år. De första åren gjorde han inget väsen av sig, utan arbetade tyst och flitigt som en god klockare förväntades göra samt gifte sig 1754 med grevefamiljens kammarjungfru Anna Catharina Göthberg och fick i rask takt fyra barn, varav två avled i späd ålder. Efter femton års lugn skapade han dock sitt första (och enda) rabalder i stiftet. Våren 1769 uppstod nämligen oroligheter i Harjagers och Rönnebergs kontrakt, då häradsprosten Paul Klintberg anmälde till biskopen att klockaren Johan Åkerman i Örja hade innehaft ett cirkulärbrev som häradsprosten ansåg »till det minsta innebära en oordentlighet som förmodligen icke får tillåtas bland klockare». Biskopen inkallade genast klockaren Åkerman, som berättade att han haft ett möte med klockarna i Billeberga, Svalöv, Kvistofta och Barsebäck.

Det visade sig att det var den sistnämnde klockaren, Anders Dahlman i Barsebäck, som hade tagit initiativet till det otillåtna cirkulärbrevet mellan klockarna. Han hade velat diskutera »några ärender, som kunna röra dels deras egen dels deras hustruers wälfärds befordran», och föreslog då inrättandet av en änkekassa för klockaränkor, samt förbättringar av de skånska klockargårdarna och -lönerna, något han tänkte ansöka om hos riksdagens bondestånd. Anders hade alltså försökt starta en social reform som skulle förbättra villkoren för dåtidens lärarkår och deras änkor, men hans initiativ uppskattades inte av biskopen och domkapitlet som »dem strängeligen förmante, at noga taga sig till wara för dylika samlingar, som kunna gifwa anledning till sammansättning; hwilcket de och på det högsta lofwade efterkomma, med anhållan om tillgift uti hwad de härutinnan af enfalldighet och oförstånd kunna hafwa felat». Det blev alltså varken någon änkekassa eller förbättrade klockarlöner den gången, och klockaren Dahlman återgick till stillheten i sina lantkyrkor vid Öresundskusten.

b2ap3_thumbnail_Bouppteckning.jpg

Anders Dahlman hade liksom brodern Michael en oklanderlig handstil, och användes därför flitigt av häradsrätten för att kopiera bouppteckningar. Här är ett exempel ur husmannen Håkan Jönssons bouppteckning 1784, som är »Rätteligen Afskrifwit» (ur Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:3, bild 67 hos ArkivDigital).

Anders Dahlman skötte därefter klockarsysslan utan minsta anmärkning. Han sysselsatte sig med alla de vanliga klockargöromålen, och i Hofterup (där klockargården låg) undervisade han även barnen under större delen av året. Eftersom socknen  saknade skolhus skedde undervisningen i klockargården, och för detta besvär fick han årligen 3 daler och 32 öre. Lönen var som för de flesta klockare inget att ropa hurra för. Klockargården gav varje år blott 2 ½ tunna korn och råg samt 4-5 lass hö och torv som skulle täcka husbehoven, medan den ordinarie lönen (den så kallade helgonskylden) bestod av ungefär 29 tunnor korn. Eftersom Barsebäcks pastorat var ett så kallat substituteri tvingades klockaren dock lämna 25 1/3 av dessa tunnor till trivialskolan i Lund, och hade alltså endast i behåll 3 1/3 tunnor varav en tredjedel betalades i skatt. Vid de tre stora högtiderna (jul, påsk och pingst) fick han årligen 5 riksdaler specie sammanlagt, och under påsken skulle dessutom varje gård betala så kallad »påskmat» till klockaren. Om detta skriver kyrkoherden Hofverberg till biskopen 1780 att

»ett litet bröd, en så kallad tunnkaka, en half gåse-sida och ett halft tiog ägg, har han wäl i behåll; men måste så godt som tiggat och ofta gå miste deraf hos åtskillige wekudagsbönder, som sielfwa äro utfattige».

Det var uppenbarligen inte så lätt att få ekonomin att gå ihop som klockare. De övriga inkomsterna berodde helt på församlingarnas givmildhet vid bröllop, barndop, kyrkogång och så kallad likstol, då klockaren kunde få några ören som tack för väl förrättad tjänst. Anders Dahlman arbetade dock bra trots sina ringa lönevillkor, och i de ovan nämnda brevet 1780 skriver kyrkoherden Hofverberg vidare att Anders

»åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare substituter i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Anders Dahlman tycks ha varit en vital gammal man. Han blev far sista gången vid sjuttiotvå års ålder, och fyra år senare reste han till Lund för att närvara som fadder vid yngste sonsonen Anders dop i juli 1807. Till skillnad från många andra klockare hade han aldrig någon medhjälpare i klockarsysslan, utan skötte alla bestyr på egen hand livet ut. Den 10 november 1813 skildes till slut den strävsamme gamle klockaren från de kyrknycklar som greve Hamilton hade lagt i hans hand 1753, och efter sextio års slit med barnundervisning, vaccinationer, gudstjänster och begravningar fick Anders Dahlman äntligen lägga sig till ro.

I Södermanland med dess många herrgårdar finns det också gott om dagsverkstorp. Torpare vid dessa utförde dagsverken vid godsen samtidigt som de skulle sköta sitt eget torp, och ibland krockade dessa intressen.

Erik Persson föddes 1675 vid Sjölöten i Husby-Oppunda socken och övertog runt 1702 torpet efter sin far Per. Ungefär samtidigt gifte sig Erik Persson med Kerstin Eriksdotter, och under det följande decenniet fick de unga tu tre barn. Sjölöten var ett frälsetorp under Husby gård som vid denna tid ägdes av översten och baronen Christer Horn. Frälsefogden Anders Ahlgren hade hand om den dagliga skötseln av godset och dess underlydande ägor.
Vilken sorts dagsverke utförde då Erik Persson vid Husby gård? Detta tiger källorna om, men en inte alltför vågad gissning är att han skötte om gårdens byggnader och bättrade på mureriarbeten. Både hans far Per och sonen Per Eriksson anges vid olika tillfällen vara murarmästare och det är rimligt att anta att yrkeskunskaperna gick i arv från far till son i flera led.
I augusti 1726 avled Erik Perssons far Per och två månader senare, den 26 oktober, hölls en husesyn vid Sjölöten. En husesyn var en genomgång av skicket på byggnader och ägor när en arrendator eller torpare avträdde sitt boställe. Regelbundna husesyner hölls också t ex vid militära boställen. Den här husesynen sköttes av frälsefogden Anders Ahlgren tillsammans med nämndemannen Per Andersson från Gråsta. En i vanliga fall ganska stillsam tillställning blev så dramatisk att händelserna avhandlades vid Oppunda häradsrätt den 20 januari 1727.

b2ap3_thumbnail_Husby-Oppunda-kyrka_7a.jpgHusby-Oppunda kyrka

Husesynen inleddes med att "träta yppats emellan fogden och torparen". Osämja rådde ännu när de vandrade runt på ägorna, och under inspektion av torpets äng muttrade Erik Persson att han minsann ville "sätta yxan uti den som efter honom torpet tillträda skulle". När de så kom tillbaka till torpet ställde sig Erik Persson på backen för att hugga några timmerstockar. Rimligtvis var han upprörd vid tanken på att lämna det enda hem han kände till och ville avreagera sig med fysiskt arbete. Anders Ahlgren anmärkte att det var slöseri på timmerstockar att hugga ved av dem, men Erik Persson svarade att han behövde använda timret för att åtgärda en del byggnader efter husesynen samt att han huggit stockarna på Ösby ägor.

När de därefter skulle gå in i torpstugan utbröt ett nytt bråk. Dörren in till stugan hade en tendens att slå igen av egen kraft, och Erik Persson ville hålla upp dörren åt de andra. Anders Ahlgren tyckte att Erik borde gå in först, men Erik svarade "ära den som ära bör", alltså att fogden borde gå före. Bomboksprotokollet fortsätter så "uppå nämndemannens anmodan har fogden stigit in före". Det är lätt att föreställa sig att nämndemannen, Per Andersson i Gråsta, vid det här laget var rejält trött på kivet mellan Anders Ahlgren och Erik Persson och ville slutföra husesynen så snabbt som möjligt. De behövde då gå in i stugan för att besikta densamma och det spelade ingen större roll vem som gick in först, påpekade säkert en något irriterad Per Andersson. Anders Ahlgren klev in först och hade alltså ryggen mot de andra. Bakom honom kom Erik Persson som fortfarande höll i yxan som han huggit timmer med. Över dörren satt en klinka som var lite skev, och den effektive Erik Persson ville nu passa på att fixa till den när han ändå gick förbi med rätt redskap i handen. Han kastade därför yxan med full kraft mot klinkan och lyckades böja till den. Att Anders Ahlgrens huvud befann sig någon decimeter från samma klinka när Erik kastade yxan var helt enkelt en ren tillfällighet, hävdade Erik Persson inför häradsrätten. Märkligt nog trodde inte rättens ledamöter på hans logiska förklaring. Omedelbart efter denna hårresande händelse arresterades Erik Persson och satt fängslad i tio dygn på slottet i Nyköping. Han dömdes av häradsrätten till ytterligare åtta dygns häkte samt att böta sex daler silvermynt till Anders Ahlgren.

Varför var då Erik Persson så gramse på fogden? Jo, Anders Ahlgren hade två olika roller under husesynen. Han var inte bara markägarens representant utan även den tillträdande innehavaren av Sjölöten. Husesynen sköttes alltså inte av någon opartisk part utan som nästa innehavare var Ahlgren förstås intresserad av att mark och byggnader var i perfekt skick så att han inte behövde göra några kostsamma investeringar. Att fogden själv skulle överta Sjölöten indikerar dessutom att både Erik Persson och hans far Per med sina utmärkta murerikunskaper också hade vårdat torpet och dess ägor väl.

På Släktforskardagarna i Nyköping hölls två föredrag om torparnas tillvaro. Det ena av dessa, Kalle Bäcks föredrag om torpare och backstugusittare under 1800-talet, sänds idag på Kunskapskanalen.

Möt Gerald Fowlkes, en charmig och prydligt klädd gentleman i sina bästa år (62), bildad och artig och med snyggt grått hår. Fritidssysselsättning: Släktforskning. Specialitet: Mord. Gerald har utarbetat en fantastisk antavla, komplett i minst 10 generationer, för sig själv och med utförliga uppgifter om alla sidogrenar, ingifta och sammanbragta. Så ger han sig ut på jakt. Var? Jo i de många släkttidskrifternas frågespalter. Detta utspelar sig i början av 1960-talet, långt före Internet och Anbytarforum ...  Av och till får han napp d.v.s. frågor där hans egna förfäder eller anhöriga förekommer, och där han kanske kan hjälpa till. Han tar genast kontakt med frågeställaren, som för det mesta är en äldre dam, förmodligen medlem i det stolta sällskapet Daughters of the American Revolution, och föreslår ett sammanträffande (eftersom han "råkar" vara i sta'n). Förutom kaffe och kakor samt själva anbyteriet, passar Gerald på att försäkra sig om att värdinnan är dels änka, dels välbärgad och helst barnlös. Stämmer dessa förutsättningar, släpper han på hela sin förödande charm, och offret är chanslöst. Efter en lycklig period av intensiv uppvaktning, med blommor, choklad, middagar, utfärder och konsertbesök, blir det förlovning och giftermål. Att bruden är tio eller femton år äldre spelar ingen roll. Efter bröllopsresa och några lyckliga månader tillsammans avlider den nya Mrs Fowlkes plötsligt i en olyckshändelse, eller i obestämbara magplågor. Gerald, den förtvivlade änkemannen, säljer huset och aktierna och flyttar till okänd ort ...

Detta är en komisk chocknovell av författaren Donald E Westlake, som i svensk översättning av Birger Hultstrand ingår i novellboken Hitchcocks Bästa, Chocknoveller och TV-thrillers av Skräckens Mästare" - Fjärde samlingen - utgiven av Åhlén & Åkerlunds förlag 1963.

b2ap3_thumbnail_solovar.jpg

Fiktionen åsido, kan företeelsen Gerald Fowlkes ha funnits i verkligheten? Eller finns han? Sol-och-vårare känner vi ju till, samvetslösa skojare som skickligt parasiterar på sina kvinnliga offer för att sedan, när pengarna tagit slut, lämna dem åt sitt öde. Men inte urartar det hela till mord? Nej, därtill är de svenska arvslagarna allt för strikta? Offren är förmodligen potentiellt mera värda vid liv än som vackra lik. Nyheten att EU:s arvslagar nu snart skall börja gälla även för oss svenskar bör dock tas på största allvar av rika svenska änkor, bosatta t.ex. på den spanska solkusten. Plötsligt är det kanske inte barnen som med automatik ärver, utan i stället den charmige och prydligt klädde gentlemannen i sina bästa år, som hon oförsiktigt gått och gift om sig med ... Nedanstående kontaktannons visar under alla omständigheter prov på stor flexibilitet vad gäller åldern på den sökta kvinnliga livskamraten och hjärtevännen:

b2ap3_thumbnail_20-75.jpg

Och motsatt? Finns det unga, vackra men utstuderade flickor, som gifter sig med rika änkemän, 30 eller 40 år äldre än de själva, och som sedan på lämpligt sätt tar dem av daga? Ibland undrar man? I min egen forskning har jag exempel på en kvinna som gifter sig fyra gånger och raskt blir änka varje gång. Mina läsare har kanske exempel på män eller kvinnor från fordom, som lyckats bli gifta ett ännu större antal gånger? 

Hur gick det då för Gerald Fowlkes?

Utan att avslöja allt för mycket kan jag berätta att han till sist fann sin överman, eller kvinna, rättare sagt.

En sådan här helg tänker vi på de döda, de flesta av oss, tror jag.

På makens föräldrars grav brinner ljus sedan i förrgår men min mammas grav ligger över 30 mil härifrån så det blev inget besök där för mig. I stället gick jag en runda i skogen på allhelgonadagen igår och funderade över både livet och döden.

Min mamma gick bort sommaren 2009, efter en ganska kort sjukdomstid. Hon var då 84 år och jag hade alltid trott att hon skulle leva tills hon blev minst 100. Vi hann träffas på sjukhuset och mina vuxna barn var med. När barnen och jag åkte hem förstod vi ju att det kunde bli sista gången, även om jag planerade att åka tillbaka några veckor senare. Det blev sista gången jag träffade min mamma. Jag är tacksam att mina barn var med och fick träffa sin mormor då, sorgen blev lättare att bära tillsammans.

När mamma sedan lämnade oss kunde vi, pappa och mina syskon, ta farväl av henne på sjukhuset samma kväll. Det vår då den verkliga sorgeprocessen började. Fram till dess hade jag inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Att min mamma var död. Hon som alltid funnits.

Min mamma Gertrud. För över 60 år sedan med mig på armen en vinterdag och mina två äldre bröder
bredvid. Och så porträttet från ungdomen.

Vi begraver våra döda för att vi är civiliserade människor med en abstrakt föreställningsvärld och omsorg om våra anhöriga. Vi behöver våra ceremonier för att göra sorgen hanterlig, så tror jag. Men för mig blev inte begravningen det avsked det annars brukar vara, det vara bara en del av en mycket längre process. Så kanske det oftast är för den som är nära anhörig? Mitt avsked, det skedde mer på sjukhuset än vid begravningen. Eller snarare började där. Begravningen ser nog de flesta som en möjlighet att på något sätt avsluta sin relation med den döde, om det inte är en nära anhörig. Då är det annorlunda.

Det tog nog ett år, sorgeåret man talar om, innan vi vant oss vid att mamma inte fanns hos oss längre. Men de döda finns ju alltid kvar ändå, vi glömmer ju inte.

Det är ju så många döda som levt före oss. Eftersom jag släktforskar skulle jag kunna räkna ihop alla de jag känner till och vet namnen på. Men vad tjänar det till? Alla de döda före dem, hundratals och tusentals år tillbaka, dem vet jag ju inget om men de har också fört sina gener vidare till mig.

Jag kan sörja de döda jag kände, min mamma, mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder, ett par kusiner, vänner, arbetskamrater som lämnat livet alldeles för tidigt.

När jag släktforskar kan döden tyckas prosaisk när jag läser korta noteringar om död och begravning i kyrkböckerna. Men så var det naturligtvis inte.

Alla dessa små barn som dog. Igår letade jag uppgifter om en familj med åtta barn, sju av dem dog före föräldrarna. Vilket tungt liv det måste ha varit för dem!

Ibland har döden varit så tragisk att prästen inte kunnat hålla sig utan ryckts med i känslostormen. I dödboken i Vamlingbo på södra Gotland kan vi läsa detta från 1827:

Källa: Vamlingbo CI:1 (1775-1840) Bild 2030 / sid 386, Arkiv Digital.

Den 25 september 1827 begav sig tre män ut i en båt för att fiska. Det var Lars Jacobsson från Bonsarve, hans äldste son Hans och grannen Botel Christensson i Austres. Sonen Hans är bara 23 år gammal, han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurin. Prästen skriver i dödboken om Hans och hans hustru, den 21-åriga gravida Anna Severinsdotter att de: ”…voro endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud hugsvale och tröste dem!”.

Jag känner sorgen i hjärtat varje gång jag läser detta.

Far och son begravdes i en och samma grav. Lars Jacobsson och hans son finns i en sidogren i mina barns fars släkt. De är två av de många döda som levt före oss.

En av de mest spännande möjligheterna med att använda DNA i släktforskningen är att du kan kartlägga hur delar av din släkt förflyttat sig under tusentals år. På vägen kan du få reda på att du är släkt med en och annan förhistorisk människa, vars kvarlevor hittats vid någon arkeologisk undersökning.

Män kan göra detta genom att DNA-testa sin Y-kromosom (som ärvs från den raka fädernelinjen) och både kvinnor och män kan testa sitt mitokondrie-DNA (som ärvs via den raka mödernelinjen). Som svar på ett sådant test får du veta din så kallade ”haplogrupp”. En haplogrupp är benämningen på en grupp av människor vilka delar en gemensam anfader/anmoder och som har ärvt en särskild mutation av honom eller henne. När du vet din haplogrupp kan du få en bild av hur din fäderne- eller mödernelinje förflyttat sig genom årtusendena (se t ex kartan här nedan).

Här finns alltså stora möjligheter till släktforskning i tiden före de skriftliga källorna. Men de första ord en nybörjare inom DNA-släktforskningen brukar uttala när han eller hon får sitt testresultat är: -Hjälp! Vad betyder det här?!

Och det är inte så konstigt, för namngivningen av alla de hundratusentals grenar (haplogrupper) som ingår i det stora släktträdet för världens alla människor är inte helt enkel att få grepp om. Framförallt kan namnen på haplogrupperna i det manliga släktträdet vara knepiga att förstå. Jag tänkte därför försöka kasta lite ljus över hur du ska förstå svaret på ett test av din Y-kromosom, ett så kallat YDNA-test.

Wordcloud850px.png

Koder för YDNA-haplogrupper som finns hos testade personer med rötter i Sverige. Storleken på koden visar hur vanlig den är bland de testade i det så kallade ”Sverigeprojektet” hos Family Tree DNA.

Din plats i trädet

Alla människor härstammar ursprungligen från Afrika och för att beskriva släktskapet mellan alla män har forskarna skapat ett släktträd med ett antal huvudgrenar. Huvudgrenarna har givits varsin bokstav som namn. På varje huvudgren sitter tiotusentals mindre grenar och kvistar. Ett DNA-test visar vilken gren du tillhör. Så långt är allting ganska enkelt.

Y-tree.png

Det som krånglar till det är att resultatet av testet redovisas i form av en kod. En kod som kan variera, trots att det rör sig om en och samma huvudgren. Till exempel betyder både R-M518, R-M198 och R-Z283 att du tillhör huvudgrenen R1a. Så när två personer säger ”Jag tillhör R1a” och ”Jag tillhör R-M512”, menar de samma sak.

De olika koderna står för vilken mutation som testet visar att du bär på. Varje mutation som upptäcks får ett namn bestående av en bokstav och en sifferkombination. Och sedan anges din haplogrupp i form av vilken huvudgren och vilken mutation du har, t ex betyder R-M269 att du bär på mutationen M269, vilken tillhör huvudgrenen R. Känns det krångligt? Egentligen är det inte så svårt, det gäller bara att ta reda på vilken huvudgren din mutation tillhör.

I Sverige tillhör t ex de flesta män gruppen I-M253. I-M253 betyder helt enkelt att personen har mutationen M253, vilken finns på en gren som sitter på huvudgrenen I. Ju mer omfattande test du gör, desto längre ut i trädet placeras du, desto närmare nutid kommer du och desto mer detaljerad släktforskning kan du göra med hjälp av ditt DNA-test.

För att underlätta identifieringen av vilken gren i YDNA-trädet du tillhör har jag här sammanställt en tabell med huvudgrenar och de vanligaste mutationerna som du kan få som svar på ditt första YDNA-test.

Hur tar du reda på en mer detaljerad placering i trädet?

Det svar du får på ett enklare YDNA-test är väldigt ”grunt”, d v s det visar bara vilken av trädets grövsta grenar du tillhör. För att komma längre ut i grenverket och få nytta av ditt YDNA-test i släktforskningen, kan du välja två vägar:

1. Få hjälp av experterna att bedöma vilken gren du kan tänkas tillhöra och sedan testa just den mutation som finns på den grenen. Det finns möjlighet att beställa test av en enskild mutation men det finns även paket där många mutationer testas samtidigt. Experthjälp får du genom att gå med i ett projekt som jobbar med just din huvudgren i trädet. Du kan även få hjälp genom att gå med i det så kallade Sverigeprojektet. Det är spännande på detta sätt att leta sig ut i trädets grenverk, mutation för mutation, men det är en lång och omständlig resa. Det går ofta inte att med säkerhet förutsäga vilken gren du tillhör och du riskerar därför att testa många mutationer som det visar sig att du inte har. För att slippa detta är nästa alternativ en mycket snabbare väg.
    
2. Gör testet Big Y. Då testas tio miljoner möjliga mutationer och du får, på en och samma gång, reda på alla mutationer du bär på. Du får med detta veta precis vilken av alla kända kvistar i trädet du tillhör och dessutom bidrar du med ditt resultat till upptäckten av nya kvistar.

Hur tolkar du din lista över matchningar/släktingar?

Förutom att ett YDNA-test berättar vilken haplogrupp du tillhör, får du även en lista på ”matchningar”, alltså andra testade personer som har resultat som ligger nära ditt. ”Nära” betyder inte nära i tiden, för släktskapet kan ligga mer än 1000 år tillbaka. Du kommer därför oftast inte att kunna hitta ert släktskap i några skriftliga källor. För att få reda på hur långt bak i tiden släktskapen ligger krävs ett fördjupat YDNA-test, antingen genom testet Big Y eller genom att testa kända mutationer som uppstått i historisk tid.

På Facebook och andra diskussionsforum ställs ofta frågor om haplogrupper och matchningar. Till exempel ”Jag har fått haplogruppen R-M269 och den ska vara ganska vanlig i Sverige. Ändå tycks jag inte ha så många släktingar. Vad beror det på?” eller ”Jag har fått svar på min morbrors YDNA-test och han är I-M253, är det några av er andra som tillhör samma?”.

På den första frågan blir svaret: -Jo, det är många i Sverige som tillhör R1b (alltså huvudgrenen där R-M269 finns), närmare bestämt ca 20% av befolkningen. Men det finns tiotusentals grenar och kvistar på denna R1b-gren. Och uppenbarligen tillhör du en av de grenar där ännu inte så många har testat sig. Därför får du inte så många matchningar på ditt YDNA-test, men det kommer säkert fler i takt med att nya personer testar sig.

Den andra frågan kan besvaras med. -Ja, det är jättemånga som har samma, det är nästan 50% av befolkningen i Sverige som tillhör grenen I1 (alltså huvudgrenen där I-M253 finns). Den mutationen uppstod för mer än 25 000 år sedan, så det är ganska ointressant vilka andra som har den. Det är först när man börjar jämföra mutationer som uppstått närmare i historien som det börjar bli intressant ur släktforskningssynpunkt.

För att kasta lite mer ljus över hur de vanligaste haplogrupperna grenar ut sig från respektive huvudgren tänker jag i kommande blogg-inlägg gå igenom de olika huvudgrenarna och deras tillhörande grenverk av mutationer. Håll utkik efter det :-)
 

Y-migration.png

På denna karta ser du hur några av de vanligaste YDNA-haplogrupperna migrerat till Skandinavien, från det att de lämnade Afrika för mer än 50 000 år sedan. Med ett DNA-test får du veta till vilken av dessa grupper din fädernelinje hör. Och med förfinade tester kan du även kartlägga förflyttningen på en mycket mer detaljerad nivå fram till idag.

»Detonationen var så stark, att af lufttrycket en mängd fönsterrutor dels inom fabriksområdet, dels i samhället krossades. Få sekunder efter explosionen slogo lågorna ut från byggnaden och gynnad af blåsten spred sig elden med största hastighet till byggnaderna n:r 21, 22 och 23, hvilka samtliga inom en timme nedbrunnit till grunden. […] Beklagligt nog skulle olyckan kräfva icke mindre än tre menniskolif. De omkomna äro 45-årige A. Olin, Saxtorp, samt Bror Olsson och Gustaf Hansson, Annelöf, begge i tjugoårsåldern. […]

Olins lik anträffades förkolnadt mellan vägen och centrifugen i det hus der han arbetade då explosionen skedde. […] Delar af Olins lik fann man ett hundratal meter från platsen. Hufvudet var skildt från kroppen. Af Gustaf Hansson återstod icke mycket, och man kunde endast med största svårighet identifiera honom […]. Ödeläggelsen gjorde ett beklämmande intryck, och öfverallt rådde stark förstämning, ty tanken på de under så ohyggliga omständigheter bortryckna behärskade alla. Det var en hemsk död som skulle möta dessa män.»

Ovanstående rader kan man läsa i Landskronaposten den 23 maj 1919, dagen efter den fruktansvärda olyckan i Annelövs krutfabrik då 200 kilo krut antändes och tre människor fick sätta livet till. En av de omkomna – Gustaf Hansson, eller »Gusse» som han kallades inom familjen – var min farfars morbror. Han är numera relativt bortglömd, men det sägs att han var en levnadsglad ung man som uppskattade en svängom på dansbanan, och eftersom han var både lång och stilig lär han ha varit populär bland traktens damer. Det är alltså inte mycket som är känt om honom, men tack vare artikeln i Landskronaposten vet jag i varje fall hur han slutade sitt liv den där ödesdigra dagen i maj 1919.

b2ap3_thumbnail_Hansson-P-baksidan---med-svart---Elvira-Hansson-Annelv-No-3---med-bltt---Elvira-Hansson-Saxtorp-14-27.jpg

Gustaf Hansson (1895-1919) i mitten tillsammans med sina bröder Julius (1898-1974) t. v. och Henning (1893-1979) t. h. 

Människor har i alla tider fascinerats av döden, men frågan är om inte denna fascination var ännu större förr i tiden. Fruktansvärda olyckor och märkliga dödsfall har lämnat många spår efter sig i källorna, inte minst i dagstidningarna, och om man rör sig längre tillbaka i tiden var både dödsolyckor och självmord fall för rättsväsendet. Om man ska dra det till sin spets var dessutom förfädernas korta tid på jorden i grund och botten en förberedelse inför det eviga livet, så liemannen var ständigt närvarande. Allt detta gör att döden har lämnat efter sig stora mängder källmaterial och andra kvarlevor, som kan ge värdefulla och intressanta uppgifter när man släktforskar.

Jag har tidigare bloggat om hur dagspressen frossade i detaljer när ett självmord ägt rum, och därför är dagstidningarna en ypperlig utgångspunkt när man letar uppgifter om släktingar som tagit sitt liv efter 1863, då självmord avkriminaliserades. Därefter hölls inte alltid rättsmedicinska undersökningar i samband med uppenbara självmord, men före 1860-talet var sådana undersökningar praxis. Det var nämligen viktigt att utröna hur och varför en person avlidit, eftersom livssituation, sinnesstämning och tillvägagångssätt kunde innebära skillnaden mellan att få en någorlunda hederlig begravning på kyrkogården eller grävas ner i skogen av bödeln. 

b2ap3_thumbnail_Malm-1843.jpg

Ur Malmö kämnärsrätts protokoll 1843 23/11; Kämnärsrätten i Malmö, vol. A1A:117 (1843) (bild 6640 hos ArkivDigital).

När min anfaders bror Per Pålsson (1771-1843) hängde sig i Malmö klassades alltså självmord fortfarande som en brottslig handling, och därför finner man en hel del uppgifter i Malmö kämnärsrätts arkiv. I protokollen får man bland annat förklaringen på hans plötsliga självmord, då hans närmaste anhöriga berättade att

»Pehr Pålsson en längre tid varit besvärad af stinkande Rötsår på båda benen, öfver hvilka åkommor han esomoftast yttrat ledsnad och oro fruktande att de skulle engång blifva hans dödsorsak, emedan de alltjemnt förvärrades och voro i hans tanke obotliga. Aftonen d 22 hade samtal varit å bane om nämnde sår, då torparen Jöns Larsson, hos hvilken Pehr Pålsson för lifstiden var inaccorderad, föredragit att Pehr borde rådfråga sig hos någon läkare här i staden, eller och försöka komma in på Lazarettet; men häröfver hade Pehr som vanligt yttrat sin mening om sårens obotlighet och sin ledsnad deröfver».

När det var dags för frukost morgonen därpå hade brorsdottern Elna knackat på hos Per, men han öppnade inte. Hon tog då ett ljus och smög in i farbroderns kammare där hon fann honom död, halvliggande i sin säng med ett snöre om halsen. Per orkade inte längre skämmas över sina stinkande rötsår på benen, och hade helt enkelt bestämt sig för att befria både sig själv och omgivningen.

Även fysiska defekter och ovanliga dödsorsaker var av största intresse förr i tiden, så därför kan man hitta många bisarra notiser i äldre tiders dagstidningar. Min anfaders bror Nils Thorssons (1724-1799) första hustru Christensa Mickelsdotter avled till exempel 1778 i Saxtorp, och i denna församlings kyrkobok kan man samma år kortfattat läsa att dödsorsaken var »nafwel bråk, som först begyntes med Gulsiuka och sedan wattusoten, på 3die året siuk», men Lunds Weckoblad gick uppenbarligen steget längre för den 16 september 1778 publicerade man denna detaljerade artikel:

»Sistledne Onsdag d. 2 Septemb. begrofs i Saxtorp wid LandsCrona en Bonde Hustru, som på 3:dje året dragits först med Gulsot, hwilken sedan förwandlade sig i Watusot och sig i nedra delen af kroppen från naflen, hwilken gaf sig uti i en blåsa som en stör göpne; då sådant ej kunde med medicamenter drifwas och Feltskjärare ej wille taga hål på blåsan, tog Hustrun sjelf en syl och därmed stack hål, då wäl et ämbar watu utran, men på 5:te dagen derefter war blåsan lika stor, fast swulsten mindre än förr, tå hon tog sin syl igen och hälften så mycket watn utrann och åter 3:dje gången inom 14 dagar, hwarigenom krafterna så aftogo, at hon 8 dagar derefter dog, utan at underlifwet war blefwit befriat från watnet».

Dåtidens begravningar var ofta högtidliga tillställningar, och stora folkmassor vallfärdade till »kändisbegravningarna» som inte sällan recenserades i dagstidningarna – man får i regel veta allt från vilka psalmer som sjöngs till vem som skänkt kransar vid graven. När min anfader Johan Carlberg begravdes i Ängelholm infördes till exempel följande notis i tidningen Norra Skåne den 18 juli 1882:

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1882-07-18.jpg

När man upptäcker hemska olyckor, självmord och märkliga dödsfall i släktträdet lönar det sig alltså att se bortom kyrkoböckerna, eftersom döden har lämnat många spår efter sig i källorna. Liemannen var ständigt närvarande i förfädernas liv, och som exempel citerar jag första versen ur den »Integer vitæ» som sjöngs vid Johan Carlbergs begravning 1882:

»Är det då allt hvad vi af lifvet lära,

att till dess början slutet är så nära,

att jordelifvets lycka, fröjd och ära,

sjunker i griften?».

P.S. Ni glömmer väl inte Namn åt de döda (NÅDD)? Projektet kompletterar just nu dödboken med döda under åren 1860-1900 och projektledaren Viktoria Jonasson behöver all hjälp hon kan få, så tveka inte – bli en NÅDD:are du också!

Till helgen är det Allhelgonahelgen,  en tid då många, kanske särskilt släktforskare (?) besöker sina bortgångna nära och kära. Det är en helg då vi särskilt minns våra döda. Vi köper blommor, kransar, och lyktor för att smycka deras gravar och tänder ljus för att lysa upp mörkret. Mörkret som de lämnat efter sig och som många av oss lever i under en längre tid efter ett dödsfall.

På många sätt är detta en nyttig helg. Den enda gången på året egentligen som vi i både Sverige och resten av världen uppmärksammar och minns de som har lämnat det här livet bakom sig. Det är en tid för eftertanke, en påminnelse om att döden finns och att den förr eller senare drabbar oss alla.

Vi är nog många som mist en nära släkting under året. Många församlingar brukar då bjuda in till en minnesgudstjänst under helgen. Man tänder ljus och läser ofta upp namnen på alla de som avlidit sedan förra allhelgonahelgen. Det brukar vara väldigt fint.

Som släktforskare besöker jag ofta kyrkogårdar och kyrkor i jakten på mina anfäder. Även om det ofta bara är en gravsten jag hittar så kan den innehålla mycket information - kanske enda gången man får ett tilltalsnamn på personen t.ex. På de äldre gravarna finns ofta titlar och yrkesbeteckningar och i familjegravarna kan man hitta flera generationer med släktingar.  Ibland finns också bibelord eller andra korta citat som kan ge en bild av hur personen var innan han eller hon lämnade jordelivet.

För några veckor sedan besökte jag en släkting i Västergötland. Förutom att umgås och prata släktforskning hade jag som mål att fotografera klart hela Öttums gamla kyrkogård. Jag har varit där i flera omgångar och fotograferat, men har ofta kommit hem och varit missnöjd med vissa bilder, Därför gjordes nu en sista komplettering innan allt ska ut på nätet. För er som har missat det så finns en pågående gravstensinventering för Sveriges alla kyrkogårdar, där både privatpersoner och kyrkogårdsförvaltningar kan hjälpa till med att bevara de gamla gravstenarna för framtiden. Att stenarna inte kan sparas i all evighet i takt med att samhället bara blir större och större är inte konstigt,. Det är däremot märkligt att så många kyrkogårdsförvaltningar inte känner något som helst ansvar inför att dokumentera sina gravstenar innan de tas bort.

Gravstensinventeringen kommer man åt genom Rötters hemsida under "Faktabanken". Här kan vem som helst gå in och söka bland de gravstenar som redan är registrerade. Sökningen kan göras per län, kommun eller för en specifik kyrkogård. Ytterligare fält möjliggör sökning på ett visst förnamn, efternamn samt födelse- och dödsdatum. Har man tur kan man hitta många släktingars gravar här. Det är ett bra sätt att samarbeta med tanke på att vi numera i allt större utsträckning bor långt ifrån de kyrkogårdar där våra förfäder är begravda.

5.JPG

Så här ser det ut när man söker i gravstensinventeringsdatabasen.

Att registrera en enskild gravsten eller en hel kyrkogård är inte svårt, men det tar tid. Det första man bör göra är att titta under "Inventeringsläge" i Gravstensinventeringsdatabasen för att se vilka kyrkogårdar som redan är bokade och vilka som är lediga för registrering.  Det kan också vara en god idé att höra med den lokala släktforskar- eller hembygdsföreningen om de redan dokumenterat kyrkogårdarna i trakten, för att slippa dubbelarbete. Genom en förening kan man också hitta fler som är intresserade av att hjälpa till med inventeringen - som ett lag går det mycket fortare och är dessutom mycket roligare!

Innan första besöket på kyrkogården gör man klokt i att förbereda sig med karta och en lista över alla gravplatser. På CD-skivan "Begravda i Sverige 2" som Sveriges Släktforskarförbund har gett ut finns ett stort antal kyrkogårdar med och här finns information om de gravsatta med namn och gravnummer. Ibland finns också kartor över kyrkogården. Om detta saknas kontaktar man kyrkogårdsförvaltningen så brukar det gå att lösa. Vissa kyrkogårdsförvaltningar är mycket tveksamma till att lämna ut kartor, men oftast brukar det inte vara något problem när man har talat om vad det är man ska göra för något. Skulle man få problem kan man be Sveriges Släktforskarförbund att ta kontakt.

Med hjälp av CD:n "Begravda i Sverige 2" kan man skriva ut en lista över alla gravplatser och dessutom få dem i kronologisk ordning, från grav 1-299 t.ex.  Detta gör man enklast genom att först klicka på den lilla rutan till höger om fältet för begravningsplats. I rullisten får man sedan upp alla kyrkogårdar i bokstavsordning och högerklickar på den man är intresserad av. Den får då en röd bock framför sig. Klicka sedan på trafikljuset med grön lampa lite längre ner och tryck på "Sök". När du vill skriva ut listan klickar du på "Skriv ut". Välj "Tabell" för att minska antalet uppgifter för varje grav.  Du kan sedan välja att ordna och gruppera efter namn, födelsedatum eller gravnummer. Ta gravnummer och tryck på "Starta".

När fotandet är färdigt är det dags att lägga in alla uppgifter. Varje gravsten registreras separat. De uppgifter som ska in är t.ex. vilka personer som ligger i graven, gravnummer och så en avskrift av vad som står på gravstenen. Allra sist laddar man upp en bild på stenen, t.ex. från en mobiltelefon eller digitalkamera.

Själv har jag långt kvar innan Öttums kyrkogård är färdigregistrerad. Det blir på kvällar när man har en stund över och det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att alla gravstenarna är fotograferade och på så sätt bevarade för eftervärlden.

Så, från allvar till nytta och nöje. Låt er allhelgonahelg få innehålla alla delarna!

Bryngel-Svensson.JPG

Den äldsta bevarade gravstenen på Öttums gamla kyrkogård.
Här vilar Bryngel Svensson, min fm fm ff bror, som också var gift med min fm ff mm i hennes andra gifte. Han var född 1811 och dog 1878.

Som tonårsförälder blev jag av och till ombedd att ställa upp i konceptet Farsor och morsor på sta'n. Tanken var och är att en smula vuxennärvaro i den ungdomliga subkulturen kring discoställen, folkparker och strögande aldrig kan skada. Inte minst när förfesterna blivit allt för blöta eller dimmiga. Själv tyckte jag alltid att det hade varit bättre att försöka erbjuda kaptiverande fritidssysslor och goda vanor, snarare än att behöva ta itu med konsekvenserna av andefattiga festtraditioner och dåliga vanor. Ungefär som med den stora flyktingkrisen. Varför inte stämma i bäcken, d.v.s. få slut på det nedbrytande inbördeskriget, i stället för att på olika sätt stoppa flyktingströmmarna?

Men det är lätt att säga tulipanaros...

b2ap3_thumbnail_nattvandrare.jpg

Nattvandrare är ett liknande koncept, som i sin programförklaring skriver: Många känner igen oss tack vare våra gula jackor som vi alltid har på oss när vi är ute och vandrar. Syftet med nattvandring är att vara en vuxen förebild och att vara ett socialt och medmänskligt stöd för ungdomar samt att förebygga drogmissbruk, våld, främlingsfientlighet och skadegörelse.

På senare år har ett nytt fenomen tillkommit, detta som en följd av de nya umgängesformer, som den moderna tekniken erbjuder. Det är inte bara ute på sta'n farorna lurar, utan fast mer framför skärmen därhemma i tonårsrummet. Föräldrar har ofta noll koll på ättlingarnas nätvanor, vilka suspekta sajter de besöker, vilka dreglande pedofiler de eventuellt chattar med o.s.v. Även här behövs i sanning en viss kontroll, en vuxennärvaro om man så vill. Så föddes begreppet

NÄTVANDRARE

Syftet är gott. Många föreningar, kyrkor och ungdomsklubbar engagerar sig i detta. En av mina kantorskollegor är en flitig nätvandrare och når därför mängder av ungdomar, som hon kanske annars inte skulle ha så mycket kontakt med. Kanske är det just närvaron som är det viktiga, inte eventuella pekpinnar eller ingripanden. Barn och ungdomar vill faktiskt bli sedda, inte bara av sina kompisar, och cyberrymden måste därför också befolkas av vettiga, mogna människor som kan slå larm när näthatet eller extremismen går för långt. Det har den tragiska händelsen i Trollhättan en gång för alla bevisat.

Näthat, om än i någorlunda hanterbar form, kunde vi för en 10-12 år sedan uppleva i vår egen lilla släktforskningsvärld, nämligen på Anbytarforum, där diskussionerna allt som oftast spårade ur. Inte minst när det gällde organisatoriska frågor, ordningsregler och Bureätten... Anbytarvärden bågnade under trycket från alla hätska inlägg och till sist blev det nödvändigt med särskilda moderatorer, som skulle hålla stridstupparna i schack. Så småningom lugnade det ner sig och när ett systematiserat forum för sådana stridsfrågor inrättades (Förbundsforum) kom debatten av sig. Det förefaller dock som om grälen numera funnit nya tummelplatser på Facebook, där man relativt ostörd ännu tillåts sprida sin galla.

b2ap3_thumbnail_top-10-free-genealogy-websites.png

I takt med att allt fler Släktforskningssidor, inte minst kommersiella sådana, slår upp sina portar på nätet, ökar behovet av någon form av vägledning, inte minst för nybörjare. Hur skall man kunna veta om den sida där man klickat sig in verkligen går att lita på? Vilka sidor är mer eller mindre kopior av varandra? Varifrån kommer den information som presenteras? Är den bara "lyft"  (läs: stulen) eller är det ny jungfrulig information som erbjuds? Finns det någon som helst kvalitet i databaserna? Vad får abonnemangen kosta? Skulle man kunna tänka sig någon form av genealogisk konsumentupplysning? En särskild sida, där flitiga släktforskande nätvandrare delar med sig av sina erfarenheter och betygsätter de myriader av sajter som påstår sig handla om släktforskning. Eller om DNA.

Klart är, att de aktörer som inte ens kan stava till GENEALOGI, bör betraktas med stor misstänksamhet.

b2ap3_thumbnail_geneology.jpg

Skådespelaren och författaren Lasse Eriksson dog hastigt 2011 och alldeles för tidigt, på en teaterscen i Uppsala. Innan dess hann han skriva en lång rad böcker. Två av dem handlar om hans fru Kristina Östbergs farmor och farmors mor. "Boken om Gerda" kom 2001 och "Den elektriska damen" 2003. Att Lasse Eriksson var släktforskare hade jag ingen aning om förrän jag råkade få tag i de här böckerna och läste dem i somras.

Jag rekommenderar dem varmt för alla släktforskare.

Det här är böcker som är precis sådana jag önskar att jag själv kunde skriva om min släktforskning. Jag blev verkligen betagen och fängslad under min läsning och därför känns det också extra sorgligt att Lasse Eriksson är död, att han inte fick fortsätta i samma spår.

Som ni ser av utgivningsåren har han släktforskat före digitaliseringen. Och det berättar han om, hur han besöker arkiv och letar i pappershandlingar, fotografier och litteratur. Ett kapitel i "Den elektriska damen" heter "Om arkivs ljuvlighet". Bara kapitelrubriken säger ju precis vad det handlar om! Här skriver han:
"Kommen så här långt måste jag säga något om de svenska arkiven och om den ljuvlighet som där dväljs i tystnad och andakt inför de historiska fragment som lyfts ut ur de brandsäkra skåpen."

Visst är det underbara ord!? Visst kännder du igen dig?

Han fortsätter berätta om hur han sitter på Stockholms stadsarkiv och får in en röstlängd från Stockholm. Efter nästan två timmars letande hittar det han söker, och så lycklig han blir:
"Då! Där stod hennes namn: Sofi Andersson! För min inre syn såg jag henne i mitt huvuds vallokal och hälsade henne som en bekant man inte träffat på länge: Med ett förvånat utrop, högt och innerligt. Mitt rop slog i Stadsarkivets glastak och rasade ner längs väggarna. Alla i salen ryckte till. Jag förbannade mitt felsteg mellan de två världarna, och blundade generat med böjt huvud. Det prasslade av kläder runt omkring mig och när jag öppnade ögonen fann jag att alla tittade på mig. Men inte förebrående. Alla log och nickade."

Det är sann forskarglädje, och den tror jag att de flesta av er upplevt. Detta är mycket inspirerande läsning. I ett av de första kaptlen skriver han:
"...här sitter jag, ett hundrafemtio år senare, inne i mitt eget liv med spåren av henne framför mig. Jag känner mig glad och intresserad och jag tänker: Folk blir aldrig så livade som när de sysslar med de döda. ... Ingenstans får man så lätt nya vänner som när man letar efter de döda."
Det kan jag intyga att det stämmer. Så många trevliga släktforskare jag lärt känna sedan jag började släktforska. Och alla är vi intresserade av de döda.

Sofi Andersson föddes 1840 på gården Bohyttan i Tjällmo i Östergötland, dotter till riksdagsmannen Anders Petter Andersson och hustrun Anna-Lisa Persdotter. Sofi dog 1923 i Klara församling i Stockholm. Hon var gift med läraren Sven Nilsson (1844-1919). Sofi blev folkskollärarinna i Stockholm, efter att först ha varit lärare i Finspång. I Stockholm lärde hon känna Lars Johan Hiertas dotter Anna, Fredrika Bremer, Ellen Fries och andra av den tidens kulturelit. Sofi blev själv en betydande pedagog och utvecklade det moderna skolköket.

Med maken Sven Nilsson fick hon dottern Gerda 1876. Gerda gifte sig med docenten i Uppsala Henrik Ossian Östberg (1859-1932). Gerda blev den första gifta kvinnan i Sverige som doktorerade. Hennes ämne var romanska språk. Hon dog redan 1915.

Har du någon från dessa familjer i dina anor måste du förstås läsa de här böckerna, om du inte redan gjort det. Lasse Eriksson har kartlagt deras liv i detalj och hittat arkivhandlingar som kanske inte är så självklara att känna till. I slutet av böckerna finns ordentliga källförteckningar.

Intresset bland släktforskare i Sverige för att använda DNA i släktforskningen har ökat under några år. Nu ökar det inte längre – det exploderar!

Det som på allvar fick proppen att gå ur var de flera hundra personer som DNA-testade sig vid släktforskardagarna i Nyköping. Deras testresultat har rullat in under de senaste två veckorna och aldrig tidigare har det rasslat in så många nya DNA-matchningar på kort tid.

DNA-matchningar? Vad är det? Jo, det fungerar nämligen som så att när du väl testat dig, lagras dina resultat i en stor databas och du får en lista på andra DNA-testade personer som visar sig vara släkt med dig, så kallade ”matchningar”. Och med jämna mellanrum rasslar det till i listan när nya släktingar läggs till, allt eftersom fler DNA-testar sig.

Sverigediagram.png

Utvecklingen går spikrakt uppåt när det gäller antalet medlemmar i det så kallade Sverigeprojektet hos företaget Family Tree DNA, det företag där flest personer med rötter i Sverige testar sig. Förutom medlemmarna i projektet har mer än 3 gånger så många med rötter i Sverige testat sig.

Totalt är nu antalet testade med rötter i Sverige större än 10 000 personer och vi kan se att det växer i en rasande takt – en fördubbling varje år! I världen är antalet testade släktforskare idag fler än två miljoner.

Det här är en väldigt spännande utveckling, eftersom ju fler som testar sig, desto fler släktskap upptäcks. Släktskap som ger oss DNA-släktforskare nya roliga släktforskningsutmaningar. Detta eftersom DNA bara kan visa att vi är släkt, men inte exakt hur vi är släkt. Hur vi är släkt måste vi klura ut själva, tillsammans med våra nyfunna släktingar. Och känslan av att få en tidigare helt okänd DNA-släkting och sedan kunna hitta hur du är släkt – den känslan är nästan magisk. Magisk därför att du hittat din nya släkting genom att ni båda två bär på spår av er gemensamma anfader eller anmoder inom er själva. Små fragment av anorna som lever kvar i kroppens alla celler. Det är verkligen att känna historiens hjärtslag!

b2ap3_thumbnail_Nykoping-tops.png

På Släktforskardagarna i Nyköping kunde man DNA-topsa sig på plats och mer än 200 släktforskare tog chansen att ta första steget in i den spännande DNA-världen.

Sedan jag nu blivit aktiv DNA-anhängare, börjar ”träffarna” strömma in. Dels ”rasslar” det då och då till på webbsidorna med nytillkomna potentiella släktingar, dels kommer det glada överraskningar i form av små mail från släktforskarkollegor som tror sig vara släkt med mig.

I veckan kom det t.ex. en förfrågan från en för mig okänd person som skriver:

”Jag har fått en träff på dig på Family Tree DNA. Föreslagen släktskap är dock bara 5th cousin – Remote cousin. Om vi är släkt, ligger detta förmodligen längre bort i tiden än vad åtminstone jag har kommit i min släktforskning. Men det vore ändå intressant att veta, om du har några anor i Kronobergs eller Blekinge län. De flesta av mina anfäder kommer från de socknar, som ligger nära skärningen mellan de tre länen, Kronobergs, Blekinge och Kristianstads län.”

Close enough, tänker jag och svarar omgående så här: 

”Jo, min farmor var född i Osby och hon har också förfäder i Hästveda, Jämshög, Pjätteryd och Stenbrohult. Kan det va' nåt? Min farfar var från Västra Göinge, Ignaberga, Norra Mellby m.fl. socknar, samt en avstickare till Annerstad i Småland.” 

Reaktionen kommer snabbt: 

”Jämshög låter bra. Jag har t.ex. byarna Baggeboda, Björkafälla och Farabol i Jämshög”. 

Mitt svar: 

”Skälmershult? Min farmors farmors far var: Olof Persson *1795 23/4 i Skälmershult, Jämshög – son till Per Björnsson *1762 i Skälmershult och Elna Jönsdotter *1774 i Skälmershult. 

Replik: 

”Inger Persdotter f. 1728 är min morfars mormors farmor. Hennes bror Björn Persson f 1737 är far till din Per Björnsson f 1762 och alltså din farmors farmors farfars far”. 

Så var den släktskapen etablerad, vilket skulle bevisas…

Tänk att det faktiskt stämde! Att DNA-undersökningen kunde ge så konkreta besked om släktskap på så pass långt håll – sjunde led om jag räknar rätt! 

Ja, jä …! 

(Jä som i Jämshög – en gren på min antavla, som jag f.ö. ”sparat” till min ålders höst) 

För mig, som i ett halvt sekel har kontaktat allsköns släktingar både här i Sverige och utomlands för att tala om att vi är släkt, känns det fantastiskt roligt att nu för första gången vara den som blir tillfrågad. 

Jag säger som den gamla ungmön, som varje kväll innan hon skulle gå och lägga sig, böjde sig ned för att kontrollera att det inte låg någon inbrottstjuv under hennes säng. Denna tvångshandling, på gränsen till paranoia, pågick i åratal, ja decennier. Så en afton när hon som vanligt tittar under sängen, så ligger det verkligen en karl där. Hennes ögon vidgas och hon flämtar till: 

ÄNTLIGEN!!!

b2ap3_thumbnail_hiding_under_the_bed_2_by_shiskababe.jpg

Ingressbilden föreställer Olof Persson (1795-1872) från Skälmershult i Jämshög och hans hustru Bengta Olofsdotter (1795-1890) från Angshult i Osby socken. Bakom dem står sonen, blivande kyrkoherden i Håslöv utanför Malmö, Sven Wahldorff och han nyblivna hustru, Nathalia Lindskog från Lund. Om denna släktkrets skrev jag häromveckan i en blogg med namnet ”Geniet från Göinge”.

http://www.genealogi.se/blog/entry/geniet-fran-goeinge

Vi har dem alla, de där stoppen i antavlan som verkar vara hopplösa att komma förbi. Jag brukar vanvördigt kalla sådana mystiska anor för utomjordingar: de dyker bara upp utan minsta ledtråd till deras bakgrund, som om de liftat till sin nya boplats med ett flygande tefat. Att brottas med dessa stopp känns emellanåt tämligen tröstlöst så jag brukar låta dem vila ett antal år mellan försöken att finna deras ursprung.
Härom dagen plockade jag fram ett av stoppen i antavlan, min anmoder Brita Andersdotter i Blacksta nedergård i Bergshammar Jag vet inte mycket om henne. Hon var gift med Anders Nilsson, som i början av deras äktenskap var ryttare för Blacksta rote och då hade det passande soldatnamnet Blackman. Anders Nilsson föddes 4 januari 1700 just i Blacksta nedergård i Bergshammar och var son till dåvarande ryttaren och sedermera rusthållaren Nils Håkansson och Gertrud Olofsdotter. Anders Nilsson Blackman var alltså ryttare för sin fars rusthåll och övertog detsamma år 1737. Hans bakgrund var ganska enkel att kartlägga, särskilt som flera av hans anor hamnade i trubbel med både grannar och rättvisan och fick stå till svars för sina gärningar inför tinget.

Brita Andersdotter är betydligt mer gåtfull. När hon dog 9 januari 1765 uppges hon vara 73 år gammal, vilket skulle ge födelseåret 1692. Kanske stämmer detta eller så är hennes ålder något överdriven. Jag har inte återfunnit makarnas vigsel trots idogt letande i vigselböcker för de omgivande socknarna. Anders Nilsson Blackman noteras vara gift i mantalslängden 1728. Bergshammar har bevarade husförhörslängder från 1725 och där dyker sonhustrun Brita upp 1727. Den uppgiften är dock något osäker, då uppgifter uppenbarligen fyllt på efter hand fram till 1735. Det är alltså möjligt att Anders Nilsson Blackman varit gift tidigare och gift med sig med Brita Andersdotter först i början av 1730-talet. I så fall saknas hans eventuella första hustru i dödboken, så troligtvis är Brita den sonhustru som kommer till Blacksta 1728.
Två barn föddes i äktenskapet: min ana Anders Blackman år 1733 och så dottern Katarina 1736. Förutsatt att dödbokens åldersuppgift är korrekt skulle Brita alltså vara 41 respektive 44 år när barnen föds. Det är en fullt plausibel ålder, men lite märkligt är det om det skulle dröja fem år från vigseln till dess att första barnet föddes. Visserligen var maken Anders Nilsson Blackman fortfarande ryttare när barnen föddes men Sverige befann sig inte i krig så han borde vara hemmavid mesta delen av tiden och därmed också kunna ägna sig åt barnalstrande. Dock verkar han ha varit frånvarande vid husförhören åtminstone 1736 till 1740 men måhända var han inte alltför kyrklig av sig. Fast han blev förstås kyrkvärd med tiden...

b2ap3_thumbnail_Moln1.jpgUpp i det blå går jakten efter den gåtfulla Britas ursprung.

Barnen, eller snarare deras faddrar, borde ge ledtrådar till Brita Andersdotters härkomst. Så vilka var då faddrar till sonen Anders 1733?

"Mäster Christiarn i Kottorp, kyrckiowärden Lars Eriksson i Östergården, hustro Catharina i Mellangården sampt hustru Maria i Torp i Thuna socken"

Kottorp var boställe för hovslagaren vid Kungliga Livregementet till häst, samma regemente som fadern Anders Nilsson Blackman red för och farfadern Nils Håkansson var rusthållare för. Både Anders och Nils hade alltså rimligen mycket kontakt med mäster Christian, vars fulla namn var Christian Messenberg eller Mössenberg. Han var gift med Sara Stare, som rimligtvis borde vara identisk med dottern med samma namn till kornetten Sven Stare från Åby i Bergshammar. Åby ligger ett stenkast från Blacksta och Anders Nilsson Blackmans morbror Per Persson Frimodig var gift med Sara Stares syster Brita Svensdotter Stare. Här rör det sig dock om två namnar, då Sara Stare från Åby dog i Stockholm 1718, medan Sara Stare från Kottorp avled i Nyköping 1741 och efterlämnade ett stort antal syskonbarn nere i Småland. Kopplingen med mäster Christian torde ändå gå via Anders Nilsson Blackman då de borde ha haft mycket med varandra att göra å yrkets vägnar.

Östergården ska utläsas som Östergården i Bergshammars by, även den belägen ett stenkast från Blacksta och gränsande till Bergshammars kyrka, vilket förstås var bekvämt för en kyrkvärd. Lars Eriksson var gift med Nils Håkanssons syster Kerstin Håkansdotter. Han ingår alltså i släktkretsen runt fadern Anders Nilsson Blackman och ger ingen ledtråd till Brita Andersdotters bakgrund,

Hustru Katarina bodde i Mellangården i Bergshammars by, som likaledes låg nära Blacksta. Hennes fulla namn var Katarina Håkansdotter, och även hon var syster till Nils Håkansson. Inte heller hon har alltså någon direkt koppling till mamma Brita.

Slutligen hustru Maria i Torp. Det faktum att en fadder kom från grannsocknen Tuna var kittlande. Kanske fanns här en ledtråd till Britas ursprung. Det fanns två gårdar i Torp och vid den här tiden hette hustrun i båda gårdarna Maria. Så vem var då faddern; Erik Perssons hustru Maria Svensdotter eller Erik Johanssons hustru Maria Nilsdotter? Tja, den sistnämnda kom från Blacksta. Hon var dotter till Nils Håkansson och syster till den nyblivne barnafadern och det var förstås hon som stod fadder åt sin nyfödde brorson.

De fyra faddrarna var alltså en kollega till barnafadern, hans ingifta farbror, faster samt syster. Brita Andersdotter verkar inte ha någon släkt alls. Nåväl, Katarinas faddrar 1736 borde ge någon ledtråd till Brita Andersdotters ursprung i alla fall!

De var "Comministern Herr Daniel Trautzel, BefallningsMan Erik Wahlberg, ryttaren Thunbergs hustru Beata Andersdotter och pigan Annika Jakobsdotter uti Östergården Bergshammars by"

Att prästen är fadder till vissa barn är vanligt men något släktskap med endera föräldern torde inte föreligga här. Inte heller Erik Wahlberg verkar ha någon koppling till någon av föräldrarna. Annika Jakobsdotter var kusin till lilla Katarina, då hennes mor Annika Andersdotter var dotter till Kerstin Håkansdotter i Östergården via dennas första gifte. Men Beata Andersdotter hade ju samma patronymikon som modern Brita Andersdotter - kunde det till och med vara hennes syster?

Jakten på Beata Andersdotter började. Änkan Beata Andersdotter gifte sig 1740 i Bergshammar med ryttaren Anders Åman. Kunde detta vara den Beata jag försökte få fatt på? Så visade sig vara fallet, och ganska snabbt kom jag fram till att ryttaren Thunberg hette Olof. Beata Andersdotter gifte sig 1727 i Tuna med Olof Olofsson (alltså senare ryttare med namnet Thunberg), och fick sex barn med denne. I äktenskapet med Anders Åman fick hon en dotter. Anders Åman och Beata Andersdotter flyttade 1767 till Enstabergastugan i Tuna, och där dog Beata 1784 och Anders 1786. I Tunas dödbok anges att Beata Andersdotter föddes 1703 i Tuna by. Tunas födelsebok börjar först 1710. Med hjälp av täta fadderförbindelser gick det dock att placera in henne som dotter till skräddaren Anders Andersson och Sigrid Jonsdotter i just Tuna by. Dessa gifte sig 1702, så det var inte troligt att de fick en dotter redan 1692. Men kanske kunde "min" Brita Andersdotters ålder ha överdrivits i dödboken? Jag känner till sju barn till Anders Andersson och Sigrid Jonsdotter, och det finns en lucka i barnaskaran, men först runt 1707. Ett fel på 15 år verkar lite väl osannolikt. Dessutom kollade jag dopnotiserna för Beata Andersdotters sju barn samt elva av hennes syskonbarn. Brita Andersdotter och Anders Nilsson Blackman var inte faddrar någon gång. I nuläget lutar jag åt att Beata Andersdotter var fadder för att hennes make Olof Olofsson Thunberg var kollega till Anders Nilsson Blackman. Hon är inte syster till Brita Andersdotter. Möjligen skulle Brita kunna vara syster till Beatas far, skräddaren Anders Andersson, men då borde jag återfinna Brita Andersdotter och Anders Nilsson Blackman i Tunas vigselbok. Samt att någon av dem någon gång borde stå fadder i den stora familjen vid ett dop i Tuna kyrka, men så är inte fallet.
Nästa steg var att lusläsa faddernotiserna i Tunas födelsebok från 1726 till 1740. Antal gånger Brita Andersdotter stod fadder: 0. Jag återvände till Bergshammar och gick igenom även den födelseboken för samma period. Antal gånger Brita Andersdotter stod fadder: 0. En sak stod i alla fall klar: hon var inte särskilt omtyckt. Men varifrån kom hon? Sannolikt var hon ingen utomjording utan kom från det här solsystemet men närmare hennes ursprung än så har jag inte kommit. Än. Men det är väl därför den här sysselsättningen kallas för släktforskning, för att det krävs en hel del pusslande för att lösa vissa stopp i släktträdet. Jag har bara inte hittat rätt pusselbit ännu. 

Efter att ha lyssnat till Karin Bojs och Peter Sjölunds inspirerade DNA-föredrag i Nyköping bestämde jag mig, som jag tidigare nämnt, att nu var det dags att kasta all försiktighet överbord och själv pröva på denna nya spännande teknik. Sagt och gjort! Jag gick in på nätet och beställde hem ett provtagningskit från FamilyTreeDNA – följde instruktionerna till punkt och pricka och skickade in det hela. Av bara farten fick jag också iväg ett motsvarande kit från Ancestry.com, som jag fått som gåva i deras monter i Nyköping. Sedan var det bara att vänta. 

I veckan kom så beskedet från Ancestry att deras version av min DNA-koll var klar och kunde studeras på min egen DNA-sida på deras webbsite. Det var med darrande fingrar jag klickade mig in där för att börja botanisera. 

Det man först tittar på är förmodligen sin genetiska sammansättning, den cocktail som årtusendena mixat ihop åt en. Hos Ancestry heter denna funktion: Ethnicity estimate.

b2ap3_thumbnail_Ethnicity.JPG 

97%  Skandinav, således. Föga förvånande!

2%   Västeuropa

1%   Finland

Vad är då ”Västeuropa”. Jag tittar på Ancestrys kartor och kan konstatera att begreppet tycks vara vidare än jag kanske trott. Hela Frankrike och Benelux, naturligtvis, men också hela Tyskland, inklusive de gamla provinserna i nuvarande Polen, Österrike, Schweiz och norra Italien.

b2ap3_thumbnail_Vsteuropa.JPG

2% av mig stammar alltså från detta Västeuropa – och dessa har jag faktiskt kläm på. Det handlar dels om min mormors mormors farfars mormor, den ryktbara danska grevinnan, Marguerite Huguetán af Gyldensteen, Markisinna di Monteleone (1702-1766). Hennes far var fransk hugenott, hennes mor holländska. Så är det min morfars farmors morfar, Bleckslagaren i Stockholm, Johan Jeremias Lange (1719-1794). Han var född i staden Breslau, numera Wroclaw, i Schlesien som på den tiden och ända fram till 1945 tillhörde Tyskland. Dessa två personer och deras anor torde med råge utgöra mina två procent. 

b2ap3_thumbnail_Finland.JPG

Men så var det den där enda procenten, som skulle komma från Finland. Där har jag inte en susning, men antar att några av mina Östgöta-anor kan ha haft en eller annan skogsfinne eller finsk arbetare vid hyttor och bruk bland sina förfäder. 

Där stod jag och kände mig ganska nöjd och tillfreds när resultatet från den andra undersökningen, den från FamilyTreeDNA plötsligt rasslade in. Och hur såg då resultatet ut där? 

99% EUROPA, säger denna undersökning – här skiljer man uppenbarligen inte på Skandinaver och Västeuropéer – och 1% MELLANÖSTERN. Wow! Vad är nu detta? Har jag måhända en liten judisk gen någonstans? Så spännande! Men 1% borde väl representera en person i 6:e eller 7:e generationen bakom mig, och då handlar det om en tidsperiod där jag har så gott som järnkoll på mina förfäder. Dessutom fanns det ytterst få judar i Sverige före år 1800. Måhända står dessa judiska anor i stället att söka bland mina ”Västeuropeiska” grenar? 

Eller kan MELLANÖSTERN handla om något arabiskt folkslag, som jag på egendomliga vägar härstammar ifrån? Knappast! Om inte ARN MAGNUSSON råkade få med sig en eller annan slavinna, när han så småningom återvände till Västergötland ifrån det Heliga Landet.

b2ap3_thumbnail_ARN.jpg

Ps:  Om den ena utredningen talar om 1% förfäder i FINLAND och den andra om samma procentsats i MELLANÖSTERN – vilken version skall man då våga tro på?

När jag förra gången bloggade om min fars två emigrerade morbröder visste jag inte när Karl, den äldre av dem, åkte. Det hade jag inte lyckats hitta då, och inte heller vart han for. Att han emigrerade 1909 visste jag, men inte mer. Nu vet jag mer. Förra helgen var gratishelg på Ancestry för emigrantdokument. Så jag passade på att leta efter just dessa uppgifter. Man vill ju stilla sin nyfikenhet.

Min fars morbröder Karl och John emigrerade till Amerika 1909 och 1911. Till vänster är det John, Karls hustru Elin och Karl. I mitten Karl och Elin, troligen vid samma tillfälle, kanske något eller några år efter att de anlänt. Till höger tror vi att det är Karl och John, men flera år senare.

Enligt en passagerarlista avreste Karl, som då hette Kristoffersson, med fartyget Empire of Britain från Liverpool till Quebec i Kanada den 4 juni 1909. Rederi var Canadian Pacific Line. Från ett brev som finns bevarat i släkten framgår att han befinner sig hemma i Sverige den 18 maj samma år och han bör ha hunnit ta sig över till England och vidare till Liverpool på de tre veckorna där emellan. Kanske åkte han i slutet av maj. Så nu verkar det mysteriet vara löst, när han åkte.

Jag hittade även en lista över personer som passerade gränsen mellan Kanada och USA i oktober 1909. Där finns Karl med den 21 oktober. Åtminstone tror jag det.

I formuläret finns massor med uppgifter. Först står det att Karl Kristoffersson är stenhuggare, vilket stämmer bra. Det arbetade han som både i Amerika och i Sverige. Senaste bostadsorten i Kanada är Vancouver, vilket stämmer med det han uppger senare i livet när han ansöker om amerikanskt medborgarskap. Hans destination i USA är Seattle. Han är 30 år och kommer från Varberg i Sverige, vilket också stämmer. Men en uppgift stämmer inte. Det står att hans far ska heta Carl Jonsson med bostadsort Jordberg i Sverige. Det är fel. Hans far hette Kristoffer Johansson, som också är min fars morfar. Han hette inte Karl, inte ens som andranamn. Jordberg stämmer inte heller, gården hette Mute nr 8 i Rolfstorp. Jag tror ändå att detta är den rätte Karl, för jag har svårt att tro att två personer med samma namn, samma ålder, samma födelseplats i Sverige och samma yrke passerar gränsen mellan Kanada och USA vid ungefär samma tidpunkt. Det måste vara rätt. Hade namnet varit Swanson eller Johnson eller Andersson hade jag tvivlat mer, men Kristoffersson är inte så vanligt namn. Kanske har den tjänsteman som fyllt i formuläret skrivit fel efter att ha hört fel, eller blandat ihop med någon annans uppgifter. Kanske missförstod Karl frågan och gav fel svar.

I en kolumn framgår att Karl rest genom USA och senast befunnit sig där den 28 september, samma dag han uppger att han kommit till New York med fartyget Cedric. Det står ingen adress men det står "trans" vilket jag tolkar som transitering, dvs genomresa. Uppgifterna får mig att tro att han varit kvar i Quebec eller någon annanstans i Kanada, avreste därifrån i slutet av september med S/S Cedric och anlänt till New York den 28:e. Sedan har han rest vidare och någon gång under resan återvänt till Kanada, fortsatt resan där för att sedan återkomma till USA den 21 oktober via Vancouver.

Resan mellan Kanada och New York är dock en gåta. Enligt Wikipedia trafikerade fartyget Cedric rutten Liverpool-New York, och inte Kanada. Kan Karl ha rest tillbaka till Europa med planen att återvända hem men ändrat sig och åkt tillbaka med Cedric? Då borde han ha funnits med i Ellis Islands databas över immigranter, men det gör han inte. Eller är det en tillfällig ändring av rutten? Eller minns Karl fel? Kanske till och med hittade han på av någon anledning? Han har förmodligen inte avkrävts några dokument för att visa det han påstår, men det vet jag inte.

Karls lillebror John emigrerade 1911, men förra gången hade jag inte hittat hans ankomst till USA och vilket fartyg han kom med. Jag har sökt på Ellis Island flera gånger utan resultat. Inte så konstigt, för han åkte till Boston. Dit anlände han med fartyget Cymric den 6 april 1911, med avresa från Liverpool. John uppger då att han ska till Baring, den stad i staten Washington där storebror Karl redan bor.

Varför vill jag veta allt detta? Det spelar ju ingen roll längre, egentligen. De är döda sedan länge, båda två. Men jag vill kunna lägga pusslet med så många bitar som möjligt. Ren vetgirighet, alltså.

Det jag allra helst vill veta är vad som fick Karl att emigrera. Att John blev påverkad av sin storebror verkar givet, men Karl som åkte först, varför gjorde han det? En olycklig kärlekshistoria sägs det i släkten, men ingen vet med säkerhet.

Sedan förra bloggposten har jag också fått veta att Johns ende son fortfarande lever och bor i Florida. Sonen fick tre barn som är lite yngre än jag, och alltså mina tremänningar. Två av dem har jag kontakt med via Facebook idag och den ena av dem har berättat en hel del nytt om sina farföräldrar. Bl a varifrån hennes farmor Opal kommer, Johns hustru som jag tidigare inte visste något om, och deras kontakt med en känd bolagsmogul i USA. Men det är en historia för vår egen släktbok, som ska skrivas så småningom.

Släktforskning och rättshistoria går ofta hand i hand, men det är inte helt lätt att hålla koll på alla juridiska termer och rättsinstanser. Jag har själv haft stora problem med en sjöman som begick tvegifte på 1720-talet – han bodde i Karlskrona men hade sina hustrur i Karlshamn respektive Stockholm, och eftersom det rörde sig om ett äktenskapsbrott där utslaget blev ett överklagat dödsstraff har jag hittat handlingar i både Karlskrona rådhusrätts, Karlskrona kämnärsrätts, Karlshamns rådhusrätts, Stockholms stads södra förstadsrätts, Lunds domkapitels och Göta hovrätts arkiv. Det låter lite förvirrande, och många gånger har jag förbannat den tvegifte sjömannen från Karlskrona, men det fanns såklart ett väl uttänkt system bakom alla dessa juridiska instanser.

b2ap3_thumbnail_2015-08-28-14.28.42_20150915-121941_1.jpg

Ungefär såhär såg det nog ut i många gamla tingssalar; denna interiör hittar man i kanslisalen på Kronborg slott i Helsingør.

Häradsrätten var den första rättsinstansen (underrätten) i allmänna mål på landsbygden. Här dömde häradshövdingen tillsammans med de tolv nämndemännen, och varje härad hade sin egen häradsrätt som sammanträdde på tingsstället. Dessa så kallade lagtima ting hölls vanligen tre gånger per år – 1734 års lag stadgade att vinterting skulle hållas mellan tjugondedag jul och april månad, sommarting mellan Valborg och midsommardagen samt höstting mellan 1 september och 30 november. Vid dessa ting behandlades många olika typer av civil- och brottmål, men när det skett grövre brott (mord, självmord och liknande) och det var långt till nästa lagtima ting hölls ett extrainsatt ting, ett så kallat urtima ting.

Många härader (särskilt i södra Sverige) var små till både yta och folkmängd, så under 1870-talet sammanfördes dessa i större tingslag, kallade domsagor. Detta är ännu namnet på tingsrätternas distrikt som infördes 1971, då man slog ihop rättskipningen i städerna och landsbygden.

Till lagmansrätten kunde man överklaga ärenden som avgjorts vid häradsrätten. Lagmansrätten, som upphävdes 1849, omnämns redan i den allmänna stadslagen vid mitten av 1300-talet men det var först i början av 1600-talet som lagmansrätten blev landsbygdens andra instans. 1734 års lag bestämde att lagmansrätten endast skulle behandla tvistemål eller smärre brott som överklagats från häradsrätten, medan grövre brott istället remitterades direkt till hovrätten.

b2ap3_thumbnail_IMG_8765_20150915-122847_1.JPG

Som släktforskare är det en bra idé att investera i 1686 års kyrkolag och 1734 års lag, för man vet aldrig vilka brott eller förseelser man hittar i släktträdet. Jag lyckades själv få tag på ett exemplar av den sistnämnda lagen från 1780, där någon – antagligen en tidigare ägare, som varit kronolänsman – skrivit på insidan av pärmen att han lovar »at betala eller utmäta, eller uttappa låta, minst et halft stop NB väl distilleradt bränwin, i fall jag icke hela Boken fullgörandes warder».

Kämnärsrätten, som avskaffades 1849, var den första rättsinstansen i Sveriges städer. Här hanterade de så kallade kämnärerna (bisittarna) civil- och brottmål som rörde staden, medan allvarligare brott och förseelser hamnade direkt hos rådhusrätten, en stadsdomstol bestående av borgmästaren och rådmännen. I de städer som saknade kämnärsrätt var rådhusrätten första instans, men annars fungerade rådhusrätten som överinstans i förhållande till kämnärsrätten.

Kämnärs- och rådhusrätterna behandlade dock inte alla ärenden inom stadens murar. Mål rörande tullar och acciser behandlades av accisrätten, en specialdomstol som verkade från 1600-talet till 1810/11, medan många ärenden rörande gårdar, fastigheter och affärsverksamhet hanterades och dömdes av Konungens befallningshavande, alltså landshövdingen, kronans förlängda arm. Frågor som rörde gruv- och bergshanteringen hanterades däremot av bergstingsrätten och gruvrätten, specialdomstolar som upphörde på 1850-talet då häradsrätterna övertog dessa domstolars kompetens.

Universiteten hade sin egen jurisdiktion, den akademiska domstolen Consistorium Academicum (upphörd 1852). Alla som arbetade vid Uppsala och Lunds universitet, deras tjänstefolk och studenter skulle dömas vid denna akademiska domstol istället för vid allmän domstol. Bouppteckningar för personer som lydde under akademiska jurisdiktioner hittar man därför i regel också i universitetens arkiv (jag har själv hittat bouppteckningar efter både brobyggare, timmermän och glasmästare i Lunds universitets arkiv). 

 b2ap3_thumbnail_IMG_9716_20150915-122935_1.JPG

Luggude härads tingshus från 1828, vackert beläget under bokkronorna i närheten av Mörarps kyrka utanför Helsingborg.

Krigsrätten var en krigsdomstol som dömde i alla typer av ärenden som rörde militärer. Krigsrätternas handlingar förvaras på Krigsarkivet i Stockholm, i regel i det aktuella regementets arkiv. 

Hovrätten skapades i början av 1600-talet på förslag av Gustav II Adolf, som behövde en rättsinstans med makt att utdöma konungens dom utan att något överklagande skulle få äga rum. I äldre tid var häradsrätterna relativt självgående, men genom införandet av hovrätter blev häradsrätterna mer centralt kontrollerade. Då började grövre brott rutinmässigt hänvisas till den högre instansen, och som nämns ovan kunde man till hovrätten överklaga domar från underrätterna. 

Tanken att hovrättsdomar inte fick överklagas gav man dock upp ganska snabbt, för 1615 års rättegångsprocess stadgar att »den, som finner sig besvärad öfver wår konungsliga dom icke genom något vädjande utan genom ödmjuk böneskrift gifva om sitt besvär tillkänna och njuta hos oss beneficium revisionis». Man kunde därigenom överklaga hovrätternas domar till Kunglig Majestät, och hovrätterna själva remitterade rutinmässigt utdömda dödsstraff till Kunglig Majestät.

Vissa ärenden remitterades till domkapitlet, men de hade endast makt att döma i ett fåtal frågor så många ärenden överklagades. Vid skilsmässor var det till exempel domkapitlet som utfärdade det slutliga skiljobrevet, men man utdömde inte själva skilsmässan – denna process ägde rum vid härads- och rådhusrätterna – och när kantorn Christian Wenster bad om löneförhöjning år 1796 vände han sig visserligen till domkapitlet, men »anhåller wördsammast at denne särskillte Casus måtte i underdånighet underställas Kongl:e Maijest:ts Nådigste afgörande». 

Nej, det är som synes inte helt lätt att reda ut denna flora av rättsinstanser och domstolar (för att inte tala om alla lagar och författningar!), men det finns hjälp att få. Litteraturen kan ge många svar, men om du inte hittar det du söker är det en god idé att kika under avdelningen Juridik på Anbytarforum för där kan man läsa om allt från arvsfrågor och domareeder till saköreslängder och straffarbete. Om du fortfarande inte hittar svaret på frågan är det bara att starta en ny tråd, så kan förhoppningsvis någon släktforskare där ute hjälpa dig rätt i juridikens fascinerande värld.

Lästips

Westling, Claes, Domstolsforska : hur jag finner mina förfäder i domstolsarkiven (Sveriges släktforskarförbunds handböcker ; 10), Solna : Sveriges släktforskarförbund, 2015.

Nordlöf, Barbro, Rättshistoria för släktforskare, [Solna] : Sveriges släktforskarförbund, 2009.

Inger, Göran, Svensk rättshistoria (4., rev. uppl.), Malmö, 1997.

Nylander, Ivar, Studier rörande den svenska äktenskapsrättens historia, Stockholm, 1961. 

Så har de 67:e Tyska Släktforskardagarna kommit och gått. Denna gång var de förlagda till den gamla kulturstaden Gotha i Thüringen. En vacker miljö och en spännande stad, som i stort överlevt både krigets fasor och fyrtio år av DDR-styre. Högst upp ligger 1600-talsslottet Friedenstein, en enorm byggnad som nu innehåller diverse museer, bibliotek och arkiv. Men en gång residerade här Hertigarna av Sachsen-Gotha, senare Sachsen-Gotha-Altenburg och ännu senare Sachsen-Coburg und Gotha. Här föddes f.ö. den svenske kungens mor, Prinsessan Sibylla, år 1908. Som lokal för släktforskningsutställningen användes slottets gamla Orangeri, en vacker med svårutnyttjad byggnad.

Hur skiljer sig då de tyska släktforskardagarna från de svenska? 

På många sätt! I Tyskland tycks släktforskning inte vara den folkrörelse som den är i Sverige. Digitaliseringen ligger fortfarande i sin linda och det är dyrt och besvärligt att komma åt det källmaterial man behöver för att hitta sina förfäder. Möjligen är det så att det vanrykte vår fina hobby hamnade i som en följd av Nazitidens krav på Ahnenpass - obligatorisk släktforskning för att bevisa att man inte hade oönskade inslag i antavlan - ännu inte riktigt klingat av. Men i takt med att de stora aktörerna, Ancestry, MyHeritage, Geneanet m.fl. har börjat intressera sig för Tyskland kommer säkert "Die Wende" så småningom.

I Tyskland är det fortfarande mest böcker - Bücher - det handlar om. På utställningen  dignade borden av böcker, böcker, böcker. CD-skivor stod nästan inte att finna, och om de fanns var de små och lokala. Ack, hur nyttigt vore det inte med en "Tysklands dödbok" eller "Tysklands befolkning" - men något sådant existerar inte. Lika illa är det med databaser via abonnemang och andra moderna bekvämligheter. Finns inte! Och med så få "nyttigheter" uteblir självklart publiken, trots ett ambitiöst föreläsningsprogram. I Sverige brukar vi ha omkring 5000 besökare på våra släktforskardagar. Översatt till Tyska mått borde de komma ca 50.000 personer till dessa dagar - men så icke.Snarare 500, vilket kanske var tur, eftersom lokalerna i Gotha var trånga och svårutnyttjade. 

Utan att vara elak kan man nog hävda att både släktforskningen och släktforskardagarna Tyskland ligger minst 25 år efter Sverige, För att inte tala om tekniken, där arrangörerna inte ens försökte fixa till Internet i lokalerna.

En sak fungerade dock till belåtenhet. Utanför utställningslokalen hade man ställt upp vagnar där det tappades öl och stektes Bratwurst så det stod härliga till. Kaffe kunde man också inhandla - däremot inte té, en produkt som man här i Tyskland endast ryktesvis hört talas om. I alla fall svart té.

Så, Bücher, Bierchen und Bratwurst är det bestående intrycket från de 67:e släktforskardagarna i Gotha.

b2ap3_thumbnail_Bratwurst-2.jpg