I förrgår åkte vi för att hälsa på vårt alldeles nyfödda femte barnbarn, en liten gosse som kanske får heta Isak. Barnbarn utgör ju som alla vet "livets efterrätt", ett aningen slitet uttryck som dock relativt väl beskriver det paket av svindlande lycka, överflödande kärlek och ångestliknande oro, som drabbar varje nybliven far- eller morförälder. 

Far- och morförälder - det var just detta. Till lille Isak är jag således, och för första gången, FARFAR. Till hans lilla kusin på samma bild är jag i stället MORFAR. Vårt rika svenska språk tillåter oss alltså att enkelt och i ett slag beskriva släktskapsförhållanden - en möjlighet som saknas i många andra språk, särskilt i de stora världsspråken, engelska, tyska, franska, italienska, spanska, portugisiska, ryska, japanska och kinesiska. Det isländska språket brukar sägas vara rikt på släktskapsord, men inte heller där hittar jag någon som helst distinktion mellan farfar och morfar etc. i alla fall inte i Google Translate ...

Man skulle kunna befara att den allmänna anglifieringen av vårt språk snart kommer att kunna knuffa undan farfar och morfar till förmån för något i stil med grandpa eller grampa. Men så icke. Farfar och morfar håller stånd och förefaller dessutom vinna terräng. I umgänget med danska och norska vänner tycker jag mig på senare år ha anat spridda försök till att börja använda farfar och morfar, snarare än bedstefar/bestefar, som är de korrekta termerna. Förmodligen är det väl svenskan som "spiller över", när vi nu för en gångs skull har ett överlägset koncept. 

Hur gör man då i alla de länder där man saknar förklarande släktskapsord? I den engelskspråkiga världen krånglar man till det med "He is my paternal grandfather" eller kanske "He is my grandfather on my father's side". I familjekretsen uppfinner man i stället nya ord för att skilja geronterna åt. Ofta är det mormor och morfar som har första tjing på "gramma and grampa" medan farmor och farfar får heta "Pops and Mimmo" eller något i den stilen. Mina släktingar i Texas berättade med stolthet att deras barnbarn döpt om dem till "Boppy and Bammi" medan några unga släktingar i Connecticut med en geografisk knorr kallade sin svenska mormor "Mommo Osby".

b2ap3_thumbnail_Boppy-and-Bammi.jpg

I mitten, Moffa och Mommo Osby, ytterst, Bammi and Boppy, 1972.

Svenskan har också andra utmärkta ord, som fler språk borde ta till sig:

Faster - farbror

Moster - morbror

Systerson - systerdotter

Brorson - brorsdotter

Syssling

Brylling

Pyssling

Måg

Det sistnämnda är en lustig variant, som saknar en feminin motsvarighet. "Svärdotter" ropar ni kanske, men det ordet står ju emot "Svärson". "Sonakvinna" är väl det närmaste vi kommer. I gamla bouppteckningar och domböcker talas det ofta om "syskonebarn", vilket vi idag lätt misstolkar. På den tiden avsåg begreppet "barn till syskon" - d.v.s. kusiner. 

Om vi finge önska oss ännu fler släktskapsord, vilka relationer skulle dessa i så fall beskriva. Jag har några förslag:

GIFTASFASTER och GIFTASFARBROR, respektive GIFTASMOSTER och GIFTASMORBROR, alltså ingifta personer som i kraft av sin partner har blivit "släkt" med oss. Dessa fyra ord är redan hyfsat etablerade, så varför inte permanenta dem.

GAMMELFARFAR etc. Inte bra. Varför inte köra med farfars far eller morfars mor. "Gammel" är otydligt och skapar förvirring kring om den äldre personen verkligen är "Gammelfarfar" eller "Gammelmorfar".

SAMBO är ett idag helt etablerat begrepp. Men hur är det med sambons föräldrar? Är dessa verkligen mina svärföräldrar, och är min sambos bröder och systrar mina svågrar och svägerskor? Det beror kanske på hur väletablerad relationen är, men de flesta skulle nog svara ja på den frågan. På engelska heter företeelsen "Common-law marriage", som verkligen låter antikverat, liksom vi en gång i tiden talade om "Stockholms-äktenskap". 

STYVFAR, STYVMOR och STYVBARN liksom SAMMANBRAGTA SYSKON har verkligen en dålig klang omkring sig. BONUSBARN och BONUSFÖRÄLDRAR låter betydlig trevligare och borde kanske permanentas, varefter BONUSSYSKON, BONUSBARNBARN och BONUSMORMOR naturligt faller på plats.

Så några små knäckfrågor:

Vad kallar man sin mammas tidigare exmake? Är han min "styvfar" trots att vi aldrig har bott i samma hus? 

Och vad händer när min mor gifter om sig på gamla dar... Är den nye maken också min styvfar, trots att jag själv kanske är 50 år gammal med flint och käpp när han kommer in i bilden?

Är en tidigare sambo också att betrakta som exman eller exfru? Eller är hen bara mitt EX?

Hur beskriver man anförlust i löpande tal? Min mormors kusin t.ex. Är hon något till mig? "Gammelkusin"? Här har engelska språket ett krångligt system med "removed" (avlägsnad), som de flesta amerikaner själva går bet på. Min mormors kusin är således "My first cousin, twice removed". Kan man kanske tänka sig "2-stegskusin" eller "3-stegskusin"? Eller, varför inte, "hoppkusiner"?

Tillgången på alla dessa svenska släktskapsbegrepp är en unik språklig rikedom, väl värd att vårda och bevara,

menar

FARFAR

Ibland är det så man vill gråta när man läser i kyrkböckerna. Barn efter barn som dör, och de flesta som spädbarn. Så sorgligt.

Hela familjer kunde utplånas under farsoter och svältår, eller så överlevde bara en eller två i familjen. Värst måste det ha varit för de många kvinnor och män som miste både make och alla barnen och blev ensam kvar. Så outhärdligt.

Jag tänker på den otröstliga modern i Gistad som mist sin dotter, i mitt förra blogginlägg. Och på en familj som miste tre barn i koleran på 1830-talet.

Nyss läste jag boken "Storbasens saga" av Walter Dickson. Det är en roman men bygger på författarens farfars liv. Walter Dickson var född 1916 och dog 1990. Han bodde med sin familj där jag växte upp utanför Falkenberg.

I romanen berättar farfar Per för sonsonen Walter om sin barndom och om sin ungdom. I ett avsnitt handlar det om farfaderns lille son som dör i difteri när han är fem år, Walters fars storebror: "Vad jag sörjde den pojken... Jag hade börjat känna igen mig själv i honom, stark att ta i och stöddig att titta på, men med en blödighet inuti som gjorde att man ändå tog honom varligt. Det var när han dog som jag grät färdigt för hela livet. Jag slog sönder allting i vedboden, högg upp all ved vi hade, högg den på en enda natt... Bröstet växte så att det höll på att sprängas. Det blev ett rum därinne för all gråten."

Själv hade farfar haft tre bröder som dog i scharlakansfeber som små och han blev ensam kvar. Den äldste av bröderna var då sju år.

Men farfar säger också att det var skillnad när spädbarn dog och större barn. När döden tog de riktigt små: "De som man ännu inte hunnit lära känna, de som inte räknades riktigt men som ändå tog mjölk och nattsömn ur modern och som kunde få fram storgrälets farligheter med sitt ylande. Djävlar ligger på lur i var vrå i de tröttkördas trånga hus. Ett sådant dödsfall kunde rädda en familj, ge fattigsolen lite styrka att lysa till livs igen."

Det är en syn på barnadöd som känns främmande för oss idag men som jag också till viss del kan förstå. Vi vet ju att inte alla barn var önskade heller.

I Fors socken i Jämtland dog tio barn under hösten 1856, alla utom ett i mässlingen. Bild från Arkiv Digital, Fors (Z) C:3 (1828-1860) Bild 770 / Sida 131.

Under nödåren dog många, både barn och vuxna. I Vännäs i Västerbotten dog sex barn under februari och mars 1868. Bild från Arkiv Digital, Vännäs (AC) F:1 (1862-1885) Bild 28.

Walter Dicksons farfar och farmor hette Per Larsson och Maria Kajsa Jonsdotter. De fick först tre barn: Per Johan Ludwig som föddes den 23 januari 1886 och Frida Maria som föddes den 3 april 1888 och så Walters far Bror Henning som föddes i januari 1890. Båda de två äldsta barnen dog 1890. Att uppgifterna i romanen inte stämmer exakt med verkligheten har nog sin förklaring i författarens frihet. Familjen bodde i Flor i Mo socken i Gävleborgs län. Senare föddes två barn till i familjen.

Walter Dicksons fars familj i Flor i Mo socken 1884-1890. Bild från Arkiv Digital, Mo (X) AI:18 (1884-1890) Bild 151 / Sida 145.

b2ap3_thumbnail_Trd.jpg

En bra släktforskare vet att man ska använda primärkällor i sin forskning, men den bästa släktforskaren vet att det finns genvägar dit – varför gå över ån efter vatten? På internet finns mängder av nyttiga register och databaser som kan spara massor av tid, de flesta av dem fritt tillgängliga utan vare sig inloggning eller abonnemang. Jag använder själv allsköns sökingångar i min släktforskning, sökingångar som många släktforskare inte verkar känna till. Jag tänkte därför dela med mig av dessa utmärkta register och databaser, som gör livet så mycket enklare för en släktforskarnörd.

Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS)

För oss som släktforskar i Skåne och Blekinge är Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS) ett utmärkt hjälpmedel – jag vet inte hur många timmars sökande jag sparat genom att knappa in namn och årtal i sökfälten. Databasen fylls på med nya poster efterhand, och i skrivande stund innehåller den 1 592 282 födelse-, vigsel- och dödsnotiser från Allerum till Östra Vram. Man kan även söka på in- och utflyttade i församlingarna Ekeby, Frillestad, Halmstad, Hässlunda, Hög, Kågeröd, Kävlinge, Sireköpinge och Stenestad till och med 1894, samt botanisera i databaserna Sveriges Skepplistor, Karlskrona Sjömansdatabas och Öknamnsdatabasen för Örkeneds socken. Än så länge har DDSS bara registrerat födda och döda i Skåne och Blekinge, men i gengäld finns där en databas över alla vigslar i Halland till och med 1860 – ett resultat av Hallands Släktforskarförenings mångåriga registreringsarbete.

Blekinge Släktforskarförenings register

En annan förening som gjort sina register fritt tillgängliga är Blekinge Släktforskarförening, och dessa hittar man via deras hemsida. Föreningens eldsjäl Björn-Åke Petersson (som tyvärr avled 2014) arbetade exempelvis i många år på ett attestregister, som jag själv haft stor nytta av när jag spårat släktingar som flyttat omkring i Blekinge.

Släktdata 

Om vi lämnar södra Sverige och förflyttar oss norrut hittar vi Släktdata, en ideell förening med målet att skriva av och indexera så många kyrkböcker som möjligt samt göra dem fritt tillgängliga för släktforskare. I skrivande stund innehåller databasen hela 7 947 278 poster, framförallt ur västgötska, bohuslänska och dalsländska kyrkoböcker, men de senaste åren har registreringen utökats till hela Sverige. I deras databas kan man göra många intressanta fynd, och tack vare Släktdata har jag själv lyckats spåra många av mina dalsländska förfäder.

ArkivDigitals register 

Om vi återvänder till Skåne finns där ännu en ovärderlig resurs, nämligen ArkivDigitals register. Vigselregistret till och med ca 1800 är en fantastisk sökingång för oss med förfäder i Skåne, men där finns även ett register över bevarade klockaremål i Lunds stift 1680-1891, bouppteckningsregister, frigivna fångar 1876-1910 och glädjekvinnor i Malmö 1874-1902. För många av bouppteckningarna har man även registrerat arvingar och närvarande släktingar, så det är väl värt en sökning om man har släkt i Skåne.

FamilySearch 

En databas som ibland kan kännas lite rörig, men där man faktiskt kan göra revolutionerande fynd är FamilySearch. Jag har tidigare berättat om hur jag till slut fann min anfader Daniel Appelqvists ursprung, ett av många genombrott som varit möjliga genom denna fantastiska resurs. Jag har även lyckats spåra mängder av släktingar i USA eftersom en sökning hos FamilySearch även ger träffar i folkräkningar, värvningslistor, Social security death index och andra amerikanska källor, och tack vare de många avfotograferade handlingarna i databasen har jag till och med kunnat forska i peruanska kyrkoböcker – det ni!

Gravar.se 

Om man vill lokalisera sina släktingars gravar i Sverige är Gravar.se en perfekt start. Det är långt ifrån alla, men i varje fall väldigt många svenska gravar som finns registrerade i denna databas. Ibland hittar man även uppgifter om yrke och annat intressant, och alltid exakta uppgifter om gravens plats på den aktuella kyrkogården, med kvarter- och gravnummer.

Find A Grave 

Om man har släktingar som fått sin sista vila i USA (eller ja, numera ingår gravar över hela världen) ska man absolut börja sitt sökande i databasen Find A Grave. I skrivande stund innehåller den 141 miljoner poster, ofta med fotografier på gravstenarna, genealogiska uppgifter och intressanta länkar med kompletterande uppgifter.

Centrala Soldatregistret (CSR) 

Ryttare och soldater i släkten är spännande, men det är inte alltid helt lätt att lokalisera dem bland alla regementen och kompanier. Då är Centrala Soldatregistret en ypperlig sökingång, som hela tiden fylls på med nya knektar. Databasen omfattar de soldater och ryttare som antogs mellan åren 1682–1901, och den fylls inte bara på med jämna mellanrum utan nya uppgifter tillkommer för redan registrerade knektar. Den innehåller 39 indelta regementen från Andra Livgrenadjärregementet till Östgöta regemente, och med hjälp av de registrerade uppgifterna brukar det inte vara några problem att söka sig vidare till originalkällorna.

Tabellverket på nätet 

Ibland kan man behöva komplettera eller kontrollera uppgifter i släktträdet, och då är Tabellverket på nätet en ovärderlig resurs. Tabellverket grundades 1749 som föregångare till Statistiska Centralbyrån (SCB), och sedan många år finns Tabellverkets folkmängds- och mortalitetstabeller 1749-1859 registrerade och fritt sökbara online. Tabellverket kallas de statistiska formulär som prästerna fyllde i och skickade in till Tabellkommissionen under åren 1749 till 1859. Materialet är alltså en sekundärkälla, men ibland kan det fungera som primärkälla – om notiser glömts bort, kyrkoböcker saknas och så vidare. Tabellverkets material är faktiskt den enda källan till två av mina förfäders dödsår, den ena av dem Ludvig Fredriksson i Lyngby socken. Tack vare denna församlings tidiga husförhörslängder fick jag veta att han föddes omkring 1708, men att hitta dödsdatumet var däremot svårare. När jag följde honom framåt hittade jag honom nämligen senast i mantalslängden 1776 (upprättad i november 1775) men i 1776 års husförhörslängd fann jag bara »Ludvigs änka». Han bör alltså ha dött under året 1776, men finns inte antecknad i dödboken. Enligt Tabellverkets mortalitetstabeller avled dock en man mellan 65 och 70 år gammal i Lyngby av ålderdoms bräcklighet 1776, men eftersom någon sådan person inte finns i dödboken det året måste det ju vara Fredrik Ludvigssons död som förts in i 1776 års mortalitetstabell. Kanske noterade prästen dödsfallet på en löslapp som togs med i statistiken, men sedan slarvades bort? Vi lär aldrig få veta, men tack vare Tabellverket vet vi i alla fall när Ludvig Fredriksson slutade sina dagar.

Idag blir det en längre blogg om att analysera en bok, en bok som vi ofta hittar i våra hyllor eller på loppis, den gamla Bibeln. De flesta exemplar saknar idag ekonomiskt värde. I min hylla fanns en vanlig bibel, inte en innehållsrik familjebibel. Bloggen är en bearbetning av en uppsats i ämnet bokhistoria vid Lunds universitet.

Bokhistorikern Kristina Lundblad för i sin avhandling en diskussion om begreppet materialitet. Hon tar där upp materialitetskulturella studier (material culture studies) som diskuterar föremål som meningsbärande och meningsskapande fenomen. Boken verkar, skriver hon, ha uppfattats som mindre föremålsaktig än andra föremål. Betydelsen av boken har koncentrerats på textens innehåll och budskap. Men boken kan som föremål även ge mening.[1]

Bibeln är ett slående exempel på en boks materialitet, den fungerade inte bara som en ”behållare” för texten, den hade ett egenvärde som föremål. Det fanns ett högt symbolvärde, bibeln var ju inte människans tankar, den var Guds ord och tankar.[2] Texten i bibeln var i princip densamma mellan utgivningen av Karl XII:s bibel 1703 och 1917, då Gustaf V:s bibel publicerades. Men bibeln, om man hade någon, hade andra funktioner än bara textbehållare. 

Jag letade i mina hyllor och fann en gammal bibel. Jag har ingen aning om hur den kommit i min ägo. Titeln är Bibelen eller den Heliga Skrift innehållande Gamla och Nya Testamentets Canoniska Böcker. Tryckt i Stockholm 1839. Den kostade enligt prisuppgift på titelbladet 1 riksdaler och 40 skilling Banco i läderband.Vi börjar med att analysera själva boken.

 Papper, format

Formatet är oktavo, enligt arksignaturerna, alltså har arket falsats tre gånger. Måtten är 23,5 gånger 14,5 centimeter, den är 7 centimeter tjock med pärmar.

Bibeln verkar inte sönderläst eller mycket använd, den har gula fläckar som troligen är fuktskador. Papperet är gulnat, det saknar märken efter formen, troligen maskintillverkat, även om 1839 är lite tidigt så fanns pappersmaskiner i Sverige från 1832.[3] Snittytorna är inte förgyllda och ganska smutsiga. Inlagan har något tjockare papper än det försättspapper som använts vid inbindningen.

Tryckteknik, typsnitt

Bibeln är tryckt av Samuel Rumstedt i Stockholm 1839. Vidare anges att den är tryckt ”Med stående stil” på Brittiska och Utländska Bibel-sällskapets bekostnad. Det innebar att man sparade hela satsen för framtida bruk istället för att trycka olika delar och återanvända typerna, på så sätt garanterades innehållet vara detsamma i alla tryckningar. På 1800-talet använde man stereotypi, dvs en avgjutning av satsen i bly, från en form i t ex gips.[4] 

Texten är i frakturstil, namnen på kapitlen i gamla testamentet står först på latin, då i antikva, sedan på svenska i frakturstil. Konstigt nog finns ibland kustoder (de första orden på nästa paragraf trycks på sidan innan), men oftast inte. Bibeln verkar sammansatt av flera delar från olika sättningar. Varje kapitel börjar med en större anfang och varje vers börjar på ny rad med en mindre anfang. Upplägget är en enklare version av Karl XIIs bibel från 1703, frakturstilen behölls långt in på 1800-talet för religiösa skrifter. De skulle vara igenkännbara för folket.[5] Undervisningen i folkskolan efter folkskolelagen 1842 innebar dock att man lärde sig bägge tryckstilarna. 

Boktryckaren, Samuel Rumstedt, hade ett av de äldre boktryckerierna i Stockholm, omskriven bland annat i i Tidningen Kalmar 1874.[6] Han kom från Gränna till Stockholm som boktryckargesäll på Skeppsholmen 1797. 1802 blev han faktor och föreståndare för Riksgäldens tryckeri för att 1834 helt övergå till det tryckeri han själv startat 1810 för att helt arbeta med bibelsällskapets tryck. Tryckeriet övertogs senare av hans son Ferdinand.[7].

Bandet

På bakre pärmens insida finns en oval stämpel som anger att den inbundits hos ”M W Stallander”. Stämpeln är mycket lik det exempel som visas i Marks bok om bokbindning.[8] Priset på den inbundna bibeln anges på titelbladet, det kan alltså kallas handelsband.[9]  Mottagarna kunde ju inte förutsättas ha möjligheter att själva bekosta inbindning av en häftad version, som var den vanligaste formen för böcker till salu vid denna tid, ibland såldes de i lösa häften som den lokale bokbindaren band.

Bandet är i helläder med fem upphöjda bind.[10] På ryggen finns inpressat ordet ”Biblia” med nästan oläsliga, svarta bokstäver. Bandet ger, i och med detta, ett gammalt intryck, som om bibeln försöker vara äldre än den är. Van Leeuwen skriver om unika, dyra böcker med svarta, stansade titlar, här är en massmarknadsbok med liknande drag.[11] Jag antar, att det också var ett medevetet sätt att hålla bibeln igenkännbar och traditionell. Boken saknar kapitälband och har ingen annan dekor.

Bokbindarsläkten ”Stallander”, eller Statlander (ibland Stadtlander) som de egentligen hette, hade ett mycket anrikt bokbinderi, som gick i arv i många generationer. Dock var det inte så gammalt, dvs från Erik XIVs tid, som notisen i tidningen Kalmar påstår. Firman grundades av Robert Wilhelm Statlander år 1726.[12] Melcher Wilhelm Statlander (f 1793) hade en avsevärd verksamhet enligt mantalsuppgiften 1835, det fanns tre gesäller och tre lärlingar i hushållet.[13]

Förläggaren:

Förläggaren anges som Brittiska och utländska bibelsällskapet. Det var en sammanslutning som bildades 1804 i London med uppgift att sprida bibeln i världen, 1965 gav man ut 77 miljoner exemplar på 1253 olika språk.[14] Bibelsällskapet accepterade inte de apokryfiska böckerna, därav texten i titeln som definierar innehållet till de kanoniska böckerna.

År 1841 distribuerade sällskapet 2000 ”helbiblar” i Uppsala ärkestifts norra del. Ärkebiskopen C F af Wingård, ordförande i ärkestiftets bibelsällskap uttryckte sin tacksamhet mot sällskapet för dess generositet. Att folket fick tillgång till hela bibeln var ur teologisk synpunkt viktigt, sade han.[15] Nya testamentet hade blivit det mest lästa runt sekelskiftet 1800.[16]  Den svenska kyrkans teologi hade börjat hotas av de sk läsarna, Erik Jansson hade börjat sitt missionerande i norra stiftsdelen. Det fanns en spänning mellan de gammalkyrkliga och de nytänkande, både inom kyrkan och utanför den. Man protesterade mot det gamla systemet.[17]

Vad berättar den här bibeln för oss?

På främre pärmens insida står en dedikation: ”Till Anna Jansdotter i Isgrena vid dess confirmation i Bälinge kyrka den 17 juli 1842. På smutsbladet finns två psalmverser avskrivna med vacker handstil, psalm 357 och 352. På motsvarande blad i slutet finns antecknat med fin handstil: ”Wår dotter Anna Maria född i Rörby Bälinge den 6. Februari 1853.”, ”Sonen Johan född i Thuna den 15,oktober 1856.”

Bonden på akademiprebendet[18] Isgrena i Bälinge, Jan Andersson och hans hustru Brita Persdotter fick den 10 september 1827 en dotter, Anna. Hon konfirmerades 1842 och fick då en bibel, i husförhörslängden står antecknat ”adm. 42 fick Hel. Bib”.[19] Hon har visserligen betyget b i läsning innantill, men var tydligen duktig på själva konfirmationen. Hon bor hemma till 1849 då hon flyttar till Rörby och gifter sig med soldaten Halling.[20]

Nils Halling (1923-1907) fick sitt namn när han blev indelt soldat 1846, i roten Rörby i Bälinge, han hette tidigare Olsson.[21]  Han bytte soldattorp till Tuna 1856 och därmed soldatnummer. Han har betyget hjälpligt i förhören, kanske är det därför bibeln inte är alltför läst, en soldat kunde läsa och skriva men intresset för religion är en annan sak. Hans handstil är vacker och tyder på att han hade en viss vana att skriva.

Den 6 februari 1853 får paret dottern Anna Maja, som skrivs in i familjebibeln.[22] Den 15 oktober 1856 föds Johan, han nöddöptes och var tydligen svag. Men dopet bekräftades av prästen 19 oktober.[23] Han avlider 27 juni 1858 i scharlakansfeber, liksom många andra barn det året.[24] Det har inte skrivits in i bibeln, som annars var brukligt.

I bibeln ligger sex enkelt sammansydda blad. De består av två begravningsprogram med två sidor vardera. Överst på varje finns en namnteckning: Soldaten No 89 Nils Haling (sic). Begravningarna avser två soldater vid Uppsala kompani av Kungl. Upplands regemente; Ludvig Johan Redin och Anders Persson Falcker. Den förste begravdes i Södertälje 12 augusti 1859 och den andre i Salem 7 augusti 1859. De omkom i ett jordras under arbetskommendering på centrala stambanan, enligt begravningsboken i Salem.[25] De bör ha varit soldatkamrater till Nils Halling, kamrater han skulle minnas, han var säkert själv med då olyckan skedde. Begravningsprogrammen är tryckta av Hörbergska boktryckeriet i Stockholm. De har varsin bild på första sidan, med kors på, troligen en standardbild för begravningsprogram. De sista bladen verkar utgöras av någon form av handskrivna räkenskaper, med kolumner för pengar och angivna saker, var och en med ett nummer. Den är uppdelad på olika namn men verkar ofullständig, med delar av bladen bortklippta. Kan det möjligen vara en del av ett auktionsprotokoll? 

Familjen flyttar in till Uppsala när Nils slutar som soldat. Han avlider där 1907 och Anna 1910, dottern Anna Maja dör ogift 1924.[26]

Familjebibeln utgör ett medium för familjens historia, den kommunicerar mycket mer än budskapet i den tryckta texten. I andra biblar och framför allt i amerikanska biblar skrivs ofta flera generationer in, de utgör underlag för släktforskning i de fall folkbokföringen är bristfällig. Men även i denna bibel kan vi mer än 150 år senare skönja de viktigaste händelserna i den lilla familjens liv. På något sätt har bibeln varit viktig, även när den saknade ekonomiskt värde, den har överlevt och hamnat i min bokhylla långt efter den enda arvingens, dottern Anna Maja, död.

Bibelns materialitet

Jag kan genast konstatera att bibeln var en dyr bok 1842. 1 riksdaler 40 skilling banco motsvarar i dagens penningvärde 213,80 kronor. Mer relevant är kanske att jämföra med en arbetarlön, då motsvarade boken 6931 kronor.[27] Begreppet materialitet kan tolkas på många sätt, ett är att det avser en fysisk tingests egenskaper. Bibeln var alltså då en dyrbar materiell egendom. Alla hade inte biblar, det brukar stå antecknat i husförhören om de har eller fått låna en bibel av kyrkan. Psalmboken var den vanligaste boken i bouppteckningar.[28]

Bouppteckningarna efter Nils och Anna Halling tar bägge upp ”ett parti böcker” till ett värde av 30 öre. Man hade då slutat ta upp bibel och andra religiösa skrifter specificerat.[29] Den industriella revolutionen när det gäller bokframställning hade gjort böcker billiga, bibeln hade minskat betydligt i värde och var inte längre den dyrgrip den varit.

Bibeln har alltså en mening som föremål, inte bara religiöst, utan också som en stabil och central plats för viktiga händelser i livet, händelser som ska bevaras. Det är då det fysiska föremålet bibeln som avses, just denna bibel i min hylla verkar inte ha lästs ofta, men den innehåller några ledtrådar till familjens liv, några avgörande händelser som var viktiga att dokumentera och spara.

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor:

Riksarkivet:

Kyrkoarkiv

Svenska kyrkan, Bälinge pastorat:

Husförhörslängd Bälinge AI:15 (1838-1843)

Husförhörslängd Bälinge AI:17 (1848-1853)

Födelse-och dopbok, Bälinge C:5 (1840-1861)

Födelse- och dopbok, Bälinge C:5 (1840-1861)

Död- och begravningsbok, Bälinge EI:3 (1855-1861)

Svenska kyrkan, Botkyrka och Salems pastorat:

Ministerialbok, Salem CI:6 (1846-1861)

Domstolsarkiv

Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:87 (1907-1907)

Uppsala rådhusrätt och magistrat FIIa:91 (1911-1911)

Mantalslängder, mantalsuppgifter

Stockholms stadsarkiv, mantalsuppgifter

Centrala soldatregistret

http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/dbrecord.sv.aspx?id=1669204 (Nils Halling, accessdatum 20160114)

Elektroniska media

Sveriges släktforskarförbund (2015). Sveriges dödbok 1901-2013. (DVD)

Tryckta verk:

Anonym (1874), 'Gamla Firmor', Kalmar, 1874-02-10.

Clemensson, Gustaf (1953), Papperets historia intill 1880 (Stockholm: Hugor Gebers förlag).

Edvinsson, Rodney och Söderberg, Johan (2011), ' A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008', Review of Income and Wealth, 57 (2), 270-92.

Grip, Ragnar (1981), Konstförvanter och bokbindare i Stockholm 1850-1914 (Stockholm: Stockholmsmonografier, Stockholms kommun).

Kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik (1909), 'Undersökning af tryckerier och därmed förenad hadtering i Sverige', (Stockholm).

Leeuwen, Jan Storm van (2004), 'Bookbindings. Their Depictions, their Owners and their Contents', i Mirjam M Foot (ed.), Eloquent Witnesses. Bookbindings and their History (London: British Library, New Castle, Oak Knoll Press), 30-52.

Lext, Gösta (1950), Bok och samhälle i Göteborg 1720-1809 (Göteborg: Gumperts Förlag).

Lundblad, Kristina (2010), Om betydelsen av böckers utseende (Malmö: Rámus).

Marks, P.J.M. (1998), The British Library Guide to Bookbinding. History and Techniques (London: British Library).

Nordqvist, Nils (1965), Antikvan och vetenskaperna.Svensk typografi omkrig åren 1703, 1743 och 1783 (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna).

Olsén, Jan-Eric (2015), 'Bokens och bokbandets ikonografi', Kursmaterial Bokhistoria BBH A32:2, (Institutionen för kulturhistoria, avd för bokhistoria; Lund: Lunds universitet).

Steinberg, Sigfrid Henry (1983), Boktryckarkonst och bokhistoria genom fem sekler (Halmstad: Spektra).

Wejryd, Cecilia (2002), Läsarna som brände böcker. Erik Jansson och erikjansarna i 1840-talets Sverige (Uppsala: Teologiska fakulteten, Uppsala Universitet).

Wingård, Carl Fredrik af (1843), 'Tal och berättelse i ärke stiftets bibelsällskap 1842', Frey,tidskrift för vetenskap och konst,  (1), 134-35.

Redan under den numera bortglömda skrivmaskins-eran kände jag ett starkt behov av att i mina släkttabeller kunna använda mig av olika tecken för de stora livshändelserna; födelse, giftermål och död. Att varje gång skriva ut "Född", "Gift" och "Död" med bokstäver tar plats och gör dessutom redovisningen enspråkig. Med tanke på alla amerikanska släktingar, som kanske också kunde vara intresserade av mina forskningsresultat, kändes det bättre med särskilda tecken och det var inte svårt att hitta fram till sådana. * för född, ∞ för gift och † för död var väl närmast etablerade för dessa inramande livshändelser. Men det behövdes fler:

Raskt införde jag [*] för döpt och [†] för begravd. Men hur hantera alla skilsmässor. Länge försökte jag få till en liggande åtta med ett streck rakt igenom, men detta lät sig svårligen göras på min gamla Facit Privat, och än värre blev det på datorn. Med hjälp av fotoshop fixade jag visserligen till ett sådant tecken, men det blev som en liten Jpg-bild, vilket visade sig vara mycket opraktiskt när tabellerna skulle kompletteras eller exporteras. Jag behövde ett etablerat tecken, och valet föll på Omega, som med lite god vilja kan uppfattas som ett upplöst evighetstecken där parterna går skilda vägar:

b2ap3_thumbnail_skilda-2.JPG

Wikipedia meddelar att detta tecken används för företeelser som resistans (motstånd) och utfallsrum - båda känns snubblande nära begreppet skilsmässa ...

I moderna familjekonstellationer behövs det emellertid också tecken för Samboförhållande eller andra specialdesignade relationer. Efter åtskilliga försök kom jag fram till att följande arrangemang skulle kunna få beskriva allt sådant:

[∞]

Precis som med [*] och [†] förmedlar detta tecken något som inte är äktenskap, men nära nog ...

Så behövdes det tecken för "Son till .... och ...." respektive "Dotter till .... och ....". Här tog jag hjälp från latinet och införde P för fader och M för moder. Det kan knappast missförstås av någon västerländsk läsare.

Men snälla människa, säger ni kanske, varför använder du dig inte av ett släktforskningsprogram á la Disgen eller Holger för dessa presentationer? Där kryllar det av funktioner och där kan du säkert få fram de tecken du behöver. Det är möjligt, men ännu har jag inte hittat något program som ger mig den totala kontroll jag vill ha över tabellerna och som ger mig frihet att plocka in fotografier och dokument exakt där jag vill ha dem:

b2ap3_thumbnail_Ali.JPG

Jag vill att tabellerna skall vara tydliga, konsekventa, en-språkiga och dessutom lite vackra. Årtalen för född och död skall hamna över/under varandra, liksom de geografiska detaljerna och slash-tecknet mellan dag och månad. Där har vi f.ö. ett problem, som jag ännu inte lyckats lösa. Detta med hur man noterar datum. Där finns det tyvärr inget system som fungerar i alla länder. Alla framhärdar med sina invanda rutiner, där Sverige givetvis har det bästa och mest logiska:

18790608

som födelsetid för Elmy Lundgren i exemplet ovan. Men detta förstås bara av svenskar. I flera andra länder skulle man skriva:

8.6.1879

vilket också är lätt att förstå för de flesta. Dock icke för amerikaner som genast uppfattar detta datum som 6 augusti, när det i själva verket avser 8 juni. En allvarlig felkälla m.a.o. Det är tyvärr lika illa med mitt eget sätt att ange datum; 1879 8/6 - varför jag alltid får ha med en liten faktaruta för mina amerikanska släktingar, där systemet förklaras. När de sedan skickar kompletteringar till mig blir det rejält nervöst. Har de förstått hur jag vill ha det, eller skriver de på amerikanskt vis?

Hustrun och jag lever med våra analoga almanackor, där vi prydligt för in alla åtaganden, jobbrelaterade eller inte. Vi har ännu inte tagit steget upp till den digitala kalendervärlden, och måste därför då och då jämföra och stämma av. Eftersom platsen i almanackans dagsrutor är begränsad, har vi tvingats införa en rad förkortningar. "Kf" betyder t.ex. "konferens", GT - Gudstjänst (jag är ju kyrkomusiker), Bg - begravning o.s.v. Men vi har olika förkortningar. Jag får erkänna att jag blev en smula betänksam när jag häromdagen råkade få syn på hur hustrun i sin almanacka beskriver en kommande spelning för mig i stadens begravningskapell:

    TED †    

Idag ska jag bara dela med mig av lite kuriosa från en kyrkbok. Alla ni som släktforskar, ni delar nog min erfarenhet av att göra fynd i kyrkböckerna. När man letar sida upp och sida ner efter ett namn eller en plats och så ser man plötsligt något udda, kanske bara i ögonvrån för att man egentligen är helt fokuserad på något annat. Själv kallar jag detta kyrkboksfynd.

Eftersom jag släktforskar på uppdrag är jag och rotar i de mest varierande socknar i hela landet. När jag ser något intressant brukar jag göra en liten anteckning inför just ett sådant här blogginlägg.

Många udda noteringar i kyrkböckerna gäller folk som dör eftersom vissa präster kan vara väldigt generösa med både upplysningar och värderingar i dessa eftermälen. Säkert trodde de att de bara skrev för sig själva, sin efterträdare och domkapitlet men knappast för oss efterlevande idag. Mer om detta senare. Idag ska det handla om en udda detalj.

För en tid sedan var jag i socknarna runt sjöarna Roxen och Glan i Östergötland och letade. I Gistad kunde jag stannat hur länge som helst för husförhörslängden AI:2 från 1759–1772 är rena fröjden för en släktforskare. Det är en präst med vacker och tydlig handstil och snyggt uppställt som skrivit. Han gör sina egna noteringar om folk här och där.

I byn Gärstad har jag haft anledning att leta efter folk från denna tid. När jag sökte efter möjliga föräldrar till en ung bonde bläddrade jag framåt och kom till Skogstorps backstuga. Om backstugusittaren Jon Jonsson och hustrun Lisken Nilsdotter skriver prästen "Båda brukade glasögon och hustrun hade fel på hörseln". (Sidan 93) Jag som trott att fattigt folk inte hade glasögon på den här tiden utan gick skumögda genom livet. Vad har ni trott? Jag kan inte påminna mig att jag ens på fotografier från andra halvan av 1800-talet sett kvinnor med glasögon. Kanske någon man någon gång, men då har det väl varit en präst eller annan studerad karl. Det här husförhöret hölls i mars 1760, mer än 250 år sedan.

Gistad AI:2 sidan 93, bild från Arkiv Digital.

Eftersom det här paret bor i en backstuga antar jag att de var fattiga, det finns i alla fall ingen yrkesbeteckning för denne Jon Jonsson, om han t ex skulle ha varit hantverkare av något slag. Det finns fler i den här socknen som använder glasögon, enligt prästens anteckningar. Men jag antar att det ändå var lite märkvärdigt eftersom han skriver upp det.

Ni som har anor i denna socken vid denna tid, ni kan vara glada, för den här prästen är väldigt generös med noteringar om sockenborna och annat. Jag får känslan av att han är en levnadsglad präst som tycker om och respekterar sina församlingsbor för han ger i stort sett aldrig omdömen (som många andra präster gör) utan det är mer konstateranden av olika omständigheter. I bedömningen av folks läs- och skrivkunnighet och kristendomskunskap är det förstås omdömen, det är ju hela husförhörets syfte, men inte i övrigt.

Om Lars Johansson på Klockaregården: "Kunde läsa väl, begynt skriva och spela på viol och klaver".
Om änkan Kerstin Jonsdotter i backstugan Grinden: "Gumman sörjde högt över sin dotter och kunde för gråt skull icke nästan stillas".
Om inhysedrängen Anders Jönsson: "Är född med fel på förståndet eller stollig kallad, men eljest på sitt sätt beskedlig. Besväras och plågas jämväl av fallandesot."
Om fattighushjonet änklingen Jonas Bengtsson: "Hade haft Bibel som i nödtvång blivit såld."
Om soldathustrun Cathrina Olofdotter: "Hon hade namn för åtskilliga odygder".

Det är kyrkoherden Olof von Wigius som för pennan här. Om sig själv skriver han att han har två svenska, en tysk, två latinska, två grekiska och en hebreisk bibel (sidan 25). Och på raden under skriver han med grekiska bokstäver men på svenska, om att han är magister, lektor och präst. Om hustrun Eleonora Sofia Planting skriver han att hon är "begåvad med gott förstånd och god kunskap". Hon kom från den adliga släkten Planting, född 1692 på Edeby, enligt www.adelsvapen.com. Olof var född 1705 och de gifte sig 1739, då hade hon först varit gift med en präst i Gamleby. Olof Wigius var tydligen kyrkoherde i Gistad redan när han gifte sig. Eleonora levde till 1770 och Olof till 1783.

Kanske var han en glad gamäng. På Svenska kyrkans hemsida om Gistad läser jag att under hans tid bedrev klockaren krog vid kyrkan och att Wigeus efterträdare Jonas Anders Carlström direkt tog itu med det utbredda superiet. Carlström mötte: "Ett vanvårdadt Herrens tempel, en hög grad förfallen prestegård, oordentliga räkenskaper och tomma cassor" och en "...försummad ungdom och en menighet, hvars sjelfsvåld invid sjelfa Helgedomen hade tillredt sig ett dryckenskapens näste" Kyrkböckerna hade Olof Wigeus i alla fall vårdat väl! Kanske låg sanningen om sockenborna någonstans mitt emellan och att de båda prästerna helt enkelt var diametralt olika i sin syn på menigheten. Det måste ha blivit en chock för sockenborna när Carlström tillträtt.

Gistad AI:2 sidan 25, bild från Arkiv Digital.

När hustrun dör skriver Olof Wigeus givetvis en längre nekrolog i dödboken (C:2 sidan 551) och noterar i kanten en hänvisning till sidan 403 och just den sidan är utriven. Jag undrar vad som stod där? På sidan 551 berättar han förstås vanliga personalia men skriver "gift 2a gången år 1739 d 25 febr med mig." Och att "en contrefait" (konterfej, alltså ett porträtt) upphängdes den 15 maj. Många andra präster skriver om sig själva i tredje person har jag sett i liknande noteringar eller t ex i födelseböcker. Men inte Olof Wigeus, han är med själv. Det här blir så personligt. Jag tror att han verkligen sörjde sin hustru. Kanske blev han hemfallen åt spriten efter hustruns död.

Olof Wigius kom från en prästsläkt från Östra Ed och Tryserum på 1600-talet. Kanske har han lagt till von i sitt namn sedan han gift sig med Eleonora. På sidan  bada.hb.se/bitstream/2320/11955/1/1996_13.pdf finns hans släkthistoria. Olof Wigius far var Nicolaus Nicolai Wigius, komminister i Östra Ed och kyrkoherde i Västra Ed. Farfar hette Nicolaus Andræ Wigius, komminister i Tryserum, och dennes far var bonde. (Källan är en digitaliserad version av magisteruppsatsen "Åbo-tryck i Linköping" av Veikko Jauhianen vid Högskolan i Borås 1996).

På www.froberg.se/disgen/0007/8422.htm läser jag att de två tidigare prästerna Wigius i Ed och Tryserum också ska ha haft redig handstil och skrivit små nekrologer om församlingsborna och om märkliga händelser. En tradition som uppenbarligen fördes vidare i släkten. Ja, man kan bara vara tacksam för detta.

Fler liknande inlägg kommer framöver. Det är kul att stanna upp ibland vid det som är lite udda. Jag tänker ibland på hur mycket jag lär mig om vardagslivet ute bland sockenborna förr genom dessa gamla anteckningar. Fattigt folk hade alltså glasögon på 1700-talet.

En fråga som ställdes på Anbytarforum igår rörde betydelsen av ordet mosterman. Vi har förhållandevis gott om ord för att beteckna släktskap i svenskan: brylling, måg, sondotter, plastfarfar - ja, listan kan göras lång även om det sistnämnda är ett ganska modernt tillskott. Men varför har vi så många ord för att definiera graden av släktskap? Jo, helt enkelt för att vi har haft behov av att kunna redogöra för hur vi är släkt i ganska många led, till exempel för att kunna göra anspråk på arv efter barnlösa avlägsna släktingar.
För nära 20 år sedan läste jag kulturantropologi i Uppsala där en av delkurserna handlade om släktskapssystem och definitioner av släktskap. Tyvärr sorterade jag ut kurskompendierna för några år sedan och kommer därför inte ihåg de exakta detaljerna från den för en redan då inbiten släktforskare intressanta kursen. Vi studerade patrilinjära och matrilinjära samhällen, där de förstnämnda föga överraskande är betydligt vanligare. I patrilinjära samhällen räknas släktskap endast på manssidan och i matrilinjära samhällen endast på kvinnosidan. I det matrilinjära samhälle vi studerade var fadern en bifigur i familjen som i praktiken enbart fungerade som spermadonator. Kärnfamiljen utgjordes av modern, barnen och moderns bror. Det var morbroderns uppgift att försörja systerns familj, medan fadern i stället försörjde sin systers familj. För att röra till det hela praktiserade man dessutom syskonbyte, så att morbrodern var gift med faderns syster och männen i praktiken försörjde varandras familjer, samt att kusingifte följde i nästa generation. Släktträden blev helt enkelt väldigt hoptrasslade då de äkta makarna alltså var dubbelkusiner och genpoolen blev alltmer endogamisk för varje generation.

b2ap3_thumbnail_Lngs-Nykpingsn2e.jpg

Kanske början på ett invecklat släktträd, längs Nyköpingsån i juli 2015.

Det jag framför allt slogs av när jag läste kulturantropologi var de enorma skillnader som fanns i definitioner av kvinnliga släktingar: det finns exempel på en kultur där alla kvinnliga släktingar har en specifik benämning (har man t ex nio kvinnliga kusiner finns det en specifik benämning för varje kusin unikt just för den äldsta, näst äldsta osv kusinen) och även en kultur med en ett enda ord för kvinnlig släkting. Oavsett om man diskuterar sin farfars morfars moster eller dotterns styvdotters svärmor så var benämningen densamma. I svenskan har vi alltså relativt många definitioner för släktskap och jag blir ibland lite förvirrad när jag ska beskriva släktskap just på grund av det stora utbudet. Johan Anell lanserade för en tid sedan begreppen ansyster, anbroder och ankusin för de som liksom jag lätt går vilse i släktträdets förgreningar.  En ansyster eller anbroder är förstås syster respektive bror till någon ana, medan en ankusin är en något mer avlägsen släkting. Nog är det väldigt användbara släktskapsord!  

Förra söndagens SPÅRLÖST visade sig vara ett välgörande annorlunda avsnitt. Det handlade om Ray, en medelålders amerikan, sedan länge bosatt i Sverige. Ray sökte sin försvunne son någonstans over there. I ungdomen hade han haft sällskap med en flicka från UTAH, en relation som resulterade i ett gossebarn, Anthony. Under flera år träffade Ray sin son någorlunda regelbundet, men så tog det tvärt slut. Anthonys mor hade hittat en annan man, som hon också gifte sig med, och plötsligt fanns det inte längre plats för den biologiske fadern, som aldrig mer fick träffa sin son och vars försök att kontakta pojken eller andra släktingar bryskt avvisades. 

Programmet handlade om hur Ray på olika sätt försökte ta reda på Anthonys nya efternamn, d.v.s. styvfaderns namn, mannen som gifte sig med hans mor och som adopterade honom. Som alltid när det handlar om adoptioner trilskas myndigheterna så mycket de orkar och en detalj i de fruktlösa försöken upprörde mig mer än måttligt. Ray besökte någon sorts ”Folkbokföringsregister” och bad att få titta på sonens födelseattest. Det fick han inte. Endast personer som själva står med på sådana attester, d.v.s. barnet och dess föräldrar, har rätt att få ta del av informationen, och Ray fanns uppenbarligen inte med. Han protesterade. Eftersom han redan från början hade erkänt faderskapet hade han ju faktiskt en gång sett attesten i fråga, och där fanns han absolut noterad som barnafader. Myndigheten förklarade:

När ett barn får en ny far genom adoption, skriver man ut en ny födelseattest med adoptivfaderns namn och data i stället för den biologiske faderns. Därefter förstörs originalattesten. 

I min begreppsvärld är detta förfaringssätt att betrakta som grov urkundsförfalskning. Man ändrar historien. Man gör det omöjligt för barnet och dess ättlingar att så småningom hitta tillbaka till sin biologiska släkt, något som med tanke på ärftliga sjukdomar, beteendestörningar, möjligheter till organdonationer och mycket annat kan vara en ren överlevnadsfråga. För att inte tala om den känslomässiga limbo det måste innebära för dem som drabbas av dessa myndighetsövergrepp, att veta att man aldrig någonsin kommer att kunna ta reda på var man kommer ifrån.

Har inte USA skrivit på barnkonventionen?

… hinner jag tänka, innan det plötsligt slår mig att vi i vårt land inte är ett dugg bättre. Tänk på alla dessa anonyma spermadonatorer, särskilt de i Danmark, vars rätt till sekretess i alla lägen anses viktigare än de tillverkade barnens rätt till sin historia. Har alla kloka tyckare i utredningar och paneler verkligen tänkt igenom konsekvenserna av denna till synes generösa policy?

Jag är inte alls motståndare till flertalet av de tekniska och medicinska landvinningar, som hjälper barnlösa par och numera även ensamstående att faktiskt bli föräldrar. Däremot klarar jag inte av bristen på dokumentation. Att det inte skall vara möjligt för dessa barn att i vuxen ålder ta kontakt med sin biologiska släkt. Att förvägra dem den information om sitt ursprung, som vi alla egentligen har rätt till. Att låta bli att registrera vital information är i min bok lika illa som att förstöra originalinformation till förmån för ny, redigerad, men oriktig sådan.

Det skulle kunna kallas för UNDERLÅTENHETSBROTT, och det är minst lika fult som URKUNDSFÖRFALSKNING. Kriminellt, vill jag hävda!

b2ap3_thumbnail_handfangsel.jpg

Ibland kan man verkligen fynda i arkiven!

Många av oss som släktforskar läser även bouppteckningar, och allt fler verkar bli digitaliserade och tillgängliga. Det är skillnad på vad som finns nu och för sex år sedan när jag började släktforska.

Bouppteckningen kan säga mycket om våra släktingar som sedan länge är döda, eftersom uppteckningarna var så detaljerade förr. Dagens schabloniserade belopp och avsaknad av inventarielistor säger inte särskilt mycket.

Bouppteckningen förrättades av som regel två betrodda bouppteckningsmän i socknen, som tillsammans med de efterlevande gick igenom dödsboets tillgångar och skulder. Detta skedde på plats i hemmet och en mycket detaljerad lista skrevs. Tack vare det kan vi idag se exakt hur många kor, silverskedar, yxor eller rivjärn som fanns i hushållet.

Himla fascinerande tycker jag.

I veckan som gått har jag hängt med näsan i bouppteckningar från Gotland. Där finns register upprättade för en ganska lång period, vilket är till stor hjälp. I registret har jag kunnat hitta ett antal av mina barns förfäder. Det är genom sin far de har rötter på ön.

Gården Gudings i Alva socken 2013.  Det ösregnade när jag tog bilden..

Bland andra letade jag efter bouppteckningen efter Hans Bertelsson, gårdsägare på Gudings i Alva socken, som dör 1871. I registret hittar jag den lätt men det står att den är upprättad i november 1854. Det måste vara fel, tänkte jag först. Fel person eller felskrivet i registret. Men det var det inte.

Hans Bertelsson och hans hustru Christina Hansdotter överlåter sin gård Gudings till äldste sonen Hans Gardell vid denna tid och låter då upprätta en bouppteckning tillsammans med ett undantagskontrakt. Gården är en kronoskattegård, det vill säga en gård de äger men som tidigare ägts av staten. Det är fadern Bertel Hansson som köpt gården 1802, fastebrevet (lagfarten) är utfärdat den 26 februari detta år, framgår av hans bouppteckning.

Här fick jag alltså veta väldigt mycket om den gotländska släkten. I listan över inventarier räknas allting upp, precis som vanligt. I hushållet en brännvinspanna för husbehovsbränning och både ko, stut, häst, oxe, kviga och 14 moderlamm, och massor med andra saker.

Alla kreaturen räknas upp i bouppteckningen. Det tycker jag är ganska charmigt. Jag har till och med sett bouppteckningar där man skrivit upp alla kornas namn. Stjärna, Blenda, Rosa, Gull... Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Både föräldrarna och båda sönerna och deras hustrur är med och undertecknar den överenskommelse som görs. Äldste sonen Hans och hustrun Christina får överta gården och de ska betala 700 riksdaler till den yngre sonen Lars som kompensation. Föräldrarna får undantag, det vill säga de ska få bo hos son och sonhustru och få sin föda och ”all möjlig skötsel” av dem, ”om vi ej förmå sköta oss själva”. Det står också om begravningen i undantagskontraktet: ”Efter våra dagars slut ska gårdsinnehavaren på kristligt och anständigt sätt ombesörja vår begravning”.

Villkoren i undantagskontraktet finns att läsa idag, drygt 160 år senare. Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Vid denna tid var Hans Bertelsson bara 58 år och hustrun Christina 56 år. Det får ju mig att undra över vad som fick dem att lämna över gården så tidigt i livet. Kanske var sonen enträgen eller kanske var fadern sjuklig? Föräldrarna levde länge till, Hans till 1871 och Christina till 1879.

Så glöm inte bouppteckningar!


Familjen i husförhörslängden vid tiden för bouppteckningen. Bild från Arkiv Digital, Alva (I) AI:4 (1841-1856) Bild 1240 / Sida 117.

Min anmoder Anna Persdotter (1770-1804) i Lomma socken i Skåne hade en yngre bror vid namn Per Persson (1772-1813), som trots att han var döv sedan barndomen klarade sig bra i livet. Han blev så småningom gift, far till fyra barn och har idag många ättlingar runtom i världen – en stor del av dem i USA. Den närmaste att emigrera var sondottern Sissa Jacobsdotter (1830-1915) som slutade sina dagar i Salt Lake City, men släktens första emigrant lär ha varit hennes dotter Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923) som redan i tonåren begav sig till det stora landet i väst. Så småningom följde stora delar av släkten efter, däribland modern Sissa, mostern Maria Jacobsdotter (1844-1915) med familj samt Henriettas yngre halvsyskon. Släkten har spritt sig över stora delar av USA, och idag finner man dem framförallt i Utah, California, Colorado, Idaho, Nevada, Wyoming och Texas. Undra om den döve Per Persson hade kunnat föreställa sig det när han gifte sig med Kerstina Henriksdotter en dag i maj år 1800?

b2ap3_thumbnail_henrietta-med-Rachel-Eva-o-Arnold.jpg

Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923); detalj av ett fotografi (privat ägo).

Henrietta Cecilia Ahlqvist föddes den 17 april 1851 i byn Tågarp i Burlövs socken, strax utanför Malmö, och bar från späd ålder efternamnet Ahlqvist. Detta var dock hennes sedermera styvfaders släktnamn, för den riktige fadern var en norsk herre som tillfälligt vistades i Malmö – i födelseboken kan man läsa »Fader enl. uppgift, Snickaregesäll Nils Henric Rommelhoff ifrån Malmö». Denne man återvände dock till Norge innan Henrietta var född, så modern Sissa Jacobsdotter ingick snart äktenskap med arbetaren Göran Ahlqvist (1828-1857) som härstammade från en gammal klockarsläkt i Burlöv. I detta äktenskap föddes två barn, och i sitt andra gifte, med smeden och arbetaren Anders Carlsson Kallenberg (1835-1885) föddes ytterligare sju. Det var många munnar att mätta, och eftersom Henrietta var äldst fick hon redan i unga år hjälpa till med försörjningen. Hon vaktade får och mjölkade getter, och när familjen flyttade in till Malmö i början av 1860-talet fick hon arbete på en tygfabrik. Den stora staden måste varit spännande men omvälvande för en flicka från landsbygden, och när förändringens vindar blåste som starkast knackade det på dörren hemma hos familjen. Det var missionärer från Mormonkyrkan, denna nya religion som växte fram i början av 1800-talet, och det dröjde inte länge innan familjen övergav sin gamla tro och gav sig hän till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

b2ap3_thumbnail_Sissa-Jacobsdotter.jpg

Ett fotografi som sägs föreställa Sissa Jacobsdotter (1830-1915), sondotter till den döve husmannen Per Persson (privat ägo).

Inledningsvis var familjens religionsutövning ganska försynt, och det mest uppseendeväckande var att Henrietta en gång i veckan promenerade närmare en mil för att närvara vid kyrkans körövningar. Religionen tycks dock ha tagit allt större plats i hennes liv, och sommaren 1868 lämnade hon Sverige för att förenas med sina trosbröder och -systrar i Utah. Henrietta var blott sjutton år då hon den 4 juni 1868 i Liverpool klev ombord på segelfartyget »John Bright», som skulle föra hela 722 personer (varav 176 skandinaver) över Atlanten. En av dem, John Boyd, berättar om den långa resan i sina memoarer: 

»The Saints were in fine spirits, and were full of joy at being really on their way to Zion, an event for which they had long labored, and hoped, and prayed. [...] During the voyage there was very little sickness, and only an aged sister from England, who was sick when she went on board, died. A Swedish couple were married during the voyage. The captain was very kind and obliging towards the Saints». 

Ursprungligen ville man resa med ångfartyg, men på grund av höga biljettpriser tvingades man välja »John Bright» istället. Resan tog därför sex veckor, och skedde under värsta tänkbara väderförhållanden. Man hade dock sin starka gudstro som stöd, och britten William Bradfield berättar i sina memoarer:

»We were on the water six weeks, nearly all the time the sea was wild and stormy. One night Captain McGaw told the Saints they had to give up the ship; so, if they believed there was a God, they had better ask for help. We children were clinging to mother's dress and crying. If ever there were prayers offered up, it was that night, and they were answered! Next day was a beautiful day and we children went on deck where we could see the rigging all torn away and the masts cracked.»

Skeppet anlände hamnen i New York den 13 juli 1868, och Henrietta anslöt sig till John Murdock Company och lär då ha gått till fots i trätofflor hela vägen till Salt Lake City. Därifrån reste hon vidare till Fillmore i Utah och flyttade in hos sin farmor Anna Lisa Löfgren (1812-1887) från Svedala, som hade utvandrat till USA ett par år tidigare – även hon lockad av Mormonkyrkan. Hon bodde hos farmodern i omkring två månader innan hon fick jobb som tjänstepiga hos familjen Beckstrand, i det närbelägna samhället Meadow. Familjefadern, den svenskfödde Elias August Beckstrand (1832-1910), hade gått över till Mormonerna redan 1859 och varit engagerad i kyrkan sedan sin ankomst till USA 1861. Vid samma tid hade han gift sig med den likaledes svenskfödda Anna Sofia Hägglund, och det var i samband med hennes sjukdom som den unga Henrietta flyttade in som tjänstepiga för att hjälpa till i hushållet. Den nitton år äldre August såg henne dock som mer än bara en tjänstepiga...

b2ap3_thumbnail_fam_beckstrand.jpg

Henrietta tillsammans med maken August Beckstrand (1832-1910) och barnen Elias (1870-1956), Heber (1873-1955), Rachel (1876-1966), Nephi (1878-1957), Alma (1881-1965) och lilla Eva (1884-1975) (privat ägo).

Mindre än ett år efter ankomsten till familjen Beckstrand gifte sig den då 36-årige August med den nyligen arton år fyllda Henrietta. En svensk släktforskare utgår såklart från att den första hustrun måste ha avlidit under sin sjukdom, men faktum är att Anna Sofia Hägglund dog först 1890... August begick alltså tvegifte, något som inte var helt ovanligt inom Mormonkyrkan under 1800-talet. Mellan åren 1852 och 1890 praktiserade 20-30 procent av alla mormoner tvegifte, eller rent av månggifte, och sommaren 1869 blev den unga skånskan en del av denna statistik. I över tjugo år var hon sedan Augusts officiella »andra kvinna», och man kan verkligen undra vad hon kände inför detta faktum. Situationen måste i varje fall varit mycket märklig, för strax efter bröllopet 1869 hade den för andra gången nyblivne brudgummen tydligen gått till sängs med sina två hustrur som båda blev gravida, och den 10 mars 1870 födde Anna Sofia sonen Joseph medan Henrietta födde sonen Elias dagen därpå, den 11 mars 1870.

Med sin första hustru fick August två barn till, medan han och Henrietta fick ytterligare nio barn, varav det sista blev till kort efter första hustruns död 1890. Först nu var Henrietta äntligen den enda kvinnan, ty dagarna av tvegifte för August var över. Livet gick sin gilla gång på bondgården i Meadow, där August engagerade sig i kyrkan och Söndagsskolan medan Henrietta tog hand om de många barnen och undervisade i skolan. August dog 1910, medan Henrietta levde som änka till sin död 1923, och det kan inte ha varit lätt att leva utan sin älskade August i tretton år – men frågan är om ändå inte de tjugo åren som den andra kvinnan var de svåraste i hennes liv...

När jag läste Camilla Erikssons blogg om domen över den döda kvinnan Anna, kom jag åter att tänka på en kvinna jag stötte på under det första året jag släktforskade. Sakta, sakta bläddrande i Genline via telefonmodem försökte jag följa upp de familjer som bott på vår gård. Det var för övrigt det året vi hade 12 000 i telefonräkning.

Även i dödboken för Tjällmo församling i Östergötland har prästen skrivit biografier över de avlidna. En dödsruna har fastnat i mitt minne. Den 31 januari 1849 kan vi läsa om Lovisa Charlotta Aurora Sjöstrand, född Rutensköld.

Enkefru från Fredrikslund å prostgårdens ägor, född den 14 mars 1772 af fadren Capitainen vid 1Lifgr Regementet Rutensköld och dess Fru född Adlerclou i Torsjö Godegd sn. 9 månader gl förlorade hon sin moder; och vid 15 år sin far. 1792 gifte hon sig med Sergeanten, sedan Jägmästaren Sjöstrand.  Med honom en flicka som dog vid 3 års ålder. Mannen dog 1828 å Åstad boställe. Detta äktenskap var olyckligt. Hon dränkte sina bekymmer i glaset. Hon skulle helst rönt mera deltagande af Tjellmos herrskaper; ty hon var godhjertad, städad och hygglig i umgänget.

Till skillnad från Camillas Anna får denna kvinna ett mycket inkännande och förstående omdöme bevarat för framtiden. Hon föddes som adelsfröken, under goda omständigheter enligt moderns bouppteckning och dog som fattighjon. Man kan läsa mellan raderna att hennes make Sjöstrand inte var den enklaste personen att leva med. Så, vem var han?

Anders Adolph Sjöstrand föddes 1768 i Tjällmo som son till gästgivaren Petter Sjöstrand (1725-1788) i hans andra äktenskap, med Christina Fredrika Balck (1748-1819). En son, född två år tidigare, hade samma namn men avled som liten. Adolph kom att bli militär, 1785 enrollerades han i Östgöta regemente till fot, sedermera Första livgrenadjärregementet. Enligt arméns meritförteckningar deltog han i Gustaf IIIs ryska krig, ”Gjort 1788, 1789 samt 1790 årens campagner i finland, och bevistat flere affairer och recognosceringar”. I klartext innebar det att han helt enkelt överlevt. Det var inte många som gjorde det. En av mina anor tjänstgjorde i Hälsinge regemente, för honom står antecknat ”Kommenderad till Helsingfors, kom tillbaka!”, de andra kom aldrig hem igen. Adolph var alltså 17 år när han blev underofficer, enligt meritförteckningen. I dödboken för Tjällmo står det också att han varit ute i kriget:

” Landtjägmästare från Åstad. Född därstädes 1768 22/9. bevistat 1788, 1789 1790 års fältslag. Afsked från Krigstjensten 1796. efter 10 år blef han antagen till Landtjägmästare. Gift 1792 med sin efterlefvande maka Lovisa Carolina Aurora född Rutenschöld.”

Adolph var 20 – 22 när han deltog som underofficer i ett krig som krävde enormt många dödsoffer, de flesta dukade under på grund av sjukdomar. Förhållandena var hemska för alla inblandade. Många var unga, mycket unga när det gällde trumslagarpojkar och skeppsgossar.  Per Anders Fogelström har skildrat en skeppsgosses erfarenheter i sin roman ”Krigens barn”.

Vi vet inte hur Adolph var som person, men man kan fundera över vad kriget gjorde med honom. Idag får svenska soldater, som deltagit i internationella styrkor, debriefing och andra stödåtgärder, men det finns ändå de som märks av erfarenheterna. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) efter krigsupplevelser är erkänt. Men något sådant existerade inte på 1700-talet, det var först efter första världskriget man ens nämnde de psykiska effekterna på soldaterna.  

Lovisa Rutensköld fick säkert ta sin beskärda del av krigets konsekvenser, i Tjällmoskogarna dit hon kom som 20-årig brud, först på Smedsbol sedan på Åstad. I det stora hushållet, som hon skulle ansvara för, fanns också svärmor, samt ett större antal tjänstefolk. Dottern Charlotta föddes bara 6 veckor efter bröllopet och dog 1795. Jag har undrat i många år hur hon hade det egentligen, prästens ord varslar om något ganska fasansfullt. 

Bild:Johan Tietrich Schoult. Slaget vid Svensksund. Wikimedia Commons

På Facebook och Youtube kryllar det av lustifikationer, små sketcher, satirer, tänkvärda tankar och spektakulära videosnuttar. Ibland är det roligt och träffsäkert, ibland bara pinsamt och dumt. I veckan var det vår lilla värld, som begåvades med ett någorlunda oförargligt omdöme, mest ägnat att roa och underhålla. Här kommer en svensk översättning av originalet, som du hittar på 

http://www.quicklook.co/2016/01/27/how-the-world-sees-us-genealogists/

Stämmer då dessa meningar och bilder med hur vi tror att andra ser på oss och vår fantastiska hobby? Och på hur vi själva upplever oss? Låt oss ta påståendena ett efter ett:

b2ap3_thumbnail_Slktingar.jpg

Min erfarenhet är, att de allra flesta släktingar man kontaktar faktiskt är ganska intresserade av det man har att berätta om gemensamma släktingar och anfäder. Man får naturligtvis akta sig för att tråka ut sin publik med alltför många detaljer och ovidkommande sidogrenar, men med lite entusiasm, några spännande skrönor och ett antal fotografier brukar det gå att hålla intresset uppe. När det gäller själva utfrågandet måste man se till att undvika rollen som mantalskommissarie. Inga korsförhör! Hellre trivsam konversation, där de vitala frågorna skickligt smygs in ...

b2ap3_thumbnail_Vnner.jpg

Tvångströja??? Tycker verkligen våra vänner att vi som sysslar med detta är knäppa? Tänk att det tror jag faktiskt inte! Det kan väl hända att en och annan, inklusive våra hårt prövade familjemedlemmar, menar att vi går till överdrift (för det gör vi ju...) och att man kanske inte måste tillbringa varje ledig stund framför datorskärmen och varje semester på arkivorter eller löpandes gatlopp på kyrkogårdar. Sådana antydningar kontrar vi naturligtvis omedelbart genom att jämföra med än mer fanatiska fritidssysselsättningar, som dessutom inte producerar något av bestående värde (golf t.ex. eller realitysåpor).

b2ap3_thumbnail_Mdrar.jpg  

Mitt i prick! Det finns många mödrar som ler vänligt men överseende mot sina vuxna barns släktforskningsintresse. "O, vad fint du ritar", sa de kanske när barnen var små, utan att egentligen mena det. "O, vad duktig du är", säger de nu, utan att förstå att leken har blivit allvar, att forskningen är någonting mer och viktigare än frimärkssamlandet, tennsoldaterna eller Barbiedockorna. Lycklig den släktforskare vars familjemedlemmar blir smittade och förmår dela framgångarna och motgångarna i denna den bästa av alla hobbies.

b2ap3_thumbnail_Ancestry.jpg

Med "Ancestry" menas naturligtvis alla entreprenörer, som förmår slå mynt av släktforskarnas behov av information, register och digitala bilder. Man vill gärna tro, att de aktörer som förser oss med alla dessa nyttigheter inte bara besjälas av möjligheten att berika sig, utan också har ett genuint intresse för själva ämnet. Så är dess bättre fallet med våra svenska aktörer, Arkiv Digital å ena sidan och Riksarkivet/SVAR å den andra. Men visst finns det charlataner i branschen, och dem skall vi akta oss noga för!  

b2ap3_thumbnail_Samhllet.jpg

 ... som ena riktiga dödgrävare! Som kan gå över lik för att hitta fram till den önskade information. Som gräver och rotar och snokar ... För kanske 25 år sedan kom det en rolig liten bok med namnet "Collecting dead relatives", där författarinnan vältaligt beskrev en släktforskares vedermödor, motgångar och lyckorus. Boken blev en succé, och uppföljaren fick givetvis heta "Further undertakings of a dead relative collector". För oss svenskar är det kanske än viktigare att se till att inte samhället gräver bort alla våra gravar, så som de är på god väg att göra, om de inte lyckas klämma oss på dryga avgifter för att låta dem stå kvar. En häpnadsväckande kulturförstöring och ett gigantiskt kontraktsbrott, som saknar motstycke i vår historia.

b2ap3_thumbnail_Vi-sjlva.jpg

Är det så här vi upplever oss själva. Som knipsluga detektiver med pipan i mun, keps på huvudet och den skarpa Sherlockblicken ständigt alert. Ja, kanske! Men för det mesta handlar vårt åtagande som släktens krönikörer och exploatörer mer om hårt och metodiskt arbete, noggrannhet vid kontroll av uppgifter och källor samt envishet i uppföljningen av borttappade trådar än om genial slutledningskonst. Detta sagt finns det dock tillfällen då man får ta till alla sina färdigheter, små grå celler, genealogisk intuition och välsignad tur för att faktiskt komma vidare.

Ett vet jag som aldrig dör
Dom över död man

Dessa rader från Hávamál är lika sanna nu som när Den poetiska Eddan kom till för över ett millennium sedan. Prästen Antonius Münchenberg i Vreta kloster var en lärd man. Han studerade under Olof Rudbeck i Uppsala och besökte sedan Gotland där han åren 1701- 1702 samlade ihop över 350 växter i ett herbarium. Detta är Sveriges äldsta herbarium och finns idag på Naturhistoriska riksmuséet. 1735 tillträdde han tjänsten som kyrkoherde i Vreta kloster, en församling vars dödbok innehåller utförliga personalier. De flesta är informativa och beskriver den avlidna på ett ganska allmängiltigt positivt sätt. Men kyrkböckerna var ju i första hand till för att användas av prästen själv, och när en sockenbo avled julhelgen 1735 skrädde herr Antonius inte orden: 

"H[ustru] Anna Isaacsdotter i Grosshagen, Kohagstorparens Bål Jon Ericssons änkia, född i Upland, kallades gemenligen Wargkäringen, en öfwermåttan bittersinnad, misstanksfull, oförsonlig, sniken, förherdad, emot många prester försmädelig, på förtal, elaka önskningar och swordom begifwen menniskia, hwilken för sin oförsonlighets och sina elaka önskningars skull öfwer them hon fattat misstankar om, at the giordt henne skada, eller icke welat henne wäl, i några år icke kunnat tillåtas til herrans nattward, som hon ej heller wårdat sig at wid förhör swara åtskilliga prester något af thet hos likwisst kunnat swarat, angående kundskapen i hennes christendomsstycken och tå hon under sin korta siukdom blifwit tilspord om hon welat hafwa presten till sig? hafwer hon thet upskiutit til följande dagen, och när man påmint henne, at tå torde hon wara död, hafwer hon blåst i wädret theråt, och sagt 'Thet wil man til plogen än hwissla; jag dör icke så snart*, men natten therefter hafwer hennes timeliga lif tagit enda, nem[ligen] emellan d 26 och d 27 Decembris." (Vreta kloster, C:3, sid 239)

b2ap3_thumbnail_Hns-vid-Nyns1i.jpg

Förhoppningsvis är personalien över Wargkäringen Anna Isaksdotter det mest förödande omdöme om en annan individ som någon av oss läser under året. Men visst vore det intressant att höra Annas version av sitt liv! Vilka var hon så misstänksam mot? Var hon alltid lika avig eller förvärrades hennes tillstånd med stigande ålder? Var hennes man också inställd på att göra sig till ovän med de flesta i sin omgivning? Kanske var det så enkelt som att Anna inte var kristen och hade svårt att dölja sitt bristande intresse för i hennes tycke ointressanta långrandiga predikningar. Men ännu 280 år efter hennes död kan vi ta del av Antonius Münchenbergs ljungande dom över hennes leverne. 

Clara Persdotter/Håkansson föddes den 10 februari 1856 på gården Tomten, Öja, i Södra Kyrketorps socken mellan  Falköping och Skövde. Hennes far var Per Håkansson (1826-1891) och modern Maria Catharina Sandgren (1818-1899). Modern hade varit gift tidigare och av de överlevande sex barnen, alla flickor, var Clara nummer fyra. Hon växte upp i den lilla byn Hovmene, nära Åsle, en socken som, tack vare sin berömda fattigbebyggelse  Åsle Tå är en smula känd. 

b2ap3_thumbnail_sle-T.jpg 

År 1875, vid 19 års ålder, lämnar Clara hemmet och flyttar till närliggande Fröjered socken, där hon får jobb som mjölkerska. Två år senare söker hon och får anställning på den stora herrgården Vreten i Edåsa socken, där hon avancerar till mejerska, vilket låter antyda att hon är hårt arbetande och kompetent. En mejerska hade ansvar för bearbetningen av mjölken, hon kärnade smör och ystade ost m.m. På samma gård, arbetade vid denna tid betjänten Johan Nilsson Ljungman, född 1860, som också han hade kommit dit 1877. Den 9 april 1879 föder Clara en utomäktenskaplig son, som får namnet Otto Sigfrid och som omedelbart tas omhand och uppfostras av morföräldrarna i Åsle. ”Fader okänd” står det givetvis i födelseboken, men eftersom Otto får efternamnet ”Ljungman” är det lätt att dra slutsatser. Betjänten Ljungman lämnar Vreten samma år som pojken föds. 

b2ap3_thumbnail_Clara-och-Otto.JPG

Det finns emellertid gott om andra män på stället, inte minst inom den grevliga ätt, som ännu denna dag äger och bebor Vreten. År 1880 bor greveparet, födda 1823 och 1828, där tillsammans med sina fem barn, tre söner och två döttrar. Sönerna, som är jämnåriga med Clara, har naturligtvis också noterat vilken exceptionell skönhet denna mejerska är. Särskilt då den äldre, vars ungdomliga lusta snart övergår i ren och äkta kärlek. Djupt förälskad avser han att gifta sig med henne, vilket naturligtvis vore en mesallians av sällan skådat slag. Greveparet slår näven i bordet och förbjuder sonen att träffa Clara. Snart nog blir situationen akut: Clara väntar barn igen …  

b2ap3_thumbnail_Celtic.jpg 

Nu måste Clara bort från Vreten, och det omedelbart. Som en första åtgärd skickas hon till Stockholm, allt medan en krishanteringsplan tas fram. Den gamle greven kontaktar en tidigare dräng på Vreten, en August Wilhelm Svensson (1857-1933), och erbjuder honom följande paket: Gratis resa till Amerika, startpengar och uppfostringsbidrag för det väntade barnet – allt detta om han går med på att ta på sig faderskapet, ledsaga Clara till Amerika och så småningom gifta sig med henne. Han kan tänka sig detta, och den 20 maj 1881 möter han sin blivande brud i Göteborg. Tillsammans står de strax före avgång ombord på ångaren Celtic då någon lösgör sig ur gruppen av människor nedanför, rusar upp för landgången och fram till Clara. Det är den unge greven, som lyckats få reda på vad som är i görningen och skyndat ned till Göteborg och amerikabåten. Där står de nu, maktlösa, och tar ett sista bitterljuvt farväl. Greven märker att Clara skakar, inte bara av rörelse utan också av den bitande vinden på däck. Raskt tar han av sig sin flotta pälsjacka och hänger den över Claras späda axlar. De träffas aldrig mer. Greven förblir sin stora kärlek trogen och vägrar i det längsta att gifta sig med någon annan. Inte förrän 1890, vid mogna 37 års ålder, faller han till föga och äktar en kusin av samma ätt.

b2ap3_thumbnail_Pls.jpg 

August och Clara korsar Atlanten och tar sig under sommaren 1881 till Chicago, där de avser att bygga en framtid tillsammans. Den 16 juli föder Clara sitt andra barn, en son som får namnen Axel Willhard (1881-1943), och den och den 7 oktober följande år gifter de sig i Chicago. Från och med nu är deras efternamn SWANSON snarare än Svensson. Efter Axel växer familjen med ytterligare sex barn: 

Anna (Annie) Swanson (1883-1898)

Per Herbert (Harry) Swanson (1887-1943)

Conrad Hugo Swanson (1888-1970)

Ethel Catherine Swanson (1891-1947)

Hjalmar August Swanson (1893-1896)

Clara Victoria Swanson (1895-1963)

Flera tragedier drabbar familjen. Lille Hjalmar dör, bara tre år gammal, år 1896, och när äldsta dottern, Annie, två år senare svälter sig till döds - ett tidigt fall av Anorexia nervosa – har Clara fått nog av Chicagos läkare och amerikansk sjukvård. När hon året därpå själv är i behov av ett mindre kirurgiskt ingrepp, hon har fått en halsböld, bestämmer hon sig för att resa till Sverige för att få operationen utförd på trygga Falköpings lasarett. Hon tar med sig sina två yngsta döttrar Ethel, 8, och Clara, 4, och tillsammans kommer de fram till Falköping under sommaren 1899. Här träffar Clara för första gången på 18 år sin son Otto, sin mor och sina systrar varefter hon tar in på Falköpings lasarett. Rutiningreppet går fel och Clara dör under kniven, endast 43 år gammal, den 2 augusti 1899. Chockad av detta, avlider hennes gamla mor, som satts att passa flickorna, sex dagar senare i en ålder av 81 år.

b2ap3_thumbnail_Falkpings-hospital.jpg

Ethel och Clara flyttas nu till Edåsa och får bo hos sina farföräldrar, Sven Petter Gabrielsson (1824-1912) och Gustava Johansdotter (1826-1916). Deras far, nu änkeman, anländer senare samma år för att hämta hem sina döttrar. Ethel behöver komma tillbaka till sin skola, men eftersom Clara bara är fyra år gammal, bestäms det att hon ska få stanna hos farföräldrarna i Sverige något år eller två. Det kommer gå hela 13 år innan Clara till sist återvänder till Chicago och till den familj hon förmodligen inte längre minns. Strax efter återföreningen samlas familjen för att ta denna gruppbild:

b2ap3_thumbnail_SWENSON-Chicago.jpg 

August Wilhelm Swanson sitter i mitten, omgiven av de fem överlevande barnen; Clara, Harry, Axel, Conrad och Ethel. Man kan notera att halvbrodern Axel verkligen har ett annat utseende än sina syskon. Denne greveson försörjde sig senare i livet med att erbjuda turister och romantiska par en tur i häst och vagn genom Jackson park i Chicago …

b2ap3_thumbnail_Axel-Swanson-buggy.jpg

Hur vet jag då allt detta?

Och hur kan jag vara så säker på min sak?

Det kan jag naturligtvis inte, men denna berättelse är resultatet av över 40 års forskning, där jag intervjuat Claras barnbarn och barnbarns barn i Illinois, Missouri, Saskatchewan, Montana och Colorado, samt även hennes svenska släktingar, syskonbarnbarn o.s.v. Alla har de bidragit med sina legender och anekdoter kring Clara, och efter att ha prövat dessa mot verklighetens kyrkoböcker, folkräkningar, passagerarlistor och lasarettsjournaler är jag böjd att tro att det var ungefär så här det gick till. Saknas gör fortfarande ett fotografi på vackra Clara. Ett sådant skall faktiskt ha existerat, men ännu har det inte dykt upp. 

Jag jagar vidare!  

b2ap3_thumbnail_milkmaid_17096-1.jpg

Clara och hennes greve?

Ingressbilden heter The milk maid och är målad av 1800-talskonstnären Bernardus Johannes Blommers (1845-1914)

Ibland är det extra viktigt att se upp när man läser i arkivhandlingarna.

En sen natt för ett tag sedan satt jag vid datorn för att följa ett spår i kyrkböckerna. Då upptäckte jag att jag följt fel person bakåt i ett par generationer. Sådant kan lätt hända.

Så här var det:

I Vånga AI:10 (1850-1856) sid 56 (bild ovan från Arkiv Digital) finns Elna Nilsdotter och Nils Larsson på Vånga nr 18. Det här är i en skånsk by där gårdarna har nummer. Här står det att Elna är född i Oppmanna församling den 1 januari 1805. I födelseboken i Oppmanna (Oppmanna CI:4 (1767-1811) sid 221) finns en Elna född den 2 januari 1805, med föräldrarna Nils Åkesson och Ingar Nilsdotter på Oppmanna nr 11. Någon Elna född den 1 januari finns det inte, så jag tog för givet att det var hon.

Men det var fel. Den Elna jag sökte är en Elna född den 1 mars i stället. Det såg jag när jag följde den rätta Elna via flyttboken lite senare och såg att hon kom från Söndraby nr 4 i stället, med de rätta föräldrarna Nils Jönsson och Svenborg Nilsdotter. Så här kan det bli när timmen är sen...

Ett exempel till: I förra veckan letade jag efter en Nils Jonsson född i Gillberga församling den 8 oktober 1797. I födelseboken läste jag uppifrån på sidan och fann snart en Nils född på rätt datum i byn Gårdsvik med en far som hette Jon Nilsson. Jaha, där är han, tänkte jag förstås och förde in uppgifterna i mina anteckningar. Så skulle jag skriva upp dopvittnena och återvände till bilden i AD och då såg jag det! Det var två små gossar med namnet Nils som föddes i Gårdsvik den 8 oktober 1797 och båda hade fäder som hette Jon i förnamn.

Alltså, hur sannolikt är det att det föds två barn på samma dag i samma by och att de får samma namn?!

Gillberga CI:4 sidan 83, bild från Arkiv Digital. Här ser du också att det inte var nog med dessa två Nils i Gårdsvik denna oktober. Bara en vecka senare föddes ytterligare en Nils i byn.

Det var ju förbryllande men då gällde det att följa "min" Nils bakåt från vuxentiden och se i vilken familj jag hamnade. Och tur var det, för det visade sig vara det andra barnet, inte det första som jag först hade sett.

Så, kolla alltid! Allting är inte alltid vad det synes vara. Och hoppa inte över någon husförhörslängd för då kan du hamna fel. Hade jag gjort det, och där inte sett varifrån han kom som barn, då hade jag kommit in på fel spår.

När man släktforskat ett tag och fyllt sin antavla med många personer, är det lätt att börja fundera: Undrar om jag forskat rätt? Är alla dessa anfäder och anmödrar verkligen mina släktingar? Har jag läst eller tänkt fel någonstans? Skrev prästen fel? Finns det familjehemligheter så att någon av mina anor har ”fel” föräldrar?

Risken för att fel smyger sig in ökar i takt med att antavlan växer och hur noggrann man än är att kolla i alla källor, kan man aldrig bli riktigt, riktigt säker. Eller? Kan man det? Ja, numera kan man faktiskt, när förutsättningarna är de rätta, bli helt säker. Det går nämligen i många fall att kontrollera släktskapen med hjälp av DNA-test. Till och med när det rör sig om släktskap flera hundra år bakåt i tiden.

De 10 kvinnorna i min raka mödernelinjeTa mina mormödrar till exempel. Jag har nio stycken. Ja, alltså, jag har förstås egentligen bara en mormor. Men jag brukar tänka på den långa raden av kvinnor på min mors raka mödernelinje som "mina mormödrar". Jag har spårat min mödernelinje tio generationer tillbaka till Brita Jonsdotter som var född ca 1630 och bodde i Bispgården i östra Jämtland. Tio generationer betyder tio risker till att jag forskat fram fel släktskap. Men i det här fallet vet jag att allt är rätt, jag är verkligen dotterdotterdotterdotterdotterdotterdotterdotterdotterson till Brita Jonsdotter!

Hur kan jag vara säker på det? Jo, jag har testat mitt så kallade mitokondrie-DNA. Det är den del av DNA som ärvs uteslutande från mor till barn. Ett DNA som jag alltså ärvt från min mormors mormors mormors… och så vidare. Testet visade att jag har en DNA-typ som bär namnet H23. Och jag vet att även Brita Jonsdotter hade H23, vilket innebär att min framforskade mödernelinje är korrekt.

Men… hur kan jag veta vad Brita hade för DNA? Hon levde ju för mer än 300 år sedan. Nej, jag har inte tillbringat någon mörk höstnatt på kyrkogården i Bispgården med spade och fotogenlykta, grävandes efter Britas Jonsdotters kvarlevor... Man behöver inte gräva upp de döda för att få fram deras DNA. Det är nämligen så att en annan släktforskare, som via sin raka mödernelinje härstammar från en annan av Britas döttrar, också har DNA-testat sig. Och denna släktforskare visar sig ha samma DNA-typ som jag, H23, en typ som är väldigt ovanlig i Norden. Detta bevisar att våra raka mödernelinjer sammanstrålar i en och samma kvinna. Och därmed vet vi båda att de släktlinjer vi forskat fram stämmer med verkligheten. Det är en skön känsla att veta säkert att släktlinjen verkligen stämmer ända ner till 1600-talet.

Att kunna verifiera långa släktlinjer är en av de stora möjligheterna med DNA-släktforskning. I takt med att allt fler testar sig, kommer allt fler släktlinjer att bli säkerställda. Och eftersom mina mormödrar finns i många andras antavlor, så har jag med mitt DNA-test hjälpt många andra att bli säkra på en del av sina anor. Tillsammans bygger nu vi släktforskare ett nät av DNA-verifierade släktlinjer. Vila i frid, mina mormödrar – tack för att ni fanns!

Bouppteckningar är en ypperlig källa när man släktforskar, och genom åren har det upprättats många namnregister som är till stor hjälp när man söker en specifik förfaders eller släktings bouppteckning. Det finns dock otaliga bouppteckningar som vi släktforskare inte ens vet att vi letar efter, och många gånger är det dessa som döljer de mest intressanta fynden. Det kan därför löna sig att plöja igenom bouppteckningar en efter en, och chansen att göra fynd är självklart större i städer eller härader där släkten har bott under lång tid. Själv har jag väldigt många anor och anförvanter i Rönnebergs, Luggude, Harjagers, Torna och Bara härader i Skåne, så när jag plöjde igenom dessa häraders bouppteckningar dröjde det inte länge innan jag gjorde ett rejält fynd. I en bouppteckning från 1760 i Bara häradsrätts arkiv fanns nämligen en mindre släktutredning, där jag genast fick syn på flera bekanta namn:

»Anno 1760 den 24 Maji blef efter Åboen Jöns Anderssons begäran i Stora Mölleberga laga inwentering och wärdering företagen efter Enckan Ellna Jeppas dotter, som dödde d:   sidstl. Maji i Stora Mölleberga, Therwid woro tillstädes den afl:s Systerbarn

1mo den aflednas half syster Anna Claes dotters barn

1mo sonen Pehr Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

2do sonen Klas Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

3tio Anna Claes sonason Lars Mattissons son Lars Larsson ifrån Wästra Kattarp 16 år g:

4to Metta Mattis dotter gift med Nils Persson i Lilla Bjellerup.

5to Hanna Mattis dotter gift med Olof Persson i Östra Odaslöf.

2do den aflednas hehl syster Hanna Jepps dotters barn

1:mo Marna Ols dotter gift med Nils Andersson i W: Kattarp.

2:do Bengta Olsdotter gift med Lars Christensson i Bara,

3tio Ellna Ols dotter gift med Per Persson i Häsleberga.

3tio den aflednas hehl-syster Bengta Jepps dotters barn

1mo sonen Simon Andersson i Näfwitshög,

2do sonen Lars Andersson ibm.

3tio sonen Jöns Andersson i Stora Mölleberga,

4to dottren Ellna Anders gift med Anders Bengtsson i Näfwitshög.

5to sonen Jeppa Andersson Ryttare för Rusthållet No 105 i Winninge.

4to den aflednas hehlsyster Sissa Jeppas dotters son Jöns Hansson i Malmö Hospital.»

Den avlidna kvinnans halvsyster Anna Clausdotter (ca 1680-1741) var gift med en av mina förfäder på farmors farfars sida, Mattis Nilsson (ca 1661-1741) i Bjällerup, samtidigt som de båda kvinnornas systerson Simon Andersson (ca 1718-1799) i Nevishög är en förfader på min farmors farmors sida. Hur hängde detta ihop? När jag jämförde den detaljerade ingressen med tidigare släktforskningshypoteser föll pusselbitarna sakta men säkert på plats, för med hjälp av bouppteckningen kunde jag skönja konturerna av äktenskap och släktskap som sträckte sig över hundra år tillbaka i tiden.

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1760_20160121-195537_1.jpg

En släkttavla baserad på de uppgifter som framkommer i Elna Jeppsdotters bouppteckning 1760.

Genom mantalslängder och jordrevningsprotokoll fick jag fram att bouppteckningens gemensamma nämnare var en kvinna vid namn Mätta, som bebodde hospitalshemmanet Stora Mölleberga Nr 6 i Mölleberga socken i slutet av 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Hon hade först varit gift med en Claus Persson, som i ett tidigare gifte hade barnen Truls Clausson (ca 1658-1702) och Mätta Clausdotter (ca 1665-1738) i Bjällerup, den sistnämnda en anmoder till mig. Tillsammans fick Mätta och Claus den tidigare nämnda Anna Clausdotter omkring 1680. Jag hade tidigare gissat att Truls, Mätta och Anna var syskon, dock att Anna troligen var en halvsyster eftersom hon var ganska mycket yngre – en gissning som bekräftas av bouppteckningen där varken Truls' eller Mättas barn nämns som arvingar. Claus Persson dog i slutet av 1680-talet varpå Mätta gifte om sig med Jeppa Nilsson (död på 1710-talet) med vilken hon fick de fyra döttrarna Bengta, Elna, Hanna och Sissa.

Det är alltså en av dessa fyra döttrar, Bengta Jeppsdotter, som blev mor till min anfader Simon Andersson i Nevishög, och bouppteckningen bekräftar även min tidigare hypotes om att Simon var bror till Elna Andersdotter (ca 1717-1785), Jöns Andersson (ca 1721-1777), Lars Andersson (ca 1722-1784) och Jeppa Andersson Winberg (ca 1729-1804), samtliga boende i Nevishög. Än så länge känner jag ju dock bara till namnet på deras mor och har inte lyckats identifiera deras far »Anders», men en vacker dag träder förhoppningsvis även dessa två fram ur historiens mörker. Till dess ska jag fortsätta plöja bouppteckningar, för ibland är de bästa fynden som synes de man inte ens vet att man letar efter.

Konkurser är inte något modernt påfund, de har funnits länge. I en konkurs görs en utredning av tillgångar och skulder. Den kan vara mycket noggrann och innehålla många uppgifter som vi annars inte haft tillgång till idag. Det var vanligt med konkurser, så vanligt att bland andra Bellman skrev sånger om det. Han gick själv i konkurs flera gånger.

På Stockholms stadsarkiv finns en databas som byggts upp i samarbete med Uppsala universitet. Den heter Tidigmoderna konkurser och handlar, som namnet anger, om just konkurser mellan 1687 och 1849. I databasen finns namn på den som gått i konkurs, men också namn på de övriga inblandade. Man hade ofta lånat pengar till varandra i ett utvidgat nätverk och en konkurs kunde drabba hela nätverket. Det görs en bouppteckning med alla tillgångar och skulder, dessutom får den drabbade redogöra för varför han hamnat  i trångmål och inte kunnat göra rätt för sig.

Just nu pågår digitalisering av originalhandlingarna, i framtiden ska det bli möjligt att läsa alla protokoll på nätet. De som ännu inte finns digitalt, finns på Stadsarkivet. Alla konkursakter finns inte bevarade och de kan vara lite krångliga att hitta, men arkivarierna hjälper gärna till. Den speciella terminologin i konkursärenden förklaras till en del på databasens hemsida.

På Facebook, i gruppen Släktforskning, pågår sedan före jul en intensiv diskussion om bruksinspektorn Johan Backmarks öde.  Diskussionen är initierad av en sentida ättling, Mattias Siwertz och hans bror Robert, den innehåller i skrivande stund 621 inlägg. Johan Backmark försvann omkring år 1795, ingen vet vart men ett intensivt letande pågår. Han flyttade runt i Dalarna, Hälsingland, Västernorrland, Värmdö, Ekerö med flera ställen. Bröderna har letat efter honom i många år.

En sökning i konkursdatabasen visade, att Backmark gjorde konkurs i Stockholm 1795. Här fanns en mängd uppgifter i originalet om honom. Flera orter och prominenta borgare på dessa orter var inblandade.  Uppgifterna om personerna och platserna som var inblandade ledde till fler fynd, i arkiv och tidningsnotiser till exempel. Många pusselbitar kunde läggas till i Backmarks kronologi. Men än är han inte återfunnen. Han verkar också ha en namne, som flyttar runt i samma områden, det komplicerar saken.

Diskussionen på Facebook är ett utmärkt exempel på hur man kan dammsuga arkiven efter ledtrådar. Förr eller senare kommer man in på de ”riktiga” arkiven och källor man måste lära sig att läsa. Domstolsprotokoll är inte alltid det lättaste!  Dessutom brukar de arkiv man behöver befinna sig på ett rejält geografiskt avstånd, Backmark verkar pendla mellan Stockholms stadsarkiv och Härnösands landsarkiv. 

Hela frågan om Johan Backmarks liv är ett utmärkt illustration till de snår vi hamnar i som släktforskare och ett exempel på hur man kan använda de mer ovanliga källorna, de som inte finns på nätet än. Om du har möjlighet, läs gärna diskussionen på Facebook!

Vet du förresten var Johan Backmark, född ca 1745-46 finns efter 1795?

Bild: Johan Backmark i konkursdiariet.

SSA, 0138, Magistraten och rådhusrättens arkiv, serie C5a, volym 07, sida 191.

Databasen: http://www.tidigmodernakonkurser.se/

Det är minsann inte bara i Amerika människor försvinner. Även i vårt välsorterade fosterland händer det allt som oftast, i synnerhet på 1800-talet,  att församlingarna tappar bort sina medlemmar, för över dem till ”på socknen skrivna” eller till en särskild obefintlighetsbok. Men ”obefintliga” var de ju sällan. De vistades bara på något annat ställe.  

b2ap3_thumbnail_John-2.JPG

På Röena i Osby socken föddes 1839 31/8 ett gossebarn, som fick det engelskklingande namnet JOHN. Så kallas han för det mesta, även om namnformen JON också förekommer. Fadern var torparen Johannes Pehrsson (1809-1882) från Traryd i Småland och modern Karna Olofsdotter (1813-1867) från Angshult i Osby socken. Hon var f.ö. lillasyster till den smått berömde hovpredikanten och psalmförfattaren Christopher Olofsson Angeldorff  (1808-1866) som jag för några månader sedan bloggade om här på Rötter . 

Torparefamiljen flyttade 1846 till Traryd, där de två yngsta av de fem barnen föddes. Mitt lilla vinterprojekt handlar om att försöka hitta alla ättlingar, ett nog så besvärligt åtagande med tanke på att barnen sprids för vinden. Dottern Mathilda Johansdotter/Nilsson (1850-1932) blev undantaget som bekräftar regeln – henne kunde jag med lätthet följa i kyrkoböckerna. Hon hamnade i Visseltofta där hon bildade familj och blev kvar. Dottern Anna Maria Johansdotter (född 1842) flyttar till Lund och därefter till Danmark, där spåren upphör. Sonen Olof Alfred Johansson (född 1854) blir gardist, vistas några år i Stockholm för att sedan emigrera till Norra Amerika 1883, destination okänd. 

Så var det då äldste sonen, John Johansson. Enligt kyrkoböckerna flyttar han 1861 till Verums socken, där det antecknas att han ”är vid järnvägen”. Sedan upphör alla spår, och några bouppteckningar, där han kunde tänkas vara omnämnd, har inte återfunnits. Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Sveriges befolkning 1880 presenterar en inhysesfamilj med följande utseende, boende på Ryd Gummegård i Norra Sandsjö:   

Man rycker måhända till en smula inför ”Östersund” – men kanske handlar denna i sammanhanget udda födelseort om ytterligare järnvägsarbete för husfadern.

Men är det verkligen rätt JOHN? År 1839 föds det inte mindre än åtta gossar med det namnet i Osby. I Norra Sandsjö uppges John Johansson vara född 1839 7/8 i Osby, men detta datum kan omöjligen stämma. 31/8 – lite slarvigt skrivet och tolkat från husförhörslängd till husförhörslängd - kan dock med lite god vilja möjligen bli till 7/8. Säger vi. Men fler bevis behövs. De båda första barnen är födda före äktenskapet, som inte ingås förrän 1869 11/4 i Norra Sandsjö. Lysnings- och vigselboken ger dock lugnande besked. Där beskrivs brudgummen som ”Arbetskarlen John Jonsson från Björkeberga i Verum socken, Xstad län” och saken är biff. Det var ju just till Björkeberga ”min” John flyttade 1861. 

Efter 1875 är det rejält svårt att följa familjen. 1897 brinner det nämligen friskt i Norra Sandsjös kyrkoarkiv, varvid 20 års husförhörslängder (1875-1896) blir lågornas rov. Emellertid återfinns hela familjen, Käre John kallas nu stenhuggare, på den utmärkta EMIBAS-skivan såsom utvandrad omkring 1885 från Norra Sandsjö till Norra Amerika. 

Hur hittar man en JOHN JOHNSON någonstans på den väldiga Amerikanska kontinenten?

b2ap3_thumbnail_United-States-Map-3.gif

Är det över huvud taget möjligt?

Fortsättning följer …

Varför gifte sig så många kring jul förr i tiden? På 1900-talet var pingst en populär bröllopshelg, idag är det kanske mer utspritt sommartid. Men på 1700-talet och in på 1800-talet var dagarna kring jul och nyår de populäraste bröllopsdagarna. Detta upptäckte jag nyligen vid forskning i några socknar i södra Värmland. Kanske var det en lokal eller regional tradition. Eller är det vanligt även på andra ställen i Sverige vid denna tid? Jag tror inte att jag sett det så tydligt förut, i alla fall inte som jag minns.

1755 i Silleruds socken. Nästan två sidor med vigslar i kyrkboken. Sju är vigda den 26:e december och sju den 28:e. Bild från Arkiv Digital, Sillerud CI:4 (1733-1756) Bild 28 / Sida 45.

1792 i Gillberga socken. Av årets 23 brudpar är 12 vigda 26-30 december, alltså mer än hälften. Bild från Arkiv Digital, Gillberga CI:4 (1789-1820) Bild 24 / Sida 39.

1825 i Långserud socken. Av årets 22 brudpar är nio vigda mellan jul och nyår. Bild från Arkiv Digital, Långserud EI:1 (1807-1846) Bild 22 / Sida 35. Ett av brudparen är Olof Andersson från Råtakan och Lotta Persdotter från Södra Björketjärn. En vecka senare kunde de gå på bröllop igen, för då vigdes Lottas far änklingen Petter Olsson med Olofs syster Katrina Andersdotter. Far och dotter gifter sig alltså med två syskon. Lotta blir både styvdotter och svägerska till Katrina, som blir svärmor till sin egen bror. Och Olof är både svåger och måg till Petter.

Varför var det så populärt att gifta sig vid denna tid på året? Var det för att släkten ändå samlades till kalas vid juletid och man då ville passa på? Slå två flugor i en smäll? Kanske var det sparsamhet, att det räckte med att ordna ett kalas? Jag kan ockå tänka mig att vår, sommar och höst var mer hektiska arbetsperioder i bondelivet, och därför svårare att hinna ordna med bröllop.

Kanske var det en mer lokal tradition, men som var väldigt stark. Det jag har sett sträcker sig ju över flera decennier, kanske hundra år.

Jag kan inte heller låta bli att fundera över det rent praktiska bekymret för prästen att hinna med alla dessa vigslar. Fem vigslar på annandagen 1825 i Långserud, sju på annandagen 1792 i Gillberga och lika många för prästen på annandagen 1755 i Sillerud. Inga vigslar den 27:e men många den 28:e. Varför inga vigslar den 27:e i Sillerud och Gillberga? Behövde prästen en vilodag den 27 december, efter sin hektiska arbetsdag dagen innan? Idag är det väl ingen som gifter sig på annandag jul?

Det måste ha varit vigslar på löpande band för prästen. Vigdes brudparen i kyrkan? Kanske alla vigdes efter högmässan i kyrkan, direkt efter varandra. Det måste ju ha tagit ett par timmar i alla fall, och blev en lång stund i kyrkan för kyrkbesökarna. Var gästerna med i kyrkan under vigseln? Då måste det ha varit knökfullt. Kanske kom gästerna bara till kalaset hemma på gården efteråt. På 1800-talet ska det ha blivit mer allmänt att man gifte sig i hemmet eller i prästgården. Men så kan det ju knappast ha varit vid denna tid. Prästen kan ju omöjligt ha hunnit fara runt till sju gårdar i socknen samma dag för att viga brudpar, inte med bara häst och vagn som transportmedel.

För dem som levde då måste det ju ha varit självklart med dessa speciella vigseldagar, men jag förstår det inte och undrar. Är det någon som vet?