I förra veckans blogg ställdes frågan: ”Vem var Axel?” Trots envisa efterforskningar under 2002 hade det inte gått att hitta Hildur Wiberg Pooleys far i det svenska källmaterialet. Ledtrådarna var i och för sig inte så många, men borde ändå ha varit tillräckliga för en snabb identifiering. Inte minst sedan det relativt lätt hade gått att återfinna farfar, Johan Albert Wiberg och hans familj på Viken utanför Falköping. Men Axel själv, hans till namnet okända mor, samt den mystiske brodern; ”Mr Ernst Carlson in Sweden” stod inte att finna.  

b2ap3_thumbnail_Axel-Wiberg-BW.jpg

Axel John Wiberg (1885-1911)

... och så kom den då: Sveriges befolkning 1890, CD-skivan med hela rikets dåvarande population, ca 4,8 miljoner människor. Databasen hade visserligen en tid funnits tillgänglig hos SVAR, men inte alls med de sökmöjligheter som CD-skivan erbjuder. Finessen här är nämligen att det går att söka alla de barn, som tidigare saknat efternamn, i relation till föräldrar och syskon. Man kan alltså söka efter en ”Ida, född 1880, vars mor heter Elin”, eller en ”Holger, född 1878, vars far är skomakare i Skåne”. Kombinationsmöjligheterna är oändliga och svaren, träffarna, kommer sekundsnabbt. Kunde detta vara ett sätt att lösa problemet med Axel Wibergs ursprung?             

Jag bestämde mig för att söka efter en ”Axel, född 1885”. Det blev ohanterliga 3403 träffar. Med begränsningen ”Västergötland” blev det fortfarande 455 träffar. Men det fanns ju en ledtråd till, en ytterligare parameter. Den rätte Axel skulle ha en bror vid namn ”Ernst Carlsson”. En sökning på ”Axel, född 1885 i Västergötland, med en bror som heter Ernst” gav behagliga 12 träffar, och vid en genomgång av dessa visade det sig att bara en enda uppfyllde alla kriterier:

b2ap3_thumbnail_Skvde.JPG

Bosatta i Skövde/stadsförsamling 1890, Tomt 37, står: 

Pigan Hulda Charlotta Carlsdotter *1863 i Mölltorp

uä son/ Johan Axel *1885 i Edåsa

uä son/ Ernst Bernhard *1890 i Skövde

Av ”Carlsdotter” blir det naturligtvis ”Carlsson” så småningom, och därmed får den yngre sonen rätt namn: Ernst Carlsson. 

I Edåsa födelsebok hittar jag omgående ”Johan Axel”, född 14/5 1885 - således inte 13/10 som dottern Hildur trodde. Fadern är ”okänd”, medan modern uppges vara Pigan Hulda Carlsdotter från torpet Carlstorp, där också hennes föräldrar och syskon bor. Hulda flyttar först till Acklinga och 1881 vidare till Falköping, där hon får arbete på Vikens egendom. Det är här hon träffar Johan Albert Wiberg och blir med barn. Johan Albert ger sig iväg till Amerika och själv flyttar Hulda 16/10 1884 tillbaka till Edåsa, där sonen Axel föds. 1890 bär det vidare till Skövde, där sonen Ernst kommer till världen den 8/6. Inte heller här framgår det vem barnafadern är, men eftersom Hulda är i tjänst hos en Löjtnant Ernst Fick, är det nog en ganska god gissning att det är han som är den skyldige. Något ansvar för Hulda och den nyfödde sonen tycks han dock inte ha känt, eftersom Hulda och pojkarna tvingas bo på Skövde Fattighus.  

1892 flyttar den lilla familjen till Agnetorps församling (= Tidaholm), där Hulda får anställning och bostad på Vulcans fabriksområde. Hit flyttar också senare hennes föräldrar och flera av hennes syskon. Ett besök på pastorsexpeditionen i Tidaholm ger fortsättningen på släkthistorien. Sonen Johan Axel, med tillnamnet ”Wiberg”, utvandrar som väntat 1900 14/10 till Norra Amerika. Sonen Ernst Bernhard Carlsson utvandrar han också, mindre väntat, 1907 31/5. 

b2ap3_thumbnail_Halvar-Gerd-Hulda-Mrta.jpg

Hulda Carlsson med dotter Märta, måg och barnbarn i Tidaholm.

Den stora överraskningen är, att Hulda Charlotta Karlsson får ännu ett barn, en dotter Märta Ingeborg Maria, född 1903 25/6 i Tidaholm, tre år efter det att storebror Axel lämnat hemmet för att utvandra. Hulda och Märta bor kvar på Västra Drottningvägen 7 i Tidaholm, och där avlider Hulda 1940 10/4, 77 år gammal. Ingressbilden är tagen i hemmet på Huldas 70-årsdag 1933. Märta, som lever ända till 1992, gifter sig 1927 och får en dotter, Gerd, 1928. Tack vare Tidaholms gravregister och en kontroll hos folkbokföringen blir det en enkel match att lokalisera Gerd, sjuksköterska till yrket och bosatt i Jönköping. Efter ett telefonsamtal med henne, visade det sig, att Märta och hon alltid hade haft god kontakt med ”morbror Ernst” i Rockford. Ernst hade också  hälsat på i Tidaholm vid ett par tillfällen, och 1980 besökte Gerd och Märta släktingarna i Rockford. Däremot hade det aldrig varit tal om någon morbror Axel. Det faktum att det fanns en kusin vid namn Hildur, som nu sökte sina rötter och sina släktingar i Sverige, kom som en stor överraskning för Gerd och hennes dotter Eva, som också intresserar sig för släktens historia. 

Axel Wibergs liv blev kort och fullt av tragik. Född utomäktenskaplig och under fattigast tänkbara förhållanden. Ivägsänd vid 15 års ålder till Amerika, till en far och en släkt, som han inte kände. Gift vid knappa 18 (fast han uppger sig vara 22) och så småningom far till tre små barn. Äldsta dottern dör dock tragiskt efter några år, och sonen blir bara någon vecka gammal. Endast yngsta dottern, Hildur, överlever. Hildur som, 91 år gammal, skriver till "Släktforskningen i Falköping" och ställer frågan: Vem var min far? Vem var Axel? Hon hann få sitt svar och hon hann också få kontakt med sina svenska släktingar innan hon själv gick bort 2005. Här några ord ur hennes egen dödsruna i Rockford Register Star:

b2ap3_thumbnail_Hildur-Wiberg.jpg

Hildur E. 'Peg' Pooley, 93

Hildur E. "Peg" Pooley, 93, of Loves Park died at 1:12 p.m. Sunday, March 20, 2005, in Rockford Memorial Hospital. Born April 9, 1911, in Rockford, the daughter of Axel and Alma (Johnson) Wiberg. Married Romaine N. Pooley in Ottawa in May 1930; he died April 21, 1969. Member of Third Presbyterian Church. Peg was an extraordinary woman, whose first love was her family and also loved her Bergner family, who was a part of her life for 45 years, retiring in 2002 at the age of 91. She had a passion for solving cryptograms, reading and nature. She was special!

b2ap3_thumbnail_wiberg-generationer_20160708-114428_1.jpg

 Bilden föreställer Hildur med dotter, dotterdotter och dotterdotterdotter på 90-årsdagen

Emma och Lovisa Dahlgren var två systrar som bodde på sin ärvda gård i Tyresta by i Österhaninge socken. Lovisa var yngst men dog först. Hon föddes i augusti 1871 och dog i mars 1927, alltså 55 år gammal. Hennes storasyster Emma var 13 år äldre, född 1858, och levde till 1932. Innan Lovisa dog betecknades hon som sinnessjuk.

Det är framför allt tack vare Emma Dahlgren som vi idag kan njuta av den gamla skogen i Tyresta nationalpark utanför Stockholm. Ett fantastiskt fint ställe inte långt från innerstan. Eftersom jag har båda mina barn och alla barnbarn i Stockholm blir det en del besök där, och den här veckan gjorde vi en utflykt till nationalparken. Vi gick urskogsstigen på ett par kilometer, lagom långt för en treåring med spring i benen.

Dahlgrensgården var en av Tyresta bys ursprungliga fem gårdar och brukades av Emma Dahlgren och systern Lovisa och givetvis drängar och pigor, bland andra flera trotjänare som stannade i decennier. Lillasyster Lovisa ska ha varit den som mest tagit hand om gårdens djur. Emma ägde Dahlgrensgården och står själv som brukare och hemmansägare i husförhörslängder och församlingsböcker. Men hon ägde och arrenderade också flera andra gårdar i grannskapet. Ingen av systrarna gifte sig.

Flera av byns övriga fastigheter och en hel del av skogsmarken såldes av till utomstående ägare under spekulationstiderna på 1910- och 20-talen och kom efter några år att ägas av företaget Elektraverken som också inrättade en ångsåg här. Men Emma vägrade sälja sin gård. Först 1929, efter systerns död, flera ägarbyten i byn och Torsten Kreuger (tändstickskungens bror) som ny ägare, gick Emma med på att sälja sin mark till Kreuger, som sålde hela byn till Stockholms stad 1937. Nationalparken bildades 1993 efter att området först varit naturreservat. Det är tack vare Emmas starka motstånd mot att sälja som det idag finns nästan orörd skog kvar. Den avverkades inte som på byns övriga marker.

I ena kanten av Nationalparken finns ett besökscentrum bestående av de gamla gårdsbyggnaderna i byn, plus ett nytt naturum. Här finns kafé och rastplatser för egen picknick och vintertid kan man ta en paus i raststugan. En hantverkare håller till i den gamla drängstugan och i Emmas hus Dahlgrensgården är det samlingsplats. Som släktforskare blir jag naturligtvis nyfiken på Emma Dahlgrens släkthistoria när jag går inne i hennes kök och rum i det gamla huset.

I naturummet berättar guiden att det bara finns ett bevarat foto på Emma och det är förlaga till den verklighetstrogna docka som finns i utställningen om nationalparken. (Bilden ovan till höger) Här är Emma framställd som trädkramare och det är omvittnat att hon värnade sin skog. Men Emma, varifrån kom du?


Kyrkböckerna berättar. Emma Sofia Dahlgren var hemmansbrukare och bodde tillsammans med sin syster Lovisa på fädernegården i Tyresta by. Bild från Arkiv Digital, Österhaninge (AB) AIIa:3 (1911-1922) Bild 2560 / Sida 248.

Emmas mormor hette Maria Catharina Övergren och kom från Brännkyrka socken där hon föddes 1807, dotter till stalldrängen Carl Persson på Trångsunds gård men född i Österhaninge socken. Hon var piga hos ungkarlen och nämndemannen Lars Gustaf Olsson på Spirudden (Båtshuset) i Tyresö socken. Han hade då sin mor änkan Anna Brita Ekman och sin syster Margareta Lovisa i hushållet men systern gifte sig snart med Magnus Persson Forsberg. 1836 föddes pigans dotter Sofia Fredrika och kanske är det nämndemannen som är far till barnet. Men de gifte sig först 1843, efter att dottern Johanna Mathilda fötts. Faderskapet är inte bekräftat och i husförhörslängden skriver prästen att Sofia Fredrika är hustruns oäkta dotter och att Johanna Mathilda är deras gemensamma oäkta dotter. Att en nämndeman hade utomäktenskapliga barn med sin piga kanske gick an just för att han var nämndeman och stor jordägare och säkert inte en person som man vågade se ner på som många andra i samma situation. Det var nämligen nämndeman Olsson som ägde det som senare kallades Dahlgrensgården i Tyresta by, genom köp av sin syster och måg och arv efter sin far Olof Larsson som i sin tur ärvt den av sin far Lars Andersson som i sin tur ärvt den av sin far Anders Larsson. 1824 tog nämndemannen över gården och det boningshus som finns kvar än idag ska vara byggt på 1820-talet. Om det är nämndemannen som är far till Emma gick alltså gården i arv i minst sex generationer, från mitten av 1700-talet till 1929. Nämndemannen var också ägare till flera andra gårdar.

Emmas mors syster dog som tvååring. Hon fick senare en bror med namnet Erik Johan som dog en månad gammal och senare ytterligare en bror med namnet Frans Gustaf, som överlevde. Det blev dessa två syskon som ärvde nämndemannen och när både Emmas föräldrar och den ogifte morbrodern dött var det bara systrarna Emma och Lovisa kvar att ta över. Föräldrarna dog båda två 1883, när Emma var 25 år och lillasystern tolv år. Emma blev en präktig och duglig bonde av flera vittnesmål att döma.

Emmas far Erik Gustav Andersson Dahlgren var kyrkvärd i Tyresta. Han föddes 1826 på Vinåker i Dalarö socken. Föräldrarna hette Anders Gustaf Dahlgren och Brita Persdotter, födda 1798 respektive 1792. Här bodde också Erik Gustavs farmor Helena Dahlgren. 1847 kom familjen till Östra Ösby i Österhaninge socken, som arrendatorer. Sedan modern blivit änka fortsatte hon bruka gården en tid men följde sedan med sonen och hans familj till Tyresta 1858, strax efter Emmas födelse. Äldsta barnet, en son, hade dött en månad gammal. Ytterligare en son föddes 1869 men dog efter två månader. Systrarna Emma och Lovisa var de enda efterlevande och ingen av dem fick barn.

Här kan du läsa mer om Emma Dahlgren och arvet efter henne:
https://www.haninge.org/2015/11/19/emma-dahlgren-kvinnan-som-raddade-tyresta/
Där finns bl a det enda bevarade fotot av henne.

Mina bilder från Tyresta:

I Dahlgrensgården i Tyresta bodde systrarna Emma och Lovisa kvar sedan deras föräldrar dött.

Spisen i Emmas kök är kvar. Nu ingår gården i nationalparkens besökscentrum.

Kanske stod Emma många gånger här och tittade ut över sin gård och funderade över livet och skogen.

Baksidan av Dahlgrensgården, med drängstugan till höger. Där bodde sannolikt Emmas anställda drängar, flera av dem var trotjänare som stannade länge, till exempel Nils Reinhold Lundvall med 36 år på gården. Idag är det hantverksutställning och -försäljning i byggnaden.

Inne på gårdsplanen kan man sitta och fika.

En huslänga har gjorts om till raststuga för besökare i nationalparken.

Många gamla hus finns kvar i byn.

Ängen utanför bybebyggelsen. Här har man tydligen firat midsommar.

Vi gick urskogssstigen i nationalparken. Här tar man sig lätt fram även med ganska små barn, men det går inte att köra med vagn. Träspänger underlättar där det är blött.

Utmed stigen finns en rad informationsskyltar.

Fler bilder från urskogsstigen, som finns i den del av nationalparken som var Emmas skog:

Häromdagen besökte jag Bosjöklosters kyrkogård, vackert belägen vid Ringsjön i hjärtat av Skåne. Jag promenerade i den värmande sommarsolen bland de gamla gravstenarna, resta till åminnelse över grevar och hemmansägare, baronessor och bondhustrur som levde för länge sedan. Plötsligt fick jag syn på en gravsten som stod lite avsides på kyrkogården, intill en stor ek. Jag gick fram, föll ner på knä och undersökte den lilla stenen. Den var täckt av både lavar och mossa, och kröntes av ett kors på vilket det sitter en duva – uppenbarligen har duvan lossnat en gång i tiden, men blivit omsorgsfullt reparerad. Gravstenen ser inte mycket ut för världen, och jag tänkte först att det säkert var ännu ett minne av någon avliden skåning – men när jag läste den gamla inskriptionen högg det till i hjärtat:

EFTER ÅBOEN

ANDERS

JÖRANSSONS

AFLEDNE BARN

ANNA

F. D. 26/9 1845. +. D. 13/6 1861

OLA

F. D. 12/8 1859. +. D. 17/7 1861

JÖRAN

F. D. 9/7 1864. +. D. 4/5 1865.

I våra dagar är det en fruktansvärd tragedi när ett barn dör, och tack och lov sker det ytterst sällan. Även förr i tiden var det såklart en tragedi, men den stora skillnaden mot idag är att det var allt annat än ovanligt. Ett föräldrapar kunde mista både ett, två eller tre barn och inte heller min egen släkt har skonats. Där har krupp, difteri, lung- och hjärtsjukdomar, fläckfeber och olyckshändelser härjat vilt bland de små barnen – morfars syster Rakel dog vid fjorton års ålder 1931, farfars mor Elvira hade två syskon som dog små, tre av farfars far Samuels syskon avled i spädbarnsåren och farmors mor Anna-Greta hade tre äldre syskon som hon aldrig hann träffa. Morfars båda föräldrar hade dock lyckan att få växa upp med alla sina syskon, men mormors far John förlorade fyra och mormors mor Hilma hela sex av sina femton syskon. Längre bak i släktträdet ser det ännu värre ut, det värsta exemplet i småländska Västra Torsås socken där två förfäder följde hela tolv av sina tretton barn till graven vid förrförra sekelskiftet.

b2ap3_thumbnail_090.JPG

Vi återvänder till den lilla gravstenen på Bosjöklosters kyrkogård – vad var det som sände Anders Jöranssons barn i en för tidig grav? Kyrkoböckerna ger svaret. Den femtonåriga Anna dukade under i lungsot, följd till graven en månad senare av lille Ola som också dog i lungsot – kanske smittad av storasyster? – och knappt fyra år senare fick de sällskap av lille Jöran som insjuknade i feber och somnade in, bara tio månader gammal. Familjen hade sammanlagt sju barn, varav alltså tre dog i barnaåren – ännu ett exempel på den höga barnadödligheten förr i tiden. Hur hanterade Anders Jöransson och hans hustru sorgen efter sina tre barn? En antydan får man på baksidan av den lilla gravstenen, där några uthuggna rader sätter ord på föräldrarnas hopp och tröst:

Här hvila vi tre

syskon små i graf-

vens tysta boning.

På domedag skall

vi uppstå och

möta lifsens konung.

Det är lätt att missa människorna bortom alla namn och datum, men man får aldrig glömma att det är just människor man släktforskar kring – människor som tänkte och kände, älskade och saknade. Just barngravar är en god påminnelse om detta faktum, för sorgen var lika stor då som nu – precis som hoppet om att en dag få återse ett förlorat barn. Medan jag satt där på knä vid den lilla gravstenen i Bosjökloster skänkte jag en tanke till Anna, Ola, Jöran och alla andra små barn som lämnade jordlivet alldeles för tidigt, till föräldrarnas obeskrivliga sorg. Jag skrapade försiktigt loss en liten bit mossa från stenens fundament, reste mig upp, återvände till de levandes värld och promenerade sakta vidare i sommarsolen på den vackra kyrkogården intill Ringsjön.

För femton år sedan anlände ett välskrivet brev till Falköpings Bibliotek. Det var adresserat till ”Släktforskningen”, och var författat av en 92-årig svenskättling, Mrs Hildur (Peg) Wiberg Pooley, bosatt i Loves Park, Illinois; 

”Mitt namn är Hildur Wiberg Pooley. Jag hoppas att ni skall kunna hjälpa mig att få fram uppgifter om min okända farmor och hennes familj. Min far, Axel Wiberg, dog 22/10 1911 när jag var 6 månader gammal. Alla kontakter med min fars familj bröts när jag var tre år gammal, eftersom min mor då gifte om sig. Min far var född i Västergötland 13/10 1885. Hans far hette John A Wiberg och var född 1865 och dog 1942. Enligt dödsnotisen kom min far till Amerika 1900. Jag vet inte om min far emigrerade tillsammans med min farfar, eller om han skickades efter senare. Jag tror att min farfar och farmor aldrig var gifta.... Min mor sade att jag fick mitt namn, Hildur, efter min fars älsklingsfaster/moster. Notera också att det står i dödsnotisen att min far efterlämnade en bror vid namn Ernest Carlson.”

b2ap3_thumbnail_Wiberg-engagement.jpg

I brevet ligger också  tre fotografier, varav ett förtjusande förlovningskort (ovan). I vigselregistret för Winnebago County, IL, återfinns den purunge Axel Wiberg och hans fästmö Alma Sofia Johnson såsom gifta den 16/9 1903. Båda sägs vara 22 år gamla, och det stämmer säkert beträffande bruden, men inte för Axel, som här gjort sig fyra år äldre. I själva verket är han inte ens 18 fyllda. Första barnet, dottern Viola Wiberg, är redan på väg och kommer till världen den 9/3 1904. Den 4/12 1908 föds en son, Carl Axel Wiberg, som bara blir fem dagar gammal. Sjuåriga dottern Viola får tyvärr lunginflammation och avlider den 12/2 1911 i ambulansen på väg till ett sjukhus. Två månader senare, den 9/4 1911, föder Alma slutligen dottern Hildur Evalyn Wiberg, brevskriverskan, som också skickat med en kopia på faderns dödsruna från en Rockfordtidning, fadern som dör samma år den 22/10 av njurlidande. Under sin tid i Rockford har han arbetat inom restaurangnäringen, och vid tiden för sin död hade han en egen restaurang, Wiberg's Restaurant, på 7th Street.

b2ap3_thumbnail_Wiberg-obituary.jpg

Med så pass goda  basuppgifter borde det inte vara så svårt att lokalisera den unge Axel Wiberg i det västgötska källmaterialet.

Farfar, Johan Albert Wiberg, vållar inga som helst bekymmer. Han återfinns på Viken i Falköpings landsförsamling, där han föddes 1865 5/1 som son till Carl Gustaf Wiberg (1830-1907) och hans första hustru, Johanna Carlsdotter (1825-1878) med vilken han också har en äldre dotter. Carl Gustaf gifter om sig 1880 och får ytterligare 5 barn, däribland dottern Selma Josefina Wiberg, som utvandrar till Rockford, Illinois 1900 21/12. Johan Albert hade utvandrat redan 1884 27/10 från Viken med destination Rockford. Jaha, tänker man då, han har gjort en flicka med barn och smiter ifrån det hela. Men var finns då detta barn? Någon lämplig AXEL, utomäktenskapligt född  13/10 1885 återfinns inte i någon födelsebok i eller omkring Falköping. Och hur skulle Johan Albert, som ger sig iväg i oktober 1884, kunna vara far till en gosse som föds 12 månader senare? Kan Axels födelsedag vara fel?

På CD-skivan Emigranten återfinns dock en AXEL WIBERG, 15 år gammal, som 1900 21/12 utvandrar från Falköping tillsammans med sin faster (!), Selma Josefina Wiberg, som också är 15 år. Faderskapet är därmed bevisat. Det är Johan Albert Wiberg som är far till Axel. Men Axel finns inte i någon av Falköpings utflyttningslängder och ej heller i någon församlingsbok. Ej heller i någon födelsebok? Och var finns modern? Och brodern, Ernst Carlson? Kan den ogifta modern ha rest till Stockholm eller Göteborg för att föda barnet, och sedan lämnat in honom på något barnhem eller hos fosterföräldrar. Det är uppenbarligen så, att Johan Albert har skickar biljettpengar  både till sin son och till sin halvsyster. Kan emigrationen ha berott på att Axels mor har avlidit strax dessförinnan?

Det egendomliga är, att det finns en AXEL RICHARD WIBERG, född uä 1880 3/5, som växer upp just på Viken. Men denne emigrerar aldrig och lever ända till 1976, då bosatt i Dalarna.

Vem var då den "riktige” Axel Wiberg? Och vem var hans mor? 

b2ap3_thumbnail_wiberg-family.jpg 

Bilden, tagen i Rockford 1904, visar Axel och Alma Wiberg med äldsta dottern Viola.

Läs den spännande upplösningen på detta drama i min nästa blogg!

Ibland snubblar man över notiser i kyrkböckerna som väcker ens nyfikenhet. I sörmländska Bälinge träffade jag på följande notis i volymen C;4 med noteringar om födda, vigda, döda och absolverade mellan 1809 och 1835:

"År 1811 d. 9 Junii undergick Gårdsdrängen vid Nynäs Anders Larsson uppenbar kyrkopligt, enligt Höglofl. kongl. Svea Hofrätts dom af d. 3 sistledna april, för föröfvad stöld vid Nynäs, samt drängarna Anders Larsson i Stora Onsjö, Gustaf Gustafsson i Lilla Onsjö, Westerljungs Sockn och Eric Fredricsson i Bygd, Eric Andersson i Lisselby Westerljung, såsom medbrottslingar i samma band, enskild skrift och aflösning i Bälinge Sacristia.
D. 16 Junii för medbrottslighet i samma tjufveband undergingo Bonden Jan Jansson i Stensätter och Drängen Olof Olsson i Nyckelby Westerljung samt Drängen Anders Ersson i Hunshälla, hemligt kyrkostraff och absolverades likaledes Drängen Eric Ersson i W. Segersta d 23 Juni 1811."

b2ap3_thumbnail_Nyns12.jpgNynäs i Bälinge en regntung julidag 2015. Foto Camilla Eriksson

Vad innebar då dessa straff som medbrottslingarna dömdes till?

De hade stulit, ett brott de alltså dömdes för både av häradsrätten och Svea hovrätt. De bröt då också mot det sjunde budet och var alltså även syndare i kyrkans ögon. För detta behövde de förlåtas, dvs bli avlösta eller få absolution. Fram till 1855 kunde de som brutit mot kyrkans lagar dömas till uppenbar eller enskild skrift. Uppenbar skrift var det hårdaste straffet. Anders Larsson, som med sin lokalkännedom förefaller ha varit den drivande vid brottet, fick stå på en pall i kyrkan under gudstjänsten medan den övriga församlingen tisslade och tasslade om hans brott. Det var alltså ett skamstraff, och när han klev ner från pliktpallen ansågs han vara avlöst eller absolverad och kunde återgå till att vara en vanlig församlingsmedlem. Enskild skrift var alltså ett mildare straff, och kallades även hemlig skrift då syndaren inte absolverades inför hela församlingen utan kyrktogs i sakristian i närvaro av prästen och några kyrkliga förtroendemän, rimligen kyrkvärdarna och kanske ett par sexmän. 

9 personer var alltså inblandade i en stöld. Brottet begicks vid Nynäs i Bälinge, en stor herrgård nära kusten med många underlydande gårdar. Ja, alla inblandade kom faktiskt från arrendegårdar under Nynäs: Bygd, Hundshälla och Väster Segersta i Bälinge samt Litselby, Nyckelby, Lilla och Stora Ogensjö och Stensätter i grannsocknen Västerljung. Bälinge och Västerljung gränsade visserligen till varandra men tillhörde olika härader. Bälinge ligger i Rönö härad och Västerljung i Hölebo härad. Så vid vilken häradsrätt togs då stölden upp? Grundregeln var att utgå från brottsplatsen, och då Nynäs ligger i Bälinge var det alltså Rönö häradsrätt som fick reda ut de säkerligen trassliga turerna med så många medbrottslingar. Jag har inte letat rätt på dombokshandlingarna, men kanske kan kyrkböckerna ge ledtrådar om medbrottslingarna i tjuvbandet?

Anders Larsson var gårdsdräng vid Nynäs mellan 1808 och 1811. Föga överraskande lämnade han sin tjänst kort efter stölden och flyttade så långt bort han kunde, närmare bestämt till Salem. I Bälinges husförhörslängd har prästen noterat "lagl. för tjufnad dömd och undergick här uppenbar kyrkopligt". Han flyttade enligt samma längd in 1808 från Västerljung, där han föddes 1785. Vid tiden för stölden var han alltså 25- 26 år gammal. I Västerljung föddes två pojkar år 1785 vars fäder hette Lars: Lars Larssons och Maria Andersdotters son i Hillsta västergård 7 augusti samt Lars Anderssons och Kerstin Larsdotters son i Stockvik 19 oktober. Lilla Anders från Hillsta dog i mässling 2 mars 1786 och kunde därmed uteslutas. Anders Larsson från Stockvik blev 1805 dräng i Litselby norrgård och flyttade så 1808 till Bälinge. Därmed är Stockvik-Anders den Anders Larsson som kom att spela en huvudroll i tjuvbandet.

Anders Larsson i Stora Ogensjö, Västerljung, var son i gården. Han föddes i Litselby 23 november 1784 och var son till Lars Andersson och Maria Olofsdotter. De både Anders Larssönerna torde ha känt varandra väl, för Ogensjö-Anders gifte sig 14 november 1811 i Västerljung med pigan Ingrid Larsdotter från Nynäs. Hon arbetade visserligen vid Nynäs i Bälinge men kom även hon från Västerljung, närmare bestämt från Stockvik där hon föddes 3 april 1789. Nynäs-Anders var hennes bror. Även om Ogensjö-Anders är noterad som "son" i kyrkböckerna så var han säkerligen åtminstone delvis den som skötte jordbruket. Fadern Lars Andersson fyllde 50 två månader efter sonens vigsel och var alltså inte särskilt gammal, men han var sjuklig och dog i pleuresie i maj 1813. Anders Larsson övertog då gården och kunde glädja sig åt dottern Maria Kristinas födelse strax före jul samma år. Lyckan blev dock kortvarig. Först dog den 84-årige farfadern Anders Larsson av lungsot i april 1814 och tre veckor senare, 3 maj 1814, var det dags för nästa dödsfall i Stora Ogensjö. "Böld" anges som dödsorsak för Anders Larsson, som dog 6 månader före sin 30-årsdag. Annandag jul 1816 gifte den unga änkan Ingrid Larsdotter om sig med drängen Anders Jonsson. Makarnas första barn, döpt efter Ingrids båda makar till Anders, föddes 9 månader senare, 13 september 1816. Ingrid var därmed barnlös i ett dygn, för dagen innan drunknade lilla Maria Kristina, 2 år och 9 månader gammal.

Gustaf Gustafsson i Lilla Ogensjö var också son i gården, född 29 april 1787 i Dalvik i Bälinge. Han var alltså runt 24 år när stölden begicks. 21 november 1811 gifte han sig i Bälinge med 19-åriga dottern Brita Stina Persdotter i Skyttorp. En kuriositet här är att hennes far, Per Persson (1757- 1831) var väl bekant med Nynäs då han var rättare på godset vid 1780-talets mitt. Gustaf Gustafsson var måg i Skyttorp till 1815 och 1815- 17 torpare i Aspvreten i Bälinge innan flyttlasset gick till Mosstorp i Västerljung. Familjen bestod då av Gustaf och hustrun Brita Stina samt den späde sonen Per Gustaf. Makarnas förstfödda, dottern Anna Sofia, blev bara sju månader gammal. I Mosstorp utökades familjen mellan 1819 och 1834 med tre söner och tre döttrar. 1825 flyttade även Gustafs far och styvmor till Mosstorp. Fadern Gustaf Persson dog 1827, 75 år gammal. I den följande husförhörslängden anges den nu knappt 40-årige Gustaf Gustafsson vara "ofärdig" och i nästa husförhörslängd uppges styvmodern Brita Larsdotter såsom "utfattig". I längden därpå tituleras hon "fattighjon", och i nästa längd, år 1845, flyttade hon till fattighuset. Gustaf Gustafsson dog av lungsot 21 januari 1845 och den bouppteckning som gjordes en knapp vecka senare är en deprimerande läsning, då tillgångarna var 42 riksdaler banco och skulden 65 riksdaler banco. 

Drängen Erik Fredriksson i Bygd kom dit 1810 från Stora Fröda och flyttade 1811 till Västerljung. Även han har fått en notering i husförhörslängden: "För tjufnad hemlig kyrkopligt". Vid Stora Fröda anges han vara född 1787 medan födelseuppgiften har preciserats vid Bygd, där han uppges vara född 1788 i Ludgo. Kanske är han identisk med pigan Maria Persdotters utomäktenskaplige son Erik, född 3 mars 1787 vid Selberga i Ludgo.

Erik Andersson föddes 18 september 1790 i Litselby sörgård, Västerljung som son till Anders Olofsson och Maria Jonsdotter. Vid tiden för stölden var fadern nämndeman vid Hölebo häradsrätt så Eriks brott gav säkerligen upphov till skvaller och rykten i trakten. Liksom Anders Larsson i Stora Ogensjö var Erik Andersson troligen delaktig i skötseln av gården då föräldrarna var sjukliga. Båda avled senhösten/vintern 1812 varvid Erik fick överta gården. 1815 har prästen noterat i husförhörslängden "NB Flyttar 1815". Det är förstås en bra notering. Men jag är en girig person, så jag skulle förstås gärna se att prästen även bemödat sig om att ange vart Erik tog vägen...

Jan Jansson efterträdde fadern Johan Nilsson som bonde vid Stensätter en tid efter att han 1803 gift sig med pigan Anna Olofsdotter på Nynäs. Jan Jansson föddes 1776 31/10 vid Stockvik men födelseplatsen till trots har jag inte hittat några släktband till Anders Larsson. Stölden ändrade nog familjens liv: Jan Jansson hade levt vid Stensätter sedan 1780, men 1812 fick han lämna gården. Flyttlasset, med hustru och tre barn i åldrarna 1- 7, gick till Hillsta nedergård. Året därpå rullade flyttlasset igen, denna gång till Ryssland. Där utökades barnaskaran med ytterligare en dotter innan familjen 1815 begav sig till Östra Fågelö i grannsocken Trosa landsförsamling. Där föddes 1817 makarnas femte barn. Sex år senare, flyttade de igen, denna gång till Trosas grannsocken Hölö. Kanske tvingades Jan Jansson att lämna Stensätter efter sin inblandning i stöldhärvan, eller kanske kände han själv en så stark skuld att han inte kunde hantera att behöva besöka Nynäs eller ha kontakt med rättaren.

Drängen Olof Olofsson i Nyckelby mellangård föddes 3 juli 1777 i Klacka i Västerljung som son till Olof Jönsson och Kerstin Larsdotter. Han var vid Nyckelby 1809- 1811. Ingen ny bostadsort är angiven i husförhörslängden och jag har inte kunnat spåra honom vidare.

Drängen Anders Eriksson i Hundshälla var född 1775 i Floda. 1797 flyttade han från Tystberga till Hundshälla. Även han har fått en notering i husförhörslängden: "För tjufnad, hemlig kyrko-pligt". 1811 flyttade han till Stora Fröda, 1812 till Fageräng i Tystberga och så 1813 till Holmby i Bälinge. Han gifte sig 1815 med pigan Maja Cajsa Andersdotter i Holmby. Sonen Johan Erik föddes fem veckor före vigseln. Sonen Anders föddes 1819 strax innan familjen splittrades. Anders Eriksson anges ha flyttat till Vagnhärad medan hustrun och de båda sönerna blev kvar i Bälinge. Följande år anges de ha föyttat till Edeby i Hölö, där de saknas i husförhörslängden. familjen var åter samlad när de 1825 flyttade till Nora mellangård i Vagnhärad. Sedan följde årliga flyttar: 1826 till Trosabro, 1827 till Löftet och 1828 till Ängstugan . Där dog yngste sonen, 10-årige Anders, av slag 30 juni 1829. Samma år flyttade familjen vidare till Fagerhult i Trosa landsförsamling. Anders Eriksson hade sedan 1827 titulerats som inhyses och nu noterar prästen att han är "nästan döf och blind". Anders Eriksson dog i lungsot 11 december 1832.

Erik Eriksson i Väster Segersta var född 25 maj 1781 i Siundadal i Vårdinge. Han flyttade 1809 från Vårdinge till Väster Segersta, och återvände 1811 till sin födelsesocken. Även han har försetts med noteringen "För tjufnad dömd till hemlig kyrkopligt" i husförhörslängden. 

b2ap3_thumbnail_Brnneriet2.jpg

Bränneriet är idag vandrarhem. Foto: Camilla Eriksson

Stöldligan bestod alltså av 9 män. En var gift och de övriga åtta ogifta,  En hade ett eget hemmansbruk, tre var hemmasöner och fem tjänstedrängar. Fyra av de nio får anteckningar i husförhörslängden om stölden och kyrkoplikten. Alla fyra är tjänstedrängar. Kanske är det en ren slump, eller så är det ett utslag för att de socialt var mindre respekterade än en bonde eller hemmaboende bondson. Noteringarna verkar inte ha förts in i flyttattesterna och heller inte följt personerna i fortsatts husförhörslängder för de som blev kvar i hemsocknen. Brottet "försvann".

Det verkar som om de inblandade inte var frihetsberövade. Den första instansen för frihetsberövande under utredning av brottet och avvaktan på rättegång vid först häradsrätten och därefter hovrätten, var vid denna tid häktet på Nyköpingshus. Detta var beläget i porthuset och hade knappast plats för mer än 3 personer. 9 personer kunde absolut inte få plats där samtidigt.

Men vad stal de om de inte dömdes till frihetsberövande eller kroppsstraff utan endast till uppenbar eller hemlig kyrkoplikt? Jag har en teori. Kanske är den helt tokig och, ska erkännas, den är en aning fördomsfull. Missdådarna var ju nio förhållandevis unga män. De lär inte ha stulit värdesaker inne på herrgården för då hade brottsrubriceringen blivit inbrott och de hade blivit frihetsberövande. De stal knappast boskap för det vore ganska ohanterligt - och antagligen en ganska blodig historia - att dela upp några höns eller en ko på nio personer. Så vad kan de då ha lagt rabarber på? Nynäs är ett ganska utspritt godskomplex med skogsdungar mellan en del byggnader. Om man passerade huvudbyggnaden ner mot Rundbosjön några hundra meter ner, gick man först förbi en kvarn och sedan en stenbeklätt skogsparti. Alldeles nere vid Rundbosjönsviken uppfördes 1801 ett vitt stenhus som fram tills husbehovsbränningen avskaffades 1854 var godsets bränneri. Idag kan vi ha svårt att föreställa oss de mängder brännvin som producerades: år 1817 t ex brändes över 4000 liter brännvin bara i Nynäs bränneri!Ett hemligt uppenbart tjuvebandEtt nio Bränneriet låg alltså avsides och var lättillgängligt om man kom sjövägen. Mycket behändigt om man blev törstig. Eller så stal de något helt annat... 

”Fader okänd” utgör som bekant en formidabel stötesten för nästan alla släktforskare. DNA-tekniken kan understundom ge de ”hopplösa fallen” nytt liv, och ibland går det faktiskt att bevisa åtminstone vem som inte kan vara far till det faderlösa barnet. I gynnsamma fall går det också att med stor sannolikhet få fram vem som faktiskt är det. Denna moderna problemlösare förutsätter förstås att det finns åtminstone en identifierad kandidat, eller nära släktingar till denne, att testa mot. Det gör det ju inte alltid, särskilt inte om det har gått en massa tid, om huvudpersonerna redan är avlidna eller om modern vägrar avslöja omständigheterna kring havandeskapet.   

Detta sistnämnda fenomen upphör aldrig att förvåna mig. Varför var de olyckliga mödrarna ofta så tystlåtna med vem som förorsakat dem deras predikament? Ett antal skäl presenterar sig: 

• ·         Barnaföderskan kan ha fått betalt för att tiga.
• ·         Hon kan ha övertalats till tystnad av barnafadern, med löfte om framtida äktenskap.
• ·         Sanningen är värre än tystnaden! 

Barnet kan vara tillkommet genom incest och/eller våldtäkt och, trots att skammen och vanäran i så fall borde tillkomma förövaren, tar flickan ofta på sig skulden och ansvaret för att detta aldrig någonsin får komma ut.

Så finns också problemet otrohet, att hustrun har haft en affär med en annan man, men hållit tyst om detta, varför den äkte mannen kanske under ett halvt liv gått och trott att han är far till barnet i fråga. Tills en dag, när någon i fyllan och villan eller i ett eskalerat gräl säger några ord för mycket … 

b2ap3_thumbnail_Maury-show.jpg

The Maury Povich Show, eller kort och gott MAURY, heter en alldeles förfärlig amerikansk dokusåpa och talkshow, som sedan ett kvartssekel slår mynt av just denna osäkerhetsfaktor: Faderskapet. Flera gånger i veckan låter man folk komma till tals, folk med rejäla familjeproblem, folk som genom allt för promiskuösa vanor ställt till det för sig själva och för sina familjer. Det finns exempel på unga män, som beskylls för 10 eller 15 faderskap och kvinnor som, trots många försök, inte förmår ringa in vem det är som faktiskt gjort henne med barn. Rekordet är en kvinna, Marisol, som först på det 16:e försöket lyckades pricka in rätt pappa … Jag kan tänka mig att inte heller Ulrika i Västergöhl och hennes kollegor i 1800-talets fattigsverige kunde så noga veta vilka som var far till deras barn. Men i våra dagar borde man väl dels ha klart för sig hur man skyddar sig mot oönskade graviditeter, dels ha lite bättre koll på vem man delar säng med. En liten språng-app i mobilen kanske kunde vara bra för de glömska … 

16:e försöket var det, ja! Med ”försök” menar vi här faderskapstester via DNA. När MAURY började år 1991, använde man sig huvudsakligen av lögndetektorer, men allt eftersom DNA-tekniken förfinats har man nästan helt övergått till denna mer precisa metod. 

Det börjar alltid med att programledaren Maury Povich (77) samtalar med en kvinna och presenterar hennes problem. Hennes man/pojkvän tror inte att barnet/barnen är hans, och om hon inte kan övertyga honom om detta hotar han med att lämna familjen åt sitt öde. Man får se bilder på de gulliga men ifrågasatta barnen, gärna bredvid en bild på den eventuelle fadern för jämförelsens skull. (Ååååh… säger den barnsliga studiopubliken). Via en monitor kan man under samtalets gång se mannen, som väntar i bakgrunden men som inte kan höra vad som sägs. Så kommer han in i studion och som på ett givet tecken reser sig publiken, buuuar, hötter med nävarna och gör tummen ned. Nu får mannen presentera sin version och sina tankar kring dramat och säger han då något otrevligt eller kränkande om flickvännen/hustrun så går hon till attack. Fysiskt! Skrikande och med fäktande armar rusar hon emot honom och vore det inte för de två studiogorillornas ingripande skulle det hela mycket väl kunna sluta i blodvite. Ibland är det fler personer inblandade i råkurret, mammor, syskon, svartsjuka nya pojk/flickvänner o.s.v. (Publiken stortrivs)

b2ap3_thumbnail_The-results.jpg

Plötsligt framträder en skylt i TV-rutan: ”THE DNA RESULTS ARE IN!” står det: ”Vi har ett resultat”, skulle vi kanske säga här. Alla håller andan medan Maury öppnar kuvertet, läser, vänder sig mot den utpekade mannen och säger: Malcolm, you ARE the father – eller i förekommande fall: Malcolm, you are NOT the father.

Det som nu händer är dramatik av högsta rang: 

Om mannen inte vill vara far och inte heller är det, jublar han, studsar upp med sträckta händer och utför kanske t.o.m. en liten segerdans innan han raskt avlägsnar sig. (Publiken skrattar) Kvinnan brukar i detta läge redan ha sprungit av scenen med händerna för ansiktet.

Om mannen inte vill vara far men faktiskt är det, sänker han huvudet allt medan kvinnan och hennes stödtrupper skriker åt honom: I told you so!!! och fäktar med armarna. (Hahahaha… säger publiken)

Om mannen vill vara far och också är det, blir det glädjetårar, kramar, ursäkter och löften inför framtiden. (Åååååh… säger publiken igen, klappar i händerna och skanderar: Kiss her feet, kiss her feet!)

Om mannen vill vara far men inte är det, kan DNA-domen bli outhärdlig både för honom själv, hans kvinna och för alla oss som tittar. Ibland blir chocken så stor att han gråtande kastar sig ned på golvet. Under publikens buuurop rusar kvinnan nu ut och försöker gömma sig för de allestädes närvarande kamerorna. Det är ju uppenbart att hon har varit otrogen och också ljugit om det för sin man.

b2ap3_thumbnail_Not-the-father.jpg

Hela konceptet är naturligtvis på alla sätt ovärdigt och motbjudande och man tror bara inte att det är sant. Tala om förnedringstelevision. Och detta tillåts fortgå år efter år, decennium efter decennium. 3000 episoder har nu avverkats och på nätet kan man hitta ”Top 10 You ARE the father” and ”Top 20 You are NOT the father” och en hel skadrus av bedövande förutsägbara episoder på detta tema. 

Det är under stor tvekan jag nu ger er en länk där ni själva kan prov-titta på ett av programmen. Stäng gärna av innan kräkreflexen sätter in. 

http://www.dailymotion.com/video/x3hmdpd_maury-show-daily-27-november-2015-my-son-dumped-you-stop-pinning-you-baby-on-him_lifestyle

Gud vare lov och tack att denna såpa-soppa, detta mediala bottennapp, detta inhumana integritetskränkande dravel, detta kommersiella missbruk av ett i grunden värdefullt redskap (DNA) inte förekommer i vårt land! 

b2ap3_thumbnail_Gifta-vid.jpg

Fast å andra sidan: Vi har ju Gifta vid första ögonkastet …

Nu har det nya numret av Släkthistoriskt Forum kommit och där skriver jag om att åka på släktforskningssafari. Lite om tips och erfarenheter. Det ska jag inte upprepa här utan bara puffa lite för hur roligt och intressant det är att åka ut sommartid och leta upp gårdar, torpgrunder och platser där släktingarna levt för länge sedan.

Själv har jag varit ute på flera sådana resor, både i min egen släkt, min mans släkts hemtrakter och mina barns fars släktställen, en släkt som jag släktforskat om.

När en läser gårdsnamn och torpnamn på sida efter sida i husförhörslängderna så kan en ju inte undgå att fundera över var torpet eller gården låg och hur det kan ha sett ut. Och hur det ser ut idag. Går det att hitta dit? Ja, oftast, det är min erfarenhet. Med hjälp av historiska kartor kombinerade med dagens moderna digitala kartor har det lyckats ganska bra.

Här är några bilder från sådana resor. Jag har inte bara sett byggnader och ruiner utan också mött många oerhört vänliga och gästfria människor på dessa resor, människor som bor på platsen idag och kunnat berätta om sådant som blivit pusselbitar i min släkthistoria.


I Borsna Södergård i Ryssby i västra Småland var makens farmor och farfar dräng och piga kring 1890. Här knackade vi på för några år sedan och blev bjudna att stiga in och bland annat titta på de gamla kakelugnarna som var kvar från denna tid av en gästfri nuvarande ägare.


På torpet Bråtastocka i Rolfstorps socken bodde min farmors föräldrar och äldre syskon fram till 1888.


När vi kom fram till det här huset i Urshults socken var det bara att backa och vända, det var fel hus. Jag trodde att vi skulle kunnat köra förbi det och komma fram till det rätta huset, där mina barns farmors mormors far växt upp.


Gränums by ligger i västra Blekinge och härifrån kommer mina barns farmors mormors fars släkt.


Från den här gården i Gudings på Gotland kommer en släktgren i barnens fars släkt.


Hit till huset på Järö i Västrum flyttade makens farmor och farfar 1892 och här föddes de flesta av min svärfars syskon.


På ett torp under Kvenarps Krämaregård i Berga socken i västra Småland föddes makens farmor.


Huset som skymtar till vänster bakom träden är det gamal skolhuset i Borsna, där makens farfar gick i skolan på 1870-talet.


Rössmåla Lillegård i Urshult i Småland är en viktig gård i släktens historia.


Av en mycket lycklig slump träffade jag på en avlägsen släkting till mina barns farmor, vilket ledde till att jag fick besöka den här släktgården i Hunshult.


Vi, mina bröder med makar, brorsbarn och min far, är på väg att leta upp soldattorpet där soldat Arvid Roth bodde i Hjärtums socken. Han är min farfars mormors far.


Vid Sollums kvarn i Hjärtum föddes min farfars mormors mor Maret Andersdotter 1768.


Under 1600- och 1700-talet fanns en gren i mina barns farmors släkt på Stale i Rone socken på Gotland.

»Daniel Sommar war född 1647 (obekant hwar), blef, enligt en gammal ordinations-bok, som ännu finnes i Lund, ordinerad den 31 Dec. 1673, kallar sig der Daniel Ingwarsson Sommerus, och blef först Comminister i Huaröd och sedan Pastor derstädes, ifrån 1672 till 1705; han hade förestått tjensten något under sin företrädares lifstid. Han war blott en gång gift, neml. med sin företrädares, Kyrkoherdens i Huaröd Peter Frisdorfs dotter, Maria, och hade med henne twenne barn: Jöns, som blef Pastor i Hofby, och Elsa, gift 1705 med Contracts-Prosten Olof Hindbeck i Qwerrestad. I Huaröds kyrka finnes öfwer honom en grafsten med följande inscription: »Här under hwilar den Ärewördige och Wällärde H. Herr Daniel Sommar, mycket berymmelige Pastor wid Huaröd och Swenkjöps Församlingar i 32 år, och dödde Anno 1705 den 7 Augusti i sitt 58 ålders år.»»

Raderna ovan handlar om min förfader Daniel Sommar, och man kan nästan tro att de kommer från en gammal släktkrönika – men det stämmer inte riktigt. Denna »Tafla öfwer Sommarska Slägten» hittar man nämligen i likpredikan över Daniels sonsons son Jöns Sommar (1769-1843), och liknande genealogiska och biografiska avsnitt (så kallad personalia) finns i de flesta likpredikningar. Det kan verka malplacerat i ett så religiöst sammanhang, men det fanns en bakomliggande tanke som sammanfattas väl i likpredikan över fabrikören och handelsmannen Sven Lundberg i Karlshamn 1777 då kyrkoherden J. C. Stricker förkunnade att det var »en urgammal och tillika låflig sed, at wid de Dödas begrafningar uppteckna och föreställa deras wäl förda lefwerne, dem sörjandom til någon hugswalelse och androm til et efterdöme». Genom att skildra den dödes levnad från vaggan till graven, gärna med liknelser till bibeln, skulle likpredikan uppmuntra åhöraren (och sedermera läsaren, om likpredikan trycktes) att efterlikna den avlidnes kristna dygder.

b2ap3_thumbnail_Sommar_20160701-071733_1.jpg

Rubriken personalia dyker upp första gången i det tidiga 1600-talets likpredikningar, och från och med 1640-talet innehåller avsnittet nästan alltid uppgifter om den avlidnes uppfostran och hemförhållanden, skolgång och studier samt yrke, karriär och andra särskilda livshändelser. Man kan även finna uppgifter om giftermål, äktenskaplig samlevnad, barn och annat som är kopplat till familjen. I vissa fall finns där ännu fler uppgifter, som sträcker sig en bra bit bortom personen likpredikan hölls över – såsom utredningen över Jöns Sommars fädernesläkt ovan. Personalian inleds alltid med ett stycke om födseln och föräldrarna, och när kyrkoböcker saknas kan likpredikan vara enda källan till sådana uppgifter. Stycket kan ibland innehålla detaljerade uppgifter om föräldrarna och faderns verksamhet eller karriär – om handelsmannen David Davidsons hustru Johanna Margaretha Wiedrichs (1689-1720) i Ystad sägs det till exempel att hon var

»Åhr effter Christi börd 1689. d: 17 Junii född och burin til werlden af Förnäma och Christliga Föräldrar uti Skårby Sochn. Fadren war för detta Äreborne och Wälbetrodde Arendatoren uppå Hunnestad Gård Hr. Otto Petterson Wiedrich. Moderen den äreborna Dygd- och Gudälskande Matrona Christina Mechelborg, hwilken förbenämde åhr och dag sin kiära Dotter til Werlden frambrakte.»

Uppgifter om födelse och föräldrar förekommer alltid men emellanåt får man även information om andra släktingar, ibland regelrätta släktutredningar i både sidled och bakåt – som i likpredikan över borgmästaren Nils Krååk (1594-1670) i Kalmar, där man får veta att

b2ap3_thumbnail_Krk_20160701-071815_1.jpg

»Hans Fader war then Ehreborne och Wälachtat Truls Kråk, fordom förnembligh Rådman här i Staden uthi 46. Åhrs tijdh. Hans Fahrfader war en förnämbligh Handelsman ock så här i Staden. Hans Moder war Ehreborne och Gudhfruchtige Matrona Hustru Maria Joensdotter, bägge i HERranom för en lång tijdh sedan affsompnade: Hans Moorfader war Wyrdigh och Wällärde Herr Joen i Döderby fordom Lector Theologiæ en lång tijdh här i Calmar Schola så ock Pænitentiarius; Hans Modermoder war sahl. Bispens Kylandri Systerdotter ifrån Linkiöping.»

Likpredikningarna är ibland oerhört ingående och ingen detalj lämnas oberörd, särskilt när det gäller studier och karriär. Det gällde ju att inspirera åhörarna till ett liv i samhällets gagn och tjänst. Man kan därför bland annat finna långa skildringar av skolgång, studier och vad det kunde leda till, såsom i likpredikan över inspektorn och brukspatronen Petter Lindbohm (1665-1717) i Filipstad:

 »Och som han under then i sin Faders huus hållande Præceptorers Information lät påskina en särdeles flitighet och nöijachtighet, samt ther wid at wela uthärda til sine kära Föräldrars största glädje och hugnad; ty wardt han i anseende ther til, försänd til Westeråhs berömlige Gymnasium 1682. ther han för sitt wundna framsteg i läsande directe intagen blef, och uphöll sig ther uthi samfälte 5. åhrs tijd med sina Præceptorers förklarade nöije, och sin egen goda nytta; och ther efter blef han för sin qwickhet uthi Räknande och Skrifwande, af then tå warande Landzhöfdingen uthi Wästeråhs, och sedermera Hans Excellence Kongl. Rådet och Præsidenten Högwälborne Herr Grefwe Lars Wallenstedt, 1687. för thes Skrifware äskad och antagen.» 

Även den avlidnes yrkesverksamhet och karriär brukar skildras i detalj, och de uppgifter som lämnas i detta stycke kan verka triviala men är ofta mycket intressanta för en släktforskare. Likpredikan över amiralitetskammarskrivaren Barthold Lönberg (1719-1765) i Karlskrona berättar till exempel att

»Åhr 1739, 40 och 41 förrättade Han, under the många Expeditioner, Källareskrifware Syßlan, såsom Extraordinarius, och giorde för en så wanskelig upbörd till wederbörandes nöye full redo, och therefter Ausculterade Han ett Åhr i Kongl. Ammiralitets Cammar-Contoiret och wardt sedan, som Contoirskrifware, med Fullmakt antagen, fick efter 3:ne åhrs förlopp wid samma syßla förflöttning til mera Lön. Ändteligen har Han de 4 sidsta förflutna Åhren gjordt, såsom ordinarie Cammarskrifware tjenst emot full Lön. Med hwad flit och idoghet Han deße sina syßlor förwaltadt, kunna säkrats både Hans Herrar Förmän och Med-Bröder innom wärcken intyga.»

Uppgifter om äktenskap och maka återfinns alltid, ibland även med vidare information om barn, makans föräldrar eller andra släktingar. Då arrendatorn Erik Olofsson (1618-1670) begravdes i Haliko kyrka sades det exempelvis att

»Anno 1644 den 22 Septemb. begaff han sigh effter Gudz Allwijse Försyn, i den Helige Treefaldigheetz Nampn i ett Christeligit och berömligit Echtenskap, medh nu i alsomstörsta Hiertans Sorg närwarande, den Ehreborna och dygdesamma Matrona Hustru Karin Erichsdotter, medh hwilken han ganska kärligen och liufligen i fem och tiugu Åhr och twå Månader sammanlefwat hafwer. Uthi hwilken tijd Gudh Allzmechtig deras Echtenskap med tolff Barn sex Söner och sex Döttrar, wälsignat hafwer: Aff hwilka en Son och tree Döttrar allareda för detta i HErranom affsomnade äre.»

b2ap3_thumbnail_Parment_20160701-071918_1.jpg

I likpredikningar över kvinnor fanns av förklarliga skäl ingen karriär eller yrkesutövning att beskriva, så där fick man fokusera på hennes roll som maka, mor och hushållerska. Dessa stycken brukar bli lite högtravande, men ger ändå en intressant bild av anmödrarnas personlighet – som i likpredikan över Christina Jonsdotter (1638-1670), gift med Anton Parment i Köping, som berättar att hon

 »i det öfriga til sådana Syslor och arbete som för en ung Jungfru tienlige woro bewändt, så at hoos henne haffwer strax uti ungdomen en synnerlig flijt och alfwarsamheet uti förberörde gudeliga öffningar lett förmärkias, det hon hafwer aff högt älskande Hiertelag til Gudz helga Ords innerlig betrachtande, altijd funnits benägen och dett med sielffwa wärket och på fölgde dygde-lefwerne betygat, och der näst i alla motto warit sinom k. Föreldrom en lydig och ödmiuk dotter, så wel den tijd hon hemma wistades, som och altid sedan in til sin dödzdag.»

Ett stycke i personalian som ibland är oproportionerligt långt är skildringen av den avlidnes sista tid i livet. Där kan man få detaljerade beskrivningar av de sjukdomar eller händelser som ledde fram till dödsfallet, skildringar av den dödes förberedelser inför nattvarden, syndabekännelse, trosbekännelser och nattvardsgång, samt sista ord eller gester som bekräftelse på den döendes fromma sinnestillstånd. Att detta stycke är så detaljerat beror på att det ju var själva dödsfallet som var hela likpredikans utgångspunkt, och här får man ofta mycket kött på benen. Om borgaren och handelsmannen Nils Jerffs hustru Karin Eriksdotter (död på 1670-talet) i Härnösand sägs det exempelvis att

»Hwad hennes Saliga hädanfärd och afsked anbelangar, hafwer HErren Gud förledne [...] tächtz hemsökia henne med en swår Bröst- och Magewärck, hwilken mera och mera förökades med någre andra swåra tillfälligheter; Och ehuruwäl Siukdomen syntes uti Majo någorlunda återwända, så at hon och sielf ett godt hopp gaf om ett önskeligit wälstånd, war thet doch ey länge, för än dödzens pijlar henne åter, dock nästan med slijka swårheter, som förr behäfftade, in till deß hon och sielff måste bekänna sig ey längre kunna uthärda, och therföre nu åstunda skilias hädan, och komma till sin Frälsareman JEsum, hwilken hon och troligen med ett fast hopp och tålamod dageligen åkallade tröstandes sig med Gudz Ord.»

Var finner man då dessa likpredikningar? Långt ifrån alla är bevarade, men på arkiv och bibliotek över hela Europa finns hundratusentals likpredikningar som trycktes mellan åren 1550-1750. I Sverige är det framförallt national- och universitetsbiblioteken som förvarar dessa genealogiska guldgruvor, däribland Kungliga Biblioteket i Stockholm och Lunds universitetsbibliotek, vars båda samlingar av likpredikningar finns sökbara via Libris. Även Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva förvarar många likpredikningar i personverssamlingen (personalverssamlingen), men eftersom de ännu inte registrerats i Libris får man använda kortkatalogen i bibliotekets katalogrum.

De flesta större bibliotek och statliga arkiv har många likpredikningar som också de går att hitta i Libris, och genom att använda sökordet likpredikan, lijkpredikan eller lijk-predikan får man mängder av träffar hos Krigsarkivet, Riksarkivet, Skoklosters slotts bibliotek, Stifts- och landsbiblioteket i Skara, Länsbibliotek Sydost, Norrköpings stadsbibliotek och Örebro universitetsbibliotek, för att nämna några. Även enskilda föreningar kan ha betydande samlingar – i Genealogiska Föreningens bibliotek förvaras närmare tusen likpredikningar från sent 1500-tal till tidigt 1900-tal, sökbara via ett namnregister på föreningens hemsida. Ja, det är bara att börja leta efter likpredikan som kan ge dig den där saknade pusselbiten eller kött på benen!

b2ap3_thumbnail_Dskalle_20160701-072013_1.jpg

Lästips

Gunshaga, Markus, »Dödens lämningar. Epitafier, begravningsvapen och likpredikningar som genealogiska källor», i Släktforskarnas årsbok 2016.

Stenberg, Göran, Döden dikterar – en studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen, Stockholm, 1998.

Så hette det medlemsblad en västsvensk släktforskarorganisation under åren 1981-2003 utgav. Även om detta namn på intet sätt beskriver släktforskning, som ju är så mycket mer, är det en smula charmigt. Det ger kanske också en vink om hur oerhört centrala våra husförhörslängder är för alla med svenska förfäder och släktingar. För oss svenskar är det faktiskt svårt att tänka sig tillvaron utan dessa geniala och detaljerade längder. Förutom hos oss finns de endast i Finland, som ju intill 1809 var en del av Sverige och som i detta bär på svenska seder och traditioner, samt bland de svenskamerikanska församlingarna i USA, som i sina ”Membership rolls” har skapat något liknande. I Danmark och Norge saknas de helt. 

Husförhörsmaterialet är gigantiskt och ofta svårpenetrerat, även om vi svenskar genom åren har uppövat en fenomenal talang på att ändå kunna navigera och snabbt fokusera in på rätt sida och rätt rad. På senare år har vi dock haft god hjälp av av de s.k. befolkningsskivorna 1880, 1890, 1900, 1910, som alla bygger på de gamla husförhörslängderna. Likaså har 1970, 1980 och 1990 samt de nytillkomna nätresurserna 1950 och 1960, som bygger på mantalsuppgifter, också varit enormt användbara för närtidsforskning.

Det nya – Husförhörsnytt – är emellertid de ”generalregister” över delar av det svenska husförhörslängdsmaterialet, som nu börjar poppa upp. Ancestry.se har t.ex. en databas med omkring 4,5 miljoner poster vid namn Selected Indexed Household Clerical Surveys 1880-1893 [Sverige, utvalda indexerade husförhörslängder, 1880-1893] som länkar direkt till respektive sida i husförhörslängderna. Databasen är på intet sätt komplett och därför skall man ha tur om man här hittar det man söker efter.

Den stora nyheten står däremot Arkiv Digital för. I samarbete med MyHeritage.se har de skapat ett jätteregister om ca 46 miljoner poster över de svenska husförhörslängderna 1880-1920, en enastående resurs m.a.o. och en som verkligen kan rekommenderas. Även här länkar registret direkt till rätt husförhörssida, varför det annars ändlösa bläddrandet för det mesta kan reduceras till ett minimum.

b2ap3_thumbnail_Fritext.JPG

Så här ser sökmenyn ut hos Arkiv Digital och tyvärr ger den anledning till frustration och besvikelse. Den är helt enkelt för lös i kanterna. ”Fritextsökning” kallas den och man skall alltså lägga in den kombination av personnamn, årtal och geografiska begrepp, församlingar t.ex., som man är på jakt efter, hålla andan och sedan trycka på SÖK. Upp kommer mängder av träffar – ofta allt för många – och eftersom begränsande begrepp som ”och” eller citattecken inte tycks fungera, står man där …

Ett klart bättre alternativ är i detta fall att by-passa Arkiv Digital och gå direkt till MyHeritage.se, där sökmenyn ser betydligt trevligare ut:

b2ap3_thumbnail_MyHeritage.JPG

Här finns nästan alla sökmöjligheter man behöver och med hjälp av denna resurs har jag på kort tid lyckats lösa ett helt gäng med ”hopplösa fall”, försvunna personer och mystiska uppdykanden. Rekommenderas varmt!

Är det då alltid så bra med dessa genvägar in i husförhörslängdernas fascinerande värld. För nybörjare är det definitivt inte det. Går man endast registervägen lär man sig aldrig tekniken, den beprövade metod, med vars hjälp vi mer erfarna forskare vant surfar fram via födelse-, vigsel-, död-, flyttnings- och husförhörslängder. Förmodligen missar man dessutom en hel massa vital information unterwegs och förstår inte sambanden och kronologin. 

Varning, således, mot att sätta detta utmärkta hjälpmedel i händerna på gröngölingar. Egentligen skulle man behöva införa någon sorts ”genealogiskt körkort” för att få tillgång till ”Husförhörsnytt” …

b2ap3_thumbnail_Folke-husfrhr.jpg

På Falbygden, där jag själv bor och verkar, lever traditionen med husförhör i de gamla rotarna kvar. En av dem som håller traditionen vid liv är Kyrkoherde Folke Elbornsson (bilden), som också flitigt turnerat runt hos hembygds- och släktforskarföreningar för att kontrollera att Katekesen och Tio Guds bud sitter som de ska ...

PS: Från Arkiv Digitals hemsida:

Personer som bodde i Stockholms stad saknas i materialet.

Mellan 1878-1926 finns det inga husförhörslängder eller församlingsböcker för befolkningen i Stockholms stad. Det stora invånarantalet i Stockholm och att man flyttade ofta gjorde att prästerna inte klarade av att upprätthålla folkbokföringen. I stället infördes ett nytt system som kallades rotemansorganisationen 1878-1926. En stor del av detta material är gratis sökbart via Stockholms stadsarkivs hemsida eller via en DVD-skiva som man har gett ut tillsammans med Sveriges Släktforskarförbund. Eftersom vårt register bygger på husförhörslängdernas och församlingsböckernas uppgifter och några sådana inte finns för Stockholms stad under den aktuella tidsperioden, saknas uppgifter om personer som bodde där.

Den som ägnar sig åt släktforskning en midsommarhelg är nog ganska nördig, kanske rent av lite störd? För en midsommarhelg ska man ju ägna sig åt de levande nära och kära, eller hur? Det har jag gjort men givetvis talat om släktforskning med gäster och medgäster, ett naturligt och självklart beteende när man är släktforskare. Varav hjärtat är fullt talar munnen, sägs det.

b2ap3_thumbnail_6632.jpg

På den traditionella midsommarsammankomsten i grannskapet var det i år några nya ansikten, gäster som jag inte träffat tidigare. I Sverige frågar man ju vad man jobbar med när man presenterar sig för en ny bekantskap. Yrket och arbetet är för de allra flesta en viktig del av ens identitet, det är min upplevelse. Så när jag berättar att jag faktiskt jobbar som släktforskare (även om jag inte gör det på heltid) så blir det ofta lite överraskande reaktion. Kan man jobba med det? Vem beställer sådant? Hur gör man? Och givetvis berättar jag, för det här med släktforskning är ju så roligt att prata om.

Så även om jag inte släktforskat ett dugg i helgen, utan mest suttit i skuggan under äppelträden med trevligt sällskap och kaffe eller sill och potatis på bordet så är släktforskningen verkligen närvarande.

När jag pratade med min gamle far på midsommarafton så pratade vi som vanligt om gamla släktingar, sådana som jag hittat under min forskning och som han ibland minns. Han blir 90 senare i sommar och har ett gott minne från både barndomen och ungdomen. Sedan min mor gick bort 2009 och jag kom på allt jag borde frågat henne om så har jag i stället frågat honom. Alltid är det någon liten detalj när vi talas vid som jag vill veta mer om eller som jag kan berätta för honom om. Så mycket mer jag fått veta om min släkt på pappas sida tack vare det!

Så tala med dina äldre släktingar, ställa dina frågor, även om det är midsommarhelg eller bara en vanlig regnig vardagseftermiddag.

b2ap3_thumbnail_6635.jpg
Vår midsommar var disig men varm ändå. Så länge det bara går
att vara ute spelar vädret inte så stor roll, och vi hade en fin
midsommar på grannens lövade altan.

På Youtube och Facebook kryllar det av små videosnuttar om otroliga händelser, misstag, tokigheter och lustifikationer. Mycket är givetvis trams och roar blott för stunden, medan annat stannar kvar i medvetandet och kanske t.o.m. gör gott och skapar opinion. Är snutten riktigt bra och tänkvärd blir den snabbt viral och ses av miljontals människor över hela vår jord. Ett lysande exempel på ett sådant budskap är en liten reklamfilm för ett stort reseföretag, genialt uttänkt, skickligt genomförd och lysande redigerad. Se här: 

https://www.youtube.com/watch?v=tyaEQEmt5ls

Varje gång jag tittar på detta klipp, och det har blivit många gånger vid det här laget, brister jag ut i ett stort leende och något som liknar tårar. Det är så himla bra!

b2ap3_thumbnail_Jay.jpg

Man har samlat ett 40-tal unga människor av olika ursprung och nationalitet till ett informationsmöte, där de får presentera sig och berätta om sin bakgrund. Alla tycks vara övertygade om att de är 100% engelsman, fransman, afrikan, kuban, indier o.s.v. och några är öppet nationalistiska, slår sig för bröstet och uttalar kritik mot befolkningen i vissa grannländer. Värst av alla är islänningen, som bara vet att han är störst, bäst och vackrast och viktigare än alla andra. Så erbjuds samtliga att göra en DNA-test för att se efter hur det verkligen förhåller sig.

b2ap3_thumbnail_Kuban.jpg

Efter två veckor återsamlas gruppen för att få höra resultatet av undersökningen. I tur och ordning får de unga människorna komma fram, öppna sina kuvert och studera sin DNA-analys. Det är nu det hela blir riktigt intressant, inte minst då att kunna iaktta den oförställda häpnad med vilken några av dem tar emot sin ”dom”. Det finns ingen skådespelare på jorden, som skulle kunna återskapa de reaktioner deltagarna visar prov på. Därför är det hela med all sannolikhet äkta.

Det visar sig att de flesta bär på en mix av nationaliteter och folkslag. Kubanen är till största delen europé, fransyskan är till 32% britt, islänningen österuropé, portugis och spanjor, den palestinske muslimen till stor del jude o.s.v. För att inte tala om den dryge engelsmannen som visar sig vara endast 30% britt men dessutom oönskade 25% tysk … 

b2ap3_thumbnail_Momondo_TheDNAJourney16.jpg

Slutkommentarerna är obetalbara. Den franska flickan lyckas formulera det hela på ett mycket bra sätt: ”Det här borde vara obligatoriskt! Om alla kände till sitt ursprung så här skulle det inte finnas någon extremism i världen. Vem skulle vara dum nog att tro på rena raser då?”

Även om man skulle få för sig att transformera ned projektet till svenska förhållanden tror jag att ett sådant experiment skulle vara mycket nyttigt. Det handlar som bekant inte bara om folkslag och ”raser”, utan också om social historia, grupperingar, samhällsklasser, geografisk animositet och främlingsfientlighet/huliganism. Här tror jag att släktforskning, parad med andra närliggande discipliner som kulturhistoria, etnologi och religionshistoria skulle kunna uträtta storverk i folkförbrödringens och folkförståelsens tjänst. 

Mer släktforskning – med eller utan DNA – åt folket!

b2ap3_thumbnail_Cj3hLdpUUAEVPDo.jpg

På nätet finns en hel del bildarkiv som släktforskare kan ha nytta och glädje av. Med lite tur kan det till och med finnas en bild på dina släktingar eller på det hus de bodde i.

Men bara för att en bild finns på nätet får man inte ladda ner den och använda den själv. Läs på respektive bildarkivs hemsida vad som gäller. En del bildarkiv har helt fria bilder, andra kan man få använda efter förfrågan. Det kostar ju inget att fråga. När jag har mailat och frågat om en bild har det i stort sett alltid blivit ja till att få använda bilden.

Många hembygdsföreningar har gjort ett fantastiskt arbete med att scanna in och publicera gamla sockenbilder. Det finns så många eldsjälar och engagerade människor bland hembygdsfolket och som lagt åtskilliga timmar på ideellt arbete för att fler ska få se hemsocknens gamla fotografier. Alla dessa vill jag ge en stor eloge.

Ett mycket fint exempel är Odensvi hembygdsförening här i Tjust: http://www.sockenbilder.se/smaland/odensvi/

De ingår i en portal för fler sockenbilder, med det passande namnet Sockenbilder: www.sockenbilder.se/

Om du är i färd med att göra en släktbok som ska tryckas, då är det extra viktigt att verkligen ha tillstånd att få använda en bild. Det gäller också om du vill publicera bilden på nätet, till exempel i din blogg. Ett alternativ kan då vara att länka till en bild i stället.

Många bilder publiceras med så kallad CC-licens, vilket innebär att den får användas. Det finns variationer på licensen, t ex om man får redigera en bild och i vilket sammanhang man får använda den. Det ska framgå av licensinformationen. Så är det till exempel med de allra flesta bilder på Wikipedia och även bilder som Stockholms Stadsarkiv har tillgängliga på sin hemsida. Men kolla alltid, så att du är säker på att du gör rätt. Och använder du en bild som är fri, dvs utan upphovsrätt, bör du ändå alltid tala om varifrån den kommer. (Läs mer om CC-licenser)

Gård i Triberga i Hulterstads socken på Öland, foto från 1906. Gården brann 1925. Bild från Wikipedia, en av många bilder som är utan upphovsrätt och fri att använda.

Har du en släkting som arbetade på stråhattfabriken på Scheelegatan 18 i Stockholm? Interiörbild från Rügheimer & Beckers stråhattfabrik, publicerad på Stockholmskällan med CC-licens.

På Svenska Fotografernas Förbunds hemsida finns bra information om vad som gäller om upphovsrätt för fotografier: http://www.sfoto.se/tio-fragor-om-lag-och-ratt

Det stora porträttarkivet för släktforskare är Rötters Porträttfynd, med både identifierade och okända personer. Kanske hittar du en bild där du känner igen någon och kan hjälpa en annan släktforskare att identifiera en släkting.

Några exempel på andra intressanta bildarkiv för släktforskare, som det kan vara roligt att botanisera i:

Järfalla kommuns bildarkiv med äldre bilder: https://sofie.jarfalla.se/

Ljungby kommunarkivs bilder: http://publik.inviewer.se/?4ADPSX3YG
Gå t ex till mappen Familjebilder, här är många personer namngivna.

Bildarkiv för Bollnäs, Hudiksvall, Gävle, Ovanåker och Söderhamns kommuner: http://www.dibis.se/index.php?a=picture_archive

Värmlandsbilder, bilder från bland annat flera hembygdsföreningar: http://www.nyed.se/Arkiv01/index.php

Gamla bilder från Söderköping: http://stragnhildsgille.se/bildarkivet/index.php

Ovanstående är bara några få exempel av många. Vet du inte om det finns ett bildarkiv för din socken så är det bara att googla på bildarkiv plus sockennamnet. Du kan ha tur.

PS.Ett tillägg: Släktforskaren Jan Granath har samlat länkar till bildresurser på http://slaktforskning.blogspot.se/p/lankar.html Scrolla ner en bit på sidan.

För många år sedan upptäckte jag att min farfars mors kusin ännu var i livet, 99 år gammal. Jag skrev ett brev till den gamla damen, som svarade vänligt. Jag skrev då ett nytt brev eftersom jag kom på att hon kanske hade foton på sina farföräldrar. En tid senare fick jag ett brev från damens dotter som berättade att modern avlidit strax efter sin hundraårsdag, innan hon besvarat min fråga om fotografierna... Ja, som släktforskare kan man ibland tänka »men givetvis» eller »hur stora är oddsen?», när forskningen går åt skogen på det mest ironiska sätt. Jag brukar själv säga att den enda lag som saknar kryphål är Murphys lag, även känd som »lagen om alltings jävlighet», och ibland känns det onekligen som att denna »lag» styr med allsmäktig hand – släktforskningen inkluderad. Genom åren har jag råkat ut för otaliga sådana händelser, som jag tänkte dela med mig av i dagens blogg. Jo, jag...

...fick nys om ett testamente efter en adelsman som eventuellt kan bekräfta ett faderskap – bara för att upptäcka att testamentet ligger i ett förseglat kuvert.

...letade efter en viktig flyttningsattest från 1808 – och ni kan ju gissa vilket år som saknas i den annars fullständiga serien attester från 1784?

...lyckades till slut hitta en husförhörslängd som avslöjade att min anfader Per Nilsson föddes i juni 1768 i Kyrkheddinge församling – bara för att upptäcka att just den sidan i födelseboken är utriven.

b2ap3_thumbnail_Andreassen-Holm-Bolivar.jpg

...tog kontakt med en släkting som berättade att flera gamla fotoalbum fanns hos hennes faster – som visade sig vara en ilsken gammal dam som varken hade intresse av släktforskning eller lust att dela med sig av fotografierna.

...lyckades efter många års sökande hitta namnet på min anfader Per Perssons hustru i Norrvidinge socken, där kyrkoböckerna har brunnit – och upptäckte att hon hette Anna Andersdotter.

...fick veta att många intressanta dokument och fotografier ärvdes av gammelfarbror Rudolf – vars hus brann upp på 1930-talet.

b2ap3_thumbnail_Wadensten.JPG

...upptäckte att en intressant gammal dagbok förvaras hos en adlig godsägare – som nyligen hade blivit grovt förolämpad av en annan släktforskare.

...hittade farfars okända syssling, som hade ett vackert gammalt fotoalbum – men som började bli dement, och det fanns inte ett enda namn skrivet på varken fotografierna eller i själva albumet.

Ni som läste min blogg av den 25/1 2016 om Vackra Clara och greven, minns kanske att jag ännu inte lyckats hitta något fotografi på den sköna. Jag blev tvungen att ta till diverse konstverk för att kunna illustrera min berättelse. Så här skrev jag: 

http://www.genealogi.se/blog/entry/vackra-clara-och-greven

Jag hade ett svagt minne av att faktiskt ha sett en bild på Clara, att någon gammal släkting för mer än 40 år sedan tagit fram ett insticksalbum, bläddrat och pekat. Jag var också ganska säker på att detta hände i Sverige. Efter att noga ha analyserat dessa minnesbilder, kom jag fram till att fotografiet måste finnas på ett av två ställen; antingen i Mofalla i Västergötland, eller i Södra Mellby nära Kivik i Skåne. How so? 

Jo, Clara hade två syskonbarn, Johan Oskar Carlsson (1866-1956) och Selma Amalia Carlsson/Månsson (1874-1947). Båda hade tidigt utvandrat till ”Norra Amerika” och hamnat i Chicago, vid denna tid Sveriges tredje stad … Så hade de gift sig och fått ett par barn vardera, varefter de återvänt till Sverige, Johan till Mofalla och Selma till Kivik. Jag mindes, att det var från Selmas äldste son, Ivar, jag fått höra en stor del av berättelsen om Clara. Kanske var det hos familjen Månsson jag borde leta. Sagt och gjort! För ett par veckor sedan tog jag mig en tur till Österlen för att hälsa på Selmas sondotter. Och verkligen, i hennes vardagsrum tronade fortfarande det gamla Amerikaalbumet, inköpt på Världsutställningen i Chicago 1893. 

b2ap3_thumbnail_Worlds-Fair-1893.jpg

Världsutställningen i Chicago 1893 - Ingressbild i det gamla albumet.

Det var verkligen ett ovanligt album, effektfullt vertikalt monterat på någon sorts låda och bläddringsbart nedifrån. Och där är hon ju, Vackra Clara, på ett fotografi från 1880-talets början, dramatiskt poserande med en solfjäder som bakgrund. Precis så vacker och så teatralisk som jag alltid föreställt mig henne. På samma uppslag återfinns också hennes make, den hjälpsamme drängen August Wilhelm Swanson:

b2ap3_thumbnail_August-Swanson.jpg

Jag noterar att någon under en del av bilderna faktiskt har skrivit dit vilka de föreställer. Clara Håkansson och August Swanson står det hur tydligt som helst. Men vänta! Känner jag inte igen den där lite spretiga texten? Det är ju min egen handstil! Här har jag för mer än fyrtio år sedan varit på besök, beundrat albumet och bilderna och gjort små noteringar. Den unge Ted har alltså skickat ett meddelande till den gamle Ted som nu äntligen, fyra decennier senare, återvänt med kamera och skanner i högsta hugg. Tanken svindlar! 

Det finns fler bilder på Clara och August i detta vackra album. De här är förmodligen tagna strax innan Clara 1899 återvänder till Sverige för att så tragiskt duka under på operationsbordet.

b2ap3_thumbnail_Clara-1890s.jpg      b2ap3_thumbnail_August-1890s.jpg

Sensmoralen i denna berättelse är given: Så fort du kommer i kontakt med gamla kort, egna eller andras, tag fram blyertspennan och skriv på vilka de föreställer, när och var de är tagna eller annan identifierande information. Detta kan vara till ovärderlig hjälp för dem som framöver kommer att betrakta dem, kanske till och med för dig själv … 

Ni som läser mina blogginlägg har nog märkt att jag skrivit då och då om emigranter och deras efterkommande. Det är lite fascinerande med dessa amerikaner som har sina rötter överallt på vår jord, inte minst i Sverige. Och det har blivit så att jag lagt mer energi på att leta amerikanska släktingar än tre- och fyrmänningar i Sverige.

Varför har jag inget svar på men misstänker att det ligger i avståndet. Alltså att lyckas hitta en avlägsen och tidigare okänd släkting i detta stora land, trots att det är så långt bort och åtskilliga miljoner fler att leta bland. Men det går alltså.

Under min uppväxt har jag hört talas om att det finns amerikanska släktingar och när jag var i början av tonåren träffade jag en av dem, Mary som var på besök hemma i Sverige. Hon är barnbarnsbarn till morfars moster. Det visste jag inte då men numera har jag ganska bra koll på emigranterna i släkten. Och jag har hittat henne igen där borta, via Facebook och med hjälp av min mammas kusin i Sverige. Även Marys kusin har jag fått kontakt med, liksom barnbarnsbarnen till min morfars faster, som jag även träffade för några år sedan.

Amerikanska släktingar i Sverige 2013. Vi besökte bl a en släktgård där dagens gårdsägare berättade för oss om gården. Han är femte generationen här och min fyrmänning.

I vintras lyckades jag hitta min fars emigrerade morbrors barnbarn, som bor i Kentucky. Det kunde ske tack vare att hon har sin fars och farfars ganska ovanliga efternamn, ett namn som pappas morbror bytte till efter emigrationen.

I förrförra veckan hittade jag i ett släktträd på Familysearch en dotter till en av morfars mostrar som emigrerat. Det fanns några generationer till efter dottern i släktträdet och jag mailade till trädägaren. Svar kom snabbt, men inte från en släkting utan från ett syskonbarnbarn till en som var ingift i min gren av släkten. Denne kunde i alla fall förmedla kontakt och nu har jag fått ytterligare en amerikansk fyrmänning i min bekantskapskrets, plus mycket intressant information om den delen av släkten. Hon var mycket ivrig att upprätta kontakt med släkten i sverige och inledde sitt mail med "Eureka!". Funnen! Ja, hon var funnen, och jag också.

Charlotta Olsson är min morfars kusin och hon emigrerade 1886 tillsammans med sina föräldrar och sin kusin Bina som i USA gifte sig med Lars Eckman. Bilder från Findagrave.

Dessutom har jag numera delvis intensiv kontakt med ett par amerikaner från gemensamma DNA-träffar. Två andra amerikaner har hört av sig, en till mig och en till min släktforskande lillebror, sedan de hittat våra släktträd på nätet.

Som ni ser blir det en lång lista på amerikanska släktkontakter. Och inte tror jag att det tagit slut än, utan fler kommer säkert att tillkomma.

Det här ställer ju lite krav på att kommunicera på engelska. I forum och i släktforskargrupper på Facebook förekommer det att släktforskare i Sverige skriver att de inte kan eller vill forska i amerikanska arkiv för att de har svårt med språket. Det kan jag förstå. Och att dessutom formulera sig i ett mail, det kräver ju mer, även om vi nästan allihop har fått lära oss engelska i skolan. Men jag skulle vilja uppmuntra dem som känner sådana svårigheter att våga ändå, att våga ta kontakt även om engelskan känns lite rostig. Du måste inte skriva perfekt, skriv så gott du kan. Det finns ju alltid Google translate också, en bra hjälp så länge man kollar igenom det.

Mitt knep för att upprätthålla engelskan någorlunda är att varje år läsa minst en bok på engelska. Det är inte så svårt. Så här har jag gjort i många år nu och oftast har jag valt någon bok jag ändå skulle vilja läsa på svenska. En deckare eller en roman jag gillar. En måste inte förstå varenda glosa och dessutom kan en lära sig lite nytt för en hel del går ju att förstå av sammanhanget.

På senare år har jag valt mer släktforskningsrelaterad litteratur. Ett par har jag skrivit om tidigare här. Idag avslutade jag läsningen av boken "Finding Samuel Lowe" av amerikanen Paula Williams Madison. Hon har skrivit en dokumentär om hur hon hittade sin morfar och hans tidigare okända familj i Kina. I Kina! Bland alla dessa över en miljard invånare! Själv är hon svart amerikan. Hennes mor hade en jamaikansk mamma och en kinesisk pappa, och hennes egen pappa är afroamerikan. En intressant bok, tycker jag. Den hittade jag när jag råkade titta på hennes föredrag på Rootstech där hon berättar om sitt sökande efter sin morfar.

För Paula Williams Madison är släktforskningen ett sätt att skapa sin identitet, att förstå vem hon är och varifrån hon kommer. Det tror jag är ett vanligt motiv för många släktforskare. Ett annat, och förmodligen betydligt mer vanligt, är att själva sökandet i arkiven är spännande och intressant. Så är det för mig. Jag har alltid vetat varifrån jag kommer även om jag inte känt till namnen på mer än ett par generationer bakåt. I min släkt finns inga släktmysterier om ursprunget, knappt ens några okända fäder. Däremot tror jag att det för flera av mina amerikanska släktingar handlar om att få veta varifrån de kommer och om att få en starkare identitet. Några av dem har inte vetat så mycket om sitt svenska ursprung.

Så jag tycker verkligen att det varit, och är, värt ansträngningarna att skriva och läsa på engelska, trots att mitt språkbruk är långt ifrån perfekt.

Emellanåt träffar jag på en person i källorna som träder ut ur historiens dunkel och får mig att vilja veta mer. Vem var den här personen? Var kom han/hon ifrån? Hur reagerade hon/han på de hinder som dök upp under levnadsbanan? Några exakta svar är förstås svåra att finna utan hjälp av en självbiografi eller dagbok. En utförlig notis jag träffade på i förbigående i vigselboken för närkingska Ekeby midsommaren 1781 väckte min nyfikenhet på bruden Katarina Persdotter:

"Soldaten Anders Stenqvist [vigdes] med Soldatänkan Hustru Catharina Pehrsdotter på Åby ägor. Behörig laga afvittring Upteddes, författad af nämndemannen Anders Olofsson i Frogesta, hvaraf intogs, at enligt Inventarii summa bör den lefvande Dottrens arf vara efter fadren Två Riksdaler Trettjootta skilling, och efter Brodren, som sedan aflidit, Tre riksdaler trettjofyra skilling 7 runstycken; tilsammans Sex riksdaler Tjugufyra skilling 7 runstycken. Men som modren vid fadrens död var hafvande, och efter 3 månader födde Barn, hvars Däggjande och omvårdnad, jämte den andra späda Dottren, hindrade modren at mäst 1 ½ år kunna något förtjäna, så måste det lilla tilgripas til vinnande af lifsuppehälle och husrum. Var således vid ägtenskapets fullbordan betydande minskning i det lilla hushållet: så at ingen tilgång var til fulla summan, hälst barnet på 6te året tarfvade underhåll till kläder och föda. Stjuffadren utfäste sig derföre, nu i vittnens närvaro, at med kläder och föda framgjent förse sin stjufdotter, utan at bruka tiggarestafven, samt lära Henne läsa i bok och Christeligen upfostras; tils hon framdeles kunde med årstjänst sjelf försörja sig."

Vad får vi veta? Jo, Katarina Persdotter var änka efter en soldat. Vid hans död hade de en liten dotter och Katarina var havande med parets andra barn, en liten son som föddes postumt tre månader efter makens död. Med ett nyfött, diande spädbarn att sköta om kunde Katarina inte söka en pigtjänst utan hon fick vända på de få tillgångar som fanns i det lilla soldattorpet för att försörja sina barn. Den postumt födda lille gossen dog dock späd och hans andel av arvet efter fadern ärvdes av hans syster. Problemet var att arvet inte längre fanns kvar varför moderns nye make lovade att försörja sin styvdotter. Hon skulle inte ligga församlingen till last utan både få mat och kläder, få lära sig att läsa och uppfostras till en produktiv samhällsmedlem med kristliga värderingar.

Att barn blev tidigt faderlösa och att modern sedan gifte om sig var förstås allt annat än ovanligt vid den här tiden, särskilt som fadern var soldat. Att moderns nye make också var soldat var inte heller så konstigt, men ofta brukade i dylika fall soldaten gifta sig med företrädarens änka. Det var inte fallet här.
Jag blev nyfiken på Katarina med det lilla "däggjande" barnet och de knapa tillgångarna. Levde hon lycklig med sin nye man? Slapp hennes dotter att tigga för sina försörjning? Och fick hon fler barn med den nye maken?

Husförhörslängden för Ekeby berättade att Katarina Persdotter var född 18 september 1753 i Lindesberg. Hon var alltså ännu inte 28 år när hon stod brud för andra gången. Katarina var dotter till skräddaren Per Eriksson och Karin Eriksdotter på Björka ägor, och strax före midsommar 1775 trädde hon i äktenskap med 29-årige Petter Persson i Björkhyttan. Tre och en halv månad senare utökades familjen med lilla Katarina. Kristina föddes i maj 1777, men i början av augusti var tragedin ett faktum. Pappa Petter och mamma Katarina och lill-Katarina vaknade den där säkert ganska kvalmiga augustimorgonen, men inte Kristina. Dödboken avslöjar konturerna av tragedin: "af våda ihjellegad af modren".

Det måste förstås ha varit fruktansvärt. Jag har inte läst sockenstämmoprotokoll eller dombok som säkert ger mer detaljer kring dödsfallet. Noteringen "ihjällegad" betydde oftast inte att mamman somnat ovanpå barnet och kvävt detsamma. I många fall innebar det helt enkelt att barnet sovit hos föräldrarna i sängen, i många fall för att barnet var sjukligt eller oroligt, och när föräldrarna vaknade på morgonen hade barnet vandrat till den eviga vilan. Vanligtvis inspekterade några betrodda grannkvinnor barnet efter synliga blånader eller tecken på våld, och grannar och släktingar utfrågades om barnets hälsa. Det förekom att barnet verkligen kvävt till döds av modern i sömnen men allra vanligast var alltså att ett redan tidigare sjukt barn dog hos föräldrarna i sängen. Det straff som brukade utdömas var att modern fick sitta på pliktpallen i kyrkan under en gudstjänst.

Nio månader senare, i maj 1778, utökades familjen på nytt, nu med dottern Margareta Kristina. Redan i februari 1778 hade Petter Persson rekryterats som soldat nr 147 för Åby rote i Ekeby vid Livkompaniet och Närke och Värmlands regemente. Särskilt mycket får man inte veta om honom i generalmönsterrullan då Petter, därefter kallad Petter Ånn, tillträdde mellan två generalmönstringar och redan var död och ersatt med en annan soldat när nästa generalmönstring gjordes. Han kommenderades hösten 1779 till Karlskrona, där han dog den 13 september. Han blev bara 33 år.

Petter Ånn överlevde sin yngsta dotter med fem månader, då lilla Margareta Kristina dog av okänd sjukdom i april 1779, bara 10 månader gammal. Ungefär i samma veva blev alltså Katarina Persdotter gravid på nytt, med sitt fjärde barn. Enligt vigselnotisen ovan föddes sonen tre månader efter faderns död. Det är inte helt korrekt, då han föddes 21 november, alltså ungefär 9 veckor efter faderns död. Han döptes efter pappa, farfar och morfar till Petter men dog alltså 1,5 år gammal, 23 april 1781. Dödsorsaken var frossa och uppkastning
Katarina Persdotters andra make Anders Andersson var född 1756 i Sköllersta och alltså tre år yngre än henne. Han rekryterades 31 juli 1780 till soldat för Stensbo rote och fick då soldatnamnet Stenqvist, som vi ju träffat på i vigselnotisen. En vecka efter vigseln, 29 juni 1781, transporterades han till Torsta rote i Ekeby och bytte då namn till Anders Thorman. 1 februari 1790 bytte han åter rote och blev i stället soldat för Frogesta rote. Varför? Kanske bytte han upp sig till större och bättre soldattorp med frodigare täppor eller kanske fick han tvärtom finna sig i att flytta till små gistna stugor medan en präktigare knekt flyttade in i hans gamla soldattorp. Eller så kanske han inte kom överens med folk och fick flytta runt av den anledningen. En tid efter flytten till Frogesta rote följde han med regementet till Finland för att kriga mot ärkefienden ryssarna. Generalmönsterrullan informerar ganska lakoniskt om hans öden där: "dödskuten 30 Juni 1790".

b2ap3_thumbnail_Tre_knektar1.JPGKatarina Persdotter var nu änka igen, denna gång nästan 37 år gammal. Hennes nioåriga äktenskap med Anders Thorman var barnlöst och hemma i soldattorpet fanns bara hennes namne, den 15-åriga dottern från det första äktenskapet. När Katarina så gifte sig för tredje gången, 30 september 1791, berättar vigselboken följande:
"I stället för afvittingsbevis uptedde änkan ett Testamente af förra mannen, upvist vid Häradsrätten, redan förledne höst, och till Communication stälde med arfvingarne, som dem ej syntes eller troddes giöra åtal. Bör dock i all händelse anmerkas, at summan Inventarii var 16 riksdaler."

Även make nr 3 var soldat, 28-årige Henrik Persson From var bördig från Grythyttan och soldat för Frommesta rote i Ekeby. Makarna stryks sedan i Ekebys husförhörslängd utan notering om vart de tar vägen. Jag har inte bladat husförhörslängden efter dem eller gått igenom dödboken x år framåt för att leta rätt på deras fortsatta öden. Med tanke på att Anders Andersson Stenqvist Thorman bytte rote tre gången slog jag upp generalmönsterrullan för att se om även Henrik From transporterats till en annan rote. Återigen väcktes min nyfikenhet av noteringarna "Vanfrägdad. Casseras 21 januari 1794"

"Casseras" innebar att Henrik From fick avsked, eller som vi nog skulle säga idag; han fick sparken. Regementets straffrullor skulle kunna berätta mer om exakt vad han gjort, men dessa finns oftast bevarade först från 1800-talets början. Likaledes kan det finnas kommenderingsrullor över vilka soldater som kommenderats till olika byggnads- och underhållsarbeten. Petter Ånn var ju inte på semester i Karlskrona utan ditkommenderad i tjänsten för att bistå vid något militärt bygge. Troligen dog han i lägret i rödsot eller någon annan grasserande sjukdom. Jag har inte hittat någon dödsnotis i Ekebys kyrkbok eller i Karlskronas kyrkböcker. Möjligen kan det finnas en sjukrulla för regementet där dödsorsaken avslöjas.
Katarina Persdotters tre makar åskådliggör också bruket av soldatnamn. Petter Ånns patronymikon var ju Persson. Att detta var ett mycket vanligt patronymikon visas av att Katarinas patronymikon var den feminina formen, Persdotter, och att även make nr 3:s patronymikon var Persson. Alla tre hade alltså fäder som hette Per. Per och Petter var olika former av samma namn: Petter Ånn heter i de källor jag gått igenom i Lindesberg Per Persson, men efter flytten till Ekeby kallas han Petter i stället för Per. Kanske var Petter den vanligare namnformen i Ekeby. Soldatnamnen användes alltså vid regementena för att särskilja alla Anderssöner, Erikssöner, Perssöner osv. Soldanamnen var ofta kopplade till den socken eller rote som soldaten tjänstegjorde vid, och om man bytte rote så bytte man därmed också soldatnamn. Petter Ånn var ju soldat för Åby rote. Den första stavelsen i rotenamnet, Å-, gav soldatnamnet Ånn. Stensbo gav soldatnamnen Stenqvist och Torsta (då stavat Thorsta) soldatnamnet Thorman medan soldaten From tjänstegjorde vid Frommesta rote.
 

Katarina Persdotter var en alldeles vanlig kvinna. Hon var dotter till en skräddare och gifte sig med en torpare som sedan blev soldat. Hon blev änka ung och gifte om sig och när make nummer två stupade fann hon en tredje knekt. Att barnadödligheten förr var hög visas av att hon förlorade tre av sina fyra barn i späd ålder. Vi får också veta lite om spädbarnsvård och levnadsvillkoren för en fattig soldatänka vid 1700-talets slut genom uppgifterna i vigselboken 1781. Genom hennes makar får vi också glimtar ur soldaternas liv med rekrytering, transport till andra rotar, arbetskommenderingar och livet i fält. Ett besök på Krigsarkivet ka kanske sprida mer ljus över livet för Petter Ånn, Anders Thorman och Henrik From, för svaren på våra frågor finns ofta - det gäller bara att hitta rätt källa!

På väg hem från England stannade jag till i norra Skåne för att besöka min tämligen nyfunne syssling och hans hustru. Familjen driver ett verkstadsföretag inom skogsbranschen och dessutom ett nyöppnat litet café med restaurang i det närliggande samhället. Som om inte allt detta kunde vara nog arbetar de också med evangelisation och bibelspridning, numera i egen regi. De insåg tidigt att om man vill få ut sitt budskap till nya grupper av människor, allt enligt uppdraget: Gå ut och gör alla folk till lärjungar! duger det inte att bara sitta och vänta på att folk till sist skall infinna sig i de allt mer glest befolkade kyrkorna och kapellen. Man måste ut med budskapet! 

Ut, således! Ut, dit där folk samlas till festivaler, marknader, konserter, sommarfester och idrottsevenemang. Det gäller att synas! Därtill krävs något stort och spektakulärt. Mina släktingar hittade denna nödvändiga ingrediens i form av en pensionerad norrländsk dubbeldäckare, en postbuss typ äldre. Man inköpte en sådan, reparerade upp den, inredde läckert, lackade och målade dit en iögonfallande symbol; Lejonet Aslan, hjälten och Messiasgestalten i C.S. Lewis berömda romansvit; Narnia. Så behövde man också ett smart namn på bussen, några ord som antyder och väcker nyfikenhet. Valet föll på

CROSS CARGO SWEDEN

ett mångtydigt begrepp, som tillsammans med Lejonet Aslan säkert ger upphov till många frågor och goda samtal, vilket givetvis är poängen med det hela.

Själva bussen är inredd med ett litet bokcafé som, tillsammans med ett uppfällbart fikatält, utgör den publika delen. På andra våningen finns kök, vardagsrum och sovutrymmen för teamet och från utrymmet längst bak, där Norrlandsbussen förut lastade och lossade allsköns stora postpaket, maskiner och skrymmande försändelser, kan man idag fälla ut en liten scen, komplett med ljud och ljus och instrument. Man har tänkt på allt! Inför en sådan kreativitet och arbetskapacitet böjer jag mitt huvud i vördnad! Lycka till, Cross Cargo Sweden! 

Inspirerad av denna strålande idé kan det inte hjälpas att följande fråga omedelbart inställer sig: Skulle den svenska släktforskarrörelsen kunna haka på detta lyckosamma koncept? Är det måhända dags för lite nytänkande kring hur vi som släktforskare och föreningar driver utvecklingen framåt och värvar nya utövare till vårt fantastiska fritidsintresse.

Tänk er en SLÄKTFORSKARBUSS som, likt Cross Cargo Sweden, turnerar land och rike kring och ställer sig, efter ett på förhand uppgjort schema, på Stora Torget eller framför Kulturhuset i var och varannan stad. Den lokala släktforskarföreningen har givetvis varit med om att planera och marknadsföra besöket och finns hela tiden på plats som ett komplement till ”kabinpersonalen”. Vad händer då ombord och i närheten av bussen? Information, naturligtvis, videosnuttar, datorer, pröva-på-verksamhet, mini-föredrag, one-on-one, Bok-, CD- och Abonnemangsförsäljning. Och DNA, så klart, med introduktion och rådgivning kring detta nya och spännande hjälpmedel och kanske t.o.m. assistens vid provtagning och insändande. Som en vaccinationsbuss - fast tvärt om...  Rätt vad det är dyker det upp en lokal ”kändis” och håller torgmöte (bussmöte), kanske någon som varit med i ”Vem tror du att du är?” eller i något annat relevant TV-program, och då kommer givetvis lokalpressen, närradion och TV-teamen farande. Under bistra månader måste man kanske flytta in med delar av verksamheten i närbelägna lokaler, men annars är det själva bussen som är den stora attraktionen, den som förmår locka in tusentals potentiella släktforskare på rätta vägar.

I bussen skulle flera olika ”aktörer” med fördel kunna samsas; Sveriges Släktforskarförbund och Föreningen DIS, naturligtvis, men kanske också någon av de digitala aktörerna; Riksarkivet, Arkiv Digital och Ancestry, och så givetvis ett DNA-företag. 

Låter detta som en galen fantasi eller som en någorlunda rimlig vision?    

I min avslutande bild har jag helt fräckt (förlåt) photoshoppat dit några trevliga och önskvärda loggor på Släktforskarbussen, vars namn ni säkert redan gissat. Låt detta namn och denna vision inspirera oss alla till fortsatt nytänkande och kreativitet, på det att släktforskningen i vårt land måtte gå en ljusnande framtid till mötes! Och efter den svenska succén följer givetvis ett GEN CARGO DENMARK, ett GEN CARGO NORWAY och ett GEN CARGO FINLAND som brev på posten. 

b2ap3_thumbnail_Gen-Cargo-II.jpg 

 GEN CARGO SWEDEN

Gå ut och gör alla folk till släktforskare! 

Förra veckan var hektisk, och inte bara med morsdagsfirande med barn och barnbarn. Dagarna innan fick jag flera mailkontakter med släktingar och möjliga släktingar tack vare mitt DNA-test. Det rasslade till, som hängivna DNA-släktforskare säger. I Peter Sjölunds blogginlägg igår kan ni läsa om vad det beror på.

Att försöka reda ut hur en är släkt kan ta sin tid men ibland är det lätt. En ny träff på Family Finder var så nära som tremänning och det visste min släkting direkt när jag mailat henne. En annan har vi inte rett ut än och en tredje är utredd efter lite letande. De träffarna har jag fått via testet Family Finder.

Det här är ju spännande och kul, att hitta släktingar en inte visste om. Verkligen roligt.

Men jag började med ett mtDNA-test, inte Family Finder. mtDNA-test ger alltså inte så mycket träffar bland närmare släktingar utan berättar mer om mitt ursprung på moderlinjen. Det vill säga varifrån min mormor mormors mormors mormors mormors... kommer för flera tusen år sedan. Vi kom till Sverige med en invandringsvåg av bönder för ungefär 6 000 år sedan. Vi kom till Halland och Västergötland och där har vi stannat kvar. Bönderna som invandrade kom från södra Europa, från ett område kring Turkiet. De trängde delvis ut en tidigare invandringsgrupp med jägare och samlare. Detta vet jag för att min haplogrupp är H1b och den har jag läst om, bl a i Karin Bojs bok "Min europeiska familj - de senaste 54 000 åren". Det tycker jag är mycket intressant.

Mitt ursprung, enligt DNA-testet. 100 procent skandinav.

Det här är min moderlinje i fem generationer. Jag själv till vänster, min mamma, min mormor, mammas mormor och mormors mormor. Visst finns det likheter? Min mamma är nog mest olik oss andra, hon liknar mer släkten på sin pappas sida, min morfar.

Det finns de som är experter på DNA-test och kan det här mycket bättre, t ex Peter Sjölund som bloggar här, och Magnus Bäckmark. Båda två har skrivit handböcker i ämnet. Och kunskapen sprider sig till allt fler, jag blir imponerad hela tiden av vad andra lärt sig. Själv har jag inte alls förstått vad allt betyder som visas i resultaten.

Det jag förstår är att ju mer gemensamt cM vi har ju närmare släkt är vi. Och utifrån de träffar där släktskapet är klarlagt tänker jag att jag någorlunda bör förstå ungefär hur nära släktskap jag har med andra träffar. Jag har också förstått att detta som kallas chromosome browser säger något om släktskapet, men jag har ännu inte lärt mig vad och hur jag ska tolka det.
Så här ser uppgifterna ut på träffen med min tremänning. Vi delar alltså 303,71 cM. Vi är släkt på min pappas sida.

Detta är en amerikanska som vi vet att vi har en gemensam anfader född i slutet på 1600-talet, på min mammas sida. Vi delar 37,27 cM. Alltså betydligt mindre. Den träffen fick jag i höstas.

Det här är bara två av närmare 560 träffar genom mitt Family Finder-test, och de flesta av dem vet jag ännu inte något om hur vi är släkt. Om vi ens är det.

Det finns förstås oerhört mycket mer att få ut ur sitt DNA-test, jag har bara precis börjat nosa på det och säkert kommer jag att lära mig mer efter hand.

Alla som DNA-testar sig hittar många nya släktingar och nästan varje vecka ramlar det in några nya i ”matchningslistan”. Förra veckan dök det plötsligt, på en enda dag, upp mängder av nya släktingar i matchningslistorna. Vad var det som hände? Hade miljontals nya människor i världen gått åstad och topsat sig på en och samma dag? Nej, det handlade om ren matematik!

All DNA-matchning bygger på avancerade matematiska beräkningar. Tack och lov behöver vi DNA-släktforskare inte göra några beräkningar själva. Det sköter DNA-testföretagen om åt oss. Vi får bara se resultaten – en lista med personer vars DNA matchar vårt eget. Vad som hände förra veckan var att företaget Family Tree DNA (FTDNA) ändrade sina modeller för hur de beräknar vilka som är ”släkt” eller inte. Reglerna blev lite mer generösa. Det gjorde att alla fick fler matchningar. Men fick vi egentligen fler släktingar?

Jag laddade innan förändringen ner matchningslistor för tio personer med anor i olika delar av landet. Efter förändringen laddade jag ner personernas listor igen. En jämförelse visar vad resultatet av FTDNAs förändring blev.

Table-bef-after.png

Några få matchningar föll alltså bort, men framförallt kom det till många nya. I genomsnitt fick dessa personer 8% nya matchningar. De som hade minst antal matchningar innan förändringen fick störst procentuellt tillskott. De stora skillnaderna i antalet matchningar mellan södra och norra Sverige minskades därmed en aning.

Som DNA-släktforskare gläds man alltid åt nya matchningar! Men frågan är vilka dessa nya matchningar är? Är det släktingar som vi kan räkna med att hitta släktkopplingen till i skriftliga källor? Svaret är tyvärr nej…

Ser vi på hur avlägset släkt de nytillkomna matchningarna beräknas vara, ser det ut så här:

Diagram-cousins-small.png

Vi ser här att några enstaka är beräknade till ”3rd-4th Cousin” (4/5-männing) eller ”3rd-5th Cousin” (4/6-männing) men att 95% av de nya är beräknade som så kallade ”Remote Cousins” (avlägsna släktingar). De avlägsna släktingarna kan ha släktskap så långt tillbaka som medeltiden eller ännu längre tillbaka. Nästan alla de nya är alltså väääääldigt avlägsna släktingar, som är omöjliga att hitta kopplingen till i några skriftliga källor.

Bättre?

Så. Blev det bättre av FTDNAs nya beräkningsmodeller? Både ja och nej. Men mest nej…

För den som verkligen vill gå på djupet är det alltid bra med många matchningar och mycket data att jobba med. Men för de allra flesta leder det tyvärr bara till förvirring när listan växer med en massa personer som är så extremt avlägset släkt. Det är till och med så att många av de nya ”släktingarna” delar så små bitar av DNA med dig att de kanske inte ens är släkt med dig! 

Att ni ser ut att ha några små identiska DNA-bitar (segment) behöver inte bero på släktskap. Det kan lika gärna bara vara ”brus”. Små bitar DNA som är lika bara på grund av slumpen. Det kan även vara så att de identiska bitarna är små så kallade ”befolkningssegment”, små segment som finns hos alla i en viss del i befolkningen.

Så, nej. Tyvärr blev det inte fler bra matchningar av FTDNAs nya sätt att räkna. Men det är inget att oroa sig för. Det gör det bara än viktigare att följa de enkla grundreglerna när du jobbar med resultatet av testet Family Finder:

1. Lägg din energi på de personer som är i början av din matchningslista. De i mitten av listan är överkurs och de i slutet av listan är i princip ”skräp” ur släktsynpunkt.
2. Räkna inte med att i källorna kunna hitta släktkopplingen till matchningar där det så kallade ”longest block” (det längsta sammanhängande DNA-segmentet) är mindre än 15 cM. Lägg inte energi på dessa om du inte har särskilda skäl.

Låt oss se på vad de tio personerna ovan har att jobba med om de följer dessa enkla principer och bara ägnar sig åt de mest relevanta matchningarna. De med ett longest block på minst 15 cM:

Tabell-relevanta-matchningar.png

Som synes blir det en mer hanterbar lista om du bara inriktar dig på de relevanta släktingarna och inte på alla matchningar i din lista. Förhoppningsvis kan du hitta kopplingen till flera av dem. Men det kommer fortfarande att vara en utmaning i många fall. Det räcker med ett felforskat släktskap eller en ”felaktig” far i en av era antavlor, för att släktskapet kan bli omöjligt att hitta. 

God jaktlycka!

Det gamla ordspråket lyder ju som bekant »kärt barn har många namn», och sådana barn stöter man emellanåt på i släktforskningen – med en något annan betydelse än den gängse. Inte sällan sticker dessa barn ut ur barnaskaran eftersom deras syskon i regel fått färre namn, och därför blir den aldrig sinande uppräkningen av förnamn nästan absurd i sammanhanget. Ett sådant exempel finner man i Karlstad vid mitten av förra sekelskiftet. Bokhandlaren Karl Axel Nerman (1841-1914) hade i första äktenskapet fem barn med någorlunda vanliga namn, nämligen Hjalmar Axel (1875), Tyra Anna (1876), Asta Signe Anna (1880), Folke Axelsson (1884) samt Åke Pihlgren (1886), och med andra hustrun Zelma Julia Maria Olin (1871-1911) fick han sonen Eskil Axelsson 1894. Sex år därefter var det dags för tillökning igen, och den 13 mars 1900 nedkom hustrun med en liten dotter. När det var dags för dop en månad senare hade föräldrarna helt lämnat de gängse ett-tre förnamnen, för den lilla flickan döptes till Selma Maria Elisabet Thyra Asta Anna Constantia Agnes Gerda Ester Barbro Margareta. Som om inte de tolv namnen var nog förärades hon dessutom ett litet patronymikon, Axelsdotter, och för att kröna det hela blev tilltalsnamnet det näst sista namnet, Barbro.

b2ap3_thumbnail_Karlstad-1900.jpg

Ur Karlstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:13 (1895-1905), sid. 199 (bild: ArkivDigital).

Vilka tankar rörde sig i paret Nermans huvuden inför dopet? Det blev inga fler barn efter lilla Barbro, så kanske hon begåvades med alla de namn som betydde något för föräldrarna men som aldrig skulle hinna fördelas på en växande syskonskara? Antagligen var det i alla fall så min anfaders kusin Ingrid Christina Dahlman (1768-1853) och hennes make, komministern Johan Christian Hintze (1769-1833) i Lövestad tänkte när deras yngste son föddes 1809. Föräldrarna gifte sig ganska sent och hann bara få tre barn innan modern närmade sig fyrtioårsstrecket, och dessa döptes till Carl Gustaf (1801), Anna Helena (född och död 1804) och Anna Helena (1805). När så Ingrid blir gravid vid fyrtio års ålder insåg föräldrarna antagligen att detta skulle bli parets sista barn. När deras lille son döptes i Lövestad den 21 januari 1809 kan man nämligen läsa att han erhöll namnen Johan Göran Christian Christopher Lars Petter Michael. Personen som nedtecknade gossens namn i kyrkoboken har dessutom infogat små konstpauser i form av kommatecken mellan varje namn, och det är en syn man inte ser varje dag:

b2ap3_thumbnail_Lvestad-1809.jpg

Ur Lövestads kyrkoarkiv, vol. CI:3 (1759-1825), sid. 581 (bild: ArkivDigital)

De sju namnen finner man i föräldrarnas närmaste släktkrets, så föräldrarna tycks verkligen ha tagit i från tårna för att alla manliga släktingars namn skulle komma med – pappa Johan, farbror Göran, farbror Christopher, farfar Peter och morfar Mikael. Frågan är dock varifrån namnet Lars hämtats? Det är i varje fall inte tilltalsnamnet – detta blev Christian, och den lille gossen kallade sig som vuxen »Christian Johan». Kort och praktiskt – men inte ens i samma ordning som de sju namn som infördes i kyrkoboken 1809!

b2ap3_thumbnail_Vinslv-1831.jpg

Ur Vinslövs kyrkoarkiv, vol. CI:6 (1823-1848), sid. 147 (bild: ArkivDigital)

Långa namn må vara ovanliga i äldre tid, men inom samhällets högre skikt var de mer frekvent förekommande. De långa namnen fick där funktionen som social markör, och tre till fyra namn var inte ovanliga bland 1800-talets högre stånd. I sammanhanget finner man de mest extrema exemplen hos adeln, men även utanför adelsståndet finner man barn med ovanligt många namn. Exempelvis lät häradshövdingen och 1:e hovrättsnotarien August Falck och hans hustru Aurora Ekvall i skånska Vinslöv i augusti 1831 döpa en dotter till Anna Maria Constantia Magdalena Lovisa Fredrica Aurora Ulrica Helena. På hennes väg genom livet tycks dock namnen ha fallit bort ett efter ett, för i 1870-talets Lund finner man den mer måttliga mamsell »Anna Maria Constance Falck». Man kan undra vad Barbro, Christian och Anna, och alla de andra barnen tyckte om sina många förnamn? Antagligen lär vi varken få svar på detta eller veta vad föräldrarna tänkte, men vi kan åtminstone trösta oss med att kärt barn som bekant har många namn.