Så här i Allhelgonatider tänker vi lite extra på de som gått bort. Kanske besöker vi någon kyrka eller kyrkogård för att smycka de dödas gravar med blommor, eller tänder ljus för att skingra mörkret mellan Alla helgons dag och Alla själars dag. Om man som släktforskare besöker kyrkogården i helgen blir det nog även en och annan blick på de omkringliggande gravstenarna, dessa personminnen i sten som aldrig upphör att fascinera. Ja, Rötterbloggens ärade läsare har nog märkt att jag tillhör den skara släktforskare som gillar gravstenar, och varför inte – de är ju så intressanta! De kan vara stora eller små, pompösa eller oansenliga, utförliga eller kortfattade, men alla står de där som minnen över de människor som vandrat på jorden före oss.

De senaste åren har jag rest omkring i Skåne på jakt efter förfädernas och släktingarnas gravstenar, och även om det ibland känts omöjligt har glädjen blivit desto större när jag äntligen gjort ett fynd. Den svenska gravlagstiftningen är ju dock som bekant inte gravstenarnas bästa vän, och besvikelsen är stor när man efter envist jämförande hittar gamla kyrkogården, letar fram kvarter F, till slut lyckas lokalisera grav nummer 139 – och upptäcker en röjd gravplats. De flesta gravstenar som finns registrerade står dock kvar på sin plats, och om man vet var man ska leta brukar det inte vara några problem att till slut hitta rätt:

Gravar.se är en superb utgångspunkt, för där finns väldigt många registrerade gravstenar – även om en och annan församling lyser med sin frånvaro. Om en kyrkogård saknar gravkarta har man dessutom stor nytta av Gravar.se via sin smartphone. Istället för att söka på måfå brukar jag själv leta upp någon gravsten med ett ovanligare namn, och genom en sökning i Gravar.se får jag då fram i vilket kvarter den aktuella gravstenen finns. På detta systematiska vis hittar man rätt kvarter till slut, och förhoppningsvis även släktingens gravsten. Det optimala hade ju såklart varit om alla kyrkogårdar hade en gravkarta (eller åtminstone kvarterskarta) på plats, likt halländska Vinbergs församling som Eva Johansson bloggade om härförleden. Kanske drömmen blir verklighet om alla släktforskare tjatar lite på församlingarna och kyrkogårdsförvaltningarna?

SvenskaGravar har registrerat en del av de kyrkogårdar som av någon anledning saknas hos Gravar.se, och i nuläget finns där uppgifter från 36 kyrkogårdsförvaltningar. Förhoppningsvis kommer fler ansluta sig och bidra med sina gravböcker, men i skrivande stund finner man i varje fall bland annat Alingsås, Arvika, Borås, Helsingborgs, Karlstads, Landskrona, Lunds, Umeå och Uppsala pastorat samt Göteborgs kyrkogårdsförvaltning hos SvenskaGravar.

HittaGraven har registrerat de omkring 576.000 personer som vilar på någon av Stockholms elva allmänna begravningsplatser. Uppgifterna är ibland lite knapphändiga, och ofta saknas exempelvis födelse- och dödsdatum medan endast begravningsdatumet har registrerats, men det är väl värt en sökning för den som har släkt i Stockholmsområdet.

Gravstensinventeringen är det projekt som sedan 1986 drivs i regi av Sveriges släktforskarförbund (ursprungligen påbörjat under sent 1970-tal av Genealogisk Ungdom). Arbetet pågår fortfarande, och till dags dato har frivilliga släkt- och hembygdsforskare registrerat närmare 300.000 gravstenar med namn på nästan 650.000 begravda personer – ett fantastiskt exempel på vad samarbete kan åstadkomma. En stor fördel med Gravstensinventeringen är att man inte bara hämtat uppgifter från gravböckerna, som de tre ovanstående hemsidorna, utan faktiskt varit på plats och fotograferat, ritat och skrivit av gravstenarna, inte sällan inkluderande äldre stenar som inte omfattas av gravböckerna.

Begravda i Sverige 2 är en annan av Sveriges släktforskarförbunds skapelser som man kan ha stor nytta av. Denna CD-skiva bygger på ett samarbetsprojekt mellan förbundet och Sveriges kyrkogårdsförvaltningar, och innehåller uppgifter om cirka 6,4 miljoner begravda i Sverige från omkring tre tusen kyrkogårdar – alltså ungefär 95% av landets digitalt registrerade gravar.

b2ap3_thumbnail_Gravstenar.jpg

Riddaren Claus Bille och hans fru Lisbeth Ulfstand på 1500-talet, kyrkoherden Martin Elmgren på 1700-talet, bildhuggaren Wilhelm Larsson på 1900-talet – och min farfars morfars farmors bror, lantbrukaren Anders Löfgren på 1800-talet. Alla är deras gravstenar bevarade, som en stilla påminnelse om några av de människor som levt här på jorden före oss.

Nu är det ju inte bara i Sverige som man kan bli begravd, det finns många andra länder också – varav flera har registrerat gravstenar. Norska Gravminner växer så det knakar med sina över 2,5 miljoner poster, i Danmark har DK-gravsten nyligen nått över 430.000 och i Finland kan man göra en hel del fynd i det finska Genealogiska Samfundets databas Gravgårdar. För den som har emigranter i släkten är det en god idé att söka i databasen Find A Grave där de 154 miljoner posterna även innehåller mycket smått och gott från andra länder än bara USA, likaså hos Billion Graves som dessutom är kopplat till GPS så att man enkelt kan lokalisera en släktings eller förfaders grav. Ja, det finns många alternativ att välja mellan, och ofta måste man söka både vitt och brett – men ansträngningen till trots finns det inget som slår känslan av att äntligen hitta den där gravstenen som man letat efter så länge.

Vinbergs kyrkogård består av en äldre och en nyare del. Församlingen fick en ny kyrka 1899, och då även en ny kyrkogård. Intill den nya kyrkogården finns den gamla kvar, på andra sidan om en mindre väg. Genom en stiglucka kommer man in på den gamla kyrkogården. Och i ett glasskåp inne i stigluckan finns en pärm som nog kan vara till glädje för en och annan släktforskare. Det är en guide till den gamla kyrkogårdens gravar. Bra gjort, tycker jag. Lättillgängligt och smart tänkt.

Så här kanske många kyrkogårdsförvaltningar gör? Jag vet inte, jag har inte besökt så många kyrkogårdar, men slogs av hur bra detta är. Något att ta efter i alla fall.

Skåpet i stigluckan med gravförteckningen.

En låg granhäck markerar platsen för den gamla medeltida kyrkan, som revs när den nya byggts.

Själv har jag inga anor här men är uppväxt i pastoratet, i det som då var grannförsamlingen Ljungby. Numera är de två församlingarna hopslagna. Vinberg ligger i mellersta Halland, nordost om Falkenberg och kyrkbyn är belägen en bit ifrån vägen till Ullared, shopparnas paradis.

Kyrkan är stor och ger ett dystert intryck men framför allt den gamla kyrkogården är väl värd ett besök. Det är en rofylld och vacker plats och hade jag varit gammal Vinbergsbo hade jag nog gärna vilat här efter döden.

Tillägg 2020-03-03: Detta är ett gammalt foto på Vinbergs gamla kykra, riven efter att den nya byggts 1899. Tack till Magnus Berntsson som lånat ut bilden.


I Vinbergs prästgård föddes diktaren, skriftställaren och journalisten Olov von Dalin 1708. Hans far var präst här och det finns förstås ett minnesmärke intill prästgården. Finast i prästgårdsträdgården är nog ändå ön med den lummiga lunden och det lilla lusthuset. Det är trolskt och sagoskimrande inne bland träden. Prästfamiljen ska ha haft ett lusthus här, men inte detta, som är byggt i vår tid efter 1700-talsförebild. Olov von Dalin satt där och skrev sina första dikter. Hans far dog två år efter sonens födelse och efterträdaren Severin Böckman anlade trädgården och lät gräva kanalen runt ön. Som det var vanligt på den tiden gifte sig efterträdaren med änkan så Olof växte upp här med sin styvfar.

Olof von Dalin till vänster. Han skrev och gav ut veckotidskriften "Then swänska Argus" 1732-1732 och mycket annat.

Bilder från Prästgårdsön och lusthuset:

Jag är inte så hemma på 1700-talslitteratur men ett av Olof von Dalins verk känner jag till väl. Det är Sagan om hästen, historien om Sverige som han skrev som en saga där hästen Grålle är Sverige. På 50-talet gjorde Bertil Almqvist en barnbok på Olof von Dalins bok med teckningar i stil med sina böcker om Barna Hedenhös. Sagan om hästen var en populär godnattsaga när mina barn var små för 25-30 år sedan.

I somras drog jag med mig min gamle far ut på en massa släktutflykter, vilket han gillade. Vinbergs kyrkogård ingick inte i utflyktsplanerna från början men eftersom vi skulle passera ville jag passa på att se den. Och då tänkte jag på en av mina DNA-matcher som jag har en gemensam anfader med på 1600-talet. Hennes mer sentida släkt kom från Vinberg, så jag kunde skicka henne lite bilder från kyrkogården när jag ändå var där. Ett litet tack för allt hon lärt mig om DNA-tester och DNA-släktforskning.


I ministerialboken CI:1 i Vinberg har en senare präst skrivit en anteckning om socknens store son Olof von Dalin. Bild från Arkiv Digital, Vinberg (N) CI:1 (1688-1740) Bild 6.


Vinbergs kyrka.

Dalinsällskapets hemsida med en film från Vinbergs prästgård vid en vandring i Olof von Dalins fotspår.

Läs i Then Swänska Argus på Projekt Runeberg.

Häromdagen besökte jag Bosjöklosters kyrkogård, vackert belägen vid Ringsjön i hjärtat av Skåne. Jag promenerade i den värmande sommarsolen bland de gamla gravstenarna, resta till åminnelse över grevar och hemmansägare, baronessor och bondhustrur som levde för länge sedan. Plötsligt fick jag syn på en gravsten som stod lite avsides på kyrkogården, intill en stor ek. Jag gick fram, föll ner på knä och undersökte den lilla stenen. Den var täckt av både lavar och mossa, och kröntes av ett kors på vilket det sitter en duva – uppenbarligen har duvan lossnat en gång i tiden, men blivit omsorgsfullt reparerad. Gravstenen ser inte mycket ut för världen, och jag tänkte först att det säkert var ännu ett minne av någon avliden skåning – men när jag läste den gamla inskriptionen högg det till i hjärtat:

EFTER ÅBOEN

ANDERS

JÖRANSSONS

AFLEDNE BARN

ANNA

F. D. 26/9 1845. +. D. 13/6 1861

OLA

F. D. 12/8 1859. +. D. 17/7 1861

JÖRAN

F. D. 9/7 1864. +. D. 4/5 1865.

I våra dagar är det en fruktansvärd tragedi när ett barn dör, och tack och lov sker det ytterst sällan. Även förr i tiden var det såklart en tragedi, men den stora skillnaden mot idag är att det var allt annat än ovanligt. Ett föräldrapar kunde mista både ett, två eller tre barn och inte heller min egen släkt har skonats. Där har krupp, difteri, lung- och hjärtsjukdomar, fläckfeber och olyckshändelser härjat vilt bland de små barnen – morfars syster Rakel dog vid fjorton års ålder 1931, farfars mor Elvira hade två syskon som dog små, tre av farfars far Samuels syskon avled i spädbarnsåren och farmors mor Anna-Greta hade tre äldre syskon som hon aldrig hann träffa. Morfars båda föräldrar hade dock lyckan att få växa upp med alla sina syskon, men mormors far John förlorade fyra och mormors mor Hilma hela sex av sina femton syskon. Längre bak i släktträdet ser det ännu värre ut, det värsta exemplet i småländska Västra Torsås socken där två förfäder följde hela tolv av sina tretton barn till graven vid förrförra sekelskiftet.

b2ap3_thumbnail_090.JPG

Vi återvänder till den lilla gravstenen på Bosjöklosters kyrkogård – vad var det som sände Anders Jöranssons barn i en för tidig grav? Kyrkoböckerna ger svaret. Den femtonåriga Anna dukade under i lungsot, följd till graven en månad senare av lille Ola som också dog i lungsot – kanske smittad av storasyster? – och knappt fyra år senare fick de sällskap av lille Jöran som insjuknade i feber och somnade in, bara tio månader gammal. Familjen hade sammanlagt sju barn, varav alltså tre dog i barnaåren – ännu ett exempel på den höga barnadödligheten förr i tiden. Hur hanterade Anders Jöransson och hans hustru sorgen efter sina tre barn? En antydan får man på baksidan av den lilla gravstenen, där några uthuggna rader sätter ord på föräldrarnas hopp och tröst:

Här hvila vi tre

syskon små i graf-

vens tysta boning.

På domedag skall

vi uppstå och

möta lifsens konung.

Det är lätt att missa människorna bortom alla namn och datum, men man får aldrig glömma att det är just människor man släktforskar kring – människor som tänkte och kände, älskade och saknade. Just barngravar är en god påminnelse om detta faktum, för sorgen var lika stor då som nu – precis som hoppet om att en dag få återse ett förlorat barn. Medan jag satt där på knä vid den lilla gravstenen i Bosjökloster skänkte jag en tanke till Anna, Ola, Jöran och alla andra små barn som lämnade jordlivet alldeles för tidigt, till föräldrarnas obeskrivliga sorg. Jag skrapade försiktigt loss en liten bit mossa från stenens fundament, reste mig upp, återvände till de levandes värld och promenerade sakta vidare i sommarsolen på den vackra kyrkogården intill Ringsjön.

Till helgen är det Allhelgonahelgen,  en tid då många, kanske särskilt släktforskare (?) besöker sina bortgångna nära och kära. Det är en helg då vi särskilt minns våra döda. Vi köper blommor, kransar, och lyktor för att smycka deras gravar och tänder ljus för att lysa upp mörkret. Mörkret som de lämnat efter sig och som många av oss lever i under en längre tid efter ett dödsfall.

På många sätt är detta en nyttig helg. Den enda gången på året egentligen som vi i både Sverige och resten av världen uppmärksammar och minns de som har lämnat det här livet bakom sig. Det är en tid för eftertanke, en påminnelse om att döden finns och att den förr eller senare drabbar oss alla.

Vi är nog många som mist en nära släkting under året. Många församlingar brukar då bjuda in till en minnesgudstjänst under helgen. Man tänder ljus och läser ofta upp namnen på alla de som avlidit sedan förra allhelgonahelgen. Det brukar vara väldigt fint.

Som släktforskare besöker jag ofta kyrkogårdar och kyrkor i jakten på mina anfäder. Även om det ofta bara är en gravsten jag hittar så kan den innehålla mycket information - kanske enda gången man får ett tilltalsnamn på personen t.ex. På de äldre gravarna finns ofta titlar och yrkesbeteckningar och i familjegravarna kan man hitta flera generationer med släktingar.  Ibland finns också bibelord eller andra korta citat som kan ge en bild av hur personen var innan han eller hon lämnade jordelivet.

För några veckor sedan besökte jag en släkting i Västergötland. Förutom att umgås och prata släktforskning hade jag som mål att fotografera klart hela Öttums gamla kyrkogård. Jag har varit där i flera omgångar och fotograferat, men har ofta kommit hem och varit missnöjd med vissa bilder, Därför gjordes nu en sista komplettering innan allt ska ut på nätet. För er som har missat det så finns en pågående gravstensinventering för Sveriges alla kyrkogårdar, där både privatpersoner och kyrkogårdsförvaltningar kan hjälpa till med att bevara de gamla gravstenarna för framtiden. Att stenarna inte kan sparas i all evighet i takt med att samhället bara blir större och större är inte konstigt,. Det är däremot märkligt att så många kyrkogårdsförvaltningar inte känner något som helst ansvar inför att dokumentera sina gravstenar innan de tas bort.

Gravstensinventeringen kommer man åt genom Rötters hemsida under "Faktabanken". Här kan vem som helst gå in och söka bland de gravstenar som redan är registrerade. Sökningen kan göras per län, kommun eller för en specifik kyrkogård. Ytterligare fält möjliggör sökning på ett visst förnamn, efternamn samt födelse- och dödsdatum. Har man tur kan man hitta många släktingars gravar här. Det är ett bra sätt att samarbeta med tanke på att vi numera i allt större utsträckning bor långt ifrån de kyrkogårdar där våra förfäder är begravda.

5.JPG

Så här ser det ut när man söker i gravstensinventeringsdatabasen.

Att registrera en enskild gravsten eller en hel kyrkogård är inte svårt, men det tar tid. Det första man bör göra är att titta under "Inventeringsläge" i Gravstensinventeringsdatabasen för att se vilka kyrkogårdar som redan är bokade och vilka som är lediga för registrering.  Det kan också vara en god idé att höra med den lokala släktforskar- eller hembygdsföreningen om de redan dokumenterat kyrkogårdarna i trakten, för att slippa dubbelarbete. Genom en förening kan man också hitta fler som är intresserade av att hjälpa till med inventeringen - som ett lag går det mycket fortare och är dessutom mycket roligare!

Innan första besöket på kyrkogården gör man klokt i att förbereda sig med karta och en lista över alla gravplatser. På CD-skivan "Begravda i Sverige 2" som Sveriges Släktforskarförbund har gett ut finns ett stort antal kyrkogårdar med och här finns information om de gravsatta med namn och gravnummer. Ibland finns också kartor över kyrkogården. Om detta saknas kontaktar man kyrkogårdsförvaltningen så brukar det gå att lösa. Vissa kyrkogårdsförvaltningar är mycket tveksamma till att lämna ut kartor, men oftast brukar det inte vara något problem när man har talat om vad det är man ska göra för något. Skulle man få problem kan man be Sveriges Släktforskarförbund att ta kontakt.

Med hjälp av CD:n "Begravda i Sverige 2" kan man skriva ut en lista över alla gravplatser och dessutom få dem i kronologisk ordning, från grav 1-299 t.ex.  Detta gör man enklast genom att först klicka på den lilla rutan till höger om fältet för begravningsplats. I rullisten får man sedan upp alla kyrkogårdar i bokstavsordning och högerklickar på den man är intresserad av. Den får då en röd bock framför sig. Klicka sedan på trafikljuset med grön lampa lite längre ner och tryck på "Sök". När du vill skriva ut listan klickar du på "Skriv ut". Välj "Tabell" för att minska antalet uppgifter för varje grav.  Du kan sedan välja att ordna och gruppera efter namn, födelsedatum eller gravnummer. Ta gravnummer och tryck på "Starta".

När fotandet är färdigt är det dags att lägga in alla uppgifter. Varje gravsten registreras separat. De uppgifter som ska in är t.ex. vilka personer som ligger i graven, gravnummer och så en avskrift av vad som står på gravstenen. Allra sist laddar man upp en bild på stenen, t.ex. från en mobiltelefon eller digitalkamera.

Själv har jag långt kvar innan Öttums kyrkogård är färdigregistrerad. Det blir på kvällar när man har en stund över och det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att alla gravstenarna är fotograferade och på så sätt bevarade för eftervärlden.

Så, från allvar till nytta och nöje. Låt er allhelgonahelg få innehålla alla delarna!

Bryngel-Svensson.JPG

Den äldsta bevarade gravstenen på Öttums gamla kyrkogård.
Här vilar Bryngel Svensson, min fm fm ff bror, som också var gift med min fm ff mm i hennes andra gifte. Han var född 1811 och dog 1878.

Vi som släktforskar är utan tvekan speciella människor. Vi blir eld och lågor av gamla brev och fotografier, vi tycker att kyrkogårdar är härliga, och ord som »ejusdem», »anförlust» och »katekismilängd» är vardagsmat för oss. Det finns vissa saker som bara en släktforskare skulle förstå och känna igen sig i, och i dagens blogg har jag samlat trettio exempel på sådant. Du vet att du är släktforskare när...

1) ...du inleder de flesta av dina meningar med »min farmors morfars mor...» eller något liknande.

2) ...du har sjukanmält dig eftersom du fick upp ett hett spår i forskningen och inte ville avbryta.

3) ...din ultimata teknikpryl skulle vara en tidsmaskin, så att du kan åka tillbaka i tiden och prata med dina förfäder och få alla dina frågor besvarade.

4) ...du är mer intresserad av vad som hände 1714 än 2014.

5) ...din enda utomhusaktivitet är besök på kyrkogården.

6) ...du måste köpa en ny hårddisk eftersom din nuvarande är proppfull av släktforskningsfiler.

7) ...du går direkt till hyllorna K (Historia), L (Biografi med genealogi), M (Etnografi, socialantropologi och etnologi) och N (Geografi och lokalhistoria) när du besöker biblioteket.

8) ...din perfekta semester inkluderar besök på ett bibliotek, ett par kyrkogårdar och minst ett arkiv.

9) ...din familj vet att »jag ska bara kika i en kyrkobok till» betyder »mamma / pappa lagar inte mat idag, beställ pizza».

10) ...du flyttar till ett nytt hus, och genast undersöker husets historia och utforskar de familjer som tidigare bott i huset.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender.jpg

11) ...du försovit dig eftersom du suttit uppe hela natten och släktforskat.

12) ...du har utforskat ditt husdjurs förfäder.

13) ...du tycker att en avrättad förfader 1703 är mycket mer intressant än dubbelmordet som ägde rum i ditt kvarter i förra veckan.

14) ...du kör förbi en kyrkogård, och din första tanke är »undra om någon släkting eller förfader ligger begravd där?».

15) ...du äger en laptop som du bara använder vid arkivbesök.

16) ...du frågar varje person du möter om deras far- och morföräldrars efternamn.

17) ...din läkare frågar om din familjebakgrund, och du svarar »hur många generationer bakåt?».

18) ...de flesta av dina semesterbilder har tagits på kyrkogårdar.

19) ...du kommer ihåg vilket datum din farmors morfars mor föddes, men glömmer din partners födelsedag.

20) ...du har knackat på hos en främling och frågat om du får kika runt i deras hus, eftersom en av dina förfäder har bott där för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG_6089.JPG

21) ...du äger fler böcker om släktforskning än det lokala biblioteket.

22) ...du har löst en släktforskningsgåta som du fick reda på genom din lokala dagstidning.

23) ...du kan räkna upp alla härader i ett visst landskap, trots att du aldrig har bott där.

24) ...du kan identifiera gamla sjukdomar och deras nutida motsvarigheter.

25) ...du utforskar ovanliga, ickerelaterade släktnamn för skojs skull.

26) ...du, efter att ha spenderat hundratals kronor och flera års forskning, inser att din gammelmoster hela tiden visste svaret på släktgåtan, men du bryr dig inte eftersom du ändå tycker att själva jakten är roligast.

27) ...du blir avundsjuk på personer som har familjebiblar, gamla brev och andra släktklenoder i sin ägo.

28) ...du utforskar chefens, grannens, kändisens och flickvännens kusins anor, med motiveringen »jag var nyfiken».

29) ...du vet mer om dina förfäder än de äldre släktingar som faktiskt har träffat dem.

30) ...du sitter uppe halva nätterna på Anbytarforum och läser inlägg som inte har minsta koppling till din egen släktforskning.

Den här helgen befinner jag mig på Gotland. Det gillar jag. Här har jag släktforskat en del för här har mina barn sina rötter genom sin far.

Just nu är det väninnehelg i Slite och kulturkväll på Fårö som gäller. Mycket trevligt.

I Fårösund fanns det förr ett stort militärområde där det numera nedlagda KA3 tidigare låg.  I utkanten av området finns ett litet militärmuseum, som nu håller på att avvecklas. Intill museibyggnaden finns en minnessten över koleraepedemin i Fårösund för 160 år sedan, och ett antal gravstenar.

På minnesstenen kan man läsa "Anno 1854" och längre ner "Kolera".

Det här blev jag förstås nyfiken på och ville veta mer om. Tyvärr finns det ingen dödbok före 1860 bevarad för Bunge församling. Men på www.tjelvar.se läser jag att det var 15 personer som drabbades av kolera här 1854. De som drabbades var både engelska sjömän och Fårösundsbor. Enligt informationen ska Fårösund då ha varit en bas för engelsk-franska flottan under Krimkriget. På Fårö finns en engelsk kyrkogård.

Huset som KA3:s museum i Fårösund ligger i byggdes ursprungligen som kolerasjukhus.

Även i Lärbro socken dog folk av koleran som engelsmännen kom med. Arbetaren Jacob Nordahl i Hammars var med i vaktstyrkan som spärrade av Fårösund vid koleraepidemin där. Han smittades själv och dog hemma den 10 september, efter att ha varit sjuk bara en dag. Han var då 44 år. Hemma hade han hustru och fyra små barn. Hustrun Anna Catharina hade också smittats och dog ett par dagar senare men det upptäcktes inte förrän den 14 september. Men de fyra barnen klarade sig. Lars Persson i Kajlungs hade hjälpt familjen när de var sjuka och smittades också av koleran. Han dog den 20 september.

Dessa tre offer för koleran i Lärbro socken ligger begravda på en liten begravningsplats vid vägen ut till Asunden utanför Slite. Kolerakyrkogården är skyltad från vägen och här finns också en minnessten för de tre gravarna.

Vi kan läsa om de tre första noterade dödsoffren för kolerna i Lärbro socken i dödboken. Källa: Lärbro CI:2 (1840-1860) Bild 1160 / sid 291 Arkiv Digital

Två till av dem som ingick i vaktstyrkan i Fårösund smittades av kolera och dog. Lars Petter Höglund i Kajlungs dog samma dag som Jacob Nordahl, "efter 12 timmar svårt lidande i cholera". Anders Petter Lerbom i Nordervange fick kolera men den övergick i tyfus och han dog den 8 oktober.

Kolera drabbade Sverige vid flera tillfällen och kolerakyrkogårdar finns på många orter. Den senaste epidemin ska ha varit just på 1850-talet. (Det stämmer inte, senare epidemier har också förekommit. Se kommentar nedan.)

Gotland är som regel väldigt bra att forska i som släktforskare. Här har jag oftare än på fastlandet hittat kyrkböcker som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Jag har nästan bara forskat i socknar söderut, så om detta gäller hela Gotland vet jag inte.

Förra året åkte jag runt och letade upp en del av de gamla släktgårdar som jag forskat om. Det var fantastiskt roligt att se dem på riktigt, inte bara på kartan och i kyrkböckerna. Och jag träffade på många trevliga människor, en del av dem släkt på mycket långt håll.

Stale gård i Rone socken. Här föddes Christina Pedersdotter 1635 och hon är en av de äldsta personerna som jag känner till i mina barns fars gotländska släkt. Gården var i släktens ägo i minst sex generationer, fram till början av 1800-talet.

Alva sockenkyrka. Gotland har 99 kyrkor, om jag är rätt underrättad. Intill den här kyrkan ligger Gudings gård, där den här släkten bodde i ungefär 250 år. En av anorna är Barthold Hansson, född 1704. En annan är Hilda Elisa Gardell, född 1854. Bartholds två år äldre bror Jacob blev skolmästare i Alva, precis som brödernas far.

Gotland besöker jag då och då, fast jag egentligen inte har någon egen släkt där, utan bara genom mina barns far. Men Gotland är så himla fint. Stränderna, maten, husen, landskapet... Ja, ni som varit där vet vad jag menar.

Fiskebodarna i Herrvik. Kanske en typisk gotländsk vy. På Gotland finns många gamla hus kvar, man vårdar sitt historiska arv på ön.

Kalkstenshus i Katthammarsvik. Säkert har folk förr bott i sådana här dragiga stenhus. Idag är det bara en bod av något slag.

De senaste dagarna har varit olidligt varma, men inte ens värmeböljor stoppar en envis släktforskare. Sedan länge hade jag nämligen bestämt mig för att besöka kyrkogården i Landskrona just den 24 juli, så igår tog jag bussen genom det skånska landskapet. Genom fönstret kunde jag skåda fiskeläget Råå där farfars morfars farmors far Anders Löfgren var den förste att avlida i koleraepidemin 1850, vi körde genom Hilleshögs dalar där släkten bott sedan urminnes tider, förbi Rya kvarn där mina förfäder var mjölnare under 1600- och 1700-talet och så vidare. Det var första gången jag såg dessa platser så det blev en liten släktforskningssafari, för att använda Eva Johanssons klockrena uttryck från lördagens blogg. Det var även första gången jag besökte kyrkogården i Landskrona, så jag måste sett ut som en riktig turist när jag försiktigt tassade in på kyrkogården med en karta i näven. 

Jag började vandra längs med kyrkogårdsmuren, och läste på de gamla gravstenarna som rests till minne av landskroniter som levde för länge sedan; fabrikörer och fiskare, musiklärarinnor och sjökaptener. Kyrkogården var vacker och välskött, med lummiga alléer och välkrattade grusgångar, och eftersom kvarteren var skyltade hade jag inga problem med att hitta de gravar jag letade efter. Jag fick snabbt syn på  farmors systers grav, men gravstenarna efter farfars morfars fastrar Carolina och Petronella var däremot bortplockade. Lite tråkigt, men jag antar att de varken var särskilt unika eller intressanta ur ett historiskt perspektiv. Däremot hade deras lillebror Emanuel Möllers (1859-1940) grav blivit kulturgrav, så den lär finnas kvar ett tag till. Farmors föräldrars och brors gravstenar fanns också kvar, och längst i söder på kyrkogården fanns en liten dunge omgärdad av buxbom, där jag hittade den stora familjegraven efter farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona och filosofie jubeldoktor vid Lunds universitet.

b2ap3_thumbnail_B-W-Hallbergs.jpg

T. v.: B. W. Hallbergs gravsten på Landskrona kyrkogård. T. h.: B. W. Hallberg (foto i privat ägo).

När jag nådde tjugonde kvarterets ena hörn skymtade jag plötsligt namnet Hallberg, och insåg att jag stod framför en gammal bekants grav - musikdirektören Bengt Wilhelm Hallberg (1824-1883), klockare, kantor och organist i Landskrona. Under flera år har jag utforskat hans levnad, så det kändes extra speciellt att få beskåda hans gravsten. På stenens fundament kunde jag läsa att »Wänner och beundrare af tonkonsten reste wården», så det fanns uppenbarligen någon som uppskattade Hallbergs musikaliska alster, trots att Svenskt Biografiskt Lexikon beklagar den »torftiga tematiken» och understryker att han »hör inte till de mest betydande sv tonsättarna under 1800-talet». När jag stod där i det gassande solskenet framför den gamle klockarens grav kom jag att tänka på ett stycke ur hans dagbok, som skildrar hans vistelse i Italien sommaren 1871:

»Stod länge och glodde i mitt fönster på den wackra och warma dagen, som war stor fest här och således en fridag för mig. Kassan bedröflig. Har fått 140 francs från hemmet sen jag kom hit, har warit här en månad i morgon och behöfver minst fem francs om dagen; räkna sjelf, du efterverld! Kl. 11 gick jag ut; köpte pommidorio, skinka och aprikoser, förtärde detta jemte ½ foglietta win i »Valle» och mådde utmärkt väl.»

Kanske var den där dagen i Rom lika varm som gårdagens Landskrona? De stela bokstäverna på gravstenen avslöjar ingenting om doften av aprikoserna och vinet, eller hettan den där varma sommardagen. En utomstående kanske bara ser en gammal gravsten på Landskrona kyrkogård, men jag som släktforskare ser så mycket mer. Jag ser den familjekäre klockaren som älskade Beethoven och Chopin, som kämpade mot depressioner men fann trösten i religionen, jag ser körledaren som hade ett litet musiksällskap i Landskrona, och som åt skinka och aprikoser den där sommaren i Rom år 1871. Jag ser historien bakom namnet.