Nu ska ni få ett litet tips på en intressant bok. Den hjälper dig knappast med själva släktforskningen men kan ge dig ny kunskap som hjälper dig att förstå dina sedan länge döda släktingars livsvillkor.

Boken heter "Det svenska jordbrukets historia". Huvudredaktör är Janken Myrdal, professor i agrarhistoria. Boken är utgiven i fem band 1998-2001, ett gediget verk. Men du behöver inte ta dig till biblioteket eller bokhandeln för att läsa den, det kan du göra på nätet. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien har skannat in samtliga band och gjort dem fritt tillgängliga för alla. Det tycker jag är ett bra sätt att sprida kunskap om vår historia.

För dig som släktforskar är nog band 3 och 4 de mest intressanta, för de rör den tid som de flesta av oss håller oss till i vår släktforskning, 1700- och 1800-talen. I och med att de är gjorda som pdf-filer kan du ladda ner dem.

Här läser jag om hur viktig kreatursskötseln var i Halland på 1700-talet, där mina egna förfäder bodde. På andra håll var spannmålsodlingen viktigare. Det handlar både om regionala skillnader i landet och olika jordbruksmetoder, om ägarförhållanden och torparnas villkor, om statare och backstugusittare, och så klart om skiftesreformerna.

Jag tycker att sådant här är jätteintressant att läsa. Ännu har jag bara läst några kapitel, men känt att här finns mycket mer att hämta för mig för att kunna förstå dem som levt före mig och brukat jorden. 80-90 procent av oss som släktforskar, kanske mer, kommer från torpare och bönder som är en del av denna agrara historia.

Kreaturen var viktiga i det halländska jordbruket. De här korna och mjölkerskorna fanns i Mangskog i Värmland för mer än hundra år sedan. Bild från Nordiska museet.

Slåtterkarlar i Slätaby i Torsås, fotograferade den 5 juli 1904 av Johan Emanuel Thorin från Åtvidaberg.


Statarhustrur som var mjölkerskor på Julita gård i Sörmland omkring 1910. Bild från Nordiska museet.

Inspirerad av bloggarkollegan Chris berättelse häromdagen om borttappade emigranter, kom jag att tänka på ett mycket tidigt "fall", som jag som 20-åring åtog mig att försöka lösa. Hösten 1972 tillbringade jag i USA, flygluffandes från öst till väst och syd till nord. Bland annat besökte jag Minnesota och fick lära känna en oerhört dynamisk och karismatisk predikant, Clifford R Anderson, från Cokato. Clifford och hans fru Violet hade ingått äktenskap 1922, när de båda var 16, och kom att förbli gifta i oerhörda 72 år. De var båda till 100% svenskar och Cliffords mor stammade från trakten runt Falköping, släkten CARLBLOM från Karleby. Båda talade utmärkt svenska med gamla ord och vändningar. Födda 1905, var språket därhemma och bland grannar svenska, ännu långt in på 1920-talet.

b2ap3_thumbnail_Clifford-and-Violet-Andeson.jpg

Rev. Clifford R Anderson och hans hustru Violet, Minnesota, 1974

Vid en i hast sammankallad släktträff, fick jag tillfälle att berätta om släkten Carlbloms ursprung och spännande kontakter med Minnesota, Estland och St Petersburg - ett föredrag som jag förra året fick tillfälle att reprisera för deras fem barn i åldrarna 71 till 93, nu ackompanjerat av ett modernt bildspel. Familjen hade emellertid också andra svenska förfäder, bland annat i Älvsborgs län, i Dalarna och i södra Sverige, och Clifford bad mig 1972 att försöka hitta mer uppgifter om dessa. Särskilt då om den mystiske anfadern, JOHN BROWN i Stockholm, Minnesota.

b2ap3_thumbnail_Stockholm-MN.jpg

John Brown, minns jag att jag reflekterade, det låter inte särskilt svenskt. Är du säker på att han inte var engelsman eller något sådant. Alldeles säker, svarade Clifford. Han var aktiv medlem i den svenska lutherska församlingen i Stockholm, MN, och ligger begravd på kyrkogården där. Flera av hans familjemedlemmar blev för övrigt mördade av indianerna! Hmmm.... Vet du när och var han var född? Nej, det är just detta. Bara på ett ungefär, 1825 eller så. Hans fru var många år äldre och så hade de tre barn med sig när de kom till Amerika i mitten av 1850-talet.

Inte mycket att gå på således. Men det fanns andra ledtrådar. Barnen. Deras födelsedatum var kända, åtminstone sonen Per: född 1854 17/6 - någonstans i Sverige. Den utmärkta EMIBAS-skivan (numera inhyst hos Emiweb), som i ett slag skulle ha kunnat lösa fallet, existerade naturligtvis inte vid denna tid och de amerikanska folkräkningarna gav inga som helst ledtrådar. Men det kunde finnas en annan möjlig källa: De svensk-amerikanska kyrkoböckerna på Emigrantinstitutet i Växjö, mikrofilmade av Lennart Setterdahl. Jag reste dit och begärde fram rullarna för Stockholm Lutheran Church. Efter lite bläddrande i Membership Rolls, en sorts husförhörslängder, hittade jag så småningom familjen John Brown, inklusive sonen Per med ovanstående födelsedatum. Och var kom de då ifrån; MJÄLLBY i Blekinge. Raskt iväg till Landsarkivet i Lund och fram med flyttnings- och husförhörslängder för denna socken. Någon JOHN BROWN stod givetvis inte att finna, men väl följande familj:

b2ap3_thumbnail_Drabant.JPG

John Brown hette alltså egentligen BENGT ÅKESSON - dessutom med tillnamnet DRABANT eftersom han var båtsman. Och där står det ju, hur prydligt som helst: Utflyttade till För. Staterna 1854, uppenbarligen med en nyfödd liten gosse, Per, på armen. Här graven vid kyrkan i Stockholm, MN: 

b2ap3_thumbnail_John-Brown-grave.jpg

I den bästa av alla världar hade ingressbilden till dagens blogg föreställt Bengt Åkesson/John Brown, men så icke. Den fina gamla Daguerrotypen avbildar i stället den mycket kände abolitionisten John Brown 1800-1859, som kämpade mot det amerikanska slaveriet och som insåg att denna kamp endast kunde vinnas på slagfältet. 1859 startade han en frigörelsekamp bland de svarta slavarna i Harpers Ferry, Virginia, som elektrifierade nationen. Han tillfångatogs snart och dömdes för förräderi mot staten Virginia, mord på fem vita män och för uppvigling till döden genom hängning. Man kan nog påstå att detta var gnistan som fick igång det amerikanska inbördeskriget året därpå. Hans namn är dock mest känt för den visa, som glorifierar han minne:

John Brown's body lies a-mouldering in the grave, His soul's marching on.

Glory, Glory, Halleluja ...

He's gone to be a soldier in the army of the Lord, His soul is marching on.

Den käcka melodin har fått beledsaga många olika dikter, bl.a. den högtidliga: The Battle Hymn of the Republic, men också de burleska svenska sångerna Halta Lotta's krog och Karl den Tolfte hade hundratusen man.

Men det finns en namne till: John Brown 1826-1883, den skotske betjänten på slottet Balmoral, som efter Prins Alberts död blev Drottning Victorias tröstare, följeslagare och möjligen också älskare. Victoria var så tacksam för hans tjänster (och hans beteende mot henne, som var mycket mindre formellt än hennes andra tjänares) att hon belönade honom med medaljer och lät göra porträtt och statyer av honom. Efter hans död bad Victoria att minnessaker från både Albert och John Brown skulle läggas i hennes kista, en önskan som förfärade hennes familj, som intensivt ogillade Brown.

b2ap3_thumbnail_John-Brown-QV.jpg

John Brown, Drottning Victoria's Skotske ghillie och trogne tjänare

Ps: För den som vill veta mer om John Brown och Drottning Victoria kan jag varmt rekommendera filmen Her Majesty Mrs. Brown från 1997 med Judi Dench och Billy Connolly i huvudrollerna. Se den!

b2ap3_thumbnail_Mrs-Brown.jpg

JOHN BROWN - WHERE ARE YOU?  

(English version) 

Inspired by blogging colleague Chris's story the other day about hard-to-find immigrants, I was reminded of an early "case",  handed to me when I was 20. The fall of 1972 finds me in the US, travelling from east to west and south to north on a student air pass. Among other places, I visited Minnesota and got to know an extremely dynamic and charismatic preacher, the Rev. Clifford R Anderson (1905-1999) from Cokato, MN. Clifford and his wife Violet (1905-1994) had married in 1922, when they were both 16, and were to remain married for an unbelievable 72 years. Although all four of their parents were born in the US, they were both of 100% Swedish stock and spoke excellent Swedish with old words and phrases now largely forgotten in Sweden. Swedish was the language spoken  at home and among neighbors well into the 1920s. Clifford's mother descended from Karleby parish near Falköping, the CARLBLOM family.

Rev. Clifford R Anderson and his wife Violet, Minnesota, 1974.

A family reunion was hastily organized and I gave an impromptu talk about the Carlblom family and its exciting contacts not only with Minnesota but also with Finland, Estonia and St. Petersburg. Last year, 43 years after the first attempt, I was given the opportunity to give this talk again, now as a slide show and with more information and new findings, to Clifford and Violet’s  five children, ages 71 to 93. The Andersons also had ancestors in other parts of Sweden, and Clifford asked me back in 1972 to try and find more information about them, especially concerning the elusive John Brown of Stockholm, Minnesota.

b2ap3_thumbnail_Stockholm-MN.jpg

John Brown, I remember reflecting, that does not sound very Swedish. Are you sure he was not an Englishman or something. Quite certain, said Clifford, John was a charter member of the Swedish Lutheran church in Stockholm, MN, and is buried in the cemetery there. Several of his family members were by the way killed by the Indians, just like in the novel The Emigrants by Wilhelm Moberg!  Hmmm .... Do you know when and where he was born? No, it is just that. Maybe around 1825 or so. His wife was many years older and they already had three children when they came to America in the mid-1850s.

Not much to go on, but there were other clues. The children. Their dates of birth were known, at least for the son Per, born on June 17^th 1854 - somewhere in Sweden. The excellent emigration database Emibas, which at a stroke would have been able to solve the case, did of course not exist back in 1972 and the available US census records gave no new clues whatsoever. But there might be another possible source: The Swedish-American church records on microfilm housed at the Emigrant Institute in Växjö. I of course went there and asked for the Stockholm Lutheran Church rolls. After cruising the  Membership Rolls for some time, I eventually found the John Brown family, including a son Per with the above date of birth. And where did they come from? MJÄLLBY in the province of Blekinge. Quickly off to the Regional Archives at Lund and in with the parish registers of that parish. No JOHN BROWN to be found, obviously, but the following family looked more than promising:

b2ap3_thumbnail_Drabant.JPG

John Brown’s real name was actually BENGT ÅKESSON - in addition to which he had the name DRABANT because he was boatswain, a coastal soldier. In one of the columns, the following text had been added:  Emigrated to the United States in 1854. Apparently they travelled with their infant son, Per, who had been born only weeks before. Here is a picture of John Brown's grave marker at the Stockholm, MN, cemetery.

b2ap3_thumbnail_John-Brown-grave.jpg

Wouldn’t it have been great if I had been able to show a picture of the Minnesota John Brown, but in the absence of such a treat, you will have to make do with a picture of his namesake, the famous abolitionist and warrior JOHN BROWN (1800-1859). The old daguerreotype image above shows the man who fought against slavery, and who realized that this fight could only be won on the battlefield. In 1859 he started a liberation struggle among the black slaves in Harpers Ferry, Virginia, which electrified the nation. He was soon captured and convicted of treason against the Commonwealth of Virginia for the murder of five white men and for exciting a rebellion to death by hanging. One might argue that this was the spark that started the American Civil War the following year. His name, however, is best known for the song that glorifies his memory:

John Brown's body lies a-mouldering in the grave, His soul's marching on. 

He's gone to be a soldier in the army of the Lord, His soul is marching on.

Glory, Glory, Halleluja ...

The perky melody has accompanied many a poem and folksong, including the solemn: The Battle Hymn of the Republic, but also several burlesque Swedish songs, well-known to every Swede. 

But there is yet another namesake: JOHN BROWN (1826-1883), the Scottish servant at Balmoral Castle in Scotland who, after Prince Albert's death, was Queen Victoria's comforter, companion and possibly lover. Victoria was so grateful for his services (and his behavior towards her, which was much less formal than what her other servants could allow themselves) that she rewarded him with medals and had portraits and statues of him made. After his death, Victoria ordered that memorabilia from both Prince Albert and John Brown would be placed in her coffin, a wish that horrified her family, who disliked Brown intensely.

John Brown, Queen Victoria's Scottish ghillie and faithful servant

PS: For those who want to know more about John Brown and Queen Victoria, I warmly recommend the motion picture Her Majesty Mrs. Brown from 1997, with Dame Judi Dench and Billy Connolly in the leading roles.

Det är nog allom bekant att jordens befolkning var mycket mindre förr i tiden, samtidigt som rörligheten inte alls var lika stor då som nu. De flesta lämnade aldrig hemtrakten, och många sökte dessutom aktivt äktenskapspartners inom släkten – allt för att komma åt någon förmögenhet, framgångsrik bondgård eller lukrativ affärsrörelse. Ett av mina första inlägg här i Rötterbloggen handlade exempelvis om hur min farfars morfars farföräldrar, som var halvkusiner, gifte sig 1837 och därigenom krönte en över hundraårig trasslig släkt i nordvästra Skåne. Bland annat var brudgummens faster svärdotter till sin egen fasters förste make som tillika var hennes tillkommande svägerskas morbror, samtidigt som brudens styvmormor var syssling till sin dotters styvdotters svärmor. Jag blir fortfarande lika yr när jag försöker reda ut dessa trasliga släktgrenar, men frågan är om inte de britter som omnämns under rubriken »Owanlig Slägtskap» i Lunds Weckoblad den 24 mars 1819 tar priset:

b2ap3_thumbnail_1819-03-24.JPG

»I Lancashire nära Oldham i England har genom 2:ne ej länge sedan ingångne ägtenskap en owanlig Slägtskap tillkommit. Händelsen är följande: en man gifter sig med ett fruntimmer, hwars bror kort derefter blir gift med hennes mans dotter af förra giftet. Begge partierna få barn, det första en dotter, det andra en son. Den förstnämda frun är således mor till sin bror, syster till sin dotter och mormor till sin brorson. Widare är hennes lilla dotter systerdotter till sin syster, moster till sin cousin och syster till sin morbror. Den yngre mannen är widare bror till sina föräldrar, son till sin syster, morbror till sin hustru och bror till sin systerdotter. Hans hustru är syster till sina föräldrar, dotter till sin syster, systerdotter till sin man och moster till sin syster. Slutligen är den lille gossen sin fasters, den äldre fruns, barnbarn, och cousin till sin moster, den lilla flickan.»

Jag har sagt det förr, och det tål att upprepas – släkten är värst.

Frågorna på Anbytarforum och Facebook är många. Hur hittar jag min emigrerade släkting, jag har sökt överallt? Min släkting blev sjöman, vad hände med honom? Själv letade jag i många år efter min morfars farmors bror, Jan Petter Johansson från Torstuna som emigrerade med sin stora familj 1882. Till slut, efter en kreativ sökning i emigrantlistorna, hittade jag familjen. De hade bytt namn på tåget från Västerås till Göteborg. Nu hette de Thorsell!

Det kunde finnas många skäl till att byta namn en del gjorde det på grund av språket, en del för att de ville ha ett mer särskiljande namn. Ytterligare en del ville försvinna, ibland genom det som brukade kallas ”köpa en amerikaväst”, alltså anta någon annans identitet. Många hittar vi aldrig, några blir tillfällighetsfynd.

I Ulrika Eleonora församling i London finns en bok över fattigunderstöd som gavs av kyrkan till dess medlemmar. Där finner jag flera tillfällighetsfynd, ett av dem är Samuel Scott. Han söker fattigunderstöd för första gången 1876, anteckningen är från 1877. Då anges hans riktiga namn till Samuel Score. Han gick till sjöss som ung men slutade som sjöman 1851. Han arbetade som ”crane inspector” på en järnvägsstation sedan dess. Sedan han blivit sjuk har inkomsten minskat betydligt och han kan bara ta tillfälliga arbeten. Han är en respektabel man och beviljas därför ekonomiskt bistånd. Han är gift och har två vuxna barn. 6 december 1880 avlider Samuel Scott, med bedjan om Guds nåd på sina läppar. Hustrun, Harriet, får bidrag från kyrkan 1887,hon blir sjuk 1889 och har då mycket hjälp från sin son, Samuel (d.y.). Sonen har själv 8 barn med betalar hennes hyra. Hon avlider 22 november 1889, då utgick bidrag till begravningen.

Redan 1860 har Samuel fått en psalmbok av kyrkan, enligt en tidigare anteckning där han står under namnet Jonas Österlund (engelska: Samuel Scott), född 19/6 1815 i Figeholm nära Döderhult. En titt i PLF-CD för Misterhults socken bekräftar hans identitet. Fadern, kvartersmannen Hans Österlund, dör vid 62 års ålder redan den 4 mars 1820. Modern, Maria Svensdotter, lever till 20 juni 1846.

b2ap3_thumbnail_Jonas-sterlund-fd.JPG

Samuel Scott finns i folkräkningen 1861, han bor på Hackney Road i Bethnal Green med hustru, sonen Samuel (13 år) och dottern Catherine (7 år). Lysningen mellan honom och Harriet Mills sker i St Saviour, Southwark tre söndagar mellan 26 juli och 9 augusti 1846, vigseln sker 16 augusti. 1851 bor de också i Bethnal Green, där anges hans födelseort till ”Figghaen”, Sweden. Enligt svenska kyrkans anteckningar bor de på nr 27 Temple Street, Hackney Road. De som sett ”Barnmorskan i East End” på TV kan föreställa sig omgivningen. Det var ett av de fattigaste områdena i London, enligt Charles Booths fattigdomskarta (http://booth.lse.ac.uk/) tillhörde gatan de som hade några relativt respektabla familjer men också många mycket fattiga. Många hus bombades under kriget, men många fanns kvar in på 60-70-talet. Numera hyrs en etta i det renoverade nr 27 Temple Street ut för 17 000 kronor i månaden, eller är till salu för närmare 6 miljoner. 

27, Temple Street:  https://goo.gl/maps/2SeFaS7D1wq

Samuel d.y. gifter sig med Hannah och får många barn. Catherine gifter sig med George Britain 1874, de får fem barn i rask takt, Catherine dör redan 1888. Samuel Scott finns med i flera träd på Ancestry, jag har kontaktat några ägare, som inte visste hans svenska namn. Det finns alltså efterlevande i England.

Vem hade kunnat räkna ut att Jonas Österlund från Misterhult skulle sökas med namnet Samuel Scott? Varifrån fick han det namnet? Jonas Österlund är bara en av de många som försvann i registren, de valde helt nya identiteter av någon okänd anledning. Inte konstigt att det är så svårt ibland. Eller.....var han verkligen Jonas Österlund?

På släktforskardagarna får man hålla hårt i plånboken så att man inte köper med sig allt för många böcker. De får ju ändå inte plats i de gravt belamrade bokhyllorna därhemma. Men något litet undantag från inköpsstoppet får man väl ändå unna sig ... I Släktforskarförbundets monter gick mina ögon till den allra minsta produkten, en litet häfte med namnet Släktforskarens lilla Faktabok. Jag slöbläddrade lite, efter en stund mera ivrigt och femtio pix (mässpris) senare var den min ...

Ja, ni hörde rätt: Ynka 59 kronor kostar denna sanslöst innehållsrika pärla till bok i Rötterbokhandeln. Sprängfylld med allmänbildning, statistik och tabeller. I en vecka har den nu varit min och jag läser i den varje dag, bläddrar, jämför och hittar hela tiden ny kunskap och ny inspiration. Vad kan man då läsa om i Släktforskarens lilla Faktabok? Här ett axplock:

• Antal barn per kvinna 1751-1965
• Flerbarnsfödslar 1871-1965
• Svenska städer - invånare 1800-1967
• Konsumentprisindex 1290-2006
• Avrättade i Sverige 1791-1810
• Sjukdomsbegrepp genom tiderna
• Svenska namn genom tiderna
• Svenska landvinningar och förluster 1595-1903
• Sveriges ärkebiskopar 1164-2016
• Husdjursbeståndet under 150 år
• Männens längd  1841-1998
• Sveriges statsministrar 1876-2016
• Svenska historiska yrken
• Årtal för släktforskare
• Svensk-engelsk ordlista (med släktforskningsanknytning)

Allt (nästan) är intressant och vitalt. För er som brukar hitta på frågor till tipspromenader och frågesporter är detta givetvis en guldgruva, men även i studiecirklar, klassrum och inför middagsbjudningar kan den säkert komma till användning. Särskilt spännande är kanske avdelningen Årtal för släktforskare, som kan sägas vara en historiebok i miniatyr, krig, lagar, kyrkohistoria, häxprocesser, skolförhållanden, väder, nödår och folkbokföring - det mesta finns med.

Själv har jag varit en "kalenderbitare" så länge jag kan minnas. I alla tider har jag samlat på almanackor, faktakalendrar och årsböcker och metodiskt plöjt mig igenom dem. Möjligen hoppade jag över idrottssidor och börsnoteringar, men allt annat slank med. På hyllorna trängs decennier och århundraden av Den Svenska Almanackan, Almanack för alla, Almanach de Gotha, När - Var - Hur, Faktakalendern och många andra liknande produkter. Bland alla dessa vördnadsbjudande serier försvarar Släktforskarens lilla Faktabok sin plats med heder! Vem är det då som ligger bakom denna pigga uppkomling?

b2ap3_thumbnail_Mikael-Hoffsten_20160828-201746_1.jpg

Mikael Hoffsten heter han och arbetar till vardags mest med siffror - föga förvånande - på Släktforskarförbundets kansli i Solna.

Well done, Mikael! 

Ps:

Gör som jag! Köp en hel bunt - ett dussin eller så - av Släktforskarens lilla Faktabok, slå in dem i glansigt papper och förse dem med vackra, krusade band. Lägg sedan högen i "presentskåpet". En vacker dag är du bjuden på fest och i stället för att hasta iväg efter tulpanerna eller den där asken med Alladin eller After Eight (som ingen vill ha) plockar du helt lugnt fram det färdiga bokpaketet. Annorlunda! Fungerar varje gång! Succé!

Pps:

Det finns en skröna från Edinburgh om ett paket After Eight, som nu i över ett decennium har vandrat runt, oöppnat, från middagsbjudning till middagsbjudning. Man kan inte komma tomhänt, alltså får det bli lite choklad. Värdinnan tackar och ler och tar emot, och placerar gåvan i sitt presentskåp. När hon sedan själv blir bortbjuden tar hon med sig det oönskade paketet och proceduren upprepas. Det sägs att en och samma värdinna kunnat räkna hem mintkakorna FYRA gånger under dessa tio år. Ett evigt kretslopp.

I Dagsås i mellersta Halland finns en gammal backstuga bevarad. I den bodde Anna Josefina Gabrielsdotter med sina barn, som mest sex personer. Stugan lär vara nio kvadratmeter stor. Idag nöjer du dig nog inte med ens nittio kvadrat om du har en familj på sex personer.

Här bodde Skrape-Fina med sina barn på nio kvadratmeter.

Anna Josefina kallades Skrape-Fina och hennes backstuga har bevarats intakt av hembygdsföreningen. Idag är den ett utflyktsmål och är en av Hallands två bevarade backstugor. En backstuga var en stuga byggd på ofri grund och utan någon nämnvärd odlingsmark, men inte sällan en liten kålgård, dvs en trädgårdstäppa. De byggdes i allmänhet på byarnas allmänningar och låg alltså inte under en enskild gård. I backstugorna bodde de fattigaste och Skrape-Fina var en sådan, en av socknens utsatta. Hon föddes den 19 april 1865, hennes mor Johanna Benedikta Carlsdotter var ogift piga i Jernvirke i Sibbarps socken och någon far finns inte antecknad i födelseboken. Kanske var det pigans husbonde, torparen Johannes Andersson, som var far till barnet, för han straffades för lönskaläge strax efter Finas födelse.

Johanna gifte sig så småningom med torparen och kyrkväktaren Gabriel Christiansson i Dagsås. Då var han änkling och hade tre barn från första äktenskapet. Hans nya hustru hade med sig fyra barn i boet, alla födda utom äktenskapet. Fina var näst äldst av dessa och tio år gammal vid moderns gifte. Jag undrar hur Johanna drog sig fram med dessa barn innan hon gifte sig. Vem fick hon hjälp av? Hur klarade hon sig? De närmaste åren före vigseln fanns hon uppenbarligen bland de obefintliga för till vigseln flyttade hon in hos Gabriel "från obestämd ort".

Makarna fick två gemensamma döttrar som föddes 1878 och 1881. Ett av Gabriels barn och ett av Johannas barn dog i scharlakansfeber samma dag, den 20 april 1878, en sjukdom som tog fem barn i Dagsås församling denna vår.

Dottern Fina upprepade sin mors historia. 20 år gammal födde hon första utomäktenskapliga barnet, sonen Johan Algot. 20 år senare hade Fina fött åtta barn, varav två dog som små. Två av barnen föddes i äktenskapet med Gustaf Karlsson som hon var gift med 1891–1897, resten var utomäktenskapliga och utan någon far antecknad i födelseboken. 

Gustaf Karlsson var 29 år äldre än Fina, född 1839, och skriven på fattighuset vid tiden för vigseln. Där var hela familjen skriven tills han dog 1897. Men något fattighus fanns inte, för prästen skriver i Dagsås församlingsbok 1900-1919: "verkligt sådant finnes icke, utan därmed förstås: personer, familjer, utan stadigvarande vistelse, erkännas tillhöra församlingen". Kanske bodde de redan då i backstugan, som ligger på Dagsås nr 2, "å allmänningen härstädes".

Om Gustaf hade varit gift tidigare och hade barn vet jag inte, men han hade dömts för tredje resan stöld på 1870-talet, vilket prästen så klart skrivit upp i husförhörsboken. För detta fick han begå enskild skriftning den 6 december 1891, innan han fick gifta sig. Fina och Karl vigdes den 15 december.

När Gustaf dog i januari 1897 var deras yngste son bara ett halvår gammal. Fina bodde kvar i sin backstuga och fortsatte få barn, fyra barn som föddes 1899, 1902, 1905 och 1908. Hon försörjde sig som "hjälphustru" (kallar prästen henne) genom att tvätta, spinna, sticka och göra annat hushållsarbete i gårdarna i trakten. Dessutom plockade hon blåbär och blommor och sålde. Till stugan hade hon en liten trädgård där hon odlade blommor och under sängen hade hönsen sitt rede. Kanske hade hon också en ko eller en gris i den lilla ladugården. Hon blev känd för att ta tillvara allt hon kunde använda, och kanske är det därför hon kallades Skrape-Fina.

Näst yngste sonen Hugo, som fick namnet Gabrielsson efter sin morfar, stannade kvar hemma i stugan när syskonen flyttade. Efter att hans mor Fina dött 1957 stannade han ytterligare elva år men byggde sig ett nytt hus i backen ovanför backstugan. När Hugo flyttade dit 1968 donerade han backstugan till hembygdsföreningen plus en summa pengar för upprustning. Detta har man gjort med besked, det är en mycket välhållen och vacker stuga, en liten oas med sin trädgård, och öppen för allmänheten.

Skrape-Finas jordkällare är kvar. Det grå huset ovanför backen ska vara det som sonen Hugo byggde till sig innan han donerade backstugan till hembygsföreningen.

Stugan är byggd mot slänten som används som vägg.

Längst ner i trädgården finns det gamla utedasset kvar.

Den närmaste byggnaden är Skrape-Finas lilla ladugård och bakom den ligger backstugan hon bodde i. Här syns också sonen Hugos nya hus i bakgrunden.

Själv är jag inte släkt med Skrape-Fina, inte vad jag vet i alla fall. I sin ungdom var hennes mor Johanna piga en tid på Risen i Sibbarp och där bodde jag de första fyra åren av mitt liv men nittio år senare. På Risen föddes Johannas äldsta dotter Amanda Karolina 1865. Allt hänger ihop.

Om Skrape-Fina vet jag inte mer än vad arkivhandlingar och hembygdsföreningen berättar. Men jag kan inte riktigt släppa tanken på henne sedan jag besökt hennes lilla stuga för några veckor sedan. Kanske har du henne i din släkt? Berätta gärna mer i en kommentar här.

Källor:
Kyrkoarkiven i Dagsås och Sibbarps församlingar
Hembygdsföreningens hemsida http://www.sibbarpdagsas.se/index.php/foereningar/sibbarp-dagsas-hembygdsfoerening/skarapefinasbackstuga
Det svenska jordbrukets historia, band 3, kapitel 6

Egentligen ogillar jag starkt orden »oäkta» eller »oäkting», för jag har alltid ansett att människor är lika äkta vare sig man är född inom eller utom äktenskapet. I släktforskningen använder jag därför hellre begreppet »utomäktenskaplig», men valet av dagens rubrik beror på att bloggens huvudpersoner utan tvekan sågs som just oäktingar när de föddes för närmare tvåhundra år sedan. Fast hur kommer då »adlig» in i bilden, tänker kanske den adelsintresserade, de var ju födda utom äktenskapet? Ja, det är lite komplicerat, så vi tar det från början.

Sophia Bergh (1801-1888) var syssling till två av mina förfäder, och föddes i den lilla byn Björka, strax nordväst om Sjöbo i Skåne. Hon var dotter till järnhandlaren Petter Bergh (1760-1811) och Dorothea Knutsdotter (1768-1809) och blev som synes föräldralös redan i barnaåren. Trots denna turbulenta start i livet gick det bra för både Sophia och hennes syskon, antagligen tack vare deras inflytelserika morbröder. Som tonåring hamnade hon som jungfru i Margreteholm i Färlövs socken, antagligen i tjänst hos landshövdingefamiljen Wrangel, socknens störste godsägare. Kanske var det även genom denna familj som hon i slutet av 1810-talet träffade den man som kom att bli hennes följeslagare genom livet – även om deras kärlekssaga var minst sagt okonventionell.

Mannen ifråga var Echard af Klercker (1787-1869), vid tidpunkten kapten vid Wendes artilleriregemente, sedermera vid Svea artilleriregemente och slutligen major i armén samt riddare av Svärdsorden. Han hade visserligen inga »fina anor», och var inte ens adlig till börden – fadern adlades nio månader efter sonens födelse – men tillhörde likväl adliga ätten 2132 B, introducerad på Svenska riddarhuset 1788. Den unge kaptenen tog uppenbarligen Sophia med storm, och efter ett löfte om äktenskap gick hon till sängs med honom – blott sexton år gammal. Nio månader senare föddes sonen Carl August, men varken äktenskapslöftet eller barnafaderns namn syns till i kyrkoboken så den lille gossen begåvas med det förhatliga epitetet »oäkta».

Sophia behöll dock sin älskade kapten, och flyttade så småningom in till honom i Kristianstad – officiellt som hans »jungfru» men i realiteten som hans sambo. Det dröjde inte länge innan hon blev gravid igen, och i mars 1821 föddes dottern Dorothea Augusta. Inte heller denna gång erkänner Echard faderskapet, men nu framträder åtminstone hans namn i kyrkoboken – dock endast bland faddrarna, eftersom det var han som höll barnet vid dopfunten. Detta gjorde han även då parets barn Carl Edvard döptes 1822, och vid dottern Dorothea Augustas dop 1825 närvarade han som fadder. Ingenstans nämns dock faderskapet eller äktenskapslöftet, och när parets yngsta barn Johan Victor Arvid föds i Stockholm i april 1833 noteras föräldrarna i Hedvig Eleonora församlings födelse- och dopbok vara »okända».

b2ap3_thumbnail_IMG_0244-1.jpgNågot foto på Echard af Klercker och hans älskade Sophia Bergh har ännu inte hittats, men såhär såg i varje fall Echards yngre bror, generalmajoren Fredrik af Klercker (1792-1867) ut (Krigsarkivets porträttsamling).

Echard och Sophia hade nu varit ett par i hela femton år, och det skulle dröja ytterligare nio innan det där äktenskapslöftet vann sin fullbordan. Det är inte klarlagt varför det dröjde så länge, men antagligen ligger förklaringen i den vanliga bördsstoltheten – adliga ätten af Klercker må ha varit ung, men tänkte i gengäld hålla sig kvar i samhällstoppen till varje pris. Echards far Adolf Klerck (1746-1818) adlades som tidigare nämnts af Klercker och slutade sina dagar som generalmajor, ledamot av Krigsvetenskapsakademien och riddare av Svärdsorden, och när Echard träffade Sophia hade hans syskon redan börjat knyta hymens band – givetvis med personer vars adliga sköldar tronade på Riddarhuset i Stockholm. Helena af Klercker var gift sedan 1817 med överstelöjtnanten Jean Toussaint Charpentier, brodern Gustaf Carl ingick äktenskap året därpå med Catharina Maria Lagerberg och brodern Fredrik gifte sig tio år senare med Jeanette Charlotte Henriette Reuterskiöld. Att då Echard, den unge adlige kaptenen skulle ingå äktenskap med en föräldralös järnhandlardotter från Björka ansågs säkert oacceptabelt, och av den anledningen fick äktenskapslöftet läggas på is – i decennier. Den 16 juli 1842 var det dock äntligen dags, och i Kristianstads stadsförsamlings lysnings- och vigselbok finns en lång anteckning som reder ut de flesta frågetecknen:

b2ap3_thumbnail_Vigselbok-1842.jpg

»Enligt förevist betyg af Regements-Pastor And. Lev. Olbers i Stockholm blefvo Majoren, Kaptenen vid Kgl. Svea Art. Reg. och Ridd. af Sv. O. Herr Echard af Klerker och Jungfru Sophia Berg i laga äktenskap sammanvigde d. 16 Juli 1842; och uti ett med vittnen och sigiller försedt Dokument af d. 18 Juli 1842 hafva dessa makar förklarat sina barn, Carl Edvard född i Christianstad 1822 6/9 samt Dorothea Augusta f. derst. 1825 26/2, för äkta, berättigade att af dem arf taga. Hvilket allt, på deras egen begäran, varder i denna församlings Kyrkoböcker anteknadt. Christianstad 1842 25/7. J. J. Thomæus. Vittnen under Dokumentet: Major A. von Meltzer och Kap. G. Planck.» (ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. EI:4 (1834-1855), sid. 44; bild: ArkivDigital).

Även äldste sonen Carl August var född inom äktenskapet, trots att han inte nämns vid föräldrarnas vigsel. I Färlövs kyrkobok 1819 finns nämligen en anteckning om att han förklarats för äkta av majoren af Klercker, och två dagar efter vigseln författade föräldrarna en attest som intygade att sonen var deras gemensamma:

»Undertecknade förklara härmedelst, att vårt barn sonen Carl August född den 1:e Februarii 1819 i Margreteholm uti Färlöfs församling, Östra Göinge Härad och Christianstads Län, är af oss under äktenskaps löfte sammanaflad, hvarföre han af oss förklaras för äckta och såsom barn af laggift säng, den der efter oss skall arf taga; till yttermera visso anhålla vi, att detta vårt erkännande måtte intagas i nämnde församlings kyrkobok, där barnets födelse finnes antecknad; samt att vi såsom hans föräldrar måtte blifva uptagne.

Att Vi denna handling af fri vilja och med sundt förstånd författadt och undertecknadt samt med våra sigill försett ombedje vi underskrifne vittnen attestera.

Stockholm den 18. Julii 1842

Echard af Klercker. Major i Armén, Capitaine vid Kongl. Svea Art:e Reg:te

Sophia af Klercker född Bergh. Dotter af aflidna Jernhandlaren Petter Bergh i Björka vid Öfveds Kloster.»

Parets små telningar blev nu äntligen legitimerade, men även om de hittills burit moderns efternamn Bergh i officiella sammanhang hade fadern dragit all faderlig försorg om dem. De två äldsta sönerna inskrevs redan i slutet av 1830-talet vid Uppsala universitet och blev sergeanter vid faderns regemente, men det var först efter föräldrarnas vigsel som det verkligen rörde på sig. Bland annat fick Carl Edvard kunglig fullmakt på underlöjtnantsbeställningen vid Svea artilleriregemente, medan dottern Dorotea gifte sig 1846 med översten Erik Gustaf Klingenstierna. Antagligen förenklades detta av att de nu bar namnen af Klercker, något som dock inte skedde per automatik. Kort efter giftermålet fick nämligen Echard tillskriva Riddarhuset i Stockholm och ansöka om att hans fyra barn »måtte blifva införda uti Genealogien öfver Adlige Ätten af Klercker», och i september 1842 diskuterades ärendet av Riddarhusdirektionen. Man gick igenom de många attester, intyg, kyrkoboksutdrag och prästbetyg som Echard sänt in, och sedan man fått en helhetsbild av läget togs ett beslut om barnens adelskap:

b2ap3_thumbnail_Picture-690.jpg

»Riddarhus Directionen beslöt att de nu företedde handlingar skulle ordagrant i Protocollet intagas, och att förhållandet skulle antecknas å Stamtaflan öfver Adeliga Ätten af Klercker N:o 2132 med hänvisning till denna dagens Protocoll. Ut supra.»

Historien om Sophia Bergh och Echard af Klercker handlar om klasskillnader under svenskt 1800-tal, och uppfattningen om att man skulle hålla sig inom sitt stånd. Den handlar dock även om gränslös och tidlös kärlek, och är ett intressant exempel på hur det gamla ståndssamhället började luckras upp när den föräldralösa järnhandlardottern från Björka äntligen kunde titulera sig fru majorskan af Klercker. Det tog visserligen tjugofem år, men till slut fick Sophia sin älskade Echard – och släktnamnet af Klercker kunde föras vidare till deras fyra barn. De adliga oäktingarna.

b2ap3_thumbnail_Brderna.jpg

Överstelöjtnant Carl Edvard af Klercker (1822-1884) till vänster och hans bror kapten Carl August af Klercker (1819-1883) till höger.

Efter att ha "skolkat" från Karlstad förrförra året, kändes det extra spännande och roligt att få vara med på släktforskardagarna i Umeå nu i helgen. Som ny redaktör för Släktforskarnas Årsbok var min främsta uppgift att informera om och göra reklam för denna publikation, samt att leta upp och knyta kontakter med potentiella artikelförfattare. Förbundsledningen har inför nästa årgång beslutat om nya kriterier, en sorts innehållspolicy, som jag också fick tillfälle att informera om vid den redaktörskonferens, som leddes av min företrädare på redaktörsposten, Eva Johansson.

Efter denna konferens passade jag på att vid Sveriges Släktforskarförbunds riksstämma representera min hemförening. Det blev en märklig tillställning. Riksstämman är naturligtvis förbundets högsta beslutande organ och många är de frågor, både tillbakablickande och framåtsyftande, som här kan och bör avhandlas. Av detta blev emellertid intet. Den särskilt utsedde stämmoordföranden galopperade sig igenom dagordningen med en rutin och i ett tempo, som lämnade såväl stämmodeltagare som förbundsledning andlöst gapande. Ingen hann med! Klubban slogs hela tiden i bordet och förhindrade effektivt varje försök till debatt eller ens information..

Särskilt allvarligt var det med Verksamhetsberättelsen och den ekonomiska redovisningen, de kanske mest centrala punkterna på dagordningen. Den mycket ambitiösa verksamhetsberättelsen fanns givetvis med i handlingarna och man får väl förutsätta att samtliga stämmodeltagare hade läst den. Den behövde således inte läsas upp. Däremot är det väl brukligt att man kommenterar valda delar, kanske kompletterar med utökad information och framför allt ser till att deltagarna ges en rimlig chans att ställa frågor eller i förekommande fall korrigera berättelsen. Av detta blev heller intet. När förbundsordföranden försökte presentera den ekonomiska redovisningen, säkert i syfte att jämföra utfall mot budget och olika år mot varandra, blev han i praktiken avbruten av stämmoordföranden med frågan om redovisningen kunde anses vara föredragen? Svaret är JA!

b2ap3_thumbnail_43.jpg

Hela sessionen, inklusive motionsbehandling, stadgeändringar, verksamhetsplan och budget samt alla val och avtackningar tog 43 minuter. Snopet, vill jag påstå, inte minst för alla dem som rest långt för att få vara med på denna riksstämma.

Jag gissade. och fick det senare under kvällen bekräftat när han yvdes över detta rekord, att stämmoordföranden hade ambitionen att det hela skulle ta så lite tid som möjligt. Han och alla vi andra har säkert varit med om en massa förfärliga årsmöten där tiden stått stilla. Från min egen tid som förbundsordförande minns jag att dessa årsmöten ibland kunde ta både tre och fyra timmar - extremt åt det andra hållet, skulle man kunna säga. Bättre då att raska över isen och se till att så långt möjligt förkorta lidandet. För erfarna politiker är effektivitet ett adelsmärke och om de kommer över klubban ser de till att hålla timmen, på jakt ned mot halvtimmen ...

Men detta synsätt är inte acceptabelt. Sveriges Släktforskarförbund är en ideell idébaserad folkrörelse. Den behöver en riksstämma värd namnet, där delegaterna får och törs komma till tals. Där verksamhetsberättelsen och verksamhetsplanen utgör basen för ett värdefullt idéutbyte och inte bara viftas igenom. Utan möjlighet till frågor och diskussion känns hela tillställningen meningslös – ett spel för gallerierna! Ingen skugga över ordinarie ordförande eller över förbundsstyrelsen. De kunde verkligen inte hjälpa att den tillfälligt anlitade proffspolitikern misstog riksstämman för ett sprinterlopp i OS, där det gäller att så fort som möjligt komma i mål.  

Den här helgen pågår årets upplaga av Släktforskardagarna i Umeå. Det är där jag befinner mig just nu.

I fredags höll jag i ett redaktörsmöte på eftermiddagen, lyssnade sedan på stämman och dagen avslutades med trevlig middag med idel släktforskare. I går hjälpte jag till i Rötterbokhandeln och på kvällen var det bankett med utdelning av olika priser och hedersutmärkelser.

Det roligaste med att vara med på Släktforskardagarna är alla de spontana mötena med andra släktforskare, både med tidigare helt okända människor men också med personer jag haft kontakt med på mail eller telefon, eller har träffat tidigare. Himla kul, det är det verkligen!

Till redaktörsmötet kom drygt 40 deltagare, släktforskare som är redaktörer för medlemsblad hemma i sin respektive förening. Enligt Rötter finns det 109 publikationer som ges ut inom släktforskarrörelsen, och så gott som alla tack vare ideellt arbete. Vi har till stor del liknande förutsättningar och liknande problem men inte helt. I fredags diskuterade vi till exempel bildhantering och upphovsrätt, en eventuell kommande artikelbank och en hel del annat. Tack till Viola Ek, Elisabeth Fagerberg, Olle Söderström och Ted Rosvall för er medverkan!



På redaktörsmötet berättade Elisabeth Fagerberg från Hallands Släktforskarförening om nästa års släktforskardagar i Halmstad.


Förbundets årsstämma hölls på fredageftermiddagen och gick rekordsnabbt, på 43 minuter. Om stämman kan ni läsa mer här på Rötter.

Igår lördag var jag med som volontär i Rötterbokhandeln hela dagen. Vi är åtta volontärer plus fyra av förbundets anställda från kansliet. Vi turas om och har olika pass så att vi också hinner med att gå på föreläsningar och på mässan. Själv var jag inte på någon föreläsning igår, men ska idag lyssna på Jan Samuelsson, docent i historia vid Mittuniversitetet. Han ska tala om baptisterna som på 1860-talet utvandrade från Mora i Dalarna till Hallen och Marby i Jämtland. Det är ett forskningsprojekt han arbetat med i flera år och där vi som läst släktforskning vid Mittuniversitetet varit delaktiga. Det ser jag fram emot.

Precis som tidigare år har det blivit många tillfälliga möten med kända och okända släktforskare där vi stannat upp en stund och pratat om om ibland gemensamma släktingar, ibland något helt annat.

Lördagkvällen avslutades med bankett, dvs middag med utdelning av priser och hedersbetygelser och tack. God mat och trevligt sällskap. Och roligt att personer som gör något bra för släktforskarrörelsen uppmärksammas.

Själva mässan är som vanligt. Utställarna är föreningar och andra organisationer plus företag i branschen. Allt från enskilda författare till stora amerikanska företag. Precis som det brukar vara. Stort tack till medlemmarna i föreningen Södra Västerbottens Släktforskare som gjort ett stort jobb för att få allt att fungera bra!

Fler bilder från Släktforskardagarna:


Viola Ek är redaktör för KGF-nytt (Kronobergs Genealogiska Förenings medlemsblad), en tidning som fått pris som bästa medlemstidning. På redaktörsmötet berättade hon om hur hon arbetar med den.


Förbundsstämman filmades så framöver kommer du att kunna se och höra från hela stämman.


Michael Lundholm från Genealogiska Föreningen var en av dem som begärde ordet på stämman.


Gunnel Eriksson från Västerbottens Hemslöjd i sin vackra Västerbottensdräkt.


De flesta av oss som jobbade i Rötterbokhandeln. Foto: Charlotte Thomasson, förbundskansliet. Bilden lånad från förbundets Facebooksida.


Det var en ganska jämn ström av släktforskare som kom till Rötterbokhandeln under dagen.


Ådalens Släktforskare var med som utställare, precis som många andra släktforskarföreningar från norra delen av Sverige. Och några kom söderifrån.


Stockholms Stadsarkiv var på plats, och givetvis också Riksarkivet, flera av landsarkiven, Lantmäteriet med flera.


En annan intressant utställare.


Hos Familysearch var det föreläsning med jämna mellanrum.


Bilder från banketten:
(Tyvärr var det extremt svår fotograferat pga dåligt ljus.) Prisutdelare är förbundets ordförande Erland Ringborg.


Anna-Lena Hultman fick årets Örnbergpris.


Donald Freij från Värnamo fick Genealogisk Ungdoms stipendium för sitt arbete med släktforskning i skolan.


Guy Persson från Blekinge Släktforskarförening var en av fyra som fick pris som Årets Eldsjäl.


Nu får Hallands Släktforskarförening ta över arbetet med att ordna Släktforskardagar. I arbetsgruppen ingår Lars-Gunnar Svensson, Ulf Josefsson och Inger Gärdfors. Anna Nyberg, ordförande i Södra Västerbottens Släktforskare, lämnade över budkaveln.

»Jag kände en man, hvilken ägde detta säregna forskarintresse, som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom, med andra ord en boren forskare, och det var min far. Jag har träffat på ytterst få människor, som ägt ett så lefvande forskarintresse, som han.»

Så beskriver Malmös förste stadsarkivarie Anders Ulrik Isberg d. y. (1867-1940) sin far, Anders Ulrik Isberg (1826-1900) i inledningen till första delen av Malmö stads krönikebok (1911). A. U. Isberg d. ä. var till yrket järnvägskamrer men ägnade fritiden åt person- och historieforskning kring Malmö i äldre tid. Han spenderade otaliga timmar i stadens äldre arkiv, något som inte bara resulterade i Bidrag till Malmö stads historia (1895-1897) utan även den omfattande »Isbergs biograficasamling», bestående av mängder av anteckningar om personer, släkter och släktskap i Malmö under 1500- till 1800-talet. Isberg var en sann forskarpersonlighet, och det är inte utan att man som släktforskare känner igen sig i sonens beskrivning av faderns säregna forskarintresse. Man kan dock konstatera att en googling på ordet »forskarpersonlighet» ger 370 träffar, medan sökordet »släktforskarpersonlighet» inte ger en enda träff. I dagens blogg tänkte jag därför lyfta fram denna ypperliga beteckning, för jag är nog långt ifrån ensam om att  ha en utpräglad släktforskarpersonlighet.

b2ap3_thumbnail_Picture-048.jpg

Anders Ulrik Isberg (1826-1900), porträtt på Malmö stadsarkiv (foto: undertecknad).

Så länge jag kan minnas har jag i varit väldigt intresserad av släktforskning. När vi i grundskolan studerade bibeln fascinerades jag mest av de detaljerade släkttavlorna som berättar om hur Jesus var son till Josef, som var son till Eli, son till Mattat, son till Levi, son till Melki, och sedan en väldig massa lustiga namn tillbaka till Adam och Eva. Så småningom började jag släktforska på Disney-karaktärerna och genom att använda Kalle Anka-tidningarna som källor försökte jag reda ut alla luddiga släktkopplingar, men det var inte helt lätt att placera in Långbens farbror Bläckben, kusin Trögben och faster Mittbena i sammanhanget. Det var emellertid Kalle Ankas släktträd (1994) som blev det egentliga startskottet för min släktforskarbana, och därefter var jag fast.

Några år senare fick jag möjlighet att utforska mina egna förfäder, och sedan har det rullat på i rasande fart. I snart sjutton år har jag forskat bakåt och framåt, i sidled, och sedan bakåt igen, utrett förfäder och ättlingar, upprättat antavlor och stamtavlor och fyllt släktdatabasen med tiotusentals namn. Jag har kikat på ingifta morbröders släkter, utforskat alla mina lärares förfäder (det visade sig att jag var avlägset släkt med flera av dem), undersökt diverse kändisars antavlor – ja, inte ens husdjuren har lämnats ifred. När min bror skaffade en hund, den vackra Golden retrievern Lily, kunde jag givetvis inte låta bli att undersöka om hon var släkt med familjens gamla Golden retriever Heidi – och jodå, Heidi var syssling med Lilys mormors mor.

b2ap3_thumbnail_Kopia-2-av-img060.jpg

De flesta av mina böcker handlar om släktforskning, eller släktingar, eller platser där mina förfäder och släktingar bott. Nästan alla program på datorn har med släktforskning att göra, väggarna är fyllda med fotografier på förfäder, och jag tänker jämt och ständigt på släktforskning. »Ett sån’t intressant namn den nya grannen har, undra varifrån han härstammar?». »Den där artisten är riktigt talangfull, var har hon sitt påbrå?». »I eftertexterna till senaste biofilmen skymtade en produktionsassistent med ett visst efternamn, är det samma släkt som på mormors sida?». Ja, så länge det finns något att forska på lär jag fortsätta släktforska. Kan man kalla det besatthet? Eller en släng av galenskap? Nejdå, för att återknyta till A. U. Isbergs inledande ord är det bara ett sånt där säreget (släkt)forskarintresse som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom – helt enkelt en släktforskarpersonlighet!

b2ap3_thumbnail_Picture-352.jpg

Nu i OS-tider måste jag förstås berätta om OS-guldmedaljören i min släkt. Han hette Hjalmar Mellander och tog guldmedalj i antik femkamp i OS i Aten 1906. Då var han 25 år gammal, född den 14 december 1880. Dessutom tog han SM-guld 1904 i både 400 meter och längdhopp, och hade då redan ett SM-brons i längdhopp från 1902. Guldet i längdhopp fick han efter att ha hoppat 6 meter och 42 cm, vilket innebar svenskt rekord. Det dröjde till 1907 innan någon annan slog det.

Allt detta kan ni förstås läsa på Wikipedia, precis som jag gjort. Att vi hade en OS-guldmedaljör i släkten visste jag inte förrän i förra veckan när jag var på besök i hembygden och träffade min mammas kusin Allan Johansson, som berättade för mig om Hjalmar. Tack, Allan! Sådant här är intressant.

På nätet har jag hittat två bilder på Hjalmar Mellander. Den vänstra är från Sveriges Olympiska Kommitté på http://sok.se/idrottare/idrottare/h/hjalmar-mellander.html och den andra är från Wikipedia på https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjalmar_Mellander. Även om de är tagna vid olika tillfällen tror jag inte att detta kan vara samme person. De är för olika. Jag har jämfört med släktporträtt på hans far, farbror och farföräldrar och jag är ganska säker på att det är bilden till vänster som är den rätte Hjalmar. Båda bilderna är tagna så tidigt att de inte längre kan vara upphovsrättsskyddade, så jag hoppas att det är OK att publicera dem här. Vänstra bilden: fotograf är Orla Bock.

Medaljerna han har på sig på bilden ovan skickades senare med ett fartyg för att visas på en utställning. Fartyget gick under och medaljerna låg på havets botten ett tag, tills en dykare tog upp dem och de kunde återbördas till Hjalmar. Detta berättas om i Fageredskrönikan 1963, årlig krönika från Fagereds pastorat där hans fars hemsocken Ullared ingår.
Rättelse 2016-08-15: Nu har jag fått nya uppgifter från Lasse Blomdahl i Halmstad, en sportintresserad man som kan allt om Hjalmar. Lasse berättar att det inte var medaljerna som skickades utan pokalen från Atén. Den var på väg med ett fartyg från England till Svenska Olympiska Kommittén i Stockholm, eftersom den var ett vandringspris. Fartyget gick under men någon i besättningen ska ha tagit med pokalen i livbåten. Tack för den informationen! Lasse bekräftar också att det är det vänstra fotot som är det rätta, precis som jag trott.

Hjalmar Mellander var kusin med min mormors far Malkolm Johansson, vars far Johannes var Hjalmars farbror. Hjalmar föddes i Årstad församling i Halland, där hans far Carl Peter Mellander var folkskollärare 1867–1895. Sedan flyttade de till Halmstad och det var för IFK Halmstad han tävlade. 1902 flyttade han till Liverpool i England och verkar ha bott kvar i England. Han dog den 3 oktober 1919. På Wikipedia står det att han dog på Isle of Man av överansträngning efter att ha räddat en person som var på väg att drunkna. Men min mammas kusin Allan vet att det var av sjukdom som Hjalmar dog, det ska ha varit spanska sjukan. Kanske var han redan sjuk innan och det förvärrades vid drunkningstillbudet eller att det skyndade på hans död.

I Halmstad har han fått en stig uppkallad efter sig, enligt Hallandsposten.

Hjalmar hade sex syskon födda mellan 1874 och 1888. Äldste brodern hette Oskar Theodor och blev skollärare precis som deras far. De två yngsta syskonen, bröderna Ernst och Axel ska ha emigrerat till Kanada, eller möjligen USA, men mer än så vet vi inte. Axel hittar jag i Ellis Islands databas, att han anlände dit den 16 april 1920, men Ernst hittar jag inte. Det kräver mer forskning.

Min mormors farfar Johannes och Hjalmars far Carl Peter var söner till bonden Tore Olofsson, så de borde ju heta Torsson båda två. Men när Carl Peter studerat till folkskollärare bytte han namn till Mellander. Namnet kommer från gården Mellangärde i Ullareds socken i mellersta Halland och det var där de föddes. Storebror Johannes flyttade därifrån 1861 och gifte sig med min mormors farmor Anna Brita Mattiasdotter i Buskabygd i Gällared. Där stannade Johannes kvar och blev en duktig möbelsnickare. I förra veckan besökte jag gården och fick se hans gamla snickarverkstad med en del verktyg kvar. Mellangärde har jag däremot inte besökt än. Även Hjalmars farfar Tore Olofsson var en duktig snickare som bland annat arbetade vid kyrkbygget i Ullared 1829.

Jag tänker mig att det måste ha varit stolta släktingar hemma i Ullared som 1906 fick veta att Hjalmar vunnit guld i OS. Kanske var det ännu större när han 1904 fick SM-guld och satte rekord. På den tiden fanns ju inte radio men kanske hade de tidning på gården i Mellangärde och kunde läsa om Hjalmar. Eller så kom det nog fram ganska snart genom att någon granne läst om det. Då levde inte farföräldrarna på Mellangärde längre men farbröder, fastrar och kusiner. Hans mor kom från Alfshög lite närmare Falkenberg och säkert hade han många släktingar där också.

Johannes Torssons snickarverkstad låg i den högra delen av den här gamla byggnaden.


En del verktyg och andra rester från Johannes Torssons snickarverkstad finns kvar där inne. Lådan på bilden finns i en chiffonjé som Johannes Torsson tillverkat.

I april bloggade jag om arkivbesök och hur digitaliseringen slukar allt, vilket kanske får Rötterbloggens ärade läsare att tro att jag är sån där gnällspik vars mantra är »det var bättre förr». Jag kan försäkra er om att så inte är fallet, för allt var inte bättre förr – framförallt inte för oss släktforskare. När jag började forska för sexton år sedan tvingades man till exempel beställa mikrokort via SVAR om man inte hade turen att bo nära ett landsarkiv, och inte ens i det senare fallet var allt frid och fröjd. Landsarkiven hade nämligen bara mikrokort för de aktuella länens kyrkoarkiv, och dessa var i regel både repiga och bleka eller ibland så mörka så att man knappt kunde läsa ett enda ord i de redan svårlästa gamla kyrkoböckerna. Via SVAR kunde man dock forska i hela Sverige, men fick å andra sidan vänta i evigheter samtidigt som det kostade en vacker slant – och som nybörjare fick man vara tacksam om man lyckades få ut ett enda datum eller namn av det enorma projektet med kuvert, brev, pengar och evig väntan. På den tiden fanns knappt några CD- eller onlineregister heller. DDSS var minimalt, man kunde bara drömma om digitaliserade äldre folkräkningar samtidigt som gravstensinventeringen ännu låg i sin linda – och det var i princip omöjligt att spåra emigranter om man inte hade rejäla förkunskaper och en stor gnutta tur. 

Just emigranterna i släkten är något jag börjat fokusera på de senaste åren, mycket tack vare alla fantastiska onlineresurser som man bara kunde drömma om för sexton år sedan. Med lite envishet och smarta Google-sökningar kommer man långt (ibland hela vägen till dags dato), och via Facebook kan man knyta kontakter med okända amerikasläktingar – något jag gjort flera gånger. En emigrant som dock vållade mig stor huvudbry var farmors farmors mors kusin Victor Carr, född 1867 på Södra Kärragården i Tåstarps socken, öster om Ängelholm. Redan vid två års ålder blev han moderlös, och när även fadern dog 1882 spreds syskonskaran för vinden. Det var dock inga problem att spåra de övriga syskonen, men Victor förblev ett mysterium. Det sista spåret kom från mormoderns bouppteckning 1889 då han sades vistas i USA, men längre än så kom jag inte. Inte förrän FamilySearch började lägga upp folkräkningar och andra intressanta källor från USA och Kanada lossnade det – från Amerika hade Victor tydligen rest vidare till Kanada, där han justerade sitt namn (från Ernst Magnus Victor till Victor Ernest) och slutade sina dagar den 9 november 1941 i Cranbrook i British Columbia, inte långt från amerikanska gränsen. Genom folkräkningen 1900 fick jag även fram att han gifte sig med norskfödda Olive Sandvig (1870-1953) med vilken han fick dottern Alice (1898- ), men sedan tog det stopp igen.

Jag började fundera på alternativa sökvägar. Hade Victor något barnlöst syskon som dog efter honom, i vars bouppteckning eventuella syskonbarn kunde finnas omnämnda? Javisst – brodern August Carr gifte sig visserligen på äldre dar med en trettio år yngre kvinna, men eftersom äktenskapet inte begåvades med några barn var förväntningarna stora när jag klickade iväg en beställning till landsarkivet i Uppsala. Efter någon vecka trillade det in ett mail, och det var jackpot!

»3) avlidne brodern Victor Carrs efterlämnade i Amerika bosatta barn:

a) Alice, gift, tillnamn okänt, senast känd adress Creston, Canada.

b) Walter, senast kända adress Kilgore, Texas, U.S.A.

c) Rudolf, senast kända adress Creston, Canada.

d) Bertil, senast kända adress Creston, Canada.»

Det fanns alltså även flera söner, och eftersom tre av de fyra syskonen bodde i Creston fortsatte jag sökandet där via FamilySearch. Genom diverse jämförelser mellan kyrkoböcker och Social Security Death Index fick jag till slut fram barnens data, och två av sönerna stannade tydligen i Creston livet ut. Jag sökte vidare och några googlingar senare hamnade jag på hemsidan till The University of British Columbia, som tydligen skannat in och OCR-tolkat mängder av äldre dagstidningar från trakten samt gjort dem fritt tillgängliga i deras »Open collections». En av dessa dagstidningar var »The Creston Review», så jag knappade in »Victor Carr» och plötsligt framträdde emigranten som alldeles nyss varit släktträdets stora mysterium.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.jpg

Ur The Creston Review den 24 juli 1925.

Jag kunde läsa om hur Victor Carr sålde ponnyhästar och Collie-valpar 1922, handlade med timmer, engagerade sig i gruvnäringen och drev en ranch i gruvsamhället Alice Siding. Hur han blev vice ordförande i Creston Valley Liberal Association 1928, hamnade i skolstyrelsen i Alice Siding, och 1933 sålde jordgubbsplantor av sorterna Van San och British Sovereign till det facila priset av 4 dollar för tusen plantor. Inga detaljer besparas läsaren – i juni 1914 hade Victor varit i sta’n för affärer och antytt att det skulle bli en rekordskörd på hans ranch, fyra år senare vann han tre priser på den lokala lantbruksföreningens höstmarknad för sina hästar (»Victor Carr made quite a clean-up at the Creston fair in the horse section. With Walter up he also won first money in the pony race») och sensommaren 1922 kom svågern Mr. Sandvig på besök från staten Washington. Även de fyra barnen Carr omnämns titt som tätt i The Creston Review – i juli 1925 rapporterar man exempelvis att Walter hade återvänt med sin chevrolet rondster från Lewiston i Montana där han spenderat semestern med föräldrarna, och på vägen stannat till för att besöka systern Alice i Fernie, där hon under många år skötte byns telefoncentral.

Alice vidare öden är dock ännu okända, men sönerna lyckades jag så småningom lära känna tack vare diverse register och hjälpsamma amerikanare – Walter Carr (1903-1998) drev ett café i Texas, medan Rudolph Carr (1908-1990) förblev ogift och bodde kvar i Creston tillsammans med lillebror Bertel »Bertie» Carr (1910-1997). Bertie skänkte för övrigt en hel del pengar till historieföreningen i Creston, som därigenom kunde bygga ut det lokala museet – en tillbyggnad som fått namnet »the Carr Building». Tyvärr fann jag inga uppgifter om att sönerna efterlämnat några ättlingar på den amerikanska kontinenten, eller ens namnet på dottern Alice' make – men det dyker väl upp förr eller senare. Tills dess fick jag i varje fall lära känna familjen Carrs dagliga liv i Creston, långt bort från Kärragården i skånska Tåstarp – tack vare att allt inte var bättre förr!

Ibland, t.o.m. ganska ofta, använder vi oss av ord, som vi tror oss veta innebörden av, men som kanske har en större eller vidare betydelse än vi anar. Ett sådant ord är LURENDREJARE - och det motsvarande begreppet LURENDREJERI. Vad betyder det egentligen? Min allestädes närvarande synonymordbok spottar ur sig följande:

skojare, bedragare, svindlare, fifflare, charlatan, filur, bluffmakare, bondfångare, skummis

Wikipedia ger följande förklaring: Lurendrejeri betyder i modern svenska en planerad handling som är tänkt att vinna förtroende hos en person för att sedan bedra denne, ofta i syfte att tillskansa sig pengar. Denna typ av brott sorteras i Sverige in under bedrägeri, dobbleri eller förskingring. Ordet betydde ursprungligen smuggling. 

Här några exempel på olika typer av bondfångeri och lurendrejeri:

1. Hasardspel och vadslagning, där offret luras att delta med dåliga odds. Ett exempel är hustling, där offret förleds att ha chans att vinna i en tävling, men där bedragaren egentligen är överlägsen.
2. Hitta damen, gatutrick som går ut på att man ska välja rätt spelkort av tre som ligger med ryggen upp. En medhjälpare visar hur lätt det är att vinna, men när bedragaren sedan använder sin fingerfärdighet är det helt omöjligt för en nybörjare att vinna. (se ingressbilden)
3. Förhandstipset, det trick som visas i filmen Blåsningen, där offret luras att investera pengarna, i tron att bedragarna har förhandsinformation om till exempel ett travlopps slutresultat.
4. Pengar till låns, bedrägeri där offret ombeds att hjälpa till att få tillbaka stulna eller låsta pengar genom att låna ut pengar till bedragaren, här brukar man nu för tiden tala om så kallade Nigeriabrev. En annan variant finns, där man ombeds låna ut pengar mot en pant, så att den stackars lurendrejaren kan ta sig hem. Personen har kanske fel på bilens växellåda och behöver pengar för att åtgärda detta och lämnar gladeligen en pant till dig som kompensation tills du får pengarna "tillbaka".
5. Religiösa sekter. Vissa sekter har beskrivits av kritiker som blåsningar, med målet att lura av medlemmarna deras pengar.
6. Pseudovetenskap används av vissa bedragare för att tjäna pengar.
7. Bytet (som visas i början av Blåsningen) handlar om att få offret att vakta en främlings (bedragarens medhjälpares) pengar. När bedragaren visar hur pengarna ska hållas säkrare byter han ut offrets pengar mot tidningspapper eller dylikt. Offret lockas sedan att fly med pengarna, eller i själva verket från pengarna.
8. Den upphittade plånboken: Bedragaren planterar en plånbok full av sedlar, och hittar den sedan samtidigt som offret. Bedragaren begär pengar i pant för att offret ska kunna lämna in plånboken och få hittelön (eller behålla pengarna själv). Offret finner att sedlarna i plånboken är antingen falska, eller utplockade av bedragaren.
9. Sol-och-vårare som genom löften om kärlek tömmer offrets bankkonto.
10. Försäljning av något som försäljaren inte äger, mot handpenning.

Säkert har ni råkat ut för en eller flera av dessa "blåsningar" och numera måste man hela tiden vara på sin vakt mot alla falska eller farliga erbjudanden som ramlar in via epost. Wictionary varnar: Sommarsemesterperioden och julen är den tidpunkt på året då många lurendrejare passar på att skicka ut bluffakturor.

b2ap3_thumbnail_Dags-att-deklarera.jpg

Just detta hände mig häromdagen. Ett till synes officiellt brev med portofritt svarskuvert och allt damp ned i min brevlåda, adresserat till det lilla företag i bokbranschen som jag sedan 30 år driver. Brevet kom från något som kallar sig BOLAGSUPPLYSNINGEN och innehåller en blankett, intill förväxling lik sådana man brukar få från Skatteverket och andra myndigheter. Med djävulsk skicklighet tillkommen, innehåller den bl.a. en späckad informationskolumn, som ingen människa orkar läsa. Nej, tänker man, lika bra att fylla i de stackars uppgifterna och skriva under. Det kostar ju ingenting. Men se, det gör det. Dina "företagsuppgifter" hamnar i någon sorts företagskatalog, och till vintern kommer det en rar liten räkning på 5000 kronor. Det är bara att betala och se glad ut. Du har ju skrivit under och därmed "beställt" annonsen!

b2ap3_thumbnail_Scam.png

Har då detta något med släkt- och hembygdsforskning att göra? Well, företeelsen som sådan är naturligtvis inte ny. "Bondfångare" har förmodligen opererat i alla tider. Tekniken må ha utvecklats men grundkonceptet är detsamma, att utnyttja någons dumhet eller godtrohet. Lurendrejarna förekommer givetvis av och till också i våra domböcker, men ofta klarar de sig undan eftersom offret hellre tar förlusten än att offentligen framstå som korkad. 

Nyligen träffade jag på ordet i en svensk kyrkobok. Det var en ung man, Johan Fredrik Piculell (1827-1855) från Helsingborg, som år 1849 fick ta sitt straff - se själva:

b2ap3_thumbnail_J-F-1847-52.JPG

Lite suddigt kanske, men så här står det: "Drängen Johan saknar hinderslöshet 20/12 1845 till 6/12 1846. Från d 11/4 till den 30/10 1849 undergått sex månaders arbete å fästning för Lurendrejeri. Enskild skrift för lönskaläge 8/4 1852".

Undrar just vad han hade hittat på för rackartyg? Det kanske man kan hitta i någon dombok, Kämnärsrätten måhända ...

För Johan Fredrik Piculell gick det illa. I Mars 1855 gick han och en kamrat ned sig på isen och drunknade ömkligen i Öresund när de jumpande försökte ta sig över till Helsingör. Den lilla anteckningen ovan om "Enskild skrift för lönskaläge" gjorde det emellertid möjligt för mig att hitta hans utomäktenskapliga dotter och hennes ättlingar ända fram till våra dagar. I födelseboken var fadern som så ofta "okänd" men i husförhörslängden fanns ledtråden som behövdes. Ett litet tips till alla er som letar efter okända fäder.

Det finns en hel del filmer, som handlar om bondfångeri. När man ser dessa ofta mycket underhållande berättelser, kommer man på sig själv med att sitta och heja på skurkarna. Om ni inte redan har sett nedanstående filmer ur denna mycket speciella genre, rekommenderar jag dem varmt!

b2ap3_thumbnail_blasningen.jpg

b2ap3_thumbnail_rivierans_guldgossar.jpg

b2ap3_thumbnail_Oceans.jpg

b2ap3_thumbnail_Catch-me.jpg

Lugn, lugn! Rubriken till trots kommer denna blogg inte att bli ett enda smul politisk. Inte ett ord om EU, ingenting om nationalism, främlingsfientlighet eller inre och yttre marknader. Den kommer bara att handla om släktforskning och emigranter! 

Ingressbilden ovan visar Hvita Stiern-linjens resrutter 1912 - men den kan också i någon mån få representera huvudlinjen i svensk och nordisk emigration; Det mesta gick över England. Från Sverige handlade det mycket ofta om en trestegsraket: I Göteborg - Hull  II Med järnväg från Hull till Liverpool  III  Liverpool till New York eller någon av de andra hamnarna. Jag föreställer mig att även emigrationen från Danmark och Norge tog sig liknande uttryck, vilket innebär att miljontals emigranter faktiskt kom att vistas några dagar i det förenade kungariket innan de fortsatte mot Amerika. 

Ankomsten till Hull m.fl. platser finns faktiskt väl dokumenterad i en stor databas, bl.a. hos Ancestry, med namnet UK, Incoming Passenger Lists, 1878-1960. Denna BRENTER-databas är sökbar på allehanda sätt, men innehåller inte särskilt mycket information, i bästa fall följande;  

• Name of passenger
• Birth date or age
• Arrival date
• Port of departure
• Port of arrival
• Ports of voyage, if recorded
• Vessel name
• Shipping line, if recorded

Förvånansvärt få nordbor verkar finnas med i denna bas, i alla fall när det gäller dem som är på väg till Amerika. Däremot fungerar den bra för "återvändarna", för dem som ångrat sig och för dem som väljer att semestra hemma i ursprungslandet. Det finns också en tidigare period registrerad:  All England, Alien Arrivals, 1810-1811, 1826-1869.  Känns lite lustigt att vi fredliga nordbor beskrivs som "Aliens" men det får vi väl ta ...

Efter tågfärden västerut mot Liverpool skulle emigranten sedan ta sig vidare över den stora Oceanen. Här finns det också en sorts passagerarlistor - vi kan kalla dem BREXIT - för perioden 1890-1960. UK, Outward Passenger Lists, 1890-1960. Torftigt med uppgifter även här, men en lysande möjlighet för oss som försöker hitta de emigranter, som kanske tog en helt annan väg, som kanske arbetat i Danmark eller Tyskland några år innan de till sist tog klivet vidare till Amerika. Så här kan en sådan lista se ut. 

b2ap3_thumbnail_Outward.JPG

Men av alla dessa miljoner emigranter, var det då inga som stannade kvar i kungariket? BREMAIN - så att säga. Ytterst få! Häpnadsväckande få! En och annan ilandfluten sjöman kanske, några affärsmän, skådespelare och lite högreståndsfolk. Men England tycks inte ha utövat någon större lockelse på 1800-talets och det tidiga 1900-talets nordbor. Här en liten tabell, som visar antalet personer födda i något av våra nordiska länder från 1851 till 1911. Uppgifterna är hämtade från Ancestrys register över Folkräkningarna i England (minus Skottland och Wales) vart tionde år och måste tas med en stor nypa salt. Registreringen är skakig och många är de som felaktigt registrerats som nordbor eftersom excerpisten inte förmått läsa så bra. Å andra sidan kanske lika många faktiska nordbor av enahanda skäl har missats.

b2ap3_thumbnail_Brenter.jpg

En nästan försumbar skara m.a.o. I alla fall i jämförelse med utvandringen till USA, Canada, Tyskland, Danmark och Australien. Men kanske att just din släkting, den där som du med ljus och lykta har sökt i Amerika och annorstädes, till sist hamnade i Storbritannien. Värt ett försök.

Fortsättning följer ...

Nu ska jag påminna er om Projekt Runeberg, en av nätets verkliga pärlor. Säkert har många av er redan hamnat där när ni sökt efter information om släktingar i äldre tider.

Projekt Runeberg (www.runeberg.org) är ett ideellt frivilligprojekt som startade 1992, med syfte att publicera äldre nordisk litteratur på nätet, så att det blir åtkomligt för alla. Det har man lyckats med. Med råge, tycker jag. Projektet drivs av studentföreningen Lysator vid Linköpings universitet.

Innehållet i litteraturen är sökbart, sidorna visas både som en jpg-bild och med OCR-tolkad text under. För varje verk finns en innehållssida. Här har jag hittat uppgifter till min släktforskning från herdaminnen, en släktbok, i porträttgallerier (det finns flera) med mera. Det du givetvis ska komma ihåg är att faktagranska om du hittar uppgifter till din släktforskning. Detta är ju samtida litteratur, och ny kunskap kan ha kommit fram. Ändå finns det väldigt mycket att hämta här. På http://runeberg.org/katalog.html finns hela listan på innehåll.

En av mina egna favoriter är "Arbetets söner" från 1906, en bok på nästan 700 sidor med massor av bilder från olika arbetsplatser i Sverige kring förra sekelskiftet. Även exteriörer och interiörer från arbetarhem finns med och en och annan familjebild, men utan personuppgifter:

"Amerika-boken" från 1893 är en dåtida hjälpreda för utvandraren.

I "Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige" från 1859-1870 finns den samtid uppgifter om socknar och städer, bland annat min mors födelsesocken Okome i Halland.

I "Teknisk tidskrift" från 1934 har jag lärt mig om vantmakerier.

Ett av porträttgallerierna är från Skaraborgs län 1933:

Många äldre tidningar har scannats och publicerats, till exempel några årgångar av veckotidningen "Hvar 8 dag". De senaste är tidskriften "Ord och bild" 1892-1945.


Vill man ge en donation till föreningen och projektet finns uppgifter här.

På östra begravningsplatsen i Kristianstad finns en vacker gammal gravsten, som man genast lägger märke till eftersom den polerade svarta stenen blänker i solskenet. Detta är dock inte den främsta anledningen till att gravstenen nämns bland informationstavlornas särskilt märkvärdiga stenar. På stenen kan man nämligen läsa namnen på två män, som vilar tillsammans i all evighet. De var varken bröder eller affärskollegor, så frågan är varför de delar grav. Var de ett kärlekspar? Vi lär aldrig få veta säkert eftersom källorna tiger som muren, men den märkliga gravstenen sticker verkligen ut bland alla herrar och deras hustrur på östra begravningsplatsen.

Gravstenen i Kristianstad är unik eftersom den syns, som en symbol för alla de människor som fanns men inte fick synas – de som ingår under beteckningen HBTQ (homo, bi, trans och queer). Nutida forskning har till exempel visat att omkring 2-4 % av alla män och ungefär 2-3 % av alla kvinnor är homosexuella, och omkring lika många procent av jordens män och kvinnor kan definieras som bisexuella. Detta är en inte oansenlig andel av befolkningen, och man får väl anta att lika många var homo- och bisexuella förr i tiden – så varför syns de inte när man släktforskar? Vi människor tänker i regel heteronormativt, och ser därför inte HBTQ-förfäderna trots att de kanske finns mitt framför näsan på oss. I varje släktträd finns exempelvis fastrar eller morbröder som aldrig gifte sig, och ur ett heteronormativt perspektiv tänker man såklart att de förblev ogifta eftersom de aldrig fann någon lämplig partner. Men tänk om de faktiskt gjorde det – fast deras kärleksintresse var av samma kön? Då syns det inte i källorna, och nämndes kanske aldrig i släkten, men de älskade lika djupt som alla andra även om deras kärlek inte fick synas.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.png

I varje släktträd finns även personer som gifte sig, men förblev barnlösa. Ur ett heteronormativt perspektiv ligger förklaringen givetvis i att de hade biologiska problem med fortplantningen, men tänk om någon av makarna istället var homosexuell och helt enkelt inte attraherades av den andre? Utan bara ingick ett heterosexuellt äktenskap för att följa samhällsnormen? En person som inte bara ingick ett sådant äktenskap, utan även fick två barn är den på sin tid berömde kristne filosofen Pontus Wikner (1837-1888), som utåt sett var en barnkär familjefar men vars inre slets sönder av att behöva låtsas och upprätthålla en fasad. Han var nämligen homosexuell, något han berättar om i sin dagbok som publicerades först 1971, efter att den siste av hans båda söner dött. På 1870-talet skriver Wikner i dagboken:

"Människor finnas, som äga förmågan av en djup, innerlig och uppoffrande kärlek, men som till föremål för denna kärlek endast kunna göra varelser av deras eget kön. Kvinnor lära finnas av detta slag; jag vet, att det finns sådana män. Jag är en sådan man. I denna bekännelse ligger ett liv av kval […]. I sägen, att vad jag begär är onaturligt. Jag vet att det kallas så, därför att det strider mot pluralitetens natur. Men av min natur fordras det."

Wikners ord sammanfattar väl hur samhället såg på HBTQ-personer förr i tiden. Det var något onaturligt som stred mot pluralitetens natur, och därför fick det inte finnas – eller åtminstone inte synas. Den största anledningen att dölja, eller till och med förtränga sin sexuella läggning var dock att det kunde leda till rättsliga påföljder. Sexuella handlingar mellan män nämns redan i 1200-talets Äldre västgötalag, men det var först under 1600-talet som homosexualitet började klassas som brott. Karl IX:s appendix från 1608 straffade samlag mellan män med döden, något som även bekräftades genom 1726 års kommentar till Landslagen. 1734 års lag nämner dock ingenting om "sodomi", men precis som tidigare fortsatte man döma och avrätta personer för detta brott. Först 1778 bestämde Gustav III att alla dödsdomar skulle godkännas av honom personligen, och därefter avrättades inga fler svenskar för sodomi. Genom 1864 års strafflag stadgades dock att homosexuella samlag skulle leda till straffarbete i högst två år, och denna lag kriminaliserade även lesbisk kärlek. Efter en riksdagsmotion till 1933 års riksdag togs straffbestämmelsen om samkönat sex äntligen bort ur lagen, men homosexuella handlingar var fortsatt kriminella fram till 1944 då det istället klassades som mentalsjukdom – en definition som avskaffades först 1979.

Just nu pågår Prideveckan i Stockholm, en vecka av tacksamhet för hur långt vi i Sverige kommit när det gäller HBTQ-personers fri- och rättigheter – men även uppmärksamhet på att det bara är 22 av världens 244 länder som tillåter samkönade äktenskap, att man i 73 av dessa länder fortfarande kan döma HBTQ-personer till fängelse på grund av vem de älskar, och att fem av dem tyvärr bestraffar homosexualitet med döden. Som släktforskare skänker jag dessutom en tanke till Pontus Wikner, Selma Lagerlöf och alla andra förfäder och släktingar som älskade lika djupt och starkt som alla andra – men vars kärlek inte fick synas.

Lästips

Norrhem, Svante, Rydström, Jens & Winkvist, Hanna, Undantagsmänniskor : en svensk HBT-historia, Stockholm : Norstedts akademiska förlag, 2008.

Succéprogrammet Let’s Dance fortsätter att locka till sig en storpublik. Inspirerade TV-tittare har med anledning av detta program börjat söka sig till danskurser och dansställen, som därmed upplever en ny vår. Det påstås att dansaktiviteterna i vårt land på senare år har ökat med mellan 30 och 40 procent. Där ser man vilket genomslag media ändå har! 

b2ap3_thumbnail_letsdance-1.jpg

För ett antal år sedan lade Sveriges Radio ned det utmärkta och mycket uppskattade radioprogrammet Släktband. En formidabel folkstorm, delvis inspirerad och framprovocerad av Sveriges Släktforskarförbund, utbröt och det har sagts att klagomuren aldrig har upplevt en liknande viljeyttring över ett radioprogram. Brev, mail och telefonsamtal strömmade in, och till sist veknade radioledningen, varefter programmet återuppstod och sedan dess har kört för fullt.  

I TV är det glesare mellan släktforskningsinslagen. Vem tror du att du är? återkommer visserligen till hösten och Allt för Sverige, om än tramsigt till tusen med sina krystade tävlingar och sitt tröttsamma Robinsonkomplex, får väl i någon mån sägas handla om släktforskning. Men var finns den seriösa TV-satsningen kring släkt- och hembygdsforskning? Dokumentären? Programmet för nybörjare? Hela Sverige släktforskar? Varje annat fritidsintresse, för att inte tala om den allestädes närvarande idrotten, verkar ha sitt eget program. Bara inte vi ... Kan någon vara snäll och tipsa TV-ledningen och produktionsbolagen om denna brist och vilken storpublik man med rätt koncept skulle kunna nedlägga.  

Vad är då rätt koncept? Hur gör man ett TV-program kring "döingar" utan att det blir allt för mossigt och nördigt. Hur förmedlar man till tittarna det "pirr" som vi som vet vad det handlar om så ofta får uppleva och som är en stor del av fascinationen och motivationen? Skulle det fungera med ett studioprogram med publik och spännande gäster, typ Skavlan eller Hylands hörna. Njae, knappast! Eller kan man lägga upp det som ett fixarprogram i stil med Äntligen hemma? Möjligen, men man får kanske utgå från att många av tittarna redan är släktforskare eller på väg att bli, och därför borde tåla en svindlande resa till olika arkiv och och Internetplatser där både nybörjare och mer erfarna proselyter får sitt. 

Ibland fantiserar jag narcissistiskt om mig själv som charmig programledare i ett sådant program, förslagsvis med titeln Let's släktforska (ingressbilden - OBS! lätt redigerad). Oooo, vilka spännande forskningshistorier jag skulle kunna ta fram och Ooo, hur jag skulle inspirera och entusiasmera. Om jag bara finge ... Där brukar dagdrömmen vanligen sluta. Man får ju inte alltid som man vill. Sällan faktiskt. Man får inte lov ... 

b2ap3_thumbnail_Hippo-II.JPG

Dans ja, det är inte riktigt min grej. Jag dansar ogärna och illa, vilket är märkligt eftersom jag ju ändå är musiker och borde ha koll på både rytm och synkronisation. När jag någon gång tvingas ut på dansgolvet kommer jag osökt att tänka på Disneyfilmen Fantasia och de dansande flodhästarna (bild ovan). Jag sympatiserar starkt med den arme mannen i Barbro Alvings kåseri ”Morfar” från omkring 1950:  

Det var en karl som var bjuden på en firmabaluns. Det var en lång och ståtlig man och därtill väluppfostrad och med ambitioner. Men han var ingen framstående dansör. Hopbitet, med små kalla svettdroppar i hårfästet, styrde han damerna runt i jazz och vals. Till de bördor han hade att axla hörde också att bjuda upp den kvinnliga chefen. Hon var en munter och dansant dam och konverserade glatt sin kavaljer. När detta pågått en stund öppnade kavaljeren sin mun och sa:  - Håll käften för helvite, jag har det djävligt nog som det är!

b2ap3_thumbnail_68080.jpg

Vet du varför det heter bensinmack, det där stället där vi tankar bilen? Om inte, kan jag berätta att ordet mack kommer från initialerna i efternamnen för Oscar Andersson, Nils Peter Matthiason, Gustaf Collin och Helmer Key. De fyra startade ett bolag 1913 som tillverkade bensinpumpar, eller som det då beskrevs: "automatisk mätare av bestämda vätskemängder". Oscar Andersson var uppfinnare och de andra tre var styrelseledamöter i företaget som hette MACK.

Idag återkommer jag alltså med lite Stockholmshistoria. På sommaren hinner jag inte släktforska utan det är framför allt barn och barnbarn som får min uppmärksamhet. Sedan mina söner flyttade till Stockholm för drygt tio år sedan har jag fått anledning att besöka vår huvudstad många gånger, och lärt känna bland annat Midsommarkransen allt bättre. Det är en riktigt trevlig stadsdel med en intressant historia. Framför allt rekommenderar jag författaren Kjell Johanssons romaner från Midsommarkransen. Han har skrivit om både 1900-talet, då stadsdelen växte fram, och om dess tidigare historia.
För ett tag sedan promenerade jag med sonen och hans dotter, mitt ena barnbarn, i Kransen (som stadsdelen ofta kallas) och gick förbi det här huset på Tegelbruksvägen:

Det var här verkstaden låg där den första bensinmacken skapades och tillverkades. Det som var nytt med de här bensinpumparna var att de mätte mängden bensin automatiskt när tanken i bilen fylldes på, så att man såg direkt hur mycket bensin man tankat. Företagsnamnet AB Mack var gjutet på pumparna och det gav sedan ordet bensinmack.

Runt hörnet från verkstadshuset, på Vattenledningsvägen, låg en av de första bensinmackarna. Idag hänger det en skylt där macken låg:

Det här är ju mer bygdehistoria än släktforskning, men det är ju människor som levt en gång som ligger bakom allt. Oscar Andersson har jag inte hittat någon mer information om men de andra tre, som alla har lite mer ovanliga namn, finns sökbara i diverse arkiv.

Helmer Key var tidningsredaktör på Svenska Dagbladet, född i Klara församling i Stockholm 1864 och son till riksdagsmannen Axel Key och hans hustru grosshandlardottern Selma Charlotta Godenius. Både i folkräkningen 1910 och i Rotemansarkivet ser jag att Helmer Keys tre döttrar hade Mac som ett av tre namn. De var födda 1902-1906 och hette Brita Elisabet Mac, Marianne Elisabet Mac och Tyra Elisabet Mac. Egendomligt namnval tycker jag. Mack-bolaget bildades ju inte förrän 1912, hur kom det sig att flickorna fick detta namn så mycket tidigare? Kanske någon som är släkt med dessa vet besked? Och varför fick alla flickorna heta Elisabet? Deras mor hette Märta Elisabet så namnet kom förstås därifrån. Men ändå? Samma namn för alla tre? Märta Elisabet föddes i Göteborgs Domkyrkoförsamling 1880, hennes far var handlanden Sven Börjesson och hans hustru Emilia Aline Lundström. De kunde ju varierat döttrarnas namn med till exempel Emilia och Aline också som var fina namn, tycker jag.
Här kan du läsa om Helmer Key i SBL: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11455

Gustaf Collin hette egentligen Larsson Collin och kom från Lund. Han föddes 1875 och föräldrarna var adjunkten och filosofie doktorn Nils Larsson och dennes hustru Selma Hermina Collin. Han valde alltså inte patronymikon i sitt efternamn utan faderns efternamn. Plus moderns, för Collin var nog lite finare än ett vanligt sonnamn. Modern var född i Riseberga socken 1847 och just den här perioden 1839-1852 saknas födelsebok för Risinge, det finns bara ett antal lösa födelseattester hos Arkiv Digital. I husförhörslängden för Lunds domkykroförsamling 1892-1898 har familjen Larsson Collin i hushållet Christina Maria Sjöberg född 1817, änka efter tulltjänstemannen och kronolänsmnannen J O Collin, vilka jag starkt misstänker är hennes föräldrar. Gustaf Larsson Collin studerade juridik i Lund och blev advokat. Han gifte sig med Alma Kristina Cavallin, född 1876 i Ystad och dotter till kyrkoherden i St Petri församling Samuel Gustaf Cavallin, då redan 48 år gammal. Hennes mor hette Augusta Paulina Isberg och var 16 år yngre än maken. Cavallin var en lärd prästfamilj. Alma Kristinas farfar Samuel Johan Cavallin (1776-1841) var präst i Bjärshög och Oxie. Två av sönerna blev präster, inte bara Samuel Gustaf utan också storebror Severin som även skrev psalmer. Lillebror Christian blev först docent i romersk vältalighet och sedan professor i grekiska och var ledamot av Vetenskapsakademin. Gustaf och Alma Kristina fick minst två barn, kanske fler.

Även Nils Peter Matthiasson Isaksson kom från Skåne, han föddes i Malmö 1868. Han kom från betydligt enklare förhållanden, son till packhusarbetaren Isak Matiasson, som var bondson från Börringe, och dennes hustru Sofia Pålsson. Sofias far var husman i Svedala, dvs torpare, arbetskarl eller hantverkare. När Nils Peter var 18 år emigrerade han till Amerika men återvände hem efter sex år. Tre av hans fem syskon följde i hans spår och emigrerade. I Amerika arbetade Nils Peter bland annat som bokhållare i Kansas men studerade också handelsteknik och handelsorganisation. Han fortsatte som bokhållare efter återkomsten till Sverige och blev sedan industriledare. Han gifte sig med Augusta Bernhardina Svensson, som också kom från Malmö, och de fick fem barn. Augustas föräldrar var slaktaren Nils Svensson och Ingeborg Augusta Mårtensson i Östra Förstaden i Malmö. I september 1888, när Augusta var 15 år, dömdes hennes far för anstiftan till mordbrand. Han fick ett och ett halvt års fängelse och förlust av medborgerligt förtroende för alltid. Redan i januari 1888 hade makarna blivit "varnade och förmanade av pastor för oenighet i äktenskapet" enligt husförhörslängden. Augusta hade redan flyttat hemifrån när domen föll. När hon var 13 år kom hon till en annan familj i Östra Förstaden och står där som "Flickan" i husförhörslängden vilket brukar innebära lillpiga och inte fosterdotter. Ytterligare två av hennes syskon flyttade hemifrån mycket tidigt. Efter att fadern förpassats till fängelset 1888 återvände Augusta hem. Senare arbetade hon på fabrik i Malmö innan hon gifte sig och så småningom blev fabrikörsfru i Stockholm.

Här finns gamla bilder från AB Mack i Midsommarkransen:
http://brftegelbruket.se/for-nyfikna/husets-historia/
http://www.kulturarvstockholm.se/industrihistoria/macken/

På T-banestationen finns den här gamla skissen över Midsommarkransen för ungefär hundra år sedan. Här har jag stått och tittat många gånger och letat upp hus som fortfarande finns kvar. Stadsdelen har fått sitt namn efter en gammal krog som hette Midsommarkransen och som låg på Hägerstens gårds ägor i Brännkyrka socken. Huset stod på den plats som idag är Nioörtsvägen 42. Det är fortfarande krog men numera är det en pizzeria. Sonen bor i nästa kvarter på samma gata och den gamla krogen tänker jag på varje gång jag går förbi här. Det är alltid roligt att få veta mer om platser man befinner sig på.

Tillägg 25 juli:

Tack vare Magnus Bäckmarks kommentar får vi veta att Oscar Andersson bytte namn till Alvring, och då blev det ju lätt att hitta honom i arkiven. Även han kom från Skåne, född 1881 i Raus församling i Helsingborg. Hans far Mårten Andersson var mjölnare och kvarnägare i Köpinge och hans mor hette Elna Beata Christiansdotter. Hon kom från Getinge i Halland och de hade bott där båda två tills de gifte sig. Namnet Beata är ganska vanligt i min halländska släkt, kanske är det en regional favorit. När Oscar föddes hade han redan tre äldre syskon och fick sedan en lillebror. När Oscar var fem år flyttade familjen till Söndrum i Halland, som ligger söder om Getinge och närmare Halmstad. Där blev Mårten arrendator på Eketånga Östergård under Vapnö fideikommiss och ytterligare en lillebror och en lillasyster föddes. 1910 dog Mårten, då var han 65 år och hade blivit omyndigförklarad. Någon förklaring finns inte i husförhörslängden. Då hade Oscar redan lämnat hemmet, 1906 flyttade han till Jönköping och sedan till Sundbyberg i Stockholm 1910, innan fadern dog. Då hade han blivit maskiningenjör. I november samma år tog han ut lysning för att gifta sig den 28 december med Helfrid Charlotta Ekman i Halmstad. Hon var född i Torekov och var tre år yngre, men bodde i Halmstad sedan barndomen. Hennes far Hjalmar Theodor Ekman var handlare, liksom sin far, och hennes mor hette Fredrika Charlotta Wulff, båda föräldrarna kom från Torekov. Helfrid Charlotta hade sex syskon, en lillasyster dog tolv år gammal.
Oscar och Helfrid fick minst tre barn, kanske fler. Någon gång på 1920-talet bytte de namn från Andersson till Alvring. Läs mer om Oscar Alvring på Magnus Bäckmarks länk i kommentaren. Där läser jag bl a att rederiet Transatlantics stora beställning var orsak till att Mackbolaget flyttade till den nya lokalen på Tegelbruksgränd. Rederi Transatlantic var min arbetsgivare när jag var till sjöss på 70-talet. Allt hör ihop.

Källor:
Folkräkningar, Rotemansarkivet, Kyrkböcker, Wikipedia, SBL

Kanske har Rötterbloggens ärade läsare uppmärksammat att jag har en förkärlek för klockare – denna fäbless beror inte bara på att jag sedan många år tillbaka utforskar alla klockare, kantorer och organister i Skåne, Halland och Blekinge, utan även på att jag har många klockare i antavlan. Om denna yrkesgrupp hittar man många intressanta uppgifter i arkiven, och mina förfäder är inget undantag. En av dem var Petter Dahlstedt (1691-1763), först vikarierande klockare i Dalby utanför Lund innan han erhöll ordinarie klockartjänst i närbelägna Stora Råby församling. Hans ursprung är dock ännu höljt i dunkel, men när han avlider den 8 december 1763 i Stora Råby anger dödboken den exakta åldern 72 år, 2 månader och 2 dagar. Om man räknar bakåt hamnar man alltså på den 6 oktober 1691, och med tanke på efternamnet Dahlstedt misstänker jag att han föddes i Dalby. Någon Petter eller Per föds dock inte där kring den 6 oktober – det närmaste är Per svarvares son Per som döps i Dalby den 13 september 1691, men nära skjuter ju som bekant ingen hare. Något som ytterligare försvårar identifieringen är att Petter Dahlstedt aldrig har något patronymikon i de skriftliga källorna, men genom att studera Dalbys kyrkoböcker, katekismi- och mantalslängder får man inte bara fram att Per svarvares son överlevde barndomen, utan även att hans hustru hette Elna – samma namn som Petter Dahlstedt gav sin äldsta dotter 1721.

b2ap3_thumbnail_516.JPG

Dalby kyrka (foto: undertecknad)

Åren 1706-1715 tappar jag spåret, men i mantalslängden för Lunds stad 1716 finner man en Petter Dahlstedt som varken syns till förr eller senare – förmodligen är detta vår klockare. Vad han i så fall gjorde i Lund framgår inte, men några år senare vistas han i Dalby. Församlingens klockare hade avlidit i september 1719, och när klockartjänsten nu stod ledig ryckte Petter tydligen in. I ett brev till biskopen i Lund strax före jul 1720 berättar nämligen prosten Thomas Laijngh att »...Pär Dahlstedt, som sig i Dalby församling uppå några års tid uppehållit, har dess emellan efter klockaren salig Joh. Agrells död och avgång uppehållit församlingarna med sång, samt socknebarnens information i Dalby; då han förut av högärevördige herr doktor Martin Hegardt var examinerad och till substitut efter min och församlingarnas begäran uppå ett halvt års tid antagen». Ännu i maj 1721 var Petter klockarsubstitut i Dalby, och när han tillträdde som klockare i Stora Råby på hösten samma år hade han tjänstgjort i Dalby i två år – dock bara som just substitut, eftersom han aldrig blev ordinarie klockare med fullmakt. Detta hindrade honom dock inte från att bete sig som en riktig klockare, något jag blev varse igår.

Förra sommaren besökte jag Dalby kyrka, och av någon anledning åkte jag dit igen under gårdagen. Kyrkan är fantastisk, med en historia som sträcker sig över tusen år och handlar om riddare och ärkebiskopar, pilgrimer och munkar – man känner verkligen historiens vingslag när man strosar runt i det vackra kyrkorummet. Förra sommarens besök blev tyvärr ganska kort, men igår hade jag längre tid på mig. Jag beundrade den ståtliga altaruppsatsen, de monumentala gravstenarna, gamla skulpturerna och minnestavlorna som hänger på kyrkans pelare. Plötsligt fick jag syn på något slags bänk framme vid altaret, matchande de vanliga kyrkobänkarna förutom att den var vänd ut mot församlingen. Jag kikade försiktigt in i bänken, och när jag upptäckte en massa ristade bokstäver, bomärken och namn på träplankorna förstod jag genast vad jag hittat – det var såklart klockarstolen!

b2ap3_thumbnail_426.JPG

Klockarstolen i Dalby, där Petter Dahlstedt satt och ledde psalmsången i kyrkan åren 1719-1721 (foto: undertecknad).

Jag började tyda ristningarna, och en efter en trädde de fram, de gamla klockarna i Dalby. Paulus Jacobi, Esaias Jani, »Andræas Severini Lundensis 1604», »Andreas Svenonis Hall 1614», »G C S 1670» – ja till och med Gustaf Fredrik Gernandt (1799-1844) hade ristat in ett litet »G. F. G. 1826» och Lars Peter Wahlström (1843-1907) ett bestämt »L. P. W. 1879». Min käre förfader var ju dock aldrig ordinarie klockare, så jag hade inte tanke på honom när jag studerade namnteckningarna och initialerna. Rysningen längs ryggraden blev därför desto större när jag en bit ner på träplankan kunde utläsa ett tydligt »P P S D S». Jag gick igenom klockarna en efter en i mitt huvud och kunde till slut konstatera att de där fem bokstäverna bara passade in på en enda, nämligen Petter Pers Son Dahl Stedt!

b2ap3_thumbnail_439.JPG

Uppgiften som saknas i de skriftliga källorna fanns alltså här, inkarvat på den gamla klockarstolen i Dalby för nästan exakt trehundra år sedan av huvudpersonen själv. Innebär detta att Petter Dahlstedt verkligen är identisk med Per svarvares son från Dalby? Nja, som släktforskare är jag inte helt övertygad, men dagens fynd var ändå en otrolig påminnelse om att viktiga uppgifter ibland dyker upp på det mest oväntade stället – kanske med lite hjälp från ovan?

Drömmen var, som de flesta drömmar, fantastisk. En vagn som helt utan hjälp av hästar kunde transportera fyra personer från Nyköping till Stockholm på bara sex timmar. Manufakturisten Carl Gustaf Norberg i Nyköping byggde 1838 en småskalig modell av sin planerade ångvagn. Modellen, som idag finns på Nordiska muséet, visades upp för en betalande publik i januari 1842 på Lilla Nygatan 19 i Stockholm (en genealogisk knorr är att huset vid 1700-talets början ägdes av Carl Gustaf Norbergs farmors fars styvmors morbror). Tanken var förstås att bygga en fullskalig ångvagn och sedan starta en omnibusslinje med densamma. 1835 hade Sveriges första busslinje, mellan Gustav Adolfs torg och Djurgårdsbrunn i Stockholm, startats men där användes förstås häst och vagn. En för tiden svindlande snabb ångvagn var en hisnande tanke som givetvis krävde en genial uppfinnare. Vem var då Carl Gustaf Norberg?

Han föddes 23 juni 1808 på godset Vik i Stigtomta utanför Nyköping som son till skomakaren Karl Peter Nordberg och Margareta Kristina Holmström. Bland hans anor finns få bönder men många tekniskt lagda och kreativa individer samt några anor med läshuvud: en skomakare (f), skräddare (ff mf, senare bonde), hammarsmed (mm ff ff f), timmerman/skeppsbyggmästare (fm ff), urmakare (mm f), byggmästare (mm ff) samt en bonde, en sjöman, en befallningsman, två komministrar och en rådman. Av hans farbröder var en urmakare och en annan en tusenkonstnär som växlade mellan att vara gjutare, skogvaktare, torpare och fiskare, medan hans morbröder var skeppare respektive spiksmedmästare.
Carl Gustaf Norberg arbetade som filare vid Nyköpings Mekaniska Verkstad men drömde alltså om att revolutionera resandet och teknikhistorien. Han gifte sig med trädgårdsmästardottern Hedvig Dahlberg från Bärbo och på tre år fick makarna en son och två döttrar. Carl Gustaf lämnade sin anställning och startade eget som manufakturist, samtidigt som han alltså var småbarnsförälder och drömde om att revolutionera teknikhistorien. Det fantastiska ångvagnsäventyret gick i graven när Carl Gustaf Norberg dog i nervfeber 7 juni 1843, alltså strax före sin 35-årsdag. Att döma av bouppteckningen hade det nog inte blivit någon ångvagn ändå. Före sin död sålde den svårt skuldsatte Carl Gustaf Norberg all lös egendom i hushållet och det enda familjen ägde var ett parti gammalt järn. 

Carl Gustaf Norbergs ångvagn blev alltså inget mer än en modell. Först 1892 rullade den första svensktillverkade ångbilen ut på vägarna, om än inte särskilt långt eller ofta. Ystadbröderna Cederholms skapelse, som nämligen stannade titt som tätt, finns numera på Ystads Militärmuseum.  Året innan, 1891, visades en Panhard med bensinmotor av Daimler på Göteborgsutställningen.
Vid sekelskiftet 1900 fanns bara en handfull bilar i Sverige, och i ett bilregister från 1905 finns 115 registrerade motorfordon. Jag är inte helt klar över om registret enbart innehåller personbilar eller omfattade både person- och lastbilar.

De första decennierna av 1900-talet samsades hästtransporter med bilar, bussar och lastbilar på våra vägar. Vägstandarden var dålig, och bilarnas trähjul gick ofta sönder och behövde repareras vid vägkanten innan resan kunde fortsätta. Bilarna saknade tak men var långt ifrån dagens glidarturer i välputsade cabrioleter. Det var skumpigt, kallt och de hästfyllda vägarna innebar att det var oundvikligt att få hästspillning både på de delikata trähjulen och på de egna kläderna. Det fanns heller ingen snöröjning och ända in på 1930-talet var det förbjudet att sanda vägarna eftersom många behövde ta sig fram med häst och släde vintertid. Väg- och fordonsstandarden innebar också att resor tog tid - segraren i en biltävling mellan Uppsala och Stockholm 1905 avverkade sträckan på 6 timmar och 8 minuter, medan det tog ett dygn att färdas från Göteborg till Stockholm vid en tävling 1911. Bara att öppna och stänga kreatursgrindar på vägen tog lång tid.

b2ap3_thumbnail_Widengrens-fartvidunder-1907.jpg

Alvar Roséns samling, Sörmlands museum

Vid 1900-talets början dyker de första trafikmålen där bilar är inblandade upp i domböckerna. 1906 avhandlades ett mål vid Oppunda häradsrätt där chauffören Helmer Holm åtalades för "öfwerdådig framfart". Bilen tillhörde grosshandlaren Per Widengren i Vingåker, och de båda herrarna sitter i framsätet på fartvidundret ifråga på bilden ovan. Söndagskvällen 7 oktober 1906 buskörde Helmer Holm runt i centrala Katrineholm i en och en halv timmes tid och skrämde ortsborna. Han struntade i att tuta i mistluren när han skulle svänga och körde dessutom runt med lyktorna släckta. Holm erkände sig skyldig. Troligen ledde händelsen till att han fick söka sin en ny anställning, för året efter kördes bilen av en annan chaufför. Att bilarna ännu var få i häradet visas av att även det andra trafikmålet vid Oppunda häradsrätt gällde Widengrens fartvidunder. I april 1907 körde chauffören Josef Andersson bilen från Oxelösund till Vingåker. Mellan Stensjö och Katrineholm hann han ikapp flera hästekipage. Trafikreglerna föreskrev att han skulle signalera och sedan vänta tills kusken kört åt sidan och klivit av för att hålla i hästen. En omkörning tog alltså säkert en eller par minuter, och när han kom ikapp det tredje ekipaget på några hundra meter brast Anderssons tålamod. I stället för att signalera och vänta blåste han förbi Gideon Larsson från Lyshällen i Björkvik. Gideons hästar skrämdes förstås och brakade ner i diket, varvid han klämdes under vagnen och skadades svårt. Josef Andersson fick böta 50 kr för att ha brutit mot automobilförordningen när han inte följde god trafiksed och signalerade sin avsikt att passera Gideon.

1907 kom en förordning att alla fordon skulle besiktas. Många var hembyggen eller kraftigt ombyggda och trafiksäkerheten diskutabel. Besiktningen var en inspektion av nytillverkade eller nyimporterade fordon. Årlig kontrollbesiktning infördes på 1960-talet.

1907 bestämdes också att alla fordon skulle ha ett igenkänningsmärke, dvs en registreringsskylt. Igenkänningsmärket var en bokstav (länsbokstav) samt siffror, t ex D57 eller K231.

1907 var även födelseåret för körkortet. Det nya förordningen var att föraren skulle kunna uppvisa ett kompetensbevis. I varje län fanns en person som utfärdade kompetensbevis. För Södermanlands del var det ingenjören Erik Lundvik, vars första intyg gällde att en viss Erik Lundvik var betrodd att framföra motorfordon.

1911 kungjorde landskansliet i Nyköping i Södermanlands Länskungörelser N:o 3 vilka allmänna vägar i Södermanland som "få med automobil befaras".

Det förekom långt in på 1950-talet att hugade bilspekulanter med brist på kontanta tillgångar kunde köpa en bil från en bilfirma genom kohandel. Ja, man lämnade alltså en ko och fick i stället en bil. Hade man ingen ko kunde det också gå bra med en symaskin, ett dragspel eller en sommarstuga. Tänk om detsamma gällde idag: jag har rensat i mitt förråd och har några kassar med saker jag ska skänka bort. Undrar just vad jag skulle få i utbyte mot några dukar, fyra stolsdynor, tre förkläden, en ryggsäck och en kasse med böcker?