Vinbergs kyrkogård består av en äldre och en nyare del. Församlingen fick en ny kyrka 1899, och då även en ny kyrkogård. Intill den nya kyrkogården finns den gamla kvar, på andra sidan om en mindre väg. Genom en stiglucka kommer man in på den gamla kyrkogården. Och i ett glasskåp inne i stigluckan finns en pärm som nog kan vara till glädje för en och annan släktforskare. Det är en guide till den gamla kyrkogårdens gravar. Bra gjort, tycker jag. Lättillgängligt och smart tänkt.

Så här kanske många kyrkogårdsförvaltningar gör? Jag vet inte, jag har inte besökt så många kyrkogårdar, men slogs av hur bra detta är. Något att ta efter i alla fall.

Skåpet i stigluckan med gravförteckningen.

En låg granhäck markerar platsen för den gamla medeltida kyrkan, som revs när den nya byggts.

Själv har jag inga anor här men är uppväxt i pastoratet, i det som då var grannförsamlingen Ljungby. Numera är de två församlingarna hopslagna. Vinberg ligger i mellersta Halland, nordost om Falkenberg och kyrkbyn är belägen en bit ifrån vägen till Ullared, shopparnas paradis.

Kyrkan är stor och ger ett dystert intryck men framför allt den gamla kyrkogården är väl värd ett besök. Det är en rofylld och vacker plats och hade jag varit gammal Vinbergsbo hade jag nog gärna vilat här efter döden.

Tillägg 2020-03-03: Detta är ett gammalt foto på Vinbergs gamla kykra, riven efter att den nya byggts 1899. Tack till Magnus Berntsson som lånat ut bilden.


I Vinbergs prästgård föddes diktaren, skriftställaren och journalisten Olov von Dalin 1708. Hans far var präst här och det finns förstås ett minnesmärke intill prästgården. Finast i prästgårdsträdgården är nog ändå ön med den lummiga lunden och det lilla lusthuset. Det är trolskt och sagoskimrande inne bland träden. Prästfamiljen ska ha haft ett lusthus här, men inte detta, som är byggt i vår tid efter 1700-talsförebild. Olov von Dalin satt där och skrev sina första dikter. Hans far dog två år efter sonens födelse och efterträdaren Severin Böckman anlade trädgården och lät gräva kanalen runt ön. Som det var vanligt på den tiden gifte sig efterträdaren med änkan så Olof växte upp här med sin styvfar.

Olof von Dalin till vänster. Han skrev och gav ut veckotidskriften "Then swänska Argus" 1732-1732 och mycket annat.

Bilder från Prästgårdsön och lusthuset:

Jag är inte så hemma på 1700-talslitteratur men ett av Olof von Dalins verk känner jag till väl. Det är Sagan om hästen, historien om Sverige som han skrev som en saga där hästen Grålle är Sverige. På 50-talet gjorde Bertil Almqvist en barnbok på Olof von Dalins bok med teckningar i stil med sina böcker om Barna Hedenhös. Sagan om hästen var en populär godnattsaga när mina barn var små för 25-30 år sedan.

I somras drog jag med mig min gamle far ut på en massa släktutflykter, vilket han gillade. Vinbergs kyrkogård ingick inte i utflyktsplanerna från början men eftersom vi skulle passera ville jag passa på att se den. Och då tänkte jag på en av mina DNA-matcher som jag har en gemensam anfader med på 1600-talet. Hennes mer sentida släkt kom från Vinberg, så jag kunde skicka henne lite bilder från kyrkogården när jag ändå var där. Ett litet tack för allt hon lärt mig om DNA-tester och DNA-släktforskning.


I ministerialboken CI:1 i Vinberg har en senare präst skrivit en anteckning om socknens store son Olof von Dalin. Bild från Arkiv Digital, Vinberg (N) CI:1 (1688-1740) Bild 6.


Vinbergs kyrka.

Dalinsällskapets hemsida med en film från Vinbergs prästgård vid en vandring i Olof von Dalins fotspår.

Läs i Then Swänska Argus på Projekt Runeberg.

Det är ingen tvekan om att DNA har revolutionerat släktforskningen på senare år, mycket tack vare min bloggarkollega Peter Sjölund som genom sina böcker och intresseväckande föredrag har tänt en eld i släktforskar-Sverige. Under årets släktforskardagar talade han till exempel om livet efter topsningen, ett föredrag som nu även finns att se på UR Play. Tyvärr tillhör jag själv den lilla skara släktforskare som ännu inte DNA-testat sig, men i min släktforskning har jag ändå haft DNA för ögonen – i bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Jag har nämligen gröna ögon, något jag inte riktigt funderade över förrän jag började släktforska. Som barn konstaterade jag bara att min ögonfärg är samma som pappas, till skillnad från mamma, lillebror och lillasyster som alla har blå ögon. När jag blev äldre märkte jag att även mormor och morfar hade sistnämnda ögonfärg, men däremot hade både farmor och farfar gröna ögon. De där gröna ögonen var alltså ganska vanliga i min släkt, men i vuxen ålder har jag förstått att den gröna ögonfärgen egentligen är väldigt ovanlig – bara 1-2 % av världens befolkning har gröna ögon – och som släktforskare satte jag såklart in det i ett genealogiskt sammanhang. Varför fick just jag gröna ögon? Och varifrån kommer mina gröna ögon? Vi tar det från början.

Forskning visar att den äldsta människan hade bruna ögon, en dominans som bröts mellan 6 000 och 10 000 år sedan då kromosomernas OCA2-gen plötsligt muterades. Denna gen kodar det så kallade P-proteinet som är inblandat i tillverkningen av melanin, alltså pigmentet som ger oss ögon-, hår- och hudfärg. Mutationen ledde dock endast till att förmågan att producera bruna ögon delvis stängdes av, vilket var tursamt för människan. Om hela OCA2-genen hade blivit förstörd eller stängts av hade det nämligen lett till att människor fullständigt saknat melanin i hår, ögon eller hud – och därmed drabbats av albinism.

Att de bruna ögonens monopol bröts för just 6 000 och 10 000 år sedan är en slutsats man kan dra genom att blåögda personer från så skilda länder som Turkiet, Danmark och Jordanien visat sig ha en gemensam förfader som levde inom detta tidsspann – allt enligt ett forskningsteam i Köpenhamn. Även den gröna ögonfärgen hänger samman med OCA2-genen, men det har inte varit lika enkelt att spåra ursprunget. Man kan dock konstatera att gröna ögon fanns redan under bronsåldern i södra Sibirien, och numera är vanligast förekommande i norra, centrala och södra Europa – framförallt bland människor med germanskt eller keltiskt påbrå och i länderna Portugal, Italien, Spanien och Grekland – samt i västra Asien, företrädesvis bland israeliska Ashkenazi-judar.

b2ap3_thumbnail_imageedit_5_9322584845.jpg
 Men hur kommer det sig då att vi människor har olika ögonfärg än idag? Under de senaste hundra åren har forskare kommit fram till att ögonfärgen till största delen följer Mendels genetiska lagar, de som skapades då munken Mendel korsade olika växter och blommor med skiftande färger – det handlar alltså om dominanta och recessiva anlag. Det är dock inte alltid så enkelt, vilket förklarar att jag nyss skrev att ögonfärgen följer Mendels genetiska lagar ”till största delen”. Nyare forskning har nämligen visat att ögonfärgen påverkas av fler än en gen, och att man visserligen kan utgå från den enkla tabellen ovan – men tidigare generationers ögonfärger har större påverkan än man först trott. Det finns till och med exempel på hur generationer av brunögda plötsligt givit upphov till barn med gröna eller blå ögon.

För att förklara detta måste man tränga djupare in i genetikens komplicerade värld. Alla kromosomer har nämligen så kallade alleler, och varje människa har fyra alleler som påverkar ögonfärgen. Kortfattat är den bruna allelen alltid dominant gentemot den gröna och blå allelen, medan den gröna allelen visserligen är dominant gentemot den blå men recessiv mot den bruna, vilket leder till en dominansordning mellan genparen. En person med en brun allel på kromosom 15 kommer att få bruna ögon om resten av allelerna är gröna eller blå, men om det finns en grön allel på kromosom 19 och resten av allelerna är blå kommer resultatet bli gröna ögon. Endast om samtliga alleler är blå kommer blå ögon uppstå. Denna modell förklarar dock bara ärftlighet av blå, bruna och gröna ögon, men varför det ibland uppstår grå eller melerade ögon är ännu okänt – ett tecken på att det finns fler, ännu oupptäckta gener som påverkar ögonfärgen.

b2ap3_thumbnail_022-Alfred-Lindh-i-uniform.jpg

Min farmors morfar Alfred Lindh (1884-1952), den äldsta säkert belagda personen med gröna ögon i min antavla.

Så hur var det då med mina gröna ögon? Genom att applicera tabellen på min egen släkt och dra några enkla slutsatser med facit i hand ser jag snabbt att min mammas blå ögon och pappas gröna leder till att jag och mina syskon hade 50 % chans att antingen få blå eller gröna, vilket innebär att jag alltså lika gärna kunnat ärva mammas blå istället för pappas gröna ögon. Att pappa i sin tur fick gröna ögon är dock enklare att förstå, eftersom hans båda föräldrars gröna ögon leder till 75 % sannolikhet för samma ögonfärg. På farfars sida är det lite oklart, men åtminstone farmors gröna ögon går sedan att spåra till hennes morfar Alfred, född 1884. Därefter är det lite osäkert, men inte osannolikt att båda Alfreds föräldrar födda på 1850-talet hade gröna ögon. Detta skulle förklara varför Alfreds dotter Anna-Gretas gröna ögon dominerade och ledde till att tre av hennes fyra barn fick gröna, trots att gammelmorfar Evan hade blå ögon – vilket ju alltså borde lett till 50 % sannolikhet för blå. Nej, det är inte helt lätt att förutspå ögonfärgen trots tabellen ovan, men så är det ju med genetiken. Den kan vara lika överraskande som förutsägbar, men oavsett vilka alleler som påverkat eller vilket anlag som varit recessivt så ärver man alltid sin ögonfärg från förfäderna – kanske hela vägen från en bronsåldersfamilj i södra Sibirien?

Referenser och lästips:

Ögonfärg hos människan

Blue-eyed humans have a single, common ancestor

Analyzing eye color genetics chart and what you need to know

Eye color green

För oss som letar efter borttappade släktingar i USA, ättlingar till dem som kanske redan på 1860- eller 1880-talet gav sig av, har de amerikanska mönstringskorten från 1:a Världskriget länge varit en användbar resurs. Det var 1917 som USA gick med i detta onödiga krig, som av någon outgrundlig anledning ibland kallas för "The Great War" (finns absolut ingenting "Great" att yvas över i detta barbariska blodbad) och det var då behovet av mönstring uppstod. Man var tvungen att veta vilka trupper man med kort varsel skulle kunna rassla ihop och det kunde kanske också, om frivilligheten inte var nog, bli nödvändigt att tvångsrekrytera soldater till slagfälten.

Sagt och gjort. Över hela nationen öppnades mönstringskontor, och det blev obligatoriskt för alla män och pojkar födda mellan 1872 och 1900 att uppsöka dessa för att lämna sina uppgifter. Så här kunde ett kort se ut:

b2ap3_thumbnail_WW1.JPG

Av detta korta framgår det att August Anderson Bergstrom, bosatt i Loman, Koochiching County i Minnesota, är född 1873 25/6 och ägnar sig åt lantbruk. På många, om än inte alla, kort finns också uppgifter om födelseort. Som närmaste släkting anges en Hannah Bergstrom på samma adress, hans hustru kanske eller möjligen moder. Längst ned på kortet finns Augusts egenhändiga underskrift. På baksidan levereras en fysisk beskrivning; August är av medellängd, något kraftig, med blå ögon och brunt hår. Han saknar tatuering eller andra fysiska igenkänningstecken. 

Finns det då något motsvarande material för andra Världskriget - World War II? Ja, det gör det. USA gick ju med i detta krig efter Japans anfall mot Pearl Harbor den 7 december 1941, och året därpå kommer så den nya stora mönstringen, den här gången för alla män mellan 18 och 65. Intill nu har det endast varit möjligt att studera mönstringskorten för de äldre männen, de som var födda mellan 1877 28/4 och 1897 16/2, och som kallas "old man's registration". "Mönstringsgubbar" kanske vi skulle säga i Sverige. De yngre männen har, förmodligen av sekretesskäl, lyst med sin frånvaro. En del av dessa kan ju faktiskt fortfarande vara vid liv. 

b2ap3_thumbnail_WWII-Piculell.jpg

Som framgår av Louis Otto Piculells mönstringskort 1942 är han född i Köpenhamn 1880 31/10, är bosatt på 638 West 160th Stree i New York City. Hans "next-of-kin" är Antoinette Piculell, och han står som arbetslös. Det finns ungefär 10 miljoner liknande kort hos Ancestry och Familysearch och hos flera andra aktörer. 

Den glada nyheten - om man nu kan uttrycka sig så i krigssammanhang - är att man nu äntligen har börjat släppa mönstringskorten för UNGA MÄN, d.v.s. för dem som är födda 1898-1929. Vi talar om ca 50 miljoner individer och samlingen heter U.S. WWII Draft Cards Young Men, 1940-1947.

b2ap3_thumbnail_Young-men-card.JPG

Än så länge är bara ett fåtal delstaters mönstringskort publicerade; Arkansas, Georgia, Louisiana och North Carolina - stater med få svenskar eller andra skandinaver - men fler delstater är på gång hos Ancestry och kommer fortlöpande att släppas. Familysearch har en liknande samling: United States World War II Army Enlistment Records, 1938-1946. 

Finessen med dessa mönstringskort är dels förekomsten av exakt födelsetid och födelseort, uppgifter som annars ofta saknas i det amerikanska materialet, dels uppgiften om närmast anhörig, vilket kan vara en utmärkt ledtråd i jakten på nu levande släktingar.

Detta ny material med sök- och tolkningstips kommer att presenteras i detalj i den nya versionen av Sveriges Släktforskarförbunds Handbok nummer 1: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, som Anna-Lena Hultman och jag nu arbetar med som bäst ... 

b2ap3_thumbnail_Recruiting-office.jpg

Ni har väl inte missat de tusentals polisfotografier som nu lagts upp i en sökbar databas på Stockholmskällan, dvs Stockholms Stadsarkiv. Det är bilder som tagits som signalementbilder åren 1869-1920, s k mug-shots. Säkert är det flera av er som hittar era släktingar där. Det är lätt att söka i databasen och har den du söker ett vanligt efternamn så kan du använda det avancerade sökformuläret.

Det är ju intressant bara att bläddra bland dem och se hur folk såg ut då. En del är uppenbart tragiska livsöden, trasiga människor som hamnat i misär, andra ser ut att utstråla både självsäkerhet och trots. För många av dem var kanske detta det enda fotografiet som togs, särskilt de tidiga fotografierna.

Själv kommer jag inte på någon släkting som befann sig i Stockholm dessa år och som jag kan leta efter, så jag har sökt efter om det finns någon härifrån Västrums socken i Småland där jag bor i stället. Och visst finns det det, två personer. En av de två är Karl Johan Dahlberg, född den 10 juli 1832 på Helgerums slott, som är nästgårds här, några hundra meter bort från huset där jag bor. På den tiden ingick gården där jag bor i slottets egendom.

Karl Johan Dahlberg. (Bildkälla: http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Bildarkiv/Egenproducerat/Bovar/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild%2010362_stitch.jpg)

Karl Johans mor Stina var piga på Helgerums slott och kanske föddes han där. Eget foto från 2015.

Karl Johans mor var inte slottsfrun utan pigan Stina Isaksdotter på slottet. Om han verkligen föddes i slottet vet vi inte, kanske föddes han i någon stuga på ägorna. Som piga bodde hon säkerligen på slottet. Vem som var far till den lille Karl Johan får vi inte veta. Kan det ha varit slottsherrn själv, baron Leijonhuvud? Eller någon av betjänterna? Kanske bokhållaren eller kusken?

Stina hade varit piga på slottet i tre år men så fort hon fått sin "oäkta" son fick hon inte längre vara kvar. Prästen skriver i husförhörslängden att hon "skall flytta till Västervik - får ej skrivas här". Kanske har slottsfrun sagt åt prästen att pigan skulle bort. Fast det vet jag förstås inte.

I Västervik blev Stina piga hos handelsman Falck på Storgatan (Östra kvarteret nr 21, nästan där stadshotellet ligger nu). Men där hade hon inte med sig sonen så honom hade hon tydligen lämnat bort någonstans på vägen. Kanske blev han fosterbarn hos en familj Dahlberg och sedan fick deras namn? Han överlevde i alla fall och blev ficktjuv i Stockholm på 1890-talet. Tänk om han visste att vi kan sitta här och titta på hans fotografi idag.

Ytterligare en av polisfotografierna visar en person från Västrum, nämligen Axel Ludvig Johansson Edmark, född den 29 april 1862. (Bildkälla: http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Bildarkiv/Egenproducerat/Bovar/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild%205483_stitch.jpg)

Hans föräldrar var arbetskarlen Johan Wilhelm Johansson och hustrun Christina Wilhelmina Karlsdotter i Grop. Det ligger väldigt vackert vid en vik ett par kilometer härifrån. Axel blev rånare och bondfångare i Stockholm men han ska också ha arbetat på ett snickeri, ser vi av polisens anteckning. Kanske pratade han så att nyanlända landsbygdsbor tyckte att han verkade pålitlig, med dialekt från nordöstra Småland. Dialekten här har lite drag av östgötska, så det lät säkert förtroendeingivande.

En del av människorna finns det ju historier om. Som till exempel Olivia Sofia Johansdotter från Högsby, född 1839. En smålänning som var en känd bedragare i Stockholm på 1890-talet där hon kallades för "Rika svärmor". Hon lurade i folk att hon hade ett arv att vänta men behövde låna lite pengar i väntan på arvet. Läs om henne på Stockholmskällan. Hon finns med på tre förbrytarbilder i databasen.

Olivia Sofia Johansdotter från Högsby. (Bildkälla: http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Bildarkiv/Egenproducerat/Bovar/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild%2012260_stitch.jpg)

Detta är Magdalena Hägerbäck (bildkälla: http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Bildarkiv/Egenproducerat/Bovar/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild%2013334_stitch.jpg).

Hon ingick i en tjuvliga bland annat tillsammans "Skånska Ingrid", som hette Ingrid Svensson. Magdalena Hägerbäck var född 1818 i Hjulsjö och en aktiv och skicklig ficktjuv långt upp i åren. Troligen hade hon också en son med i ligan. Bilden är från 1872 då hon häktades för stöld. Skånska Ingrid var en flera gånger straffad ficktjuv och marknadstjuv, född 1848 i Ilstorp i Skåne. Hon ingick i Hägerbeckska och Östermanska sällskapen, enligt anteckningarna i polisarkivet. Det finns sex bilder på Ingrid och vi kan se hur hon åldras.


Skånska Ingrid, fotograferad 1891, då hon straffades för fjärde resan stöld. (Bildkälla: http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Bildarkiv/Egenproducerat/Bovar/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild%2013389_stitch.jpg)

Jag tycker att det är ett väldigt intressant arkiv som nu gjorts tillgängligt på nätet för alla oss som släktforskar och andra som vill veta vilka som var tjuvar och banditer i Stockholm runt förra sekelskiftet. Karin Gustafsson på Stockholms Stadsarkiv har gjort ett fantastiskt jobb med att komplettera uppgifterna från polisarkivet med information från kyrkböcker, Sveriges dödbok mm. Bra gjort!

I bloggen om förfäder som skiljer sig lyfte jag fram att skilsmässor i äldre tid var vanligare än man kan tro, men faktum kvarstår – det var inte särskilt vanligt att man skilde sig förr i tiden. In i det längsta ville de världsliga och andliga myndigheterna bevara redan ingångna äktenskap, och endast extrema omständigheter var skäl nog till en skilsmässa. Sådana skäl kunde vara att den ene maken begått mord, stöld, hor eller tidelag, dolt epilepsi eller impotens när äktenskapet ingicks, eller att makarna fattat sådant hat till varandra att äktenskapet var bortom räddning. Den absolut vanligaste anledningen till skilsmässor i äldre tid tycks dock ha varit övergivande, och i mitt eget släktträd finns ett antal sådana skilsmässor. Den äldsta av dem skedde i Skåne 1692, och genom det bevarade källmaterialet får man en god inblick i hur en skilsmässa gick till för över trehundra år sedan.

Min anfader Jeppa Nilsson (ca 1616-1704) var bonde i Väsums by i Knästorps socken, strax utanför Lund, och jag härstammar från hans första gifte med Sissa Andersdotter (ca 1616-1690). Jeppa var som synes en bra bit över sjuttio år när han blev änkling, men det hindrade honom inte från att söka sig en ny maka. Valet föll på hustrun Karna Bengtsdotter (ca 1638-1717), och jo – hon var faktiskt hustru och inte änka, eftersom hennes make ännu var i livet då hon gifte sig med Jeppa. Den märkliga historien tar sin början i den vigselnotis som nedtecknades i Knästorps kyrkobok 1692:

b2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpg

»Anno 1692. Dom. Misericord. blef Jepp Nielßon en Enckling uti Wäsum ok Karen Bengtzd. hwars man (Knut Nilss) war bortrömd ifrån – och sedan effter Consistorij dom och sluut blef then förste qwitt och ingick Ecktenskap med then förra»; ur Knästorps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1661-1820), sid. 4 (bild: ArkivDigital).

Var hittar man då denna »Consistorij dom och sluut»? Ett konsistorium (av latinets consistorium, församlingsställe) är en typ av styrelse som man bland annat stöter på inom universitetsvärlden (consistorium academicum) och kyrkan (consistorium ecclesiasticum), och det var alltså det sistnämnda som utfärdade ett så kallat »skiljobrev» mellan Karna Bengtsdotter och Knut Nilsson. Dessa handlingar förvaras i Lunds domkapitels arkiv, dit Lunds stift konsistorium hörde. Konsistoriet hade dock inte myndighet att utdöma regelrätta skilsmässor på egen hand, utan man fick först gå via en världslig domstol som upplöste äktenskapets juridiska band, och sedan visa upp domstolens skillnadsdom för konsistoriet som i sin tur utfärdade ett skiljobrev som löste upp äktenskapets andliga band.

Vi återgår till Karna Bengtsdotter. Hennes äktenskap med Knut Nilsson hade ingåtts 1677, och parets vigselnotis finns faktiskt bevarad i Knästorps äldsta kyrkobok som tar sin början redan 1661. Där får man veta att Karna varit gift en gång tidigare, samt att Knut var tjänstedräng – antagligen i tjänst hos änkan Karna – och att paret vigdes tredje söndagen efter påsk: »Knudh Nielßon tienstdr. uthi Wäsum ok Karen Bengsd – S. Lasse Olß Effterleffuerske ibijd». Äktenskapet förblev barnlöst, men hur det såg ut i övrigt förtäljer inte historien – där är källorna ytterst knapphändiga. Efter tolv års samlevnad hände dock något som fick Knut att överge Karna och fly utomlands strax efter påsk 1689.

Lunds domkapitels arkiv ger många exempel på att man ibland väntade i åratal med att efterlysa en försvunnen maka, så i sammanhanget var Karna ovanligt kvick. Redan i januari 1690 begav hon sig nämligen till tingsplatsen i Dalby, där häradshövdingen Wickman Tigerschiöld lovade att inkalla Knut Nilsson till nästa ting. Den 13 juni 1690 infann sig Karna vid tinget, men Knut syntes inte till. Sedan sista tinget hade man dessutom resultatlöst efterlyst honom från alla predikstolar i Bara härad »på dhet om förbend. Perßon i häradet hemmeligen hoos någon wistandes», och vid detta ting ropade man upp honom hela tre gånger utan svar. Någon av de närvarande yppade att Knut eventuellt hade rymt till Danmark, och nu kunde inte häradsrätten göra mer än att remittera ärendet till Lunds domkapitels konsistorium med hänvisning till 16 kapitlets åttonde paragraf i 1686 års kyrkolag:

»Utom Hordoms Last, åtskilies Ächtenskapz Bandet, när en utan twång och rätta skiäl, af ondsko och illwilia, öfwergifwer och förloper sin ächta Maka, förblifwandes utrijkes, uti thet upsåt och mening, at eij mehra boo, och bygga Hionelag med dhen samma, eller bewijsan then plicht, hielp och bijstånd, som Ächtenskapz Ståndet fordrar; Tå skal then öfwergifne, af werldzlige Domare, offentelig Stämning på then afwijkne begära, och i lijka måtto af DomCapitlet, at han af Predikstolen, i sin Socknekyrckia och hela Probsteriet, må stämmas. Om han, efter then i Stämningen föresatte Tijdens förlopp, sig intet inställer, söker then öfwergifne Biskopen och Capitlet, och warde skild wijd then förrymde: Men öfwergifwer någon sin Maka, och blifwer doch quar i Rijket, och ther öfwer klagas, måste then werldzlige Domaren göra sitt Embete, och skaffa then öfwergifne rätt.»

Kanske hoppades Karna att Knut skulle återvända på egen hand, för hon väntade i över ett år innan hon anlitade Lunds domkapitel. Den 29 juli 1691 utfärdade domkapitlet med biskopen Christian Papke i spetsen en officiell citation som skulle tvinga fram Knut ur sitt gömställe:

»Consistorium wid DomCapitlet uti Lundh, giör härmed witterligit, hurusåsom hustruun Karin Bengtz dotter af Wäßheem Knästorpz Sokn, sig högl:n beswärat öfwer dig Knut Nilßon, att du den Echtenskapz troo och löffte som du henne in för Gud och H:s försambl: tillsagdt hade, sålunda i förgätenheet stält, att du uthan twång och rättan skiähl, af ondsko och illwillia henne öfwergifwit hafwer, lembnandes henne i armod och fattigdom, hwarutöfwer hon förmehnar att du med sådan din trolöösheet dig iche förhållit, som en redelig Echteman bordt hade; Och Ehuruwähl hon in Martio 1690. dig genom Consistorij Citation instämma låtit, dock såsom du då intet wehlat dig inställa, thy warder du nu, uppå Kongl: Mtz: Wår Allernåd: Konungz och Herres wägnar, effter dragande kall och Embethe, andra gången, och altså peremptorii citerat, till nästkommande d 9. Septemb: will Gud, här hos Consistorio I egen Persohn, att mötha, hafwandes då med dig, hwad skiähl och bewijß, som du förmehnar dig till godo kunna lända, då dett uthslag i saken skall skee, som Gudz ord och wår Christelige Kyrkiolag kan lijkmätigt wahra, hwilchet dig sålunda länder till hörsam effterrettelse.»

b2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPG

Lunds domkapitels konsistoriums brevkoncept 1692, uppvisande Karna Bengtsdotters erhållna skiljobrev.

Äntligen syntes en strimma av hopp. I september 1691 hörde Knut av sig i ett brev, där han lovade att dyka upp vid konsistorium inom tre veckor och förklara sitt försvinnande – men ännu en gång svek han sin övergivna hustru. Tre veckor passerade utan att man hörde av honom, så den 26 november utfärdade konsistorium en tredje citation. Men veckorna övergick till månader utan att Knut dök upp, så till slut hade konsistorium inget annat val än att utfärda skiljobrev. Under tiden hade Karna ordnat ett intyg från häradsrätten som betygade hennes goda uppförande i motsats till Knuts trolöshet, så det var ingen tvekan om saken när Lunds domkapitels konsistorium den 10 februari 1692 bestämde sig för att

»för bem:te skiähl sampt i anledning af Kyrkiolagen, Cap. 16. §. 8, sagdt henne Karina Bengtz dotter härmed frij, ledig och lööß från bem:te Knut Nilßon, till annat gifftermåhl, när och hwar som helst henne sielf synes, och Gud rådh förelegger; hwilchet wederböranden särdeles Ven:do Ministerio till Effterrettelse länder.»

Två års kamp var till ända, och även om Karna Bengtsdotter kanske gärna hade sett Knut Nilsson återvända till Väsum var hon nu fri att välja en annan make. Valet föll som tidigare nämnts på min anfader Jeppa Nilsson, och äktenskapet med den gamle änklingen varade i hela tolv år – ända fram till makens död i september 1704. Källorna avslöjar ingenting om hur Karnas äktenskap med Jeppa tedde sig, men förhoppningsvis var det lyckligt – fyllt av den tro, trygghet, välgång och kärlek som Knut Nilsson inte vill ge henne.

Varje morgon före frukost gör jag en snabb utflykt på Nätet för att se om det tillkommit några nya spännande databaser, personregister eller digitala bilder, som jag kanske kan ha nytta av. "Resan" tar mig alltid till Familysearch, Ancestry och Genealogybank, ibland också till Arkiv Digital, Riksarkivet/SVAR och några till. Ibland fastnar jag för någon ny resurs, som då givetvis måste prövas och vändas ut och in på. Sådana morgnar kan frukosten bli kraftigt försenad ...

På senare tid har jag fått lägga till ett besöksmål: 

b2ap3_thumbnail_MyHeritage-1.jpg

Förutom alla andra ingredienser, sådant som de flesta aktörer presenterar, har detta företag nu på allvar börjat lägga ut nyindexerade källor från stora delar av världen, t.o.m. från de nordiska länderna.

Den för oss svenskar mest användbara resursen är givetvis det stora Husförhörsregistret 1880-1920 med drygt 46 miljoner poster. Detta generalregister, skapat i samarbete med svenska Arkiv Digital, kan i många fall hjälpa den desperate släktforskaren att faktiskt återfinna försvunna personer och släktgrenar. För den som använder sig av Arkiv Digitals tjänster och har ett s.k. Allt-i-ett-abonnemang, kan detta nyttiga index studeras där som en del av deras registerutbud. Dock är sökfunktionerna, menyn, betydligt bättre hos MyHeritage.

Men även vårt södra grannland, Danmark, har på senare tid begåvats med en rad register över sina senare folkräkningar (Folketellinger), nämligen för åren 1906, 1911, 1916, 1921, 1926 och 1930. Antalet poster ökar under perioden från 2,6 till 3,6 miljoner per folketelling, och informationen är hyfsat innehållsrik, med födelseort, adress, yrke, vigseldatum, antal barn och mycket annat spännande. Med tanke på alla svenskar som faktiskt utvandrade till Danmark är detta en MYCKET bra möjlighet att återfinna dem.

b2ap3_thumbnail_Danmark-1930.JPG

De flesta parametrar är sökbara i dessa danska folkräkningar, men av någon outgrundlig anledning är FÖDELSEORT inte en av dessa. Det går således inte att söka efter personer födda i Stockholm eller Ystad, inte ens efter svenskfödda, och detta är en stor miss, som företaget snarast borde rätta till. 

Nyligen kom motsvarigheten för Finland: Finlands kyrkofolkräkning och före-konfirmationsböcker, 1657-1915 med 33 miljoner poster. Materialet liknar de svenska husförhörslängderna, men är inte lika utförligt. Här en bild från Hammarland, Åland, med Norrtäljefödda Johanna Sundberg/Pilo (1759-1827) och hennes familj:

b2ap3_thumbnail_Finland-hfl.JPG   

Norge tycks i detta sammanhang vara aningen styvmoderligt behandlat. Än så länge syns bara en Folkräkning från 1875 med ynka 293.000 poster. Men vem vet, rätt vad det är kanske det dyker upp ett nytt megaregister även för detta land? När det gäller dödsfall har Norge redan sin motsvarighet till Sveriges dödbok i följande länk: https://www.norwegiandeathindex.com/  Även Arkivverkets hemsida, med sina många databaser av alla de slag är givetvis värd ett besök: http://arkivverket.no/Digitalarkivet

Vid släktforskardagarna i Umeå hade MyHeritage en egen monter och där träffade jag på en av företagets chefer, Russ Wilding. Han är ansvarig för "nya register"och frågade mig vilket material jag skulle prioritera om jag fick bestämma. VIGSLAR, svarade jag omedelbart. Födslar 1860-1941 finns ju hos Ancestry och dödsfall 1901-2013 (och snart från 1860) har ju Sveriges Släktforskarförbund tagit ansvar för. Men VIGSLAR är det ännu ingen som har förbarmat sig över, och dessa kan i många fall vara rejält svåra att hitta, särskilt om de äger rum på annan plats än i brudens hemförsamling - ja kanske t.o.m. i ett annat land. För att inte tala om resandesläkter och andra kringvandrande personer, gesäller och utländska köpmän. Hur underbart skulle det inte vara med ett heltäckande vigselregister för hela Norden. Heja på, My Heritage!   

b2ap3_thumbnail_vackert-brudpar-sele-hulda-rdstrm_190333158.jpg

Det var inte bara till Amerika de for, emigranterna som lämnade Sverige. Några av dem, och inte så få, valde att utvandra till Afrika. De flesta av dessa valde länderna i södra Afrika som resmål.

Det här har jag läst om i Christer Blomstrands bok "Afrikafararna" från 2008. Författaren är f d journalist, numera bosatt i Västervik men har tidigare bott och arbetat i södra Afrika under flera decennier. I onsdags var han föredragshållare hos oss i Tjust släktforskarförening och berättade om några av Afrikaemigranterna.

Hans bok handlar främst om den s k Forssmanska expeditionen, en grupp utvandrare som lämnade Kalmar i augusti 1863 och seglade till Durban i Sydafrika, under ledning av Oscar Alarik Forssman som redan bott i Sydafrika i 17 år. Nu ville han ha fler svenskar där nere och kom hem på besök för att få fler att emigrera. Och det gjorde de, runt 30 personer. Ett flertal efterlevande till dem finns kvar i Sydafrika.

Sedan tidigare känner jag till att några som emigrerade till södra Afrika kring förra sekelskiftet hade anknytning till Västervik, där jag bor. I Västervik finns ett sekelskifteshus som dominerar stadsbilden i centrum, ett hus som de flesta Västerviksbor vet att det heter Häggbladska huset. Det byggdes 1910 av en Afrikaemigrant som återvänt till Sverige. Han hette Emil Häggblad. Han var född 1867 i Själevad i Ångermanland och kom till Sydafrika 1895, alltså en lite mer sentida emigrant. Kanske var det äventyrslusta som fick honom att ge sig iväg, han hade tidigare varit till sjöss och även arbetat i Sydamerika.


Häggbladska huset i Västervik (i mitten). Foto: Mikael Karlsson.

I Sydafrika blev Emil Häggblad först ridande polis under oroligheter som föregick det senare Boerkriget. Sedan arbetade han i guldgruvor och blev en välbärgad man. Några gånger kom han hem till Europa på besök. Så småningom tröttnade han på att inte ha en egen familj och satte in en kontaktannons i svenska tidningar. Det ledde till äktenskap med Ida Ziemanns från Helsingborg, som tog båten ner till Sydafrika för att gifta sig med en man hon aldrig träffat tidigare. Men de fann sig till rätta med varandra och fick flera barn. När tredje barnet kommit till världen bestämde de sig för att återvänta till Sverige och kom då till Västervik där de så småningom byggde sig detta hus.


Detta är bara en av alla historier som kan berättas om Afrikafararna. Om Emil Häggblad har Åsa Frosterud-Jägerhorn skrivit i Västerviks museums årsbok "Tjustbygden" 2003.


Ett klipp från Tidning för Wenersborgs stad och län 1896-03-19, där Emil Häggblad nämns. Bild från Kungliga Bibliotekets webbplats.

Historikern Ingvar Flink har skrivit om Emil Häggblad och några andra Västerviksbor som begav sig till Sydafrika vid samma tid, i en artikel från 1999. Där skriver han bl a om den s k Jamesonräden och Jamesons armé, som nämns i tidningsklippet ovan.

Ett par andra intressanta emigrantöden berättade Christer Blomstrand om i onsdags, två män som kom från Vänersborg, nämligen Charles John Andersson och Axel Wilhelm Eriksson. För Vänersborgarna är de förstås kända, men ni andra kanske är lite nyfikna på dessa.

Charles John Andersson döptes till Carl Johan när han föddes 1828 i Norra Råda i Värmland. Hans far var den engelske björnjägaren Llewellyn Lloyd och hans mor hette Brita Kajsa Andersdotter. De var inte gifta och hon ska ha varit piga hos björnjägaren, som hade fyra andra barn med andra kvinnor. Charles växte upp i Vänersborg. Genom sin far kom han i kontakt med den engelske upptäcktsresanden Francis Galton och blev erbjuden att följa med på en expedition till Namibia. Målet var att hitta Ngamisjön i nuvarande Botswana. Galton gav upp efter ett par år men inte Charles. Hans far björnjägaren skickade då en assistent till sonen nere i Afrika, det var Axel Wilhelm Eriksson som också kom från Vänersborg. Bara ett år senare dog Charles under deras gemensamma resa och Axel begravde honom ute i bushen, det råkade bli några kilometer in i grannlandet Angola, och inte i Namibia som Axel trodde att de befann sig i. 2007 lokaliserade Christer Blomstrand och hans fru Lena Johansson Blomstrand graven.

Axel hade i alla fall blivit biten av Afrikabacillen och stannde kvar där till sin död 1901. Han gifte sig 1871 med en engelsk kvinna och fick flera barn som han skickade till Sverige där de fick gå i skola. Axel hade en boskapsfarm och var även storviltjägare.


Bilden till vänster visar Charles John Andersson, hans far björnjägaren Llewellyn Lloyd och Axel Eriksson. Bild från Digitalmuseum. Till höger Axel Erikssons grav i Sydafrika. Bild från Wikipedia.

Charles John Andersson samt försättsbladet till en av de böcker han skrev om sin tid i södra Afrika. Bilder från Wikipedia.

Charles Andersson skickade hem uppstoppade fåglar han skjutit i Afrika, bl a denna grönfotade sumphöna som han sköt 1856 och skickade till Göteborgs Museum. Bild från Digitalmuseum.

De här två är så kända så Charles och Axel kan ni läsa mer om på nätet. Följ länkarna längst ner.

Peter Johansson i Vänersborg har skrivit en bok om Axel Eriksson. Axel hade en bror som hette Reinhold och som också utvandrade till södra Afrika. Reinhold var gift med en kusin till Peter Johanssons mormors far.


Den här bilden tog jag i onsdags när Christer Blomstrand berättade för oss om Afrikafararna. Bilden han visar och som han berättar om föreställer Jacob Letterstedt och hans dotter Corinne i Paris.

Jacob Letterstedt är en av många svenskar som utvandrade till Sydafrika. I Kapstaden gifte han sig till en större gård och startade ett bryggeri där. Senare kom en annan svensk, Anders Olsson från Malmö, och köpte bryggeriet. Idag ingår det i världens näst största bryggeri, SAB (South African Brewery). Även Axel Eriksson var inblandad vid starten av bryggeriet, ihop med Anders Olsson. Letterstedt hette från början Lallerstedt (och lär vara släkt med kocken) och kom från Vallerstad utanför Mjölby där han föddes 1796. Att han utvandrade till Sydafrika berodde på att han var skuldsatt och flydde från sina långivare. I Sydafrika blev han mycket förmögen och betalade senare sina skulder.

Att svenskar fick upp ögonen för Sydafrika som invandringsland berodde till stor del på ävenstyrsböcker som spreds i stora upplagor, böcker skrivna av svenskar som redan befann sig där nere, bl a av Charles John Andersson. En av dessa böcker är hans bok "Resor och jagtäventyr" utgiven 1861, en bok som var mycket populär.

Läs mer om Afrikaemigranter, bl a den Forssmanska expeditionen, i min andra blogg.

Länkar och källor:

Christer Blomstrands webbplats om Afrikafararna. På startsidan finns längst upp till vänster ett foto på Axel Eriksson:
http://www.afrikafararna.nu/

Om Charles John Andersson:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Charles_Andersson
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=5795
http://www.vanersborgsmuseum.se/Vastarvet/Verksamheter/Vanersborgs-museum/Faktasidor/Charles-John-Andersson/

Om Axel Wilhelm Eriksson:
https://en.wikipedia.org/wiki/Axel_Wilhelm_Eriksson
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=15425
http://www.vanersborgsmuseum.se/Vastarvet/Verksamheter/Vanersborgs-museum/Utstallningar/Messaninen/Axel-Eriksson--Handelsfursten-av-Damaraland-/

Peter Johanssons bok om Axel Eriksson:
http://www.namibiana.de/de/the-trader-king-of-damaraland-axel-eriksson.html
http://www.svd.se/sparen-av-sverige-finns-fortfarande-i-namibia (här nämns också en bok om Charles John Andersson)

Om Anders Olsson och bryggeriet SAB:
https://en.wikipedia.org/wiki/South_African_Breweries

Om Jacob Letterstedt:
http://www.steyn.pro/genealogy/steyn/johannes/letterstedt.htm
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Letterstedt

I centrala Lund, alldeles invid centralstationen ligger Klosterkyrkan, en vacker 1300-talsbyggnad i rött tegel. Ursprungligen en del av nunneklostret Monasterium Sanctæ Mariæ et Sancti Petri Lundis revs de flesta av klosterbyggnaderna i samband med reformationen, men själva kyrkan fick stå kvar som sockenkyrka i den församling som kom att heta Sankt Peters Kloster. Under min livstid har jag passerat förbi denna kyrka tusentals gånger, men märkligt nog aldrig varit där inne – trots att min farfars farmors farfars mor Anna Olsdotter döptes i kyrkan den 18 december 1737.

b2ap3_thumbnail_IMG_3461.JPG

Häromdagen bestämde jag mig dock för att kika in, ett beslut jag inte ångrar. Där inne i det dunkla kyrkorummet rådde total tystnad, trots att kyrkan ständigt är omringad av bilar, bussar, tåg och jäktade studenter, och det var som att kliva rakt in i benediktinernunnornas vardag för hundratals år sedan. Medan jag sakta vandrade omkring där inne i kyrkorummet fick jag syn på en gammal gravsten i golvet, en klassisk 1600-talssten med änglar, hörnrundlar, bibelcitat och hela köret. Texten var fullt läsbar trots att stenen fört en hård kamp mot tidens tand, och när jag läste namnen blev det ännu ett genealogiskt glädjeskutt. Framför mig hade jag nämligen gravstenen till Jeppa Jönsson (död 1700), biskopens befallningsman som jag släktforskat en hel del kring. Familjens levnadsdata har dock blivit ganska knapphändig eftersom Lunds dödböcker börjar först 1703, och det enda jag kände till sedan tidigare var att bouppteckningen förrättades efter Jeppa Jönssons första hustru Catharina Eriksdotter den 11 maj 1693. Den illa åtgångna gravstenen i Klosterkyrkan gav dock nya uppgifter:

HER UNDER LIGGER BEGRAFUEN

DEN EHREBORNE OCH VELBETRODE

MAND JEPPE JÖNSON Hs HÖGHVYRDIGHETs

HER BISKOPPENS FULLMECHTIGE

SOM SL. AF THENNA VERLDENE AF

LED DEN                   MED

2. SINA FORDOM ÄLSKELIGE HUSTRUR

EHREBORNE GUDFRUHTIGE OCH DYGDE

SAMME MATRONER HUSTRU KARIN

ERICHs DOTER SOM SL. DÖDE DEN 20

NO[V]EMBER 1692 I HÄNNES ÅLDERs 56 ÅHR.

SAMT SOPHIA JÖNS DOTER SOM SL.

AFSOMNADE DEN                             

G[U]D F[Ö]RLÄNDE DEM MED ALLA CHRISTRO

GNE EN FRÖGDEFULL UPSTÅNDELSE PÅ

VÅRS HERRES JESUS CHRISTI TILKOMMELSES

DAGH.

Catharina Eriksdotters dödsdatum och ungefärliga födelseår – det är inte fy skam! Gravstenen väcker dock nya frågor. Att andra hustruns dödsdatum har uteslutits beror på att hon gifte om sig efter Jeppas död, men varför saknas hans dödsdatum? Glömde man att rista in dessa siffror, eller var det bara första hustrun som fick sitt vilorum under den ståtliga stenen i Klosterkyrkan? Ja, vissa frågor kommer kanske aldrig besvaras, men gravstenen är ändå ett bra exempel på släktforskningens märkliga förmåga att ge nya uppgifter när man tror att man inte kan hitta mer – inte sällan genom talande stenar!

b2ap3_thumbnail_IMG_3389.JPG

Förra veckans blogg slutade med uppgifter från ett par bouppteckningar 1932 och 1937, där följande arvingar räknades upp:

Avlidne broderns, förmannen Gustaf Sandgrens och hans hustru Maria Sandgrens barn; 

a/ Lydia Hawley , änka efter sjökapten Hawley

b/ Anna Kristina Sandgren

c/ Elin Maria Sandgren - alla bosatta i New York

En amerikansk gren, således. Detta torde väl innebära att Anders Gustaf Sandgren (*1854) måste ha emigrerat. Men när, varifrån, och vart? Under många år försökte jag hitta ledtrådar till hans uppehållsort i USA. Så även under min första amerikaresa, hösten 1972 Jag gick då så långt som till att ringa upp alla Sandgrenar jag kunde hitta i telefonkatalogerna och frågade dem som svarade om de möjligen var släkt med någon av alla mina saknade Sandgrenska släktingar, varav Anders Gustaf var en. Ingen framgång! 

Förr i världen producerade våra landsarkiv ibland personregister till kyrkoböcker och bouppteckningar. Särskilt duktiga på detta var man på landsarkivet i Göteborg, som jag ofta besökte. När ett nytt index släppts flockades vi forskare runt detta för att se om några av våra borttappade eller svårfångade släktingar möjligen kunde förekomma. På hösten 1979 lade jag märke till att ett husförhörsregister för Örgryte församling 1773-1890 hade tillkommit på registerhyllan. Jag kastade mig över detta och fick stora skälvan när följande notis dök upp inför mina häpna ögon:

Anders Gustaf Sandgren (*1854) AI : 23 sid 527

Husförhörslängderna gav följande information:

Sandgren, Anders Gustav, sadelmakare  *1854 10/3 Torbjörntorp +1899 31/5 Örgryte
h/ Maria Eleonora Johansson *1857 23/6 Gillberga 
[gifta 1885 26/4]
d/ Signe (hustruns uä) *1883 28/2 Göteborg/Domkyrkoförsamling – till USA 1898
d/ Lydia *1885 22/10 Göteborg/Kristine – till USA 1901
d/ Anna Kristina *1887 22/10 Göteborg/Kristine
d/ Elin (Ellen) Maria  *1898 23/9 Örgryte

fosterdotter/ Emma Augusta Magnhild Vahlström *1890 11/7 Göteborg/Haga – utflyttad 1899

Änkan och de två återstående döttrarna, Anna Kristina och Elin Maria, emigrerar till USA 1924.

b2ap3_thumbnail_Anders-Gustav-Sandgren-Gtborg-ca-1895.jpg

Sadelmakaren Anders Gustav Sandgren med hustrun Maria Eleonora samt döttrarna Lydia och Signe - stående - samt Emma (fosterdotter) och Anna - sittande. 

Anders Gustav hade således aldrig emigrerat - det var därför jag inte hade lyckats hitta honom over there. Däremot hade hustrun och alla fyra döttrarna gjort så. Alla var borta, som det verkade. Alla utom fosterdottern, Emma Vahlström, som jag kunde följa i kyrkoböckerna fram till hennes död 1974. Hon hade varit gift och hade tre barn. Jag kontaktade den yngste sonen, som kunde berätta att hans mor ofta talade om sina fostersystrar, som också var hennes kusiner, och att han förmodligen skulle kunna hitta en gammal adress till en av dem i moderns adressbok. Så skedde och några dagar senare rapporterade han att Anna och Elin Sandgren hade bott i en förstad till New York, som heter New Rochelle. 

b2ap3_thumbnail_2016-Vintage-Postcards-Huguenot-Street_New-Rochelle.jpg

Det var dags att ta hjälp av en lokal New York-forskare, som snabbt lyckades få fram dödsuppgifter för alla tre systrarna och för deras mor.

Mrs Maria Sandgren dog 1936 11/9 i New Rochelle, NY

Mrs Lillian (sic!) Hawley dog 1970 31/3 i New Rochelle, NY

Miss Anna Sandgren dog 1961 2/9 i New Rochelle, NY

Miss Elin Sandgren dog 1976 7/4 i New Rochelle, NY

b2ap3_thumbnail_Obituary-Maria-Sandgren_20160922-183028_1.jpg

Det hade också gått att hitta dödsrunor för Mrs Maria Sandgren och för dottern Miss Anna Sandgren. Den förra meddelade att hon var änka efter en Gustave Sandgren och att de sörjande var Mrs Lillian Hawley, Miss Anna Sandgren och Miss Elin Sandgren, alla bosatta i New Rochelle, Mrs Signe Whitmyre i Oakland, Kalifornien, samt en dotterson, John Hawley i New Rochella. I den senare notisen, den från 1961, namnges tre systrar, Mrs Signe Whitmyre, Mrs Lillian Hawley och Miss Elin Sandgren samt en systerson, John H Hawley.

Uppmanad av mig, besökte forskaren också adressen i New Rochelle, där Sandgrenarna hade bott, och fick tillfälle att intervjua några grannar, som hade känt familjen. Det rapporterades att Anna Sandgren led av diabetes och blev tvungen att amputera benen, samt att Elin Sandgren var en enstöring, som sällan eller aldrig syntes till utanför sitt hus. Grannarna hade hört talas om en systerson, som skulle ha tillhört United States Coast Guard, men vid tiden för Elins död kunde han inte lokaliseras.

b2ap3_thumbnail_Seal_of_the_United_States_Coast_Guard.svg-SMALL.png 

Vid genomläsningen av denna nya information ringde det en klocka. Jag sökte igenom mina anteckningar från mitt besök i New York 1972. Det verkar som om jag den 3/10 1972, då jag ringde runt till alla Sandgrenar i USA, faktiskt har talat med en Ellen Sandgren i New Rochelle. Hon berättade att hon var född Göteborg och att hennes far hette Gustav Sandgren. På den tiden hade jag dock inte hittat uppgifterna i Örgryte och insåg därför inte att detta var en dotter till den saknade Anders Gustaf, Isak Johan Sandgrens son, som i motsats till vad jag trott aldrig kom till Amerika … 

Isak Johan Sandgren hade åtta barn och nio barnbarn, men bara ett enda barnbarns barn; John H Hawley, Lydias son, från New Rochelle. Men var hitta honom? Lydia Sandgren hade således ändrat sitt förnamn till Lillian, och 1916 hade hon gift sig med den sex år yngre John Henry Hawley, en sjökapten från Rochester, New York, som under första världskriget hade varit officer i amerikanska flottan. Deras son, John Harry Hawley, föddes 1920 i New Rochelle. Strax därefter verkar John Henry ha lämnat familjen för att flytta till Palo Alto, Kalifornien, där han sedan avled redan 1927. Det var måhända denna dramatiska utveckling som fick Lydias mor och systrar att utvandra till USA 1924.

b2ap3_thumbnail_Lillian-and-John-skrpt.jpg

 Lydia (Lillian) Sandgren/Hawley (1885-1970) med sonen John Harry Hawley

Att hitta en John H Hawley någonstans i USA är inte det lättaste, men det fanns en ledtråd: Han skulle ju ha varit anställd vid US Coast Guard. Efter flera kontakter med amerikanska kustbevakningen, och med hjälp av deras personalavdelning, lyckades det mig till sist att få kontakt med rätt Mr Hawley. Jag skrev till honom och fick flera mycket trevliga och hjälpsamma brev tillbaka. Han hade flyttat hemifrån vid 16 års ålder, gjort karriär inom det militära, och därefter sällan återsett sin barndoms New Rochelle eller sin familj. Efter pensioneringen från kustbevakningen 1966, hade han och hans fru under fjorton år kryssat runt bland de Karibiska öarna för att 1984 för gott slå sig ner på en liten skärgårdsö nordväst om Seattle i staten Washington. Det var där jag år 1995 fick tillfälle att besöka dem.

b2ap3_thumbnail_john--gisela.jpg

John och Gisela Hawley, 1995

John H Hawley, Isak Johan Sandgrens enda barnbarns barn, avled 2002 i staden Coupeville, WA. Två söner hade han haft varav den äldre, John Bradford Hawley (1947-1974) tragiskt omkom i en flygplanskrasch i Mexiko. Den yngre sonen, Christopher Hawley, som också under många år levde i Västindien, bor numera även han i staten Washington. Han är gift men har inga barn. Så vitt jag kan se är han den ende nu levande ättlingen till Isak Johan Sandgren och Anna Britta Andersdotter.

b2ap3_thumbnail_Stephanie-and-Chris-Hawley-SMALL.jpg

Christopher Hawley med hustru – den siste av sin ”ätt” - Ultima Familia.

Eller …?

I juni 1768 gifte sig ett par som hette Anders Toresson och Helena Nilsdotter. De är mina anor på min mormors sida, sju generationer före mig. Anders var född den 19 december 1750 och Helena var född den 13 oktober 1751. De var alltså bara 17 och 16 år gamla när de gifte sig. Då fick kvinnor gifta sig vid 15 år men männen skulle vara minst 18 år gamla. Anders skulle ju fylla 18 år senare på året, så varför väntade de inte? Varför gifte de sig så tidigt? Och var det stor passion eller ett resonemangsparti? Det vet jag inte, men undrar.

Det uppenbara skälet hade ju varit om de skulle ha barn. Men äldste sonen Ivar föddes först i augusti 1771. Helena kan förstås ha varit gravid och fått missfall, det vet vi inte. Men i så fall fick hon det så tidigt i graviditeten att prästen inte noterat något dödfött barn i familjen.

De tog ut lysning redan den 1 november 1767, alltså när de båda två var 16 år gamla. Sedan dröjde det alltså sju månader innan de vigdes och då tänker jag att hade ett barn varit enda skälet till att de skulle gifta sig och Helena fått missfall under denna tid, då hade de ju kunnat ställa in bröllopet eller vänta med det. Var det stor passion i stället? Två förälskade tonåringar som fick som de ville? Eller var det ett resonemangsparti som föräldrarna kommit överens om? Jag tror mer på passion än resonemang, eftersom de gifter sig innan det egentligen är lagligt för mannen. Annars borde de väl ha väntat. Men kanske har jag fel.

Fick man gifta sig hur tidigt som helst förr i tiden? Ja, det varierar en hel del men det dröjde till 1734 innan någon åldersgräns fastslogs i lagen. Då bestämdes att kvinnan skulle vara minst 15 år och mannen minst 21 år för att gifta sig. Det var också då som kyrklig vigsel blev obligatorisk, tidigare hade det räckt med trolovning även om de flesta också vigdes. 1758 ändrades mannens ålder till 18 år, om han kunde försörja en familj. På 1840-talet höjdes den till 21 år. 1892 höjdes kvinnans ålder till 17 år och 1915 till 18 år. Från 1968 är det 18 år som gäller för båda, och från 2014 kan man inte längre få dispens från detta.

Den långa väntetiden från lysning till bröllop kan kanske ha att göra med att de fick skriva till kungen och be om tillstånd att gifta sig. Ni som är i min generation och äldre, ni har nog hört talas om att en förr fick "skriva till kungs" om en ville gifta sig före laglig ålder. Så var det in på 70-talet, tror jag, och hände ju lite då och då. I fallet med Anders och Helena finns ingen anteckning i vigselboken om något kungligt beslut. Kan prästen ha förbisett deras ålder?

De gifte sig i Ullared som var Helenas hemsocken men Anders kom från grannsocknen Gällared, från en av gårdarna i Stenstorp. Det är ungefär en halvmil emellan deras hem så det handlade inte om att slå ihop några gårdar. Kanske var den långa väntetiden en betänketid som deras föräldrar krävde?

Från Ullareds vigselbok. Ni ser att de tog ut lysning redan den 1 november 1767 och sedan väntade med vigseln till den 12 juni 1768. Bild: Ullared (N) CI:2 (1734-1797) Bild 127 / Sida 261, Arkiv Digital.

Det här sitter jag och tänker på efter att ha läst i kyrkböckerna om dem som levde före mig. Hur det egentligen var kommer jag aldrig att få veta. Jag inser också att jag vet för lite om deras värld, om mitten av 1700-talet, om deras livsvillkor, tro och tankar. Visste de t ex exakt hur gamla de var? Hade prästen koll på det? Ja, det tror jag. Visste Anders och Helena hur gammal man måste vara för att få gifta sig? Det kan vi nog anta, jag tänker mig att det var allmän kunskap även på denna tid eftersom det var en viktig åldersgräns.

Efter vigseln slog de sig ner i Helenas föräldrahem på gården i Mellangärde i Ullareds socken, så det var uppenbarligen inte ett giftermål som gick emot hennes föräldrars vilja trots att hon var så ung. Så småningom tog de över gården. Helenas far Nils Andersson dog där 1780 och hennes mor Inger Larsdotter några år senare. Dessa hade gift sig senare i livet, eller snarare med mer normal giftasålder, för de var 23 och 32 år när de gifte sig 1742.

Anders verkar ha varit en duglig bonde, trots sin ungdom. Från 1775 finns en karta hos Lantmäteriet, gjord då Anders sökt förmedling av gården. Det innebär att han vill minska skatten för att gården inte bär sig så bra och inte ger den avkastning som behövs för att klara av den ålagda skatten. Det var magra marker här. I kartans protokoll skriver länsstyrelsens representant David Liljenberg om Anders att han "försvarligen vidmakthållit husbyggnader samt gärdsgårdar, så ock efter ortens bruk med flit kultiverat hemmanets tillhörige åker- och ängsjord". 1775 levde ännu Helenas far men verkar alltså ha lämnat över till dottern och mågen. Till kartan finns en omfattande beskrivning av hemmanet, som de inte äger utan har åborätt till. Jag har aldrig varit där men jag måste åka dit och se hur det ser ut nu för tiden.

Kartan från 1775. Jag blir så lycklig över dessa vackra kartor. De är som konstverk. Källa: Lantmäteriet.

Utsnittet från kartan visar hur husen låg, troligen på ungefär samma plats som idag. Det verkar vara en för den tiden traditionell kringbyggd Hallandsgård. Nr 11 och 12 är kålgården, dvs trädgårdslanden där de odlade grönsaker och rovor. Källa: Lantmäteriet.

Från Ullareds första husförhörslängd 1784: Anders, Helena och barnen Ivar, Annika och Inger samt Helenas mor Inger. Bild: Ullared (N) AI:1 (1784-1794) Bild 4 / Sida 4, Arkiv Digital.

Trots sitt tidiga giftermål fick Anders och Helena inte ett långt äktenskap, för Anders dog i lunginflammation när han var 43 år gammal. De hade fått minst fem barn tillsammans. Äldste sonen Ivar var då död och troligen också dottern Annika. De barnen som överlevde sin far hette Nils, Inger och Johanna. Johanna var bara drygt ett år när hennes far dog. Det är Inger som är min ana.

Änkan Helena stannade kvar på gården och hade först två drängar till hjälp. 1796 gifte sig dottern Inger med Olof Torsson och bodde kvar på gården. Helena gifte inte om sig, så vitt jag vet. Hon var änka när hon dog 1812. Det tar jag också som ett tecken på romantik, att det var djup kärlek mellan makarna och att hon sedan inte kunde tänka sig någon annan man. Annars var det mycket vanligt, och nästan nödvändigt, för en änka med egen gård och flera barn att gifta om sig för att klara gården och försörjningen. Tyvärr saknas husförhörslängder mellan 1794 och 1811 så jag vet inte hur länge hon hade drängarna kvar. Sonen Nils var bara åtta år när hans far dog. Dottern Inger blev så småningom mormor till OS-guldmedaljörens far Carl Peter Mellander, som jag skrev om för några veckor sedan.

De här människorna bodde i mellersta Halland, som ni säkert vet eftersom förmodligen de flesta av er känner till Ullared.

Källa:
Barbro Nordlöf: Rättshistoria för släktforskare (2009)
Domboksforskning på http://www.domboksforskning.se/lagar/vigselaalder.htm

Släktforskning handlar om människor, väldigt många människor, och din uppgift som släktforskare är att binda samman dem, återskapa deras liv och finna så många uppgifter som möjligt om dem. Bland alla dessa människor finns dock en person som tyvärr alltför ofta hamnar i skymundan – och det är du, alltså släktforskaren själv. Det är inte utan grund som en amerikansk genealog lär ha yttrat att »many genealogists neglect telling their own stories, while in the midst of telling the stories about others», och handen på hjärtat – när du en dag lämnar jordelivet, hur många källor finns då bevarade som kan berätta din historia? Hur du var som person, vad du tänkte och gjorde, vilka dina drömmar var? Jag tror att alla släktforskare förbannar de förfäder som inte lämnat ett enda skrivet ord efter sig, bara en massa anonyma fotografier och frågetecken – så varför då göra samma misstag som de du förbannar? Nej, som släktforskare har du en plikt att bevara din egen historia – innan det är för sent.

Jag nämnde nyss anonyma fotografier, detta genealogiska gissel som plågat släktforskare i decennier. Plågan kommer växa sig större om även alla dina gamla barndomsbilder och semesterfoton möter samma öde som de mystiska fotografier förfäderna lämnat efter sig – så innan det är för sent, skriv på baksidan av varenda litet fotografi. Du vet att det där är mormors granne Svea, men om du låter den vetskapen dö med dig lär fotot hamna i glömskans land, kanske rentav på soptippen. Så skriv, snälla du, skriv namn och plats – och spara inte på uppgifterna! Både 70-talets polarider och 80-talets glansiga foton har gott om plats på baksidan.

b2ap3_thumbnail_Lindslkten---Karl-och-Hulda.jpg

När vi ändå har pennan i hand – skriv dagbok! Framtida anförvanters tacksamhet är inte det enda positiva med att du dagligen delar med dig av ditt liv, nej, det kan även vara terapeutiskt, en möjlighet att reflektera över livshändelser och förstå dig själv bättre. Sedan är det ju riktigt, riktigt kul att läsa sina gamla dagboksanteckningar och bli både nostalgisk och full i skratt. Själv började jag skriva dagbok som femtonåring, något jag fortsatt med i större eller mindre utsträckning genom livet. Under de fjorton år som passerat har det blivit många skildringar av dagshändelser, reflektioner, tankar och förhoppningar om förflutna och kommande levnadsdagar. Den 19 januari 2004 föll exempelvis snön över Helsingborg trots att väderprognosen hävdade motsatsen, den 14 oktober 2008 funderade jag kring stora förändringar och livsutveckling, den 4 juni 2012 beklagade jag människans dumhet och natten till den 8 september 2015 drömde jag en riktigt obehaglig mardröm om spöken. Det kan måhända kännas lite egocentriskt, men återigen – hade inte du uppskattat om någon av dina förfäder skrev dagbok?

b2ap3_thumbnail_IMG_1453.jpg

Vi behåller pennan i handen, och fortsätter skriva – memoarer. Genom åren har det skrivits otaliga memoarer, framförallt av mäktiga män som velat betona sin storhet eller försvara sin plats i samhällets topp. Sådana äreminnen kan dock bli både långrandiga och patetiska, men i grund och botten är memoarer hur intressanta som helst, ett ypperligt sätt att bevara sin egen historia. Tänk bara hur häftigt det hade varit om någon av dina förfäder efterlämnat memoarer! Själv är jag djupt tacksam över att min anfader Johan Carlberg (1794-1882) år 1875 tog sig tiden att nedteckna sina levnadsminnen, med en inledande skildring av hur han blir faderlös och växer upp hos sin morbror innan kriget kallar:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjö-kaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813-1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten.»

Om du tänker skriva dina egna memoarer – vänta inte! Med tiden blir dina minnen alltmer förvrängda och fragmenterade, så den bästa tiden att skildra din levnad i skrift är nu. Hur märkligt och pretentiöst det än känns skriver jag själv på mina memoarer, med framtida ättlingar och anförvanter i varm åtanke, och jag har till och med inspirerat min farfar till att nedteckna sina levnadsminnen. Efter min morfars död fann jag dessutom ett antal utkast till memoarer bland hans bevarade papper, med värmande skildringar av hur han träffade mormor i början av 50-talet – och hur de var så förälskade så att de struntade i att gå till jobbet utan badade och gick på bio istället. Dessa ögonblicksbilder från det förflutna hade för alltid gått förlorade om inte min morfar skrivit ner dem, så tack morfar! Tack för att du ville bevara en bit av din och mormors historia åt eftervärlden. Och till varje släktforskare där ute – släktforska, släktforska för allt vad ditt anteckningsblock eller dator är värd! Men glöm för all del inte dig själv, och din historia – för du är minst lika viktig som alla andra människor i släktträdet!

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160922-205616_1.jpg

Varen fruktsamma, föröken eder, och uppfyllen jorden.…

Vi släktforskare är väl medvetna om hur familjer tenderar att växa och expandera, så att en person född i början av 1800-talet ofta har hundratals, kanske t.o.m. tusentals nu levande ättlingar. Med tanke på att familjerna på den tiden ofta hade åtta, tio eller tolv barn, är detta inte någon överraskning. Det finns dock exempel på motsatsen, ständigt krympande släktgrenar, som för varje generation får färre och färre individer och som till sist dör ut. "Ultima Familia" var ett uttryck som brukade användas i stamtavlor över kungliga och adliga familjer, och som betyder; Den siste i raden, den som sluter sin ätt. Följande berättelse är ett exempel på detta. 

Isak Johan Sandgren föddes 1815 på Kroken, en gård som ligger i Karleby socken, öster om Falköping. Isak Johan började som en bonde, fortsatte som mjölnare för att senare blir färgare, därtill inspirerad av en äldre bror, färgerifabrikören Carl Gustaf Sandgren (1811-1883). År 1848 gifter sig Isak Johan med Anna Brita Andersdotter, som enligt husförhörslängderna var född i Uddevalla 1824. Att hitta hennes födelsenotis var en uppgift i sig, men den kunde slutligen bestämmas till den närliggande församlingen Bäve. Som nygifta bor Isak Johan och Anna Britta på Kroken, där de två första barn föds. År 1852 vistas de tillfälligt i Härlunda socken, där Isak Johans syster är bosatt. Där föds det tredje barnet. Från 1854 till 1860 finner vi dem i Torbjörntorps socken, där Isak Johan driver Balltorps kvarn och där ytterligare tre barn föds. Tillbaka på Kroken för en kort tid föds de två yngsta barnen, det sista 1865. Därefter bor familjen på Svansvik i Marums socken utanför Skara för att till sist landa i Valshalla i Kölingared, där makarna avlider, han 1890 och hon 1912.

b2ap3_thumbnail_Carl-Gustaf-Sandgren-1811-1883_20160918-181510_1.jpg

Det finns ingen bevarad bild på Isak Johan Sandgren, men däremot på hans storebror, fabrikören Carl Gustaf Sandgren (1810-1883). Måhända var bröderna lika?

Sammanfattningsvis således:

ISAK JOHAN SANDGREN

*1815 30/9   Kroken, Karleby (R) 

†1890 10/1   Valshalla, Kölingared (P)

∞ 1848 22/10 Slöta

ANNA BRITA ANDERSDOTTER

*1824 17/10  Espered, Bäve (O)

†1912 22/11  Valshalla, Kölingared 

Barn:

1  EVA CHRISTINA SANDGREN

    *1848 24/10  Kroken, Karleby

2  SVEN JOHAN SANDGREN

    *1851 19/2    Kroken, Karleby 

3  FRANS AUGUST SANDGREN

    *1852 18/12  Härlunda (R) †1855 1/7 Balltorps kvarn, Torbjörntorp (R)

4  ANDERS GUSTAF SANDGREN

     *1854 11/2   Balltorps kvarn, Torbjörntorp 

5  ANNA LOVISA SANDGREN

    *1856 21/4   Torbjörntorp †1877 14/7 Kölingared 

6  MARIA CHARLOTTA SANDGREN

    *1858 16/10  Torbjörntorp 

7  JOHAN FREDRIK SANDGREN

    *1862 31/8    Kroken, Karleby  †1864 July.27. Kroken, Karleby 

8  REGINA FREDRIKA SANDGREN

    *1865   7/7    Marum (R) 

b2ap3_thumbnail_Annas-brev.jpg

                   Snälla Kusin Johan 

Jag får önska dig en god fortsätning på det nya årett. Sedan får jag bedja dig om ursäkt för mitt långa dröjsmål med skrivning men det har alltid varit något förhinder så det har aldrig blivitt utav. Nu så skall jag hälsa dig så mycket hemifrån. Jag var hemma om nyår. De hade hälsa och måde väl. Jag kan hälsa dig ifrån Sven, han var hemma, och även Christin samt Lotta. Di bad hälsa till dig. Svenn bad att du skall skriv till honom, hann sade att det skulle vara roligt att få brev ifrån dig. Omm du skriver så är hans adräs S J Sandgren, Huqvarna, Jönköping. Från Gustav hade våra fått brev före jul. Han mår bra. Omm du skriver hem till dina föräldrar så hälsa dem ifrån mig. Nu får jag sluta för du kan hända inte kann läsa det somm jag har skrivitt för jag skriver så illa men du får väl stava dig fram. Nu skall du vara snäll och skriva till mig menn du kan hända är ond på mig för jag inte har svaratt dig, menn du får väl förlåta mig der för. Nu skall du vara snäll och hälsa barnen ifrån oss allesamman. Mån gott önskar din Kusin Anna

                                                                                   Anna Sandgren, Ettak,  Wättak

Av de få detaljerna i detta brev uppfattar vi att en bror och två systrar tydligen bodde ganska nära, så att de kunde komma hem till nyår, medan den andra brodern förefaller vara bosatt längre bort. Vi räknar också hem att syskonen går under namnen Sven, Christin, Lotta och Gustav.

Dags att försöka följa de olika grenarna. Eva Christina Sandgren arbetar på flera gårdar i Västergötland tills hon så småningom bosätter sig i Göteborg. Hon gifter sig sent, 1883, med Carl Johan Svantesson (1851-1921) men hinner få fyra barn, varav tre överlever . Christina dör 1929 i Göteborg . Hennes tre överlevande barn gifter sig aldrig och den sista, Helena Maria Svantesson, dör 1971 som den sista av sin gren. På sin ålders höst blev hon något av en kändis i Göteborg, en ”småfåglarnas vän” som varje dag matade sina flygande vänner från sin lilla vagn.

b2ap3_thumbnail_Smfglarnas-vn.jpg

Sven Johan Sandgren flyttade till Huskvarna nära Jönköping, och bodde där fram till sin död 1928. Även han gifte sig sent, 1894, med Aurore Augusta Ramstedt (1854-1937) och samma år föddes tvillingsönerna Sven Thorsten Sandgren (1894-1935), sjöman, och Thor Olof Sandgren (1894-1970), målare. Bägge sönerna förblev ogifta och barnlösa. Jag lyckades få kontakt med en socialarbetare, som mot slutet av hans liv hade varit Olof behjälplig. Hon skickade mig ett kuvert med ett fåtal fotografier och personliga dokument som hon hade tagit hand om. Jag var naturligtvis glad över att få dessa saker, men här var återigen en utdöd gren av Isak Johan Sandgrens familj.

b2ap3_thumbnail_Hakarp.jpg            

Sven Johan Sandgren, hustrun Aurore Augusta Ramstedt och deras tvillingsöner, Torsten och Olof Sandgren

Maria Charlotta Sandgren (1858-1932) och Regina Fredrika Sandgren (1865-1937) arbetade båda som hushållerskor och hembiträden. De gifte sig aldrig och i bouppteckningarna efter dem anges givetvis Eva Christinas och Sven Johans barn som arvingar, men också; 

Aha! Här har vi tydligen en amerikansk gren av den Sandgrenska släkten. Finns det trots allt en grön kvist i USA på denna i övrigt torra gren?

Fortsättning följer …

Igår kom hösten till oss, och sommaren kanske är förbi nu. Bra, tycker jag, som gillar hösten. Klar och sval luft, svamp och lingon i skogen och äpplena mognar. Kanske blir det lite tid för släktforskning också.

Sommaren försvann i ett nafs, som vanligt. I början av augusti tog jag en semestervecka och hälsade på min gamle far på västkusten. Det blev en vecka med släktforskning också, men inte i arkiven utan ute i skogen och i möten med släktingar. Fantastiskt roligt, ska ni veta.

Min pappa fyllde 90 en vecka senare och jag hade inte väntat mig att han skulle orka följa med så mycket som han gjorde. Vi gjorde släktutflykter varje dag, mer eller mindre planerade, och han hängde med och tyckte det var så roligt, trots lite ålderdomskrämpor. När jag åkte hem efter en vecka var han trött, men mycket nöjd.

Aldrig har jag lärt mig så mycket om släkten som under denna vecka! Inte minst vid möten med mer avlägsna släktingar som jag inte träffar så ofta. Bland andra ett par kusiner till min mamma (som inte lever längre), släktingar som jag inte kan minnas att jag någonsin mött tidigare. Men de är lika intresserade av släkthistorien som jag, och tillsammans kan våra pusselbitar ge en rikare bild av släktens gemensamma historia.

En av dagarna hade jag bokat tid med hembygdsföreningens ordförande i Askome socken. Han hade lovat att visa mig platsen för en ödegård där min släkt på morfars sida bodde på 1600- och 1700-talet, plus ett par gårdar dit de kom senare. Min moster följde med på utflykten tillsammans med pappa.

Vi började med att leta upp Bökås långt inne i skogen högt uppe på ett berg. Gården övergavs i slutet av 1800-talet. Idag är de gamla husruinerna överväxta men synliga. Det var verkligen en kick att se var de bott, de som levde för 300 år sedan och som jag härstammar från. Det är sådan skillnad att ha sett en plats med egna ögon mot att bara ha läst om den i kyrkböckerna. Jag är så tacksam för denna guidning, på egen hand hade vi nog aldrig hittat dit.

Vi stannade också vid gården Myckilt, där min släkt också bott för länge sedan. Myckilt var granngård till Bökås och en anfader född på Bökås flyttade till Myckilt. Idag ligger ruinerna efter huset de bodde i inne skogen vid sidan om vägen. Vi såg lämningar efter både huslängor och gamla gärdsgårdar, till stor del intakta. Det var häftigt att upptäcka och se spåren efter dem.

Ruinerna efter förfädernas gård Myckilt låg och väntade på oss inne i skogen.


Djupt inne i skogen låg Bökås och den sista halvkilometern fick vi gå. Min far följde med så långt han orkade.

En dag besökte vi Sundhult, en släktgård i min mors släkt som jag bloggat om tidigare. Gården ligger i Gunnarps socken norr om Ullared i Halland. Hit kom min släkt 1698, eller kanske redan under dansktiden före 1658. Men sedan 1698 är den i vår släkt, och ägs idag av en tremänning och hennes familj. Jag har varit där ett par gånger tidigare sedan jag började släktforska men den här gången tog vi oss tid att gå igenom gamla dokument som hör till gården.


Sundhult i Gunnarps socken.

Därefter körde vi till min mammas kusin Allan i grannsocknen Gällared. Målet var också att se Huslyckan, som förr var ett torp, där min mormor föddes 1904. De första i vår släkt på torpet var min mormors farmor Anna Brita Mattiasdotter och farfar Johannes Torsson. Om besöket där bloggade jag för några veckor sedan. På vägen hem från min far stannade jag vid Gällareds kyrka och hittade deras grav på kyrkogården. Huslyckan ägs idag av Allans son med familj, som alltså är sjätte generationen där, om jag räknat rätt.


Min mormors farmor och farfar Anna Brita Mattiasdotter och Johannes Torsson och deras grav på Gällareds kyrkogård.

Nästa dag hade jag stämt träff med en DNA-träff. I början av sommaren fick jag matchning på FTDna med en släktforskare som visade sig vara min tremänning. Hon är barnbarn till min farmors syster, hennes och min far är kusiner och han gladde sig åt att träffa sitt kusinbarn. Vi tog med henne till den gård där hennes och min farmor (och min pappa) växte upp i Rolfstorps socken och där min faster och min kusin med familj nu bor. Så roligt det var att träffas, det tyckte också min pappa och min faster. Den eftermiddagen gick snabbt. Vi såg oss omkring och gick igenom gamla fotoalbum.


Släktgården Knalla på ett foto från mitten av 1900-talet i min fasters album. Fotot är taget från den bortre sidan av gården och visar uthusen.


De gamla husen är så välhållna och det är så fint på släktgården. Det här huset är det mittersta på bilden ovanför.

På väg till ett släktbesök stannade vi vid Ätraforsdammen och min moster visade mig den lilla markbit från morfars hem som finns kvar ovanför vattenlinjen. Gården i Gällsås i Okome socken där han föddes 1893 dränktes under vattnet när Ätraforsdammen blev anlagd i början av 1900-talet. Morfar, hans föräldrar och en syster flyttade till en äldre bror som köpt en gård lite längre bort i byn. Dammen ligger på gränsen mellan Okome och Askome socknar.


Det här är den återstånde biten mark från morfars föräldrahem, några meter upp från Ätraforsdammens vatten.


Gården som morfars storebror köpt i Gällsås var nästa mål och den ägs idag av ett par kusiner till min mamma. Den ene av kusinerna träffade vi där, delade släktinformation och tittade på gamla fotografier. Där fick jag också se ett litet skåp, troligen gjort av min mormors farfars far eller farfar. I den släktgrenen var de duktiga snickare.


Hit till storebrors gård i Gällsås fick morfar flytta när hemmet las under vatten. Då var huset annorlunda, det hade halmtak och låg några meter längre bort.

En dag tog pappa och jag en tur bort till det hus där vi bodde när jag föddes. Det ligger i Sibbarps socken och heter Sörlunda. Ett gammalt torp som nog inte var i toppskick när vi kom dit i början av 50-talet. Min far byggde om och moderniserade en del, men det var fortfarande vatten från en brunn på gården när jag var liten. Vi bodde där till 1958 och jag har bara fragmentariska minnen av det. Idag är det en tysk familj som äger det, och vi pratades vid en stund. Det var roligt att se, även om det växt igen mycket kring huset mot när vi bodde där. Där mamma odlade morötter och potatis är det skog nu.


Här bodde jag mina första år i livet.

Med det här blogginlägget vill jag bara inspirera er andra släktforskare att ge er ut och leta upp spåren efter platser där släkten bott och ta kontakt med släktingar som kan berätta om det du inte vet.

Ett stort tack till alla släktingar och andra som tog emot mig och pappa och berättade så mycket!

För länge sedan levde en man vid namn Sven Svensson (död 1806), bosatt i Bjärshögs socken strax utanför Malmö. Till yrket var han skräddare, men under en period även båtsman och erhöll då efternamnet Brun. Han fick flera barn, och den yngste av dem var Per (1766-1829) som till skillnad från fadern varken blev båtsman eller skräddare utan smed. Antagligen var det under sin gesälltid som han antog namnet Beckström, ett släktnamn som överlevt till dags dato, om än med den moderniserade stavningen Bäckström. Han blev far till sex barn, men det var endast sonen Nils (1805-1853) som förde smedyrket, och därmed namnet Beckström, vidare – de övriga barnen kallade sig Persson eller Persdotter.

b2ap3_thumbnail_Bckstrm-Lars-N.jpg

Lars Bäckström (1841-1909), smedmästare i Malmö (foto i privat ägo).

Nils Beckström blev så småningom far till sju barn. Sönerna Per (1837-1912), Lars (1841-1909) och Jöns (1851-1872) förde vidare både smedyrket och släktnamnet Bäckström, mellanbrodern Pål (1844-1913) blev lantbrukare i Mölleberga socken och kallade sig därför Nilsson, medan sonen Anders (1848-1933) tog namnet Bergkvist. Detta skedde under hans gesälltid, och kanske för att särskilja sig från sina smidande bröder. Brodern Pål Nilssons barn kallade sig för övrigt Pålsson, men en av hans söner tog släktnamnet Norén.

Både Per och Lars fick söner som förde släktnamnet Bäckström vidare, men Anders Bergkvists gren – som ju redan bytt släktnamn en gång – fortsatte bytena. Av hans fem söner och fyra döttrar använde de senare stavningen Bergqvist medan minstingen Erik (1892-1963) konsekvent stavade namnet Bergquist med u, och två av sönerna bytte helt efternamn. Man kan åtminstone ana det ursprungliga släktnamnet då sonen Algot Bergkvist (1889-1953) tog namnet Bergée som flaggjunkare i Östersund, men att Johan Bergkvist (1874-1956) tog namnet Kaénevoff blir mer oväntat. En förklaring är att han under sin värnplikt lär ha inspirerats av ett hundskall (av latinets cane, »hund», och »voff»), något som låter rimligt med tanke på att ättlingarna sedermera använt stavningen Kanewoff. I unga år blev Johan för övrigt far till en utomäktenskaplig son, som tog sin mors släktnamn Rundström.

b2ap3_thumbnail_667.JPG

Smedmästaren Per Bäckströms (1837-1912) gravsten på Bara kyrkogård.

Sex generationer på raka manslinjen med åtta olika släktnamn, varav flera med skiftande stavningsvarianter. Som släktforskare vill man ju gärna tro (eller snarare hoppas?) att släktnamn är statiska, men faktum är att de ofta är föränderliga. När man följer en släkt finner man otaliga namnbyten, för genom livet mötte förfäderna många tillfällen att byta eller anta ett släktnamn – om man blev hantverkare eller borgare, soldat eller ryttare, student eller klockare, kronolänsman eller präst, adlades, förlorade sitt adelskap, var född utom äktenskapet, eller helt enkelt bara kände för att bära ett (nytt) släktnamn. Den sistnämnda varianten ökade lavinartat under 1900-talet och fram till våra dagar, och oavsett anledning kan det krångla till släktforskningen. Själv skulle jag hetat Hansson om inte min farfar bytt efternamn till Gunshaga 1961, och om farmors bror Bosse fått några barn hade kanske det fantasifulla Björlebo fått leva vidare – ett släktnamn han tog istället för det mindre fantasifulla Larsson. Om vi vänder på det skulle min mormors flicknamn varit Silvius, om inte hennes västgötske farfars farfars farfar Nicolaus Silvius (ca. 1697-1759) hade gått från regementspipare till bonde under namnet Claus Mårtensson. Liknande exempel finns säkerligen i de flesta släkter, och är något man måste ha i åtanke när man släktforskar – alla dessa föränderliga släktnamn.

Det händer ibland att hustrun och jag helt oförhappandes stöter ihop, kanske ute på stan eller i något kulturellt sammanhang. Först tittar vi häpet på varandra, varefter hustrun något burdust brukar ställa frågan: Vad gör du här? I detta läge tittar jag henne alltid djupt i ögonen och säger med en röst fylld av stämvibrato: Jag är så glad att vi äntligen börjat hitta tillbaka till varandra. Ibland berättas i Uppdrag granskning om en eller annan korrupt politiker eller arrogant finanshaj som torskar dit. Då ler jag, höjer ett pekfinger och säger: Häri kan vi ana Guds finger. Eller när det mesta gått åt pipsvängen och man sitter och slickar sina sår. Då kan det hända att jag salvelsefullt klämmer i med: Räkna de lyckliga stunderna blott.

b2ap3_thumbnail_Rkna.jpg

Ja, ni förstår hur det är fatt. Jag älskar klichéer, särskilt de som låter lite patetiska eller är fyllda av känslopjunk. För länge sedan utnötta repliker från filmer eller berömda romaner kan få nytt liv i de mest oväntade sammanhang, liksom gamla schlagertexter och reklamsnuttar. Allt kan återanvändas. Det tråkiga är bara, att ju äldre man blir, desto färre är det som känner igen citaten och förstår att man försöker vara rolig och vitter. Ungdomen har sina egna referenser och allusioner, som för det mesta lämnar mig och mina jämnåriga utanför.

På liknande sätt är det givetvis med texterna i våra gamla kyrkoböcker och andra urkunder. Mycket av det som står där, särskilt bland kommentarerna i husförhörslängderna eller bland nekrologerna i dödböckerna, får sägas vara tidsbundet och kan knappast förstås rakt upp och ned.

Ärbar och dygdädel kan det t.ex. stå i en vigselbok. Vad menas? Synonymordboken föreslår:anständig,  dygdig, hederlig, sedesam, tuktig, kysk, präktig, sedlig. Ett gott betyg således, men stämde det alltid på de rodnande 1700-talsbrudarna? Knappast! Orden hade för länge sedan övergått till att bli klichéer, något som det förväntades av prästen att han plitade dit. Manhaftig kan det ibland stå om brudgummen, ett ord som idag mest används om kvinnor, och då med en negativ klang. Synonymerna till detta begrepp tycks vara: karlaktig, manlig, kavat, karsk, beslutsam.

För att inte tala om alla vackra ord i våra dödböcker om gudfruktighet, redbarhet, rättrådighet och ett Christeligt lefverne. Ingen medmänniska blir ju som bekant så god och hedervärd som strax efter sitt frånfälle. Som kyrkomusiker har jag nu under 40 år spelat på mer än 2000 begravningar, och det händer faktiskt fortfarande att folk får för sig att säga några väl valda vid kistan. Det är då man tar till klyschor om vänfasthet, det fasta handslaget och glimten i ögonvrån. En del begravningstalare kan t.o.m. bli en smula filosofiska, citerande ”psalmistens” ord: En liten tid vid leva här, med mycken möda och stort besvär…

Intressant, men också lite sorgligt, kan det bli de gånger prästen är allt för frispråkig och frilansar i husförhörslängdens kommentarfält. Säkert har ni flera gånger sett omdömet ”idiot”, som var den vedertagna beskrivningen av epileptiker, de som led av fallandesjuka. ”Fånig” är ett annat omdöme, som ger utrymme för spekulationer. Menade man med detta förklenande ord någon form av förståndshandikapp eller räckte det måhända med avvikande beteende? Bokstavsbarn t.ex.

På sina håll hittar man ibland dödböcker som försetts med utförliga biografier av de avlidna. Detta är naturligtvis en guldgruva och en riktig bonus för den tacksamme släktforskaren. Själv råkar jag härstamma från Osby i nordöstra Skåne, en socken med osedvanligt goda och utförliga kyrkoböcker, som dessutom startar redan 1646. En dödsnotis där [1784] kan se ut så på följande sätt:

b2ap3_thumbnail_Osby-db.JPG

Trots utförligheten anar man här en sorts kliché eller förlaga. Vissa uppgifter skulle vara med och helst i en viss ordning. Texten i just denna dödsnotis lyder så:

Dom. Rogate den 16 Maji begrofs gifte gårdmannen Pehr Clemmetsson från Holmö. Född derstädes 1726 den 3 Junii, fadren Clemmet Pehrsson, modren Toa Jonsdotter. Han hade enfaldig kunskap i sin Christendom. Ingick 1754 i äcktenskap med sin efterlefwande maka Karna Pehrsdotter, aflat 3ne barn, 1 son och 2ne döttrar, hvaraf en dotter qwarlefver. Dess lefverne stilla och anständigt. Sjuknade den 30 sistl April af Bröstfeber, och afsomnade den 6 Maji. 58 åhr gl. Del. p. 78.

Lycklig den som träffar på en sådan noggrannhet och detaljrikedom i de gamla urkunderna.

De som verkligen har att väga sina ord på guldvåg är givetvis präster, pastorer och andra begravningsförrättare. Vad kan man säga och vad bör man utelämna? Alla människor har ju inte varit Guds bästa barn, men på en begravning är det naturligtvis på alla sätt lämpligt att lyfta fram de goda egenskaperna. Samtidigt får man inte överdriva allt för grovt, då klingar det falskt och hymlande. Jag minns en begravning för nu ganska många år sedan. Den avlidna, vi kan kalla henne Bertha, hade levt sitt liv därhemma på gården och syntes inte så ofta till. Maken hade passat henne de sista åren, och så dog hon, närmare 90 år gammal. Prästen höll ett lysande griftetal, där Berthas liv målades med palettens ljusaste färger och där begravningsgästerna fick fullt klar för sig vilken god och på alla sätt helgjuten människa hon hade varit. Efter begravningen stod jag och småpratade lite med kyrkovaktmästaren och påtalade hur skicklig prästen hade varit på att lyfta fram allt det positiva med Bertha. Vaktmästaren tittade på mig, gjorde en liten grimas och yttrade:

Jo, särskilt när man vet hur gnällig och besvärlig hon egentligen var!      

b2ap3_thumbnail_rid.jpg 

Nu ska ni få ett litet tips på en intressant bok. Den hjälper dig knappast med själva släktforskningen men kan ge dig ny kunskap som hjälper dig att förstå dina sedan länge döda släktingars livsvillkor.

Boken heter "Det svenska jordbrukets historia". Huvudredaktör är Janken Myrdal, professor i agrarhistoria. Boken är utgiven i fem band 1998-2001, ett gediget verk. Men du behöver inte ta dig till biblioteket eller bokhandeln för att läsa den, det kan du göra på nätet. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien har skannat in samtliga band och gjort dem fritt tillgängliga för alla. Det tycker jag är ett bra sätt att sprida kunskap om vår historia.

För dig som släktforskar är nog band 3 och 4 de mest intressanta, för de rör den tid som de flesta av oss håller oss till i vår släktforskning, 1700- och 1800-talen. I och med att de är gjorda som pdf-filer kan du ladda ner dem.

Här läser jag om hur viktig kreatursskötseln var i Halland på 1700-talet, där mina egna förfäder bodde. På andra håll var spannmålsodlingen viktigare. Det handlar både om regionala skillnader i landet och olika jordbruksmetoder, om ägarförhållanden och torparnas villkor, om statare och backstugusittare, och så klart om skiftesreformerna.

Jag tycker att sådant här är jätteintressant att läsa. Ännu har jag bara läst några kapitel, men känt att här finns mycket mer att hämta för mig för att kunna förstå dem som levt före mig och brukat jorden. 80-90 procent av oss som släktforskar, kanske mer, kommer från torpare och bönder som är en del av denna agrara historia.

Kreaturen var viktiga i det halländska jordbruket. De här korna och mjölkerskorna fanns i Mangskog i Värmland för mer än hundra år sedan. Bild från Nordiska museet.

Slåtterkarlar i Slätaby i Torsås, fotograferade den 5 juli 1904 av Johan Emanuel Thorin från Åtvidaberg.


Statarhustrur som var mjölkerskor på Julita gård i Sörmland omkring 1910. Bild från Nordiska museet.

Inspirerad av bloggarkollegan Chris berättelse häromdagen om borttappade emigranter, kom jag att tänka på ett mycket tidigt "fall", som jag som 20-åring åtog mig att försöka lösa. Hösten 1972 tillbringade jag i USA, flygluffandes från öst till väst och syd till nord. Bland annat besökte jag Minnesota och fick lära känna en oerhört dynamisk och karismatisk predikant, Clifford R Anderson, från Cokato. Clifford och hans fru Violet hade ingått äktenskap 1922, när de båda var 16, och kom att förbli gifta i oerhörda 72 år. De var båda till 100% svenskar och Cliffords mor stammade från trakten runt Falköping, släkten CARLBLOM från Karleby. Båda talade utmärkt svenska med gamla ord och vändningar. Födda 1905, var språket därhemma och bland grannar svenska, ännu långt in på 1920-talet.

b2ap3_thumbnail_Clifford-and-Violet-Andeson.jpg

Rev. Clifford R Anderson och hans hustru Violet, Minnesota, 1974

Vid en i hast sammankallad släktträff, fick jag tillfälle att berätta om släkten Carlbloms ursprung och spännande kontakter med Minnesota, Estland och St Petersburg - ett föredrag som jag förra året fick tillfälle att reprisera för deras fem barn i åldrarna 71 till 93, nu ackompanjerat av ett modernt bildspel. Familjen hade emellertid också andra svenska förfäder, bland annat i Älvsborgs län, i Dalarna och i södra Sverige, och Clifford bad mig 1972 att försöka hitta mer uppgifter om dessa. Särskilt då om den mystiske anfadern, JOHN BROWN i Stockholm, Minnesota.

b2ap3_thumbnail_Stockholm-MN.jpg

John Brown, minns jag att jag reflekterade, det låter inte särskilt svenskt. Är du säker på att han inte var engelsman eller något sådant. Alldeles säker, svarade Clifford. Han var aktiv medlem i den svenska lutherska församlingen i Stockholm, MN, och ligger begravd på kyrkogården där. Flera av hans familjemedlemmar blev för övrigt mördade av indianerna! Hmmm.... Vet du när och var han var född? Nej, det är just detta. Bara på ett ungefär, 1825 eller så. Hans fru var många år äldre och så hade de tre barn med sig när de kom till Amerika i mitten av 1850-talet.

Inte mycket att gå på således. Men det fanns andra ledtrådar. Barnen. Deras födelsedatum var kända, åtminstone sonen Per: född 1854 17/6 - någonstans i Sverige. Den utmärkta EMIBAS-skivan (numera inhyst hos Emiweb), som i ett slag skulle ha kunnat lösa fallet, existerade naturligtvis inte vid denna tid och de amerikanska folkräkningarna gav inga som helst ledtrådar. Men det kunde finnas en annan möjlig källa: De svensk-amerikanska kyrkoböckerna på Emigrantinstitutet i Växjö, mikrofilmade av Lennart Setterdahl. Jag reste dit och begärde fram rullarna för Stockholm Lutheran Church. Efter lite bläddrande i Membership Rolls, en sorts husförhörslängder, hittade jag så småningom familjen John Brown, inklusive sonen Per med ovanstående födelsedatum. Och var kom de då ifrån; MJÄLLBY i Blekinge. Raskt iväg till Landsarkivet i Lund och fram med flyttnings- och husförhörslängder för denna socken. Någon JOHN BROWN stod givetvis inte att finna, men väl följande familj:

b2ap3_thumbnail_Drabant.JPG

John Brown hette alltså egentligen BENGT ÅKESSON - dessutom med tillnamnet DRABANT eftersom han var båtsman. Och där står det ju, hur prydligt som helst: Utflyttade till För. Staterna 1854, uppenbarligen med en nyfödd liten gosse, Per, på armen. Här graven vid kyrkan i Stockholm, MN: 

b2ap3_thumbnail_John-Brown-grave.jpg

I den bästa av alla världar hade ingressbilden till dagens blogg föreställt Bengt Åkesson/John Brown, men så icke. Den fina gamla Daguerrotypen avbildar i stället den mycket kände abolitionisten John Brown 1800-1859, som kämpade mot det amerikanska slaveriet och som insåg att denna kamp endast kunde vinnas på slagfältet. 1859 startade han en frigörelsekamp bland de svarta slavarna i Harpers Ferry, Virginia, som elektrifierade nationen. Han tillfångatogs snart och dömdes för förräderi mot staten Virginia, mord på fem vita män och för uppvigling till döden genom hängning. Man kan nog påstå att detta var gnistan som fick igång det amerikanska inbördeskriget året därpå. Hans namn är dock mest känt för den visa, som glorifierar han minne:

John Brown's body lies a-mouldering in the grave, His soul's marching on.

Glory, Glory, Halleluja ...

He's gone to be a soldier in the army of the Lord, His soul is marching on.

Den käcka melodin har fått beledsaga många olika dikter, bl.a. den högtidliga: The Battle Hymn of the Republic, men också de burleska svenska sångerna Halta Lotta's krog och Karl den Tolfte hade hundratusen man.

Men det finns en namne till: John Brown 1826-1883, den skotske betjänten på slottet Balmoral, som efter Prins Alberts död blev Drottning Victorias tröstare, följeslagare och möjligen också älskare. Victoria var så tacksam för hans tjänster (och hans beteende mot henne, som var mycket mindre formellt än hennes andra tjänares) att hon belönade honom med medaljer och lät göra porträtt och statyer av honom. Efter hans död bad Victoria att minnessaker från både Albert och John Brown skulle läggas i hennes kista, en önskan som förfärade hennes familj, som intensivt ogillade Brown.

b2ap3_thumbnail_John-Brown-QV.jpg

John Brown, Drottning Victoria's Skotske ghillie och trogne tjänare

Ps: För den som vill veta mer om John Brown och Drottning Victoria kan jag varmt rekommendera filmen Her Majesty Mrs. Brown från 1997 med Judi Dench och Billy Connolly i huvudrollerna. Se den!

b2ap3_thumbnail_Mrs-Brown.jpg

JOHN BROWN - WHERE ARE YOU?  

(English version) 

Inspired by blogging colleague Chris's story the other day about hard-to-find immigrants, I was reminded of an early "case",  handed to me when I was 20. The fall of 1972 finds me in the US, travelling from east to west and south to north on a student air pass. Among other places, I visited Minnesota and got to know an extremely dynamic and charismatic preacher, the Rev. Clifford R Anderson (1905-1999) from Cokato, MN. Clifford and his wife Violet (1905-1994) had married in 1922, when they were both 16, and were to remain married for an unbelievable 72 years. Although all four of their parents were born in the US, they were both of 100% Swedish stock and spoke excellent Swedish with old words and phrases now largely forgotten in Sweden. Swedish was the language spoken  at home and among neighbors well into the 1920s. Clifford's mother descended from Karleby parish near Falköping, the CARLBLOM family.

Rev. Clifford R Anderson and his wife Violet, Minnesota, 1974.

A family reunion was hastily organized and I gave an impromptu talk about the Carlblom family and its exciting contacts not only with Minnesota but also with Finland, Estonia and St. Petersburg. Last year, 43 years after the first attempt, I was given the opportunity to give this talk again, now as a slide show and with more information and new findings, to Clifford and Violet’s  five children, ages 71 to 93. The Andersons also had ancestors in other parts of Sweden, and Clifford asked me back in 1972 to try and find more information about them, especially concerning the elusive John Brown of Stockholm, Minnesota.

b2ap3_thumbnail_Stockholm-MN.jpg

John Brown, I remember reflecting, that does not sound very Swedish. Are you sure he was not an Englishman or something. Quite certain, said Clifford, John was a charter member of the Swedish Lutheran church in Stockholm, MN, and is buried in the cemetery there. Several of his family members were by the way killed by the Indians, just like in the novel The Emigrants by Wilhelm Moberg!  Hmmm .... Do you know when and where he was born? No, it is just that. Maybe around 1825 or so. His wife was many years older and they already had three children when they came to America in the mid-1850s.

Not much to go on, but there were other clues. The children. Their dates of birth were known, at least for the son Per, born on June 17^th 1854 - somewhere in Sweden. The excellent emigration database Emibas, which at a stroke would have been able to solve the case, did of course not exist back in 1972 and the available US census records gave no new clues whatsoever. But there might be another possible source: The Swedish-American church records on microfilm housed at the Emigrant Institute in Växjö. I of course went there and asked for the Stockholm Lutheran Church rolls. After cruising the  Membership Rolls for some time, I eventually found the John Brown family, including a son Per with the above date of birth. And where did they come from? MJÄLLBY in the province of Blekinge. Quickly off to the Regional Archives at Lund and in with the parish registers of that parish. No JOHN BROWN to be found, obviously, but the following family looked more than promising:

b2ap3_thumbnail_Drabant.JPG

John Brown’s real name was actually BENGT ÅKESSON - in addition to which he had the name DRABANT because he was boatswain, a coastal soldier. In one of the columns, the following text had been added:  Emigrated to the United States in 1854. Apparently they travelled with their infant son, Per, who had been born only weeks before. Here is a picture of John Brown's grave marker at the Stockholm, MN, cemetery.

b2ap3_thumbnail_John-Brown-grave.jpg

Wouldn’t it have been great if I had been able to show a picture of the Minnesota John Brown, but in the absence of such a treat, you will have to make do with a picture of his namesake, the famous abolitionist and warrior JOHN BROWN (1800-1859). The old daguerreotype image above shows the man who fought against slavery, and who realized that this fight could only be won on the battlefield. In 1859 he started a liberation struggle among the black slaves in Harpers Ferry, Virginia, which electrified the nation. He was soon captured and convicted of treason against the Commonwealth of Virginia for the murder of five white men and for exciting a rebellion to death by hanging. One might argue that this was the spark that started the American Civil War the following year. His name, however, is best known for the song that glorifies his memory:

John Brown's body lies a-mouldering in the grave, His soul's marching on. 

He's gone to be a soldier in the army of the Lord, His soul is marching on.

Glory, Glory, Halleluja ...

The perky melody has accompanied many a poem and folksong, including the solemn: The Battle Hymn of the Republic, but also several burlesque Swedish songs, well-known to every Swede. 

But there is yet another namesake: JOHN BROWN (1826-1883), the Scottish servant at Balmoral Castle in Scotland who, after Prince Albert's death, was Queen Victoria's comforter, companion and possibly lover. Victoria was so grateful for his services (and his behavior towards her, which was much less formal than what her other servants could allow themselves) that she rewarded him with medals and had portraits and statues of him made. After his death, Victoria ordered that memorabilia from both Prince Albert and John Brown would be placed in her coffin, a wish that horrified her family, who disliked Brown intensely.

John Brown, Queen Victoria's Scottish ghillie and faithful servant

PS: For those who want to know more about John Brown and Queen Victoria, I warmly recommend the motion picture Her Majesty Mrs. Brown from 1997, with Dame Judi Dench and Billy Connolly in the leading roles.

Det är nog allom bekant att jordens befolkning var mycket mindre förr i tiden, samtidigt som rörligheten inte alls var lika stor då som nu. De flesta lämnade aldrig hemtrakten, och många sökte dessutom aktivt äktenskapspartners inom släkten – allt för att komma åt någon förmögenhet, framgångsrik bondgård eller lukrativ affärsrörelse. Ett av mina första inlägg här i Rötterbloggen handlade exempelvis om hur min farfars morfars farföräldrar, som var halvkusiner, gifte sig 1837 och därigenom krönte en över hundraårig trasslig släkt i nordvästra Skåne. Bland annat var brudgummens faster svärdotter till sin egen fasters förste make som tillika var hennes tillkommande svägerskas morbror, samtidigt som brudens styvmormor var syssling till sin dotters styvdotters svärmor. Jag blir fortfarande lika yr när jag försöker reda ut dessa trasliga släktgrenar, men frågan är om inte de britter som omnämns under rubriken »Owanlig Slägtskap» i Lunds Weckoblad den 24 mars 1819 tar priset:

b2ap3_thumbnail_1819-03-24.JPG

»I Lancashire nära Oldham i England har genom 2:ne ej länge sedan ingångne ägtenskap en owanlig Slägtskap tillkommit. Händelsen är följande: en man gifter sig med ett fruntimmer, hwars bror kort derefter blir gift med hennes mans dotter af förra giftet. Begge partierna få barn, det första en dotter, det andra en son. Den förstnämda frun är således mor till sin bror, syster till sin dotter och mormor till sin brorson. Widare är hennes lilla dotter systerdotter till sin syster, moster till sin cousin och syster till sin morbror. Den yngre mannen är widare bror till sina föräldrar, son till sin syster, morbror till sin hustru och bror till sin systerdotter. Hans hustru är syster till sina föräldrar, dotter till sin syster, systerdotter till sin man och moster till sin syster. Slutligen är den lille gossen sin fasters, den äldre fruns, barnbarn, och cousin till sin moster, den lilla flickan.»

Jag har sagt det förr, och det tål att upprepas – släkten är värst.

Frågorna på Anbytarforum och Facebook är många. Hur hittar jag min emigrerade släkting, jag har sökt överallt? Min släkting blev sjöman, vad hände med honom? Själv letade jag i många år efter min morfars farmors bror, Jan Petter Johansson från Torstuna som emigrerade med sin stora familj 1882. Till slut, efter en kreativ sökning i emigrantlistorna, hittade jag familjen. De hade bytt namn på tåget från Västerås till Göteborg. Nu hette de Thorsell!

Det kunde finnas många skäl till att byta namn en del gjorde det på grund av språket, en del för att de ville ha ett mer särskiljande namn. Ytterligare en del ville försvinna, ibland genom det som brukade kallas ”köpa en amerikaväst”, alltså anta någon annans identitet. Många hittar vi aldrig, några blir tillfällighetsfynd.

I Ulrika Eleonora församling i London finns en bok över fattigunderstöd som gavs av kyrkan till dess medlemmar. Där finner jag flera tillfällighetsfynd, ett av dem är Samuel Scott. Han söker fattigunderstöd för första gången 1876, anteckningen är från 1877. Då anges hans riktiga namn till Samuel Score. Han gick till sjöss som ung men slutade som sjöman 1851. Han arbetade som ”crane inspector” på en järnvägsstation sedan dess. Sedan han blivit sjuk har inkomsten minskat betydligt och han kan bara ta tillfälliga arbeten. Han är en respektabel man och beviljas därför ekonomiskt bistånd. Han är gift och har två vuxna barn. 6 december 1880 avlider Samuel Scott, med bedjan om Guds nåd på sina läppar. Hustrun, Harriet, får bidrag från kyrkan 1887,hon blir sjuk 1889 och har då mycket hjälp från sin son, Samuel (d.y.). Sonen har själv 8 barn med betalar hennes hyra. Hon avlider 22 november 1889, då utgick bidrag till begravningen.

Redan 1860 har Samuel fått en psalmbok av kyrkan, enligt en tidigare anteckning där han står under namnet Jonas Österlund (engelska: Samuel Scott), född 19/6 1815 i Figeholm nära Döderhult. En titt i PLF-CD för Misterhults socken bekräftar hans identitet. Fadern, kvartersmannen Hans Österlund, dör vid 62 års ålder redan den 4 mars 1820. Modern, Maria Svensdotter, lever till 20 juni 1846.

b2ap3_thumbnail_Jonas-sterlund-fd.JPG

Samuel Scott finns i folkräkningen 1861, han bor på Hackney Road i Bethnal Green med hustru, sonen Samuel (13 år) och dottern Catherine (7 år). Lysningen mellan honom och Harriet Mills sker i St Saviour, Southwark tre söndagar mellan 26 juli och 9 augusti 1846, vigseln sker 16 augusti. 1851 bor de också i Bethnal Green, där anges hans födelseort till ”Figghaen”, Sweden. Enligt svenska kyrkans anteckningar bor de på nr 27 Temple Street, Hackney Road. De som sett ”Barnmorskan i East End” på TV kan föreställa sig omgivningen. Det var ett av de fattigaste områdena i London, enligt Charles Booths fattigdomskarta (http://booth.lse.ac.uk/) tillhörde gatan de som hade några relativt respektabla familjer men också många mycket fattiga. Många hus bombades under kriget, men många fanns kvar in på 60-70-talet. Numera hyrs en etta i det renoverade nr 27 Temple Street ut för 17 000 kronor i månaden, eller är till salu för närmare 6 miljoner. 

27, Temple Street:  https://goo.gl/maps/2SeFaS7D1wq

Samuel d.y. gifter sig med Hannah och får många barn. Catherine gifter sig med George Britain 1874, de får fem barn i rask takt, Catherine dör redan 1888. Samuel Scott finns med i flera träd på Ancestry, jag har kontaktat några ägare, som inte visste hans svenska namn. Det finns alltså efterlevande i England.

Vem hade kunnat räkna ut att Jonas Österlund från Misterhult skulle sökas med namnet Samuel Scott? Varifrån fick han det namnet? Jonas Österlund är bara en av de många som försvann i registren, de valde helt nya identiteter av någon okänd anledning. Inte konstigt att det är så svårt ibland. Eller.....var han verkligen Jonas Österlund?

På släktforskardagarna får man hålla hårt i plånboken så att man inte köper med sig allt för många böcker. De får ju ändå inte plats i de gravt belamrade bokhyllorna därhemma. Men något litet undantag från inköpsstoppet får man väl ändå unna sig ... I Släktforskarförbundets monter gick mina ögon till den allra minsta produkten, en litet häfte med namnet Släktforskarens lilla Faktabok. Jag slöbläddrade lite, efter en stund mera ivrigt och femtio pix (mässpris) senare var den min ...

Ja, ni hörde rätt: Ynka 59 kronor kostar denna sanslöst innehållsrika pärla till bok i Rötterbokhandeln. Sprängfylld med allmänbildning, statistik och tabeller. I en vecka har den nu varit min och jag läser i den varje dag, bläddrar, jämför och hittar hela tiden ny kunskap och ny inspiration. Vad kan man då läsa om i Släktforskarens lilla Faktabok? Här ett axplock:

• Antal barn per kvinna 1751-1965
• Flerbarnsfödslar 1871-1965
• Svenska städer - invånare 1800-1967
• Konsumentprisindex 1290-2006
• Avrättade i Sverige 1791-1810
• Sjukdomsbegrepp genom tiderna
• Svenska namn genom tiderna
• Svenska landvinningar och förluster 1595-1903
• Sveriges ärkebiskopar 1164-2016
• Husdjursbeståndet under 150 år
• Männens längd  1841-1998
• Sveriges statsministrar 1876-2016
• Svenska historiska yrken
• Årtal för släktforskare
• Svensk-engelsk ordlista (med släktforskningsanknytning)

Allt (nästan) är intressant och vitalt. För er som brukar hitta på frågor till tipspromenader och frågesporter är detta givetvis en guldgruva, men även i studiecirklar, klassrum och inför middagsbjudningar kan den säkert komma till användning. Särskilt spännande är kanske avdelningen Årtal för släktforskare, som kan sägas vara en historiebok i miniatyr, krig, lagar, kyrkohistoria, häxprocesser, skolförhållanden, väder, nödår och folkbokföring - det mesta finns med.

Själv har jag varit en "kalenderbitare" så länge jag kan minnas. I alla tider har jag samlat på almanackor, faktakalendrar och årsböcker och metodiskt plöjt mig igenom dem. Möjligen hoppade jag över idrottssidor och börsnoteringar, men allt annat slank med. På hyllorna trängs decennier och århundraden av Den Svenska Almanackan, Almanack för alla, Almanach de Gotha, När - Var - Hur, Faktakalendern och många andra liknande produkter. Bland alla dessa vördnadsbjudande serier försvarar Släktforskarens lilla Faktabok sin plats med heder! Vem är det då som ligger bakom denna pigga uppkomling?

b2ap3_thumbnail_Mikael-Hoffsten_20160828-201746_1.jpg

Mikael Hoffsten heter han och arbetar till vardags mest med siffror - föga förvånande - på Släktforskarförbundets kansli i Solna.

Well done, Mikael! 

Ps:

Gör som jag! Köp en hel bunt - ett dussin eller så - av Släktforskarens lilla Faktabok, slå in dem i glansigt papper och förse dem med vackra, krusade band. Lägg sedan högen i "presentskåpet". En vacker dag är du bjuden på fest och i stället för att hasta iväg efter tulpanerna eller den där asken med Alladin eller After Eight (som ingen vill ha) plockar du helt lugnt fram det färdiga bokpaketet. Annorlunda! Fungerar varje gång! Succé!

Pps:

Det finns en skröna från Edinburgh om ett paket After Eight, som nu i över ett decennium har vandrat runt, oöppnat, från middagsbjudning till middagsbjudning. Man kan inte komma tomhänt, alltså får det bli lite choklad. Värdinnan tackar och ler och tar emot, och placerar gåvan i sitt presentskåp. När hon sedan själv blir bortbjuden tar hon med sig det oönskade paketet och proceduren upprepas. Det sägs att en och samma värdinna kunnat räkna hem mintkakorna FYRA gånger under dessa tio år. Ett evigt kretslopp.