Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. Så här berättar han om sin anfader Josef Forsberg:

Fördjupade studier i en anmoders eller anfaders livshistoria väcker lätt funderingar och frågor. För min del gäller detta min mormors morfar, Josef Forsberg, och hans förhållanden till ”sina” kvinnor.

Josef Forsberg föddes i Resteröd i Bohuslän 1790 och kom som bagargesäll till Göteborg 1813. I februari 1816 gifte han sig med den 23 år äldre bagarmästaränkan Katarina Engelke. Hon var dotter till en kyrkoherde och hovpredikant, som inte alls gillade giftermålet. Forsberg kom i alla fall på detta sätt över ett bageri, och i september 1816 fick han burskap som bagarmästare.

I en krönika över släkten Engelke kan man läsa, att Josef Forsberg på grund av åldersskillnaden snart ”kände leda vid äktenskapet”. I varje fall övergav han efter tio år sin hustru, flyttade till Växjö och etablerade sig som bagare där. Banden mellan makarna verkar helt ha klippts av; när Forsberg vid några tillfällen efter uppbrottet besökte Göteborg hade han ingen kontakt med hustrun.

Med moderna ögon kan man förvånas över att ingen av parterna tog initiativ till skilsmässa. Var en sådan så belastande socialt sett att det var bekvämast att avstå? Eller har ekonomiska aspekter spelat in? Hustrun hade knappast några egna tillgångar, men Forsberg kanske var rädd att hon vid skilsmässa skulle kräva och få del av hans.

1834 uppstod i alla fall ett nytt läge. Under ett göteborgsbesök i januari hyrde Josef Forsberg rum hos en bekant. När en besökande en söndagskväll råkade öppna dörren till det rum där Forsberg bodde, upptäckte han Josef och en kvinna i en säng med ”blottade kroppar” och i en position som inte lämnade något tvivel om vad som försiggick. När Forsberg efter en stund kom ut, ”något flat och förlägen”, förklarade han att han var resande och skötte sin hälsa.

Anmälan om ”enkelt hor” gjordes omedelbart hos stadsfiskalen, och målet togs upp i kämnärsrätten följande dag. Forsberg och den 24-åriga pigan Anna Britta Andersson erkände och dömdes till böter för sabbatsbrott och horsbrott. Vid förhandlingarna yrkade också den försmådda hustrun genom ombud att äktenskapet skulle upplösas. Rätten beslöt om äktenskapsskillnad och uppmanade Katarina Engelke att vända sig till domkapitlet för att få skiljobrev. Ett sådant utfärdades den 5 mars, och där slogs fast att Josef Forsberg inte skulle få gifta sig igen förrän exhustrun dött, gift om sig eller gett sitt samtycke.

Man slås av att kämnärsrätten redan på måndagen tog upp en förseelse som ägt rum vid 20-tiden på söndagen. Vem var så snabb med att göra en anmälan? Och hur kunde Katarina Engelke så snart känna till makens eskapader? Var det bara genom ”djungeltelegrafen”? Eller var det hela förberett och iscensatt för att ge en anledning att skandalisera Forsberg?

Så över till Växjö. Lena Danielsdotter Toft, som skulle bli min mormors mormor, trädde vid 18 års ålder 1829 i Josef Forsbergs tjänst som piga. (Hennes far förekom för övrigt i ett av de första programmen i serien ”Vem tror du att du är”; han slogs ihjäl av en anfader till Charlotte Perelli 1847.). 1833 födde Lena i Gårdsby nära Växjö en ”oäkta” son och fick absolution för ”lönskaläge”. 1835, 1838, 1841 och 1843 födde hon i Växjö ytterligare fyra ”oäkta” barn och fick lika många gånger absolution.

Under hela denna tid var hon i tjänst hos Forsberg, och det råder med hänsyn till fortsättningen inget tvivel om att han var far till alla barnen. Detta lämnade dock under de aktuella åren inga andra spår i handlingarna än att det i den husförhörslängd som börjar 1838 anges att Forsberg lovat ”uppfostringshjälp” åt barnen. I den följande husförhörslängden upprepas detta, men där finns också två andra intressanta upplysningar: att Forsbergs förra hustru avlidit i Göteborg den 9 juni 1834 (alltså bara några månader efter skilsmässan), vilket konfirmerats av intyg därifrån, och att Forsberg 1843 ”låtit kyrkotaga Lena Toft såsom äkta hustru”.

Är det möjligt att Josef Forsberg inte förrän 1843 fick klart för sig att Katarina Engelke dött nio år tidigare? Vad är annars förklaringen till att han under dessa år, trots att han nu var fri att gifta om sig, fortsatte att producera ”oäkta” barn med en piga? Och varför valde han, när han väl var beredd att normalisera förhållandet till Lena Toft, inte direkt ett reguljärt giftermål?

I september 1852 fick paret ett sjätte barn och i samband med att det barnet döptes gifte sig Josef Forsberg och Lena Toft i normal ordning. I januari 1857 kom ett sjunde och sista barn, alltså det första och enda som var fött i äktenskapet. Samma år i december dog Josef Forsberg, nu inte längre bagarmästare utan handlande och källarmästare – han arrenderade restaurangen på Stadshotellet.

Nu har det hänt, det jag i flera år fruktat och som jag visste måste komma: CD-skivans slutliga nedgång och fall! I snart ett decennium har det glunkats om att CD-skivan endast är ett mellanspel, ett interludium, på väg mot ständigt ny och förbättrad teknik. Vi som varit med ett tag minns säkert Stenkakor, LP, EP och Singelplattor för att inte tala om rull- och kasettbandspelare, Walkman och CD-apparater av alla de slag. På filmens område erinrar vi oss kanske de gamla skolprojektorerna, som så sällan fungerade ordentligt, för att inte tala om Dubbel-8 Super-8, VHS (videokasett) och DVD. Det ryktas att DVD-tekniken faktiskt kom samtidigt som VHS, och att de fula fabrikanterna då bestämde sig för att först köra VHS-spåret under ett decennium eller så, för att sedan övergå till den bättre varianten, DVD. På så vis kunde man ju dubblera försäljningen av både maskiner och filmer ...

För någon månad sedan gick jag minsann åstad och inhandlade en sprillans ny bil. Massor med nya knappar och reglage att lära sig. Men .... va? Ingen CD-spelare!?! Hur jag letade hittade jag inget hål för alla mina CD-skivor och ljudböcker. Det var med darrande hand jag till sist ringde upp bilförsäljaren i hopp om att han skulle kunna meddela mig var den hemliga knappen fanns. Det fanns ingen sådan knapp. Det fanns ingen CD-spelare alls. Omodernt, skrattade bilhandlaren, nu för tiden har vi modernare prylar i våra bilar! Jaha, sa jag, gott och väl! Men vad gör jag med mina 200 ljudböcker och lika många CD-skivor med musik? Tja, du kan ju spela över dem till USB, det bör fungera ...

b2ap3_thumbnail_Bilradio.jpg

Nej, det fungerar verkligen inte. Och även om det rent tekniskt skulle vara möjligt att föra över alla mina böcker och skivor på ett pinneminne kommer jag naturligtvis aldrig att göra det. Det kan vara upp till 20 CD-skivor i varje ljudbokslåda och det skulle ta allt för mycket tid och tålamod att kopiera över dem. Jag har varken det ena eller det andra ...  

Numera skall allt ske via Smartphone och/eller Bluetooth. Det ska skaffas appar, laddas ned, köras via iTunes, synkas (vet inte ens vad det betyder i detta sammanhang), göras spellistor, taggas och markeras, skickas upp i molnet, hämtas ned igen, kopplas ihop i nätverk, skyddas med brandväggar (men inte alltid), virussaneras, uppdateras o.s.v. i all evighet. Och så alla dessa lösenord, som skall bytas stup i kvarten och som skall innehålla minst 8 tecken, varav en stor bokstav, en siffra och en symbol. Mer megabit måste införskaffas och kanske en Internetbooster och en chromecast så att även TV-apparaten blir smart. Och så kommer det nya programversioner, särskilt av JAVA, som kan göra en galen med sina ständiga krav på omedelbar nedtankning och installation. Den nya tekniken är förvisso smart, men den tar också på krafterna och på humöret. 

I det föregående stycket kanske jag låter som en gnällig gammal farbror, men så känner jag mig inte riktigt. Jag är hyfsat med på tekniktåget, behärskar massor av dataprogram, hittar duktigt på nätet och kan hjälpligt hantera en smartphone (även om mina fingrar är allt för feta för de där löjligt små tangenterna). Nej, det är allt det här trådlösa och molnaktiga som skrämmer mig. Det är så diffust, så lynnigt och så otryggt. CD-skivorna och USB-minnena var så rejäla, så påtagliga och så fattbara. Det nya systemet är en ocean av osäkerheter, kanske på många sätt överlägset, men långt, långt utanför de flesta medborgares trygghetszon.

b2ap3_thumbnail_icloud.jpg 

I likhet med mina ljudböcker och min CD-musik kommer givetvis alla våra släktforskarresurser på CD/USB så småningom att bli obsoleta, obrukbara på moderna apparater. Så länge våra nuvarande datorer lever fungerar de, men så snart vi köper ny maskinvara är det kört. Kanske blir vi tvungna att inhandla alla befolkningsskivorna och alla andra goda register en gång till, nu på något nytt medium, eller kanske tanka ned dem från "molnet" för dyra pengar. Förmodligen kommer de att en efter en omvandlas till nätresurser, sökbara betaldatabaser, som man bara har tillgång till så länge man betalar sina årsavgifter. Det är inte ett scenario jag ser fram emot.

 CD:n är död – stackars oss

och USB:n - med förstås

Gammal teknik – kopplas loss

Sörjd och saknad utav oss!

"...förklarade de sig båda i Amerika hafva övergått till Baptistsamfundet och att de vidhåller denna lära, utan att låta sig däruti rubbas." Så skriver prästen i husförhörslängden i Mora (AI:15b sidan 345). Året är 1856 och först om två är ska det bli tillåtet att tillhöra ett annat religiöst samfund än den svenska statskyrkan. 1858 upphävdes det gamla konventikelplakatet med sitt förbud mot bönemöten.

Anteckningen i Mora kyrkbok. Bildkälla: Arkiv Digital, Mora AI:15b (1857-1862) Bild 347 / sid 345.

Anteckningen gäller Karin Larsdotter och hennes make Tysk Anders Andersson. Båda hade växt upp i Mora socken. Efter att de gift sig 1852 hade de utvandrat till Amerika men återvänt hem efter fyra år. Kanske blev hemlängtan för stor. Med sig hem från Amerika hade de äldste sonen Johannes.

Karin och hennes make lämnade Mora 1859 och flyttade till Hallen i Jämtland, tillsammans med en större grupp släktingar och grannar, som alla var baptister. Här blev de kvar, och här dog Karin i september 1900, då 76 år gammal.

Baptisterna och andra frikyrkliga var ofta illa sedda av prästerna, som till och med i vissa församlingar tvångsdöpte deras barn, trots att lagen gav församlingsborna rätt att tillhöra en frikyrka.

Karin Larsdotter ingår inte i min släkt, men jag har ändå följt hennes liv från vaggan till graven. Att göra det ingick i en kursuppgift för oss som läste fortsättningskursen i släktforskning vid Mittuniversitetet vårterminen 2012. Vi fick en gemensam uppgift där vi var och en skulle forska om någon av dessa baptister. Jag valde Karin.

Vart de styrde kosan i Amerika vet jag inte, men kanske till Rock Island i Illinois. Där bildades den första svenska baptistförsamlingen i USA, enligt boken "Svensk baptism genom 100 år" (utgiven 1948 av Baptistmissionens bokförlags AB). Prästen skriver ju att de döptes till baptister i Amerika, så det kan ha varit där. Amerikanska baptistförsamlingar fanns redan på flera håll. I Dalarna fick baptismen tidigt ett starkt fäste. I boken berättas också om två dalmasar i Orsa, baptister som dömts till fängelse för "gäckeri med sakramenten".

Jag måste erkänna att jag blev ganska fascinerad av denna unga kvinna och hennes livsval. Det var en mycket intressant uppgift att få ta itu med, och bidrog till att mitt intresse för släktforskning stärktes. Många gånger har jag i tanken återvänt till Karin Larsdotter och de andra från Mora som var bland de första baptisterna i Sverige. På Släktforskardagarna i Umeå i augusti hade vår lärare Jan Samuelsson en föreläsning om dessa baptister och vad som framkommit i hans och våra gemensamma forskningar. Vi var flera av hans tidigare studenter som lyssnade. Det var verkligen intressant.

Baptismen och religionsfriheten är en av många stora samhällsförändringar som omdanade livet för våra förfäder under 1800-talet. Religionsfriheten har lämnat tydliga spår i kyrkböckerna, vilket inte arbetarrörelsen och kvinnorörelsen gjort på samma sätt. I födelseboken skriver prästen "odöpt" och ibland i husförhörslängden "tillhör baptistsamfundet" för dem som valde denna frikyrka. Jag har stött på flera under min egen släktforskning. Tack vare detta får jag ett litet spår in i deras liv, jag får veta lite mer om dem än bara när de föddes, levde och dog. I ett fall har jag en släktgren där männen är kyrkvärdar i generation efter generation. Och så plötsligt blir de baptister. Intressant, tycker jag.

Släktforskning har nog aldrig varit hetare än idag, men i alla tider har människor varit genealogiskt intresserade. Det är dock svårt att begripa hur man kunde släktforska i en tid bortom ArkivDigital, Släktforskarförbundets CD-skivor och blixtsnabb e-post – men se, det kunde man! I många fall har dessa tidiga genealogers forskningsmaterial dessutom bevarats åt eftervärlden – till fromma för nutida släktforskare.

b2ap3_thumbnail_IMG_4954.JPG

Gustaf Sommelius (1726-1800), samtida siluett.

En av dessa tidiga genealoger var Gustaf Sommelius (1726-1800), bibliotekarie vid Lunds universitet. Som docent i österländska och grekiska språken hade han 1756 blivit rektor för Lunds skola och bevärdigades 1763 med professors namn, heder och värdighet. Från 1767 till sin död var han bibliotekarie vid Lunds universitet, en tjänst som krävde att han dessutom undervisade i lärdomshistoria. Undervisningen var krävande, men trots mängder av föreläsningar och över fyrahundra akademiska avhandlingar fann han tid till sin stora passion – släkt- och personforskning. Framförallt utredde han prästsläkter i Skåne och Blekinge till sitt omfattande verk om skånska prästerskapets historia, men forskningen förblev ofullbordad, antagligen på grund av undervisningsskyldigheten. Det enda som hann publiceras var Skånska clereciets historia (1763) och Lexici eruditorum Scanensium disputationibus (del 1-2, 1776-97), men det omfattande forskningsmaterialet finns ännu bevarat på Lunds universitetsbibliotek.

Det för släktforskare mest intressanta materialet är de fem volymer som kommit att kallas »Strödda lefvernesbeskrifningar och anteckningar över skånska kyrkoherdar». Som namnet antyder ligger tyngdpunkten på just skånska kyrkoherdar, men volymerna innehåller även blekingska präster och mycket annat intressant material – såsom släktträd, självbiografier, likpredikningar, korrespondens, avskrifter och teckningar av numera försvunna gravstenar och epitafier. Bland de bevarade släktträden finner man prästsläkter såsom Abelin, Albin, Findorf och Sorbon, men även denna förtjusande stamtavla över skånsk-blekingska släkten Wankif:

b2ap3_thumbnail_Wankif.JPG

Man stöter dock inte bara på regelrätta släktträd och stamtavlor, utan även mindre släktutredningar. En av dem gav mig svaret på vart klockaren Nils Månsson Rönnows dotter Anna Espman från Äspö tog vägen: »Dorothea Hobro gift med Klåckaren Nills Månsson Rönnow uti Espö, huilkas Barn kallade sig Espman; sonen Jöns Espman blef Kyrkoherde 1709 på Huen och 1715 i Tranås, Margareta gift med StallMästaren Jacob Hagerman på Wittskiöfle och Catharina gift med Quartermästaren Olof Lönquist fader till Kyrkoherde Niclas Olaus Lönquist i Bara […]. Anna gift med Strandridaren Daniel Svensson Ring i Silfwitsborg, döde båda i Pästen, lämnade efter sig sönerna Sven och Carl, som kalla sig Ringman». Samlingen innehåller dessutom många avskrivna likpredikningar, till stor del sådana som inte går att hitta på exempelvis universitetsbiblioteken. En av dem hölls över min anmoder Ingrid Sommars bror, häradsprosten Jöns Sommar (1675-1750) i Östra Hoby, och noggrant avskriven som den är innehåller den namn på både mor, far och morfar:

»Beträffande det förra: Så har salige Herr Probstens berömmeliga förda lefnadswandel tagit sin början den 24. Junii åhr 1675, då han uti Swenskiöps Sochn och Frosta Härad blifwit född till werlden. Fadren war för detta Kyrkioherden wid Swenskiöps och Huaröds Församlingar wälährewyrdige och Höglärde nu hos Gud salige Herr Daniel Sommar; Modren war wälähreborna och dygde-zirade Frun Fru Maria Frisdorf, förra Kyrkioherdens uti Huaröd wälährewyrdige och Höglärde Herr Petter Frisdorfs kjärälskeliga dotter.»

Man finner även många prästerliga självbiografier, flera av dem egenhändigt nedtecknade i korrespondens med professor Sommelius under 1700-talet, men också en och annan äldre levnadsberättelse – däribland kyrkoherden Niels Pedersen Quidings från mitten av 1600-talet:

b2ap3_thumbnail_Qwiding.JPG

»ANNO 1581. Den 6, Octobris, En Fredag Morgen tielig er Jeg födt i Qwiinge Præstegaard i Giönge Herredt aff Erlige Hæderlige æcte Förældre; Min Fader: Her Peder Nielßön, da Sognepræst till Qwiinge och Gryd. Min Moder Berete Peders daatter, som begge hwiler i Qwiinge Kircke och forwenter en ærefuld Opstandelse och it æwigt Liff.

Anno 1590. Wed Michaelis kom Jeg til Wæ schole, effter Jeg haffde lærdt min A. B. C. hiemme aff bemelte min S. Fader.»

Dokumentet vittnar om professor Sommelius’ jakt på originalhandlingar, något man finner många exempel på i samlingen. Ett av dem är brevet från prästänkan Karine salig Jacob Hansens, daterat Vinslöv den 17 april 1651, där hon tackar för hjälpen med hennes sjuke make, men förklarar att han inte behöver mer hjälp här på jorden:

»Herhoes giffuendes eder sörgeligen tilkiende, att efftersom Gud alleennest: effter sin welbehagelige willje oc urandsagelige wisdoms raad haffuer nu effter lang hiemsögelse hedenkaldet fra denne elendige werden, til sit himmelsche Rijge, min hiertekiere hosbonde nu S: med Gud, her Jacob Hanß Sogneprest til Winslöff oc Neflinge Sogner oc Proust offuer Giöngeherredt, da behöffuer samme S: Mennische intet meere end en Christelig begraffuelses Jordeferd.»

Något annat man finner mängder av i samlingen är de kyrkobeskrivningar som Sommelius tänkte använda i sin forskning, och som han antagligen uppmanat Lunds stifts prästerskap att sända in till honom. De är oftast väldigt detaljerade med både teckningar och avskrifter, och man kan därför hitta ovärderliga genealogiska och biografiska uppgifter från sedermera försvunna gravstenar. Kyrkoherden Gustaf Wisings gravsten i Hyby kyrka ger exempelvis både hans och hustruns födelsedata:

b2ap3_thumbnail_Hyby.JPG

»Här hvilar i Christo Högvällärd man sal. Mag. Gustaf Wising fordom Pastor och probst uti Högby. Barnfödt på Wisingsö i Småland d 1 Jan. åhr 1647. som i Gudi afsomnade d 15 Maj 1697. tillika med sin dygdrika K. Hustru Sal. Gundela Timberman, född i Stockholm d 29 Nov. 1636. och i Herranom afled d … år … med 2 theras kära Barn Sal. Herrman och Sal. Hermanna Wising. Gud förläne dem en frögdefull upståndelse på Herrans dag.»

Äldre tiders kyrkor kryllade dessutom av epitafier och begravningsvapen, varav de flesta numera är förkomna, men även dessa har bevarats åt eftervärlden tack vare de insända kyrkobeskrivningarna. Med tanke på att dessa personminnen var hotade redan då det begav sig är det lätt att förstå varför de inte bevarats till våra dagar, något prosten Sundius' brev den 19 oktober 1762 vittnar om:

b2ap3_thumbnail_Allerum.JPG

»Epitaphier öfwer prester äro i Fleninge kyrka inga, och här allenast 2ne: af hwilka det äldre, öfwer pastor Canutus Johannis, har warit, jemte en bröst-bild, stäldt med latinska versar uti samtal imellan den afledne och hans effterlefwande barn; men är så sönderfallit, och bokstäfwerne i denna fuktiga kyrkan så affallne, at man endast kunnat samla ett par stropher af begynnelsen, och platt ingen reda få på det följande och aldramästa. Det senare är öfwer pastores Nils Thulin och Palle Bång, af bägges deras enka upsatt, och innehåller allenast dessa mäns födelse, ämbets-tilträde och död; hwilka omständigheter jag meddelt tilförene. Håller altså för onödigt, at afskrifwa dessa epitaphier, men skall dock gjerna effterkommat, om så åstundas.»

Det är dock inte bara prästerliga personminnen som fångat skribenternas intresse, utan de flesta intressanta gamla föremål. Från Strövelstorps kyrka finns exempelvis en förteckning över medeltida adelsgravar, med detaljerade bilder på adliga vapensköldar och namn:

b2ap3_thumbnail_Strvelstorp.JPG

Korrespondensen i Sommelius’ samling innehåller även mer regelrätta brev, som både ger uppgifter om samtiden och forntiden. Dåvarande komministern Andreas Lanærus i Karlshamn berättar exempelvis i ett brev till Sommelius 1763 angående den blekingska prästsläkten Gullberg att

»Jag ärhindrar mig eljest at jag wid et tillfälle talade om denna slägten med magister Gullberg i CarlsCrona, som är son af wår Jöns Gullbergs cousin. Han sade att denna slägten är en märkwärdig prästeslägt och nämbde äfwen att hela slägtregisteret war till finnandes hos en flicka, som war, om jag mins rätt, brordoter af wår Gullberg, och skall wistas hos en klockare i Södra Hoeslöf, benembd Nobelius.»

och kyrkoherden Ivar Wandel förklarar i ett odaterat brev varifrån han tagit sitt släktnamn, något som avslöjar flera släktled bakåt:

»mitt tilnamn tagit af moderen emedan hon hetat Wandell och min fader Wanstad effter byen Wanstad i Färs Härad, när jag nu med åhren kom till at skrifwa mitt nampn tykte iag bättre om min moders nampn än faders och behölt sålunda den ena stafwelsen af fadrens men bägge af modrens nampn; beträffande eliest min moders nampn, så har hon det bekommit af sin fader klåckare fordom i Högzeröd, Jöns Wandell, hwilkens fader war lector i Lund, kort förän academien blef inauguerat och hetat Ifwar Wandell, effter hwilken iag fådt mitt dope-namn, denna lector Wandells fader har warit biskopp i Kiöppenhamn och hetat Jöns eller Johan Wandell.»

Detta var några av alla de genealogiska och biografiska skatter som gömmer sig i Gustaf Sommelius' efterlämnade forskningsmaterial, och om man har (präst)släkt i Skåne eller Blekinge finns det all anledning att studera materialet – det är lättöverskådligt tack vare den detaljerade förteckningen. Liknande samlingar finns på fler platser i Sverige, och det är en rörande tanke att man som nutida släktforskare kan komma vidare i forskningen – tack vare dessa tidiga släktforskare.

Det finns många anledningar att fira, finns behovet av ett avbrott i den vanliga lunken så går det alltid att hitta på något. Varför inte titta runt i den egna sfären, finns det något som hänt, vad kan vi tillsammans glädjas åt?

Vi kan börja med det som hände häromnatten, finns beskrivet i Rötters nyhetsflöde, när ALLT FÖR SVERIGE tog hem ett av de finaste priser en TV-produktion kan få, en Emmy. Jag tror inte att någon av oss förstår hur stort det egentligen är. Och det roliga i detta är att det visar på släktforskningen i Sverige, i en kombination av underhållning och faktaspridande.  För de som deltar i arrangemang i Solna, med Genealogiska Föreningen, så har ni säkert sett Fredrik Mejster fara runt i lokalen. Han är ibland volontär och ibland föredragshållare. Lika duktig i båda rollerna. Han är den som tar fram underlagen till de "släktresor" deltagarna får göra, uppgifter som gör att många intresserar sig för släktforskning.

När en deltagare får lämna programmet, får de släktforskningsuppgifter och ett fantastiskt släktträd. För de som tycker det ser vackert ut, kolla i Rötters bokhandel, Anna Edin, som gjort dessa träd, har gjort en del av de träd som finns till salu. (Det finns mycket annat bra också i bokhandeln, tänk på det inför jul)

En annan sak att fira är det boksläpp som var på Fars dag, då inte bara en far utan alla fäder de senaste 11 000 åren firades. Jag tänker på den nya boken av Karin Bojs och Peter Sjölund, Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren. På ett lättfattligt sätt beskrivs vår historia utifrån både gamla såväl som nya rön. En blandning av akademisk forskning och alla de rön som släktforskare, som låtit DNA-testa sig, ger en suverän bild. Om du inte redan har boken, eller om du tror att den passar som julklapp, så finns även denna i Rötters bokhandel.

Vad kan vi hitta på mer att fira?  Med risk för att verka tjatig så kopplar jag den tredje anledningen till samma sfär som ovanstående, DNA.  Det kommer rapport efter rapport om att det stora övertag som vissa delar av Norrland har när det gäller antal topsade (testade) successivt minskar.

Från Osbyholm i söder, från Mark i väster, från Mora i norr (om vi tar bort Norrland), från Västra Mälardalen i öster (nästan i alla fall) och många andra platser kommer det rapporter om samlingar med DNA i centrum. Välbesökta och intresseväckande, även lokalpressen vill vara med och sprida kunskap. För att ingen ska tycka att jag diskriminerar Norrland, så ska vi alla veta att där fortsätter det fina arbetet och det är en inspirationskälla för hela landet.

Några anledningar att fira, det finns naturligtvis fler, du får gärna berätta vad du tycker ska firas. Kanske som en kommentar nedan, kanske på lämplig plats i Anbytarforum.

Igår åkte jag till Göteborg för att vara med om Sveriges första (?) Släktforskarhack. Det var Lisbet Rodin från GöteborgsRegionens Släktforskare, som för ett bra tag sedan frågade mig om jag ville komma och inviga detta banbrytande evenemang och kanske hålla ett föredrag. Varför just jag? Jo, Lisbet hade läst en av min gamla bloggar här på Rötter ...

http://www.rotter.se/blog/entry/lan-party-foer-slaektforskare

Det var tydligen denna text som inspirerat GöteborgsRegionens Släktforskare att i samarbete med Föreningen Släktdata, DIS-Väst och Göteborgs Stadsbibliotek göra ett försök, en Beta-version om man så vill, med ett arrangemang av ungefär det slag som beskrivs i min blogg. Med på tåget var också Riksarkivet (SVAR) och Arkiv Digital, som denna dag ställde upp med fri forskning i sina respektive resurser. Även Göteborgs Landsarkiv lär ha funnits med i bakgrunden.  

Det var ett 40-tal föranmälda och några "walk-ins", som kl 10.00 letade sig fram till bibliotekets hörsal och ivrigt kopplade in sina datorer. Lite strul med inloggning och uppkoppling blir det alltid vid sådana här tillfällen, men med lite hjälp från vänliga människor, både volontärer och bänkgrannar, löstes även dessa problem. Och så var forskningen igång ... 

b2ap3_thumbnail_Gruppen.jpg

Lägg märke till novembermörkret utanför fönstret. Vilken annan aktivitet skulle i denna dystra månad kunna mäta sig med släktforskning, som så raskt får alla deltagare att glömma både tid och rum och gråväder?

Det febrila forskandet bröts en kvart över varje timme av små miniföredrag och genomgångar. Bibliotekarien Susanne presenterade nya spännande böcker med anknytning till släkt- och personhistoria och själv visade jag on line ett antal utmärkta svenska databaser, som gömmer sig på utländska megasajter, t.ex. det stora födelseregistret 1860-1941 hos Ancestry, husförhörsregistret 1880-1920 hos MyHeritage, födelseregistret med över 9 miljoner poster hos Familysearch o.s.v. 

b2ap3_thumbnail_Susann-Ted-Lisbeth.jpg

Bibliotekarien Susanne, Yours truly och eldsjälen Lisbet igår

I min blogg förra året kallade jag konceptet för LAN-party, men det visade sig vara fel. HACK skall det heta, eftersom deltagarnas datorer INTE är uppkopplade mot varandra i ett nätverk utan fungerar enskilt och separat. 

Kan då denna aktivitet bli en succé, som likt en löpeld sprider sig över landet? Ja, jag tror faktiskt det? De svenska släktforskarföreningarna behöver nya "attraktioner" för att motverka den nedåtgående trend i medlemstalen, som digitaliseringen har medfört. Det är ju så illa bekvämt att kunna sitta hemma i stugan och forska på lediga stunder. Inte behöva ge sig ut på långa resor för att besöka arkiv eller slåss om bibliotekens läsapparater i någon muggen källare ... Samtidigt riskerar vi alla att bli asociala troglodyter, som sällan eller aldrig träffar likasinnade - i alla fall inte I.R.L. - varför konceptet Släktforskarhack kanske är just vad som behövs. 

Så, alla svenska (och utländska) släktforskarföreningar: Bort med all bekvämlighet, tänk nytt och farligt, kontakta medarrangörer och frivilliga, och sätt igång!

b2ap3_thumbnail_Lisbeth.jpg

Idag vill jag ankyta till vad Ted Rosvall skrev i Rötterbloggen i måndags om gamla släktkonflikter som ligger kvar och pyr i åratal, men också till Markus Gunshagas senaste bloggpost om färsta världskriget.

I söndags skrev jag inte något här, efter valresultatet i USA gick det bara inte att koncentrera tankarna på något annat. Nu har det lagt sig lite. Inte oron inför de mörka tider som väntar, men i alla fall den omedelbara chocken. Fast chock är nog fel ord, för det var ju inte helt oväntat.

Tänk om den blivande presidenten kunde börja släktforska med DNA-test! Kanske skulle det visa sig att han har gener från både muslimska områden och Latinamerika. Då skulle han kanske förstå att vi allihop är släkt, att alla hör hemma på samma jord och kan samsas. Att inga behöver kastas ut. Att vi inte behöver bygga några murar mellan folk. Ni har säkert de flesta av er sett den här ganska förutsägbara (reklam)filmen om DNA-test och kanske skulle biljonären där borta kunna reagera precis på samma sätt. En kan ju hoppas i alla fall. 

Det jag känner är att släktforskningen blivit en brygga mellan både tid och rum. Alltså inte bara bakåt i historien och till folk som levt långt före mig. Utan också till andra delar av världen där det visat sig att jag har släktingar. Inte nära släktingar men några generationer bort. Vi hör ihop på något sätt, trots allt. Framför allt har den här känslan kommit sedan jag tagit DNA-test och fått kontakt med flera amerikaner som jag fått veta att jag är släkt med men inte kände till tidigare. Nu känner jag en stor oro för dem och deras framtid, liksom för mina egna barns och barnbarns och alla andras.

Några av mina amerikanska släktingar är anhängare av den nye presidenten och i sina Facebookflöden ser jag hur de resonerar. Så därför blev jag inte så överraskad som jag kanske annars blivit. Vi lever ju i våra små filtrerade bubblor och ser mest det som passar våra egna normer. Andra amerikanska släktingar och släktforskare som jag har kontakt med är på den andra sidan, och djupt oroade över sitt lands nya väg med den rasism, sexism och fascism som redan visat sig så tydligt så fort valet var över. En har berättat om hur familjen splittrats i två sidor. Säkert kommer en del av dessa djupa konflikter att bestå i en hel del amerikanska familjer i framtiden.

Vi som släktforskar blir ju som regel också intresserade av historia och forna tiders livsvillkor. Vi känner till de många krigen som dräpte stora delar av Sveriges manliga befolkning på slagfälten under många år. Vi känner till de svåra nödåren, inte minst de på 1860-talet som tog så många fattigas liv. Stora farsoter som ödelagt bygder och decimerat befolkningen. Ute i världen har katastroferna varit, och är, så stora genom de krig och väpnade konflikter som alltid drabbar civilbefolkningen värst av alla. Men vi har rest oss igen, vi människor. Släkter har hållit ihop, familjer har återförenats och de som är borta har stannat i minnet hos de överlevande. Även om det känns svårt att tänka så nu.

Att samhällen drabbas av katastrofer genom sina härskare har skett så många gånger att exemplen är otaliga. Vi talar om att vi måste lära oss av historien, det här får inte hända igen, och så vidare. Nu har det gått ett par generationer sedan Hitlertiden och som vi ser är fascismen på frammarsch igen. Har vi inte lärt oss av historien? Nej, säger en brittisk arkeolog, men han konstaterar också att vi kommer att ta oss igenom det, så som alltid skett tidigare.

Jag hoppas innerligt att alla de som analyserar valresultatet och varnar för de mörka tider som väntar visar sig ha fel. Ett önsketänkande, men mycket naivt sådant är jag rädd för.


Igår eftermiddag stod jag vid fönstret här hemma och såg på den här vackra solnedgången. Det kändes nästan som de få gånger jag haft lyckan att få uppleva norrsken. Så vacker vår värld är, och så sårbar och utsatt.

»Vårt folk – förstår det ingenting af dessa händelser? … Huru stå vi rustade om olyckan kommer öfver oss? Kunna vi inte ens i stunder som de närvarande känna, att försvarsfrågan gäller allas vår gemensamma välfärd, att den borde stå öfver partierna och att följaktligen den bestämmande synpunkten vid lösningen måste vara denna: hvad finner den verkliga sakkunskapen vara bäst och för landets värn oundgängligen nödvändigt? Det kan aldrig komma till stånd en verklig lösning af försvarsfrågan utan att denna synpunkt blir afgörande. Vårt folk måste göra detta klart sig; ju förr det sker, dess bättre – så vida tid ännu gifves.»

Dessa rader kunde min farfars far Samuel läsa i Landskronaposten den 29 juli 1914, en tidning han säkerligen bett lillebror Oskar att köpa åt honom borta i Löddeköpinge. Kanske växte oron i den unge toffelmakaren. Vad skulle hända nu, skulle Sverige dras in i kriget? Ja, det såg verkligen illa ut, och bara tre dagar senare var Landskronapostens huvudrubrik ännu mörkare: »Faran för ett verldskrig närmar sig. Ryssland mobiliserar sin krigsmakt. Tyskland med undantag af Bayern förklaradt i krigstillstånd. Den tyska mobiliseringen börjad. Krig med Ryssland oundvikligt.» Den 1 augusti 1914 markerade starten för första världskriget, och den lugna uppväxten på Skånes landsbygd var över. Några månader senare befann sig den nittonårige Samuel i full mundering på ön Hven i Öresund, mitt emellan Sverige och Danmark, beredd att försvara fosterlandet om så krävdes. Men vi tar det från början.

b2ap3_thumbnail_Samuel.jpg

Toffelmakaren Samuel Gustafsson (1895-1981), min farfars far. Foto i privat ägo.

Samuel föddes den 26 oktober 1895 i Lomma socken som sjätte barnet i en syskonskara på sammanlagt tolv barn, uppfostrade av den strängt religiösa modern Anna Jönsdotter (1866-1952). Fadern Gustaf Svensson (1861-1938) arbetade på Lomma tegelbruk, men sadlade om efter tjugo års slit och blev istället småbrukare. År 1906 köpte familjen nämligen en liten gård i byn Håkantorp i Västra Karaby socken, sydost om Landskrona, och här spenderade Gustaf och Anna resten av sina levnadsdagar. Jag har tidigare bloggat om hur livet på den lilla gården präglades av hårt arbete, hunger och fattigdom, men i familjens trygga famn måste den unge Samuel ändå haft en förhållandevis lugn uppväxt – ett lugn som fick ett abrupt slut den där ödesdigra sommaren 1914.

Tidigt på morgonen den 2 augusti 1914 ringde kyrkklockorna inne i Landskrona, och samma dag publicerade Landskronaposten en »Kungörelse om krigstjänstgöring» för Landskrona landstormsområde. Både härens och flottans landstormsmän från Landskrona stad med omgivande socknar skulle omedelbart infinna sig på citadellet, och några få timmar senare var hela stadens landstorm samlad. Ett ögonvittne skildrar hur »Alla de i fält dragande männen gjorde ett hurtigt intryck, och ingen enda beklagade sig öfver att nödgas lemna hus och hem… Stämningen var sant patriotisk, trots frånvaron af både sång och hurrarop». Samma kväll marscherade de iväg för att bevaka kuststräckan från Glumslöv till Barsebäck medan en avdelning begav sig till Billeberga. Morgonen därpå anlände landsbygdens landstormsmän till Landskrona, och det var ingen tvekan om att kriget var här – något som även syntes i Landskrona hamn, där många fartyg sökt skydd.

b2ap3_thumbnail_Kungrelsen.JPG

Ur Landskronaposten den 2 augusti 1914.

»Tusen rykten korsa hvarandra dessa dagar, det ena galnare än det andra», rapporterade Landskronaposten den 3 augusti. »Bankerna neka att utbetala ett öre, tyska trupper ha ockuperat Gottland för att använda ön som kolhamn, den sittande regeringen skall afgå, o. s. v. i all oändlighet. Låtom oss vara lugna! Att vi stå inför synnerligen allvarliga verldshändelser är visserligen ett oumkullrunkeligt faktum men derför finnes ingen anledning att förlora besinningen. Äfven om vi dragas in i ett krig skulle icke det dagliga arbetet afstanna på andra orter än som beröres af krigshändelserna. Af hvarje lojal medborgare har man rätt att fordra lugn och besinning». Ironiskt nog lyckas inte ens redaktionen på Landskronaposten behålla lugnet, för den korta notisen i Landskronaposten innehåller flera felstavade ord, och de första raderna är dessutom huller om buller. Vilka tankar som for genom den unge Samuels huvud kan vi bara gissa, men än så länge hölls han i varje fall utanför kriget.

b2ap3_thumbnail_Kasernen.JPG

Landskrona kasern med några av de många gamla trappor som Samuel nötte under första världskriget. Foto: undertecknad.

Inledningsvis var bara landstormen involverad i bevakningsarbetet, men det dröjde inte länge innan samtliga värnpliktiga drogs in i kriget. Sveriges riksdag fastställde då att tjänstgöringstiden för de värnpliktiga skulle vara 396 dagar vid kavalleriet, varav 281 dagar i rekrytskola och två regementsövningar samt fem dagars övning i landstormen. Den 4 augusti utfärdades en kungörelse om att alla värnpliktiga som tillhörde Landskrona rullföringsområde skulle inställa sig på respektive truppförbands samlingsplatser, något som dock inte berörde den då artonårige Samuel. Fem dagar efter hans nittonårsdag publicerade emellertid Landskronaposten följande kungörelse:

»Kungörelse. Vapenföra värnpliktiga, tillhörande Landskrona rullföringsområde n:r 5 och tilldelade nedanstående truppslag och tjänstegrenar, hvilka tillhöra här nedan uppräknade årsklasser och kategorier, kallas härmed i enlighet med § 28 värnpliktslagen att för tjänstgöring inställa sig måndagen den 9. november 1914.»

Därigenom föll krigets tunga skugga även över Samuel, som fick lämna föräldrahemmet i Håkantorp för att ingå bland Skånska husarregementets Landskronaavdelnings volontärer. Dryga två veckor senare inskrevs han i sjunde skvadronen och placerades i Landskrona kasern, den plats som officiellt var hans hem under första världskriget. Större delen av tiden tjänstgjorde han dock på ön Hven i Öresund, ständigt redo att försvara den svenska neutraliteten. Tre långa år spenderade Samuel på ön, sommar som vinter, och det går knappt att föreställa sig hur han hade det. Undertecknad besökte själv Hven en gråmulen eftermiddag i augusti, och några timmar senare hade jag fått nog av de iskalla havsvindarna som borrade sig in i märgen. Tack och lov klarade sig Samuel emellertid från värre krigshändelser, och det mest dramatiska skedde i juli 1916 då fyra tyska torpedbåtar kapade två engelska lastångare utanför Landskrona och tvingade dem att ankra en bit ut i Öresund. Under förhandlingarna hävdade de två engelska skeppens kaptener bestämt att de befunnit sig på svenskt vatten när de kapats, och sedan en svensk torpedbåt börjat medla mellan tyskarna och engelsmännen kunde de engelska fartygen till slut släppas fria och fortsätta i säkerhet på svenskt vatten.

b2ap3_thumbnail_Fickuret.jpg

Samuels gamla fickur, som visade hur tiden sakta rann förbi medan dagarna på Hven blev till veckor, månader och år.

Hur såg då vardagen ut i Landskronatrakten under första världskriget? Först och främst blockerade ententmakterna den svenska utrikeshandeln, så priserna sköt i höjden i takt med att kriget drog ut på tiden. Ransoneringen blev därför ett faktum, och framför allt var det bröd, socker, kaffe och potatis som begränsades av ransoneringskorten. Man försökte dryga ut matförrådet på alla möjliga sätt – 1916 bildade Landskrona stad exempelvis en kaninförening som skulle föda upp kaniner – och en Landskronabo skildrar situationen på följande sätt:

»Fläsket utdelades genom folkhushållningskommissionen och gick först och främst till de tyngst arbetande. För att få den eventuella ransonen måste husmödrarna stå i kö utanför saluhallen eller var nu utdelningen skedde, och den bit de slutligen efter lång – och icke alltid så tålmodig väntan – erhöll, var sannerligen inte mycket eftersträvansvärt. Lagringsförhållandena voro mycket bristfälliga och metoderna för saltning och rökning inte prövade.

Smör fick man på kupong… Det hände ofta att veckoransonen blev ersatt med margarin. De inträffade t.o.m. att den helt indrogs. Mjölken var hårt ransonerad med 1 dl. per dag och vuxen person och något mera åt barn och gamla. Vid mjölkbutikerna var oftast kö, därför att transportmedlen inte voro så tillförlitliga och det inte var så gott att bestämt säga när mjölkskjutsen skulle anlända. Den som kom sist, riskerade att bli utan. Grädde fanns för dem som hade specialkort. Hade en husmor riktig tur kunde det hända att hon kunde komma över både en halv och hel liter – sur grädde. Det som inte gick åt på de ordinarie kupongerna fick surna och det var ingen ransonering på sur grädde. På så vis kunde man mången gång öka smörransonen.

Till kaffet unnade man sig sällan mer än en bit socker och gick man bort måste man ha sockerdosan med sig, oftast en dylik för tre bitar. Likaså hade man smörask. På näringsställena bjöds man aldrig mer än en bit socker. Té fanns över huvud taget icke att uppdriva och förfärliga dekokter på lingonblad och blåbärsris serverades. Och till kaffet – vad fick man? Det fanns wienerbröd – hemska klibbiga grå kladdar, bakade på hälften rågmjöl och hälften av dåligt svenskt vetemjöl. Det fanns småkakor med majs- och ärtmjöl som huvudbeståndsdel och beska i smaken. Och det fanns slutligen sågspånsbakelser, fasansfulla i åminnelse.»

Inte heller på Hven fick man äta sig mätt, och frågan är om inte hungern var värre än på fastlandet. Trots upprepade annonser i Landskronaposten hade nämligen militären stora svårigheter med att skaffa fram proviant åt manskapet, så man fick hålla till godo med det som erbjöds. Militärhistorikern Max Schürer von Waldheim ger dock goda betyg åt mannarna under Skånska husarregementet: »även om maten ej alltid kunde bliva så god eller närande som under lugnare förhållanden, så visade de svenska soldaterna intet missnöje härmed. Också neutralitetsvaktens strapatser och mödor uthärdade de utan klagan, såsom krigare anstår».

Nästan exakt tre år efter ankomsten till Landskrona kasern kunde Samuel äntligen åka därifrån, och den 13 november 1917 återvände han till föräldrahemmet i Håkantorp. Nittonåringen var numera tjugotvå år gammal, och om man får tro Max Schürer von Waldheim inte bara äldre utan även manhaftigare: »Av de värnpliktige, som fingo denna goda övning, blev det riktiga soldater. […] Aldrig efter Karl XII:s dagar hade Sverige haft en så stark armé som under världskriget 1914-1919».

b2ap3_thumbnail_IMG_0541.JPG

Utsikt från ön Hven; i fjärran syns det trånga sundet mellan Helsingborg och Helsingør.

År 1919 var kriget definitivt slut, och Samuel kunde återgå till det lugna livet på landet. Hans huvudsakliga yrke var toffelmakare, och många är nog de skåningar som traskat omkring med Samuel Gustafssons trätofflor på fötterna. Med häst och vagn körde han till Kävlinge för att hämta läder, och när ingen köpte trätofflor om vintern cyklade han istället från bondgård till bondgård och frågade om hjälp behövdes, eller erbjöd sig att klippa buxbomhäckar vars klipp han samlade i stora säckar på pakethållaren. Livet återgick så sakteliga till den lugna tiden före första världskriget, men föga anade han väl att han skulle tvingas uppleva ännu ett världskrig under sin livstid.

Under andra världskriget deltog Samuel dock inte lika aktivt som i det första, men det kom ändå att påverka hans liv minst lika starkt. Det främsta minnet från dessa år är hans ransoneringskuponger som ännu finns bevarade, och som inte behövde användas eftersom andra världskriget sjöng på sista versen. Ett av dem är ett restaurangkort för bröd, utfärdat av Statens livsmedelskommission, som bland annat gav Samuel rätt att köpa mjöl och bröd av alla slag: »Mot varje kupong serveras ungefär 32 gram mjukt eller 20 gram hårt bröd av alla slag eller 50 gram småbröd eller 40 gram pepparkakor eller 25 gram mjöl eller gryn (i vissa rätter)». Både ransoneringskorten och det medföljande personkortet var värdehandlingar, som på baksidan strängeligen uppmanade innehavaren att förvara dem noggrant. En förlust var nämligen förenat med kostnader och stora svårigheter att få ett nytt, bland annat genom en polisutredning kring förlusten av det gamla kortet.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20161110-151058_1.jpg

I dagens Sverige hörs ständiga rapporteringar om krig och elände – i nyheter, radio, tidningar och andra medier – men de flesta av oss har tack och lov inte upplevt något krig på nära håll. Vi tar vårt lugn och fred för givet, och inte heller har vi genomlidit nöd och fattigdom – vi kan enkelt promenera bort till närmaste livsmedelsbutik och köpa mat i överflöd. Men för farfars far var det annorlunda. På gamla dar brukade Samuel ofta säga »den é bra, den du har» om man ville köpa nytt utan riktigt goda skäl, ett uttryck som känns fullt förståeligt när man tänker på de vedermödor, den fattigdom och hunger som han upplevde i sitt liv. Min gammelfarfar och de två världskrigen.

Referenser och lästips:

Högberg, Leif, Spår av ett försvar: skånskt försvar under två världskrig och ett kallt krig.

Jönsson, Åke, Historien om en stad. Del 3. Landskrona 1900-1997.

Schürer von Waldheim, Max, Skånska kavalleriregementet 1658-1928.

Vad göra när frågan kom.  Vill du skriva ner lite tankar då och då? Vill du ge andra något att tänka på?

Det kommer först en liten fundering på möjlighet att göra sig hörd.           

b2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPG

Sedan kommer eftertänksamheten, vad kan jag skriva som andra kan tänkas läsa..

Eftersom jag inte vet vad som komma ska, så är det bara att köra på. Ta upp de ämnen som kan kopplas till släktforskning, till mig eller varför inte till någon aktuell företeelse.

Jag kastar mig ut på djupt vatten, påstår att det finns mycket att göra för att lyfta släktforskningen till de höjder den förtjänar.  Det finns visserligen många idéer, men som bara förblir idéer, det finns många uppslag som försvinner ner i en låda och det finns allt för många ”det har vi gjort förr, och det fungerar inte”. Men det finns också exempel på lyckade satsningar, ibland en gammal verksamhet som tas upp igen och blommar, ibland helt nya påhitt.   Tänk om vi samlade alla funderingar och förslag, delade med oss av detta och såg om det ger impulser till nytänkande på lokal eller central nivå. Tänk om vi stimulerade varandra genom att berätta om det som lyckats, likväl som det som inte gick som tänkt.   

 Jag har försökt att lyssna på de personer jag mött, försökt förstå vad det är som driver alla föreningsmänniskor att lägga ner all den tid de gör.  Många svar har jag fått, det absolut bästa var det svar en grånad eminens gav: Varje leende efter ett möte/arrangemang ger mig styrka, varje ”Tack för idag/ikväll” ger mig energi för en månad till. Hur många av oss som går till en aktivitet tänker på att tacka, hur många är vi inte som räknar med att det ska bara fungera.  För fungerar gör det på många ställen. Visar vi den tacksamhet för det som volontärer lägger ner?  Talar vi om att vi är nöjda, kanske uppfyllda av idéer om nya satsningar efter ett arrangemang, eller går vi hem och klagar på det som kanske inte fungerade just den kvällen. 

 
b2ap3_thumbnail_blogg-ros.JPG

Jag är övertygad om att det finns en framtid för släktforskarrörelsen, det kommer nya ”inkörsportar” hela tiden. TV-program inspirerar, nya intressanta rön blandas med gammal forskning i många intressanta tidningar, allt mer digitaliseras och medryckande föreläsningar läggs ut på nätet av allt fler föreningar.  En fråga är hur och var alla de som blir intresserade ska mötas, finns det behov av nya mötesplatser, både fysiska likväl som i cyberrymden.  Är vi mogna att möta nya på andra platser än de vi är vana vid, där vi känner oss säkra. Grupperingar som skapas, som växer och som sedan dör är något vi får vänja oss vid. Är Förbund och föreningar beredda på det? Är vi redo för de förändringar som kommer att behövas.

Svaret kommer säkert, undrar bara vad det blir.

Under mina "släktforskningsturnéer", både här i USA och därhemma, råkar jag understundom på splittrade familjer, släkter där man inte umgås, inte träffas eller ens talar med varandra. I bakgrunden ligger ofta någon gammal konflikt och pyr, kanske obearbetade händelser i samband med ett dödsfall eller något arvsbråk inom familjen. Men det kan också handla om löjligt små oförrätter, verkliga eller upplevda, som tiden för länge sedan borde ha kunnat sudda ut och som inte ens kombattanterna själva riktigt minns omständigheterna kring.

Jag minns min allra första USA-resa. Året var 1972 och jag var tjugo år gammal och fjunig. Några år tidigare hade jag lyckats lokalisera min farmors kusiner Oswald och Ivan, två bröder i 80-årsåldern födda i Osby socken i norra Skåne 1886 respektive 1887. År 1890 emigrerade familjen till Chicago, där båda föräldrarna efter bara några år avled. Barnen, som hamnat på barnhem, hämtades hem till mostrarna i Osby, där de fick växa upp. Snart nog, när de hunnit bli 16-17 år, emigrerade de emellertid på nytt, denna gång till Spokane i delstaten Washington. På min rundresa kom jag först till Kalifornien och Uncle Oswald (det förekommer en sådan i flera av Roald Dahls häftiga noveller - ingenting för konfirmander), som var bosatt i San Clemente.

b2ap3_thumbnail_Roald.jpg

Min Uncle Oswald var vid det här laget en mycket gammal man, 86 år fyllda, mager och sjuklig. Men skarp, mycket skarp, envis och obändig. På god engelska, med stark skånsk intonation, predikade han under några timmar för mig om livet och världen och kom med de mest förbluffande och kategoriska påståenden. Turligt nog var mina engelskkunskaper vid denna tid begränsade, varför jag inte kunde gå i svaromål. Han hade åsikter om det mesta, politik, religion, ekonomi, mexikaner, svarta, socialister o.s.v. Allra sämst tålde han läkare och judar. Dessa hade, dundrade han, förstört hans liv. Tragedin i hans tillvaro var att hans enda dotter, hans ögonsten, hade råkat gifta sig med en judisk läkare ... Detta skedde 1946 och sedan dess hade han aldrig mer träffat henne eller det enda barnbarnet. Det ligger något storslaget och samtidigt förfärligt i en sådan konsekvent hållning. En sorts hatfull uthållighet, som naturligtvis i första hand drabbade honom själv.

b2ap3_thumbnail_Oswald-old.jpg

Min Uncle Oswald

Strax innan jag skulle lämna honom, frågade han mig vart jag var på väg härnäst? Spokane, svarade jag, jag skall träffa din bror Ivan. WHAAAT??? skrek morbror Oswald, gör inte det för Guds skull! Han är en riktig skitstövel och lögnare. A real scumbag! Honom vill du inte träffa. Hör vad jag säger ...!

Väl framme i Spokane någon vecka senare tog jag givetvis ändå kontakt med morbror Ivan och fick träffa både honom, hans norska fru Amy och deras två söner. Förtjusande människor, mysiga, generösa och mycket intresserade av mig och min forskning. Det bjöds på lunch, sightseeing, hembakad tårta och mycket annat. Strax innan det var dags för mig att tacka och ta farväl vände sig Ivan, 85, emot mig och frågade: Så var har du tidigare varit på denna resa. San Clemente, svarade jag. Jag har träffat din bror Oswald. Morbror Ivan blev mörkröd i ansiktet och muttrade: Det kunde du gott ha låtit bli! Han är förfärlig. A real devil! Det visade sig att bröderna inte träffat varandra på över 40 år, och någon förlikning kring vad det nu kunde vara som orsakat deras ömsesidiga ogillande, för att inte säga hat, hade givetvis aldrig kommit på tal ...

Det är dessa livslånga avståndstaganden, som gör mig fundersam. Visst kan man ibland bli ovänner, även inom en familj eller släkt, men nog går det för det mesta att lappa och laga. Det finns ju så mycket som borde förena och ena. Hos somliga tycks det emellertid vara viktigare att till varje pris "hålla ställningarna" och elda på under pannloberna. Gud förbjude att vaksamheten kring ens vrede och harm skulle tillåtas avta ...

När jag möter mina släktingar här i USA är detta fenomen allt för ofta närvarande. Man talar inte med ett eller flera syskon, man har ingen aning om var kusinerna befinner sig, inte sedan det där stora grälet i samband med moster Irmas död. Han eller hon är "weird" eller "crazy" och "we don't want to have anything to do with them. .." Hur hanterar man som gästande släkting dessa motsättningar? Blir det inte pinsamt när livslånga schismer och småaktig grälsjuka kommer i dagen? Jovisst blir det det. Själv låtsas jag som det regnar, försöker att prata förbi tiraderna och snabbt komma in på andra, mer uppbyggliga ämnen. Det brukar lyckas. Framför allt gäller det att inte ta ställning, inte välja sida. 

b2ap3_thumbnail_isbrytare-1220x845.jpg

Understundom har det hänt, rätt ofta faktiskt, att jag har fått agera "isbrytare" i några av dessa kylslagna relationer. Förmått mina värdar att för min skull, eftersom jag behöver få fram värdefull information eller kanske få tillgång till gamla rara fotografier, faktiskt ringa upp den där brodern eller kusinen de inte talat med på decennier. Vid några tillfällen har jag, som den fredsstiftare jag är, lyckats provocera fram ett eller flera sammanträffanden, som givetvis börjar under permafrost men som under samtalets och kanske bildspelets och släkthistoriernas gång så småningom brukar tina till rimliga temperaturer. Då känner jag mig som en riktigt god människa.

Släktforskning förenar!

Förliks, kusiner!

För närvarande befinner jag mig på rundresa i Florida. Konceptet är detsamma som tidigare. Med hjälp av en liten hyrbil och en duktig GPS tar jag mig från plats till plats, från syssling till brylling, berättar vår gemensamma släkts historia, visar bilder, intervjuar och skannar. Syftet med allt detta är givetvis att få fram ny information och nya fotografier till släkttabellerna. Med officiella register, särskilt här i USA, kommer man bara en bit på vägen. Detaljerna blir man tvungen att försöka klämma ur de stackars släktingarna. Man blir lätt förvånad över hur oprecis deras information är. Årtal finns för det mesta inte i huvudet, möjligen ålder och födelsedag, och så får man räkna på fingrarna. När det gäller avlidna familjemedlemmar är osäkerheten än större. "Tja, han dog väl för en fem-sex år sedan" säger man kanske, och så visar det sig vara 1997 ... Detta fenomen känner vi väl dock alla till, särskilt vi som hunnit bli lite till åren.

Man skall inte kasta sten ...

b2ap3_thumbnail_Chihuly-7.jpg

När man frågar sina amerikanska släktingar när och var de är födda, svarar de alltid med den "fysiska" orten, d.v.s. den stad eller det county där sjukhuset är beläget. Det är där händelsen registreras och det är den som gäller som födelseort, även om man aldrig mer satt sin fot där. I vårt land har vi ju sedan länge hävdat "födelsehemortsprincipen" - d.v.s. man är född där man bor, oavsett var sjukhuset råkar ligga. Från omkring 1920 till 1946 gällde dock en helt annan och egendomlig princip, där sjukhusorten anges som födelseort, men där det inte går att hitta notisen i den församlingens födelse- och dopbok. Detta vet jag med säkerhet, eftersom min egen mor hade Stockholm/Engelbrekt som sin födelseort, trots att familjen i själva verket bodde i Sundsvall. Hon föddes nämligen på det privata barnbördshuset Pro Patria i Stockholm, men finns inte antecknad i Engelbrekts kyrkoböcker. Mycket förvirrande.

Man skall inte kasta sten ...

b2ap3_thumbnail_Chihuly-8.jpg

Kommer man så in på ämnet giftermål, blir det än värre. Här finns det många orosmoment. Tre olika datum kan nämligen fladdra förbi: 1/ Datum då Marriage License (Hindersprövning) utfärdades. 2/ Datum då Marriage Act (själva Ceremonin) ägde rum och  3/ Datum för Registration (registreringen av det ingångna äktenskapet). Alla tre kan sägas vara relevanta, men om man skall välja ett av dem är det väl nummer två. I många av de databaser över äktenskap som finns på nätet kan det dock vara nummer ett eller tre som presenteras. Återigen förvirrande! Fast å andra sidan, hur har vi det här hemma? I den nya folkbokföringen registreras visserligen datum för vigsel snyggt och prydligt - däremot inte platsen. Efter 1991 kan vi således svårligen få fram VAR våra förfäder och släktingar faktiskt gifte sig. Onödig information tycker Skatteverket, som tyvärr handhar det hela och som dessutom eldar upp de underlag som trots allt har den unika informationen.

Man skall inte kasta sten ...

b2ap3_thumbnail_Chikuly-2.jpg

Dödsfall registreras i USA på samma sätt som med födslar, d.v.s. på den plats där de faktiskt ägde rum, oftast på ett sjukhus. Vid varje dödsfall utfärdas ett Death Certificate (Dödsattest), som brukar vara mycket utförligt med både genealogisk och medicinsk information. Här får man bl.a. veta exakt födelsetid, födelseort, föräldrarnas namn, efterlevande make/maka, begravningsplats, begravningsbyrå och mycket annat av värde. Ett stort orosmoment är dock, att all genealogisk information inte kommer från officiella källor, utan noteras under en snabb intervju med någon av de efterlevande; The Informant. Det kan alltså krylla av fel och halvsanningar i dessa attester. Mycket farligt! Här är den svenska modellen klart bättre även om vi också ibland fumlar med informationen. Ring Skatteverket och fråga var en person är avliden. Det enda du får till svar är hans eller hennes senaste adress ... Även här eldar man efter tio år upp de underlag, som skulle kunnat ge svaren. 

Man skall inte kasta sten ...

b2ap3_thumbnail_Chikuly-5.jpg

Dagens blogg, och inte minst rubriken, är inspirerad av den fantastisk glas- och ljusutställning, som jag i fredags ramlade in på i St Petersburg, Florida. Utställningen heter The Chihuly Collection, efter den piratliknande konstnären Dale Chihuly, och är väl värd en mässa. Svårflirtad när det gäller konst, särskilt modern sådan, lät jag mig denna gång fullkomligt förföras av dessa fantastiska former och färger. Ett vackrare glashus får man leta efter. Där skall man definitivt inte kasta sten. (Noshörningar är inte heller välkomna...)

http://www.moreanartscenter.org/chihuly/

Ps: 

På tisdag är det presidentval i detta stora land, "The Greatest Country in the World", som våra amerikanska vänner så oblygt brukar deklarera. Efter en alldeles exceptionellt smutsig, sjaskig och osmaklig kampanjperiod är det nu äntligen dags för ett avgörande. Vem blir det? Trump eller Clinton? Jag hade inför denna resa bestämt mig för att hålla inne med mina synpunkter kring hela detta jippo, men har nu överallt blivit tillfrågad om hur vi i Europa ser på det Amerikanska valet och vilken kandidat vi föredrar. Med en för min person ovanligt diplomatisk framtoning har jag försökt slingra mig genom att säga, att vi Européer är smått chockade och egentligen inte skulle vilja rösta på någon av kandidaterna. Det är då jag får det överraskande svaret: Inte vi heller ... Det förefaller som om många amerikaner denna gång kommer att rösta MOT snarare än FÖR en kandidat. Man väljer mellan att hängas eller skjutas. Inte bra! Hur kunde det gå så illa? Fast å andra sidan, 2018 är det val i Konungariket Sverige också, och även om vi aldrig kommer upp i de amerikanska nivåerna av nedbrytande pajkastning, vet vi på förhand att det kommer att bli en tuff valrörelse med många hårda och ibland obetänksamma ord. Både från höger och vänster ...

Man skall inte kasta sten ...

För släktforskare finns många databaser, register och arkivhandlingar som är fritt tillgängliga på nätet. Här har jag samlat några, sådana som jag hittat vid min egen släktforskning eller som andra tipsat om. Vissa har jag använt mycket, andra bara sett att de finns och testat med enstaka sökningar. Alla är kollade den senaste veckan.

Jag har inte ordnat de på något annat sätt än att de mer generella är först i listan. Vissa har begränsning i det geografiska området, andra är avgränsade på andra sätt. Det finns säkert många fler, framför allt lokala register och databaser. Tipsa gärna om sådana i kommentarer under blogginlägget här så ska jag fylla på listan efter hand.

Arbetet med dessa databaser och register görs i de flesta fall tack vare föreningsmedlemmars ideella arbete och arbetslösa i arbetsmarknadsprojekt. Har du möjlighet att bidraga med något så tror jag att det tacksamt tas emot.

Alla länkar här är till fria databaser och register, alltså som man når utan kostnad.

Utöver dessa som jag tipsar om här finns förstås de stora aktörernas egna databaser, som Familysearch, Ancestry, MyHeritage m fl. Det får bli ett annat blogginlägg om dem.

Alla länkar öppnas i samma fönster. Vill du stanna kvar i blogginlägget när du går till en länk så högerklicka och välj att öppna den i ny flik eller nytt fönster.

Rötters faktabank:
http://www.genealogi.se/faktabanken
Porträttfynd, gravstensinventeringen, avrättade, samefynd, artiklar, hembygdsböcker mm.

Släktdata:
http://www.slaktdata.org/regsearch
Stor databas över födda, vigda och döda i många socknar från hela landet, främst västra Sverige. I en registerlista visas vilka församlingar som finns inlagda.

DDSS:
http://ddss.nu
Födda, vigda och döda i många socknar i Skåne, Halland och Blekinge. Huvudman för databasen är Landsarkivet i Lund.

Rotemansarkivet:
http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Rotemannen2012/Search.aspx
Stockholms stadsarkivs databas som du inte kan vara utan om du har släktingar i Stockholm 1878-1926.

Stockholms stadsarkiv har många fler sökbara databaser:
Fotografier på kriminella:
http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Databas/stockholmspolisens-spaningsfotografier-1869-1920/Sok
Mantalsregister:
http://stadsarkivet.stockholm.se/hitta-i-arkiven/i-arkiven/mantalsregister-1901-1935/
Nyckel för fastighetsbeteckningar och gator:
http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Databas/fastigheter-1730-och-1810-registernyckel/Sok
Adresskalendrar från Stockholm:
http://www.stockholmskallan.se/Soksida/?ft=Adresskalendrar
Register till äldre kyrkböcker:
http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Databas/aldre-kyrkbocker/Sok
Hälsovårdsnämndens dödsbevis 1878-1926:
http://stadsarkivet.stockholm.se/hitta-i-arkiven/i-arkiven/dodsbevis/
Allmänna barnhusets register 1800-1916:
http://stadsarkivet.stockholm.se/hitta-i-arkiven/i-arkiven/allmanna-barnhuset/
Alla databaser och register på Stockholms stadsarkiv (det finns massor):
http://stadsarkivet.stockholm.se/hitta-i-arkiven/i-arkiven/a-o/

Centrala soldatregistret:
http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/search.sv.aspx
Björn Lippolds skötebarn. En fantastisk resurs för den som har soldater i släkten.

Ortnamnsregistret:
http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/phpform/_helareg1.php
Här finns alla ortnamn. Drivs av Institutet för språk och folkminnen.

Socknar:
http://socknar.se/
Alla svenska socknar, med karta och information.

Församlingar:
http://www.skatteverket.se/folkbokforing/sverigesforsamlingargenomtiderna/forsamlingar.4.18e1b10334ebe8bc80002416.html
Skatteverkets register över Sveriges församlingar genom tiderna.

Digitaliserade svenska dagstidningar:
http://magasin.kb.se/searchinterface/
Kungliga Bibliotekets databas för gamla tidningar.

Valloner:
http://www.vallon.se/ind_forsk.htm
Bl a namnregister över vallonsläkter.

Banvakt:
http://banvakt.se/
Databas över banvaktställen, många med bild.

Adelssläkter:
https://www.adelsvapen.com/genealogi/
Register och information om olika adliga ätter.

Soldater:
http://www.hhogman.se/militaria.htm
Allt om soldater. Släktforskaren Hans Högmans sida.

Emigranter:
http://www.emiweb.eu
Med ett gratisabonnemang kan du göra begränsade men enligt min mening mycket användbara sökningar.

Ellis Island mm:
http://www.stevemorse.org/
Steve Morses databaser över emigranter som kom till Ellis Island och Castle Garden i New York mm. Vissa kostar.

Blekinge släktforskarförening:
http://www.blekingesf.se/
Blekinge släktforskare har flera omfattande databaser. Gå till fliken "Våra register". Där finns databaser för båtsmän och skeppsgossar, stenhuggare, migranter, Listersläkten, flyttattester, födda på BB i Karlskrona och Karlshamn 1904-1920, med mera.

Sockenstämmoprotokoll:
http://www.lokalhistoria.nu/
Här finns avskrifter av framför allt sockenstämmoprotokoll från Hallands län (mest), men också från vissa socknar i Småland och Västergötland. Gå till avancerad sökning och välj län, kommun och socken i sökrutorna eller via kartan, eller sök som fritext.

Fångrullor i Östergötland:
http://www.ep.liu.se/databases/fangrullar/search.aspx
Fångrullor för Linköping kronohäkte 1806-1892, Norrköpings fångvårdsanstalt 1826-1886, Norrköpings spinnhus 1814-1920.

Kråken:
http://www.kråken.se/
Ett register med 350.000 personen i Västerbotten, Ångermanland och Lappland 1751-1965.

Folkräkningen 1890:
http://www2.foark.umu.se/folk/
Poster från Västerbottens, Norrbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Värmlands län.

Döda sjömän och sjömän på rymmen:
http://www.roskarl.se/folkhav/sjomen/sjomenb.htm
Sjömän inskrivna i Stockholm sjömanshus.

Fyrpersonal:
http://fyr.org/fyrpersonal/
Svenska Fyrsällskapets register över fyrpersonal genom tiderna.

Brandförsäkringshandlingar:
http://www.cfnonline.se/sv/soksidor/sok-byggnadsvarderingar-och-kartor/?hide=1
Byggnadsvärderingar och kartor.

Historiska löner:
http://es.handels.gu.se/avdelningar/avdelningen-for-ekonomisk-historia/historiska-lonedatabasen-hild/tabeller
Tabeller med löner för jordbruksarbetare (1865-1989), industriarbetare (1913-1990) och privata tjänstemän (1929-1990).

Svenskt porträttarkiv:
http://spa.dnagen.se/
Omar Henrikssons stora porträttarkiv från äldre böcker mm.

Härnösands stifts herdaminne:
http://www.solace.se/~blasta/
Inscannad bok.

Södra Vedbo härad:
http://www.sodravedbo.se/
Lokal databas för Södra Vedbo härad i Jönköpings län.

Kyrkböcker från Swede Town i Chicago:
http://library.northpark.edu/node/98
Till kyrkböckerna kommer du via länken till St Ansgarius Episcopal Church Records. Det finns också en länk till blandade böcker om svenskamerikaner mm.

Tillägg efter publicering:

Tack till er som i kommentarer här och på Facebook tipsat om fler länkar!

Projekt Runeberg med massor av äldre litteratur:
http://runeberg.org/

Databas om herrgårdar och deras ägare bl.a.: http://www.svenskaherrgardar.se/

Databas m begravningsvapen, mängder av böcker m personhistoria.: www.cognatus.se

Personhistoriska samfundet - ladda ned äldre utgåvor med personhistoria: http://personhistoriskasamfundet.org/

Så här i Allhelgonatider tänker vi lite extra på de som gått bort. Kanske besöker vi någon kyrka eller kyrkogård för att smycka de dödas gravar med blommor, eller tänder ljus för att skingra mörkret mellan Alla helgons dag och Alla själars dag. Om man som släktforskare besöker kyrkogården i helgen blir det nog även en och annan blick på de omkringliggande gravstenarna, dessa personminnen i sten som aldrig upphör att fascinera. Ja, Rötterbloggens ärade läsare har nog märkt att jag tillhör den skara släktforskare som gillar gravstenar, och varför inte – de är ju så intressanta! De kan vara stora eller små, pompösa eller oansenliga, utförliga eller kortfattade, men alla står de där som minnen över de människor som vandrat på jorden före oss.

De senaste åren har jag rest omkring i Skåne på jakt efter förfädernas och släktingarnas gravstenar, och även om det ibland känts omöjligt har glädjen blivit desto större när jag äntligen gjort ett fynd. Den svenska gravlagstiftningen är ju dock som bekant inte gravstenarnas bästa vän, och besvikelsen är stor när man efter envist jämförande hittar gamla kyrkogården, letar fram kvarter F, till slut lyckas lokalisera grav nummer 139 – och upptäcker en röjd gravplats. De flesta gravstenar som finns registrerade står dock kvar på sin plats, och om man vet var man ska leta brukar det inte vara några problem att till slut hitta rätt:

Gravar.se är en superb utgångspunkt, för där finns väldigt många registrerade gravstenar – även om en och annan församling lyser med sin frånvaro. Om en kyrkogård saknar gravkarta har man dessutom stor nytta av Gravar.se via sin smartphone. Istället för att söka på måfå brukar jag själv leta upp någon gravsten med ett ovanligare namn, och genom en sökning i Gravar.se får jag då fram i vilket kvarter den aktuella gravstenen finns. På detta systematiska vis hittar man rätt kvarter till slut, och förhoppningsvis även släktingens gravsten. Det optimala hade ju såklart varit om alla kyrkogårdar hade en gravkarta (eller åtminstone kvarterskarta) på plats, likt halländska Vinbergs församling som Eva Johansson bloggade om härförleden. Kanske drömmen blir verklighet om alla släktforskare tjatar lite på församlingarna och kyrkogårdsförvaltningarna?

SvenskaGravar har registrerat en del av de kyrkogårdar som av någon anledning saknas hos Gravar.se, och i nuläget finns där uppgifter från 36 kyrkogårdsförvaltningar. Förhoppningsvis kommer fler ansluta sig och bidra med sina gravböcker, men i skrivande stund finner man i varje fall bland annat Alingsås, Arvika, Borås, Helsingborgs, Karlstads, Landskrona, Lunds, Umeå och Uppsala pastorat samt Göteborgs kyrkogårdsförvaltning hos SvenskaGravar.

HittaGraven har registrerat de omkring 576.000 personer som vilar på någon av Stockholms elva allmänna begravningsplatser. Uppgifterna är ibland lite knapphändiga, och ofta saknas exempelvis födelse- och dödsdatum medan endast begravningsdatumet har registrerats, men det är väl värt en sökning för den som har släkt i Stockholmsområdet.

Gravstensinventeringen är det projekt som sedan 1986 drivs i regi av Sveriges släktforskarförbund (ursprungligen påbörjat under sent 1970-tal av Genealogisk Ungdom). Arbetet pågår fortfarande, och till dags dato har frivilliga släkt- och hembygdsforskare registrerat närmare 300.000 gravstenar med namn på nästan 650.000 begravda personer – ett fantastiskt exempel på vad samarbete kan åstadkomma. En stor fördel med Gravstensinventeringen är att man inte bara hämtat uppgifter från gravböckerna, som de tre ovanstående hemsidorna, utan faktiskt varit på plats och fotograferat, ritat och skrivit av gravstenarna, inte sällan inkluderande äldre stenar som inte omfattas av gravböckerna.

Begravda i Sverige 2 är en annan av Sveriges släktforskarförbunds skapelser som man kan ha stor nytta av. Denna CD-skiva bygger på ett samarbetsprojekt mellan förbundet och Sveriges kyrkogårdsförvaltningar, och innehåller uppgifter om cirka 6,4 miljoner begravda i Sverige från omkring tre tusen kyrkogårdar – alltså ungefär 95% av landets digitalt registrerade gravar.

b2ap3_thumbnail_Gravstenar.jpg

Riddaren Claus Bille och hans fru Lisbeth Ulfstand på 1500-talet, kyrkoherden Martin Elmgren på 1700-talet, bildhuggaren Wilhelm Larsson på 1900-talet – och min farfars morfars farmors bror, lantbrukaren Anders Löfgren på 1800-talet. Alla är deras gravstenar bevarade, som en stilla påminnelse om några av de människor som levt här på jorden före oss.

Nu är det ju inte bara i Sverige som man kan bli begravd, det finns många andra länder också – varav flera har registrerat gravstenar. Norska Gravminner växer så det knakar med sina över 2,5 miljoner poster, i Danmark har DK-gravsten nyligen nått över 430.000 och i Finland kan man göra en hel del fynd i det finska Genealogiska Samfundets databas Gravgårdar. För den som har emigranter i släkten är det en god idé att söka i databasen Find A Grave där de 154 miljoner posterna även innehåller mycket smått och gott från andra länder än bara USA, likaså hos Billion Graves som dessutom är kopplat till GPS så att man enkelt kan lokalisera en släktings eller förfaders grav. Ja, det finns många alternativ att välja mellan, och ofta måste man söka både vitt och brett – men ansträngningen till trots finns det inget som slår känslan av att äntligen hitta den där gravstenen som man letat efter så länge.

Under mina mer än 50 år som ivrig släktforskare har det av och till hänt att jag blivit ombedd att berätta om mina forskningsresultat eller hålla små föreläsningar om hur det går till. Sedan jag, dels genom uppdraget som ordförande i Sveriges släktforskarförbund, dels genom min medverkan i TV-serien VEM TROR DU ATT DU ÄR? blivit en smula känd, har dessa inhopp blivit allt mer frekventa. Som nybliven pensionär hoppas jag kunna tacka ja till flera sådana framträdanden, mest för att det är så roligt. Det kan visserligen också vara rejält ansträngande, särskilt om det förutsätter långa resor till och från, men ger så mycken positiv energi att det faktiskt är värt det hela. Det gamla talesättet besannas vid nästan varje föreläsningstillfälle: Man lär så länge man har elever ...

Vilka är det då som efterfrågar dessa framträdanden? Man skulle kunna tro att den nya tekniken med tillgång via nätet till snart sagt all information, alla databaser, handledningar, online-kurser o.s.v. effektivt borde ha haft ihjäl intresset för gammaldags föreläsningar. Så icke! Det talade ordet, gärna i kombination med stödjande bilder, är ett oslagbart koncept. Inte minst då möjligheten till interaktivitet; frågor och svar, kommentarer från publiken, små humoristiska inslag och trivsam samvaro:

• Släktforskarföreningar - den absolut bästa, mest intresserade och mest motiverade målgruppen.  
• Hembygdsföreningar - nästan lika bra, men med en tendens att förlägga mötena till omöjliga lokaler bortom allfarvägen. 
• Pensionärsföreningar - en mycket trivsam och tacksam grupp, där dock lotterier och kaffeservering ibland får allt för stor plats ...
• Daglediga, och andra typer av kommunal gruppverksamhet - dessa kan ibland innebära en utmaning för föreläsaren.
• Studieförbundens föreläsningsserier - ofta väl organiserade med god marknadsföring, men inte alltid så stor publik.

Vilka äro då de problem en föreläsare möter när han eller hon anländer till ständigt nya förutsättningar?

LOKALEN. Ofta är den för stor med allt för långa avstånd mellan publik och föreläsare/bildvisning. Åhörarna skyr som bekant alltid de främre bänkarna för att i stället fylkas på behörigt avstånd längre ner i lokalen. Lösning: Föreslå arrangörerna att vända på stolarna så att lokalen blir bredare än lång. Då krymper avståndet.

b2ap3_thumbnail_cafebord.jpg

MÖBLERINGEN. Normalt är de flesta lokaler uppdukade för kaffeservering. Det är den sämsta lösningen eftersom alla då sitter snett och får vända och vrida på sig för att se och höra. Några sitter t.o.m. med ryggen emot scenen och låter sig endast med möda övertalas att rotera 180 grader. Lösning: Föreslå biosittning, så att publiken kommer så nära talaren som möjligt. Ofta går det att hitta en kompromiss; lösa stolar längst fram och kaffebord längst bak i lokalen.

b2ap3_thumbnail_studion-biosittning.jpg

TEKNIKEN: Avsaknaden av vaktmästare eller annan tekniskt kunnig person kan ibland förmörka tillvaron för den gästande talaren. Till att börja med är det detta med ljudet, som sällan fungerar tillfredsställande. Själv föredrar jag att tala in natura, det är också det mest behagliga för åhörarna och ger talaren möjlighet att modulera och variera sin framställning. Men om lokalen är för stor eller säckig eller publiken för mångtalig är det naturligtvis nödvändigt att använda sig av mikrofon eller headset. Den senare är en djävulskt konstruerad meckapär, som jag aldrig vet hur jag skall applicera. Eftersom jag bär glasögon är det redan en smula trångt bakom mina öron, varför settet inte så sällan faller till marken. Och skulle man behöva harkla sig eller om man får en plötslig host- eller nysattack, golvar man lätt sin publik. Nej, bättre då med en gammal hederlig mikrofon, som dessutom skänker lite artiststatus á la Carola. Lösning: Be att få använda en sådan.   

b2ap3_thumbnail_kanon.jpg

KANONEN. Den bildvisande talarens bäste vän och fiende. Ibland sitter det en sådan i taket med en VGA- eller HDMI-kabel hängande och slängande någonstans. Om och när den samt den lilla fjärrkontrollen återfunnits, återstår det spännande momentet att få den medbragta laptopen och det allseende ögat i taket att tala med varandra. Det gör de inte alltid, varvid arrangörer och talare tillsammans lägger pannan i djupa veck och kliar sig i nacken. Ingen vet hur det skall gå till och alla maskiner är lite olika och fungerar som de vill, ibland inte alls. Särskilt kul blir det när datorn börjar svamla om "optimal skärmupplösning" och man noterar att personerna på bilderna blir onormalt korta och feta. Ack ja, varför skall det vara så svårt? Huru saknar vi inte de gamla Diabildsprojektorerna, som hade en knapp: Av och på!!! Lösning: Införskaffa en liten portabel kanon, som får bo i bilen. Ibland, ganska ofta faktiskt när den stationära tekniken kapsejsat, kan den få tjänstgöra som Plan B och utgör därmed skillnaden mellan succé och fiasko.  

TIDSPRESSEN. De flesta arrangörer tror att 45-50 minuter, max en timme, är den tid ett föredrag får ta. Men ofta har ju talaren så mycket mer att komma med och om publiken är alert och frågar och kommenterar blir tidspressen svårartad och talaren forcerad. Har han eller hon dessutom rest långt för att leverera sin föreläsning och/eller förmedla sina färdigheter, känns det snopet med dessa á la breve-stunder. Lösning: Föreslå en tudelad föreställning. Först 45 minuters föredrag, så kaffeservering eller stående mingel med cider och salta pinnar i en halvtimme, och därefter en andra avdelning om 45 minuter. Summa två timmar. Alldeles lagom!b2ap3_thumbnail_Salta-pinnar.jpg

KONKURRENSEN. Ofta tänker sig arrangören hinna med lite fler aktiviteter denna kväll. Information kanske och i värsta fall ett årsmöte, som kan dra ut på tiden precis hur länge som helst, med det resultatet att halva publiken lagom till talarens entré på scenen reser sig och går. För att inte tala om alla dessa förfärliga lotterier, som svensk föreningstradition påbjuder. Lösning: Föreslå (läs: Kräv!) att du får komma först i programmet. Det är också rimligt eftersom du sannolikt har längst att resa och behöver komma hem i vettig tid. Och om arrangörerna strax innan du skall börja tala kommer fram och frågar om de får ta lotteridragningarna först, säg då för Guds skull NEJ!!! 

MÖRKLÄGGNINGEN. Ofta tror arrangörerna att de, så fort det handlar om någon form av bildvisning, måste springa runt och dra ned alla gardiner och släcka allt vad lampor heter. Detta är inte alls nödvändigt, och risken är dessutom överhängande att delar av publiken, om mörkläggningen blir allt för effektiv, diskret somnar in. Dessutom är det svårt att få någon riktigt publikkontakt när man inte ser och kan läsa deras ansikten och vice versa. De flesta kanoner är tillräckligt ljusstarka för att bildkvaliteten under normala ljusförhållanden skall bli helt njutbar. Det är bara om solen skiner direkt in i lokalen och mot filmduken som nedrullning av gardiner på solsidan kanske blir nödvändig. Lösning: Stoppa dem!

Se där, några goda råd för både föreläsare och arrangörer. Tillsamman skapar vi oförglömliga upplevelser!

Igår blev jag ganska nervös för min dator började krångla. Flera program hängde sig och jag fick tvångsavsluta, stänga av och starta på nytt några gånger. Kanske har jag fått in något virus som virusprogrammet inte tagit bort.

Att datorn skulle krascha är bland det värsta jag kan tänka mig. Det är i datorn jag har all min släktforskning. Allt. Sedan jag började släktforska 2010 har jag bara fört mina anteckningar i textfiler i datorn och byggt släktträden i mitt släktforskarprogram. Det är i datorn jag har alla inscannade bilder och allt jag skrivit om släkten. Skulle datorn ge upp skulle det vara en katastrof för min släktforskning.

Utskrifter gör jag aldrig. Jag vet att många släktforskare har pärm efter pärm med utskrivna ansedlar mm, och anteckningar på papper. Men inte jag. Hur gör du? Är det bara jag som inte skriver ut min släktforskning på papper?

Jag tycker att datorn är ett fantastiskt hjälpmedel, men egentligen är det ju bara en hög med metall och plast.


2011 ordnade jag en släktträff på min pappas sida. Till den gjorde jag utskrifter på hans släktträd och klistrade upp på kartong, så att alla skulle kunna se. Det hänger sedan dess på ena väggen i vardagsrummet.


Det jag i övrigt har i pappersväg är tre tidskriftsamlare med diverse papper, plus en hög med annat. På ett usb-minne har jag filer jag fått av en moster och som inte är kopierade till datorns hårddisk.

I tidskriftsamlarna har jag delat upp det som hör ihop med mammas släkt för sig och pappas släkt för sig. Den tredje (längst till vänster) är papper som rör min nuvarande makes släkt och mina barns fars släkt. Båda dessa har jag släktforskat om. I högen är det framför allt anteckningsblock jag haft med mig när jag pratat med min pappa (min mamma gick bort 2009) och andra släktingar om släkten. Dessutom är det gamla brev, några kassaböcker, kvitton och några fotografier som ännu inte är insorterade i mammas och pappas släkt.

Givetvis gör jag backuper. Jag har två externa hårddiskar som jag gör backup på varje kväll. På så sätt är jag säker, men är det virus som spökar så finns ju det också på backupen eftersom jag gör backup på hela hårddisken (alla nya filer sedan sist) varje gång. För två år sedan kraschade hårddisken i min förra dator och jag var mitt uppe i en större släktutredning åt en kund. Katastrof! Men jag hade mina backuper och när den nya datorn kom efter två dagar var det bara att installera allt och jobba vidare. Det jag förlorade var ett par timmars arbete på förmiddagen, men det var lätt att göra om. Så jag är tacksam att jag skaffat mig den vanan att göra backup varje dag.

Jag borde förstås använda mig av molntjänster också, för säkerhets skull. Kanske får det bli så i fortsättningen.

Datorn är min bäste vän. Jag använder släktforskarprogrammet Macfamilytree, här är det släktträdet för min mammas släkt.

I ett hörn av kyrkogården i Borgeby, strax norr om Lund, ligger en gammal gravsten från 1700-talet. Den är antagligen gjord i sandsten och därför väldigt sliten och svårläst, men då den en gång stod upprätt berättade den historien om Sven Rasmusson och hans hustru Karna Bertilsdotter som för länge sedan brukade en gård i Borgeby socken:

»HER UNDER

HVILAR HEDERSAMME OCH

VÄLACTADE MANNEN

SWEN RASMUSSON

FÖD ÅR 1713

OCH DÖD ÅR 1791 DE 1 MAIJ

I HERRANS HAND

BEGROFS DEN 8 MAII 1787

BBOD No 21 

HERUNDER HVILAR

CATHARINA BERTELSDOTTER

FÖD ÅR 1710 OCH

DÖD ÅR 1787 DEN 18 MAII

AFLADT 9 BARN

JOB. 29:25.» 

Hedersam och välaktad, minsann – Sven Rasmusson låter som en hyvens karl! Hans ättlingar hade kunnat vara stolta över sin gamle anfader, om det inte var för att Borgebys ovanligt detaljerade död- och begravningsbok från samma tid finns bevarad. I den har nämligen prosten Severin Schlüter skrivit mindre biografier över de hädangångna församlingsborna, och de rader som beskriver Sven Rasmusson ger ett allt annat än hedersamt och välaktad intryck:

b2ap3_thumbnail_Borgeby_20161027-200314_1.jpg

»den 1 maj dog åbon, nu inhysmannen Sven Rasmusson på nummer 21. Var född 1713 här i församlingen, föga upplyst, och genom en i ungdomen begynt och hela tiden fortsatt uppsåtlig syndavana varuti han förhärdat sig, hans synder voro fylleri, bedrägeri i handel och vandel; en svärjare och försmädare; snål och orättfärdig i alla sina göromål, de fattigas sugare och underträngare; alla förmaningar gjorde ingen verkan. Ingen av mina åhörare har varit i ogudaktighet hans like; genom lögn och falska berättelser satte han ovänskap, emellan herrskapet och mig åstadkom han ovänskap, och förstörde den kostsamma påväxning jag gjort på tvenne dammars intäppning, så att jag miste den ena, varigenom den gjorda plantagen är bliven förstörd, fisken i dammarna dels uppäten av änder och dels bortstulna, även så stenarna av täppet [inhägnaden], om nattetid nedhögg han träden. Summa: gjorde allt det onda han kunde. Både enskilt och uppenbarligen sökte jag bringa honom till eftertanke, men han, han hade förhärdat sig för många år sedan. Han dog i yra, och gav föga hopp om en salig ändalykt. Begrovs utan likpredikan: hans hustru dog av slag, och begrovs även utan likpredikan: – hans ålder var 78 år.» (ur Borgeby kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 221; bild ArkivDigital).

Som släktforskare vill man ju lära känna förfäderna – men hur hanterar man två så motstridiga omdömen? Ett sätt är genom källkritisk analys, alltså att kritiskt granska källmaterialet och bedöma trovärdigheten av de påståenden som ges i källorna. Inom den vetenskapliga historieforskningen har ett flertal kriterier för källkritik vuxit fram, och många av dem går att applicera på fallet med Sven Rasmusson:

1) Identifikationen av källan – vem är källans författare, och i vilket syfte skapades källan? Det gäller att bedöma upphovsmannen, varför och i vilken situation källan skapades.

Gravstenens upphovsman har såklart varit de anhöriga, som inte bara velat föreviga den avlidne från sin bästa sida utan antagligen även som ett föredöme för andra sockenbor som kommer i kontakt med gravstenen. Man skulle alltså utan tvekan uteslutit mindre fördelaktiga karaktärsdrag – för vem vill läsa negativa omdömen på en gravsten? I officiella kyrkliga sammanhang var det till och med kutym att tona ner de avlidnas negativa sidor, och istället lyfta fram de positiva. Ett kyrkoordningsförslag från 1600-talet angående likpredikningar stadgade till och med att »Om några fel i livstiden haver varit hos den döde, och han likväl i sann omvändelse och tro är hädan skild, skola de ingalunda på predikstolen nämnas, utan med den kristliga kärlekens kjortel höljas». 

Uppgifterna i kyrkoböckerna skulle dock inte nå allmänhetens ögon, utan nedtecknades för prästerskapet och de återkommande biskopsvisitationerna. Varför har då prosten Schlüter skrivit så långa, inte sällan negativa dödsrunor om sina församlingsbor? Den åttonde paragrafen i 1686 års kyrkolags 24:e kapitel stadgade endast att kyrkoböckerna skulle innehålla »The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äre begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder», men prosten har uppenbarligen nyttjat ett annat stycke i samma paragraf, nämligen att prästerna dessutom skulle nedteckna »Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift». Detta skulle alltså införas i kyrkoböckerna, uppgifter som prosten Schlüter infogat i respektive persons dödsruna.

Men vilket är då syftet med dessa negativa dödsrunor, Sven Rasmussons i synnerhet? Det är svårare att gissa, men man kan konstatera att prosten Schlüter var en ganska bråkig och hetsig man, som ofta fällde negativa omdömen om sina avlidna församlingsbor och inte sällan passade på att »ge betalt för gammal ost» i dödsrunorna. Å andra sidan var han »en arbetsam, vaksam och drivande man både i kyrkoherde- och prosteämbetet och isynnerhet i att befordra en god ordning i församlingarna», för att citera den samtida kyrkoherden Martin Elmgren, vilket för oss till...

2) Tendenskriteriet – är källmaterialet tendentiöst, alltså: har upphovsmannen haft intresse av att påverka opinionen i en viss riktning när han skapade källan?

Den nitiske prosten Schlüter hade nog all anledning att nedteckna Sven Rasmussons ogudaktiga leverne i kyrkoboken, som ett skräckexempel på hur en god kristen inte skulle agera, och som en brasklapp över hur prosten gjort allt i sin makt för att få Sven på bättre tankar. Å andra sidan hade prosten allt att vinna på att försköna Sven Rasmussons dödsruna – den är ju delvis ett bevis på prostens eget misslyckande som kyrkoherde och själavårdare – och i det avseendet känns det som att uppgifterna i dödsrunan mycket väl kan stämma. Gravstenens främsta intresse är å sin sida att förhärliga minnet av Sven Rasmusson, och bedömningen blir då att gravstenens tendens är större än dödsrunans.

3) Tidskriteriet – hur pass nära i tid och rum har upphovsmannen skapat källan i förhållande till den information källan förmedlar? Är det förstahandsuppgifter från ett ögonvittne eller en muntlig tradition?

Dödsrunan nedtecknades i Borgeby kort efter Sven Rasmussons död 1791, vilket är relativt nära de händelser som beskrivs i dödsrunan – även om inga årtal nämns. Gravstenen har antagligen samma förhållande till rums- och tidsaspekten, så i detta fall finns det nog inte så mycket mer att säga angående tidskriteriet.

4) Beroendekriteriet – går det att hitta andra trovärdiga källor, som oberoende av varandra säger samma sak?

I fallet med Sven Rasmusson har vi ju redan två olika källor, men eftersom de ju totalt motsäger varandra får vi ingen hjälp där. Möjligtvis skulle någon dombok kunna verifiera den information som ges i dödsrunan om trädskövlingen, den förstörda fiskdammen och fylleriet, men uppgifterna på gravstenen kan nog endast bekräftas av kyrkliga handlingar såsom flyttningsattester eller husförhörslängder – men sådant källmaterial finns inte bevarat från 1700-talets Borgeby.

Slutsats

Efter denna lilla källkritiska analys av motsättningen mellan Sven Rasmussons gravsten och prosten Schlüters omdöme i Borgebys kyrkobok lutar det åt att gravstenen är lite för snäll i sitt omdöme, tendentiös som den är i sitt syfte, medan prostens omdöme ligger närmare sanningen – trots den omvittnade bråkigheten och långsintheten. När allt kommer kring får man dock inte glömma att förfäderna var människor, precis som du och jag, med bra och dåliga sidor. I prostens ögon var Sven Rasmusson utan tvekan en ogudaktig plåga, men för familjen var han antagligen en hårt arbetande familjefar, och därför skulle man kanske kunna beskriva honom som – en hedersam och välaktad lögnare och fyllehund.

Referenser och länktips:

Bergkvist, Karl, Salig prosten berättar, Malmö, 1989.

Nilsson, Birgitta, »Severin Schlüter : prosten som inte snålade med sanningen», i Saxo 1991(7).

Källkritik på Wikipedia

I dessa dagar kan man knappt tala om något annat än Bob Dylan och hans magnifika arrogans visavi Svenska Akademin, som haft vänligheten att utse honom till årets Nobelpristagare i Litteratur. Hans makalösa tystnad har satt igång en spekulationsvåg av sällan skådat slag, åtföljd av en rejäl dos ilska över ett beteende, som endast kan beskrivas som oartigt, egotrippat och puerilt. Skulle han till sist bevärdiga Svenska Akademin med ett "Nej, tack" så blir han i så fall inte den förste som tackat nej. Nog minns vi väl Jean-Paul Sartre, den intellektuelle författaren och filosofen som 1964, av principiella skäl, avböjde Litteraturpriset. Större var dock inte hans existentiella renlärighet än att han 11 år senare, när han behövde pengarna, diskret efterhörde om han inte kunde få dem i efterskott ... (det fick han inte)

Det här med att tack nej, även till priser och andra utmärkelser, är naturligtvis en mänsklig rättighet som genom århundradena av och till utnyttjats. Till och med när det gäller de allra förnämsta och viktigaste positionerna i samhället. Jag tänker på rollen som statschef, enkannerligen KONUNG. Det finns faktiskt ganska många exempel på personer, prinsar mestadels, som tackat nej till en eller flera troner. En sådan person var Eugéne de Beauharnais (1781-1824), Napoleons styvson, som 1810 fick en förfrågan om skulle vara intresserad av att utses till Kronprins i Konungariket Sverige, men som tackade nej. Det var då erbjudandet gick vidare till Marskalk Bernadotte, och fortsättningen på den historien känner vi ...

b2ap3_thumbnail_Eugene.jpg  

Eugéne de Beauharnais, Vicekung av Italien och Hertig av Leuchtenberg.

Det får sägas vara en ödets ironi, att Eugénes dotter, Josephine av Leuchtenberg (1808-1876) kom att, som drottning till Oscar I, hamna i just det land som hennes far en gång tackat nej till; Sverige (och Norge).

En annan som tackade nej, dessutom till minst två troner, var Prins Valdemar av Danmark (1858-1939) - bror till Kung Frederik VIII av Danmark, Kung Georg I av Grekland, Drottning Alexandra av England, Tsarevnan Maria Feodorovna (Dagmar) av Ryssland och de jure Drottning Thyra av Hannover. A family of kings ... Valdemar erbjöds först att bli furste av Bulgarien och senare Kung av Norge - men tackade nej till båda dessa möjligheter. Han var gift med en fransk prinsessa, Marie av Orléans (1865-1909) och i en ovanlig kompromiss beslöts det vid giftermålet, att alla eventuella söner skulle uppfostras protestantiskt, medan eventuiella döttrar skulle bli katoliker som modern. Ett av Valdemars många barnbarn var f.ö. nyligen bortgångna Drottning Anne av Rumänien (1923-2016).

b2ap3_thumbnail_Valdemar_Wr375.jpg

Prins Valdemar av Danmark. Han tackade nej - artigt ...

Har någon hört talas om Kung Mindaugas II av Litauen? Inte det? Han hette egentligen Herzog Wilhelm von Urach, Graf von Württemberg, och tillhörde en sidogren av det Württembergiska furstehuset. Född 1864 i Monaco, av alla ställen, var han faktiskt son till en Monegaskisk prinsessa, Florestine (1833-1897). General i kavalleriet, ansågs han duglig och kom flera gånger på tal som tänkbar monark i olika nybildade eller återskapade nationer: 1910 i Monaco, 1913 i Albanien samt under första världskriget både i Polen och i ett tänkt storhertigdöme Elsass-Lothringen. I juli 1918 valdes han av det Litauiska parlamentet till Kung av detta land, och förutsattes använda sig av konunganamnet Mindaugas II. Sedan Tyskland förlorat kriget i november samma år, var det inte längre så lyckat med ett tyskt statsöverhuvud, varför Mindaugas aldrig kom att tillträda sin tron.

b2ap3_thumbnail_Album29.jpg

Kung Mindaugas II av Litauen med familj

Ett annat exempel på ointresse för denna den högsta av positioner uppvisade Prins Arthur av England, Hertigen av Connaught, (1850-1942) när han 1899 vägrade att komma ifråga som efterträdare till sin bror Alfred, som var Hertig av Sachsen-Coburg och Gotha. Eftersom även Arthurs son med samma namn vägrade, kom det lilla hertigdömet i Thüringen att tillfalla en yngre brorson, Carl Eduard, Duke of Albany (1884-1954), som 1900-1918 blev den siste hertigen i Coburg. Carl Eduard känner vi tyvärr som missledd Hitleranhängare, men också som morfar till Sveriges nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, som 2010 skandaliserades av journalisterna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer i en hårt kritiserad karikatyrartad biografi, som fick namnet "Den Motvillige Monarken". Samme kung har dessutom relationer till familjen Connaught, i det att ovannämnde Prins Arthur var far till svenska kronprinsessan Margareta (1882-1920), Gustav VI Adolfs första hustru. Margareta är också mormor till den danska drottningen, Margrethe II och till hennes syster, drottning Anna Maria av Grekland.

b2ap3_thumbnail_omslag1.jpg

Familjen Connaught vid Kung George V:s kröning, 1911. Från vänster: The Duke of Connaught, Princess Patricia, the Duchess of Connaught, Prince Arthur of Connaught, Kronprinsessan Margareta och Kronprins Gustav (VI) Adolf av Sverige. 

Tillbaka till Bob Dylan. Ni kanske undrar vem den lilla ovalen i ingressbilden föreställer. Det är den skotske kungen Robert I eller Robert the Bruce (1274-1329). Robert förekommer i den amerikanska kostymfilmen från 1995, BRAVEHEART, som jag hittills lyckats undvika. Precis som Robert Zimmerman nu håller sig undan den positiva uppmärksamhet, som han på många sätt förtjänar, men som han så svårbegripligen sabbar ...

Varför inte en avslutande liten hyllningsdikt till den trots allt store poeten, sångaren och trubaduren, som inspirerat och glatt så många i över 50 år:

http://clasrosvall.bloggo.nu/Dylan/

**************************************************************************************************************************

English translation

KING ROBERT AND OTHER RELUCTANT MONARCHS

These days one can hardly talk about anything other than Bob Dylan and his magnificent arrogance versus the Swedish Academy, which kindly selected him as the receiver of this year's Nobel Prize in Literature. His sublime silence has set off a rare wave of speculation, accompanied by a blast of anger at this behavior, which can only be described as rude, egotistic and childish. If in the end he condescends to offer the Swedish Academy a "Thanks, but no thanks”, so he will not be the first laureate to do so. Surely we still remember Jean-Paul Sartre, the intellectual author and philosopher, who in 1964 for reasons of principle declined the literature prize. This existential rigor was however not clad in iron since he 11 years later, when he needed money, discreetly inquired if he could not receive the funds in arrears ... (he did not)

To decline prices and awards is of course a human prerogative, exploited off and on through the centuries and the exploited. Even in cases of the very finest and most important positions in society. I am thinking of the role as head of state, particularly that as KING. There are actually quite a few examples of people, mostly princes, who have declined one or several thrones. One such person was Eugene de Beauharnais (1781-1824), Napoleon's stepson, who in 1810 was asked if he would be interested to become the new Crown Prince of the Kingdom of Sweden, but declined. It was then that the offer went to Marshal Bernadotte, and we all know the continuation of that story .. 

b2ap3_thumbnail_Eugene.jpg

Eugene de Beauharnais, Viceroy of Italy and Duke of Leuchtenberg.

It is somewhat ironical, that Eugene's daughter, Josephine of Leuchtenberg (1808-1876) as the wife Bernadotte’s son, King Oscar I, became  Queen of Sweden (and Norway) - the very country that her father once refused.

Another person to turn down at least two thrones, was Prince Valdemar of Denmark (1858-1939) - brother of King Frederik VIII of Denmark, King George I of Greece, Queen Alexandra of England, The Tsarina Maria Feodorovna (Dagmar) of Russia and de jure Queen Thyra of Hannover. A family of kings ... Valdemar was first offered the throne of Bulgaria and later that of Norway - but said no to both of these possibilities. He was married to a French princess, Marie of Orleans (1865-1909) and in an unusual compromise, it was decided that any sons of this union were to be brought up as Protestants, while potential daughters would become Catholics like their mother. One of Valdemar’s many grandchildren was the recently deceased Queen Anne of Romania (1923-2016). 

b2ap3_thumbnail_Valdemar_Wr375.jpg

Prince Valdemar of Denmark, who declined - politely ...

Has anyone heard of King Mindaugas II of Lithuania? No? His name was actually Wilhelm, Herzog Wilhelm von Urach, Graf von Württemberg, and he belonged to a collateral of the House of Württemberg. Born in 1864 in Monaco (of all places), he was actually the son of a Monegasque princess, Florestine (1833-1897). A general in the cavalry, he was considered capable, on several occasions being named as a potential monarch in various newly created or recreated nations: 1910 in Monaco, 1913 in Albania and during the First World War, both in Poland and in the proposed Grand Duchy of Alsace-Lorraine. In July 1918, he was by the Lithuanian Parliament elected King of that country, and was to use as his regal name: Mindaugas II. After Germany lost the war in November that same year, it was no longer a good idea to have a German head of state, which is why Mindaugas never came to assume his throne. 

b2ap3_thumbnail_Album29.jpg

King Mindaugas II of Lithuania with his family

Another example of lack of interest in the highest of positions was shown by Prince Arthur of England, Duke of Connaught (1850-1942). In 1899, he refused to be considered as the successor to his brother Alfred, who was then the Duke of Saxe-Coburg and Gotha. Since Arthur's son with the same name also refused, the small duchy in Thuringia went to a younger nephew, Prince Carl Eduard, Duke of Albany (1884-1954), who from 1900 to 1918 was the last Duke of Coburg. Carl Eduard unfortunately, because of his support for Mr Hitler, became infamous, but he is also the grandfather of Sweden's current king, Carl XVI Gustaf, who in 2010 was scandalized by the journalists Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher and Tove Meyer in a harshly criticized caricature biography, named "The Reluctant Monarch". The same king also is also closely related to the Connaughts, since the above-mentioned Prince Arthur was the father of Swedish Crown Princess Margareta (1882-1920), the first wife of King Gustav VI Adolf. Margareta is also the grandmother of the Danish Queen, Margrethe II and her sister, Queen Anna Maria of Greece.

b2ap3_thumbnail_omslag1.jpg

The Connaughts at the Coronation of King George V in 1911. From left: The Duke of Connaught, Princess Patricia, the Duchess of Connaught, Prince Arthur (Jr) of Connaught, Crown Princess Margareta and Crown Prince Gustav (VI) Adolf of Sweden.

Back to Bob Dylan. You might wonder who the little oval in the above picture depicts. It is the Scottish king Robert I or Robert the Bruce (1274-1329). Robert appears in the American costume film from 1995, BRAVEHEART, one that I have so far managed to avoid. Just as Robert Zimmerman now tries to escape the positive attention he in so many ways deserves, but now incomprehensibly alienates …

Det här med sociala medier, har en egentligen tid med det som släktforskare? Bloggar, Facebook, Twitter, Instagram, diskussionsforum och allt det där. Det är ju så modernt och vi lever ju i det förgångna. Eller hur? Och hur ska man hinna med allt? Jag hinner ju knappt städa och laga mat sedan jag började släktforska.

Kanske känner du igen dig?

Men jag ska erkänna att jag verkligen gillar sociala medier. Många kanske tycker att det där med Facebook och sådant är lite tramsigt och inte riktigt på riktigt. Men det håller jag inte med om. I min släktforskning har Facebook ibland varit till stor nytta. Där finns många grupper för släktforskare och vi är många som är med i dessa. Kattfilmer och folk som kör som galningar kan andra få titta på men släktforskare har jag gärna kontakt med på sociala medier. Dessutom går det ju faktiskt att få kontakt med avlägsna och tidigare okända släktingar via Facebook, inte minst emigrantättlingar som du kanske inte ens skulle kunnat hitta på annat sätt. En av min fars två morbröder som emigrerade för mer än hundra år sedan har barnbarn som jag hittat tack vare Facebook och ett ovanligt efternamn. Hon växte upp hos sin farfar (min fars morbror) och farmor och har berättat massor som arkivhandlingarna aldrig kan ge besked om. Sådana historier tror jag att det är många fler släktforskare än jag som kan berätta om.

I dag är vi så många som släktforskar i Sverige (är vi 50 000? 100 000?) och det finns alla sorters människor bland oss. Fast ibland kan jag få för mig att vi kanske är lite mer sociala än många andra. Vi delar gärna med oss av vår kunskap och byter anor med varandra, eller snarare utbyter information. På våra lokala medlemsmöten är det alltid glada miner och gott humör och väldigt roligt att pratas vid om det vi gillar så mycket, att släktforska. Så varför skulle vi inte vara sociala i sociala medier?

Jag passar på att rikta ett stort tack till alla er som hjälper både mig och andra på Anbytarforum och i Facebookgrupper!

En invändning som ibland låter sig höras är att det sprids så mycket fel på nätet. Visst stämmer det, att släktforskare införlivar andras resultat i sitt eget utan förbehåll och utan att ens kontrollera det i källorna. Men sådant får förstås var och en ta ansvar för själv. Det finns säkert fel i en del äldre litteratur också, konstigt vore det annars, men på nätet sprids information så mycket mer. Men i diskussionsforum, som Anbytarforum, och i släktforskargrupper på Facebook kan fel också rättas tack vare att vi diskuterar med varandra.

Eftersom jag har mina rötter i Halland är jag med i denna Facebookgrupp.

Den största (tror jag) svenska släktforskargruppen på Facebook.

Flera stora släktforskargrupper finns på Facebook, sök på "släktforskning" och andra lämpliga ord.

Det finns en släktforskargrupp för varje svenskt landskap (jag tror alla landskap är med). Sök på "My ancestors are from" + landskapets namn. Trots att gruppnamnet är på engelska skrivs det mesta på svenska men en del släktforskande emigrantättlingar är också med och skriver då på engelska.
För många andra områden finns också släktforskargrupper, t ex gruppen "Rötter i Tjust", "Skånska rötter", "Vallonättlingar", "Torpinventeringar" och mycket annat. Och flera grupper för svenskamerikansk forskning där även vi svenskar kan få hjälp att hitta våra emigrerade släktingar.
Vissa grupper är slutna, då ser bara medlemmarna de olika inläggen. Andra grupper är öppna och dina inlägg där kan ses av andra än gruppmedlemmarna.

Här ska ni få ett bra tips för att hitta släktforskargrupper på Facebook. Grupperna gäller USA, Sverige och många andra länder:
https://socialmediagenealogy.com/genealogy-on-facebook-list/

Fler exempel:

Förr i tiden var det inte ovanligt att yrken gick i släkten – kyrkoherdens dotter gifte sig kanske med komministern, smedens son blev lärling hos sin far, den unge sergeanten fick kanske plats vid farbroderns regemente och så vidare. I de flesta fall bröts dock traditionen efter ett par generationer, men det finns exempel på hur yrken kunde vara så hårt sammanflätade med en släkt att de till slut blev en del av släktens identitet. Ett sådant exempel finner man i den så kallade åklagarsläkten Kinberg, som under slutet av 1700-talet, hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var kronolänsman och landsfiskaler i Skåne. En kronolänsman var en statlig tjänsteman som mellan åren 1675 och 1918 (från 1918 till 1965 under titeln landsfiskal) upprätthöll ordningen i ett härad genom att ta upp skatter, driva in skulder, väcka åtal och ägna sig åt diverse polisverksamhet. Det ställdes alltså höga krav på de personer som innehade dylika tjänster, krav som släkten Kinbergs medlemmar uppenbarligen levde upp till – generation efter generation, sekel efter sekel.

Släktens förste kronolänsman var Zacharias Kinberg (1747-1814), son till en klockare i Ullstorps socken på Österlen. I unga år tycks han ha varit inriktad på en karriär inom kyrkan, för 1767 började han studera teologi vid Lunds universitet. När klockartjänsten i Övraby pastorat blev ledig sex år senare såg han sin chans – ett ypperligt första steg mot prästvigning – föga anande att hans ansökan skulle trassla in honom i en mångårig rättsprocess. Han förlorade nämligen omröstningen mot studenten Georg Johan Grönqvist, som inte bara var omyndig utan dessutom son till kyrkoherden Grönqvist i Övraby. Det visade sig att pappa kyrkoherden hade gått omkring i församlingen och »dels genom tiggande, dels genom lockande och tubbande, dels ock genom smickrande och favorisering» värvat röster åt sin omyndige son, och när Zacharias påpekade detta för biskopen fick han genast mothugg från kyrkoherden som gick till motattack genom att understryka »den nog bekante personen Kinbergs samvetslösa förhållande, som under sken av klockarhusets konserverande och ogrundade klagomål vill bana sig vägen till klockaresysslan, oaktat varken [jag] eller församlingarnas ledamöter hava till honom något förtroende».

I flera år valsade ärendet omkring mellan Lunds domkapitel och Ingelstads häradsrätt innan det till slut nådde en lösning – vare sig Zacharias Kinberg eller kyrkoherdens omyndige son fick klockartjänsten i Övraby, utan det var en helt annan person som år 1776 tillträdde klockarlägenheten i Övraby. Kanske var det denna utdragna rättsprocess (kombinerat med att han senare helt lagvidrigt avsattes från sin tjänst som extra tulluppsyningsman) som fick Zacharias Kinberg att överge teologin och istället ägna sig åt juridikstudier. Detta ledde först till en tjänst som tulluppsyningsman i Lund 1780 innan han året därpå tillträdde kronolänsmanstjänsten i Onsjö härads norra distrikt. Denna innehade han med undantag för ett kort uppehåll 1804-1806 fram till 1812, då han begärde avsked, och den ännu bevarade avskedsansökan lyder som följer:

»Efter 32 års tjenstebefattning som Kronolänsman och sedan jag hunnit en ålder av nära 70 år, är lugn och mera beqvämlighet icke en önskan som härleder sig från lättsinnighet, utan af ett värckeligt behof, gemensamt för hvarje dödlig, som hunnit min ålder och måste vidkännas de bräkligheter, densamma åtfölja. Af sådan anledning föranlåtes jag äfven i djupaste ödmjukhet anhålla om avskjed från min innehafvande Krono Länsman syssla i Onsiö Härad och till hvars återbestridande jag i djupaste ödmjukhet vågar föreslå min son Inspektoren Carl Kinberg.

Sonnarp den 24 juni 1812.

Zack. Kinberg.»

Båda sönerna gick i faderns fotspår, men där äldste sonen Knut Axel Kinberg (1785- ) fick en kort karriär som kronolänsman var det alltså minstingen Carl Kinberg (1789-1848) som 1812 övertog faderns gamla kronolänsmansdistrikt i samband med dennes avsked. Carl stationerades då i Billinge men förflyttades till Härslöv i samband med att han 1832 blev kronolänsman i Rönnebergs härads distrikt, en tjänst han innehade till sin död 1848. Tyvärr är inte mycket känt om hans verksamhet i lagens tjänst, med att han vid sin död titulerades »vice befallningsman» talar för det höga förtroende han hade hos höga vederbörande.

Carl Kinbergs äldste son Carl Johan Kinberg (1820-1906) var sedan två år tillbaka kronolänsman i Onsjö härads södra distrikt då han 1848 transporterades till Rönnebergs distrikt i samband med att han övertog sin nyligen avlidne faders gamla distrikt. Från 1838 studerade Carl Johan Kinberg vid Lunds universitet där han efter sex år avlade kameralexamen, och det är ingen tvekan om att han var en skicklig och uppskattad kronolänsman. År 1872 överlämnade nämligen distriktsborna en gåva till honom, värd nära 2000 kronor, som »ett minne åt herr Kinbergs familj, men hedern att vara av allmänheten omtyckt och bedömd som en nitisk och redbar tjänsteman, den där alltid på ett humant sätt bemött folket, tillkom herr Kinberg». Han erhöll avsked från tjänsten 1890 och slutade sina dagar i Lund 1906, åttiosex år gammal.

b2ap3_thumbnail_Carl-Johan-Kinberg.jpg

Carl Johan Kinberg (1820-1906). Foto i privat ägo.

Två av Carl Johan Kinbergs söner trädde i faderns fotspår, nämligen Oscar Kinberg (1868-1915) och Emil Kinberg (1857-1936). Den sistnämnde i bokstavlig bemärkelse eftersom han övertog faderns gamla distrikt Rönneberg 1890, men innan dess hade han tagit kronolänsmansexamen i Malmö 1881, biträtt på kronolänsmanskontor och landskansliet samt varit tillförordnad kronolänsman i över fyra års tid. När kronolänsmännen ersattes av titeln landsfiskal 1918 fick även Emil denna titel, som han bar i sex år fram till pensioneringen 1924.

b2ap3_thumbnail_Oscar-Kinberg1.jpg

Oscar Kinberg (1868-1915). Foto i privat ägo.

Emil Kinbergs son Thore Kinberg (1904-1998) kom att bli den sista generationen åklagare i släkten Kinberg. Han tog landsfiskalsexamen i Malmö 1931, blev landsfiskalsassistent i Rönnebergs distrikt samma år och landsfiskalsassistent i Kävlinge distrikt 1938. Nio år senare bröt han dock släktens mångåriga band till Malmöhus län då han blev landsfiskal i Mörrums distrikt i Blekinge län, och 1952 transporterades han till Lessebo distrikt i Småland. År 1965 skedde en stor reform då landsfiskalernas uppgifter delades upp genom att åklagarverksamheten överfördes till en distriktsåklagare, exekutionsverksamheten till en kronofogdemyndighet och övriga verksamhet till en polismyndighet, och då blev Thore Kinberg distriktsåklagare i Växjö. Han pensionerades 1970 men tjänstgjorde som extra åklagare med strafförelägganden fram till 1971, och därmed var släkten Kinbergs åklagarverksamhet över. De fem generationer som i närmare 200 år var kronolänsman, landsfiskaler och åklagare är dock ett fantastiskt exempel på hur yrken ibland kunde vara så hårt sammanflätade med en släkt att de till slut blev en del av släktens identitet – generation efter generation, sekel efter sekel.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned_20161020-195911_1.jpg

Thore Kinberg (1904-1998). Foto i privat ägo.

Referenser:

Westerhult, Bo, Kronofogde, häradsskrivare, länsman : den svenska fögderiförvaltningen 1810-1917 (1965).

Lindberg, Otto, Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919).

Säkert har de flesta av er någon gång hamnat framför det trivsamma TV-programmet Go'kväll, där matlagning och mode blandas med reportage, intervjuer, nyheter, litteratur och musik. Ett populärt inslag i programmet, som snart varit med oss i 20 år, är Gör om mig, där en person får professionell hjälp med att hitta en ny stil.

b2ap3_thumbnail_nyar-pgml-jpg.jpg

Några av programledarna i Go'kväll: Linda Olofsson, Beppe Starbrink, Inger Ljung Olsson och Pekka Heino 

Ett annat oerhört uppskattat inslag är FREDAGSGÄSTEN där en "kändis" får tillfälle att duka ett vackert middagsbord för sex personer. Förutom för sig själv och programledaren finns det plats för fyra andra valfria personer, människor han eller hon beundrar eller är nyfiken på. Finessen är att det också är tillåtet att bjuda in för länge sedan avlidna personer - sådana som vi med släktforskarjargong skulle benämna döingar ... Huvudpersonen får så tillfälle att berätta lite om sina "gäster", förklara varför han har valt just dessa och kanske spekulera lite i hur konversationen kring bordet kan tänkas arta sig.

För några år sedan bad min lokala släktforskarförening Gillis Hellberg, en av kommunens förutvarande turistchefer tillika revykung, att komma och berätta något om sin släkt och sina med- och motgångar som släktforskare. Det var med spänd förväntan vi bänkade oss i den gamla bygdegården för att höra hans föreläsning. På scenen stod då redan ett dukat middagsbord:

b2ap3_thumbnail_dukade-bord.jpg

Gillis hade lånat konceptet från Go'kväll, och fascinerade oss under en knapp timme med spännande berättelser och anekdoter om fyra av sina anfäder och anmödrar. Vilket utmärkt koncept, hann jag tänka. Det skall jag minsann stjäla (låna) vid tillfälle. Det, tillfället, dröjde några år, men i veckan kom det till mig i form av ett framträdande i Skåne, där man hade bett mig att berätta om hur jag själv blev släktforskare och kanske lite om vad jag genom åren har lyckats forska fram. Jag valde ut några av mina favoriter bland förfäderna och plockade ihop ett bildspel med fotografier, kartor och dokument. 

b2ap3_thumbnail_Fredagsgsten-Amanda.jpg

Min mormors mor, Amanda Alexandra Nyberg/Werner (1863-1936)

På min högra sida placerade jag min mormors mor, Amanda, som jag givetvis aldrig fick tillfälle att träffa. Amanda har min särskilda sympati, eftersom hon under större delen av sitt liv inte kunde äta annat än flytande föda. Hon led av något som kallades "trång strupe" och satte ständigt i halsen. Min mor brukade berätta att det enda hon mindes av sin mormor var en liten gumma, som satt och hostade. Här en bild på Amanda, tillsammans med maken, sjökaptenen Johan Werner, bilden tagen på deras tjugofemte bröllopsdag, 1907:

b2ap3_thumbnail_Silverbrllop_20161015-194828_1.jpg

Amanda och Johan Werner, 1907

Som ni ser är det en s.k. bröstbild och det finns en anledning härtill. På sin silverbröllopsdag är Amanda nämligen höggravid med sitt femtonde barn! Femton graviditeter och lika många förlossningar har hon på flytande föda genomlidit. Det får sägas vara mer anmärkningsvärt att åtta av alla dessa barn faktiskt är friska och lever till hög ålder, än att sju är så klena att de inte överlever mer än några dagar eller månader. Familjen Werner bodde på Breda gatan på Djurgården, grannar med Gröna Lund och Skansen. Det finns en underbar bild på familjen, tagen på bakgården, där samtliga de överlevande barnen finns med. Det är min mormor, Karin, som står längst till vänster i den bakre raden, följd av syster Gerda, mor Amanda, bror Bror och far Johan. I den främre raden syns Stina, Gertrud, Nils, Aina och Sven.

b2ap3_thumbnail_Familjen-p-Breda-Gatan-ca1910.jpg

Fredagsgästen är ett koncept, som mången historisk eller personhistorisk föreläsare med fördel skulle kunna använda sig av. Det är också ett bra sätt att för familjen och andra intresserade presentera den egna släktens historia. Vi släktforskare blir lätt faktanördar, som i vår iver att berätta ALLT snabbt tappar vår publik. Små aptitliga smakbitar med spännande anekdoter och historiska fotografier kan vara receptet för att hålla intresset uppe. För visst är det roligt att kunna förmedla lite av allt det vi med blod, svett och tårar lyckats forska fram till våra barn och barnbarn och till övriga släktingar. Gör som jag;

Servera dina förfäders huvuden på ett fat!