Rötterbloggen
Rötterbloggen

HBTQ-förfäder

På östra begravningsplatsen i Kristianstad finns en vacker gammal gravsten, som man genast lägger märke till eftersom den polerade svarta stenen blänker i solskenet. Detta är dock inte den främsta anledningen till att gravstenen nämns bland informationstavlornas särskilt märkvärdiga stenar. På stenen kan man nämligen läsa namnen på två män, som vilar tillsammans i all evighet. De var varken bröder eller affärskollegor, så frågan är varför de delar grav. Var de ett kärlekspar? Vi lär aldrig få veta säkert eftersom källorna tiger som muren, men den märkliga gravstenen sticker verkligen ut bland alla herrar och deras hustrur på östra begravningsplatsen.

 

Gravstenen i Kristianstad är unik eftersom den syns, som en symbol för alla de människor som fanns men inte fick synas – de som ingår under beteckningen HBTQ (homo, bi, trans och queer). Nutida forskning har till exempel visat att omkring 2-4 % av alla män och ungefär 2-3 % av alla kvinnor är homosexuella, och omkring lika många procent av jordens män och kvinnor kan definieras som bisexuella. Detta är en inte oansenlig andel av befolkningen, och man får väl anta att lika många var homo- och bisexuella förr i tiden – så varför syns de inte när man släktforskar? Vi människor tänker i regel heteronormativt, och ser därför inte HBTQ-förfäderna trots att de kanske finns mitt framför näsan på oss. I varje släktträd finns exempelvis fastrar eller morbröder som aldrig gifte sig, och ur ett heteronormativt perspektiv tänker man såklart att de förblev ogifta eftersom de aldrig fann någon lämplig partner. Men tänk om de faktiskt gjorde det – fast deras kärleksintresse var av samma kön? Då syns det inte i källorna, och nämndes kanske aldrig i släkten, men de älskade lika djupt som alla andra även om deras kärlek inte fick synas.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.pngb2ap3_thumbnail_ladda-ned.png

 

 

I varje släktträd finns även personer som gifte sig, men förblev barnlösa. Ur ett heteronormativt perspektiv ligger förklaringen givetvis i att de hade biologiska problem med fortplantningen, men tänk om någon av makarna istället var homosexuell och helt enkelt inte attraherades av den andre? Utan bara ingick ett heterosexuellt äktenskap för att följa samhällsnormen? En person som inte bara ingick ett sådant äktenskap, utan även fick två barn är den på sin tid berömde kristne filosofen Pontus Wikner (1837-1888), som utåt sett var en barnkär familjefar men vars inre slets sönder av att behöva låtsas och upprätthålla en fasad. Han var nämligen homosexuell, något han berättar om i sin dagbok som publicerades först 1971, efter att den siste av hans båda söner dött. På 1870-talet skriver Wikner i dagboken:

 

"Människor finnas, som äga förmågan av en djup, innerlig och uppoffrande kärlek, men som till föremål för denna kärlek endast kunna göra varelser av deras eget kön. Kvinnor lära finnas av detta slag; jag vet, att det finns sådana män. Jag är en sådan man. I denna bekännelse ligger ett liv av kval […]. I sägen, att vad jag begär är onaturligt. Jag vet att det kallas så, därför att det strider mot pluralitetens natur. Men av min natur fordras det."

 

Wikners ord sammanfattar väl hur samhället såg på HBTQ-personer förr i tiden. Det var något onaturligt som stred mot pluralitetens natur, och därför fick det inte finnas – eller åtminstone inte synas. Den största anledningen att dölja, eller till och med förtränga sin sexuella läggning var dock att det kunde leda till rättsliga påföljder. Sexuella handlingar mellan män nämns redan i 1200-talets Äldre västgötalag, men det var först under 1600-talet som homosexualitet började klassas som brott. Karl IX:s appendix från 1608 straffade samlag mellan män med döden, något som även bekräftades genom 1726 års kommentar till Landslagen. 1734 års lag nämner dock ingenting om "sodomi", men precis som tidigare fortsatte man döma och avrätta personer för detta brott. Först 1778 bestämde Gustav III att alla dödsdomar skulle godkännas av honom personligen, och därefter avrättades inga fler svenskar för sodomi. Genom 1864 års strafflag stadgades dock att homosexuella samlag skulle leda till straffarbete i högst två år, och denna lag kriminaliserade även lesbisk kärlek. Efter en riksdagsmotion till 1933 års riksdag togs straffbestämmelsen om samkönat sex äntligen bort ur lagen, men homosexuella handlingar var fortsatt kriminella fram till 1944 då det istället klassades som mentalsjukdom – en definition som avskaffades först 1979.

 

Just nu pågår Prideveckan i Stockholm, en vecka av tacksamhet för hur långt vi i Sverige kommit när det gäller HBTQ-personers fri- och rättigheter – men även uppmärksamhet på att det bara är 22 av världens 244 länder som tillåter samkönade äktenskap, att man i 73 av dessa länder fortfarande kan döma HBTQ-personer till fängelse på grund av vem de älskar, och att fem av dem tyvärr bestraffar homosexualitet med döden. Som släktforskare skänker jag dessutom en tanke till Pontus Wikner, Selma Lagerlöf och alla andra förfäder och släktingar som älskade lika djupt och starkt som alla andra – men vars kärlek inte fick synas.

 

 

Lästips

 

Norrhem, Svante, Rydström, Jens & Winkvist, Hanna, Undantagsmänniskor : en svensk HBT-historia, Stockholm : Norstedts akademiska förlag, 2008.

 

 

Fortsätt läs mer
  3007 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Charlotte Lagerström
Detta har jag funderat på skall livspartnern anges. Min farmors farbror levde med en man men vi pratade alldrig om att han var hom... Läs mer
fredag, 29 juli 2016 10:31
Markus Gunshaga
Hej Ann-Charlotte! Stort tack för att du ville dela med dig av dina tankar, mycket intressant! Jag har själv haft samma (tekniska)... Läs mer
söndag, 18 september 2016 11:00
3007 Träffar
2 Kommentarer

»Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg»

I Lunds domkapitels arkiv förvaras 244 hyllmeter handlingar, som i regel skildrar olycklig kärlek - otrohet och övergivna hustrur, tvegiften och äktenskaplig osämja. Ibland hittar man dock exempel på lycklig kärlek, sådan som korsar gränser och övervinner samhällets motstånd. En sådan kärlekshistoria utspelade sig i Malmö i början av 1710-talet, då adelsmannen Axel Bure fattade tycke för den unga skomakardottern Maria Jacobsdotter. Det hela tog sin början strax efter slaget vid Helsingborg i februari 1710. Axel, som vid tidpunkten var kapten vid Upplands regemente, anhöll i ett brev till skånske generalguvernören, greve Magnus Stenbock, om att få ingå äktenskap med den ofrälse pigan. Han skriver i brevet att Maria

»hwilken i Min swåra och dödelige siukdom af dhe blessurer iag wid Helsingborgiske slaget undfick, alt sedan iag kom ifrån Corps de gwardet, Mig så troget skiött, hanterat, och snart sagt som ett Barn Ammat, att iag ej Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg nogonsin här i werlden kan reruntiera, fast Mindre dhet äktenskapz löffte ändra, som iag uthi Min stora Nöd och lifzfara, hwarifrån hon mig genom Gudz Nåd hulpit och rättat, henne warit föranlåten tillsäia, särdehles som hon under Min långsamma arrest tillijka med dess Moder icke ringa dertill Contribuerat, att iag både ifrån siukdommen blifwit restituerat, och sedan som i arresten uppehållen och försörgder».

Axel hade tidigare varit gift med sin kusin, adelsdamen Brita Yxkull, med vilken han fått sonen Axel (1700-1761). Brita hade bott kvar uppåt landet medan maken tjänstgjorde i Skåne, och under lång tid hade han inte haft någon kännedom om hennes förehavanden. Under 1710-talets första år härjade dessutom pesten i Sverige, så Axel hade ingen anledning att misstro den person som våren 1710 berättade att Brita avlidit. Han trodde därför att det var fritt fram att ingå äktenskap med den unga skomakardottern i Malmö, eller som han själv beskriver det i november 1710: »uti Jesu nampn tencht at försee mitt fattiga huus lycka, ock min K: Sohns wälgång till wår conservation at begifwa mig uti ächta förbund med dygderijka Jungfru Maria Jacobs dotter». Vad ingen visste var att Brita fortfarande levde när Axel lovade Maria äktenskap; hon avled först vid midsommartiden samma år...

b2ap3_thumbnail_DSC01799.JPGb2ap3_thumbnail_DSC01799.JPG

Detalj ur skrivelse från Axel Bure, daterad Malmö 1711 25/7 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Axel och Maria förlovade sig i december 1710, vid en liten ceremoni då de »bejakade hwar andra ächtenskap, dher på Hr. Capitain gaf henne sin hand, ock en ring till ytterligare stadfästelsse». Prosten Hofverberg närvarade dock inte vid förlovningen, trots att Axel hade besökt prostens hus vid två tillfällen och begärt dennes närvaro. Prosten hade hävdat att han var sjuk, men »Önskar i det öfriga dhem begge mycken lycka och wälsignelse», som han skriver till biskopen 1710 30/12. Tre månader senare avslöjade prosten dock den riktiga anledningen till sitt uteblivande vid trolovningen:

»Thett kom mig nogot underligt förre at han, som war een Adelzman och capitein under Uplandz Regemente, wille så förhasta sig till ett Giftermåhl, som syntes icke wara anständigt för honom».

Prosten hade därför avslagit parets begäran, och »wille intet befatta mig med een så beskaffat trolofning». Att äktenskapsplanerna mellan adelsmannen och skomakardottern väckte missnöje även bland Axels kamrater märks i ett brev från den tidigare nämnde fältväbeln Råborg, som i juli 1711 skriver att »Capitein Axel Bure ännu fortfor i sin galna Desegn att giffta sig medh En Liderlig person, som oss giör ont att hörra». Axel gav dock inte upp i första taget - motsträviga präster var ingen match för en karolinsk krigare som överlevt slaget vid Helsingborg. Han skrev därför ett brev till biskopen, där han förklarade att prosten Hofverberg sagt att lysningen kunde godkännas om Axel fick biskopens tillåtelse, »men endast dubierar H:r Probsten för afwittringens skull, som intet ähr at dubiera om», skriver Axel självsäkert, »emedan iag inga barn hafwer allenast en sohn, som intet det ringaste Mödernes arf hafwer, allenast des Sahl. moders Kläder». Han bad nu om att lysningen skulle äga rum så snart som möjligt, eftersom han inte visste när hans regemente skulle bryta upp.

b2ap3_thumbnail_DSC01749.JPGb2ap3_thumbnail_DSC01749.JPG

Pastor Hofverbergs brev till biskopen, daterat Malmö 1711 10/3 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Ytterligare fem månader passerade utan att något hände, och Axel började tröttna. I augusti 1711 skrev han därför ett nytt brev till biskopen, där han påpekade att han »för en lång tjd sedan har sökt at ingå ett ächta förbund med ähreborne och dygdesamma Jung:n Maria Jacobz dotter [...], och der igenom sedermera blifwit uppehållen af HögErewördige H:r Probsten Hofwerberg utj Malmö». Axel krävde nu att biskopen skulle lämna sitt bifall till äktenskapet, »aldenstund iag utj intet olofliget el:r oanständigt äcktenskap mig inwecklat, utan utj det som iag är nögd med, och med Gudz hielp hederliget wara skall». Han ansåg att ett sådant äktenskap skulle vara ett kristet verk, trots att han var adlig och Maria en skomakardotter, och avslutade brevet med ett hot om gudomlig vedergällning:

»Skulle det wara någon som mig wägra wille det löftet, som iag en gång i Jesu Namn har ingåt, så hämne den Gud, och tage dher på sine egne samweten, hwad olycka i längden der på följa kan!». 

Att hota med Gud var tydligen effektivt, eftersom biskopen nu genast lät inkalla Axel och Maria inför konsistorium. Sedan de bedyrat att de inte haft sexuellt umgänge med varandra beslutade konsistorium att Axel måste skaffa fram lagliga bevis på att han avvittrat sonen, och sedan skulle prosten undersöka parets samlevnad närmare. Biskopen hoppades att prosten samtidigt skulle kunna »disponera honom till bättre sinne», men Axel var envis. Han ville gifta sig med Maria, och ingen annan. Han ordnade därför fram ett intyg om avvittringen från sin före detta svärmor Hebbla Planting, och när han därefter fick guvernör Burenschölds tillåtelse till äktenskapet gav både biskopen och prosten upp. Vigseln ägde rum i Malmö den 5 juni 1712, och efter två års kamp kunde de äntligen gifta sig. 

Historien om Axel och Maria sticker verkligen ut bland alla skildringar av olycklig kärlek i Lunds domkapitels arkiv, och är ett vackert exempel på hur kärleken segrade en gång i Malmö för trehundra år sedan. Den där gången då den adlige kaptenen till slut fick sin älskade skomakardotter, som tog hand om honom när han som mest behövde kärlek och omtanke, i en tid av krig och elände.

Fortsätt läs mer
  3171 Träffar
  0 Kommentarer
3171 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
289 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
113 inlägg
Helena Nordbäck
110 inlägg
Anton Rosendahl
56 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser