Från huvudstad till huvudstad

Jag är knappast ensam om att beundra de vackra ting som visas upp i Antikrundan och uppskattar förstås att få lära mig mer om deras proveniens eller hur de tillverkats. Varje program hyser jag en stilla förhoppning om någon ska ha med sig ett föremål tillverkat av min fm mf mf mf Per Ivarssons bror Nils Bergquist (1716- 1792). Nils Bergquist var silversmed och hans resa från föräldrahemmet i Bärsta by på Yngarenäset till först Stockholm och sedan Sankt Petersburg var ingalunda unik för tiden.

En silversmed behövde som alla andra hantverkare gå i lära. Vid den här tiden var det en lång utbildningsväg för att bli mästare. I 1720 års skråordning, Ordning och skrå för Handtwärckare i Swerige och Finland, redogörs minutiöst för utbildningsgången samt de regler som gällde för rikets hantverksskrån. En lärpojke skulle ha fyllt 14 år och var sedan lärpojke hos en mästare i minst tre och som mest fem år.  Efter denna tid och efter att ha betalat diverse avgifter, kunde lärpojken sedan bli gesäll. Han ingick då ett avtal med en mästare om att arbeta i dennes verkstad. För att sedan bli mästare skulle gesällen visa "vittnesbörd om sitt ärliga förhållande", både att han var en ärlig och pålitlig person men också visa upp ett s k bördsbevis (bördsbrev) om att han var född i äkta säng. Dessutom skulle han visa att han varit gesäll i minst tre år samt tillverka ett mästerstycke som godkändes av borgmästare, stadens råd samt det lokala skrået. Det var viktigt att mästerstycket var ett självständigt arbete som visade gesällens skicklighet och stränga straff utdömdes ifall en mästare ertappades med att hjälpa till med mästerstycket.

För de skräddare och skomakare som var verksamma på landsbygden gällde inte samma föreskrifter. Den viktigaste regeln för dessa var att de endast fick vara verksamma i sin hemsocken, som s k sockenhantverkare. Det finns alltså inga bördsbevis eller skråhandlingar bevarade efter dessa. 

För att bli antagen som gesäll behövde Nils Bergquist alltså visa upp ett bördsbevis. Det lydde så här:

"Unga drängen Nils Ivarsson, som är uti det lovvärda guldsmedsämbetet uti Stockholm, anhöll om häradsrättens bevis, angående sin äkta börd. Och alldenstund kyrkoherden H. Lindberg, genom extrakt utur kyrkoboken av den 17 hujus attesterat, det Nils Ivarsson är född uti Bärsta by och Stigtomta socken 28 Februari 1716 av ärliga och kristeliga föräldrar, nämligen av fadern Ivar Larsson och modren Anna Persdotter, för den skull blev det begärda börddesbrevet honom beviljat." (Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21)

Nils Bergquist blev 1736 5/5 inskriven som gesäll hos guldsmeden Gustaf Stafhell den äldre i Stockholm. Gustaf Stafhell tog sitt namn efter föräldrahemmet Stavhälla i grannsocknen Björkvik, beläget ungefär en mil från Bärsta. Det är troligt att familjerna kände varandra sedan tidigare men jag har inte kunnat påvisa något släktskap dem emellan. Gustaf Stafhells far Anders Larsson var en flitigt anlitad snickare som tillverkade altartavlor och predikstolar till flera sörmländska kyrkor, bl a Runtuna och Vagnhärad. Givetvis fanns hans hantverk också i hemsocknens kyrka, men när kyrkan förstördes i en brand 1869 blev även hans predikstol och altartavla lågornas rov.

^{Katarina den storas silverterriner, tillverkade i Sankt Petersburg 1768 av Nils Bergquist. Foto med tillstånd från Stockholms Auktionsverk}

Med en kaffekanna som mästerstycke blev Nils Bergquist 1748 8/4 mästare i Stockholm med egen verkstad och medlemskap i guldsmedsskrået. Trots - eller kanske tack vare - att verkstaden gick bra, bestämde sig Nils för att söka lyckan i en annan huvudstad. Han reste 1764 över Östersjön och etablerade sig i Sankt Petersburg. Kort efter sin ankomst anlitades han av det ryska hovet, och levererade bland annat år 1768 sex stycken silverterriner till Katarina den stora.
Terrinerna är 52 cm långa och väger 5 kg styck. Fem av terrinerna såldes efter den ryska revolutionen på Bukowskis i Stockholm och två av dem utropades på nytt på Stockholms Auktionverks  Ryska auktionen 2005 och såldes då för 750 000 kr styck. En av terrinerna finns sedan våren 2009 på Nationalmuseum i Stockholm. Nog är det vid anblicken av dessa imponerande terriner lätt att förstå varför Nils Bergquist betraktades som en av samtidens främsta mästare.

Nils Bergquist återsåg troligen aldrig sitt forna hemland efter flytten och slutade sina dagar 1792 29/6 i Sankt Petersburg.

_Källor:

_{Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21}

_{Sankt Petersburg, Sankta Katarina, C:49}

_{Falck, A. E., Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping. Nyköping, 1928}

_{Holmquist, Kersti, Guld- och silversmed. I Hantverk i Sverige. Stockholm, 1996}

_{Jangfeldt, Bengt, Svenska vägar till S:t Petersburg. Stockholm, 1998}

_{Upmark, Gustaf, Guld- och silversmeder i Sverige. 1520- 1850. Stockholm, 1925.}