Så var det äntligen dags! Nu på söndag den 19 oktober kl. 20.00 är det säsongsstart för TV-programmet "Allt för Sverige". Den nya säsongen är den fjärde i ordningen och visas som vanligt på SVT1 med Anders Lundin som programledare. Tio utvalda svensk-amerikaner med olika bakgrund kommer till Sverige med förhoppningar om att få lära sig mer om vårt land och sina svenska släktingar.

Tillsammans med deltagarna och programledaren slussas vi mellan olika platser i Sverige för att få veta mer om svensk kultur och kutym. Vackra naturlandskap varvas med historia och udda tävlingsgrenar. En efter en får deltagarna åka tillbaka till USA, bara en blir kvar och får priset - en släktträff med den svenska släkten.

Under våren 2014 fick jag beskedet att jag fått en av släktforskartjänsterna inför den kommande säsongen. Tillsammans med Leif Mörkfors, som fick huvudansvaret, skulle jag samla ihop det material som så småningom blev till en levande berättelse i TV. Redan innan jag satte igång förstod jag att det var ett enormt arbete, men det visade sig vara ännu större än jag trodde!

Den första månaden på mitt nya jobb ägnades åt att kontrollera att de som ansökt till programmet verkligen hade svenska anor. Programmet har en egen hemsida där man fyller i ett formulär med ett stort antal frågor, bl.a. kring vad man vet om den svenska släkten, och utifrån den informationen började jag mitt sökande. I vissa fall fanns det mycket upplysningar, men oftast var det ganska knapert. Vissa hade far- eller morföräldrar som emigrerat, andra hade en farfars farfars far som gjort samma sak 50 år tidigare. Varje fall var unikt och hade sin problematik.

En första gallring gjordes av de castingansvariga genom intervjuer på telefon och Skype. Därefter valdes ett 40-tal personer ut för att träffa castingteamet  i USA innan det slutgiltiga beskedet kom. Vid valet av deltagare var det i första hand deras personlighet som spelade in, men vi ville även ha personer med släkt från spännande (och nya) platser och med spännande släkthistorier.  

När deltagarna var valda började nästa del i arbetet, nämligen att generation för generation följa deras svenska emigrants släkt bakåt i Sverige och hitta spännande information. Både jag och Leif ville hitta det där lilla extra om varje person för att göra berättelserna mer levande, så det blev ett intensivt forskande, både i kyrkoarkiv och andra handlingar. Parallellt med det började vi också forska framåt i tiden för att hitta levande släktingar till en ev. släktträff. Eftersom vi inte visste vem som skulle vinna var vi tvungna att förbereda alla tio!

b2ap3_thumbnail_Allt-fr-Sverige.jpg

Troy, John, George, Nick, Leslie, Courtney, Nate, Jennette, Katie och Amanda
- de tio deltagarna i fjärde säsongen av "Allt för Sverige". (Foto: SVT)

Programmets kärna, som särskilt intresserar oss släktforskare, är de s.k. "skatterna", där deltagarna ensamma får åka iväg till sin svenska släkts hembygd och lära sig mer om hur livet var för dem innan de emigrerade. På en stubbe, sten eller annan upphöjning i naturen får deltagarna öppna en skattkista, vilken innehåller ett brev och ett urval av fotografier och andra dokument som kastar ljus över deras för länge sedan avlidna förfäder.

Det är spännande, lärorikt och känslosamt. Många tror kanske att det "bara är TV", och att man genom omtagning efter omtagning tvingat fram en tår eller två, men så är verkligen inte fallet.  Jag deltog även under inspelningarna och ansvarade då för de ovannämnda "skatterna". Till min förvåning blev flera av deltagarna mycket berörda av det de fick veta om sin släkt, och många gånger resulterade det i att även vi i inspelningsteamet fällde en tår - särskilt när deltagaren läste sitt brev högt. En av anledningarna till att det är så väldigt laddat är för att breven också anknyter till deltagaren och dennes livserfarenheter. Man kan t.ex. hitta likheter mellan deltagaren och någon av hans eller hennes förfäder. Det förstår man tyvärr inte alltid i TV, eftersom större delen av materialet har klippts bort.

I andra fall är tyngdpunkten i berättelsen istället varför deltagarnas släktingar valde att lämna Sverige. Genom kyrkböcker och andra källor kan man måla upp en bild av hur vissa levde i svår fattigdom och inte hade något annat val än att emigrera. I vissa fall kan man också hitta mer konkreta avtryck från deltagarnas förfäder, t.ex. genom brev som skickats från USA hem till Sverige.

Kanske handlar det i slutändan om att äntligen få en slags bekräftelse, både för sin egen skull och för sina närmaste borta i USA. Man har pratat i flera generationer om den svenska man eller kvinna som tog sitt pick och pack och lämnade Sverige, men man vet inget namn och inget om personens bakgrund.  Plötsligt får man allting svart på vitt och en av livets pusselbitar är på plats. I likhet med många adopterade, tror jag att amerikaner känner en viss rotlöshet. Till skillnad från oss i Sverige, som ofta kan följa vår släkt i flera generationer inom ett begränsat område, är alla mer eller mindre inflyttade till USA.

Jag kan redan nu utlova en väldigt spännande programserie med många intressanta släkthistorier! Hoppas ni tycker det är lika kul som oss att få följa med på de tio svensk-amerikanernas fantastiska resa. Vem vet - kanske är ni också en del av de berättelser som skildras i programmet och har gemensamma anor med deltagarna!!

Kärlek spelade inte alltid så stor roll vid val av äktenskapspartner. Vid Jönåkers häradsrätt tvistade två fäder år 1740 efter att det äktenskapskontrakt de skrivit mellan sina barn underkänts av häradsrätten. Det var tydligen inte ovanligt att föräldrarna trolovade sina barn i unga år. Det här är det enda fallet jag har träffat på, så kanske var sedvänjorna annorlunda i olika landsändar. 

"Gästgivaren Anders Andersson i Vreta, Kila socken, tilltalade byggmästaren och mjölnaren Niklas Börling i Fada kvarn, Tuna socken, angående det han ej skall vilja förbliva vid det så kallade testamentariska kontrakt som dem emellan blivit upprättat den 26 april nästledes, av innehåll att som Börlings son vid namn Jakob, blivit trolovad med Anders Anderssons dotter vid namn Maria, ty har Anders till dem upplåtit dess frälsemjölkvarn tillika med sågkvarn, Qvarntorp kallad, belägen i Östergötland, Bråbo härad och Kvillinge socken, den Jakob Börling skulle i 3ne år utan avgift få bebo och bruka, samt sedan därav årligen giva 50 daler kopparmynt." (renoverad dombok, Södermanlands län, 80 a. Jönåkers häradsrätt, 1740 3/11 § 30)

Anders Andersson och Niklas Börling tvistade nu om den årliga avgift Jakob Börling skulle erlägga, då Niklas Börling hade avstått 3/4-delskronoskattehemmanet Börstorp i Regna socken till Anders Andersson. Så långt flöt förberedelserna för en vigsel mellan Jakob Börling och Maria Andersdotter på. Häradsrätten underkände dock trolovningen eftersom Jakob och Maria var för unga för att ingå äktenskap.

"Man eller qvinna må ej förr i ächtenskap träda, än han hafver fyldt tiugu ett åhr, och hon femton; utan Konungen pröfvar skiäligt, at lof ther til gifva". 1734 års lag, Giftermålsbalken.

b2ap3_thumbnail_1734-rs-lag2.jpg

Jakob Börling var född 1722 1/10 vid Fada kvarn i Tuna och alltså bara 17 år gammal när trolovningen ingicks våren 1740, medan Maria Andersdotter, som döptes 1726 13/2 i Vreta, Kila, var 14 år ung. Vad hände då? Väntade de unga tu på varandra och levde lyckliga tillsammans? Nej, det gjorde de inte. Jakob Börling gifte sig faktiskt innan han fyllt 21 (1743 30/1) i Lunda med änkan Kristina Andersdotter (1718- 1761) i Gävle, en liten by i Lunda socken. Han blev sedan rusthållare i Gävle, där han avled 1771. Maria Andersdotter gifte sig 1743 i Kila med mjölnaren Johan Holm (1714 ca- 1759) i Åkfors kvarn, Bettna.

En annan ung brudgum var Maria Andersdotters yngre bror Johan Andersson ((1738- 1780), som bara var 18 år när han gifte sig med rusthållardottern Katarina Andersdotter (1737- 1768) i Jäder, Lunda:

"Samma dag anhöll drängen Johan Andersson vid Vreta gästgivaregård, att honom måste tillåtas träda uti äktenskap med gästgivarens Anders Torstenssons dotter, Katarina Andersdotter här i Jäder, fastän han icke ännu innehaver det åldersårtal, vilket lagen stadgar för den som hjonelag bygga måtte. Och alldenstund vice komministern uti Lunda och Kila församlingar vördige och vällärde Jakob Rondelitius igenom dess under detta dato indelta attest utur Kila kyrkobok, intygat att bemälte Johan Andersson är född 4 januari 1738. Johan Andersson har väl uti arv efter sin avlidne fader bekommit ett halvt kronorusthåll uti Tybble i Lunda socken, för vilket han enligt mantalskommissariens välbetrodde Carl Friedrich Schults skriftliga intygande av den 18 hujus, såsom åbo uti nästkommande årets mantalslängd blivit antecknad. Och gästgivaren Anders Torstensson närvarande vidgick, att han till det begärda äktenskapet sitt samtycke och bifall givit, som ock Johan Andersson befunnes stor till växten" (renoverad dombok, Södermanlands län, 108 a. Jönåkers häradsrätt, 1756 21/10).

Att Anders Torstensson gav sitt bifall till äktenskapet berodde nog till stor del på att Johan och Katarina efter mindre än tre månaders äktenskap blev föräldrar. Och visst är det fascinerande att Johan Anderssons kroppskonstitution spelade någon roll för hans duglighet som äkta make!

Härom veckan hade jag anledning att söka efter en piga, Matilda Josefina Pettersson, bosatt i Stockholm i början av 1900-talet. Hon skulle ha avlidit tidigt i cancer, efterlämnande två små gossar, som båda hamnade i fosterhem. Nåväl, tänkte jag, detta löser jag kvickt med hjälp av Sveriges dödbok. Så icke! Hur jag än sökte, med olika stavningar, födelsetid, födelseort o.s.v. fick jag ingen träff. Det blev att gå den långa vägen, följa henne ut och in i Stockholmsförsamlingarna, för att till sist kunna konstatera att hon avlidit 1903 1/2 i Johannes församling.

Jag gick då tillbaka till Sveriges dödbok för att kontrollera om jag med hjälp av dödsdatumet trots allt skulle kunna ringa in henne. Det gick inte. Matilda saknas helt enkelt på dödskivan. Nåja, en och annan lucka måste det väl ändå få finnas i ett så här digert material, tänkte jag. Den mänskliga faktorn finns ju alltid med i bilden och någon procent fel och brister har naturligtvis alla register. Men så blev jag en smula misstänksam och gick tillbaka till församlingens dödbok för att se hur många dödsfall som faktiskt fanns noterade i Jakob & Johannes dödbok FIa:9 (vid den här tiden har de båda församlingarna en gemensam dödbok). Jag antecknade slutsumman för åren 1900-1906, och jämförde sedan dessa med motsvarande siffror från Sveriges dödbok 1901-2013. Resultatet blev nedslående:

1900     488/313

1901     530/338

1902     435/256

1903     481/271

1904     514/306

1905     527/279

1906     461/240

Det är alltså en betydande mängd poster som helt enkelt saknas - vissa år upp emot 50 procent! Vad beror detta på? Är det ett olycksfall i arbetet, ligger ett antal tusen poster och skvalpar någonstans bland förbundets datorer, eller har excerperingen för just denna församling skötts med vänster hand? Ett tag funderade jag på om just det faktum att det här handlar om en sammansatt församling; Jakob & Johannes, kan ha spelat in. Har excerpisten använt någon form av sekunda källa där endast den ena församlingens poster fanns med? Men denna teori kunde snabbt avfärdas med hjälp av diverse stickprov.

Är det fler Stockholms-församlingar som på detta sätt saknar poster? Jag beslöt mig för att testa. Det visar sig att siffrorna stämmer någorlunda i Hedvig-Eleonora (1901 - 899/888; 1902 - 824/820; 1903 -771/746) och Klara (1902 - 245/242; 1903 - 234/239; 1904 - 215/213) medan siffrorna i Adolf Fredrik är sämre (1903 - 806/765; 1904 - 834/776; 1905 - 971/915). Att siffrorna inte stämmer till 100% någonstans är inte förvånande. Det händer att poster stryks över, eller dubbelredovisas i annan församling o.s.v. Och i församlingar med barnbördshus eller sociala inrättningar (Adolf Fredrik) händer det att man glömmer att avisera dödsfall till rätt pastorsexpedition. 

Men i fallet Jakob & Johannes räcker det inte med sådana förklaringar. Här måste något ha hänt! Finns det fler luckor i Sveriges dödbok. Härmed uppmanar jag alla släktforskare och vänner av Sveriges dödbok att göra lite stickprov här och var och se hur det ser ut. I presentationstexten på Sveriges dödbok heter det, att Personnummer/födelsedatum finns på 100% av alla döda i Sverige 1901-2013 finns med på skivan, 99,99% för- och efternamn. Detta stämmer således tyvärr inte. Däremot hittar jag till min förvåning 17.845 poster där dödsfallet ägt rum 1900 - d.v.s. före dödskivans ansvarsområde - 8314 poster från 1899, 6614 poster från 1898, 6416 från 1897, 6399 från 1896 o.s.v. Alla sådana poster får väl betraktas som bonus i sammanhanget, men de kompenserar på intet sätt luckorna i Jakob & Johannes i början av 1900-talet.

Nådde inte NÅDDEN ända fram?

Igår var jag i Jönköping och höll en skrivarkurs hos Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening. Vad trevligt det var och vilken fin dag det blev!

23 släktforskare i föreningen vill komma igång med att skriva sina släktberättelser, eller komma vidare efter att det tagit stopp.

För många är det svårt att komma igång fast man har så mycket man vill berätta om. Jag har ett par tips.

Ett är att vänta med inledningen till senare, börja i stället skriva om det du helst vill. Är det farmors morbror Oskars berömda dotter Stina du har i huvudet så börja med att skriva om henne. Fortsätt med något annat som också pockar på att bli skrivet. Sedan är du igång och kan knyta ihop berättelsen efteråt.

Ett annat tips är att du skriver för en särskild person. Även om hela din släkt så småningom ska läsa din kommande släktbok så tänk dig en person som du berättar för, och börja sedan skriva. Kanske ett barnbarn, eller din syster. Formulera dig som du brukar göra när du berättar. Då kommer du igång.

På kursen pratade jag också om dramaturgi och hur man kan bygga sin berättelse. Hur man kan få läsaren att förstå den egna släkten, inte bara som enskilda människor utan som en del av det samhälle och den tid de levt i. Jag pratade om skrivregler och språkriktighet, som kanske hämmar många.

Nu hoppas och tror jag att ni 23 som var med redan idag har satt igång med ert skrivande.

Jag gillar mötet med nya människor och att träffa andra släktforskare. Vi har ett stort och dominerande gemensamt intresse men är förstås ändå mycket olika. Jag lär mig nytt varje gång jag är ute och håller föredrag eller kurs med släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Jonkoping.JPG

Vi kom till Jönköping i god tid före kursstart och hann ta en promenad utmed Vätterns strand i mellantiden. Så vacker Vättern är! Och vilken skatt att ha stranden så där mitt i stan. Jag har aldrig varit i centrala Jönköping tidigare, bara suttit på tåget som stannat vid järnvägsstationen och sett Vätterns vatten från tågfönstret. Men det ska absolut bli fler besök.

Dessutom var det en underbart fin och varm höstdag så när vi efteråt åt lunch kunde vi göra det på en uteservering.

Många släktforskare drömmer nog om att hitta brottslingar i släkten, av den enkla anledningen att de där ljusskygga figurerna är mer spännande än de skötsamma bönderna. Jag tycker själv att det är intressant att studera de människor som på olika sätt bröt mot samhällets normer, så därför är det kanske tur att jag har hittat allt från barnamord och stölder till kyrkobuller och dråp i släkten. Brottslingar är dock inte bara kuriösa inslag i släktträdet, utan kan även leda släktforskaren till intressant källmaterial såsom domstolshandlingar, förhörsprotokoll, fångrullor, fotografirullor, sjukjournaler, fängelsedirektörers dag- och samtalsböcker med mera. Även mindre brott kan bli värdefulla ingångar till detta material, och en liten anteckning i en husförhörslängd eller församlingsbok kan vända upp och ner på släktforskningen. Detta blev jag själv varse när jag upptäckte den märkliga historien om hur min farmors farmors far Anders Bergkvist (1848-1933), den skojfriske skräddaren från Nevishögs socken, år 1915 hamnade på Malmö centralfängelse på grund av säd, mjölk och foderkakor...

b2ap3_thumbnail_042---Kopia-av-Anders-o-Petronella-som-ldre.JPG

Anders och Petronella Bergkvist utanför huset i Grevie, Nevishögs socken 1922.

Det hela tog sin början på en marknad i Lund i februari eller mars 1915. Anders hade tillsammans med en bekant, Nils Nilsson, köpt fyra små grisar som lämnades hemma hos Anders, eftersom han erbjudit sig att passa och mata dem. Nils brukade dock besöka Anders' hem nattetid för att lämna säd till grisarna, något som skedde flera gånger. Nils brukade även hålla till i en inredd loge i Anders' fastighet, dit dörren alltid var öppen. Här hade Nils ställt den medhavda säden på golvet, och med denna säd hade Anders sedan matat grisarna. Nils hade också burit dit mjölk och foderkakor, som Anders hade matat sin ko med. Så småningom avslöjade Nils att säden, foderkakorna och mjölken var stöldgods, och det var nu som Anders begick sitt stora misstag - han anmälde inte stölderna till polisen. På poliskontoret i Arlöv berättade Anders att Nils hade avlämnat minst två tusen kilo säd, förutom mjölk och foderkakor till okänd vikt och antal. På grund av sitt vittnesmål sågs Anders nu som medskyldig, så kronolänsman Yngvar Persson bad honom att avge sin livsberättelse, som nedtecknades i  protokollet:

»Beträffande sina levnadsomständigheter berättade Bergkvist, att han vore född den 29 maj 1848, att hans föräldrar, smeden Nils Bäckström och dennes hustru Mätta Persdotter, vore döda, att han kunde läsa och skriva, att han är kyrkoskriven i n:r 15 Nevitshög, att han vid 23 års ålder gifte sig med Petronilla Andersson och har med henne [haft] 9 barn, av vilka 7 leva och äro vuxna, att han vistats i föräldrahemmet till han var 6 år gammal, att han därefter tjänat som vaktpojke hos olika lantbrukare i 6 år, att han vid 12 års ålder kom i skräddarelära hos Jöns Persson i Bara och vistades där i 2 1/2 år, att han därefter tjänade som dräng i 2 år, att han därefter fortsatte med skrädderiyrket samt att han ej förut varit för brott straffad».

För kronolänsmannen var detta kanske bara formalia, men för en släktforskare är dessa uppgifter ovärderliga. Kyrkböckerna avslöjar nämligen ingenting om att Anders tjänade som vaktpojke eller var i skräddarelära, och den tidigaste anteckningen i husförhörslängderna säger att han blev dräng först 1864. Att han blev vaktpojke vid så unga år hänger antagligen ihop med att fadern avled strax innan Anders fyllde sex år, så den lille gossen fick väl hjälpa till med försörjningen så gott han kunde. Persson antecknade vidare i protokollet att Anders var 169 cm lång, hade ordinär kroppsbyggnad, ovalt ansikte, kal hjässa, blå ögon samt rak och vanlig näsa. Med anledning av vad som framkom vid vittnesförhöret blev han »förklarad häktad för delaktighet i ovanberörda stölder, och kommer att införpassas till centralfängelset i Malmö för undergående av rannsakning inför Torna och Bara häradsrätt», som det står i protokollet, och dagen därpå anlände han till fängelset. Han bar inga pengar eller persedlar vid häktningen, men enligt fängelsets mottagningsjournal var hans kläder värda 13 kronor och 95 öre.

b2ap3_thumbnail_bild-1.JPG

Ur fångrullan för Malmö centralfängelse 1915.

Anders satt häktad i sammanlagt tolv dagar. Den 2 september 1915 inleddes rättegången, då advokaten Sandahl underströk den förmildrande omständigheten att Anders varit delaktig i tjuvnadsbrottet »utan att däraf hafva nämnvärd egen vinning», eftersom han ju själv hade lagt till omkring hälften av fodret åt de gemensamt ägda grisarna. Rätten beslöt därför att släppa Anders på fri fot samt att målet skulle uppskjutas för ny handläggning sju dagar senare. Anders var nu en fri man, och lämnade fängelset med anmärkningen »ostraffad» i fångrullorna. Det blev dock kort tid i frihet - när målet återupptogs påpekades något som blev till nackdel för Anders. Nils Nilsson hade nämligen även stulit varor hos en handlande i Staffanstorp, och Anders kände mycket väl till att dessa varor var stulna, något han själv hade erkänt genom sitt vittnesmål på Arlövs polisstation. Rätten slog därför fast att »svaranden Bergquist efter tillgreppen, med vetskap om den olofliga åtkomsten, omhändertagit det sålunda stulna, och med undantag af potatisen, däraf haft vinning».

Han dömdes därför den 9 september 1915 av Torna och Bara domsaga »såsom för första resan å olika tider och tillfällen begången stöld» till straffarbete i fyra månader, en dom som fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 12 november samma år. Anders skulle dessutom ersätta målsäganden med 416 kronor för de stulna varorna samt betala vittnenas löner och biträdet med 30 kronor. Uppgifterna om att Anders hade blivit häktad nådde även kyrkoherden i hemförsamlingen Nevishög, som skrev in i församlingsboken: »vid Torna och Bara häradsrätt d. 9/9 1915 dömd för 1:a resans stöld – till 4 månader straffarbete. Besvärstiden utgick 29/9 1915, stadfäst af Hofrätt». Anders återvände nu alltså en andra gång till Malmö centralfängelse, och anlände två dagar före julafton 1915 där han samma dag överfördes till Centralfängelseavdelningen. Efter exakt fyra månaders straffarbete blev han frisläppt den 22 april 1916 och kunde nu återvända till hustrun i Nevishög som en fri man, efter avtjänat straff.

Brottslingar kan som synes leda oss släktforskare till mycket intressant källmaterial - även mindre brott hamnade i arkiven, och man vet aldrig vilka uppgifter man hittar. Själv fick jag veta mer om min farmors farmors fars kroppsbyggnad, ansiktsform och ögonfärg, vad han gjorde i barndomen, hur hans bostad såg ut, ja, till och med vad hans kläder var värda 1915 - hela 13 kronor och 95 öre!

Vilken åkomma kallades för nageltjäll? Hur slår jag ihop två arkiv i Min Släkt? Vad hände med Carl Abel född 1891 i Klara? Vad gjorde en ungsprintare?

Dessa och otaliga andra frågor diskuteras bland de mer än en miljon inlägg som i skrivande stund postats på Anbytarforum. Jag tycker det är fascinerande att så mycket information finns samlat lättillgängligt och sökbart, och kompletterat av såväl WikiRötter som Porträttfynd, Tillfällighetsfynd och andra databaser. Det går att öda bort många timmar med att läsa äldre diskussioner - ibland kan en diskussion vara en komprimerad detektivroman där ledtråd efter ledtråd plockas fram för att hitta föräldrarna eller utröna vad det blev av den eftersökta personen.

b2ap3_thumbnail_Stormstarnl-Jeopardy2.jpg

Just detta att det finns närmast oändligt med områden att utforska och lära sig mer om när man lyfter blicken ur kyrkböckerna (eller snarare från dataskärmen) är nog en av orsakerna till att jag är så fascinerad av släktforskning. Jag älskar att lära mig mer om saker och ting, om allt från strykjärnets utveckling till hur fattigvården var organiserad i en viss socken. Att veta mest är inte det viktiga men att kunna lite av varje är kittlande

Kanske är det därför jag också är road av frågesport. Samma år som jag började släktforska, 1995, deltog jag i Jeopardy. Till min stora förvåning gick det riktigt bra, och jag fick en liten guldpin som sedan dess legat i ett rätt dammigt hörn i badrumsskåpet. Vid inspelningen 1995 var jag 23 och blev den yngsta femfaldiga vinnaren någonsin och samtidigt även den kvinna som vunnit mest pengar i programmets historia. Nu när Jeopardy återuppstått  blir jag nog av med rekorden. För några år sedan tappade jag minnet och för att testa i vilken form mina hjärnceller numera är, deltog jag under våren i Vem vet mest. På måndag avslöjas hur testet avlöpte, men jag vet ju hur det går. I stället för att titta så kanske jag piggar upp mig med någon spännande diskussion på Anbytarforum!

I fredags bloggade kollegan Markus om Skilsmässor i Lunds stift.

Jag kan med anledning av detta inte undanhålla mina läsare följande drapa:

1971/1972 läste jag etnologi (folklivsforskning) i Lund. Eftersom jag redan då var inbiten släktforskare, inbillade jag mig att etnologin var så nära man kunde komma "mitt" ämne. Det var den inte. På den tiden gick de humanistiska studierna till så: Läs 800 sidor - tenta. Läs 1200 sidor - tenta. Läs 950 sidor - tenta, o.s.v. Föga inspirerande m.a.o. och helst skulle det handla om olika slags jordbruksredskap, tomtar och troll (i och för sig intressant) eller om varför professor A tyckte att professor B var en idiot och vice versa. 

I slutet av den andra terminen skulle man emellertid författa en 2-betygsuppsats, och jag tänkte: Nu har jag chansen. Jag plockade fram mina anteckningar om släkten PILO, där det förekommer en skilsmässa i Ystad 1811. Det var lantmätaren Johan Gustav Pilo (1776-1822) - barnbarn till den store målare - som 1803 gifter sig med handskmakardottern i Ystad, Johanna Sophia Löfberg (1782-1845). I rask takt föds tre barn, 1804, 1805 och 1806 och därefter ger sig Johan Gustav Pilo av till Norrland för stora lantmäteriprojekt där. Kvar blir hustrun och barnen, i stor fattigdom. När han efter fyra år äntligen återkommer till Ystad, finner han, att familjen utökats med ytterligare ett barn, en gosse vid namn Nils Jakob, som han själv omöjligen kan vara far till. För att få till mig hela den snaskiga historien blev jag tvungen att leta i domkapitlets arkiv och även i diverse domböcker.

När det så blev dags för 2-betygsuppsatsen slog det mig, att jag kanske kunde  ta fram alla 41 skilsmässor för 1811, jag kände ju redan till materialet, forska fram kontrahenternas familjeförhållanden, se vad som kunde ha orsakat skilsmässan och framför allt, vad som sedan hände med makarna på respektive håll. Det var mycket intressant och jag förlorade mig givetvis i detaljer.

Bland annat stötte jag på ett fenomen, grundat i lagtext, att den felande parten i en skilsmässa inte fick gifta om sig så länge den felfria parten "ännu ogift lever". Denna regel fick stora konsekvenser för en del av de frånskilda.

Efter någon månad blev jag klar med mitt arbete, som fick titeln: SKILSMÄSSOR I LUNDS STIFT 1811, och lämnade in den för bedömning. Så småningom fick jag träffa professorn, som berömde delar av uppsatsen, men som också tillade: Du hade kanske inte behövt forska fram så mycket personuppgifter - det här börjar ju faktiskt /fniss, fniss/ likna släktforskning.

Där och då insåg jag att Etnologi inte var mitt ämne!

Detta var som sagt 1972, och min lilla uppsats hamnade givetvis även på andra universitetsinstitutioner, bland annat i Göteborg, där en annan etnologistuderande ett antal år senare råkade få syn på den. Hon tittade på rubriken: Skilsmässor i Lunds stift 1811, och reflekterade: Vad kan det vara för en knäppgök, som väljer ett sådant ämne?

Ni har säkert redan gissat svaret: Hennes blivande make, så klart!

Det fanns fattiga torpare och backstugefolk utan egen täppa, det fanns tiggare som strök omkring från socken till socken och som ingen vill ha. Och så fanns det den här familjen som bodde i en koja.

b2ap3_thumbnail_UndenasAI1sid168.png
Källa: Undenäs AI:1 (1782-1799) Bild 95/sid 168 Arkiv Digital

Här om dagen letade jag efter en helt annan familj i den här husförhörslängden i Undenäs i Västergötland och såg detta. Det går inte att bara glida förbi.

En hel familj med fyra barn som bor i en koja någonstans i närheten av Galtebolet i Selsendi rote.

Föräldrarna är födda 1741 och 1742, och är alltså i 40-årsåldern i början av perioden. De ser ut att heta Jakob Persson och Katarina Esbjörnsdotter. En son heter Esbjörn och är född 1770. En dotter heter Britta och är född 1767. Brita verkar ha ett litet barn som föds 1795. En son heter Petter och är född 1779. Kvinnan näst längst ner, Ingrid Jonsdotter, är född 1707 och är hustruns mor, alltså svärmor. Det finns inga noteringar om att någon dör. Barnen som är strukna flyttar förmodligen iväg.
 
Det är svårt att tänka sig att det faktiskt bor fyra generationer tillsammans i någon slags koja, alltså inte ett hus. Inte ens en backstuga.

Stackars människor!

Vart de tar vägen vet jag inte. I nästa längd finns de inte på den här platsen, och det finns inte längre någon koja här. Förhoppningsvis kunde de flytta in i en backstuga eller ett torp någonstans.

Något liknande har jag aldrig stött på tidigare. Men det finns fler exempel.

I boken "Usla, elända och arma" av Sofia Holmlund och Annika Sandén berättas om änkan och fyrabarnsmodern Brita Larsdotter Grandin som bodde i en koja av ris och lera och en dörr av hopspikade bräder. Den låg i det som nu är förorten Kallhäll i Järfälla socken i Stockholm. Hon dog här 1842, efter att ha bott tio år i kojan. Hon försörjde sig genom tillfälliga jobb hos bönderna och genom att sälja risviskor inne i stan. Författaren konstaterar att hon levde i en tid när de egendomslösa blev allt fler i takt med ökad fattigdom.

Hon är omskriven i sockenstämmoprotokollen. Kanske finns det också skrivet om familjen i Undenäs i den socknens sockenstämmoprotokoll, det har jag inte undersökt. Men jag kan inte riktigt släppa bilden av den här samlingen människor i kojan någonstans där borta i närheten av Galtabolet.

Tillägg: Tack Camilla Eriksson, för dina iakttagelser! Camilla har undersökt familjen närmare och berättar följande "svärmodern dör 1784 och torde vara den 79-åriga änkan med samma namn som dog 1784 21/9 och anges som 'inhyses änka vid Höghult'. Det är alltså verkligen fråga om fyra generationer i kojan. Exakt vart alla flyttar är lite knepigare att utröna då det står flera uppgifter efter klammern. För de flesta står dock "Till Östergyln 1787". Östergyllen var ett annat namn för Östergötland. Nästa fråga då blir ju hur denna till synes utfattiga skara kunde få tillåtelse att bosätta sig i en annan församling där de sannolikt skulle komma att behöva försörjningsunderstöd."

I husförhörslängden 1826-1831 för Vä socken i Skåne händer något märkligt - hustrun Dorothea Lindh (född 1802) försvinner spårlöst. Hennes make, arrendatorn och sekreteraren Lars Erik Martini (1803-1859), flyttar nämligen ensam in hos sina föräldrar i Högseröds prästgård 1830 med sonen Nils Elof, som blir fosterson hos farföräldrarna. Några år senare gifter sig Lars Erik med klockardottern Maria Orre (1813-1891), så rent logiskt måste ju första hustrun ha avlidit - hos några släktforskare har jag till och med sett uppgiften att Dorothea ska ha avlidit 1827 i Vä. Problemet är bara att varken dödboken eller husförhörslängden nämner något om hennes död, och när jag upptäckte att det inte heller finns någon bevarad bouppteckning efter henne insåg jag att något inte stämde. Jag började misstänka vad som hade ägt rum - en skilsmässa. Jag undersökte Lunds domkapitels protokoll, och mycket riktigt - svaret fanns i protokollet för den 6 november 1833:

»Bewiljades skiljobref: 1mo Emellan Jordbrukaren Lars Erik Martini, född den 18de Junii 1803, och dess om begånget ägtenskaps brott öfwerbewisade hustru Dorothea Lind född den 15 Maj 1802, warande deras ägtenskap upphäfwet genom Gerts Härads Tings Rätts Utslag den 19de sistlidne Junii.»

När man släktforskar hittar man förr eller senare förfäder eller släktingar som försvinner ur mantalslängderna eller husförhörslängderna, men saknas i dödböckerna och det finns ingen bevarad bouppteckning. I regel handlar det nog om en förvirrad präst eller klockare som glömt att anteckna dödsfallet i dödboken, och som släktforskare lär man sig snabbt att det är långt ifrån alla bouppteckningar som finns bevarade. Det finns emellertid en liten möjlighet att man har snubblat över en skilsmässa – de var inte särskilt vanliga, men de förekom. I mitt eget släktträd har jag hittat ett antal skilsmässor, bland annat fick min anmoder Margareta Jöransdotter i Holmby skilsmässa 1761 från sin make, en artillerist som hade »henne öfwergifwit och från orten afwikit», och min förfader Jeppa Nilsson i Knästorp gifte sig 1692 med en frånskild kvinna »hwars man war bortrömd oh sedan efter Consistorij dom […] blef then förste qwitt och ingick Eckteskap med then förra», för att citera vigselboken.

Hur vanligt var det egentligen med skilsmässor på 1600-, 1700- och 1800-talet? Vilka människor var det som skilde sig i Lunds stift förr i tiden - vilka samhällsgrupper finns representerade, och på vilka grunder kunde man ansöka om skilsmässa? I Lunds domkapitels protokoll finns anteckningar om de så kallade skiljobrev som beviljats i Lunds stift (Skåne och Blekinge), och jag bestämde mig för att undersöka åren 1700, 1725, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850. Eftersom protokollen för åren 1720-1729 är förkomna var det inte möjligt att undersöka de utfärdade skiljobreven 1725, men övriga år finns protokollen bevarade. Man måste för övrigt ha i åtanke att man i äldre tid inte gjorde någon direkt åtskillnad mellan trolovning och äktenskap, båda var juridiskt bindande och själva vigselakten var egentligen bara den kyrkliga välsignelsen av det redan juridiskt ingångna förbundet. För våra förfäder var äktenskapet utan tvekan en oerhört viktig institution, som reglerades av sammanlagt 38 paragrafer i kap. XV (»Om Trolofning och Ächtenskap») och XVI (»Om Skilnadt i Trolofningar och Ächtenskap») i 1686 års kyrkolag, samt av giftermålsbalkens 92 paragrafer i 1734 års lag.

b2ap3_thumbnail_Statistik.jpg

Statistisk över Lunds domkapitels utfärdade skiljobrev åren 1700, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850 (upplösta äktenskap i rött och upplösta trolovningar i gult).

År 1700 upplöste Lunds domkapitel elva äktenskap och en trolovning. Den sistnämnda hade ingåtts mellan borgarfolk, och vid två av skilsmässorna hade borgare övergivit sin hustrur. Den ena hustrun hade »nu sedermera på ottonde åhret i tålamod förbidat des hemkomst», medan den andra uppvisade »Kämnersrättens attest [...] om mannens lösachtiga lefwerne». Fyra av skiljobreven hade utfärdats till bondefolk - de ansökande var en bonde vars hustru hade begått hor, två bondhustrur vars makar hade rymt respektive begått otrohet, samt ett bondepar som »woro tubbade tilsamman, och han illa henne handterat sedan dhe i äcktenskap kommit». Lika många skiljobrev utfärdades till militärfolk - tre båtsmän vars hustrur hade övergivit dem, samt en soldathustru vars make hade rymt utomlands. De två sista skilsmässorna beviljades för en hustru som övergivits av sin make, och en fältskär vars hustru begått hor.

Anteckningarna om 1725 års utfärdade skiljobrev är som sagt förkomna, men 1750 upplöstes tretton äktenskap och tretton trolovningar. Bland dessa finner man en rotebåtsman som begått enfalt hor, en bondhustru som led av fysisk och psykisk svaghet, samt en soldat som övergivit sin hustru och flyttat till ett annat härad där han trolovat sig med en änka och således begått tvegifte, i juridisk mening. År 1775 utfärdades skiljobrev för sjutton äktenskap och arton trolovningar, och inom den senare kategorin finner man undersökningens enda adliga par - »Majoren och Riddaren wälborne Herr Samuel Henric Horn och högwälborne fröken Christiana Johanna Lewenhaupt», som fullföljt sin trolovning genom tre lysningar i kyrkan, men därefter struntat i själva vigseln. År 1800 upplöstes tjugosex äktenskap och tjugotre trolovningar, och här finner man ett intressant exempel på att ångest kunde vara anledning till att bevilja skilsmässa - en bonde beklagade att hans hustru »förfallit i sådan oro och ängslan att farliga fölgder äro at befrukta», och eftersom hennes hälsotillstånd inte hade förbättrats på tio år beviljades skilsmässan.

b2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPG

Titelsidan till 1686 års kyrkolag, den lag som stadgade hur trolovningar, vigslar, skilsmässor och äktenskapsmål skulle hanteras av prästerskap och domkapitel.

År 1825 utfärdades skiljobrev för tjugonio äktenskap och trettiosex trolovningar, däribland för en dräng som trolovat sig med sin »oboteligt fåniga fästemö», för en hustru som uppenbarligen var missnöjd med makens sexuella kapacitet (hon sägs »i sitt äktenskap, hvad dess väsendteliga beskaffenhet beträffar, måst lefva som ogift, en uppgift åt hvilken hennes synnerligen märkbara menlöshet och förlägenhet tycktes gifva en sannolikhet den mannen genom försäkringar om motsatsen sökte utplåna»), samt för en sergeant som ville skilja sig från sin »för obotlig vansinnighet på Christianstads Hospital insatta hustru». Slutligen år 1850 upplöstes trettiotre äktenskap och trettiosex trolovningar, och som skäl till de upplösta äktenskapen finner man en bonde som begått brott, en man som dömts till livstids fängelse, sex kvinnor som varit otrogna, sex män som varit otrogna, nio män som övergivit hustrun, samt tio hustrur som övergivit mannen.

Min undersökning av Lunds domkapitels protokoll visar tydligt att upplösta äktenskap och trolovningar förekom i alla samhällsklasser i Skåne och Blekinge 1700-1850, och anledningarna var mångskiftande - ångest och otrohet, osämja och sinnessjukdom, begångna brott och sexuellt missnöje. Skilsmässor var visserligen inte särskilt vanliga förr i tiden, men man kan nog påstå att de var vanligare än man tror. Som släktforskare borde man därför bli misstänksam nästa gång man hittar en person som försvinner ur mantals- eller husförhörslängderna. Om personen dessutom saknas i dödboken, och du inte lyckas hitta någon bouppteckning - ja, då kan det röra sig om en skilsmässa...

Hur skötsamma var egentligen mina anor? Inspirerad av Ann-Sofie Ohlanders Att vänta barn på bröllopsdagen (en studie i Kärlek, död & frihet, 1986) om föräktenskapliga förbindelser och giftermålsmönster i bland annat Julita på 1800-talet, gick jag igenom generation 7 i min egen antavla, alltså Södermanland under sent 1700-tal. För att undersöka eventuella regionala skillnader jämförde jag resultatet med två vänners anor, den ena med rötter i Skåne och den andra med rötter i Medelpad och Jämtland. Urvalet blev något skevt då jag hoppade lite i antavlorna för att få en så likartad tidsperiod som möjligt. I Södermanland undersökte jag 54 par och två ogifta mödrar, i Skåne 24 par och Medelpad/Jämtland 21 par samt en utomäktenskaplig födelse.

b2ap3_thumbnail_Camilla-1973ca.jpg

Baby på väg! Dvs en yngre version av bloggaren, gående på en väg

Först undersökte jag vigselåldern för de inblandade. I Södermanland var brudgummarna i genomsnitt 29,5 år med ett åldersspann från 18 till 48 år. Även i Skåne var den genomsnittlige brudgummen 29,5 år: den yngste var 20 och den äldste 43. I Medelpad/Jämtland var brudgummarnas medelålder 27,5 år, och de varierade i ålder från 21 till 40. I samtliga grupper vara alltså brudgummarnas snittålder strax under 30. Hur gamla var då brudarna? I Södermanland var de mellan 17 och 42 år gamla med en genomsnittsålder på 24,8 år. Brudarna i Medelpad/Jämtland var i genomsnitt 24,9 år. Den äldsta var 30 och den yngsta 20 år. I Skåne var den genomsnittsliga bruden 22,8 år. Den äldsta var 32 och den yngsta 19. Även här är vigselåldern ungefär densamma i de olika landsändarna.

Nästa fråga som infann sig var hur många av de inblandade parterna som varit gifta tidigare. Här skilde sig landsändarna åt. I Medelpad/Jämtland hade 4,7 % av männen varit gifta tidigare, i Skåne 16,7 % och i Södermanland hela 24 %. Även för kvinnorna var skillnaderna stora. Ingen av kvinnorna från Medelpad/Jämtland var änka vid vigseln, i Skåne endast en kvinna (4 %) och i Södermanland 13 %. Ett par kuriositeter är att den skånska änkans första äktenskap varade i mindre än en månad samt att den äldste sörmländske brudgummen som ju var 48 år gammal, gifte sig med den yngsta bruden som bara var 17. Föga överraskande var han änkling och tre av hans sju barn i första giftet var äldre än sin nya styvmor.

b2ap3_thumbnail_Ebba--Margaretha1b.jpg

Farmor Ebba (1917- 1995) med Margaretha (1938- 1940).

Huvudfrågan var dock hur snabbt första barnet kom efter vigseln. I Södermanland var tre par (5,5 %) redan föräldrar: ett par gifte sig när kvinnan kyrktogs sex veckor efter förlossningen medan ett par hade en 2-åring hemma och det tredje paret blivit föräldrar hela 3 år innan vigseln. Dröjsmålet där berodde på att de kunde gifta sig först efter att kvinnans förste make hade avlidit. De erkände i samband med vigseln att de begått enfalt hor. I Södermanland föddes 10 barn, 18,5 %, mellan 2 och 6 månader efter vigseln. I Skåne föddes 10 % inom 7 månader efter vigseln medan man uppenbarligen var mer sedesam i Medelpad/Jämtland där inga barn föddes innan 9 månader förlupit men hela 85,7 % av bröllopsparen fick tillskott till familjen ett år efter vigseln. I Skåne välkomnade 75 % av de nygifta sitt första barn ett år efter bröllopet och i Södermanland 57,4 %.

Även om underlaget är tunt framträder ändå vissa regionala skillnader. I Södermanland var det inte ovanligt med brudar som var gravida eller redan hade fött barn. Detta var betydligt ovanligare i Skåne och förekom inte alls i de familjer jag undersökt i Medelpad/Jämtland. Föga överraskande fick merparten av familjerna barn inom ett år efter vigseln. Det förekom dock att storken tog längre tid på sig: två av de sörmländska paren fick vänta i fyra år på tillökning. Sedan kom barnen i jämn takt så några direkta fertilitetsproblem verkar de inte ha haft. Men vill man undersöka fertilitetsproblem ska man förstås inte utgå från en antavla för alla par där har ju fått minst ett barn... 

Pernilla Wahlgren visade sig ha en mycket innehållsrik och spännande antavla, med såväl svenska skådespelare, italienska musiker, läderfabrikörer i båda länderna och kvinnliga konstnärer, som entreprenörer och kaparkaptener. Det är kanske just blandningen, det oväntade, som gör Vem tror du att du är? till en sådan succé i många länder. I Pernillas fall hade programmet gärna kunnat få vara dubbelt så långt, eftersom det fanns så mycket att berätta, så många fascinerande människoöden att fånga upp - men programtiden är som den är, och då får man välja och vraka.

För mig var det särskilt roligt att få berätta om "Sjöfararsläkten Berg" - som faktiskt finns redovisad i en artikel av Maja Lundblad, Stocksund, i Släkt och Hävd 1962. I samma skrift (1964:2) publicerade Maja Lundblad en förnämlig antavla för sitt enda barn, sonen flygkadetten Åke Stensson Lundblad (1916-1939), en utomordentlig prestation, på många sätt stilbildande. Denna antavla har jag studerat flitigt, bl.a. eftersom Åke Stensson Lundblads antavla och min egen sammanfaller. Åkes farfars mormor, Carolina Gustafva de Falck (1801-1873) var syster till min mormors mormors far, Gustaf Fredric Reinhold de Falck (1797-1867), slaktare i Motala. Bakom dessa bägge syskon finns sedan spännande adel, bland dem markisinnorna de Monteleone och Greven af Gyldensteen, samt några våldsamma officerare i Karl XII's armé och mycket annat ...

Det var när jag 1968 på allvar började släktforska som jag hittade artikeln och antavlan i Släkt och Hävd 2/1964. Jag skrev då till Maja Lundblad och det dröjde inte länge innan jag blev inbjuden till hennes villa i Stocksund. Jag kan inte ha varit mer än 16-17 år gammal, och en smula nervös inför mötet med den gamla damen, hon bör då ha varit ca 76 år gammal (!) På den tiden var detta en mycket hög ålder, särskilt för en 17-årig yngling, och jag sade naturligtvis "Fru Lundblad" till henne. Snart nog blev jag tillsagd att kalla henne "Tant Maja" och när jag några år senare tagit studenten ändrades detta till "du".

Det visade sig, att Maja hade fått hjälp med forskningarna av en av sonens kamrater, Lars någonting, som övertalat henne att börja släktforska som någon sorts terapi efter sonens död. Tillsammans reste de land och rike kring för att besöka arkiv och bibliotek, och Maja fick igång en omfattande korrespondens, inte minst med utlandet, för att fånga in även sådana förfäder. Resultatet blev enastående bra, och som terapi kan nog släktforskningen sägas vara oöverträffad.

Tillbaka till Pernilla!

I programmet besökte vi bl.a. gården Tjustgöl i Misterhults socken, där kaparkaptenen Carl Berg år 1727 hade hamnat efter att ha frusit fast i isen vid Gåsfjärden. De nuvarande ägarna av gården, familjen Remius, tog emot Pernilla och filmteamet på ett strålande sätt, och efteråt bjöds det på kaffe och hemmagjord jordgubbstårta i trädgården. Det blev en riktigt mysig stund, även om man ibland fick lust att kasta Pernillas mobiltelefon i sjön ...

I kväll sänds det sista programmet för denna säsong, med Tomas Ravelli som huvudperson. Legitimerad fotbollsmotståndare som jag är, blev jag inte ens tillfrågad om att vara med i detta avsnitt, men till våren återkommer jag kanske i sex nya avsnitt av Vem tror du att du är?  Stay tuned!

Ps: Tant Maja överlevde sin 100-årsdag, och avled i januari 1993.

När min farmors mormor Anna föddes 1889 antecknades inte faderns namn i kyrkboken, ett öde hon delar med de flesta som föddes utom äktenskapet under senare delen av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. Inom släkten sägs det att Annas far, som eventuellt ska ha hetat Andersson, emigrerade till USA innan dottern föddes, så modern Hanna fick uppfostra henne på egen hand. Det finns dock tecken som tyder på att man haft fortsatt kontakt med faderns släkt. På 1930-talet ska Anna nämligen ha besökt en äldre man i Sankt Olofs socken, »min riktige fars bror», som hon sa. Något namn nämndes aldrig, och det enda spåret är ett litet kabinettfotografi, taget hos fotografen E. Agerbundsen i Ystad. Fotot sägs föreställa Annas far, och är det enda han kvarlämnade hos Hanna - utöver den lilla dottern. På fotot syns en ung man med blont hår och blå ögon, och om man ser till porträttlikheten är Anna slående lik mannen på bilden. Med hopp om att någon skulle känna igen fotot lät jag publicera det i Ystads Allehanda för ett par år sedan, men ingen hörde av sig. Det har även funnits i Rötters Porträttfynd under många år, även där utan resultat. Nyligen lade jag dessutom upp fotot på en amerikansk hemsida - om han nu emigrerade kanske han har ättlingar i USA, som har samma foto i sin ägo? Ännu har ingen nappat, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en, särskilt när man släktforskar... 

b2ap3_thumbnail_scan00011.jpg

I mitt sökande efter hans namn har jag gått igenom otaliga arkivhandlingar, men alltid tiger de som muren. För ett par år sedan fick jag upp ögonen för de så kallade barnmorskedagböckerna, som jag hört mycket gott om - kanske kunde jag hitta faderns namn där? Detta källmaterial har ganska varierande kvalitet och förekomst, och började föras systematiskt under 1880-talet. Man hittar dem i provinsialläkarens arkiv (för landsbygden) samt i stadsläkare- eller hälsovårdsnämndens arkiv (för städerna). Dagböckerna är sorterade efter barnmorskornas namn, så det gäller att veta vilken barnmorska som förlöste barnet - en uppgift som kan finnas i födelse- och dopboken. I mitt fall förvarades dagböckerna på Landsarkivet i Lund, och i ett register kunde man enkelt se till vilket distrikt en viss socken hörde. På Landsarkivet blev det dock inte riktigt som jag tänkt mig. När den tjänstgörande arkivarien såg att jag beställt fram barnmorskedagböcker, frågade hon »letar du efter fadern till ett oäkta barn?», och efter ett nästan hånfullt skratt utbrast hon: »ja, där hittar du i alla fall inte de uppgifterna, det är en utbredd skröna att barnets far nämns där!».

Var mitt hopp grusat redan innan jag ens fått in materialet i forskarsalen? Tyvärr hade arkivarien rätt - faderns namn nämndes inte i barnmorskedagböckerna. Sedermera har jag dock hittat enstaka exempel där fäder till utomäktenskapliga barn faktiskt nämns vid namn, och eftersom moderns namn i regel finns med kan det vara en idé att undersöka barnmorskedagböckerna om man har hittat ett barn med okända föräldrar. I barnmorskedagböckerna fanns dock många andra intressanta uppgifter. Jag letade fram barnmorskan Kjersti Nilssons i Lomma journal 1895-1897 (som förvarades i Provinsialläkarens i Malmö/Lunds distrikt arkiv, vol. DI:35, 1881-1912), för att se vad som stod om min farfars far Samuels födelse 1895:

»Modern 27 år gammal. En kronbjudning. Förlossningen började 26/10 kl 2 f. Vattnet afgick 4 f. Barnet föddes 4 f. Efterbörden afgick 15. Efterbörden utkom frivilligt, både efterbörd och hinnor var hela. Modern var frisk 1 månad efter förlossningen.» 

Jag kikade i Svenska Akademiens Ordbok, där jag kunde läsa att kronbjudning är »fostrets ställning vid den regelbundna förlossningen, varvid huvudet först framfödes». Barnmorskan noterade alltså inga komplikationer i samband med förlossningen, men så var mor Anna också en erfaren barnaföderska - hon hade tidigare fött fem barn och skulle föda ytterligare sex barn efter Samuel! Nästa person på listan var farfars mor Elvira, född 1901. Jag beställde därför fram barnmorskan Karna Nilssons journal 1900-1906 (som jag hittade i Provinsialläkarens i Teckomatorps distrikt arkiv, vol. DI:1, 1887-1921), där jag kunde läsa följande:

»Dotter till mjölnaren Per Hanssons hustru i Annelöf. Modern 34 år gammal. Förlossningen började 6/4 kl. 11 f. Vattnet afgick 2 m. Barnet föddes 3. Efterbörden afgick 3,5 m. Efterbörden utkom frivilligt.»

Ganska utförliga uppgifter alltså, men faktum är att barnmorskedagböckerna blir ännu mer detaljerade längre fram i tiden. När jag undersökte 1930- och 1940-talets dagböcker kunde jag till exempel läsa om hur långa barnets naglar var, huvudets omkrets, moderkakans och hinnornas utseende, kroppstemperatur och vilket antiseptiskt medel barnmorskan använt. Jag kunde alltså glädja mig åt många intressanta uppgifter, och jag antar att kött på benen är bättre än inget, även om jag såklart hade hoppats på att hitta namnet på min farmors mormors far. Sökandet fortsätter, för hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en - särskilt när man släktforskar!

Forskning kring emigranter har länge varit det som intresserat mig mest. Att följa dem och deras familjer och se hur livet förändrades är fascinerande. Många lämnade ett hårt liv bakom sig - fyllt av fattigdom, svält och död. Andra åkte för att det utlovades lycka, frihet och gratis mark "over there". Oavsett vad orsaken var till att de lämnade Sverige så kan man ofta föreställa sig ett motiv när man bläddrar i de olika kyrkböckerna och ser födelse och död om vartannat.

Jag har väldigt många emigranter i min släkt. Min farfars två morbröder åkte runt 1906 och farmors pappa hade flera kusiner som reste några år tidigare. Morfars morfars fem syskon och morfars mormors två halvsyskon gjorde likadant. I de flesta fall har det gått att få fram vad som hände dem, men vissa är svårfunna, hur mycket jag än letat i både svenska och amerikanska arkiv har jag gått bet. Kanske bytte de namn när de kom fram, eller så dog de på överfarten. En annan släktforskare brukade alltid berätta om hennes släkts enda emigrant och hur hon förgäves försökt hitta honom i USA. Det visade sig till slut att han aldrig hade kommit iväg, utan hade ramlat ner i ett dike på vägen till hamnen och dött. Han fanns inskriven i grannförsamlingens död- och begravningsbok och hade alltså bara kommit några hundra meter på sin resa. Vilket öde.

För att öka chansen till att hitta de där försvunna emigranterna, eller snarare för att de ska hitta mig, har jag lagt ut mitt släktträd på flera hemsidor på nätet. Med lite tur söker någon släktforskare i andra änden efter sin svenska farfars far eller liknande och hittar mina uppgifter!

Precis så gick det till häromdagen. Jag fick ett mejl från en kvinna som letade efter sin farfars farfar Sven Jonsson som skulle vara född 1814 i Götene, en församling i gamla Skaraborgs län beläget mellan Mariestad och Skara. Just Götene ligger mig varmt om hjärtat eftersom en stor andel av mina anor på min farfars sida kommer just från den trakten. Där växte min pappa upp och där bor min farmor fortfarande. Det är heller inte särskilt stort, så börjar man forska på bredden inser man snabbt att man är mer eller mindre släkt med alla.

Födelseuppgifterna på kvinnans släkting Sven matchade de jag hade för en person i mitt släktträd. Han var född 1814-09-27 i Götene på ett torp under Backgården som hette Mullbrotorp. Föräldrarna var torparen Jonas Jonsson och Maria Svensdotter, och denna Maria var en syster till min farfars farfars farmors mor. Jag skickade tillbaka ett mejl och frågade om kvinnan hade några fler uppgifter som kunde bekräfta att det var denne Sven det handlade om. Till svar fick jag uppgifter om Svens son, Anders Johan Svensson, som skulle ha emigrerat 1882 med hustru och en son. Informationen var ny för mig eftersom jag inte följt upp min egen Sven tidigare, men det visade sig snart att det rörde sig om samma person. Vi var släkt! Avlägset visserligen, men ändå!

b2ap3_thumbnail_IMG_6955.JPG

Götene kyrka uppfördes på 1100-talet. Här döptes kanske Sven Jonsson 1814. (Foto: Fredrik Mejster)

Eftersom familjen i USA inte hade alla uppgifter började jag leta vidare för att följa Sven genom hans liv. Där fanns mycket tragik. Hans far dog redan i oktober 1818, när Sven bara var fyra år gammal. Modern uppfostrade ensam Sven och hans äldre bror Johannes på det lilla torpet. Hon gifte aldrig om sig och dog på samma ställe 1840 till följd av ålderdom.

Som 18-åring flyttar Sven för första gången hemifrån och arbetar som dräng på granngården. De närmast följande åren bestod troligtvis av mycket hårt arbete. Han har tjänst hos flera hemmansbrukare i området och blir kvar ungefär ett år på varje ställe. Bl.a. vistas han en tid hos sin äldre bror Johannes, som nu har blivit torpare på Martorp i Husaby församling och skaffat familj.  Där träffar Sven sannolikt sin blivande hustru Anna Andersdotter, som var dotter till en annan torpare på Martorp. Det blir ett vinterbröllop som går av stapeln den 16 december 1845 och därefter följer en hel radda med barn - tio st!

Förhållandena i det lilla torpet var troligtvis inte de bästa för en barnfamilj - man kan tänka sig hur trångt, smutsigt och fattigt det måste ha varit. Bara fyra av barnen uppnådde vuxen ålder, de flesta dog i kikhosta eller mässlingen. Just därför såg kanske sönerna Anders Johan och August ingen anledning att vara kvar i Sverige, utan tog sina tillhörigheter och emigrerade i början på 1880-talet i hopp om ett bättre liv - bättre än det hårda torparliv som både deras far och farfar före dem kämpat med.  Av barnen blev Niklas och Eva Matilda de enda som stannade. Niklas tog över torpet när föräldrarna gick bort i slutet på 1800-talet och skaffade sig en hustru. Han var den enda som förde familjen vidare i Sverige - systern Eva Matilda dog 1906, ogift och utan barn.

b2ap3_thumbnail_Niklas-Svensson-home-Sweden.jpg

Torpet i Martorp som innehades av Sven Jonsson och sonen Niklas. (Foto: Mike Wedell)

Jag har nu fått kontakt med släktingar till både Anders Johan, August och Niklas. De flesta bor i USA, men några finns kvar i Sverige. Under de senaste dagarna har vi bytt bilder och berättelser med varandra och en vacker dag kanske jag får träffa dem alla här i Sverige. Oavsett om vi är nära släkt eller inte finns det fortfarande något som binder oss samman - och det är en häftig känsla tycker jag.

I helgen som varit reste vi genom Tivedsskogarna från Askersund till Kristinehamn och tillbaka, på väg 205. En väg, som liksom många andra i Sverige, kantas av storskogen och där man ser enstaka skyltar för enskild väg rakt in i djupaste skogen.

Det är ganska tråkigt att köra bil, efter några tester av det magra utbudet på radion (valanalyser och sport) börjar jag fundera över vägskyltarna och de fåtaliga hus som skymtar. Visst, jag har läst en del om Tivedenområdet, men jag blir mer och mer nyfiken, precis som en äkta nörd ska bli. Tänk om man kunde få höra berättelser om livet här i skogarna förr under resan.

När jag kommer hem kan jag kolla på datorn. Bara namnet Guldsmedsboda är ju spännande, den övergivna brukslängan längs vägen väcker nya frågor. Vem bodde här och vad gjorde de? Ännu mer spännande är historien om mordet i Sirsjötorp som jag hittar när jag googlar. Efter ett tag hittar jag ”Skogens pärlor” på Skogsstyrelsens hemsida (http://www.skogsstyrelsen.se/skogensparlor), där kan man zooma in en karta och klicka på olika punkter, då kopplas man till Riksantikvarieämbetets Fornsök eller till Skog och Historia, ett arbetsmarknadsprojekt som kartlagt kulturhistoriska lämningar i våra skogar. Skogens pärlor finns som app också. Där hittar man massor av kolmilor, gruvhål, boplatser och platser med kulturell betydelse, men inte några detaljerade uppgifter. Fortfarande finns det ändå mängder av information att leta efter, i kyrkböcker och andra släktforskarhjälpmedel. Vi har många och långa mil med liknande vägar i Sverige, vägar som väcker nyfikenhet. Precis som utlagda foton på Facebook eller Anbytarforum väcker diskussioner och detektivarbete så väcker vägen genom den stora skogen lusten att leta, det blir gärna så när man är en äkta nörd.

Att köra bil och samtidigt fippla med en app är inte att rekommendera, än mindre försöka leta i kyrkböcker under färd. Tanken slår mig – varför finns det inga nördappar? Något man kan lyssna på under färd och som tar upp intressanta historier om livet och folket längs en väg. Precis som man kan hyra inspelade guider på muséer. Troligen är det dålig mobiltäckning längs många av våra fina vägar, så en fil att ladda ner för avlyssning i mobilen eller i bilradion kanske fungerar bättre. I vissa (sällsynta) fall kanske även medpassagerarna vill höra.  En levande beskrivning av trakten kan också locka till flera stopp längs vägen och små utflykter från den fastlagda rutten. Den kan locka till fördjupade studier när man kommer hem och kanske till och med till ett besök hos de lokala föreningarna i framtiden. Släkt- och hembygdsföreningarna sitter på en skattkista med information, kan det vara något för dem?

I begynnelsen var SLÄKT OCH HÄVD, Genealogiska Föreningens flaggskepp, som efter flera dödförklaringar nu tycks ha rest sig igen och kanske rent av snart kommer i kapp sin egen utgivningsplan. Efter att under decennier lidit av en betydande obalans, där högrestånds- och medeltidsgenealogi tog för sig av utrymmet, har tidskriften numera ett mer blandat och läsvänligt innehåll, om än fortfarande i sin lätt akademiska layout och struktur.

Så bildades Sveriges Släktforskarförbund och snart nog var det dags för den egna tidskriften; SLÄKTHISTORISKT FORUM (ShF) som, tillsammans med förelöparen, GENEALOGISK UNGDOMS TIDSKRIFT (GUT), nu har 37 år på nacken, och alltså får sägas vara väletablerad. Inriktningen och kvaliteten på detta släktforskarnas eget organ har över åren varierat, men just nu befinner sig tidskriften om inte i medvind, så i alla fall på god väg upp, inte minst kvalitetsmässigt. Det senaste numret, skickligt ihopkommet av Maria Bratt, får sägas vara en fullträff, med så många intressanta och, med tanke på det senaste valet i konungariket, hyperaktuella artiklar på temat Flyktingöden. 

Uppstickaren SLÄKTHISTORIA, som publiceras i samarbete med tidningarna LAND och POPULÄR HISTORIA, har nu utkommit med fyra nummer, och det går inte att säga annat än att detta också är en kvalitetstidskrift, med välmatat och läckert innehåll, samt med en modern och omväxlande layout. Tyngdpunkten ligger kanske mer vid släkthistoriskt relaterad historia än verklig genealogi, varför man kanske kan se den som ett komplement, snarare än konkurrent, till Släkthistoriskt Forum. 

Jag minns att jag mot slutet av min tid som förbundsordförande, på styrelsens uppdrag kontaktade och även sammanträffade med chefredaktören och redaktionen för POPULÄR HISTORIA, i akt och mening att antingen få igång ett samarbete med denna tidskrift, eller eventuellt låta dem ta över redigering och layout av Släkthistoriskt Forum. Populär Historia tackade dock nej till denna invit, men har uppenbarligen nu ändrat sig ...

SVENSKA ÖDEN & ÄVENTYR heter en annan ny aktör på släktforskarmarknaden. Den ges ut i ett samarbete mellan veckotidningen Hemmets Journal och databasjätten Ancestry.se och är även den modernt layoutad med mycket bilder, rutor och färger. Tidskriften upplevs kanske mer som en bläddervänlig "veckotidning" än som en seriös profilerad tidskrift. Visst finns det släktforskningsartiklar i Svenska Öden & Äventyr, men dessa är i kraftig minoritet och förefaller vara en aning pliktskyldigt ditsatta. 

Kommer vi så till MINNENAS JOURNAL, utgiven av LRF-media, som funnits några år, och som även den är trevlig och bläddervänlig, om än tryckt på uselt papper ... MINNENAS JOURNAL vänder sig inte explicit till oss släktforskare, utan mera till nostalgikern inom oss, med mängder av gamla bilder, reklam och annat från 1950- och 1960-talet.

Det är roligt att mediavärlden äntligen uppmärksammat potentialen hos det stora släktforskarkollektivet. Floran av nya publikationer måste vara ett tecken på detta. Alla kommer givetvis inte att överleva, men även om de bara dansar en sommar, kan det kanske komma något gott av denna boom. Kanske att det rent av vore möjligt att återuppta en diskussion mellan förbundet och Populär Historia (eller någon annan aktör) om ett framtida samarbete/samproduktion?

Den här helgen befinner jag mig på Gotland. Det gillar jag. Här har jag släktforskat en del för här har mina barn sina rötter genom sin far.

Just nu är det väninnehelg i Slite och kulturkväll på Fårö som gäller. Mycket trevligt.

I Fårösund fanns det förr ett stort militärområde där det numera nedlagda KA3 tidigare låg.  I utkanten av området finns ett litet militärmuseum, som nu håller på att avvecklas. Intill museibyggnaden finns en minnessten över koleraepedemin i Fårösund för 160 år sedan, och ett antal gravstenar.

På minnesstenen kan man läsa "Anno 1854" och längre ner "Kolera".

Det här blev jag förstås nyfiken på och ville veta mer om. Tyvärr finns det ingen dödbok före 1860 bevarad för Bunge församling. Men på www.tjelvar.se läser jag att det var 15 personer som drabbades av kolera här 1854. De som drabbades var både engelska sjömän och Fårösundsbor. Enligt informationen ska Fårösund då ha varit en bas för engelsk-franska flottan under Krimkriget. På Fårö finns en engelsk kyrkogård.

Huset som KA3:s museum i Fårösund ligger i byggdes ursprungligen som kolerasjukhus.

Även i Lärbro socken dog folk av koleran som engelsmännen kom med. Arbetaren Jacob Nordahl i Hammars var med i vaktstyrkan som spärrade av Fårösund vid koleraepidemin där. Han smittades själv och dog hemma den 10 september, efter att ha varit sjuk bara en dag. Han var då 44 år. Hemma hade han hustru och fyra små barn. Hustrun Anna Catharina hade också smittats och dog ett par dagar senare men det upptäcktes inte förrän den 14 september. Men de fyra barnen klarade sig. Lars Persson i Kajlungs hade hjälpt familjen när de var sjuka och smittades också av koleran. Han dog den 20 september.

Dessa tre offer för koleran i Lärbro socken ligger begravda på en liten begravningsplats vid vägen ut till Asunden utanför Slite. Kolerakyrkogården är skyltad från vägen och här finns också en minnessten för de tre gravarna.

Vi kan läsa om de tre första noterade dödsoffren för kolerna i Lärbro socken i dödboken. Källa: Lärbro CI:2 (1840-1860) Bild 1160 / sid 291 Arkiv Digital

Två till av dem som ingick i vaktstyrkan i Fårösund smittades av kolera och dog. Lars Petter Höglund i Kajlungs dog samma dag som Jacob Nordahl, "efter 12 timmar svårt lidande i cholera". Anders Petter Lerbom i Nordervange fick kolera men den övergick i tyfus och han dog den 8 oktober.

Kolera drabbade Sverige vid flera tillfällen och kolerakyrkogårdar finns på många orter. Den senaste epidemin ska ha varit just på 1850-talet. (Det stämmer inte, senare epidemier har också förekommit. Se kommentar nedan.)

Gotland är som regel väldigt bra att forska i som släktforskare. Här har jag oftare än på fastlandet hittat kyrkböcker som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Jag har nästan bara forskat i socknar söderut, så om detta gäller hela Gotland vet jag inte.

Förra året åkte jag runt och letade upp en del av de gamla släktgårdar som jag forskat om. Det var fantastiskt roligt att se dem på riktigt, inte bara på kartan och i kyrkböckerna. Och jag träffade på många trevliga människor, en del av dem släkt på mycket långt håll.

Stale gård i Rone socken. Här föddes Christina Pedersdotter 1635 och hon är en av de äldsta personerna som jag känner till i mina barns fars gotländska släkt. Gården var i släktens ägo i minst sex generationer, fram till början av 1800-talet.

Alva sockenkyrka. Gotland har 99 kyrkor, om jag är rätt underrättad. Intill den här kyrkan ligger Gudings gård, där den här släkten bodde i ungefär 250 år. En av anorna är Barthold Hansson, född 1704. En annan är Hilda Elisa Gardell, född 1854. Bartholds två år äldre bror Jacob blev skolmästare i Alva, precis som brödernas far.

Gotland besöker jag då och då, fast jag egentligen inte har någon egen släkt där, utan bara genom mina barns far. Men Gotland är så himla fint. Stränderna, maten, husen, landskapet... Ja, ni som varit där vet vad jag menar.

Fiskebodarna i Herrvik. Kanske en typisk gotländsk vy. På Gotland finns många gamla hus kvar, man vårdar sitt historiska arv på ön.

Kalkstenshus i Katthammarsvik. Säkert har folk förr bott i sådana här dragiga stenhus. Idag är det bara en bod av något slag.

Nu är vi mer än halvvägs in i september och löven på träden har börjat få fina färger. Kallt är det väl inte direkt, men tidigt imorse tyckte jag att det hade varit skönt med ett par handskar. Det är höst och mörkt - och vad passar väl då bättre än att sitta inne med en kopp nybryggt kaffe och släktforska?

Hösten är på många sett en större omstart än vad nyåret är. Nu kommer man från en mycket längre ledighet (eller i mitt fall sommarjobb) och ska tillbaka i de gamla studievanorna igen. Pigg, glad och utvilad. Det är också nu som alla släktforskningskurser drar igång. Igår startade jag upp en nybörjarkurs på ett av studieförbunden här i Uppsala. Det var fyra nyfikna personer som kom fram och hälsade och berättade om sina förväntningar inför de kommande veckorna. Ingen hade släktforskat tidigare, men alla hade de sin egen personliga anledning till att sätta igång. Det var alltifrån funderingar kring var släktnamnet kommer ifrån till att man vill hitta sina emigrerade släktingar i USA.  En gång för många år sedan var det ju just så jag själv började mitt stora äventyr - den stora släktforskarresan!

Som vanligt var det flera tråkiga moment som skulle klaras av vid kursstarten. Man ska registrera sig, ladda ner program, aktivera abonnemang osv. Vi hade dessutom en hel del otur då internetleverantören hade problem och vi var därför utan internetuppkoppling. Det är först sådana gånger man inser hur beroende vi är av dagens teknik. Som tur var kunde jag ta internet från min mobiltelefon istället och föra över det till datorn för att visa några bilder med projektor. Alla var vi ivriga att sätta igång och börja gräva.

Ikväll startade jag upp nästa kurs, för fortsättare. Den kom till i våras efter att flera av de tidigare kursdeltagarna önskade mer studietid och tips. Resultatet blev ett program på nio veckor där vi utforskar några av de arkiv som finns utöver kyrkoarkiven -  skolbetyg, sjukjournaler, polisrapporter, lagfarter m.m. Någonstans mitt i kursen ska vi också göra ett besök på Landsarkivet i Uppsala för att få se alla handlingar på riktigt och känna doften av gammalt papper!

b2ap3_thumbnail_bild.JPG

Det är mycket som behövs när man ska börja släktforska idag. (Foto: Fredrik Mejster)

Det roligaste med att vara kursledare är att man får vara en del även i kursdeltagarnas släktresor. Man får följa de fattiga torparna på landsbygden och leta okända fäder i städerna, följa soldaternas fälttåg och emigranternas resor över havet. Man får en möjlighet att forska även på sådant som inte finns i ens egen släkt.

En kvinna på kursen har länge försökt hitta sin morfars far, men har hittills gått bet. Under nybörjarkursen i våras fick vi fram information om att morfars mor hade tagit livet av sig genom att dränka sig, och jag föreslog då att hon skulle höra med Landsarkivet i Göteborg om det fanns någon utredning kring dödsfallet. Kursen tog slut i maj och sedan dess hade jag inte hört något mer, men så ikväll fick jag höra fortsättningen. Det visade sig att polisen hade gjort en utredning och att det bland de åtta sidorna fanns både vittnesmål från anhöriga och ett avskedsbrev där kvinnan pekade ut den okände fadern! Ikväll började vi lite försiktigt att leta reda på honom och se vad som blivit av honom. Gifte han sig och skaffade familj? Blev han kvar i Sverige? Frågorna var många. Nyfiken som jag är - ja, det är väl alla släktforskare - kunde jag inte släppa mannen nu när jag kom hem, utan tittade lite till. Och lite till. Det får väl vara en liten hemlighet tills vidare, man vill ju för all del inte ta ifrån någon annan det där detektivarbetet som gör släktforskning så roligt. Jag avundas verkligen dem som precis ska börja med sin släktforskarresa och som har allt kvar att rota i. Inte för att jag på något sätt skulle vara "klar" med mitt eget, men det är något speciellt med att leta på de generationer som är allra närmast en själv och se hur berättelserna man hört som liten plötsligt får liv. Att släktforska är verkligen att resa i tiden.

"Det stod att de bodde i Toulouse!"

Mammas entusiasm var uppenbar. Hon hade hittat en låda med familjebiblar och psalmböcker, och i dem fanns ett antal dödsannonser. I en angavs de efterlevande bo i Toulouse och i Hormesta. Att Hormesta är en större gård i Nykyrka visste mina föräldrar, och de spekulerade nu i fall de andra sörjande verkligen kunde bo i franska Toulouse. Som jag tidigare nämnt i Hemma bäst är min släkt minst sagt hemkär så att några släktingar skulle ha emigrerat till Frankrike var inte särskilt sannolikt. Lite besviken blev mamma nog ändå när jag förklarade att det Toulouse som åsyftades här inte låg i Frankrike utan i Bettna, och att farmors farföräldrar bodde där i slutet av sina liv.

b2ap3_thumbnail_Maria-Kristina-Rask2a.jpg
Toulousebon Maria Kristina Rask

Jag var fortfarande nybörjare som släktforskare när jag i Bettnas grannförsamling Björkvik följde en släkting som angavs ha flyttat till Paris. Mitt hjärta började bulta lite snabbare och omedvetet ploppade franska fraser upp i skallen vid tanken på en så äventyrlig släkting. En torpardotter från Björkvik i metropolen Paris! Men hon fanns inte i utflyttningslängden. Det tog mig ett tag att förstå att Paris var ett annat namn på Sörby soldattorp i Björkvik. En stund senare följde jag Parispigans bror och kände pulsen öka igen när han angavs flytta till Berlin. Han fanns inte heller i utflyttningslängden och jag var inte helt lycklig när jag insåg att Berlin var ett torp alldeles nära Paris. En tredje "huvudstad" i Björkvik är Rom.

b2ap3_thumbnail_Bettna-F-4-1895-1938-Bild-1110-sid-103.jpg

Bettna, F:4. Bild från Arkiv Digital

Ortnamn är förstås inte unika. En av mina klasskamrater på högstadiet roade sig en eftermiddag med att leta upp alla Ekeby han kunde hitta på en karta över Södermanland. Han hittade ungefär 70 stycken! Att min mf m bodde vid fyra olika Ekeby i sin livstid var med tanke på namnets täta förekomst alltså inte så märkligt.

Jag är moderator på Anbytarforum och modererar bland annat förutom mitt älskade Södermanland även Närke. För en tid sedan postade en forskare en fråga under Lilla Mellösa i Södermanland. I frågan nämndes mest olika platser i Stora Mellösa i Närke och sedan lite kort Lilla Mellösa. Jag förstod inte riktigt kopplingen till Lilla Mellösa och flyttade frågan, vilket i efterhand nog var lite förhastat. Vad jag borde ha gjort var att kolla runt i Stora Mellösa först. Nu gjorde en annan forskare det och konstaterade att den efterfrågade personen verkligen flyttade till Lilla Mellösa. Men inte den sörmländska socknen utan kyrkbyn i Stora Mellösa. Inte undra på att den första forskaren blev lurad - det är lätt att hamna vilse när en plats i socknen heter likadant som en tämligen närliggande socken
Extra förvillande är det när prästen i husförhörslängden växlar mellan att uppge födelsesocken och födelsegård för de som fötts i socknen. Detta gör prästen i Tystberga under en period, och det gäller då att vara rejält koncentrerad för att avgöra om Sättersta står för grannsocknen eller byn i Tystberga.

I Ortnamnregistret kan man söka på allehanda ortnamn från Sverige och tidigare svenskbygder. Sättersta t ex ger 35 träffar, som dock verkar röra 5 platser.

På 70-talet fjällvandrade jag varje år. Ett år strövade vi i Grövelsjöfjällen. På den tiden hade man ännu inte hunnit göra nya fjällkartor över området och det fanns ingen vandringsguide att köpa. Däremot hade jag tagit med mig den bok jag fick som premium i flickskolan, Linnés Dalaresa, för att komma lite i stämning. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det gick alldeles utmärkt att istället ha vår kanske störste och mest observante vetenskapsman som ciceron, trots att han tecknade ned sina råd och iakttagelser 1734. Bara ett exempel – vi närmade oss lunchtid och magen skrek på mat. Men vi behövde vatten till den frystorkade röran, dessutom var vi rejält törstiga. Nu brukar just vatten inte vara något problem på fjällvandring, annat än när det blir för mycket av den varan. Men just där vi befann oss fanns inget vatten alls, vi gick och gick och blev allt surare i takt med att blodsockret sjönk och törsten ökade. När vi väl, efter några timmar, funnit en bra rastplats slog jag upp Linné. Jovisst, han beskrev just detta område och talade om att det mycket riktigt saknade vattenkällor! Det skulle vi läst tidigare. Men - när man passerat så kom man till en plats där:

"Alla [källorna] förde ett vatten, vars like man aldrig smakat, så för dess klarhet och köld som för dess smak. Det vatten smakar rätt, som intet smakar."

Man kan också vandra med de gamla kartorna, en kulturskatt som finns bevarad i arkiven. På Släktforskardagarna i Karlstad fick jag en fin demonstration av Disgens kartfunktion, den kan man använda för att på samma sätt resa i historien genom att lägga en gammal karta på det område man vill studera. Många platser har ju förändrats ordentligt, men visst finns spåren kvar på en hel del ställen. I Disgens kartprogram använder man en enklare version av mjukvara, en av de professionella heter ArcGIS och är kanske mest känt för de som tittar på programmet ”Tidsresenärerna”, där kan man se animationer och analyser av utgrävningarna på bildskärmen. Det är också möjligt att göra kartöverlägg, dvs lägga en gammal karta över en modern och anpassa, rektifiera dem så att de täcker samma område i samma skala, manuellt med hjälp av genomskinlig kartfilm där man ritar in viktiga strukturer.

 Som examensuppgift i arkeologi för några år sedan gjorde jag kartöverlägg och analyser av landskapet i ArcGIS, området var trakten runt vår sommarbostad utanför Motala. Det har aldrig varit speciellt påverkat av de många skiftesförrättningarna eftersom det mest består av herrgårdar. Det blev en ny aha-upplevelse, man kunde faktiskt se spåren av 1600- och 1700-talssamhället om man tittade ordentligt i landskapet! Ibland var de oförändrade, ibland fanns det bara spår. Gamla vägar användes än, eller fanns som tydliga linjer i markerna. Små rester av gamla byar och torp kunde man hitta med hjälp av de gamla kartorna. Åkrarna låg där de hade legat i sekler men en del hus var flyttade. Med lite mer letande i Lantmäteriets arkiv fick jag till och med ett uttömmande svar på varför ängen framför huset heter Trätängen. Karteringsprojektet blev till ett äventyr under promenaderna i terrängen.

Historiska kartor finns inte bara på Lantmäteriet, man kan också finna mycket i Krigsarkivet och på Riksarkivet. Många går att få som fina utskrifter och som filer. 

Den 8 november har Genealogiska Föreningen ett arrangemang om kartor och Lantmäteriets arkiv. Där kan ni få veta mera, om arkiven och om hur man kan använda dem. Det kan bli början på just din vandring i historiens landskap.

Tips för resor med Linné:

http://www.linnaeus.se/se/download/18.56b8d98510eec17014d80002782/studiehandledning.pdf

http://www.dalanaturguider.se/Linneguide_nfd.pdf

Mikael Wiehe, den geniale låtskrivaren, trubaduren och övervintraren från 1968, visade sig vara en hejare på det danska språket. Eftersom halva hans härstamning finns att söka i detta land, var detta kanske inte så förvånande, även om svenskar per definition brukar ha svårt att tillägna sig den danska satsmelodin, det förkortade uttalet och glottisstötarna. 

Mikael visade sig ha en illuster skara av spännande förfäder i vårt grannland, även om härstamningens lyster i viss mån fördunklades av ett endast förmodat faderskap, som kanske inte alls var vad det såg ut att vara. Ett inslag, det som handlade om hans fars internering under andra världskriget, påminde oss om hur välsignade vi är i vårt eget land, när vi nu har haft fred i 200 år - ett nästan världsunikt privilegium.

Mitt uppdrag i programmet var att berätta om Mikaels svenska släkt på moderns sida, och inte minst då historien om de utvandrade syskonen Sjöberg/Seauburg. I programmet säger jag att det inte har gått att få fram uppgifter om hans eventuella sysslingar i Wilmington, Delaware, och skickar honom att fortsätta sökandet där. Men då ljuger pigan ...  Givetvis hade jag hittat de nu levande släktingarna - hur skulle vi annars ha kunnat motivera en dyrbar resa till USA för Mikael och filmteamet ...

Wilmington är ju en festlig stad att ha sina amerikanska släktingar i. Det var ju hit KALMAR NYCKEL och systerfartyget FÅGEL GRIP anlände år 1638 med de första kolonisterna, många därav finländare, till Nya Sverige. År 2008 besökte min son Johan och jag Wilmington, och fick tillfälle att gå ombord på den replik av fartyget som fartygsentusiaster låtit bygga och som, likt en museijärnväg, trafikerar farvattnen utanför USA:s östkust. Inredningen ombord var häpnadsväckande gammaldags och tidstrogen - med ett undantag; Den hypermoderna navigeringsutrustningen, utan vilken inget fartyg får tillstånd att trafikera farlederna. De anakronistiska moderniteterna kan dock gömmas bakom diverse lock och textilier så fort båten skall agera statist i historiska filmer och dokumentärer.

b2ap3_thumbnail_Kalmar-Nyckel.JPG

            Kalmar Nyckel II utanför Wilmington

Mikael Wiehe och jag träffades i hans lägenhet i centrala Malmö - han har f.ö. en tip-top inspelningsstudio i samma hus - och vi fann genast varandra när vi upptäckte att vi gått på samma skola: S:t Petri högre allmänna läroverk för gossar (fast på vår tid var även flickor välkomna). Det visade sig att vi hade haft nästan samma lärare i de flesta läroämnena, och med glatta lag hjälptes vi åt att såga majoriteten av dessa. 

Ovanför huvudingången till denna traditionsrika skola finns det en devis: "VAREN SVENSKE" står det, och denna uppmaning kan man ju ha synpunkter på en dag som denna, när ett invandringsfientligt parti just skördat stora segrar i valet. Jag berättade för Mikael, att skolan under läsåret 1970/1971 genomförde ett tema med rubriken "Internationella veckan". Det fanns vid denna tid en"Socialistisk arbetsgrupp" (SAG) bland eleverna på skolan - det var ju bara ett par år efter 1968 - och denna arbetsgrupp smidde illistiga planer. I ett obevakat ögonblick smet de in på det stora lärarrummet, som låg precis ovanför ingång och devis, öppnade fönstren och fäste en stor vi banderoll över densamma. Där stod det: "VAREN INTERNATIONELLE". 

Det blev ett rabalder utan like! Rektor Eskil Aspelin (vi kallade honom "Läske Apelsin") dundrade och hotade med mass-relegering och den lokala pressen hade julafton. Så småningom lugnade det ner sig, och SAG kunde fortsätta sin subversiva verksamhet. Själv tyckte jag att formuleringen och kuppen var mer än fyndig, ja smått genial. Men medlem i den Socialistiska arbetsgruppen blev jag aldrig. Därtill var jag även på den tiden allt för snäll och försynt ...

b2ap3_thumbnail_Varen-svenske.JPG

Ingången till S:t Petri skola i Malmö - med sin guldförgyllda uppmaning