"Beswärade sig Bygmestaren wid Brucks Patronen Lohes bruck i Eschelsthuna, öf:r H:r Lars Gelstadius som nästförledne 4de dag Juhl uti kyrchioherdens frånwaro försummat i rättan tijd intaga dess hustru i kyrckian, efter barns bördh, up skiutandes der med till dess Confessionen, Kyrie och O herre Gud etc siungen woro, då hon sedan eij uthan förargellse blef i Choret ståendes såsom ett wijdunder för allas ögon" (Domkapitlet i Strängnäs, Protokoll med bilagor, AI:16, 1703 2/9 § 11).

Tre månader senare framträdde parterna igen framför domkapitlet. Byggmästaren, Jöns Pädersson, klagade över att Lars Gelstadius "försummat att intaga hans hustru i kyrckian, som straxt i rättan tijd sig inställte, men H:r Gelstadius hastadt tillförende till Altaret och begynt Confessionen, att hustrun blef ointagen till dess Synda bekiennelsen, Kyrie och en Psalm war sungen, hwar igenom eij allenast hustrun lijdit stor skymf och wanheder, uthan ock hon såsom en swag och siuklig qwinna så altererat blifwit att hon lades andra gången neder på sängen, anhållandes Byggmestaren dett måtte H:r Lars för slickt sitt förfarande wederbörl:n ansedd blifwa" (Domkapitlet i Strängnäs, Protokoll med bilagor, AI:16, 1703 9/12 § 3).

Lars Gelstadius menade att byggmästarens hustru varit för sen med att tillkännage att hon ville bli kyrktagen. Han hade befunnit sig i sakristian och förberett gudstjänsten, och hustrun hade pratat med klockaren i stället. Det framgår inte ifall klockaren brukade vara inblandad i förberedelsen av kyrktagningen eller om det var extra rörigt inför gudstjänsten just denna dag. Lars Gelstadius beklagade det inträffade och förklarade sig inte hysa någon illvilja till Jöns Pädersson eller dennes hustru. Tvisten fortsatte i nästan tre år, mest för att Jöns Pädersson otaliga uppmaningar till trots undvek att infinna sig vid domkapitlet. I stället vägrade han att närvara vid gudstjänsterna och spred illasinnat skvaller om Herr Lars. Emedan varken ont uppsåt eller slarv kunde bevisas undgick Lars Gelstadius bestraffning och verkade som komminister i Eskilstuna till sin död 1718.

b2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-113-sid-110.jpg

Datum för kyrktagning anges här efter moderns namn. Tystberga, C:2. Bild från Arkiv Digital

Vad var då kyrktagning, eller kyrkogång som det också kallas? Sedan urminnes tider har kvinnan ansetts vara oren i samband med memstruation och barnafödande och denna hedniska syn fanns kvar in i kristen tid. I folktron var kvinnan innan hon kyrktagits extra utsatt för både rovdjur och övernaturliga väsen som bergafrun och näcken. Om hon lämnade huset under denna tid borde hon antingen bära ett av makens klädesplagg eller ett föremål av stål, till exempel en nål.

Enligt 1686 års kyrkolag kunde kvinnan återupptas i församlingen sex veckor efter barnafödseln. Ibland är datumet för kyrktagningen noterat i födelsenotisen, och i kyrkoräkenskaperna kan också finnas längder över vilka hustrur som avlagt kyrkogångspenningar.

b2ap3_thumbnail_Stigtomta-LIa-2-1746-1780-Bild-11-sid-8.jpg

Gåfwo Penningar av kyrkjogångshustrur 1746. Stigtomta, LIa:2. Bild från Arkiv Digital

Lästips

Gustafsson, Anders, Kyrktagningsseden i Sverige. 1972

Schön, Ebbe, Älskogens magi. 1996

För två veckor sedan, söndagen den 4 augusti, slog åskan ned i min lugna västgötaby. Som tur var blev det inga skador på människor, kreatur eller byggnader, men desto mer oreda i elektroniken. Min stationära dator slogs ut och fick kasseras. Som tur var gick det att rädda hårddisken med alla mina filer och bilder - annars är jag rädd att jag hade brutit ihop. Som en följd av detta skrämskott har jag nu äntligen ordnat med multipla backupper via externa hårddiskar så väl som via "molnet". TV, telefoni och Internet har jag inte haft på två veckor nu, och det är en synnerligen frustrerande situation, som visar hur oerhört beroende vi numera är av att allting skall fungera.

Man kan tycka att det eländiga bolag som förser mig med Internet redan efter några få dagar borde ha varit på plats och lagat och bytt ut trasiga modem etc. men så icke. Man har inte personal så det räcker, säger man den ena dagen när jag ringer och skäller/gråter, det fattas reservdelar, säger man den andra. Hur som helst, och jag nämner inga namn (men akta er för RIKSNET), att vara avskuren från civilisationen (Internet) känns som ett syndastraff och som en tilltagande förlamning. 

Så får jag tipset, att man kan låta sin mobiltelefon dela med sig av sin, visserligen begränsade men i alla fall, Internetanslutning. Sagt och gjort, och tänk, det fungerar ... ibland, och korta stunder. Igår gick det dock inte alls,för se, då var det tjocka moln på himmelen, moln som de goda vågorna inte förmår bryta igenom. Tänka sig!

De här desperata raderna knackar jag fram i arla morgonstund i hopp om att jag skall hinna klart innan nästa avbrott kommer.

Be för mig!

Ibland blir man överraskad av kyrkböckerna. Till exempel av en präst som skriver ovanligt vackert, eller gör ovanliga anmärkningar. Eller att det finns en teckning i kyrkboken.

Jag bor i Västrums socken utanför Västervik, som från början ingick i Gladhammars socken. Avsöndringen ska ha skett 1622. Eftersom jag sysslar med hembygdsforskning också har jag flera gånger tittat i de tidiga kyrkböckerna för både Västrum och Gladhammar. För en tid sedan bläddrade jag på slutet i Gladhammar C:1 och nästan längst bak finns den här teckningen av Per Olsson. Detta är en teckning som någon gjort med David Klöcker Ehrenstrals kända målning som förlaga. Per Olsson var bondeståndets talman i slutet av 1600-talet. Han kom från Lunds by i Gladhammars socken.

b2ap3_thumbnail_PerOlsson1.jpg
Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) Bild 92 / sid 175 Arkiv Digital

Om det är prästen som gjort den här teckningen, då är prästen en ovanligt skicklig tecknare. Mer troligt är kanske att någon annan gjort teckningen och prästen infogat den i kyrkboken, för att visa vilken berömd man som bott i socknen. Det är gjort efter Per Olssons död. På nästa sida finns en också sentida notering om den berömde sockenbons hädanfärd.

Per Olsson står som Peder Olofsson i kyrkboken men i våra svenska historieböcker är han känd som Per Olsson. Att detta är samma namn men med variation vet ju vi som släktforskar.

Han föddes omkring 1630 i Gladhammars socken, blev riksdagsman 1676 och bondeståndets talman 1686. Kungen Karl XI hade stort förtroende för Per från Gladhammar och förlänade honom en hel by i hemsocknen, Lunds by. Det är en än idag oskiftad by där de flesta gårdar fortfande ägs av hans ättlingar. Läs om Lunds by.

Per Olsson dog den 14 december 1692. På sidan 157 i C:1 är hans död noterad, den 8 januari 1693, vilket bör vara begravningen. Här finns också en kortare anteckning, uppenbarligen tillagd i efterhand. Av denna framgår att han ska ha dött den 14 december och begravts den 14 januari, vilket är de datum som är kända. Anteckningen är tillagd 1760, alltså nästan 70 år senare. Varför han ursprungligen är antecknad på den 8 januari skulle jag bra gärna vilja veta.

b2ap3_thumbnail_PerOlsson3.jpg
Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) Bild 83 / sid 157 Arkiv Digital

Här i trakten av Västervik är det en hel del personer som har Per Olsson i sina släktträd, inte bara de som bor kvar i byn. Själv hör jag inte alls dit, jag har mina rötter på västkusten. Att komma från denna släkt är något som många är medvetna om, även de som inte släktforskar, annars skulle jag inte ha hört talas om det vid flera tillfällen.

Lunds by är ett fint besöksmål i Tjust och många turister hittar dit och till byns hembygdsmuseum. Men det är också en vanlig, men ovanlig by, där folk bor och lever sina vardagsliv i en alldeles speciell historisk miljö.

Läs en artikel om Per Olsson och Lunds by från hösten 2009.

För ett par månader sedan bloggade jag om gamla dagstidningar, ett källmaterial som kan ge värdefulla uppgifter om förfäderna. Man kan hitta lite allt möjligt, såsom utförliga minnesrunor, detaljerade beskrivningar av rån, mord, självmord och olyckshändelser, personer som förärats medaljer - ja, listan kan göras lång! Sakta men säkert digitaliseras detta material, och en glädjande nyhet för oss släktforskare är att Kungliga Biblioteket (kort efter att jag skrev mitt förra inlägg på samma ämne) släppte en betaversion av sin nya söktjänst för digitaliserade dagstidningar. Här kan man fritextsöka i dagstidningar från 1800-talet och fram till våra dagar, och än så länge ingår hela Aftonbladets och Svenska dagbladets utgivning.

Det material som är äldre än 150 år når man i sin helhet via internet, medan det yngre materialet däremot är upphovsrättsskyddat. Man kan filtrera sökningen på flera sätt, och jag märkte själv att man får vara lite kreativ i sina sökningar, samt använda + mellan orden för att få mer exakta sökresultat. Inledningsvis testade jag att söka på »Carlberg + Engelholm», och hittade genast en minnesruna över min förfader fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) i Ängelholm, publicerad i Aftonbladet den 11 juli 1882. På grund av upphovsrätten är detta material dock inte tillgängligt online, men nu vet jag i varje fall att minnesrunan finns samt var jag kan hitta den. Däremot fann jag ett par andra notiser, publicerade före 1864, och därmed fritt tillgängliga online.

b2ap3_thumbnail_S-G-von-Troil-Portrttsamlingen-Tottie-Trozelli2.JPG

Landshövding Samuel von Troil (1804-1880); ur Krigsarkivets porträttsamlingar (foto: M. Gunshaga).

I Aftonbladet den 7 augusti 1855 kan man till exempel läsa att herr Carlberg närvarade på lantbruksmötet i Ängelholm det året. Mötet öppnades av Hushållningssällskapets ordförande major Stjernswärd, varpå man utsåg prisdomare till tävlingarna - Carlberg ansvarade tydligen för bedömningen av smör och ost. Under mötet diskuterades bland annat inrättandet av en högre skola för agrikulturkemi, förslag om teckning för export av fetboskap till England, samt uppresandet av en minnesvård över den avlidne major Stjernswärd, »den förste som i Skåne införde engelska plogen, genomdref enskiftet samt uppoffrade sig för rön, hvilket kommit den nu lefvande generationen till nytta». Bland besökarna syntes bland andra den omtyckte landshövdingen Samuel von Troil, de skånska järnvägarnas fader.

b2ap3_thumbnail_1855-08-07.jpg

Ur Aftonbladet den 7 augusti 1855 (Kungliga Bibliotekets samlingar).

Ett par år senare blev Carlberg tydligen bestulen på stora mängder vete - Aftonbladet skriver den 18 maj 1858 att »Disponenten af Engeltofta, hr fanjunkaren Carlberg, märkte redan i Julas att en del hvete, cirka 35 tunnor, bortkommit. Ehuru föga troligt, var det dock möjligt att detta parti kunnat torka in; men då helt nyligen af samma förråd saknades ytterligare omkring 70 tunnor, så var det påtagligt att saken icke hängde rätt samman». Tjuvarna greps senare på bar gärning, och eftersom man inte kunde skönja något yttre våld på magasinsbyggnaden misstänkte man att tjuvarna hade assisterats av någon anställd på Engeltofta gård. Man kan ju bara ana vad den gamle fanjunkaren ansåg om sådant svek från sitt eget tjänstefolk...

Den mest intressanta notisen finner man dock i Aftonbladet den 26 oktober 1860, då man kan läsa hur herr Carlberg indirekt gav upphov till ett helt nytt prejudikat för apotekare i Sverige. Kungliga sundhetskollegium hade nämligen under en visitation på apoteket i Ängelholm upptäckt att apotekaren A. Norén, enligt ett av skvadronshästläkaren E. O. Kullberg meddelat recept, hade sålt fyra drachmer arsenik till Carlberg, som vid tidpunkten var förvaltare på Engeltofta gård. Problemet var bara att Norén inte hade avkrävt Kullberg ett fullständigt kvitto samt en styrkt rekvisition med Carlbergs tillstånd, trots att mängden arsenik »befanns större än som rimligen kunde ifrågakomma att begagnas såsom medicin för tillfället», för att citera Aftonbladet.

b2ap3_thumbnail_174---Kopia-2-av-Johan-Carlberg_20140814-164752_1.jpg

Fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882); foto i privat ägo.

Sundhetskollegium anmälde saken till justitiekanslern, som krävde att rådhusrätten i Ängelholm skulle döma Norén för den anmärkta förseelsen. Carlberg intygade att arseniken hade uthämtats av Kullberg själv samt använts av honom för att behandla gårdens sjuka kreatur. Även Kullberg intygade att han själv hade hämtat arseniken på apoteket, och inte utlämnat det till någon. Apotekaren Norén anförde att Kullberg dessutom enligt en kunglig kungörelse 1830 »...haft rättighet att, såsom skett, för kurativt ändamål ordinera arsenik; att läkaren, som eger bestämma giftets bruk, måste antagas vara qvalificerad att hafva giftet i förvar; att Norén ej egde döma om den ordinerade qvantitetens storlek; samt att det förefallit honom orimligt att fordra, det Kullberg, utom receptet, skulle [...], lemna skriftlig reqvisition, underteckna den och sedan derå teckna förbindelse att varsamt umgås med giftet och ej deraf meddela åt andra...». Ängelholms rådhusrätt tog dock inte hänsyn till de förmildrande omständigheterna; man ansåg att Norén inte borde lämnat ut giftet utan kvitto från köparen, och dömde honom därför till 75 riksdaler riksmynt i böter, samtidigt som domen blev prejudicerande för de svenska apotekens hantering av arsenik.

De gamla dagstidningarna är som synes en värdefull källa för oss släktforskare, och möjligheterna att hitta intressanta uppgifter ökar i takt med att materialet digitaliseras och blir sökbart via internet. Det gäller bara att vara envis och kreativ när man söker - till slut kanske man gör det där fyndet som ger släktforskningen extra kött på benen!

DU HAR VÄL BOKAT IN SISTA HELGEN I AUGUSTI FÖR SLÄKTFORSKARDAGARNA I KARLSTAD?

Nu har vi haft genrep! Så vi är laddade och ser med spänning fram emot Släktforskardagarna 2014!

Det blir många som kommer att vara klädda i den gula tröjan och som ska hjälpa till med diverse praktiska göromål under mässdagarna. Så vi samlade helt enkelt ihop alla ”medhjälpare” och träffades på Karlstad CCC, där släktforskardagarna går av stapeln. Alla medhjälpare är ju inte från Karlstad, och även bland dem från Karlstad, så fanns det några som aldrig hade varit på K CCC.

b2ap3_thumbnail_20140811_161603.jpg

Vi som arbetar med förberedelserna får dagligen frågor om olika saker så jag tänkte försöka dra ett strå till stacken och skingra vissa dimridåer. Hoppas jag är tydlig nog så att jag inte rör till det ännu värre! Att informera så att det blir tydligt för alla är inte lätt – det har vi märkt!

Inträdet till mässan är 50 kr per dag.  Det går att betala med kort, men helst ser vi förstås att du har en femtiolapp i näven. Då går det fortare. Är ni två går det givetvis lika bra med hundring. Vi kommer också att sälja mässprogram för 20 kr och då kan det vara bra att vara försedd med en ”tjuga”.  Ett antal personer kommer att finnas lite varstans, till och med utanför entrén, och sälja program och de kan naturligtvis inte ta kort!

Ett program ska du absolut förse dig med. Där finns en hel del läsvärt och dessutom kartor över alla våningsplan så att du lätt ska hitta rätt! En förteckning över alla utställare finns också förstås. Du kan läsa om alla föredrag, vilken tid och i vilken sal det äger rum. Dessutom lite kring föredragshållaren och ämnet.

Vi har ett digert program med många föredrag och vi har sålt en hel del biljetter i förköp – men bara ungefär hälften av biljetterna till varje föredrag. Så även om du inte köpt biljett i förväg så finns det gott om platser kvar. Men då gäller det ju förstås att köa och då kostar det inget! Vi kommer inte att sälja några biljetter på plats, men den som har en förköpsbiljett har en reserverad plats och behöver inte köa! Det är ju det man har betalat i förväg för.

Du som är på mässan på lördag ska, om du har möjlighet, gå på invigningen kl 10. Den äger rum i stora kongressalen och där är det gott om plats. Det blir en del överraskningar i form av musikunderhållning av högsta klass! Du som läste bloggen förra veckan vet vad! Och apropå rättstavning, som jag skrev om då så stavade jag fel – kören heter ”Manhem” med ett n!

Det kan löna sig även på annat sätt att ha ett program. Mässprogrammet är också ett lotteri med massor av riktigt fina vinster.

Du som eventuellt ännu inte har börjat släktforska och kanske vill ha lite hjälp på traven eller du som kanske har kört fast på någon – då finns Släktsök – ingen nyhet, det brukar finnas på släktforskardagarna. I år har vi 10 stationer med erfarna släktforskare på plats. Om du söker någon anförvant eller bekant, som du kanske tror också besöker släktforskardagarna, kan du efterlysa denne via AN-knytaren. Eller du kanske misstänker att någon annan har någon upplysning, som du skulle vilja ta del av. AN-knytaren är en anslagstavla, där du kan sätta upp din efterlysning.

Du ska naturligtvis ta dig gott om tid och gå runt på mässan. Här på K CCC ska det inte vara några problem att förflytta sig. Visserligen håller vi till på olika våningsplan, men det finns rulltrappor och hissar, så allt är lättillgängligt och allt finns i samma hus.

Kanske någon behöver ”gå och pudra näsan” (vad säger en man, han pudrar väl inte näsan?). Ja, ni vet att jag menar ”gå på toa”. Det blir inte heller några problem. Det finns massor av toaletter fördelade på alla våningsplan!

Troligen blir du både hungrig och kaffesugen - inga problem. Här finns såväl fika som mat och har vi tur så kan man sitta ute på bryggan. Men då får solen hitta tillbaka till Karlstad. Ja, vi ska inte klaga. Även om det har regnat en del de senaste dagarna så skiner solen också mellan skurarna.

Tyvärr har ju många drabbats av vädret den här sommaren, som verkligen har ställt till det. Det finns mycket för våra myndigheter nu att ta tag i. Och för att inte tala om våra politiker. Men dom har väl fullt upp med valet kan jag tro. Men innan vi går till valurnorna ska vi genomföra Släktforskardagarna 2014!

Att stark köld eller värme, torka och ymnig nederbörd påverkade levnadsvillkoren för våra jordbrukande förfäder är ganska uppenbart. Emellanåt träffar man på noteringar om väderförhållandena i kyrkböckerna, som t ex den "onda tisdagen" 29 januari 1850 då snöoväder och stark kyla orsakade ett stort antal dödsfall huvudsakligen i mellersta Sverige (Småland, Östergötland, Södermanland och Uppland). En läsvärd artikel om detta oväder, främst fokuserad på dess följder i Östergötland, kan läsas i Släkthistoriskt forum 3/2005.

b2ap3_thumbnail_Hus-vid-Trollesund-Ludgo.jpg

Tabellverket inrättades 1749 och ersattes 1858 av Statistiska centralbyrån, SCB. SCB samlade in allehanda typer av statistiskt underlag. Det demografiska materialet är digitaliserat och delvis sökbart för perioden 1749- 1859 via Demografiska databasen. Ibland kan något mystifierande dödsorsaker klargäras med hjälp av dessa tabeller: en av mina anfäder avled 31 år gammal i början av mars 1798 och hade enligt dödboken "stött sig till döds". I statistiken var dödsfallet infört i kolumen "Af våda skadat sig sjelf till döds". Det var alltså en olyckshändelse, och med tanke på att det var vinter så kanske han halkade på en isfläck och föll illa.
De tabeller som prästerna var ålagda att årligen skicka in innehåller dock även andra intressanta uppgifter. För t ex Helgesta socken i mellersta Södermanland, som följande exempel kommer ifrån, finns dessa tabeller i kyrkoarkivet under signum G, Övriga längder. Här följer ett litet axplock med årliga rapporter om jordbrukets villkor under året samt en kortare väderrapport:

"Så här, som uti omliggande församlingar har året wisat sig med nästan total misswäxt." [1783]

"Rogsädet och hwetet har detta år warit nog klent; många hafwa der af icke fått til utsäde, mindre til brödfödan. Kornet war något ymnigare; men ock på många ställen swagt, och säden blef af det ständiga regnet under bergningen något skadad. Wintren war mycket kall och långsam. I Juli och Augusti regnade nästan dagligen, ofta slagregn, så at marken blef nog watnfull och sädesmännen hade der efter swårighet at kunna utså sin höstsäd, som war på flästa ställen nog klen wid köldens annalkande. I senare hälften af året föll här å orten mer regn än något år i manna minne. Höwäxten har warit medelmåttig; men halmbristen lärer göra, at landtmannen längtar efter nästa wår." [1785]

"Årswäxten hafwer detta år warit ganska härlig." [1787]

"Den 4 Augusti kom ett svart åskemoln, fullt med regn och hagel, hwilket förderfwade grödan. ... Rogen war mäst uppskuren; men stod ännu ute. Hwetet, som [stod] wackert, war oskuret, blef aldeles urslaget, lika som kornet aldeles förderfwat. ... Haglet war kantigt, samt stort, såsom små hönsägg, en del, som äggulor och större delen mindre. Detta hagel slog hål utom på wäggarna; piskade sönder fönster och skadade de Kreatur, som ej i hast fick skygd. I hagel drifvor lågo till följande dagen så grofwa hagel, som af det större slaget. Och kom tillika så mycket regn at både wägar och gärden liknade djupa kärr om wåren". [1789]

Visst är det fantastiskt att få reda på hur vädret var i en helt vanlig landsbygdssocken för över 200 år sedan! 

Det här är bröd med historia. Inte gammalt bröd, utan på sätt och vis ett bröd med släkthistoria. Jag bakade frukostfrallorna i morse, av mjöl från Berte kvarn i Halland.

b2ap3_thumbnail_3.JPG

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg här om att åka på släktforskningssafari under sommarledigheten. Så klart har jag gjort det i år igen. Men det blev mer familjeforskning än släktforskning.

Min pappa bor på västkusten, mellan Falkenberg och Varberg, i närheten av där jag växt upp. Vi hälsade på honom nu i början av augusti och förra helgen gjorde vi ett besök på Berte kvarn i Slöinge söder om Falkenberg. Ett oplanerat besök som kom till efter att min lillebror, som också var hemma på besök, talade om att han köpt mjöl från Berte när han handlade mat några dagar tidigare. Berte kvarn är en välkänd plats i vår familj. Där bodde mina föräldrar 1948-49 med mina två äldsta bröder.

Mina föräldrar var unga och nygifta och pappa hade muckat från militärtjänstgöring när han fick arbete på Berte gård, som kvarnen ligger på. Pappa var djurskötare. Han skötte om korna, kalvarna och tjurarna. Inte minst tjurarna. När vi stod utanför Berte gårds ladugård och tittade berättade han den ena historien efter den andra om incidenter med både snälla tjurar och ilskna tjurar.

b2ap3_thumbnail_1.jpg

Ladugårdsdörren stod öppen och pappa tittade inåt i ladugården, men givetvis gick vi inte in. Det får man inte göra, hur lockande det än kan vara. Han berättade hur mjölkkornas foderbord stått för 65 år sedan och hur de körde fram mjölkmaskinen på en kärra och flyttade den mellan korna. På den tiden var de två djurskötare och fyra eller fem drängar. Han trodde att det kunde ha varit ett 80-tal kor då, om jag minns rätt. Vi fick senare veta att de har omkring 250 mjölkkor idag och att dessa sköts av tre personer i en ny och större ladugård en bit bort. I den gamla ladugården fanns inga mjölkkor när vi var där.

Berte kvarn är ett stort gårdskomplex, som också inrymmer bostäder, ett museum och en glassfabrik (Siaglass). Miljön är mycket vacker, särskilt på andra sidan kvarnen där vägen går genom lummig och kuperad terräng vid Suseån.

Efter en titt på ladugården skulle pappa visa oss var de bott 1948-49. Vi åkte på en slingrande grusväg någon halvkilomter, förbi några hus, "där bodde den och den..." berättade pappa. Deras arbetskamrater på den tiden.

Mina föräldrar bodde då i en arbetarbostad med två lägenheter, uppdelat på halva huset vardera. Tidigare hade det varit tre och idag är det en familjs bostad. Vi stannade bilen på vägen utanför huset och jag tog några bilder. Min bror såg att någon rörde sig inne i huset och då gick jag och knackade på för att tala om varför vi var där, så att de som bor där idag inte skulle bli oroliga.

I huset bor nu en ung barnfamilj. Den unga kvinnan som öppnade lyssnade uppmärksamt på mig och plötsligt föreslog hon att vi skulle komma in och titta i huset! Så jag hämtade min pappa, min bror och maken och så fick vi en mycket fin pratstund där inne. Hon ringde också efter en släkting som visste mer om äldre tider och som kom och pratade med oss. Pappa berättade var köket låg, och sängkammarn och finrummet på den tiden de bodde där. Kakelugnarna fanns kvar.

Det var så roligt! Jag är oändligt tacksam för detta. Vilka fantastiska människor det finns som delar med sig av sitt privatliv för att vi kommer och är nyfikna. När vi kom hem på kvällen sa min gamle far att det allra roligaste var att få komma in i huset igen, efter 65 år. Han var så glad över detta, och att få träffa de två där nere. Så jag vill verkligen uppmana alla er släktforskare att våga knacka på. Det kan ju i värsta fall bara bli ett nej. Men det kan också bli en inbjudan.

Under min uppväxt har jag hört mycket om Berte kvarn hemma. Mamma pratade ofta om deras då närmaste grannar, som de delade hus med. De höll kontakten en tid och mina föräldrar har varit där efteråt. Om jag varit med minns jag det inte för att jag var så liten då. Vi hade inte bil på 50-talet och mina föräldrar flyttade flera mil norrut när de lämnade Berte, så det blev nog bara något enstaka besök.

Innan vi åkte hem gick vi in på kvarnmuseet, som är stort för att vara ett landsbygdsmuseum. Här kunde pappa berätta om många olika jordbruksredskap som användes förr och mycket annat som vi såg. Här finns också historien om Berte kvarn och dess ägarfamilj. I dag är det 14:e generationen på gården, som varit i samma familjs ägo sedan 1569. Bara det är intressant för en släktforskare.

b2ap3_thumbnail_5.JPG

Givetvis köpte jag med mig mjöl hem, och har alltså bakat frukostfrallorna på det idag.

Läs mer om Berte kvarns historia på företagets egen hemsida och på stiftelsen Bertebos hemsida.På stiftelsens hemsida finns bl a en fin äldre bild på familjen Stenström som ägt kvarnen sedan 1569.

På en privat blogg från Slöinge finns en bild som visar den fina miljön kring kvarnen.

I augusti 1785 ställde sig notarien Wåhlin inför biskop Olof Celsius och de andra herrarna i Lunds domkapitels konsistorium, och läste upp ett brev som inkommit några veckor tidigare. Brevet var skrivet av konsistoriets amanuens Jacob Ahlman (1732-1799), som ödmjukt bad om att få avträda sin tjänst till skrivaren vid kronobränneriet, Nelander. Ahlman hade genom sitt »altid betygade wälförhållande och skickeliga lefwerne» tillträtt tjänsten 1752, men trettiotre år senare var situationen en helt annan. Wåhlin intygade att han sett Ahlman »stundom, då gickten angriper honom, wara så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad», och under flera månader hade han inte renskrivit domkapitlets protokoll. För att utgående expeditioner och brev inte skulle bli liggande hade Wåhlin på egen hand tvingats renskriva utdrag ur protokollen, skillnadsdomar, fullmakter och mängder av brev - emellanåt hade till och med hans unga skrivgosse fått syssla med renskrivning. Wåhlin tillstyrkte därför Ahlmans avskedsansökan, och »förmodar en sådan förändring bidraga till en större drift uti tjenstgöringen den man nu mera eij kan wänta af Ahlman, sedan han af några öfwer 30 års tjenst tröttnat och af fattigdom nödgas sysslosätta sig med göromål som äro honom hinderliga; då deremot det som uti renskrifningen kan wara eftersatt snarare skulle blifwa fullbordat derest twenne sig dermed sysslosatte». 

b2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpg

Sista stycket av dödsnotisen över klockaren Per Svensson (1682-1741); ur Äspö kyrkbok 1677-1752 (LLA).

I 1700-talets Lund, denna lärdomens stad, kryllade det säkerligen av skivkunniga personer med mer eller mindre läslig handstil. Situationen med Ahlmans darrande händer kunde alltså enkelt lösas, men hur gjorde man ute på landsbygden? Kanhända var både kyrkoherden och klockaren åldriga och giktbrutna, varpå kyrkböckerna inte direkt hade högsta prioritet. När man släktforskar hamnar man där förr eller senare - framför den där eländiga kyrkboken som gör att man bara vill gråta. Handstilen är totalt oläslig, texten är en enda sörja, och man är helt säker på att personen som förde pennan bara har kladdat lite bläck på sidorna, för att det ska likna text. Text är det i varje fall inte, och ofta har jag mumlat tyst för mig själv »det är omöjligt tänkt att det där kladdet ska kunna läsas?».

b2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpg

Ur Lunds domkapitels protokoll 1704; Lunds domkapitels arkiv (LLA).

Många gånger tar det emot att läsa texten, trots att handstilen är prydlig och bläcket finns där det borde. Texten påminner om streck med prickar över, så att man genom logiskt tänkande eller uteslutningsmetoden får gissa sig till vilka bokstäverna är. Ibland kan texten vara pytteliten eller inklämd i kyrkbokens trånga kolumner, som emellanåt är så sneda så att det känns som en slalombana. I många fall är det själva kyrkböckerna det är fel på. De är kladdiga, bläcket har gått igenom pappret, sidorna är skadade av röta eller insekter - eller rentav brandskadade! Det finns många anledningar för oss släktforskare att gråta över eländiga kyrkböcker, fast å andra sidan skulle vi nog gråtit ännu mer om det inte hade funnits några kyrkböcker alls. Vi får helt enkelt vara tacksamma för alla de präster och klockare som plikttroget förde kyrkböckerna trots dåliga skivredskap, betungande arbetsbördor och darrande händer.

På tal om darrande händer - hur gick det för amanuensen Ahlman? Han tilläts inte avträda sin tjänst, utan fick arbeta ytterligare sex år innan biskopen till slut år 1791 erkände att domkapitlet nog behövde anställa en extra amanuens, »aldenstund ordinarie amanuensen Ahlman både af ålder och sjuklighet ofta icke är i stånd at sin tjenst bestrida» och då han »efter 40 förflutne tjensteår saknar med årens tilltagande den färdighet at skrifwa, som till Amanuens Tjenstens fullgörande ärfordras». Man tillsatte därför den tidigare nämnde skrivgossen, Christian Adolf Ahlstedt, som i flera år hade renskrivit alla utgående expeditioner och protokoll. Efter fyrtio års trogen tjänstgöring vid domkapitlet fick Ahlman dock behålla lönen livet ut, och han kunde nu äntligen få vila sina darrande händer.

Det är vad min blogg handlar om idag! Först rättstavning!

Brevlådan på bilden kommer jag ihåg sedan barnsben. Den fanns vid min mammas barndomshem. Min morfar har gjort den och mamma tog hand om den när huset såldes.  Namnet på brevlådan förbryllar mig. Min morfar hette Erkers Olof Andersson och han tog släktnamnet Erkers någon gång på 1920-talet, men varför har han stavat namnet Erkers utan r på brevlådan? I alla Församlingsböcker står det Erkers, men när min morfar dog så står det Erkes i dödsannonsen precis som på brevlådan. Min morbror hette Erkers med r. Så vitt jag vet stavar alla morfars syskon med r. När jag frågar mamma säger hon att morfar kanske inte var så bra på att stava och så råkade det bli fel! Det låter ju konstigt tycker jag men kanske var det så.

Annars kunde ju det här med namn bli lite hur som helst. Mamma har alltid hävdat att hon skulle ha hetat Ingrid Mariana (Mariana efter sin mors syster, som dog som ung), men hon har alltid i alla papper hetat Ingrid Marianne! Jag har dock läst i födelseboken och där står det Ingrid Mariana! Men en senare präst har ändrat detta till Ingrid Marianne! Trodde han att var en felstavning? När jag berättade detta för mamma konstaterade hon bara ”Ja, har jag nu hetat Ingrid Marianne så länge så får det väl duga i fortsättningen också.”  Att man kunde byta efternamn bara för att man hade lust att heta något annat det vet vi ju. Det tror jag att vi alla har hittat någonstans i våra släkter. Men det har ju inte med rättstavning att göra.

Några ord om Värmlandsörnen på fotot. Den har vi fått efter mina svärföräldrar. Min svärfar köpte örnen någon gång på 1970-80-talet av ”smen på Dal” (d v s Dalsland) som gjort den.  ”Smen på Dal” är kusin med min man. Ja, d v s den ursprunglige smen.  Idag är det en annan som är ”smen på Dal”. Både brevlådan och örnen finns nu på väggen till vårt gästhus på landet.

Så på vår vägg samsas Dalarna, Värmland och Dalsland. Och det speglar ju vår familj. Borde få upp något västgötskt, norrländskt, åländskt och finskt också på väggen för att ”släkttavlan ska bli komplett! Nej, då blir det nog för mycket. Jag tror det får räcka med det som är!

Nästa punkt: Invigning.

Nu är det verkligen inte långt kvar till årets släktforskardagar! Hoppas att du som läser detta har kollat upp hemsidan www.sfd2014.se och Facebook så att du inte missar något.  Ta t ex Invigningen, den går inte av för hackor. En landshövding, en f d landshövding, en mässgeneral, en nytillträdd förbundsordförande och musikaliska överraskningar med Erik Rynefors. (Jag kan avslöja något: Clavinova och Mannhem!) Det är väl inte dåligt? Lite överraskningar kommer det förresten att bli även på lördagskvällens bankett!

Nu kommer vi till lite kort om parkering:

Det här med parkering kan ju vålla problem. För att du ska vara så bra förberedd som möjligt så ska du kolla även detta på hemsidan och på FB. Vi har många bra tips för var du kan parkera. Det är ju onödigt att behöva åka runt och leta.

Så till vädret:

b2ap3_thumbnail_20140803_165058.jpg

Vädret de senaste dagarna måste jag faktiskt skriva om! Jag har upplevt många åskväder, men de senaste dagarna har varit exceptionella här i Värmland! I tidningen läste jag idag att i söndags var det blixtrekord i hela landet och allra intensivast var det i ett område från Karlstad uppåt mot nordost. Måndagen var inte heller dålig och det lär inte vara slut än. I måndags råkade jag vara ute i det värsta ovädret. Det blåste, blixtrade och knallade rakt över mig. Och störtregnade! Inga regnkläder, ingen paraply! Gissa om jag blev blöt! Men förhoppningsvis har det i alla fall åskat över till Släktforskardagarna i slutet av månaden! Vi håller tummarna för det!

I dagarnas uppmärksammas att ett sekel gått sedan de första skärmytslingarna bröt ut formellt i Det stora kriget, The Great War. Med tiden skulle det följas av ett ännu större och mer förödande krig och i stället kallas för det första världskriget. Det är omöjligt att inte förfasas över den omänskliga tillvaro som soldaterna kastades in i.

b2ap3_thumbnail_Beda1b.jpg

Mormors mor Beda

Min mormors mor, Beda Holmberg (1887- 1961), hade inte mindre än 37 kusiner på sin pappas sida. 1879 föddes hennes farbror Karl Erik Anderssons son Karl Axel i Lövgölet, Björkvik. 1883 flyttade så Karl Erik och hans familj till Södertäljetrakten. Troligtvis var kontakten med min mormors morfar Gustaf Adolf Holmberg endast sporadisk efter Karl Eriks flytt och upphörde sannolikt helt efter Gustaf Adolfs död 1912.

Min mormors mors kusin, Karl Axel Andersson Karlsson, var 1898- 1902 artillerist vid Kungliga Andra Artilleriregementet i Stockholm. Efter ett år hos fadern i Ytterenhörna skrev han så 1903 in sig vid Sjömanshuset i Malmö. I Ytterenhörnas församlingsbok uppges:
"Avvek från Sjömanshuset i Malmö 31/12 1907, enligt anmälan 2/1 1908. Lär vistas i Australien (1908)".
Karl Axel Andersson Karlsson kallade sig i Australien för Charles Axel Carlson. Han anlände från Kristiania ombord på S/S Heine 8/12 1909 till Melbourne i Australien. Därefter bodde han 5 månader i Melbourne och tjänstgjorde i tre månader som sjöman på S/S Africa. Efter en tid blev han diversearbetare i Port Adelaide i South West Australia. Efter att 3/12 1914 ha ansökt om medborgarskap blev han så drygt en månad senare naturaliserad australiensisk medborgare. 16/2 1916 skrev Charles Axel Carlson in sig vid Australian Imperial Forces.

Dokumenten från hans ansökan om medborgarskap samt tiden i fält är digitaliserade av National Archives of Australia. Nog är det fantastiskt att kunna läsa handlingar från andra sidan jordklotet med ett par enkla knapptryckningar!

b2ap3_thumbnail_WW1c.jpg

Av mönstringshandlingarna framgår att Charles Axel Carlson var 170 cm lång, vägde 63,5 kg, hade blå ögon och brunt hår samt tatueringar på överarmarna, bröstet och på låren. Han tillbringade över två år i skyttegravarna på västfronten, men efter att han vintern 1917- 18 drabbats av nervösa besvär och förtida senilitet, avfördes han av medicinska skäl ur rullorna 18/8 1918 och skickades hem till Port Adelaide.

Inte ens 40 år gammal var Charles Axel åldrad i förtid både till utseende och sinne, och i oktober 1920 ändade han sitt liv. Det tog ett och ett halvt år innan den åldrade fadern hemma i Ytterenhörna fick veta att sonen avlidit. Som den plikttrogne gamle kyrkvärd han var, begav han sig omedelbart till kyrkoherden och anmälde dödsfallet, som alltså finns i noterat i Ytterenhörnas dödbok för år 1922 trots att den avlidne inte vistats i socknen på över 15 år. Dödsorsaken angavs kortfattat som: "Shooting. Suicidal"

Rutinerna är desamma morgon efter morgon. Efter uppvaknandet, men före frukost, en första sejour vid datorn; Kolla mail (och rensa bort spam), kort besök på Facebook för att se om någon har haft något att säga, en hastig titt på rubrikerna på någon av våra dagstidningar och så in en sväng på Anbytarforum. I torsdags skrollade jag mig som vanligt igenom "nytt senaste dygn" på jakt efter eventuella nya inlägg i de där särskilt intressanta socknar eller släkterna - och så stannade tiden ...

Under släktnamnet PICULELL fann jag mig stirra på trenne nya inlägg av den flitige och generöse släktforskaren och digitaliseraren Magnus Lindskog. I gamla rullor för Garnisonregementet i Stralsund hade han observerat förekomsten av just detta märkliga namn, och trodde att jag kanske kunde vara intresserad. Om!

Intill nu har den äldste kände anfadern för denna släkt varit löjtnanten ANDREAS PICULELL (1699-1785) som år 1716 tog sig från Stralsund till Skåne. I en pensionansökan, bevarad hos Krigsarkivet, skriver han bl.a. att han är född i just Stralsund, med sin fader bevistat slagen vid Gadebusch och Tönningen samt sedermera hela den Stralsundska belägringen. Längre än så har vi aldrig kommit. Namnet Piculell har inte påträffats i några kyrkoböcker eller andra handlingar i Stralsund. Tydligen levde "garnisonsfolket" för sig och registrerades inte i den övriga stadens register och handlingar.

Samma år som Andreas dör, och i samma socken (Hörja), föds en sonson, som får namnet ANDERS STEPHAN PICUELLL (1785-1878). Jag har i fyrtio år trott, att namnet Stephan kommer från farfars far, d.v.s. ifrån Stralsund. När Andreas d.ä. döper sin andre son 1736, får denne namnen SIMON STEPHAN. Simon hette barnets morfar i Bohuslön, och Stephan då förmodligen farfar. 

Magnus tillfällighetsfynd i rullorna visar, att det i Stralsund under perioden 1686-1704 fanns två underofficerare med namnet STEFFEN PICULELL. Den ene född ca 1631 i ITALIEN, den andre ca 1671 i STADE. Att det handlar om far och son är ställt utom all tvivel, och således har släkten Piculell i all hast fått ytterligare två generationer att glädja sig åt. Att Steffen d.ä. anges vara född i Italien är en pikant detalj, som faktiskt styrker en gammal skröna om att släkten skulle härstamma från Italien och tillhöra den adliga ätten PICCOLELLIS.

Men varför hamnar en Italienare i den svenska armén? Visst, det hela kan ha att göra med 30-åriga kriget och det tumult som uppstod under och efter detta krig. Men den svenska armén stred ju för den "rena lutherska läran" och Italienare är väl per definition katoliker? Tydligen har Steffen Piculell först tjänstgjort vid den svenska garnisonen i Stade, huvudort i provinsen "Bremen-Verden", som 1645-1719 tillhörde Sverige. Till Stralsund kommer han som sagt på 1680-talet - huvudort i Svenska Pommern. 1701 får Steffen d.ä. avsked, 70 år gammal, medan sonen Steffen d.y. befordras till Fältväbel och finns kvar i rullorna till 1704. Men sedan då? Vad har hänt? Svaren finns kanske på Krigsarkivet på Gärdet, dit jag naturligtvis ställer stegen nu i veckan.

Så får det bli ett besök i Stade och ett i Stralsund. Men Italien??? Ack, var skall man börja leta?

b2ap3_thumbnail_Stralsund.jpg

Säkert har du ibland funderat över hur förfäderna levde sitt vardagsliv i gårdar, torp och backstugor förr i tiden. Att de inte levde som vi gör idag, det är ett som är säkert.

En stor skillnad är synen på smuts, vill jag påstå. Idag byter bonden kläder efter en arbetsdag i ladugården. Det gjorde man inte förr. Och mjölkerskornas långa kjolar släpade i koskiten.

Jag tror inte att man uppfattade smuts på samma sätt som vi gör. Smuts var inte alltid smuts, utan ett synligt bevis på hårt arbete.

Sovvanorna var helt annorlunda än vad vi är vana vid i vår tid. Framför allt att många sov i samma rum, oftast hela familjen plus drängar och pigor. Åtminstone om det var i ett mindre hus. Ofta sov flera personer tillsammans i samma säng, inte bara barn eller äkta par. Skavfötters har ni väl hört talas om? Så mycket privatliv var det nog inte tal om. Att ha eget sovrum är en sentida lyx, liksom tandborsten.

Lakan var en lyx som inte fanns i var mans hem förrän kring förra sekelskiftet. I många hem användes lakan bara för de fina gästerna. Längre tillbaka bäddade man med en fårskinnsfäll på halm. Halmen skulle bytas regelbundet för att inte möss och ormar skulle bygga bon där. Fårskinnet sov man på och hade som täcke. Det tvättades inte, smutsen skavdes bort. Idag vet vi att det kan vara både läkande och rogivande att sova på en fårskinnsfäll. Men vi vill nog gärna hålla den någorlunda ren då.

b2ap3_thumbnail_skinn.JPG
En sliten fårskinnsfäll på fållbänken, och vips var det bäddat.

Fanns det inte fårskinn eller vaddtäcken kunde man ta en rya som täcke. Idag använder vi ryamattor på golvet men de började som sängkläder, och det kunde då vara ryagarn på båda sidor. Säkert var det varmt också. I en bok jag läser just nu skriver en man från Gotland vid mitten av 1800-talet om hur han drog ryan över sig som täcke när han skulle sova som gäst i ett hus.

Folk sov i samma rum för att hålla värmen. Fanns det en sal, till exempel på en större bondgård, så hölls den inte varm på vintern som vi gör med våra vardagsrum. Vädringen var minimal, för att inte släppa ut den dyra värmen. Så vi kan nog tänka oss hur det luktade där inne i stugan om vintrarna, av sura kläder, matos, barnbajs, instängd luft...

Det var inte heller nog med människorna. In på 1900-talet fanns det gårdar och torp där man byggt ihop boningshus med stall och ladugård, bara åtskiljt av en brädvägg. Så gjorde man för att ta vara på värmen från kor och hästar. Drängstugan kunde vara ett rum ovanför korna i ladugården för mindre än hundra år sedan. Att ta in de små djuren i stugan på vintern var också vanligt i södra Sverige, till exempel smågrisar, gäss och höns, för att de skulle slippa frysa.

När vi lär oss om hur folk levde förr i världen är det viktigt att komma ihåg att se dem i ljuset av sin tid. Det som kan vara självklart för oss kan ha varit en utopi för dem. Tillgången på rinnande vatten inomhus måste ha inneburit en stor revolution för hemmen, något som vi bara tar för givet idag. Förr i tiden kanske lite, eller mycket, smuts i hörnen var ett överkomligt problem i jämförelse med många andra vedermödor i vardagslivet.

När jag först hittade min farmors farmors mormors farmors födelsenotis i Lunds stadsförsamlings födelsebok 1758 misstänkte jag att något inte stod rätt till. Man kan nämligen se att det ursprungligen har stått »den Tiugu Siunde Januar. Christnades Hemma Kardemakar-Gesällen Reinholt Flinckenbergs och dess Trolofwades Ingrid Berlins doter Anna Regina, född samma dag kl. 6: om morgonen», men sedan har någon strukit över »dess Trolofwade» med ett tjockt svart streck, samt antecknat i marginalen »Ett oächta barn». Varför skrev man först att Ingrid och Reinhold var trolovade, var det ett skrivfel eller fanns det en bakomliggande historia? Eftersom de aldrig gifte sig funderade jag ofta över denna mystiska notis. Jag föreställde mig att den då blott 21-årige Reinhold var en omogen skitstövel, som helt enkelt övergav den nio år äldre Ingrid och deras två små barn i Lund, för att istället börja ett nytt liv i Ystad. Det skulle senare visa sig att jag hade fullständigt fel - Reinhold var inte alls en skitstövel, utan snarare en ansvarsfull ung man som älskade Ingrid. Det var dock förbjuden kärlek, och en liten paragraf i 1734 års lag skilde Ingrid och Reinhold åt för alltid.

b2ap3_thumbnail_bild_20140731-222818_1.JPG

Den lilla paragrafen i 1734 års lag som visade sig bli ödesdiger för Ingrids och Reinholds äktenskapsplaner.

Mysteriet fick sin förklaring då jag för två dagar sedan besökte Lunds landsarkiv. Jag beställde fram Lunds kämnärsrätts domböcker 1757-1760, men hade egentligen ingen större förhoppning om spektakulära fynd. Det visade sig dock att berättelsen om Ingrid och Reinhold var långt mer komplex än jag kunnat föreställa mig, och i domböckerna uppenbarade sig en härva av oäkta barn, svikna äktenskapslöften, skiljobrev och en spårlöst försvunnen artillerist. Det hela tar sin början vid midsommartiden 1747. Den unga Ingrid hade under en kort vistelse hos sin sjuka faster i Lund träffat artilleristen Johan Staffansson från Malmö, och tycke uppstod. Ingrid blev gravid, och Johan lovade skriftligt kort därefter att han skulle gifta sig med henne inom 2 ½ års tid (domböckerna ger tyvärr ingen förklaring till denna märkliga tidsfrist). I januari 1748 födde Ingrid en dotter, som uppenbarligen var född för tidigt och dog redan samma dag. Ett par månader senare hamnade Johans äktenskapslöfte vid Frosta häradsrätt. Visserligen var Johan nu spårlöst försvunnen, men tingsrätten ansåg ändå att han måste gifta sig med Ingrid på grund av det skriftliga äktenskapslöftet. Johan hittades aldrig, trots att landshövdingeämbetet efterlyste honom.

Åren gick, och kanske glömde Ingrid hela saken eftersom Johan inte hade hört av sig på flera år. Hon hade nu fyllt trettio och flyttat till Lund. Där träffade hon den unge kardmakargesällen Reinhold Flinkenberg från Stockholm, och det dröjde inte länge innan hon blev gravid; den 27 januari 1758 föddes dottern Anna Regina. Föräldrarna var dock inte gifta, så Reinhold absolverades i Lunds domkyrka för begånget lönskaläge (något Ingrid klarade sig ifrån, av någon anledning). Ingrid hade samtidigt bett myndigheterna att efterlysa Johan Staffansson, »på thet hon kunde blifwa qwitt ifrån thet ächtenskap, emellan henne ock berörde artillerie Karl pålagd blifwit». Ytterligare ett år passerade utan att Johan hördes av, och det tycktes nu vara fritt fram för Ingrid och Reinhold att gifta sig. Reinhold författade därför en föreningsskrift, som citeras i Lunds kämnärsrätts dombok 1759:

»I thet heliga Trefaldighets namn! Så har jag, af en fri wilja ock igenom then högstes kraftiga råd, beslutat, at låta thet emellan mig: ock Ingri Berlin: tiltänckta ächtenskap igenom wigsel ock Kyrckjones band, winna sin fulbordan så snart, wil Gud, at jag i thet tilstånd komma, at jag os någorlunda försörja kan. Som jag äfwen ock igenom thetta ärkänner thet redan [...] födda flicke barnet Ana Regina, för mit egit, ock äckta, som, med mit egenhändiga namns undersättjande bekräftat ock stadfästes, af Lund, then 12. October 1758. Reinhold Flinckenberg».

Ett halvår senare lade sig även Ingrids far, skomakaren Olof Berlin, i ärendet. Han ville »weta, om berörde Kardemakare gesäll skolat, under ächtenskapz löfte, häfdat thes doter, ock the således wilja ächta hwarandra», som det står i domboken, och ärendet behandlades vid Lunds kämnärsrätt i maj 1759. Reinhold berättade inför kämnärsrätten att hävdandet inte skett under äktenskapslöfte, och bedyrade att han inte visste att Ingrid tidigare hade hävdats av Johan Staffansson. Han sade sig dock vara villig att äkta Ingrid, men tyvärr var det för sent. Kämnärsrätten konstaterade nämligen att Johan Staffansson visserligen hade varit spårlöst försvunnen i över tio år, men att Frosta häradsrätts dom 1748 aldrig hade upphävts i lagens mening. Genom Johans skriftliga äktenskapslöfte hade Ingrid givits samma rättigheter - och skyldigheter - som en gift kvinna, så i teorin hade Ingrid alltså varit Johans hustru sedan domen föll den 5 maj 1748. Hon hade således begått enkelt hor med Reinhold när hon blev gravid 1757! Giftermålsbalkens 2 kapitel, 11 § i 1734 års lag stadgade tydligt att »The som hor med hvarannan giordt hafva, måge ej ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige maken död är», så när Reinhold och Ingrid inledde en sexuell relation förbrukade de alltså möjligheten att någonsin få gifta sig med varandra. 

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.07.19_20140731-222944_1.jpg

Reinholds äktenskapslöfte till Ingrid; avskrift i Lunds kämnärsrätts dombok 1759 (Lunds landsarkiv).

Kämnärsrätten kunde alltså inte göra annat än att döma Ingrid och Reinhold för enfalt hor, Ingrid till 80 daler silvermynts böter, eller i brist på tillgångar fängelse vid vatten och bröd i tjugo dagar, samt att undergå kyrkoplikt. Man konstaterade även att Reinhold visserligen lovat Ingrid äktenskap, men att den ovan angivna lagparagrafen omöjliggjorde ett sådant äktenskap. Kämnärsrätten kunde därför »eij tillåta honom, at ingå något ächtenskap, med Ingri Olofs doter: utan warda the härigenom åtwarnade, någon widare oloflig bekantskap med hwarannan pläga». Däremot hade det ju konstaterats att Johan Staffansson fortfarande var försvunnen, varpå kämnärsrätten upphävde Frosta häradsrätts tilldömda äktenskap mellan Ingrid och Johan. Ett halvår senare bekräftades denna dom också av Lunds domkapitel, och i dess protokoll 1760 9/1 kan man läsa att »I anledning af Kämners Rättens här i staden utslag, af then 29 Maii förledit år 1759, lemnas qwinnospersonen Ingrid Olofs dotter behörigt skilljoBref ifrån sin tildömda, men sedermera afwekne man artillerie Karlen Johan Staffansson».

Reinhold och Ingrid ville dock inte vara ifrån varandra. Bara tre månader efter att kämnärsrättens förbjudit dem att pläga olovlig bekantskap hade de sexuellt umgänge igen, och Ingrid blev gravid en andra gång. Ingrids far instämde på nytt det unga paret inför Lunds kämnärsrätt, som behandlade ärendet i april 1760. Reinhold hade vid det här laget flyttat till Ystad, och denna gång var det inte något äktenskapslöfte som Olof Berlin var ute efter, utan fosterlön. Det var ingen tvekan om saken, eftersom både Reinhold och Ingrid utan omsvep erkände det olovliga umgänget. Kämnärsrätten dömde dem därför till böter för lönskaläge, han 20 daler och hon 10 daler silvermynt, samt att betala böter till Lunds domkyrka och undergå enskild skrift och avlösning där. Den förbjudna kärleken mellan Reinhold och Ingrid var nu definitivt över.

Det gick ganska bra för både Ingrid och Reinhold efter att de skildes åt. Reinhold blev något av en mångsysslare i Ystad, han drev bland annat en kardfabrik, ett bryggeri, ett café samt slutligen stadens största gästgiveri. Han var gift två gånger och blev far till sex söner, varav tre nådde vuxen ålder. Ingrid tog med sig de gemensamma barnen Anna Regina och Petter (som föddes i maj 1760) till Hyby, där hon köpte ett hus. Hon var också gift två gånger, och blev mor till ytterligare fyra barn, varav två söner nådde vuxen ålder. Jag kan dock inte låta bli att undra - när Ingrid satt där i Hyby i sin svarta kamlottskjortel och vita förkläde, och Reinhold satt i Ystad med silversnusdosan i fickan och spanskröret lutat mot stolen; tänkte de nånsin på varandra? De unga tu som delade en förbjuden kärlek i 1750-talets Lund, och som skildes åt för alltid, på grund av en liten paragraf i 1734 års lag.

På tal om Släktforskningssafari, som jag skrev om förra veckan, så pågår det hela sommaren det som ibland benämns som ”hemvändardagar” lite varstans över hela landet. Dessa innebär säkert för många kära återseenden med släktingar, som man inte träffar så ofta eller kanske man träffar på släktingar, som man aldrig träffat förut. Man kan få reda på nya saker om sin släkt.

Förra helgen var jag på ett sådant arrangemang. Ja, jag hade egentligen inget att hämta där för egen del, men eftersom det är jag som forskar och håller reda på släkten även åt min man, så var det ändå en givande dag. Vi träffade faktiskt på släktingar till honom, som vi inte tidigare har träffat. Och även släktingar, som vi har kontakt med och träffar lite då och då. Vi var i och för sig inga ”hemvändare”. Nej, det ligger längre tillbaka i tiden – vare sig min man eller hans syskon var några ”hemvändare” men dagen hade sitt berättigande ändå eftersom deras föräldrar föddes och växte upp i den här delen av landet dvs Dalsland.

Den här dagen var solig och varm – förstås. Den här sommaren är ju unik vad det gäller vädret! Gemytlig stämning var det också med underhållning av lokala förmågor av olika klass men ändå roligt att höra. Allt behöver ju inte vara så proffsigt. Jag tycker det är roligt att personer, både unga och gamla, som tycker det är roligt att sjunga, spela och uppträda får chansen. Många är ju dessutom verkligen duktiga. God mat och fika fanns också förstås och en hel del lokalt hantverk. Och en hel massa historier och berättelser om olika personer fick vi oss till livs. Ja, det var en trevlig dag helt enkelt!

Men det ligger förstås en massa arbete bakom en sådan här dag. Många eldsjälar behövs. Tänk så många eldsjälar det måste finnas, som lägger ner massor av arbete helt ideellt med tanke på så många arrangemang som äger rum runt om i landet. Ja, vi kan ju även ta Släktforskardagarna som exempel. Det är många som har lagt ner ett oerhört arbete för årets dagar, det kan jag garantera.  Ni som kommer och besöker oss sista helgen i augusti kommer att träffa på många ”gultröjade” medhjälpare, som alla ställer upp helt ideellt och alla är inte ens släktforskare! Man kan ju faktiskt hjälpa till med mycket ändå. Nu hoppas vi alla i arrangemanget att det ska bli några helt fantastiska dagar. Tror ni vädret håller i sig? Det vore toppen för man kan sitta ute på bryggorna t ex för att fika eller kanske bara för att vila benen en stund. Samtal med personer som man träffar på kan man också passa på att göra ute på bryggorna.

Jag borde nog ta reda på om det finns någon typ av hemvändardagar eller något liknande i mina föräldrars hemtrakter.  Ja, jag borde faktiskt ha lite mera kontakt med min egen släkt! Jag har ju inte många kusiner, så det borde inte vara så svårt. Anledningen till att vi har dålig kontakt är säkert att vi vuxit upp så långt ifrån varande. Vi ses på en och annan begravning, men nu är snart generationen före oss slut, så då tar väl även kontakterna slut om inte någon gör något! Det är kanske jag som ska göra något! Efter att ha varit med om att planera och genomföra sommarens stora evenemang, Släktforskardagarna 2014, så borde det ju inte vara så svårt att samla ihop några kusiner med respektive, eller hur?

Ja, visst är det underbart med sommar! Speciellt när det är sol och varmt. Allt blir så mycket enklare. Men har ni tänkt på att kvällarna redan är mycket kortare? Usch, jag blir deprimerad när jag tänker på det! Jag skulle vilja hålla kvar de där långa, ljusa kvällarna lite till! Sommaren går alldeles för fort, men det är bara att gilla läget. Och faktum är att jag trots allt ser fram emot att börja släktforska igen och det är ju lite svårt under sommaren. Jag har mycket kvar att forska fram! Och kanske även jag hinner att lära mig något under Släktforskardagarna!

b2ap3_thumbnail_20140729_212046.jpg

Goda släktforskningsråd är inte bara tips om metodik och olika genvägar utan även upplysningar om vad man bör tänka på att inte göra. 

I Kopulerande papper beskrev jag mitt överflödande skrivbord där pappershögarna växer på helt egen hand. De har fortsatt att växa och just nu känns forskningen rätt planlös medan jag försöker arbeta mig igenom den gigantiska pappersbunten. Se till att alltid notera vilken församling forskningen gäller på varje papper och notera även alla källor noga. Är man lika långsam/slarvig som jag är det rätt hopplöst att flera månader senare komma ihåg vilken socken en specifik ansedel rör eller vilka ministerialböcker man kikat i. Slutsatsen är förstås att helst inte alls klottra ner uppgifter på lösa papper utan antingen prydligt notera i kollegieblock eller föra in uppgifterna direkt i sitt släktforskningsprogram.

Detta leder automatiskt till nästa råd: lämpligtvis registrerar du forskningen i ett släktforskningsprogram. Glöm inte bort att säkerhetskopiera med jämna mellanrum. Förvara helst också en säkerhetskopia på annan plats än i ditt hem - om du förvarar den hos en familjemedlem, en forskarkollega eller någon annan extern plats är upp till dig. Tänk på att uppdatera säkerhetskopian med jämna mellanrum.

Jag hade rätt nyligen börjat forska när jag träffade ett släktforskande par på biblioteket i min dåvarande hemstad Oxelösund. Några månader tidigare brann deras hem ner till grunden. Förutom alla andra ägodelar förlorade de även 25 års forskning och skulle nu börja om från början.

En släktforskande vän har äntligen, efter otaliga lektioner de senaste 15 åren, lärt sig att själv säkerhetskopiera. Om man arbetar på flera datorer är det extra viktigt att se till att man hela tiden jobbar i en aktuell version av den egna databasen. Det finns släktgrenar som min väninna har utrett fyra gånger för att hon raderat månader av forskning när hon bytt från sin stationära dator till sin bärbara eller vice versa och inte kopierat över databasen. 

b2ap3_thumbnail_SlottsvaktenB140712_20140729-204258_1.jpg

Var uppmärksam när du hittar en intressant släktutredning på internet eller i skrift. Om möjligt, kontrollera alltid uppgifterna i originalkällorna. Även om det finns prydliga källhänvisningar så kan forskaren ha tolkat något på fel sätt. Medvetna felläsningar är förstås ovanliga, men tyvärr förekommer de.

För ett antal år sedan fick jag kontakt med en släktforskande syssling till min mamma. Vi bytte släktfotografier med varandra och förstås även forskningsuppgifter. En av våra gemensamma anmödrar har ett adligt efternamn, men har enligt Elgenstierna  "såvitt bekant" inget samband med adelsätten ifråga. Det finns rätt starka indicier som placerar henne i en av familjerna men inga definitiva bevis så i min databas är hon föräldralös. Min släkting hörde av sig för ungefär 15 år sedan och var jublande glad över att han hittat födelsenotisen och hon var verkligen dotter i den familj hon hypotetiskt kunde tänkas tillhöra! Bekymren dök upp när jag läste födelsenotisen. Jag skrev av den exakt och kontaktade honom med påpekandet att flickan i den födelsenotis han hittat hette något helt annat än vår anmoder, och att inte en bokstav stämde vad gällde faderns namn. Min släkting vägrar acceptera att födelsenotisen gäller ett helt annat barn, och har lagt ut sin tolkning i mängder av publika släktträd. Vår anmoder ståtar i hans version numera även med ett patronymikon som överensstämmer med den hypotetiska fadern. I befintligt källmaterial omnämns hon enbart med släktnamn. Tyvärr sprids hans falsarier i allt fler släktträd av forskare som bara kopierat uppgifterna.

Jag är väldigt skeptisk till att ange uppskattade födelseår. De kan vara användbara i pågående forskning för att räkna ut ungefärligt födelseår men bör aldrig registreras i en databas.
Om de enda årtal man har om en person är att denne nämns i två brev 1437 och 1461 så bör man ange att han är belagd dessa år. Jag har på nätet sett ett antal släktutredningar där en sådan person då anges vara född 1400, hustrun är 10 år yngre och ett barn 30 eller 35 år yngre. Jag blir illa berörd av sådana släkttavlor, särskilt som de ofta innehåller kanske 10 generationer med uppskattade födelseår. I slutändan kan man ju landa åtskilliga år snett.

Hur gör man då med hypoteser vad gäller födelseår eller släktskap? Jag skriver in dessa i ett eget fält i biografin över den berörda personen. Jag kan ju inte registrera de hypotetiska anorna eller syskonen innan jag bekräftat släktskapet. Drömmen vore förstås att det gick att registrera även antagna släktskap som då markerades specifikt, med en möjlighet att utesluta eller inkorporera dessa vid utskrift. Mina spekulationer tenderar nämligen att bli rätt långrandiga...  

På väg hem från en gudstjänst - jag är ju kantor - tog jag igår en genväg genom den somrigt lantliga idyllen. Plötsligt får jag syn på en alldeles ny skylt och blir tvungen att förtjust stanna fordonet för att ta en bild. "VÄLKOMMEN TILL VARTOFTA-ÅSAKA" står det i vitt på svart gjutjärn. Ovanför texten igenkänner man Vartofta-Åsaka kyrka och klocktorn i silhuett. 

Nå, säger ni kanske, vad är det som är så märkvärdigt med detta? Liknande välkomsthälsningar finns väl uppsatta lite varstans, vid kyrkor, vid städer, inne i byar och samhällen o.s.v. I den meningen är ovanstående skylt inte någonting att blogga om. Men placeringen!!! Denna skylt står uppsatt vid sockengränsen, d.v.s. där den tidigare Vartofta-Åsaka församling började. Efter Svenska kyrkans sanslösa församlingssammanslagningar handlar det ju inte längre om någon församlingsgräns. Det skylten markerar är det vi mycket tidigare och numera kallar SOCKENGRÄNS, ett historiskt koncept som det tog släkt- och hembygdsforskarrörelserna ett decennium eller mer att säkra åt eftervärlden. Detta trots intensivt motstånd från Skatteverket och andra myndigheter utan intresse för historia och tradition.

Alla vägar bär till Vartofta-Åsaka. Har hembygdsföreningen, för det måste väl vara den, satt upp sådana här skyltar vid alla infarter till sin socken? Det verkar faktiskt så. Av pura nyfikenhet gjorde jag mig besväret att uppsöka ytterligare två skyltar, uppsatta vid andra in/utfarter, och det finns säkert fler.

Vilket strålande initiativ!

Det är gott och väl att folkbokföringen om några år åter kommer att observera våra gamla socknar, nu omdöpta till "distrikt", men hur bevarar man kunskapen om socknarna i de breda folklagren? Jo, givetvis med sådana här trevliga skyltar! Gack åstad alla ni släkt- och hembygdsföreningar, samhällsföreningar, politiker och enskilda och se till att skylta upp hela Sverige på detta föredömliga sätt!

b2ap3_thumbnail_Vlkommen-ter.jpg

Ibland stöter man på ovanliga anmärkningar i kyrkböckerna. Det har väl alla släktforskare gjort, antar jag.

För en tid sedan råkade jag läsa i Vreta klosters dödbok för tiden 1746-1775. Den 18 januari 1758 dog Cherstin Andersdotter i Syltegatan, änka efter smeden Alexander Magnusson, av vattusot. Hennes far hette Anders Nilsson och hennes mor Maria Pärsdotter.

Prästen skriver i levnadsberättelsen att Cherstin "tjänat på åtskilliga ställen och fick så en horunge" och "blef änteligen gift med Alexander Magnusson, och haft med honom 6 barn".

b2ap3_thumbnail_VretaklosterF1sid129.jpg
Källa: Vreta kloster F:1 (1746-1775) Bild 67 / sid 129 Arkiv Digital


Cherstin var född 1679 och alltså 79 år när hon dog. Både horungen och de sex äktenskapligt födda barnen var alltså vuxna, de som inte dött före henne.

Det måste ha varit en präst som förargade sig väldeliga över ogifta mödrar och andra som inte riktigt höll sig inom de förväntade ramarna.

Säkert finns det många sådana kommentarer här och där i kyrkböckerna. Det gör ju släktforskningen lite intressantare samtidigt som jag tycker synd om de människor som levde då och blev utsatta för en sådan präst.

Men det gäller ju att komma ihåg att kyrkböckerna bara var till för prästerna att läsa. Det kan vara lätt att glömma bort eftersom vi idag har tillgång till allt gammalt arkivmaterial och kan läsa sådant som inte alls var avsett för andras ögon, allra minst dem det handlar om.

Många kommentarer i anmärkningskolumnen i husförhörslängderna kan ju faktiskt kännas som ganska illvilliga. Och tänk att dessa anmärkningar om gamla synder skulle följa med folk hela livet! Kom det en ny präst till församlingen skulle han minsann få veta allt sådant. En stigmatisering som är främmande för oss idag.

Nu i sommarvärmen blir det inte mycket släktforskat för min del. Ibland, när det svalnat framåt kvällen, kanske jag tar några timmar vid datorn men oftast får det vara. Sådan här värme är jag inte van vid, även om jag upplevt betydligt värre. Jag skulle aldrig kunna bo i ett tropiskt klimat.

Dessutom har vi nästa nummer av vår medlemstidning i Tjust Släktforskarförening att ta itu med. Den kommer ut med fyra nummer per år, och efter Släktforskardagarna i Karlstad ska vi lägga sista handen vid nummer 3.

Om du är med i en släktforskarförening som ger ut en medlemstidning så uppmanar jag dig att komma med bidrag till den. För bidrag behöver vi, vi som gör medlemstidningar. Intressanta släktforskningsberättelser om människoöden och om metodik. Kanske kyrkboksfynd eller märkliga händelser du stött på. Det du tycker är intressant lär det finnas fler som vill läsa om.

De senaste dagarna har varit olidligt varma, men inte ens värmeböljor stoppar en envis släktforskare. Sedan länge hade jag nämligen bestämt mig för att besöka kyrkogården i Landskrona just den 24 juli, så igår tog jag bussen genom det skånska landskapet. Genom fönstret kunde jag skåda fiskeläget Råå där farfars morfars farmors far Anders Löfgren var den förste att avlida i koleraepidemin 1850, vi körde genom Hilleshögs dalar där släkten bott sedan urminnes tider, förbi Rya kvarn där mina förfäder var mjölnare under 1600- och 1700-talet och så vidare. Det var första gången jag såg dessa platser så det blev en liten släktforskningssafari, för att använda Eva Johanssons klockrena uttryck från lördagens blogg. Det var även första gången jag besökte kyrkogården i Landskrona, så jag måste sett ut som en riktig turist när jag försiktigt tassade in på kyrkogården med en karta i näven. 

Jag började vandra längs med kyrkogårdsmuren, och läste på de gamla gravstenarna som rests till minne av landskroniter som levde för länge sedan; fabrikörer och fiskare, musiklärarinnor och sjökaptener. Kyrkogården var vacker och välskött, med lummiga alléer och välkrattade grusgångar, och eftersom kvarteren var skyltade hade jag inga problem med att hitta de gravar jag letade efter. Jag fick snabbt syn på  farmors systers grav, men gravstenarna efter farfars morfars fastrar Carolina och Petronella var däremot bortplockade. Lite tråkigt, men jag antar att de varken var särskilt unika eller intressanta ur ett historiskt perspektiv. Däremot hade deras lillebror Emanuel Möllers (1859-1940) grav blivit kulturgrav, så den lär finnas kvar ett tag till. Farmors föräldrars och brors gravstenar fanns också kvar, och längst i söder på kyrkogården fanns en liten dunge omgärdad av buxbom, där jag hittade den stora familjegraven efter farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona och filosofie jubeldoktor vid Lunds universitet.

b2ap3_thumbnail_B-W-Hallbergs.jpg

T. v.: B. W. Hallbergs gravsten på Landskrona kyrkogård. T. h.: B. W. Hallberg (foto i privat ägo).

När jag nådde tjugonde kvarterets ena hörn skymtade jag plötsligt namnet Hallberg, och insåg att jag stod framför en gammal bekants grav - musikdirektören Bengt Wilhelm Hallberg (1824-1883), klockare, kantor och organist i Landskrona. Under flera år har jag utforskat hans levnad, så det kändes extra speciellt att få beskåda hans gravsten. På stenens fundament kunde jag läsa att »Wänner och beundrare af tonkonsten reste wården», så det fanns uppenbarligen någon som uppskattade Hallbergs musikaliska alster, trots att Svenskt Biografiskt Lexikon beklagar den »torftiga tematiken» och understryker att han »hör inte till de mest betydande sv tonsättarna under 1800-talet». När jag stod där i det gassande solskenet framför den gamle klockarens grav kom jag att tänka på ett stycke ur hans dagbok, som skildrar hans vistelse i Italien sommaren 1871:

»Stod länge och glodde i mitt fönster på den wackra och warma dagen, som war stor fest här och således en fridag för mig. Kassan bedröflig. Har fått 140 francs från hemmet sen jag kom hit, har warit här en månad i morgon och behöfver minst fem francs om dagen; räkna sjelf, du efterverld! Kl. 11 gick jag ut; köpte pommidorio, skinka och aprikoser, förtärde detta jemte ½ foglietta win i »Valle» och mådde utmärkt väl.»

Kanske var den där dagen i Rom lika varm som gårdagens Landskrona? De stela bokstäverna på gravstenen avslöjar ingenting om doften av aprikoserna och vinet, eller hettan den där varma sommardagen. En utomstående kanske bara ser en gammal gravsten på Landskrona kyrkogård, men jag som släktforskare ser så mycket mer. Jag ser den familjekäre klockaren som älskade Beethoven och Chopin, som kämpade mot depressioner men fann trösten i religionen, jag ser körledaren som hade ett litet musiksällskap i Landskrona, och som åt skinka och aprikoser den där sommaren i Rom år 1871. Jag ser historien bakom namnet. 

Den här sommaren går väl till historien! Inte ens jag klarar av att sitta i solen! Jag brukar inte ha problem med det och brukar nästan bli hysterisk om jag inte får vistas i solen – nu är det nästan tvärtom! Nej, det har inte enbart med åldern att göra – det är faktiskt väldigt varmt. Om jag ska förflytta mig någonstans, vilket jag har många anledningar att göra, föredrar jag att cykla. Ja, visst jag har cyklat omkull men ändå, det är ganska skönt – fartvinden fläktar faktiskt – och jag har blivit försiktigare. Men å andra sidan blir man ganska svettig när man stannar. Då är det en fördel om man har en sjö att svalka av sig i. Här i Karlstad har vi faktiskt många möjligheter till detta mitt i stan. Precis nedanför där jag bor kan jag bada. Det är bara att sätta på sig bikinin, ta med sig badlakanet och vandra iväg. Förhoppningsvis står kaffet – eller vad man nu vill ha – klart när man är tillbaka efter doppet. Och man placerar sig på balkongen och njuter!

I en tidigare blogg den här veckan skrev Eva Johansson om ”Släktforskningssafari”. Vilken härlig benämning!

Det har jag faktiskt också ägnat mig åt lite grand. Fast jag inte kommit på att benämna det så. I Finland bland annat, vilket jag skrivit lite om i en tidigare blogg. Vid mitt andra besök i Vörå i Finland träffade vi också en verklig eldsjäl. Han gav mig t o m nyckeln till Vörå Kulturhus, så att jag skulle kunna titta in, när jag själv hade lust under vistelsen där. Han följde också med oss på en biltur runt i bygden och visade upp platser med anknytning till min släkt. Han hade arbetat som lärare i bygden under hela sitt liv och hade enorma kunskaper om bygden. Jag fick ta del av hans forskning, som han gjort som pensionär, på Umeå Universitet. Det handlade bl a om ”Vörå kyrka och kyrkogård”, ”Dopnamnens utveckling i Vörå församling” och ”Några kvinnoöden i min släktforskning”. Vilka människor det finns eller fanns! Han finns tyvärr inte längre bland oss.

På samma resa besökte vi också Ångermanland och platser med anknytning till min farmor. Hon var född i Torsåkers församling. Så naturligtvis besökte vi Torsåkers kyrka, där vi träffade på en mycket trevlig man, som var bosatt alldeles bredvid kyrkan och som kunde berätta mycket. Tyvärr hade jag med mig alldeles för lite information för att kunna fråga ut honom. Vi besökte också Ytterlännäs gamla kyrka, en mycket sevärd rikt bemålad kyrka och som har anknytning till min släkt, men som jag inte ska skriva mera om eftersom jag inte har tillräckliga kunskaper. Här möter vi också en man, som kan berätta mycket för oss. Men tyvärr – jag vet för lite för att kunna ställa de rätta frågorna. Här finns det mycket, som jag borde forska vidare i. Jag vet att det finns mycket släkt här. Min farmor hade många syskon och många stannade i bygden. Och kanske är det någon släkting, som också släktforskar.

Under denna resa befann vi oss plötsligt i en liten by - Kläpp - och jag utbrast: Här föddes farmors farmor. Vi hamnade också i Prästmon, det namnet står på en adresslapp på baksidan av byrån som står i vår hall. Den tillhörde min farmors mor. Hon som flyttade till en av sina döttrar, min farmor, i Mora, där hon också dog. Jag vet exakt var graven är. Där finns ingen gravsten, men vid kontakt med Kyrkogårdsförvaltningen fick jag för några år sedan reda på att i hennes grav ligger ytterligare en person! Ett litet gossebarn! Det hade vi ingen aning om, men tydligen gjorde man så. Troligen mindre bemedlade personer, som begravdes i samma grav som någon annan. Det vore intressant att forska på detta lilla gossebarn och se om det finns efterlevande släktingar. Jag vet vad han hette och även vad fadern hette. Tänk så mycket det finns som man skulle vilja forska kring!

Det kommer väl en mörk höst och en lång vinter. Då får vi ta tag i allt det som vi vill veta mera om. Det finns ju massor! Sedan kan vi planera nästa års släktforskningssafari! Men först ska vi genomföra årets Släktforskardagar! Idag passerade jag förbi Karlstad CCC på andra sidan älven och undrade vad i all sin dar man sysslade med vid K CCC:s bryggor? Man badade! Där också! Det var ett gäng killar, som dök från bryggorna och simmade i älven. Så ni ser – här i Karlstad kan vi bada överallt! Det behöver vi ju inte göra på Släktforskardagarna, men förhoppningsvis blir vädret så bra att vi kan ta en fika ute på bryggorna!

Släktforskarporr. Det brukar jag kalla riktigt gedigna släktutredningar och olika typer av matriklar som jag läser mer för nöjes skull och för att njuta av den förträffliga forskarinsatsen än för att jag egentligen hittar så mycket som berör min egen släkt. Herdaminnen från olika stift är alltid garanterat stimulerande läsning. Det allra första herdaminnet utkom 1785 och omfattade mitt absoluta favoritforskningsområde: Strängnäs stift och Södermanland (andra delen av stiftet, Närke, beskrivs i J. A. Folléns herdaminne från 1817). Mannen bakom det första herdaminnet, som också döpte hela genren, var konrektorn i Strängnäs, Nils Aurelius (1715- 1789). Hans far, Samuel Nicolai Aurelius, var kyrkoherde i Gåsinge och farfadern, Nicolaus Olai Aurelius, kyrkoherde i Stigtomta.

En gren av släkten blev kvar just i Stigtomta. I Slika kreatur berättade jag om komministern Lars Thunmans huvudbry vid värderingen av kusinen Karl Palmgrens kvarlåtenskap. Kusinernas mormor, Margareta Aurelia (1665 ca- 1746) var dotter till Nicolais Olai Aurelius. Hon var först gift med rusthållaren Nils Tyresson Stenström i Goglunda, Stigtomta och trädde efter ett decenniums änkestånd i ett nytt äktenskap med skogvaktaren, fjärdingsmannen och rusthållaren Olof Gabrielsson, vars syster Margareta Gabrielsdotter är min ff ff mf fm fm.

b2ap3_thumbnail_Brandkrr3a.jpg

Tre barn till Margareta Aurelia och Nils Tyresson Stenström är kända: Anna Katarina, Kristina och Nils.
Anna Katarina Stenström var gift med rusthållaren Per Thunman i Noheden, Råby-Rönö socken.
Kristina Nilsdotter Stenström (d 1769) var först gift med sin styvbror Erik Olofsson och sedan med Anders Karlsson, vilka båda var rusthållare i Goglunda. I första giftet hade hon bland annat sonen Nils Eriksson (1726- 1757), som blev fiskare och omkom i en jaktolycka. Hans änka Katarina Olofsdotter blev i sitt andra gifte min ff ff mm mm.

I Kristina Nilsdotter Stenströms andra äktenskap föddes ovannämnde Karl Palmgren, vars far, Anders Karlsson, hade två halvsystrar. Halvsystern Anna Andersdotter gifte sig med Margareta Gasbrielsdotters son Gabriel Persson, och hon är alltså min ff ff mf fm m. Annas dotterson Gabriel Persson Staberg gifte sig med sin syssling Magdalena Andersdotter, vars mormor, min ff ff mf mm m Kerstin Andersdotter, också var halvsyster till Anders Karlsson.

Nils Stenström (1701 ca- 1781) var gördelmakare i Nyköping och skråets ålderman 1759- 70. Hans första hustru, Margareta Mårtensdotter Swahn, var syster till min fm ff mf mm m Katarina Mårtensdotter Swahn.

Jag är inte släkt med herdaminnesskaparen Nils Aurelius. Men våra släktgrenar korsas alltså på ett antal olika sätt varför han är ett gott exempel på att det kan vara mödan värt att forska på bredden, dvs att utforska en släktkrets man själv inte tillhör för att klarlägga släktskap mellan diverse ingifta individer. Fast lite snurrig kan man bli på köpet!