Mikael Wiehe, den geniale låtskrivaren, trubaduren och övervintraren från 1968, visade sig vara en hejare på det danska språket. Eftersom halva hans härstamning finns att söka i detta land, var detta kanske inte så förvånande, även om svenskar per definition brukar ha svårt att tillägna sig den danska satsmelodin, det förkortade uttalet och glottisstötarna. 

Mikael visade sig ha en illuster skara av spännande förfäder i vårt grannland, även om härstamningens lyster i viss mån fördunklades av ett endast förmodat faderskap, som kanske inte alls var vad det såg ut att vara. Ett inslag, det som handlade om hans fars internering under andra världskriget, påminde oss om hur välsignade vi är i vårt eget land, när vi nu har haft fred i 200 år - ett nästan världsunikt privilegium.

Mitt uppdrag i programmet var att berätta om Mikaels svenska släkt på moderns sida, och inte minst då historien om de utvandrade syskonen Sjöberg/Seauburg. I programmet säger jag att det inte har gått att få fram uppgifter om hans eventuella sysslingar i Wilmington, Delaware, och skickar honom att fortsätta sökandet där. Men då ljuger pigan ...  Givetvis hade jag hittat de nu levande släktingarna - hur skulle vi annars ha kunnat motivera en dyrbar resa till USA för Mikael och filmteamet ...

Wilmington är ju en festlig stad att ha sina amerikanska släktingar i. Det var ju hit KALMAR NYCKEL och systerfartyget FÅGEL GRIP anlände år 1638 med de första kolonisterna, många därav finländare, till Nya Sverige. År 2008 besökte min son Johan och jag Wilmington, och fick tillfälle att gå ombord på den replik av fartyget som fartygsentusiaster låtit bygga och som, likt en museijärnväg, trafikerar farvattnen utanför USA:s östkust. Inredningen ombord var häpnadsväckande gammaldags och tidstrogen - med ett undantag; Den hypermoderna navigeringsutrustningen, utan vilken inget fartyg får tillstånd att trafikera farlederna. De anakronistiska moderniteterna kan dock gömmas bakom diverse lock och textilier så fort båten skall agera statist i historiska filmer och dokumentärer.

b2ap3_thumbnail_Kalmar-Nyckel.JPG

            Kalmar Nyckel II utanför Wilmington

Mikael Wiehe och jag träffades i hans lägenhet i centrala Malmö - han har f.ö. en tip-top inspelningsstudio i samma hus - och vi fann genast varandra när vi upptäckte att vi gått på samma skola: S:t Petri högre allmänna läroverk för gossar (fast på vår tid var även flickor välkomna). Det visade sig att vi hade haft nästan samma lärare i de flesta läroämnena, och med glatta lag hjälptes vi åt att såga majoriteten av dessa. 

Ovanför huvudingången till denna traditionsrika skola finns det en devis: "VAREN SVENSKE" står det, och denna uppmaning kan man ju ha synpunkter på en dag som denna, när ett invandringsfientligt parti just skördat stora segrar i valet. Jag berättade för Mikael, att skolan under läsåret 1970/1971 genomförde ett tema med rubriken "Internationella veckan". Det fanns vid denna tid en"Socialistisk arbetsgrupp" (SAG) bland eleverna på skolan - det var ju bara ett par år efter 1968 - och denna arbetsgrupp smidde illistiga planer. I ett obevakat ögonblick smet de in på det stora lärarrummet, som låg precis ovanför ingång och devis, öppnade fönstren och fäste en stor vi banderoll över densamma. Där stod det: "VAREN INTERNATIONELLE". 

Det blev ett rabalder utan like! Rektor Eskil Aspelin (vi kallade honom "Läske Apelsin") dundrade och hotade med mass-relegering och den lokala pressen hade julafton. Så småningom lugnade det ner sig, och SAG kunde fortsätta sin subversiva verksamhet. Själv tyckte jag att formuleringen och kuppen var mer än fyndig, ja smått genial. Men medlem i den Socialistiska arbetsgruppen blev jag aldrig. Därtill var jag även på den tiden allt för snäll och försynt ...

b2ap3_thumbnail_Varen-svenske.JPG

Ingången till S:t Petri skola i Malmö - med sin guldförgyllda uppmaning

Valdag idag och jag hoppas många röstar. Det är både en rättighet och en skyldighet, som jag ser det. Själv har jag förtidsröstat i förra veckan.

Ur en släktforskares perspektiv är det inte länge sedan vi fick allmän och lika rösträtt i Sverige, det är mindre än hundra år sedan. Det är ju alldeles nyss.

1921 var det första val där den allmänna rösträtten kom till användning, då både män och kvinnor fick rösta på lika villkor. Att kvinnor skulle få rösta satt långt inne, det tog tio år efter att alla män fått rösta 1911. Innan dess hade män rösträtt i förhållande till sin inkomst eller förmögenhet.

Kanske är du släkt med någon av de många människor som bidragit till att vi i över 90 år haft allmän och lika rösträtt i Sverige. Jag är det inte, inte vad jag vet. Men härifrån Tjust härad kommer flera av de kvinnor som varit viktiga för samhällets utveckling i Sverige under 1800- och 1900-talet. Det känns som en bra dag att påminna om dem.

Rösträttsrörelsen var stark under decennierna kring förra sekelskiftet, inte minst när det gällde kvinnorna. En av dem som var pådrivande i den tidiga kvinnorörelsen var Sophie Adlersparre. Hon var en fin adelsfröken och föddes på Helgerums slott den 6 juli 1823. Det är nästgårds, jag bor några hundra meter från slottet och har ofta tänkt på henne.

Sophie Adlersparre, bild från Wikimedia. Helgerums slott.

Hennes föräldrar var friherren Eric Gabriel Lejonhufvud och hans hustru Sofie Emerentia Hoppenstedt. Det var genom modern som familjen ärvt Helgerum. På grund av dålig ekonomi tvingades de sälja godset och familjen flyttade till Stockholm 1836, när Sophie var 13 år. Hon har senare många gånger skildrat sin barndom på Helgerums slott.

Sophie Adlersparre grundade tidningen Tidskrift för hemmet som sedan blev Herta, och tidskriften Dagny. När hon skrev i tidningarna använde hon signaturen Esselde.

Hon startade skolor för arbetarflickor. Hon startade Fredrika Bremerförbundet samma år som den första motionen om rösträtt för kvinnor lades i riksdagen, 1884. Då blev det nedröstat. Fredrika Bremerförbundet var en av flera organisationer där kvinnor vid den här tiden arbetade för sin rösträtt.

En valdag som idag funderar nog många av oss på vilka politiker som ska leda landet efter valet. När det här skrivs är det flera timmar kvar tills vallokalerna öppnar, när du läser detta kanske du redan röstat och kanske är valet till och med avgjort.

En av de många politiker som var aktiva vid förra sekelskiftet var Kata Dalström, mycket känd företrädare för den svenska arbetarrörelsen. Hon kom också från en högborgerlig miljö men blev både socialdemokrat och senare socialist och kommunist.

Kata Dalström, porträtt och som agitator. Båda bilderna från Wikimedia.

Kata Dalström kommer också från en socken i Tjust härad, precis som Sophie Adlersparre. Kata föddes den 18 december 1858 på godset Emtöholm i Dalhems socken i den norra delen av häradet, och döptes till Anna Maria Katarina. Hennes far var brukspatronen Johan Oskar Carlberg på Åtvidabergs kopparverk och hennes mor var Maria Augusta Carlsvärd från Emtöholm. Kata tillbringade en stor del av sina första år hos sina morföräldrar på Emtöholm. Att hon föddes där berodde på att hennes mor bara var 17 år och fortfarande bodde hemma. Hon hade blivit bortförlovad av sin far till den 24 år äldre brukspatronen, mot sin egen vilja.

Enligt en biografi av Rut Berggren ska paret bara ha varit trolovade när Kata föds, och gift sig den 31 december samma år, alltså drygt en vecka efter förlossningen. I Dalhems kyrkbok är däremot vigseln noterad exakt ett år tidigare, som sista brudpar 1857. Varifrån biografiförfattaren har sin uppgift framgår inte i boken. Kan det vara så att prästen skrivit in det i kyrkboken på fel år efteråt, för att förbättra verkligheten? 1857 var Katas mor bara 16 år, och gravid blev hon inte förrän på våren 1858, så varför skulle hon gifta sig vid så ung ålder året innan? Jag har inget svar på det, men undrar förstås vad som egentligen hände. Dessutom ser det ut som om siffran för summan av antalet brudpar 1857 är ändrad från 11 till 12.

Katas far bodde aldrig på Emtöholm utan i Kaveltorp. I husförhörslängden i Dalhem står Katas mor som ensam med dottern, under sina föräldrar. Det ser också ut som om det står "fr." före moderns namn, om det möjligen kan betyda fröken? Kallade man högreståndsdöttrar för fröknar vid den här tiden?

Emtöholm finns kvar som gods idag. Det ligger vackert vid sjön Ämten väster om Överum. Katas morfars far Jan Carl Adelsvärd ägde Överums bruk, ett vallonbruk som startades av Henrik de Trij 1655.

Andra kvinnor som också är födda i Tjust härad och som haft betydelse för det svenska samhället är Ellen Key, författare och debattör, och Ellen Fries, den första kvinnan som disputerade till filosofie doktor i Sverige. De och deras anor får jag berätta mer om en annan gång.

Säkert finns det fler kvinnor från Tjust som påverkat samhället utanför vårt härad förr i tiden. Tipsa mig gärna!

Källor:
Rut Berggren: Agitatorn fru Kata, 1991
Manne Hofrén: Helgerum i Tjust, 1949
Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg: Tusen svenska kvinnoår, 2008

På söndag är det som bekant val till riksdagen, denna urgamla svenska institution. Det var dock först under 1600-talet som det skapades specifika regler för riksdagen - man införde bestämmelser om när riksdagen skulle inkallas, och vilka personer som skulle kallas. Genom åren har mängder av ärenden behandlats vid riksdagarna, och nedtecknats i de omfattande riksdagsprotokollen. Delar av dessa protokoll har publicerats genom åren, med tillhörande ort- och personregister, och i skrivande stund har man tryckt och publicerat riksdagsprotokollen för Ridderskapet och adeln 1627-1779, Prästeståndet 1642-1786, Borgarståndet 1719-1756 och Bondeståndet 1720-1779 (man kan läsa mer om detta pågående arbete på Riksdagens hemsida). Ordet riksdagsprotokoll låter kanske inte särskilt spännande, men faktum är att man kan hitta uppgifter om både det ena och det andra i dessa protokoll. För oss släktforskare som har riksdagsmän i släktträdet är materialet särskilt intressant, eftersom protokollen ger en möjlighet att lära känna dem och följa deras verksamhet i diverse utskott och deputationer.

b2ap3_thumbnail_Assar-1778.jpg

»[1778] d 28 begrofs Nämbdemannen Atser Nilson uti Svenstorp, som dödde d. 7 Oct. af håll och styng uti sit 68de åhr» (ur Svedala kyrkoarkiv, vol. FI:1 (1757-1822), sid. 25)

När min förfader Assar Nilsson (1710-1778) avled i Östra Svenstorp, Svedala socken, antecknades det i dödboken att han var nämndeman. Detta är visserligen sant, han var nämndeman vid Vemmenhögs häradsrätt, men femton år tidigare hade han även varit riksdagsman för Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, och deltog i riksdagarna 1760-1762 tillsammans med mer bekanta personer såsom talmannen Olof Håkansson (1695-1769) och riksdagsmannen Jon Bengtsson (1719-1797) från Ströby. Assars tid som nämnde- och riksdagsman kännetecknas av ett brinnande intresse för böndernas villkor, och han var inte rädd för att ta upp kampen mot överheten och de orättvisa villkor som bönderna levde under. År 1753 utnämndes han t. ex. till representant för kronobönderna i Svedala socken i striden mot friherre Carl Georg Siöblad på Marsvinsholm. Siöblad ville köpa alla Svedalas kronohemman från kronan, något bönderna inte ville gå med på, eftersom de själva ville köpa sina gårdar. Det hela blev en riksdagsfråga 1755, och avgjordes först 1761 när bondeståndet fick med sig präster och borgare på sin sida. I detta ärende reste Assar hösten 1760 upp till riksdagen i Stockholm med riksdagsfullmakt från Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, och i bondeståndets riksdagsprotokoll 1760 18/10 kan man läsa att 

»I anledning af kongl. påbudet den 9 Martii 1757, som innehåller, at riksdagsmän böra swärja Konungen och riket deras trohetsed, efterfrågade Taleman, om det wore någre af ståndets ledamöter, som icke aflagt denne ed, hwarpå följande anmälte sig icke hafwa den aflagt».

Assar Nilsson klev fram och avlade trohetseden tillsammans med riksdagsmannen Anders Mattsson från Östra Skrävlinge, och det var nu problemen började. Det visade sig att Anders Mattsson sedan tidigare hade fullmakt från Oxie och Skytts härader, något som måste lösas innan Assar kunde få delta vid riksdagen. Utöver detta hade Assars gård nyligen köpts av ovannämnde Siöblads änkefru, och »emedan Assar Nilsson således icke är bofast utan allenast landtbo, ty fant ståndet sig icke kunna emot 7 § uti Riksdagsordningen lemna honom säte och stemma i ståndet [...], intill dess ståndet får se, huruwida det slut, som hos Riksens Ständer kan falla uppå Assar Nilssons ansökning om förmonsrätt till skattelösen å dess åboende hemman, kan föranlåta ståndet til ytterligare öfwerläggning om Assar Nilssons och Anders Mattssons rätt framför hwarannan at niuta säte och stemma i ståndet». Assar fick alltså kliva ner, och Anders Mattsson tog hans plats. Tiden gick, och först 1761 25/5 kom bondeståndets beslut. I protokollet kan man läsa att 

»likwäl som ståndet deriemte förbehållit sig at, på händelse Assar Nilsson skulle hos Riksens Ständer winna bifall uti förb:de sin ansökning at få lösa sitt åboende hemman til skatte, sig då ytterligare utlåta, huruwida Assar Nilsson må wara berättigad at som riksdagsman för ofwan:de härader niuta säte och stämma i ståndet. [...] I anledning hwaraf Talemannen således hemstälte til ståndets ompröfwande, om icke ståndet nu skulle finna godt at samtycka till Assars Nilssons ofwanb:de ansökning at blifwa i ståndet intagen som riksdagsman för Allmogen af Wemmenhögs härader i Malmöhus län och i följe deraf niuta säte och stämma i ståndet wid denna riksdag. Och som ståndet härtill biföll, så inkallades Assar Nilsson och härom af Talmannen underrättades; hwarefter, sedan han hos ståndet afsagt tacksäjelse för den honom härutinnan wiste justice och ståndets ledamöter lyckönskat honom, han intog sitt säte».

Assar Nilsson kunde nu äntligen tillträda sin plats i riksdagen - dock endast som riksdagsman för Vemmenhögs härad, eftersom Anders Mattsson ju redan hade fullmakt för de två andra häraderna. I protokollen kan man sedan följa hans verksamhet, framförallt rörande kronobönderna i Svedala socken och kampen mot baron Siöblads arvingar. Ärendet hamnade så småningom hos Urskillningsdeputationen som remitterade det till Adeln och ridderskapet, som i sin tur hänvisade det till Bondeståndet, som sedermera sände en deputation till Borgareståndet. De politiska kvarnhjulen har tydligen alltid snurrat sakta, och 1700-talets riksdagar var inget undantag. Assar satt även i diverse deputationer. I augusti 1761 utnämndes han t. ex., tillsammans med två riksdagsmän från Uppland och Närke, till ledamot av Expeditionsdeputationens »Särskilte Deputation, som kommer at granska och skärskåda Commercerådet Nordencrantz tryckte arbete under namn af Wördsam föreställning uti et omständeligit swar på wisse oförgripelige påminnelser». Det måste varit långa arbetsdagar med oändliga möten, men Assar fortsatte energiskt att deltaga vid riksdagarna.

Ännu i februari 1762 kämpade han för att några bönder i Börringe och Lemmeströ socknar skulle få lösa ut sina hemman till skatte från hovrättsrådet Joachim Beckfriis, och senare samma år underskrev han riksdagsbeslutet. Därefter upphörde hans verksamhet som riksdagsman. Han tycks inte ha deltagit i senare riksdagar under 1760- och 1770-talen, men i Svedala har Assar Nilsson gått till historien som socknens förste riksdagsman, och i en bok om Svedala socken kan man läsa att »hans envetna arbete medföljde att bygdens folk blev sina egna och man på ett helt annat sätt kunde planera inför framtiden». Det är inte utan att man blir lite stolt över sin förfader, nämndemannen från Östra Svenstorp som vågade sätta sig upp mot både amiral Siöblad och hovrättsrådet Beckfriis, och som gjorde livet lättare för bönderna i Vemmenhögs härad.

Förra helgen tillbringade jag tre väldigt trevliga dagar i Karlstad. Värmlands släktorskarförening hade gjort ett fantastiskt arbete med att organisera denna släktforskarfest. Eva Lejrin har bloggat om arbetet inför årets släktforskardagar, och jag kommer emellanåt att blogga om Sfd2015 då "min" förening Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening hälsar alla släktforskare välkomna till Nyköping nästa år. 

När jag var i Karlstad passade jag på att träffa min mammas moster och kusin med make. Mormors äldste bror träffade på 1940-talet en förtjusande Värmlandstös och tillbringade sedan resten av sina dagar i Karlstad.  

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus3a.jpg

Kungstornet vid Nyköpingshus, där en mindre vänskaplig släktträff ägde rum 1317.

Det var säkert rätt rörigt med alla namn, platser och årtal som diskuterades runt köksbordet men samtidigt väldigt gemytligt. Allra roligast var att titta på släktfoton och antagligen är det inte ovanligt att våra fotoalbum kompletterade varandra med samma fotografier från olika vinklar. Senare har jag fått kontakt med en syssling (det var hennes föräldrar jag träffade i Karlstad). Hon hade börjat släktforska lite grand men snart kört fast. Det är nog en av nackdelarna med att man numera kan plocka fram kyrkböckerna hemma på kammaren: man träffar inte andra forskare och får inte tips och råd när man stöter på problem.

Vad är då viktigast när man precis börjat forska? Att skaffa abonnemang och dyka in i kyrkböckerna? Nja. Det är förstås förträffligt men allra viktigast är att prata med sina släktingar. Skjut inte upp genomgången av släktalbumen eller resan till din släktings barndoms platser, för livet spelar oss spratt ibland. Det blev jag själv varse när jag började släktforska 1995. Det där samtalet farmor och jag inte hann med under sommaren blev aldrig av. Vi sköt upp det till jul, men... då fanns farmor inte kvar. Min nyfunna syssling fokuserar förståndigt nog på sin mormor och hennes minnen. En annan klok ung forskare berättade att hon sökt upp sina far- och morföräldrars vänner och intervjuat dem. Eftersom få är villiga att låna ut fotoalbum hade hon med sig en portabel scanner och scannade intressanta foton under sitt besök. Så prata med dina släktingar och deras vänner - och glöm inte scannern!

Vi släktforskare uppskattar gärna lite konstiga saker, med vanliga mått mätt. En källa till exalterad glädje hos många av oss är att hitta en person som begått ett brott. Det innebär att vi, i den sedvanliga rätt anonyma massan av födelser, vigslar och dödsfall, kan ha en chans att få veta mera. Kanske till och med hitta ett fotografi, en mycket tidig användning av kameran var just för att dokumentera brottslingar. Vi kan hitta utförliga domstolsprotokoll med ingående personundersökningar och synnerligen detaljerade beskrivningar av själva brottet. En person i min släktfil dömdes för hor i början av 1800-talet, protokollet från tingsrätten beskriver i detalj hur själva brottet gått till. Man delade ju rum med många potentiella vittnen på den tiden. Min farmors farmors bror dömdes flera gånger för stöld, hans porträtt finns i flera upplagor, från ung till gammal, i arkiven.  Han är den enda släkting jag har en så tidig bild av, han är dessutom skrämmande lik min far, faktiskt.

Personer som bara försvunnit finns det också gott om, långt in på1900-talet. Då går man gärna till Polisunderrättelser (PU) och letar. Chansen är relativt stor att man finner den försvunne där, lösdriveri var straffbart, personer som varnats eller dömts för lösdriveri, det vill säga gått på luffen, kan återfinnas i PU. Många gånger har de också begått brott. Det kan gå att kartlägga en sådan person över många decennier, när han i kyrkoarkivalierna står som obefintlig.

Många av oss släktforskare hjälper också andra att hitta försvunna anor. Då kanske vi ska ta ett djupt andetag och tänka efter. Vill den som frågar veta att farfars mor var prostituerad och att det var skälet till att han blev barnhusbarn? Hur kan vi berätta att en anan var mentalsjuk i många år eller aatt han eller hon behandlades för syfilis? Hur ska vi meddela de fakta vi fått fram på ett seriöst sätt? Ska vi välja att dölja något eller ska vi berätta ”allt”? Ska vi lägga ut de olyckligas livshistoria på nätet?

Själv har jag ofta gjort så att jag berättat en del om förhållandena förr. Till exempel kan man ta fram uppgifter från historisk forskning som visar, att en landsortsflicka som kom till Stockholm inte hade någon reell möjlighet att ens få mat och bostad på de löner som betalades. Det drev många in i andra försörjningssätt. Dessutom ledde dubbelmoralen till att ett beteende som idag anses helt normalt, att träffa killar, var stigmatiserande och en orsak till förlust av ett normalt socialt liv. Hur gör ni? Min erfarenhet är, att de flesta vill veta och att det finns en stor förståelse för anornas livsval. Dessutom kan kunskap om de verkliga förhållandena bidra till att ge förklaringar till ”familjemysterier”.

En nyligen utkommen bok som just tar upp etiken runt historisk personforskning är Anna Götlinds och Helena Kåks bok ”Mikrohistoria”,nya upplagan. Den boken är även läsvärd av många andra skäl och kan rekommenderas för släktforskare som vill göra mer med sin forskning. 

Bild från Riksarkivets databas Frigivna straffångar. 

Förra måndagen var det Eva Rydbergs tur att vara huvudperson i VEM TROR DU ATT DU ÄR? Av de många olika delar som tillsammans utgjorde programmet, var det kanske en som stod fram mer än de övriga; Jakten på farmor och farfar. Evas far föddes 1904 i Malmö, och i stället för namnen på hans föräldrar i födelseboken stod det förargliga ordet: OKÄND. Det jag fick anledning att lyfta fram var den märkliga företeelsen att, trots att moderns namn var "okänt", man mycket väl visste exakt NÄR hon var född, i det här fallet den 9 augusti 1877. Jag visade Eva hur man i Sveriges dödbok kan söka just på moderns födelsedatum och därmed få fram en lista på tänkbara personer. 

b2ap3_thumbnail_Eva-Rydberg-2.JPG

Jag råkade säga, att man tack vare denna sökmöjlighet i många fall kan lura ut vem som är mor till det till synes föräldralösa barnet. Detta är givetvis en sanning med modifikation, men ändå en reell möjlighet. Vad man har att göra om man skulle hamna i Evas situation är att ur Sveriges dödbok plocka fram samtliga kvinnor som är födda det angivna datumet, oftast mellan 100 och 150 personer, och sedan systematiskt plocka bort otänkbara eller osannolika kandidater. Vilka är då dessa?

Kvinnor som bor alltför långt bort från barnets födelseort. Detta är dock en farlig gallring, eftersom åtminstone de kvinnor som hade ekonomiska möjligheter gärna sökte sig ett bra stycke bort för att föda sitt oönskade barn.

Kvinnor som fött andra barn orimligt tätt före eller efter just detta.

Gifta kvinnor, åtminstone relativt nygifta sådana, som kanske inte kan förmodas ha hoppat över skaklarna så snart.

Fattiga kvinnor, pigor, inhysta, fattighjon o.s.v. som knappast har råd eller incitament till att bege sig hemifrån. Även detta kan vara en farlig metod, eftersom barnafadern i en del fall, och för att undvika skandal, kanske har bistått med de nödvändiga medlen.

Möjligheten och rättigheten att vara anonym i födelseboken kvarstod ända fram till 1917, vilket gör att en hel del kvinnor som fött barn i hemlighet mot slutet av 1800-talet och fram till och med 1900, redan kan vara avlidna när Sveriges dödbok tar vid 1901. Eller utvandrade ...  Om det senare skulle vara fallet kan EMIBAS inträda som ersättningskälla. Och skulle, Gud give, projektet Namn åt de döda så småningom ge oss ytterligare 40 år av svenska dödsfall (1860-1900), skulle detta innebära nya möjligheter för just denna forskningsväg. 

Kanske är den metod jag här beskriver bara ett halmstrå i jakten på den okända modern, men vad skall man annars gripa efter ...

b2ap3_thumbnail_Eva-Rydberg-3.JPG

Ps:  I kväll är det trubaduren Mikael Wiehe som får hjälp med sina förfäder - missa inte detta spännande avsnitt.

Hur stort är ett mantal? Vad är byanamn och vad är gårdsnamn?

Att släktforska är bland det roligaste som finns. Och extra roligt är det att ha kontakt med andra släktforskare. Ibland kommer det mail från någon släktforskande amerikan, som hittat något av mina släktträd på nätet, eller sett ett namn i något av mina blogginlägg. Några av dem som hört av sig är jag släkt med, på långt håll.

I förrgår fick jag mail från en amerikan som undrade om vi är släkt. Nej, det kom vi snabbt fram till att vi inte är, för hans ana var betydligt yngre än min med samma namn och från samma by. Men han hade också frågor om de svenska förhållandena, bland annat om gården som hans mormors mor (tror jag, det är hans "great grandmother") kommer från. Hon utvandrade från Sverige 1909 och kom från byn Bindareboda i Älmeboda socken.

I husförhörslängderna har han sett att det finns flera familjer på det som han uppfattat som en enda gård. Men i verkligheten bestod byn av periodvis två och fyra gårdar, på halva eller fjärdedels mantal vardera.

Så nu har jag försökt att förklara på engelska vad mantal innebär, och att det inte är en enda gård i byn utan flera, att gårdar kunde delas och slås ihop med mera.

Detta är en av granngårdarna i närheten av där jag bor, en ganska stor gård i trakten. På 1870-talet var den på 1/2 mantal. I dag är det en prisbelönt svingård.

Mantal innebar från början att en gård på ett mantal skulle försörja en familj med drängar och pigor. Med förbättringar, nyodling och arv har gårdarna delats och i senare tid har även en gård på exempelvis 1/8 mantal kunnat försörja en familj. Mantalsstorleken är inte en ytenhet utan ett mått på avkastningen.

På Wiki-Rötter kan man läsa mer om mantal. Georg Palmgren förklarar också bra om vad mantal innebär.

Jag hoppas att jag lyckades göra mig förstådd. Vi får se om han har fler frågor.

Han undrade också om alla i Bindareboda i husförhörslängden hörde till samma gård, alltså ägarfamilj och anställda familjer. Efter att ha gjort några nedslag i husförhörslängderna kunde jag förklara hur det ligger till, att byn varit uppdelad på flera gårdar, och även haft torp. Jag förklarade också att det inte framgår om hans anfader ägde gården eller bara brukade den, det vill säga om det var en skattegård, en frälsegård eller en kronogård. Eller kanske en gård ägd av någon annan. En hög andel av gårdarna i Sverige för några hundra år sedan var ju arrendegårdar.

I Lunds domkapitels arkiv förvaras 244 hyllmeter handlingar, som i regel skildrar olycklig kärlek - otrohet och övergivna hustrur, tvegiften och äktenskaplig osämja. Ibland hittar man dock exempel på lycklig kärlek, sådan som korsar gränser och övervinner samhällets motstånd. En sådan kärlekshistoria utspelade sig i Malmö i början av 1710-talet, då adelsmannen Axel Bure fattade tycke för den unga skomakardottern Maria Jacobsdotter. Det hela tog sin början strax efter slaget vid Helsingborg i februari 1710. Axel, som vid tidpunkten var kapten vid Upplands regemente, anhöll i ett brev till skånske generalguvernören, greve Magnus Stenbock, om att få ingå äktenskap med den ofrälse pigan. Han skriver i brevet att Maria

»hwilken i Min swåra och dödelige siukdom af dhe blessurer iag wid Helsingborgiske slaget undfick, alt sedan iag kom ifrån Corps de gwardet, Mig så troget skiött, hanterat, och snart sagt som ett Barn Ammat, att iag ej Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg nogonsin här i werlden kan reruntiera, fast Mindre dhet äktenskapz löffte ändra, som iag uthi Min stora Nöd och lifzfara, hwarifrån hon mig genom Gudz Nåd hulpit och rättat, henne warit föranlåten tillsäia, särdehles som hon under Min långsamma arrest tillijka med dess Moder icke ringa dertill Contribuerat, att iag både ifrån siukdommen blifwit restituerat, och sedan som i arresten uppehållen och försörgder».

Axel hade tidigare varit gift med sin kusin, adelsdamen Brita Yxkull, med vilken han fått sonen Axel (1700-1761). Brita hade bott kvar uppåt landet medan maken tjänstgjorde i Skåne, och under lång tid hade han inte haft någon kännedom om hennes förehavanden. Under 1710-talets första år härjade dessutom pesten i Sverige, så Axel hade ingen anledning att misstro den person som våren 1710 berättade att Brita avlidit. Han trodde därför att det var fritt fram att ingå äktenskap med den unga skomakardottern i Malmö, eller som han själv beskriver det i november 1710: »uti Jesu nampn tencht at försee mitt fattiga huus lycka, ock min K: Sohns wälgång till wår conservation at begifwa mig uti ächta förbund med dygderijka Jungfru Maria Jacobs dotter». Vad ingen visste var att Brita fortfarande levde när Axel lovade Maria äktenskap; hon avled först vid midsommartiden samma år...

b2ap3_thumbnail_DSC01799.JPG

Detalj ur skrivelse från Axel Bure, daterad Malmö 1711 25/7 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Axel och Maria förlovade sig i december 1710, vid en liten ceremoni då de »bejakade hwar andra ächtenskap, dher på Hr. Capitain gaf henne sin hand, ock en ring till ytterligare stadfästelsse». Prosten Hofverberg närvarade dock inte vid förlovningen, trots att Axel hade besökt prostens hus vid två tillfällen och begärt dennes närvaro. Prosten hade hävdat att han var sjuk, men »Önskar i det öfriga dhem begge mycken lycka och wälsignelse», som han skriver till biskopen 1710 30/12. Tre månader senare avslöjade prosten dock den riktiga anledningen till sitt uteblivande vid trolovningen:

»Thett kom mig nogot underligt förre at han, som war een Adelzman och capitein under Uplandz Regemente, wille så förhasta sig till ett Giftermåhl, som syntes icke wara anständigt för honom».

Prosten hade därför avslagit parets begäran, och »wille intet befatta mig med een så beskaffat trolofning». Att äktenskapsplanerna mellan adelsmannen och skomakardottern väckte missnöje även bland Axels kamrater märks i ett brev från den tidigare nämnde fältväbeln Råborg, som i juli 1711 skriver att »Capitein Axel Bure ännu fortfor i sin galna Desegn att giffta sig medh En Liderlig person, som oss giör ont att hörra». Axel gav dock inte upp i första taget - motsträviga präster var ingen match för en karolinsk krigare som överlevt slaget vid Helsingborg. Han skrev därför ett brev till biskopen, där han förklarade att prosten Hofverberg sagt att lysningen kunde godkännas om Axel fick biskopens tillåtelse, »men endast dubierar H:r Probsten för afwittringens skull, som intet ähr at dubiera om», skriver Axel självsäkert, »emedan iag inga barn hafwer allenast en sohn, som intet det ringaste Mödernes arf hafwer, allenast des Sahl. moders Kläder». Han bad nu om att lysningen skulle äga rum så snart som möjligt, eftersom han inte visste när hans regemente skulle bryta upp.

b2ap3_thumbnail_DSC01749.JPG

Pastor Hofverbergs brev till biskopen, daterat Malmö 1711 10/3 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Ytterligare fem månader passerade utan att något hände, och Axel började tröttna. I augusti 1711 skrev han därför ett nytt brev till biskopen, där han påpekade att han »för en lång tjd sedan har sökt at ingå ett ächta förbund med ähreborne och dygdesamma Jung:n Maria Jacobz dotter [...], och der igenom sedermera blifwit uppehållen af HögErewördige H:r Probsten Hofwerberg utj Malmö». Axel krävde nu att biskopen skulle lämna sitt bifall till äktenskapet, »aldenstund iag utj intet olofliget el:r oanständigt äcktenskap mig inwecklat, utan utj det som iag är nögd med, och med Gudz hielp hederliget wara skall». Han ansåg att ett sådant äktenskap skulle vara ett kristet verk, trots att han var adlig och Maria en skomakardotter, och avslutade brevet med ett hot om gudomlig vedergällning:

»Skulle det wara någon som mig wägra wille det löftet, som iag en gång i Jesu Namn har ingåt, så hämne den Gud, och tage dher på sine egne samweten, hwad olycka i längden der på följa kan!». 

Att hota med Gud var tydligen effektivt, eftersom biskopen nu genast lät inkalla Axel och Maria inför konsistorium. Sedan de bedyrat att de inte haft sexuellt umgänge med varandra beslutade konsistorium att Axel måste skaffa fram lagliga bevis på att han avvittrat sonen, och sedan skulle prosten undersöka parets samlevnad närmare. Biskopen hoppades att prosten samtidigt skulle kunna »disponera honom till bättre sinne», men Axel var envis. Han ville gifta sig med Maria, och ingen annan. Han ordnade därför fram ett intyg om avvittringen från sin före detta svärmor Hebbla Planting, och när han därefter fick guvernör Burenschölds tillåtelse till äktenskapet gav både biskopen och prosten upp. Vigseln ägde rum i Malmö den 5 juni 1712, och efter två års kamp kunde de äntligen gifta sig. 

Historien om Axel och Maria sticker verkligen ut bland alla skildringar av olycklig kärlek i Lunds domkapitels arkiv, och är ett vackert exempel på hur kärleken segrade en gång i Malmö för trehundra år sedan. Den där gången då den adlige kaptenen till slut fick sin älskade skomakardotter, som tog hand om honom när han som mest behövde kärlek och omtanke, i en tid av krig och elände.

Jag syftar dels på Släktforskardagarna 2014 och dels på min tid som bloggare. 

Tänk så bra Släktforskardagarna blev! Den helgen glömmer vi inte i första taget! Vi som har arbetat med evenemanget, projektledning, arbetsgrupper och medhjälpare, är jätteglada över allt beröm vi har fått. Många har sagt att det var dom bästa släktforskardagarna någonsin! Det känns verkligen skönt. Men visst har det också kostat på. Ett så här stort arrangemang gör sig inte självt och vi är ju amatörer.

Vi har från första början haft ett enormt stöd från våra samarbetspartners, Arkivcentrum Värmland och Svenska Migrationscentret. Även Medborgarskolan har ställt upp för oss med lokaler för våra möten, marknadsföring och en hel del andra praktiska saker. Karlstad kommun, Region Värmland och Karlstad K CCC ska också ha en eloge för all stöttning. Givetvis även vår huvudsponsor Arkiv Digital.  Hoppas jag inte glömt att nämna någon. För det känns som om hela Värmland har stöttat detta.

Än har vi inte räknat pengarna så att vi vet hur ekonomin ser ut. Jag hoppas det blir lite pengar över så att vi kan göra något för alla våra medhjälpare – det är dom väl värda. Vi ska givetvis göra en ordentlig utvärdering av projektet, men jag tror att vi får ta några dagars ledighet först.

Lördagens invigning blev en fin upplevelse med tal – förstås – varvat med sång av körerna Manhem och Clavinova. Erik Rynefors hade fått till en bra blandning med anknytning till såväl Karlstad som vårt tema. Fast talarna var så engagerade så dom glömde tiden – det blev lite överdrag här och där – men det löste sig.

b2ap3_thumbnail_20140830_113349.jpg

Vår landshövding Kenneth Johansson här på besök i "Släktsök"

En massa bra föredrag avlöste varandra båda dagarna. Även här har vi fått beröm för utbudet. Det var ju många föredrag som lockade även icke frälsta släktforskare. Behöver man bara betala 50 kr för att lyssna på t ex Christopher O`Regan så är det ju väl värt pengarna. Ja, inte bara han, jag skulle kunna nämna många fler. Vi gjorde faktiskt en del dubbleringar av några föredrag eftersom vi hade några lediga lokaler och tider. Jag lyckades tyvärr inte smita ifrån för att gå på ett enda föredrag så nu ser jag fram emot nästa års Släktforskardagar. Då ska jag gå på föredrag!

b2ap3_thumbnail_20140831_121724.jpg

Eva Kaijser, med boken om "Fröken Frimans krig", en av våra föredragshållare

Lördagskvällens bankett med musikuppträdandet glömmer vi inte heller i första taget. Även här hade Erik Rynefors verkligen fått till det så jag tror jag kan lova att alla var nöjda. Ingen av oss glömmer t ex Johan Bodings version av ”Guldet blev till sand”.  Egentligen är det fel att nämna någon melodi för allt var såå bra! Och inte gick vi därifrån hungriga heller – maten var jättegod.

Det var en strid ström av besökare även om det var lite glesare på söndagen, men så brukar det ju vara. Lokalerna på Karlstad CCC var ypperliga för det här evenemanget. Allt på ett ställe, rulltrappor och hissar, så även för den som har svårt att förflytta sig var det inga problem med långa avstånd.

Värmlands Släktforskarförenings egen monter var mycket välbesökt. Vi hade den nya CD:n ”Värmlands Kyrkoboksregister” till försäljning och den gick åt som smör i solsken.

Något annat än Sfd2014 till sist. I går kväll träffade vi, mässgeneralen och jag,  en busslast med släktforskare från Helsingfors. Synd att dom inte var här under helgen. Det tyckte dom själva också, när dom insåg vilken stor grej detta var. Vi hade i alla fall en trevlig kväll tillsammans och åt en god middag. En bonus när man släktforskar är att man lär känna en massa nya människor och skapar kontakter även länder emellan. Och jag som har anor i Finland tyckte naturligtvis att det var lite speciellt. Jag har sedan tidigare bra kontakter i Finland, men nu har jag skaffat några fler. Så det blir nog en resa till Finland igen, när jag väl har hämtat mig efter Släktforskardagarna 2014

b2ap3_thumbnail_20140903_201539.jpg

Från middagen med finska släktforskare på besök i Karlstad, f d mässgeneralen i mitten!

Med detta avslutar jag mitt bloggande. Avsikten var att berätta lite om Karlstad och arrangemanget här inför Släktforskardagarna. Hoppas att mina inlägg gett något. Nu får väl någon annan ta över för att informera om nästa års släktforskardagar, som vi nu får börja att se fram emot. Hoppas vi ses då!

I måndags startade den sjunde säsongen av TV-dokumentären VEM TROR DU ATT DU ÄR? Först ut var Dramaten-skådespelaren Örjan Ramberg, som jag fick nöjet att träffa i samband med inspelningarna vid Årnäs glasbruk utanför Mariestad i Västergötland. Här föddes Örjans farfar, Olof Martin Ramberg 1888-1972, och här hade de Rambergska förfäderna varit glasblåsare och glasbruksarbetare i generationer. Det finns faktiskt ett litet museum på Årnäs numera nedlagda glasbruk, ett museum som dels behandlar glasbrukstiden, men också den forntida historien kring borgen Aranäs. Så här skriver Wikipedia: 

Borgen nämns första gången i Erikskrönikan, troligen författad på 1320-talet, och omnämnandet anknyter till året 1283 då marsken Torgils Knutsson har uppehållit sig här. Nästa omnämnande är i samband med att Torgils Knutsson år 1304 bjöd in kung Birger och dennes upproriska bröder Erik och Valdemar till ett försoningsmöte på "eth fästä" Aranäs. Här lyckades de förhandla fram en förlikning. Det sista omnämnandet i Erikskrönikan är från 1305, då borgen brändes i samband med att Torgils Knutsson fängslades och fördes till Stockholm för avrättning.

Efter marskens död skänktes jorden 1308 av Erik och Valdemar till Gudhems kloster, med villkoret att nunnorna inom ett år skulle flytta till Aranäs, som genom sitt utmärkta läge var bättre än Gudhem. Flyttningen blev dock fördröjd, och sedan kung Magnus 1334 skänkt gården Rackeby till Gudhems kloster, flyttade nunnorna i stället dit och bodde där åtminstone till 1349. Detta år fick de Aranäs igen, nu av kung Magnus, och två år senare omtalas där ett kloster. Gudhemsnunnorna bodde där i ungefär tio år. År 1366 gav kung Albrekt av Mecklenburg gården till hövitsmannen på Axvalls slott, Gerhard Snakenborg. Villkoret för donationen var att Aranäs inte fick befästas utan kungens och rådets samtycke. Det tyder på att Aranäs i mitten av 1300-talet inte fungerade som borg. 1371 lämnades den av kung Magnus som betalning för en skuld till biskop Nils i Skara. Biskopsstolen innehade sedan Aranäs fram till reformationen.

Tyvärr är ju tiden i dessa program begränsad och allt hinner man inte få med. Vi får hoppas att vi får anledning att berätta om den medeltida storheten Torgils Knutsson i något kommande program. 

I en paus mellan tagningarna reflekterade Örjan över att jag inte talade västgötska, som han hade förväntat sig.

-Jag har bara bott här i 40 år, svarade jag.

- Och var bodde du innan dess? fortsatte Örjan.

- I Malmö.

- Det hörs inte heller...

- Nej, jag talar nog någon sorts rikssvenska, eftersom vi flyttade runt så mycket i min barndom. Jag är född i Västerås och sedan bodde vi i Jönköping, Bagarmossen, Sollentuna, Gävle och Malmö innan jag äntligen fastnade i Västergötland. Men vi hade en fast punkt under detta kringflackande liv, och det var vår sommarvilla i Stockholms skärgård.

- Jaha, var i skärgården?

- Djurö.

- Jaså Djurö! Där tillbringade jag och några kompisar ett par somrar i slutet av 70-talet.

- Var någonstans på Djurö?

- Ja, man åkte över Djuröbron och sedan en kilometer, och så var det en gul träkåk upp till höger med utsikt över havet ...

Jag bleknade och sade:

- När man gick in genom porten, var det en grön trappa upp till vänster och en jungfrukammare till höger?

- Ja, verkligen. Hur vet du detta?

- Därför att det handlar om Villa Talludden, det hus min morfars far, Bror Johan Sandgren, byggde åt sig själv och sina efterkommande i början av 1890-talet, och där vår familj sedan dessa hade vårt sommarparadis fram till 1974, då de elaka markägarna lät vräka oss. (Farfar hade gjort misstaget att bygga på ofri grund...)

Hur liten får världen vara?

b2ap3_thumbnail_P1010818.JPG

Min mor, Lena Sandgren/Rosvall 1923-2005, framför vårt förlorade paradis, Vlla Talludden på Djurö.

Festligt, folkligt, fullsatt. Den gamla klyschan kan nog passa bra på släktforskardagarna i Karlstad, där jag nu befinner mig.

b2ap3_thumbnail_Karlstad.JPG
Karlstad har visat sig från sin finaste sida den här helgen.

Tusentals släktforskare har samlats för att gå på föreläsningar, prata släktforskning, köpa nya böcker, få hjälp med att söka sina rötter och informera sig om nyheter. Precis som varje år.

För en stund sedan kom jag hem efter kvällens bankett för föreningsfolk, utställare och andra. Kvällen bjöd på got mat, trevliga bordsgrannar och mycket fin musik.

I fredags inleddes året släktforskardagar med förbundsinformation och årsstämma. På stämman valdes Erland Ringborg till ny ordförande efter Barbro Stålheim som tidigare aviserat sin avgång. Ytterligare två ledamöter valdes in i styrelsen.

Ni kommer snart att kunna läsa mer om stämman, om motioner och beslut här på Rötter. Hela stämman filmades och filmen ska också publiceras på Rötter. (Läs mer här)

I går började själva mässan, med alla utställare på plats, efter en pampig invigning. Massor av föreläsningar konkurrerade om publik, mest drog kanske Peter Sjölunds föreläsning om DNA.

Själv höll jag skrivarkurs för släktforskare på eftermiddagen i går. Åtta hade föränmält sig men när kursen började klockan två hade det kommit tredubbelt många. Riktigt roligt! Jag blev verkligen överraskad av intresset. Flera hade inte uppfattat att det var en kurs med förhandsanmälan utan trodde att det var ett föredrag, så det gäller att informera bättre till nästa år. Det är verkligen glädjande att så många är intresserade av att komma igång med att skriva sin släkthistoria.

Det som kanske är mest imponerande vid en sådan här stor tillställning är att organisationen fungerar så bra. De närmare hundra funktionärerna från Värmlands släktforskarförening har gjort ett fantastiskt jobb, och verkar ha tänkt på allt. All heder åt er!

På väg ut i går frågade jag de som satt i entrén hur dagen varit. Peter Borg, Anna-Lena Salling och Ulla Andersson berättade att allt gått bra, att det var väldigt mycket folk som passerat in, men att allt fungerat bra, till och med bättre än planerat.

Att gå runt på en sådan här stor mässa är en ganska speciell upplevelse, och ganska kaotisk. Alla dessa människor på en begränsad yta. Nu har jag träffat många som jag tidigare bara haft mail- och telefonkontakt med. Så himla trevligt att se ett ansikte "på riktigt". Och här och där bland folk har jag sett personer som jag först tänker att det är någon bekant, men så är det kanske en känd släktforskare eller författare jag sett på bild flera gånger.
 
Ja, roligt är det, men trött i fötterna blir man.

Nu är det bara att ladda för Nyköping nästa år. 

Några bilder från Karlstad:
(Ursäkta dålig bildkvalitet på mobilbilderna).

b2ap3_thumbnail_karlstadsfd.jpg

Kenneth Larsson, Peter Borg, Anna-Lena Salling, Ulla Andersson och många fler från Värmlands släktforskarförening har gjort, och gör, ett fantastiskt jobb på plats i Karlstad. Kenneth Larsson i Mangskog längst upp till vänster är en av Värmlands mest erfarna släktforskare och har skrivit ett 50-tal böcker och håller föredrag om släktforskning på söndageftermiddagen.

b2ap3_thumbnail_bokhandel.jpg

Full fart i Rötterbokhandeln på mässan.

b2ap3_thumbnail_Ringborg.JPG

Sveriges Släktforskarförbunds nye ordförande Erland Ringborg.

b2ap3_thumbnail_Barbro7953.jpg

Barbro Stålheim höll avskedstal för medlemmarna.

b2ap3_thumbnail_votering.JPG

När beslut skulle tas om en av motionerna på årsstämman blev det votering.

b2ap3_thumbnail_family.jpg

Familysearch är en av de många utställarna på mässan.

b2ap3_thumbnail_slaktdata.jpg

Föreningen Släktdata är med på Släktforskardagarna, som brukligt.

b2ap3_thumbnail_boding.jpg

Johan Boding med orkester bjöd på mycket fin musik vid banketten på lördagkvällen. Så här lät det: https://www.youtube.com/watch?v=BVHp2NhSsQU#t=35

Mer att läsa om mässan och fler bilder finns på hd.se och Arkiv Digitals blogg.

Nyligen besökte jag Universitetsbiblioteket i Lund, ett av de större svenska bibliotek som inte bara förvarar böcker, utan även omfattande personarkiv, enskilda arkiv och samlingar samt diverse handlingar såsom antika skrifter, personverser och kungliga kungörelser. Syftet med mitt besök var att studera musikdirektören Bengt Wilhelm Hallbergs samling, som utöver notblad och musikhistoriska anteckningar även innehåller ett antal dagböcker. B. W. Hallberg (1824-1883), som var klockare och organist i Landskrona samt cantor scholæ vid läroverket därstädes (se vidare i SBL), förde från 1843 och till sin död detaljerade dagböcker. I dessa kan man läsa om allt från vistelser i Stockholm, kungabesök och skolsituationen i Landskrona, till utlandsresor, funderingar kring människans existens och ekonomiska bryderier. 

För min del är dagböckerna särskilt intressanta eftersom Hallberg hade ett litet musiksällskap tillsammans med min anfaders bror, rådmannen Gustaf Carlberg (1829-1905) i Landskrona, som skymtar fram emellanåt i de gamla dagböckerna. En annan intressant sak är att de även innehåller fysiska föremål såsom biljetter, inbjudningar och torkade blommor. Sommaren 1848 skulle Hallberg till exempel lämna hemtrakterna i Skåne, och fick då en blomma från sin fästmö Beata, som han lade i dagboken och skriver: »Jag går ner i min lilla trädgård och bryter den enda blomma der står o skickar den till B. Sist är kyrkogården o de minas grafwar målet för min gång. Syrenen på Chatrinas graf är så frisk o grön - en qvist af den brytes o förwaras bredwid den blomma B. gaf mig». Den lilla blomman vilar fortfarande tryggt mellan dagbokens blad, och historiens vingslag känns oerhört mäktiga när man sitter där i läsesalen med den 166 år gamla blomman framför sig. 

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-13.00.54.jpg

Dagböcker är ett väldigt intressant källmaterial för oss släktforskare, även om det kan vara svårt att få en god överblick. Det gäller att vara nyfiken och leta överallt, för man kan verkligen hitta dem överallt - på statliga arkiv och bibliotek, i hembygdsarkiv och gårdsarkiv, i privata hem och på gamla adelsgods. Många intressanta dagböcker har även publicerats genom åren, till stor nytta för forskningen eftersom de kan ge ovärderliga uppgifter om vardagsliv och händelser förr i tiden. De gamla dagböckerna kan även fungera som substitut för kyrkböcker som förkommit eller brunnit upp, och är därför av största intresse för den som släktforskar.

En dagbok som är särskilt intressant om man forskar i Ystad är rådmannen Mårten Jönssons almanacka 1679-1703, som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm. Den beskrivs och publicerades i urval av Sven Carlquist i artikeln »Rådman Mårten Jönsson och hans almanacksanteckningar åren 1679-1703», som ingår i boken Från åtta århundraden : Ystads fornminnesförening 1907-1957 (Skrifter utgivna av Ystads fornminnesförening. VII. Ystad, 1957). Almanackan täcker åren 1679-1685 samt 1687-1703, och innehåller uppgifter om händelser i Ystad och trakten däromkring som rådmannen tyckte borde ihågkommas. År 1679 omnämner han till exempel att han var »fadder till Jörgen Aalborgs lilla dotter Karne och gav till fadderpengar 2 Rd. 1680 i januari blev detta barn hädankallat genom den timeliga döden», och »Stod Hr Lauridz Bertelss Aqualo: i Rörum bröllop här i staden med Anne Peders datter Koefoedh; Gud give dem mycken lycka och salighet; 2 Rd in Cronen».

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-14.12.33.jpg

Den nionde delen av Bengt Wilhelm Hallbergs dagbok, som täcker perioden 1855 4/1 - 1859 14/4; ur Lunds universitetsbiblioteks samlingar (foto: M. Gunshaga)

En annan intressant dagbok från samma tid fördes av Lorens de Rees i Karlskrona. Den publicerades i sin helhet av Paul Wilstadius under namnet »En Karlskronaborgares dagbok : Lorens de Rees' dagbok 1692-1735» (i Årsbok / Föreningen Gamla Carlscrona, 1966), och är av största intresse om man forskar i Karlskrona och trakten däromkring. Vid den stora branden 1790 förstördes nämligen stora delar av Karlskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv - bland annat börjar födelseböckerna så sent som 1769. Lorens de Rees' detaljerade dagböcker fungerar dock delvis som substitut för de brända kyrkböckerna, och även händelser utanför staden har tilldragit sig hans intresse. Några exempel ur dagboken: augusti 1697; »D 15 Dito war iag med min Kiäresta utj Runneby till brölop hoos Nils Hansson skräddare som fijck Elin N: Höök - der giorde wij oss lustige» (vigselbok saknas för Ronneby under denna tid); 1699 »D 1 Novemb:r som war Alle Helgone dag hade min Syster Wendilia brölop medh Anders Johanson utj Pärstorp, hemma hoos min moder - Gudh gifv:e dem mycken lycka Wälsignelse för Jesu nampn skull Amen», och 1701 »D 2 9ber war iag i bröllop hoos Nils Hansson som fick Susanna Nils, Matthis Maes Styfdotter in Runneby Gud gif:e mycken lycka och wälsignelse». 

Inte bara kyrkliga händelser nedtecknades av de Rees, utan även övriga tilldragelser av intresse för eftervärlden. I november 1703 omnämns till exempel att »Emellan D 12 et 13 dito slog Jöns Kånkz doter i Häll en Constapels hustru och kastade hänne i en brundh», och tydligen fick kvinnan en hård dom: 1704 antecknas det att »D 2 Ap: Blef en hustru bränd här för det hon slagit en annan i Häll i sitt egit Huus och kastat henne sädan i en brundh om natten». Ack, vilka människoöden... Som synes kan alltså dagböckerna inte bara lära oss släktforskare mer om svunna tiders vardagsliv och händelser, utan de kan även fungera som substitut för brunna och förkomna kyrkböcker - en anledning så god som någon för släktforskaren att gå på dagboksjakt!

Vädret har inte varit nådigt de senaste veckorna och vi har varit hårt drabbade i Värmland. Det ska dock inte ställa till några problem för er som ska hit på Släktforskardagarna. De stora vägarna är öppna, även om man fortfarande igår fick lov att åka igenom Kristinehamn från det ena hållet på E18, men detta är säkert också klart till helgen. Tågtrafiken går med något reducerad hastighet mellan Karlstad och Kristinehamn, men det har säkert också ordnat sig.

Det ser ut att bli fint väder till helgen. Det är redan nu betydligt varmare igen och solen skiner. Då blir ju allt mycket enklare och trevligare.

Jag tog en promenad hem till min mamma igår på eftermiddagen – jag tycker ju om att gå – och då är det ju en fördel om det håller uppe. På vägen till henne passerar jag såväl Östra som Västra kyrkogården och ibland går igenom någon av dem. Jag tycker det är spännande att gå på kyrkogårdar och läsa på gravstenarna. Ibland ser man något känt namn, man ser imponerande stenar, vilket nästan kan kännas lite makabert. Här är vi minsann inte lika. Det finns ju gravar som inte ens har en sten.

I går upptäckte jag Gunnar Turessons grav. Han var poet och trubadur men kanske framför allt tonsättare. Han har bl a tonsatt många av sin svåger Dan Anderssons dikter. Dan var nämligen gift med Gunnar Turessons syster Olga.

b2ap3_thumbnail_20140822_133557.jpg

Gunnar Turessons grav

Det drar ihop sig till Sfd2014 nu och vi har en livlig mailkorrespondens för att klara ut eventuellt kvarstående frågor. På fredag kommer vi att ta emot många av utställarna och lokalerna på K CCC ställs i ordning för det stora evenemanget. I dag, torsdag, är det pressträff och vi hoppas att press, radio och TV ställer upp i stor skala. Den som åker buss i Karlstad matas nu med information om Släktforskardagarna och evenemanget syns lite varstans. Vid infarterna till Karlstad syns vi också på de stora reklamskyltarna. Ingen kan missa vad som ska hända på K CCC till helgen!

Vi försöker också på alla sätt att locka även de icke redan frälsta släktforskarna. Många av våra föredrag kan ju många andra också vara intresserade av. Vi möts av kommentaren att man tycker det är billigt. Betala 50 kr i inträde och du har tillträde till såväl mässan som hela föreläsarprogrammet! Ja, det är billigt, men vi hoppas ju på detta sätt att locka fler att komma. Det kan det ju vara värt för att få lyssna på ett föredrag.

I går hade jag TV:n på för att titta på nyheter, men telefonen ringde förstås. Efter en stund, när nyheterna var slut, hörde jag, trots telefonsamtalet, en röst, som jag kände igen – Christopher O´Regans! Tyvärr hann jag inte se inslaget men får väl kika på SVT Play. Tänk vilken tur att det finns. Cristopher kommer ju dessutom till Karlstad till helgen och håller föredrag på Släktforskardagarna både lördag och söndag.

I måndags missade jag även ”Vem tror du att du är”, som ju startade en ny säsong. Det är ett program, som jag tror gör en hel del för intresset för släktforskning. Bara man inte tror att det går lika lätt i verkligheten. Att böckerna bara ligger där uppslagna på precis rätt sida! Men det är väl lite av tjusningen- man letar och letar och letar och så vips hittar man något och blir jättelycklig! Men den som har ett problem kan ju passa på under helgen och besöka ”Släktsök” om det är något man har fastnat på.

 b2ap3_thumbnail_20140815_161639_20140827-181548_1.jpg

 Värmlands museum till höger och Sandgrund Lerinmuseet till vänster, båda två väl värda ett besök.

Hinner man med något mera än att besöka Släktforskardagarna. Ja, kanske om man stannar två dagar. Då kan det vara värt att besöka Värmlands Museum, Brigadmuseet och Sandgrund Lars Lerin-museet.

 Vi i Värmlands Släktforskarförening ser verkligen fram emot den här helgen! Hoppas vi ses!

Att alla är lika inför lagen och ska behandlas på samma sätt om vi begår ett brott är en grundläggande princip. Emellanåt träffar man på rättsfall där någon kommer undan ett relativt grovt brott utan att bestraffas medan andra straffas hårt för rätt oskyldiga förseelser. Hur kom det sig?

I Lund i Nyköpings Sankt Nicolai bodde vid 1600-talets slut frälsebonden Erik Nilsson. 1681 bötfälldes han för att ha sänt sin piga på vargskall. Vargjakt var förstås en manlig aktivitet och att skicka pigan var olämpligt. Året därpå högg Erik ner 10 timmerstockar på  Hjärmesta skogsägor. Han hade fått lov till detta av sin måg Per Persson, som var skattebonde i Hjärmesta. Trots att han fått lov att hugga timmerstockarna fälldes han av häradsrätten. Undrar just hur diskussionerna gick när nämndens ledamöter diskuterade, för Per Persson var inte bara Erik Nilssons svärson utan även nämndeman vid Jönåkers häradsrätt. Samma år betade Eriks boskap på en äng som tillhörde Tistad, varför Erik fick böta 40 daler. 1690- 91 rannsakades Erik Nilsson under flera ting för att ha stulit en galt. 1696 åtalades han för att ha spritt rykten om tullskrivaren i Nyköping Magnus Thelning som Erik påstod var en horkarl och far till Eriks styvson, medan befallningsmannen Petter Pettersson på Tistad enligt Erik var ett riktigt rötägg. Ett gift men väldigt pilskt rötägg som horade runt med Eriks hustru Sigrid, försummade sitt arbete och som dessutom varit drucken i tjänsten! Den 3 januari 1695 skulle Erik begrava sin son. Dagen var alltså dyster redan innan Erik råkade på Sigrid och Petter "i full gärning". Petter stannade över natten - sannolikt serverades gravöl efter begravningen och det var då han blev drucken - varefter Petter tillbringade natten med gårdens pigor och dagen därpå åter förlustade sig med Sigrid. Just som paret var mitt uppe i den förbjudna kärleksakten överraskades de ånyo av Erik, varpå Sigrid hotade att bränna ner gården om Erik gnällde om hennes utomäktenskapliga förehavanden. Erik dömdes för ryktesspridning till böter på totalt 100 daler silvermynt eller 14 dagars fängelse på vatten och bröd. Några månader senare rök Erik och Petter Pettersson ihop på landsvägen. Eftersom Lund var frälse under Tistad var Petter Eriks förman, och som straff för slagsmålet dömdes Erik att böta 40 daler silvermynt.

b2ap3_thumbnail_Trstubbe-vid-bussterminalen.jpg

Erik Nilsson var en otursförföljd slarver vars stora olycka var hustruns långvariga affär med hans förman. När ord stod mot ord vägde befallningsmannens ord tyngre än frälsebondens. Eriks dotter Ingrid Eriksdotter var först gift med Per Persson i Hjärmesta, Tuna socken. Efter dennes död 1691 gifte hon om sig med kornetten Jonas Svensson Stare, som hamnade i ett juridiskt dilemma 1714. Då brann två trösklador ner och Jonas begärde ersättning från häradsrätten för vådelden. Olika rykten cirkulerade i trakten, och efter ett år dömdes en dräng på gården för att ha startat elden. Av Svea hovrätt dömdes drängen att ersätta skadorna, men hans far var död, modern var tiggerska och själv ägde han bara de kläder han hade på sig så någon ersättning blev det aldrig.

Jonas Svensson Stares far, Sven Stare i Åby, Bergshammars socken, var också kornett. Sven Stare visade upprepade gånger total likgiltighet inför lagen. Bland de aktiviter Sven Stare ägnade sig åt när han inte utmärkte sig i fält, var

       * att skjuta på grannarna när de förde liv vid sitt vårliga bad (1681)

       * riva ner en bro på grannarnas ägor (1681)

       * stjäla två kor och en oxe från Catharina Canterstierna (1691)

       * tubba en piga att lämna sin lagstadda tjänst (1690)

       * begå enfalt hor (1694)

       * flytta en gränssten mellan Åby och Ista ägor (1694)

       * hugga ner en apel på Broby ägor (1695).

Trots att Sven Stare erkände både att han skjutit på grannarna och hade ett utomäktenskapligt barn med en kona i Botkyrka, frikändes han i samtliga fall. Inte undra på att han ansåg sig stå över lagen!

Häradsrätten ville alltid ha intyg från en fältskär när någon blivit misshandlad eller råkat ut för en olycka orsakad av andra. En kvinna i Lunda socken hamnade i kläm på grund av denna regel. Grannarna vittnade om att hon varit både blåslagen och haft frakturer efter att ha blivit överfallen, men häradsrätten ville inte befatta sig med ärendet. Det tog över ett år för henne att tillfriskna och häradsrätten uppmanade gång på gång fältskären Petter Wessenberg att bege sig till kvinnan och intyga vilka skador hon hade. Petter Wessenberg, som var gift med Sven Stares änka, Kristina Hierpe, besökte aldrig den skadade kvinnan. Utan intyget togs misshandeln aldrig upp och den utpekade gärningsmannen gick fri. Vad han hette? Jag kan ge ett par ledtrådar: han hade initialerna PW och var fältskär...

Det har varit en konstig sommar, kall och regnig juni, stekhet juli och en ännu kallare och regnigare augusti. Det har funnits gott om tid att läsa böcker och att reflektera över släktforskningen.

Det finns många olika sätt att släktforska och många olika intressen inom släktforskningen. I sommar har jag kopplat av från kyrkböckerna och ägnat mig åt mitt stora intresse. Jag är inte så väldigt intresserad av bara anor i långa banor, däremot är jag helt insnöad på livet under svunna tider. Hur levde de, hur tänkte de? Hur såg omgivningen ut och vilka idéer om livet och världen rådde under olika epoker.

Nu är det inte alltid så lätt att få veta mera just om sin egen släkt, speciellt om man är begåvad med en ganska trist släkt, dvs de var idoga småbönder och torpare som inte gjorde så stort väsen av sig. Jag tillhör den äldre generationen forskare som träffat släktingar födda på 1800-talet och som haft förmånen att få se lite av vad livet på en gård innebar. Men våra unga kollegor har inte fått den kunskapen. Men man kan läsa om betingelserna rent allmänt – eller man kan prova på själv.

Jag var på spinnträff för ett tag sedan, 40 kvinnor träffades i en gammal hembygdsgård i Östergötland och spann i tre dagar. Det har blivit inne att bereda ull från får till tröja igen, att återuppliva den gamla kunskapen och känslan för hantverket. Det ledde till funderingar över de karga notiserna i husförhören. Tänk vilket jobb att bara få kläder på kroppen! Fåren ska födas upp, vallas och skötas. De ska klippas, ullen ska tvättas, kardas, spinnas, tvinnas. Sedan ska den vävas eller stickas och till slut kanske ett plagg ska sys. Ännu jobbigare var det med linet. Jag fick ihop ett litet, litet nystan med entrådigt garn på tre dagar. Mina förmödrar skulle fixa allt detta vid sidan av att sköta kor och höns, tvätta i den stora bykgrytan vid ån, slakta, ta reda på slakten, konservera och salta, laga maten och sedan hålla rent utan några som helst bekväma hjälpmedel. Männen skulle på samma sätt sköta alla förekommande sysslor i jordbruket, tillverka sina verktyg och kanske också arbeta för att få in lie kontanter. Det ser vi inte i kyrkböckerna och inte heller i DNA-testerna. Däremot ser vi då det stora antal barn som föddes (och alltför ofta dog) under tiden som allt arbetet pågick, inga mödraledigheter eller pappamånader där inte. 

Det är en brist på bra och välskriven litteratur om livsbetingelserna på svenska. Visst finns det folklivsforskning och liknande ämnen men vi har få som skriver om vardagen och de sociala förhållandena som de engelska historikerna. Det har länge varit lite tabu att publicera ”populärt” för svenska historiker. Däremot kommer en uppsjö av böcker från England, jag skulle önska att vi fick fler goda berättare inom svensk facklitteratur också. Visserligen handlar böckerna ofta, men inte alltid, om överklassen. Det är där vi kan hitta bra källor i form av släktarkiv och brev till exempel. Jag har ägnat ed stor del av sommaren till att läsa mina 20 kg böcker om just socialhistoria.

Vill man läsa om en svensk överklassfamilj så finns en avhandling från Finland om familjen von Fersen. De slapp det dagliga slitet för mat och kläder och hade en uppsjö av tjänstefolk, men det var jobbigt värre att hålla sig på topp. Trots årsinkomster som närmast motsvarar Bill Gates idag, jämfört med vanligt folk, så var de ständigt i skuld, att konsumera och att se till att visa upp sin lyx var en nödvändighet på den tiden. Samma bild möter oss i många engelska böcker om överklassen.

Visst är det intressant med DNA, men jag saknar den andra sidan av släkt- och personforskningen som kommit lite i skuggan. Livet de levde, oavsett var de stod på rangskalan. Världsbilden de hade och hur den påverkade deras liv och deras val i olika situationer.

Litteraturtips:

Johanna Ilmakunnas: Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersen på 1700-talet

Hannah Greig: The Beau Monde (om engelsk statusjakt på 1700-talet)

Jessica Parland-von Essen: Affärer, allianser, anseende. Konsten att tillhöra eliten i Helsingfors 1740-1820.

Nu är den här, SVERIGES DÖDBOK version 6, det ultimata verktyget och hjälpmedlet för alla släktforskare i detta land, såväl som för svenskättlingar i USA och annorstädes. Miljontals människor har genom åren haft en oerhörd nytta av Sveriges dödbok, inte bara släktforskare utan också myndigheter, arkiv, bibliotek, advokatkontor, banker, tidningsredaktioner, kyrkogårdsförvaltningar och många andra.

De två första versionerna av Sveriges dödbok skapades av Carl Szabad, som sedan dess har varit med på tåget hela vägen. Utan hans flinka fingrar och flitiga "tvättande" av databaserna, hade inte heller den nu föreliggande versionen sett dagens ljus. Så tack, Carl, både för den ursprungliga idén och för 15 års oförtröttligt arbete med de nya versionerna!

En annan omistlig person i detta sammanhang har varit Anna-Lena Hultman från Hössna vid Ulricehamn, som i över 10 år har varit förbundets handgångna assistent och projektledare. Utan hennes smått otroliga organisationsförmåga, extrema noggrannhet och aldrig sviktande entusiasm hade vi fått leva utan de senaste fyra versionerna av Sveriges dödbok, de där bidragen från det vildvuxna projektet NAMN ÅT DE DÖDA successivt presenterades. Allt sedan detta projekt drogs igång, jag tror att det var 2004, har Anna-Lena varit "värdinna" för detsamma, skapat och skött "adoptionsfunktionen", strukturerat excerperingen, skött kontakterna med alla dem som medverkat, föreningar och arkiv så väl som privatpersoner, rättat och snyggat till det inkomna materialet, bistått med råd och dåd samt letat rätt på alternativa källor i de fall där sekretessregler eller motsträviga arkiv satt käppar i hjulet.

I kanske 30 år har jag känt Anna-Lena, till att börja med bara som någon man stötte på vid släktforskardagar och liknande evenmang, men så småningom också i sammanhang som på olika sätt handlade om Emigration, enkannerligen den till USA, ett gemensamt intresse. Redan tidigt upptäckte jag hennes fenomenala kapacitet och totala oräddhet när det gällde att närma sig datorer och databaser. När jag själv skyggade för alla funktionsknappar som man måste kunna, för att inte tala om den förfärliga tiden med MS-dos-kodning, kastade hon sig med dödsförakt in i detta och blev oslagbar när det gällde att "rädda" och "migrera" annars förlorade databaser. Utan Anna-Lenas brandkårsutryckningar hade till exempel mycket av det material som genom åren sammanbragts av det nu insomnade Emigrantinstitutet i Växjö gått förlorat.

Redan för ett 20-tal år sedan, och efter att ha iaktagit hennes förmåga vid datorerna, skojade jag med Anna-Lena om att "när jag blir förbundsordförande, anställer jag dig". Och så blev det! Förutom arbetet med Sveriges dödbok fick Anna-Lena ta sig an många andra projekt och verksamheter i förbundets regi, t.ex. den utmärkta EMIBAS-skivan (som vi så hett önskar kunde få sig en ny uppdaterad version på CD), GRAVSTENSINVENTERINGEN, PORTRÄTTFYND, EMIGRANTFORUM och mycket annat. Även det stundtals rätt spretiga ANBYTARFORUM hade hon under flera år ansvar för, liksom sekreterarsysslan vid Riksstämman. Dessutom har hon varit en flitig föreläsare, kursledare och inspiratör, stått i förbundets monter vid snart sagt alla släktforskardagar och mycket, mycket annat!

En klippa!

Nu har denna klippa gått i pension och ägnar idag mycket av sin tid åt den egna forskarstugan, KONKORDIAHUSET, i Hössna, men även åt sitt stora intresse; EMIGRANTFORSKNING. Redan från starten var hon aktiv i SWEDGENTOUR, förbundets satsning på svenskättade släktforskare i USA, som hon sedermera tagit över på privat basis tillsammans med fyra andra entusiaster. Synnerligen aktiv är hon också i Ulricehamnsbygdens släktforskarförening och i snart sagt alla andra sammanhang som berör släkt- och emigrantforskning, bygdehistoria och böcker!

Tack, Anna-Lena, för dina fantastiska insatser och för ditt goda humör och stora generositet!

På torsdag åker vi till Karlstad och släktforskardagarna. Vi är tre medlemmar från Tjust Släktforskarförening som tar bilen dit tillsammans.

b2ap3_thumbnail_lamm.JPG

I väntan på att åka klappar jag fåren och förbereder den skrivarkurs jag ska hålla på lördag.

Även om vi bor på landet har vi inga egna får. Grannen arrenderar ut bete alldeles intill vår tomt och fårägaren finns någon annanstans. Det är fint med fåren här på somrarna. Jag tror att det är gutefår.

Får är trevliga djur. Efter hand har de blivit mer vana vid oss och nu är de inte så rädda längre. Får har människor haft i tusentals år och jag tror att de flesta av våra förfäder hade får omkring sig hemma på tunet. Det ser man i många bouppteckningar. För ett par år sedan skrev jag en bok om får, fårskötsel, fårhistoria och mat.

I Karlstad ska jag mesta tiden vara i släktforskarförbundets bokhandelsstånd och bland annat sälja årsboken. Det ska bli riktigt roligt. Det är kul att vara med på mässa och träffa mycket folk, men man kan bli ganska slut efter några dagar. På 90-talet var jag med och jobbade på bokmässan i Göteborg, då var jag anställd på kommunbiblioteket. En strid ström av folk hela dagarna och fötterna värkte på kvällen. Men roligt var det. Nu ser jag fram emot att träffa en massa andra släktforskare, bland annat ni som ska vara med på skrivarkursen för släktforskare.

Det blir ett lite annorlunda kursupplägg än jag är van vid. Här i Västervik har jag på senare år hållit fyra skrivarkurser för medlemmarna. Det är kurser med fyra träffar per kurs. Nu blir det en träff och resten på distans. Det innebär att deltagarna skickar sina texter till mig och får respons via mail. Rena distanskurser har jag också ibland, och det fungerar bra. Det blir mer som individuell textcoachning.

Själv har jag läst en hel del distanskurser på universitet, bland annat Släktforskning A och Släktforskning B på Mittuniversitetet. Det var så allting började för mig.

Den vanligaste frågan från den som är nybörjare inom DNA-släktforskning är "Vilket DNA-test ska jag välja?" Och det enkla svaret är: "Det beror på…"

Det beror på vilket syfte du har med att göra ett DNA-test i din släktforskning. För att försöka hjälpa till i valet av DNA-test presenterar jag här nedan ett "test av tester".

Det finns flera företag som gör DNA-tester för släktforskare, men för enkelhetens skull fokuserar jag här bara på Family Tree DNA i Houston, Texas. Detta dels för att det är absolut vanligast bland svenska släktforskare att testa sig hos dem och dels för att de har det bredaste utbudet av DNA-tester för släktforskning.

Det finns tre typer av DNA-test. Dessa testar olika delar av ditt DNA:

Testet Family Finder ( s.k. "autosomalt" DNA)
Med detta kan du hitta nu levande släktingar (upp till 5-10-männingar) via alla grenar i ditt anträd. Andra testade personer, som DNA visar att du är släkt med, visas i en lista tillsammans med kontaktuppgifter (normalt brukar man få träff på 100-500 släktingar).

Testet Y-DNA
Här hittar du andra testade personer som är släkt med din raka fädernelinje via sin raka fädernelinje. Du får även reda på hur din rakt uppstigande fädernelinje migrerat från Afrika för 100 000 år sedan till där du finns idag. Endast män kan testa Y-DNA då kvinnor saknar den s.k. Y-kromosomen.

Testet mtDNA
Här hittar du andra testade personer som är släkt med din raka mödernelinje via sin raka mödernelinje. Du får även reda på hur din rakt uppstigande kvinnolinje migrerat från Afrika för 100 000 år sedan till där du finns idag. Både kvinnor och män bär på mtDNA och kan alltså testa detta.

Vart och ett av testerna har sina förtjänster, beroende på ditt syfte. Jag har här betygsatt testernas användbarhet från 1 till 5, där 5 är bäst.

Syfte	Family Finder	YDNA	mtDNA	Kommentar
Kontrollera ett släktskap som hittats i skriftliga källor i äldre tid				Nyckeln är att hitta raka mans- eller kvinnolinjer från det släktskap som ska undersökas.
Undersöka om två nutida personer är syskon/halvsyskon				YDNA om båda är män och mtDNA om båda är kvinnor
Hitta okänd fader inom 2-3 generationer		Se nedan	Se nedan	Bäst är om man har en misstänkt, vars släktingar man kan testa. Men man kan ha tur även utan en misstänkt.
Hitta okänd fader längre än 2-3 generationer tillbaka Om barnet till den okände fadern var en pojke som har manliga ättlingar				Bäst är om man har en misstänkt, vars släktingar man kan testa. Men man kan ha tur även utan en misstänkt.
Hitta okänd fader längre än 2-3 generationer tillbaka Om barnet till den okände fadern var en pojke som inte har manliga ättlingar				Bäst är om man har en misstänkt, vars släktingar man kan testa. Men man kan ha tur även utan en misstänkt.
Hitta okänd fader längre än 2-3 generationer tillbaka Om barnet till den okände fadern var en flicka				Bäst är om man har en misstänkt, vars släktingar man kan testa. Men man kan ha tur även utan en misstänkt.
Hitta nu levande släktingar, 3-15-männingar
Kartlägga släktgrenar i tiden före skriftliga källor				Nyckeln är att hitta raka mans- eller kvinnolinjer
Verifiera din pappersforskning				Kräver tester av många personers YDNA och mtDNA för att verifiera flera grenar
Ta reda på sin haplogrupp som kvinna				Välj testnivån fullSequence
Ta reda på sina haplogrupper som man				Välj minst YDNA37 (men helst YDNA67) samt för mtDNA välj testnivån fullSequence
Få ledtrådar till släktens geografiska ursprung				Arvet av DNA är mestadels slumpmässigt, så det reflekterar inte alla delar av släkten
Kartlägga hur släktens raka fäderne- och mödernelinje förflyttat sig från ursprunget i Afrika för hundratusen år sedan till idag
Söka biologiska föräldrar till adopterad pojke
Söka biologiska föräldrar till adopterad flicka
Få fram ett helt släktträd ur ditt DNA				Det går inte att få fram ett färdigt släktträd ur ditt DNA. Krävs alltid pappersforskning i botten.
Få veta hur stor andel Neanderthalgener du har i ditt DNA				Grov uppskattning kan fås. Testet Geno2 från National Geographic ger troligen aningen högre säkerhet.
Ha roligt och få nya släktingar				Du får garanterat nya släktingar och gör nya spännande upptäckter!

En sådan här sammanställning är naturligtvis lite förenklad för att bli överskådlig för den som är nybörjare, men ger förhoppningsvis en bra grund när du ska välja dina första DNA-test.

För att få maximala nytta av dina test, kan du följa följande checklista:

1. Välj ett eller flera tester
2. Beställ på nätet hos Family Tree DNA
3. Topsa dig med det testkit som kommer på posten och skicka sedan tillbaka det
4. Gå med i projektet "Swedish DNA" hos Family Tree DNA, för att få hjälp att tolka ditt resultat och enkelt kunna jämföra dig med andra testade från samma område. (det finns förstås även andra "landsprojekt" om de passar dina rötter bättre)
5. Titta på dina resultat och undersök de matchningar med andra testade som du får
6. Dela med dig av ditt släktträd till dina matchningar för att försöka hitta var släktkopplingarna finns
7. Försök hela tiden lära dig mer om vad dina resultat betyder och vad de säger om din släkt

Här finns mer nyttig information att läsa inför och efter ditt DNA-test:

1. Facebook-gruppen DNA-anor, där alla vi som håller på med DNA-släktforskning träffas och diskuterar
2. Bloggen Anfyndet och bloggen Gröna Stubben har flera bra artiklar om DNA-släktforskning. Och på min egen blogg finns en del tips och råd.

Det finns även andra företag som erbjuder DNA-tester för släktforskare. Här hittar du 23andMe och här hittar du AncestryDNA.

Jag vill vara tydlig med att jag inte har något som helst ekonomiskt samröre med företaget Family Tree DNA. Jag är bara en av de frivilliga administratörerna för projektet Swedish DNA. Och jag tycker DNA-släktforskning är så himla roligt!

I de flesta antavlor hittar man mestadels bönder, vilket är naturligt med tanke på att större delen av Sveriges befolkning levde på landsbygden före industrialiseringen. Källorna som behandlar denna samhällsgrupp är kanske inte särskilt varierande, men om förfäderna däremot försörjde sig genom specifika yrken kan man hitta en hel del intressanta uppgifter. Om man till exempel har militärer i släkten finns mycket att hämta på Krigsarkivet, och en del av detta intressanta källmaterial har jag tidigare givit exempel på när jag bloggade om min förfader Jacob Dahlman som tillfångatogs i samband med slaget vid Poltava 1709. Om en släkting har tjänstgjort inom sparbankerna kan det finnas uppgifter i de otaliga jubileumsskrifter som finns på biblioteken, även om personen ifråga kanske bara förde sparbankens räkenskaper under ett par års tid. En av mina anor (född 1794) som gjorde just det finns till exempel omnämnd i den lilla skriften Engelholms sparbank 1865-1915 : minnesskrift utgifven med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum från 1917, med fotografi och allt.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08.JPG

Barsebäcks kyrka, där min förfader Anders Dahlman tjänstgjorde som klockare 1753-1813 (foto: undertecknad).

En yrkesgrupp som efterlämnat stora mängder källmaterial är kyrkans anställda. För de flesta stift finns redan herdaminnen med biografier över prästerna, men i arkiven finns även många intressanta uppgifter om övriga anställda, såsom klockare, kantorer och organister, ringare, klockaredrängar och skolmästare. Material om dessa hittar man främst i domkapitlens arkiv, men även kyrkorådens och -stämmornas protokoll kan innehålla intressanta uppgifter. Jag har själv ett flertal skånska klockare bland anorna, och har därför hittat många uppgifter i det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv. En av dessa anor är Anders Dahlman (1731-1813), som valdes till klockare i Barsebäcks pastorat 1753. Han tycks ha varit ovanligt skötsam under sina sextio år som klockare, och i en skrivelse till domkapitlet berättar hans kyrkoherde Nicolaus Hofverberg stolt att:

»Nu warande [klockaren] åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare [klockare] i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Det är inte fy skam att härstamma från en så skötsam klockare! En annan yrkesgrupp som man kan hitta uppgifter om är hantverkare och fabrikörer. En av dessa är min förfader Reinhold Flinkenberg (1736-1790), som i många år drev en kardfabrik i Ystad, och om denna fabrik har jag hittat en del uppgifter bland årsberättelserna i Kommerskollegiums arkiv. I 1766 års berättelse får man till exempel veta att »Efter år 1765 ärhållit tillstånd underhåller Bryggaren Flinkenberg en Karde fabrique» där han själv arbetade som mästare tillsammans med fem gossar, samt att tillverkningen detta år utgjordes av 179 dussin ullkardor, 5 dussin bomullskardor och 3 dussin skrubblor. 

Statligt anställda, såsom tulltjänstemän, kronolänsman och skogvaktare, är en annan yrkesgrupp som efterlämnat intressant material i arkiven. Den ovan nämnde fabrikör Flinkenbergs äldste son Peter (1760-1834) slutade till exempel sina dagar som kronohejderidare i Blekinge län, och skrev på gamla dar ett brev till Karl XIV Johan. I brevet bad han om livstids pension av statliga medel, och hoppades att det skulle »såsom merit få komma i nådigt öfwerwägande, att jag i samställta 50 år troget tjenat Eders Kongl: Maij:t och Staten, inom den werkningskrets som warit mig anwisad». Det omfattande brevet finns bevarat bland skrivelserna till Kungliga majestät, och ingressen är lika innehållsrik som bönfallande:

»Stormägtigste AllerNådigste Konung ! Uti djupaste underdånighet wågar en af Eders Kongl: Majt:s ringaste dock trognaste undersåter, nu nalkas Eders Kongl: Maj:ts Thron, med en anhållan, hwars bifall eller afslag afgör hela mitt framtida öde. Jag har [...] innehaft Krono Skogwaktareställning inom Medelstad Härad af Blekninge Län ifrån den 18. Sept: 1782 till den 22. Mars 1814 och ifrån sistnämnde dag Hejderidare befattning uti samma Län intill den 22. nästledne Junii, då jag, dertill föranlåten af min upphunna höga ålder, af 72 år och dermed förenad Sjuklighet och oförmåga, att nitiskt och werksamt som wederborde, uppfylla Sysslan åtföljande skyldigheter, sökte och snart derefter erhöll Eders Kongl: Maijt:s Befallningshafwandes afsked och endtledigande från sagde befattning».

Trots den ödmjuka vädjan avslogs Peters begäran omedelbart, eftersom konungen bland annat påpekade att han borde ansökt om pension direkt efter avskedstagandet. Peter klarade sig nog ganska bra ändå eftersom dödsboet vid hans frånfälle värderades till över 5000 riksdaler banco, men ansökningshandlarna om statlig pension finns i varje fall bevarade på Riksarkivet, till glädje för sentida släktforskande anförvanter. Dessa handlingar och mycket annat kan man hitta i arkiven om man letar efter uppgifter om de förfäder och släktingar som hade specifika yrken; det gäller bara att vara nyfiken och ha en stor portion tålamod!

Ja, det är klart att det gör även om det känns alldeles tomt i mitt huvud just nu!

Till att börja med: bilden som inleder i dag är Karlstad CCC - igen - nu sett från Västra Kyrkogården. Nu har vi i olika sammanhang visat K CCC från alla håll och kanter tror jag!

Parkering kanske? Jag har inte skrivit så mycket om detta. Vid avfarterna från E18 såväl från Kristinehamnshållet som från Grumshållet, vid Rudsmotet finns det anslag, som hänvisar till den stora parkeringen, som finns vid Färjestads ishall/travbana. Därifrån kommer det att gå gratisbussar i skytteltrafik under förmiddagarna – både lördag och söndag - till K CCC. Bussarna går mellan kl 08.30-11.30 och är skyltade ”Släktforskardagarna”. Från mässan får man ta den reguljära bussen nr 6, vilket inte är något större problem. Den går från hotell Sara Winn bara något stenkast från K CCC. Man kan köpa den s k ”turkronan” i K CCC:s reception för att betala med. Numera är det ju tyvärr så att det ofta är problem att betala med kontanter lite varstans p g a rånrisken. Det är ju för bedrövligt hur det är i vårt samhälle. Eller hur? Visst, får du inte tag på turkronan går det även att betala med kontanter. Så helt kört är det inte. Färjestadsparkeringen är kanske den bästa lösningen om man inte känner till stan eller vågar chansa på att parkeringarna i centrum inte redan är fyllda.

Det finns även andra parkeringar förstås. Gå in på vår hemsida www.sfd2014.se och läs mer om detta. Det finns förstås parkering vid K CCC, men den kommer säkert att fyllas snabbt. Parkeringarna vid Slussvakten, Bilan och Fullriggaren tycker jag verkar bra, men då får man gå lite grann. Inte långt alls och möjligheten finns ju att släppa av den som inte orkar gå och sedan åka och parkera. Det tar ca 5-10 min att gå. Vid hotell Sara Winn och vid Bibliotekshuset finns också ganska stora parkeringar, jättenära till K CCC. Parkeringshus finns också vid Ahlmarkshuset t ex. Så visst finns det parkeringar även i stan om man är i tid.

Vill igen nämna lite om båtbusstrafiken i Karlstad. Släktforskarhelgen är de sista dagarna som båtarna går i sommar - så passa på att åka! Det kostar inte mer än en busstur och man kan kliva av och på vid alla de hållplatser, som finns runt om i stan. Det finns bl a en hållplats vid K CCC. Jag måste erkänna att jag inte åkt med båtbussen i sommar. Ja, det är för bedrövligt. För det är faktiskt kul att se stan från vattnet. Det blir en helt annan upplevelse.

b2ap3_thumbnail_20140820_151919.jpg

      Båtbussen går under Tingvallabron (som jag alltid kallat Sundstabron)

Jag bor ganska centralt i stan och går oftast när jag ska någonstans! Inga problem med parkering och motion och ”frisk” luft får jag på köpet. Undrar egentligen hur frisk luften är? På vissa gator i stan är den säkert inte alls speciellt frisk.

Det tar nog omkring 15 min för mig att gå till K CCC, men eftersom jag gillar att gå så är det inga problem, om det inte regnar förstås, som det gjorde idag, när jag var ute. Jag lyckades igen att komma ut i ett skyfall. Idag var jag försedd med regnkappa och paraply, men detta hjälpte föga. Vid hemkomsten var det bara att gå in i badrummet och klä av sig rubbet och hänga upp allt på tork. Jag gillar definitivt inte vare sig regn eller blåst – då föredrar jag att hålla mig inomhus. Men ibland har man inget val – man måste gå ut.

b2ap3_thumbnail_20140819_111843.jpg

Stadsträdgården efter regnet

Detta var mycket om parkering och regn. Vad mera kan man eller bör man säga om släktforskardagarna så här i elfte timmen? Ja, kanske att vi nu hoppas att allt ska fungera och att vi alla får en trevlig helg i Karlstad. Och det är klart att vi får!

Nu har vi äntligen fått veta att nästa års släktforskardagar kommer att äga rum i Nyköping. Så nu vet man i Nyköping - Oxelösunds Släktforskarförening att man har lite grand att syssla med framöver. Men ni ska veta att även om det innebär mycket jobb så är det också jätteroligt!