Den 20 februari varje år är det Slarvighetens dag, en temadag som inrättades 2012 för att hylla slarvigheten. Under ett dygn ska man protestera mot det ständiga kravet på perfektion, och öva på att bli vän med sin egen otillräcklighet – en välbehövlig dag, om jag får säga det själv! Att vara en slarvig släktforskare är dock inte att rekommendera, även om det är lätt hänt att man i sin iver över en ny förfader, ett hett spår eller oväntat fynd missar något väsentligt. Man glömmer att ange källan till den där viktiga uppgiften, slarvar med att anteckna vad moster Greta berättade den där eftermiddagen, eller låter det där viktiga brevet drunkna i någon av skrivbordets pappershögar. Jag tänkte därför dela med mig av tio tips för att motverka de vanligaste slarvfelen vi släktforskare gör:

1. Kyrkoböckerna är utan tvekan släktforskarens mest nyttjade källmaterial, så det är kanske inte så konstigt att det slarvas både här och där. När man följer släkten gäller det dock att anteckna både kyrkoarkiv, volym och sidnummer, och det duger inte att ange »kyrkoböckerna» som källa. Rimligtvis bör väl ett födelsedatum från Skinnskatteberg 1718 återfinnas i Skinnskattebergs kyrkoarkiv, volym C:3 (födelse- och dopboken 1699-1720), men det är inte alltid så enkelt. Kyrkoböcker kan nämligen överlappa varandra – på sina håll fördes till och med så kallade duplettböcker – och det kan därför finnas olika uppgifter i de överlappande volymerna. Ett exempel på detta finner man i Malmö S:t Petris två näst äldsta lysnings- och vigselböcker, som överlappar varandra med hela elva år – volym EI:2 täcker åren 1739-1791 och volym EI:3 åren 1780-1847. Ett annat källmaterial som man måste vara noga med är husförhörslängderna, och det duger inte att bara ange »husförhörslängderna» som källa. Lunds stadsförsamlings kyrkoarkiv innehåller till exempel 129 husförhörslängder mellan åren 1810–1898 och Malmö S:t Petri kyrkoarkiv hela 133 stycken mellan åren 1816–1895, så i vilken av volymerna hittade du egentligen den där anteckningen om farfars morfar?

b2ap3_thumbnail_Elsa-1909-1998-Helge-1911-1996-Folke-1912-1988-Gunnar-1914-1982-och-Mrta-1916-2004-Lindh.JPG

Detta fotografi var länge ett mysterium, men genom att jämföra med andra släktingars fotoalbum lyckades jag till slut ta reda på att det föreställer syskonen Lindh i Arlöv, alltså min farmors mors kusiner Elsa (1909-1998), Helge (1911-1996), Folke (1912-1988), Gunnar (1914-1982) och Märta (1916-2004), som lydigt poserade för fotografen en dag för länge sedan. Detta antecknade jag givetvis genast på fotots baksida – man vill ju inte vara en slarvig släktforskare!

2. Bouppteckningar är ett annat källmaterial som kan ge viktiga uppgifter om förfäderna och deras släktskap, så även här gäller det att inte slarva. Att bara anteckna ett datum duger inte, eftersom bouppteckningar emellanåt kan ha hamnat i andra arkivserier, och ibland till och med i fel häradsrätts arkiv! Själv har jag dessutom hittat äldre bouppteckningar hemma hos släktingar och i diverse hembygdsarkiv, och då skulle det vara ännu slarvigare att bara skriva »bouppteckning 1779 30/10» eller dylikt.

3. Domböckerna används också flitigt av oss släktforskare, men inte heller här räcker det att skriva ett datum och en häradsrätt. Hittade du uppgiften i ordinarie (lagtima) tingets dombok, i domböckerna och protokollen vid urtima ting och extra förrättningar, eller rent av i protokollen vid särskild häradsrätt? Det kan även finnas olika versioner av samma dombok, och jag har själv sett exempel på uppgifter i Advokatfiskalens avskrivna domböcker som inte funnits med i originaldomboken och vice versa. I vissa fall kan originaldomböckerna i häradsrätternas arkiv till och med ha förkommit, och finns endast bevarade i avskrift i Advokatfiskalens arkiv – då blir det väldigt förvirrande om du bara anger ett datum och en häradsrätt som källa.

4. Litteraturen kan ge oss släktforskare många uppgifter om förfädernas liv och leverne, men att ange »en bok» som källa är som att säga »nålen finns någonstans i höstacken». Var alltid noga med att ange författarens namn, bokens titel och sidnummer – och även vilken upplaga det gäller, samt del, om boken ingår i en serie. Som släktforskare borde man dock i möjligaste mån söka sig tillbaka till den ursprungliga källan – en hembygdsbok kan till exempel innehålla citat från ett redigerat verk innehållande avskrifter ur en originalkälla, och med en så lång färdväg kan uppgifterna ha både feltolkats och förvanskats. Även tidningsurklipp, dödsnotiser och minnesrunor förtjänar ett bättre öde än att bara klippas ut – vilken tidning publicerades de egentligen i, och vilket datum gäller det?

5. Internet har verkligen revolutionerat släktforskningen, men att bara ange »internet» som källa leder oss osökt tillbaka till den där nålen i höstacken. Ange åtminstone hemsideadressen, men även i detta fall borde man som släktforskare söka sig tillbaka till den ursprungliga källan. Uppgifterna på hemsidan måste ju ha hämtats någonstans ifrån – kyrkoböcker, litteraturen, någon bouppteckning, eller är det rentav hemsideägarens obekräftade hypoteser som du tagit del av? 

b2ap3_thumbnail_Kllfrteckning.jpg

Källhänvisningar kan göras på olika sätt, men grundregeln är att man lätt ska kunna hitta tillbaka till en uppgifts ursprung.

6. Register och avskrifter är ett värdefullt hjälpmedel när man släktforskar, som dock alltid måste tas med en nypa salt. Det kan finnas både stavfel och  tolkningsfel, och jag har själv sett hur Johan blivit Jöran, Munck har blivit Monett och Hofverberg blev Nofverberg, och det är inte alltid lätt att läsa de gamla krumelurerna när man ska upprätta ett register eller skriva av en text. Låt dock inte andras slarv infiltrera din släktforskning genom att själv vara slarvig – kontrollera alltid originalkällan!

7. Andra forskares material och uppgifter kan vara en god utgångspunkt när man släktforskar, men det gäller att inte slarva när man hänvisar till detta material. Att skriva att du fått uppgifter från »en släktforskare» eller »en annan släktforskares papper» duger verkligen inte, och när det handlar om hypoteser kring släktskap måste du vara extra noggrann. Är det ett troligt, sannolikt eller rent av obekräftat släktskap som den där andra släktforskaren har kommit fram till, och vad baseras egentligen detta antagande på? Om du slarvar kan nämligen ett sannolikt släktskap plötsligt »bli» ett bekräftat släktskap under färden, och man vill ju inte sprida felaktigheter?

8. Muntliga traditioner och berättelser kan ge mycket kött på benen när man släktforskar, men här gäller samma sak som i citatet »en muntlig överenskommelse är inte värd papperet den är skriven på». Skriv ner allt direkt, och låt inte de muntliga berättelserna ligga oskrivna i ditt huvud under längre tid. Den mänskliga hjärnan är lurig och detaljer glöms lätt bort, så vad var det nu moster Karin berättade om morfars mor?

9. Fotografier är ett källmaterial som man absolut inte får slarva med. Du kanske vet att det är faster Agnes som står bredvid gammelfarmor på det där gulnade fotot, men det kanske inte resten av släkten gör? Vi släktforskare brukar ju ofta beklaga oss över alla gamla fotografier där det inte står ett ord på baksidan om vem fotot föreställer, så därför borde vi verkligen inte vara lika slarviga som förfäderna – skriv på baksidan, kopiera och skanna in, titta på fotografier och identifiera tillsammans. Förr eller senare kanske ni gemensamt lyckas identifiera personerna på fotot, och det kan inte nog framhållas – glöm inte att skriva på baksidan! Detta gäller även nyare fotografier, för en dag kommer dina framtida anförvanter sitta där som levande frågetecken med fotoalbumet framför sig – om du inte redan idag skriver på baksidan vem fotografierna föreställer, det vill säga!

b2ap3_thumbnail_IMG_7926.JPG

10. Diverse handlingar lyckas man alltid samla på sig som släktforskare, och hur ska man egentligen förvara alla gamla brev, testamenten, kartor och dylikt? En låda eller skokartong kan duga, men arkivfolket rekommenderar syrafria arkivkartonger. Jag har själv investerat i tio sådana arkivkartonger, där den första innehåller »Genealogiska tidskrifter» (diverse tidskrifter, tidningar och medlemsblad), medan nummer två och tre innehåller »Släktforskningsbrev» (inkommande brev från diverse arkivmyndigheter, pastorsexpeditioner, museer, släktforskar- och hembygdsföreningar, släktforskare, avlägsna släktingar med mera). Man kan ordna sina handlingar på olika sätt, men undvik till varje pris plastfickor och tejp – det kan göra mer skada än nytta, och du vill väl bevara alla gamla brev och testamenten för kommande generationer?

Imorgon är det Arkivens dag, en dag som arrangeras den andra lördagen i november varje år på initiativ av SASS (»Svenska arkiv i samverkan för synlighet»). Årets tema är »Orostider», och i hela landet bjuder arkiven in till utställningar, visningar, föreläsningar och andra intressanta aktiviteter. Syftet med Arkivens dag är att uppmärksamma möjligheten att göra spännande resor till förfluten tid, samt »lyfta fram arbetet med att säkerställa den information som skapas idag», som formuleringen lyder på hemsidan. Vidare kan man läsa att »Arkivsektorn strävar efter att kunskapen om att arkiven är samhällets minne både för en förfluten tid och för en framtid skall öka. Det är gratis att besöka och forska i de svenska arkiven, alla har tillgång oavsett medborgarskap. I stort sett allt är också öppet för forskning. Detta är en viktig medborgerlig rättighet som arkiven vill betona under Arkivens dag».

b2ap3_thumbnail_Bild-337.jpg

Ett av Sveriges vackraste arkiv är utan tvekan landsarkivet i Vadstena, som i över hundra år har inrymts i Vadstena slott (foto: M. Gunshaga)

Hur kommer det sig egentligen att arkiven är så öppna och lättillgängliga för alla, särskilt för oss släktforskare? Formuleringen »viktig medborgerlig rättighet» låter kanske modern, men faktum är att dessa tankar har sitt ursprung i upplysningstidens ideal. De stora filosoferna ansåg att medborgarna i ett demokratiskt samhälle hade rätt att ta del av arkivmaterialet, eftersom det var viktigt för en demokrati att dess medborgare fick en inblick i det material som format samhället. Dessa tankar lyfts särskilt fram på Arkivens dag. På hemsidan framgår det att man vill »öka allmänhetens förståelse för arkivens uppdrag som en förutsättning för ett öppet demokratiskt samhälle», och det är ingen tvekan om att denna formulering går att härleda till upplysningstidens ideal.

b2ap3_thumbnail_Domkapitlets-i-Lund-arkiv-FIa11-Inneliggande-handlingar-till-protokollen--Huvudserie-1689-s-1-Bjllerup.JPG

Bland de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll 1689 finns denna skrivelse, där invånarna i Bjällerups socken ber om att få behålla prästmannen Hans Hansson Textorius, och därför intygar att han hade »sålundha stält sigh uthi sitt lijff och lefwerne hooß oß så att wij alzintet uthi någon måtto hafwa på honom att beskylla el: klandra, uthan altijdh hafwa önskat och ännu önskar hanß godha omgänge». Den lilla skrivelsen är särskilt intressant för min del eftersom man bland bomärkena finner två av mina anor, tre av deras bröder samt en svåger.

Hur ser det egentligen i våra dagar? Utöver upplysningstidens tankar om ett öppet demokratiskt samhälle, vad är det som gör att vi släktforskare så fritt kan ta del av arkivskatterna? Det är främst Offentlighets- och sekretesslagen i kombination med Tryckfrihetsförordningen som reglerar denna möjlighet. Dessa lagar ser till så att myndigheterna tar hänsyn till rätten att ta del av allmänna handlingar, lämnar ut dessa handlingar med den skyndsamhet som krävs enligt tryckfrihetsförordningen, samt att »rätten att ta del av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen säkerställs samtidigt som sekretesskyddet upprätthålls», som det så vackert formuleras i 4 kapitlet, § 1. Samma kapitels § 4 är betydelsefull för oss släktforskare, eftersom den ålägger myndigheterna att »särskilt beakta [...] att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar», i form av förteckningar, register och andra användbara sökingångar. När det gäller Tryckfrihetsförordningen så stadgar denna att varje svensk medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar, »Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning». En handling anses vara allmän om den förvaras hos en myndighet, och är inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

b2ap3_thumbnail_545348_10151051828907845_700456506_n_20141106-185139_1.jpg

Man vet aldrig vad som dyker upp i arkiven - på landsarkivet i Vadstena hittade jag till exempel ett brev från drottning Ulrika Eleonora (1688-1741), undertecknat »Under Kong. Maij:ts Wår Högtälskelige gemåls och herres opasslighet». Tydligen hade kung Fredrik känt sig krasslig den dag brevet undertecknades (ur Göta hovrätts arkiv).

De båda ovanstående lagarna handlar alltså om våra rättigheter gentemot arkiven, men det finns en särskild lag som stadgar arkivens skyldigheter gentemot oss, nämligen Arkivlagen. Den 3 §, som handlar om arkivbildningen och dess syften, säger att myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarkivet. Av den anledningen ska myndigheternas arkiv bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, samt forskningens behov. Det är alltså denna lag som särskilt gäller släktforskningen, och den 6 § stadgar att

»I arkivvården ingår att myndigheten skall […] organisera arkivet på ett sådant sätt att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas, […] upprätta dels en arkivbeskrivning som ger information om vilka slag av handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning [samt] skydda arkivet mot förstörelse, skada, tillgrepp och obehörig åtkomst».

Även där är alltså lagen tydlig, allt för att underlätta för oss som besöker arkiven och forskar i det källmaterial som förvaras där. Man får nog säga att de svenska arkiven är väldigt unika - vi forskare kan i princip traska in på vilket arkiv som helst, och inom loppet av en timme sitter vi där med Selma Lagerlöfs anteckningar, farfars farfars skolbetyg, en dombok från 1671 eller ett brev från Karl XII framför oss. Det enda hindret är egentligen sekretessen och diverse särskilda bestämmelser, men dessa är en droppe i havet om man jämför med möjligheterna att få ta del av den svenska arkivskatten. Se därför till att besöka något arkiv imorgon, när det nationella kulturarvet bjuder in till Arkivens dag. Vem vet, kanske gör du ett spännande arkivfynd?

Betyg, anställningsavtal, skolkort där man bara minns namnen på en handfull klasskamrater, brev, gamla skolarbeten - ja, listan på de handlingar vi nog alla har i våra gömmor kan göras lång.

Ska jag spara allt? Hur rensar jag? Hur ska jag förvara olika handlingar? Dessa frågor är relevanta att ställa sig, för sannolikt orkar våra efterlevande inte sortera dussintals pärmar eller kartonger med hopsamlat material vars relevans endast är klar för forskaren.

b2ap3_thumbnail_DokumentB.jpg

Just nu håller jag på och rustar upp min klädkammare, vars ytskikt efter 50 år behöver snyggas till en aning. Därmed måste jag röja ut allt som tidigare gömde sig därinne och försöker då gå igenom alla pärmar och papper. Är verkligen någon annan intresserad av att läsa de uppsatser jag skrev på högstadiet? Eller min resedagbok från en skolresa för 25 år sedan? Ska jag verkligen behålla de hotfulla breven rörande en förtalshärva mina morföräldrar var inblandade i för över 50 år sedan (när jag åter hittade breven väcktes släktforskargenen till liv: jag kollade upp den person förtalet gällde och insåg att det inte var många kliv i släktträdet till henne då hon var min farbrors svärfars svågers brorsdotter).

Och hur ska man förvara släktpapprena? Min moster hittade diverse spännande handlingar när hon efter ett antal år gick igenom några kartonger från sitt föräldrahem. Bland annat återfann hon sin pappas skolbetyg från 1920- och 30-talen. De var dock i ett bedrövligt skick. Efter ett yrkesliv i skolans värld var hon van att laminera dokument för att bevara dem, så hon frågade om hon skulle plastlaminera betygen. Hon kunde nog höra mitt skri av fasa även utan telefon...

Grundregeln är, så vitt jag förstått, att förvara handlingarna mörkt (en klädkammare är idealiskt), helst i syrafria kartonger och väldigt långt ifrån plastfickor och metallgem.

b2ap3_thumbnail_DokumentA.jpg

Vad gäller "mina" släktdokument så gallrar jag inget det här gången. Förhoppningsvis hinner jag göra en eventuell utrensning innan jag lämnar det jordiska.