LONG LOST FAMILY

Så heter den engelska versionen av TV-konceptet SPÅRLÖST. Egentligen är det inte alls samma program som i Sverige, Norge och Danmark, utan något helt annat och bättre… 

Liksom i Sverige handlar det i England om att hitta försvunna eller saknade personer, företrädesvis bortadopterade barn eller sådana barns biologiska föräldrar. Sökandet försvåras av alla de sekretessregler som i England fortfarande kringgärdar adoptioner, regler som en gång skapades för att skydda barnaföderskornas och deras familjers integritet, snarare än barnens. Adoptivbarn har idag rätt att, så snart de fyllt 18, få ta del av sina adoptionshandlingar. Någon sådan rätt har inte de stackars mödrar, som en gång valde, eller tvingades, att adoptera bort sina barn. 

För att över huvud taget komma någonstans, tvingas programledaren Nicky Campbell i sådana fall använda sig av en Intermediary, en mellanhand med särskilda rättigheter att forska i annars hemligstämplat material. Om och när denna mellanhand lyckas lokalisera personen i fråga, författas och skickas ett brev, där det bortadopterade barnet ges möjlighet att välja om han eller hon vill höra av sig tillbaka, eller kanske avstå. Ur ett mänskligt perspektiv kan detta tillvägaggångssätt kanske förefalla rimligt, men vi släktforskare har givetvis svårt att acceptera något annat än framgång. 

Om och när kontakt etableras, får TV-publiken möta den eftersökta personen, som för det mesta beskriver vilken lycklig barndom han/hon har haft och hur underbara adoptivföräldrarna har varit. Några av dem har gjort vissa försök att hitta sina biologiska mödrar, men de flesta har, i någon sorts solidaritet med adoptivföräldrarna, valt att avstå. Så plockar den andra programledaren, Davina McCall, fram ett fotografi på den okända modern, och tiden stannar … Man riktigt ser och känner hur den bortadopterade fascineras, roas och våndas inför mötet med detta totalt okända ansikte, som ändå på något sätt verkar bekant. Så småningom kommer det ett antal exklamationer av typen: Wow! Oh, my God! eller Gosh! och därefter några stilla reflektioner: ”Tänk att jag faktiskt liknar någon” eller ”Undrar om hon någon gång har tänkt på mig under alla dessa år”. 

Så är det då dags att berätta för den oroligt väntande ”beställaren” – oftast då barnets mor, som kanske var 17 år gammal när det begav sig och vid tillfället oförmögen att själv ta hand om sitt barn – att få höra att barnet, som hon tänkt på varje dag i fyrtio år, nu har återfunnits. Detta är programmets absoluta höjdpunkt, och moderns reaktion, en blandning av chock, glädje, förväntan och fasa, visar hur oerhört starka banden mellan mor och barn, ehuru bortadopterade, ändå måste vara. 

I programserien använder man sig fortfarande av den gamla beprövade metoden ”BREV” som ett första försiktigt sätt att etablera kontakt mellan dem som söker och dem som blir återfunna. Sökaren skriver, för den händelse den eftersökta skulle komma att hittas, ett brev mer eller mindre i blindo. Dessa enkla handskrivna rader visar sig ofta beröra adressaten långt mer än programledarens berättelse, och ofta får skribenten också ett skrivet svar, som även det upplevs som oerhört starkt. I det skrivna brevet finns uppenbarligen en alldeles särskild kraft, som inte skall underskattas. 

Så är det dags för själva mötet, och där har man i programmet, liksom i den svenska versionen, fastnat i ett larvigt mönster, där man gör ett stort nummer av hur huvudpersonerna hämtas upp och körs till en särskild mötesplats där de lämnas att själva (nåja, kameran lämnar dem aldrig…) gå de sista stegen. Snyftmomentet är dock befriande kort, och man får också höra personernas kommentarer strax efter mötet. Detta är det mest rörande momentet av alla. Ansiktsuttrycken, särskilt hos mödrarna, visar något som endast kan beskrivas som sann lycka och befriande lättnad. En del mödrar ser i ett slag 10 eller 20 år yngre ut efter mötet än under hela programmet i övrigt. Det är en metamorfos som är kusligt påtaglig, och i nästan varje program vittnar mor och barn samstämt om att det känns som om man aldrig varit ifrån varandra, att det är naturligt att kramas och lätt att prata. 

Varför då alla dessa adoptioner i England ända in på 70-talet? Skam och vanära! Just så! De olyckliga flickornas föräldrar kan inte tänka sig att skylta med familjens förlorade heder (känner vi inte igen detta tankesätt från vissa invandrargruppers föreställningsvärld i Sverige än idag?) och skickar raskt sin dotter till ett förlossningshem långt hemifrån. Där får hon vistas i några månader, föda sitt barn och kanske amma det några veckor, innan det är dags att lämna bort det. Sedan hem igen som om ingenting har hänt, och de dumma morföräldrarna förstår inte varför dottern är så förtvivlad, deprimerad och apatisk. Det är väl bara att stryka över och gå vidare. Programserien visar att så lätt är det aldrig. De olyckliga mödrarna dras ofta med livslånga skuldkänslor, som förnuftet inte rår på. 

Ofta är det fäderna, barnets morfar, som är värst. Ut ur mitt hus! skriker han för det mesta, när den oönskade graviditeten uppdagas. En del är ofattbart grymma, t.ex. han som, när det uppdagas att hans 16-åriga och därmed omyndiga dotter står inför en s.k. sätesbjudning, ger förlossningshemmet följande besked om det rekommenderade kejsarsnittet; ”Hon kan gott få föda med största möjliga smärta efter vad hon har gjort, och om både hon och barnet dör så är det Guds mening” (!) Ofattbar är också mormödrarnas passivitet och feghet inför husets herre. Varför infinner sig inte tigrinnan, varför försvarar hon inte sin dotter och det väntade barnbarnet mot patriarkens stupida raseri? 

Jag blir så upprörd! 

Fyra säsonger har hittills gjorts av denna populära och omskakande serie.

Det tre första har visats i Svensk TV, och två av säsongerna (2 och 3 med sammanlagt 15 episoder) kan ännu beskådas i TV4-play, för dem som har abonnemang. Häromdagen upptäckte jag att hela Säsong 4 nu finns att se på Youtube - visserligen med sämre bildkvalitet och utan svensk text, men i alla fall. I helgen har jag maraton-tittat mig igenom alla de åtta nya avsnitten! 

Jag lipar fortfarande!