Nu ska jag påminna er om Projekt Runeberg, en av nätets verkliga pärlor. Säkert har många av er redan hamnat där när ni sökt efter information om släktingar i äldre tider.

Projekt Runeberg (www.runeberg.org) är ett ideellt frivilligprojekt som startade 1992, med syfte att publicera äldre nordisk litteratur på nätet, så att det blir åtkomligt för alla. Det har man lyckats med. Med råge, tycker jag. Projektet drivs av studentföreningen Lysator vid Linköpings universitet.

Innehållet i litteraturen är sökbart, sidorna visas både som en jpg-bild och med OCR-tolkad text under. För varje verk finns en innehållssida. Här har jag hittat uppgifter till min släktforskning från herdaminnen, en släktbok, i porträttgallerier (det finns flera) med mera. Det du givetvis ska komma ihåg är att faktagranska om du hittar uppgifter till din släktforskning. Detta är ju samtida litteratur, och ny kunskap kan ha kommit fram. Ändå finns det väldigt mycket att hämta här. På http://runeberg.org/katalog.html finns hela listan på innehåll.

En av mina egna favoriter är "Arbetets söner" från 1906, en bok på nästan 700 sidor med massor av bilder från olika arbetsplatser i Sverige kring förra sekelskiftet. Även exteriörer och interiörer från arbetarhem finns med och en och annan familjebild, men utan personuppgifter:

"Amerika-boken" från 1893 är en dåtida hjälpreda för utvandraren.

I "Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige" från 1859-1870 finns den samtid uppgifter om socknar och städer, bland annat min mors födelsesocken Okome i Halland.

I "Teknisk tidskrift" från 1934 har jag lärt mig om vantmakerier.

Ett av porträttgallerierna är från Skaraborgs län 1933:

Många äldre tidningar har scannats och publicerats, till exempel några årgångar av veckotidningen "Hvar 8 dag". De senaste är tidskriften "Ord och bild" 1892-1945.


Vill man ge en donation till föreningen och projektet finns uppgifter här.

Vet du varför det heter bensinmack, det där stället där vi tankar bilen? Om inte, kan jag berätta att ordet mack kommer från initialerna i efternamnen för Oscar Andersson, Nils Peter Matthiason, Gustaf Collin och Helmer Key. De fyra startade ett bolag 1913 som tillverkade bensinpumpar, eller som det då beskrevs: "automatisk mätare av bestämda vätskemängder". Oscar Andersson var uppfinnare och de andra tre var styrelseledamöter i företaget som hette MACK.

Idag återkommer jag alltså med lite Stockholmshistoria. På sommaren hinner jag inte släktforska utan det är framför allt barn och barnbarn som får min uppmärksamhet. Sedan mina söner flyttade till Stockholm för drygt tio år sedan har jag fått anledning att besöka vår huvudstad många gånger, och lärt känna bland annat Midsommarkransen allt bättre. Det är en riktigt trevlig stadsdel med en intressant historia. Framför allt rekommenderar jag författaren Kjell Johanssons romaner från Midsommarkransen. Han har skrivit om både 1900-talet, då stadsdelen växte fram, och om dess tidigare historia.
För ett tag sedan promenerade jag med sonen och hans dotter, mitt ena barnbarn, i Kransen (som stadsdelen ofta kallas) och gick förbi det här huset på Tegelbruksvägen:

Det var här verkstaden låg där den första bensinmacken skapades och tillverkades. Det som var nytt med de här bensinpumparna var att de mätte mängden bensin automatiskt när tanken i bilen fylldes på, så att man såg direkt hur mycket bensin man tankat. Företagsnamnet AB Mack var gjutet på pumparna och det gav sedan ordet bensinmack.

Runt hörnet från verkstadshuset, på Vattenledningsvägen, låg en av de första bensinmackarna. Idag hänger det en skylt där macken låg:

Det här är ju mer bygdehistoria än släktforskning, men det är ju människor som levt en gång som ligger bakom allt. Oscar Andersson har jag inte hittat någon mer information om men de andra tre, som alla har lite mer ovanliga namn, finns sökbara i diverse arkiv.

Helmer Key var tidningsredaktör på Svenska Dagbladet, född i Klara församling i Stockholm 1864 och son till riksdagsmannen Axel Key och hans hustru grosshandlardottern Selma Charlotta Godenius. Både i folkräkningen 1910 och i Rotemansarkivet ser jag att Helmer Keys tre döttrar hade Mac som ett av tre namn. De var födda 1902-1906 och hette Brita Elisabet Mac, Marianne Elisabet Mac och Tyra Elisabet Mac. Egendomligt namnval tycker jag. Mack-bolaget bildades ju inte förrän 1912, hur kom det sig att flickorna fick detta namn så mycket tidigare? Kanske någon som är släkt med dessa vet besked? Och varför fick alla flickorna heta Elisabet? Deras mor hette Märta Elisabet så namnet kom förstås därifrån. Men ändå? Samma namn för alla tre? Märta Elisabet föddes i Göteborgs Domkyrkoförsamling 1880, hennes far var handlanden Sven Börjesson och hans hustru Emilia Aline Lundström. De kunde ju varierat döttrarnas namn med till exempel Emilia och Aline också som var fina namn, tycker jag.
Här kan du läsa om Helmer Key i SBL: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11455

Gustaf Collin hette egentligen Larsson Collin och kom från Lund. Han föddes 1875 och föräldrarna var adjunkten och filosofie doktorn Nils Larsson och dennes hustru Selma Hermina Collin. Han valde alltså inte patronymikon i sitt efternamn utan faderns efternamn. Plus moderns, för Collin var nog lite finare än ett vanligt sonnamn. Modern var född i Riseberga socken 1847 och just den här perioden 1839-1852 saknas födelsebok för Risinge, det finns bara ett antal lösa födelseattester hos Arkiv Digital. I husförhörslängden för Lunds domkykroförsamling 1892-1898 har familjen Larsson Collin i hushållet Christina Maria Sjöberg född 1817, änka efter tulltjänstemannen och kronolänsmnannen J O Collin, vilka jag starkt misstänker är hennes föräldrar. Gustaf Larsson Collin studerade juridik i Lund och blev advokat. Han gifte sig med Alma Kristina Cavallin, född 1876 i Ystad och dotter till kyrkoherden i St Petri församling Samuel Gustaf Cavallin, då redan 48 år gammal. Hennes mor hette Augusta Paulina Isberg och var 16 år yngre än maken. Cavallin var en lärd prästfamilj. Alma Kristinas farfar Samuel Johan Cavallin (1776-1841) var präst i Bjärshög och Oxie. Två av sönerna blev präster, inte bara Samuel Gustaf utan också storebror Severin som även skrev psalmer. Lillebror Christian blev först docent i romersk vältalighet och sedan professor i grekiska och var ledamot av Vetenskapsakademin. Gustaf och Alma Kristina fick minst två barn, kanske fler.

Även Nils Peter Matthiasson Isaksson kom från Skåne, han föddes i Malmö 1868. Han kom från betydligt enklare förhållanden, son till packhusarbetaren Isak Matiasson, som var bondson från Börringe, och dennes hustru Sofia Pålsson. Sofias far var husman i Svedala, dvs torpare, arbetskarl eller hantverkare. När Nils Peter var 18 år emigrerade han till Amerika men återvände hem efter sex år. Tre av hans fem syskon följde i hans spår och emigrerade. I Amerika arbetade Nils Peter bland annat som bokhållare i Kansas men studerade också handelsteknik och handelsorganisation. Han fortsatte som bokhållare efter återkomsten till Sverige och blev sedan industriledare. Han gifte sig med Augusta Bernhardina Svensson, som också kom från Malmö, och de fick fem barn. Augustas föräldrar var slaktaren Nils Svensson och Ingeborg Augusta Mårtensson i Östra Förstaden i Malmö. I september 1888, när Augusta var 15 år, dömdes hennes far för anstiftan till mordbrand. Han fick ett och ett halvt års fängelse och förlust av medborgerligt förtroende för alltid. Redan i januari 1888 hade makarna blivit "varnade och förmanade av pastor för oenighet i äktenskapet" enligt husförhörslängden. Augusta hade redan flyttat hemifrån när domen föll. När hon var 13 år kom hon till en annan familj i Östra Förstaden och står där som "Flickan" i husförhörslängden vilket brukar innebära lillpiga och inte fosterdotter. Ytterligare två av hennes syskon flyttade hemifrån mycket tidigt. Efter att fadern förpassats till fängelset 1888 återvände Augusta hem. Senare arbetade hon på fabrik i Malmö innan hon gifte sig och så småningom blev fabrikörsfru i Stockholm.

Här finns gamla bilder från AB Mack i Midsommarkransen:
http://brftegelbruket.se/for-nyfikna/husets-historia/
http://www.kulturarvstockholm.se/industrihistoria/macken/

På T-banestationen finns den här gamla skissen över Midsommarkransen för ungefär hundra år sedan. Här har jag stått och tittat många gånger och letat upp hus som fortfarande finns kvar. Stadsdelen har fått sitt namn efter en gammal krog som hette Midsommarkransen och som låg på Hägerstens gårds ägor i Brännkyrka socken. Huset stod på den plats som idag är Nioörtsvägen 42. Det är fortfarande krog men numera är det en pizzeria. Sonen bor i nästa kvarter på samma gata och den gamla krogen tänker jag på varje gång jag går förbi här. Det är alltid roligt att få veta mer om platser man befinner sig på.

Tillägg 25 juli:

Tack vare Magnus Bäckmarks kommentar får vi veta att Oscar Andersson bytte namn till Alvring, och då blev det ju lätt att hitta honom i arkiven. Även han kom från Skåne, född 1881 i Raus församling i Helsingborg. Hans far Mårten Andersson var mjölnare och kvarnägare i Köpinge och hans mor hette Elna Beata Christiansdotter. Hon kom från Getinge i Halland och de hade bott där båda två tills de gifte sig. Namnet Beata är ganska vanligt i min halländska släkt, kanske är det en regional favorit. När Oscar föddes hade han redan tre äldre syskon och fick sedan en lillebror. När Oscar var fem år flyttade familjen till Söndrum i Halland, som ligger söder om Getinge och närmare Halmstad. Där blev Mårten arrendator på Eketånga Östergård under Vapnö fideikommiss och ytterligare en lillebror och en lillasyster föddes. 1910 dog Mårten, då var han 65 år och hade blivit omyndigförklarad. Någon förklaring finns inte i husförhörslängden. Då hade Oscar redan lämnat hemmet, 1906 flyttade han till Jönköping och sedan till Sundbyberg i Stockholm 1910, innan fadern dog. Då hade han blivit maskiningenjör. I november samma år tog han ut lysning för att gifta sig den 28 december med Helfrid Charlotta Ekman i Halmstad. Hon var född i Torekov och var tre år yngre, men bodde i Halmstad sedan barndomen. Hennes far Hjalmar Theodor Ekman var handlare, liksom sin far, och hennes mor hette Fredrika Charlotta Wulff, båda föräldrarna kom från Torekov. Helfrid Charlotta hade sex syskon, en lillasyster dog tolv år gammal.
Oscar och Helfrid fick minst tre barn, kanske fler. Någon gång på 1920-talet bytte de namn från Andersson till Alvring. Läs mer om Oscar Alvring på Magnus Bäckmarks länk i kommentaren. Där läser jag bl a att rederiet Transatlantics stora beställning var orsak till att Mackbolaget flyttade till den nya lokalen på Tegelbruksgränd. Rederi Transatlantic var min arbetsgivare när jag var till sjöss på 70-talet. Allt hör ihop.

Källor:
Folkräkningar, Rotemansarkivet, Kyrkböcker, Wikipedia, SBL

Emma och Lovisa Dahlgren var två systrar som bodde på sin ärvda gård i Tyresta by i Österhaninge socken. Lovisa var yngst men dog först. Hon föddes i augusti 1871 och dog i mars 1927, alltså 55 år gammal. Hennes storasyster Emma var 13 år äldre, född 1858, och levde till 1932. Innan Lovisa dog betecknades hon som sinnessjuk.

Det är framför allt tack vare Emma Dahlgren som vi idag kan njuta av den gamla skogen i Tyresta nationalpark utanför Stockholm. Ett fantastiskt fint ställe inte långt från innerstan. Eftersom jag har båda mina barn och alla barnbarn i Stockholm blir det en del besök där, och den här veckan gjorde vi en utflykt till nationalparken. Vi gick urskogsstigen på ett par kilometer, lagom långt för en treåring med spring i benen.

Dahlgrensgården var en av Tyresta bys ursprungliga fem gårdar och brukades av Emma Dahlgren och systern Lovisa och givetvis drängar och pigor, bland andra flera trotjänare som stannade i decennier. Lillasyster Lovisa ska ha varit den som mest tagit hand om gårdens djur. Emma ägde Dahlgrensgården och står själv som brukare och hemmansägare i husförhörslängder och församlingsböcker. Men hon ägde och arrenderade också flera andra gårdar i grannskapet. Ingen av systrarna gifte sig.

Flera av byns övriga fastigheter och en hel del av skogsmarken såldes av till utomstående ägare under spekulationstiderna på 1910- och 20-talen och kom efter några år att ägas av företaget Elektraverken som också inrättade en ångsåg här. Men Emma vägrade sälja sin gård. Först 1929, efter systerns död, flera ägarbyten i byn och Torsten Kreuger (tändstickskungens bror) som ny ägare, gick Emma med på att sälja sin mark till Kreuger, som sålde hela byn till Stockholms stad 1937. Nationalparken bildades 1993 efter att området först varit naturreservat. Det är tack vare Emmas starka motstånd mot att sälja som det idag finns nästan orörd skog kvar. Den avverkades inte som på byns övriga marker.

I ena kanten av Nationalparken finns ett besökscentrum bestående av de gamla gårdsbyggnaderna i byn, plus ett nytt naturum. Här finns kafé och rastplatser för egen picknick och vintertid kan man ta en paus i raststugan. En hantverkare håller till i den gamla drängstugan och i Emmas hus Dahlgrensgården är det samlingsplats. Som släktforskare blir jag naturligtvis nyfiken på Emma Dahlgrens släkthistoria när jag går inne i hennes kök och rum i det gamla huset.

I naturummet berättar guiden att det bara finns ett bevarat foto på Emma och det är förlaga till den verklighetstrogna docka som finns i utställningen om nationalparken. (Bilden ovan till höger) Här är Emma framställd som trädkramare och det är omvittnat att hon värnade sin skog. Men Emma, varifrån kom du?


Kyrkböckerna berättar. Emma Sofia Dahlgren var hemmansbrukare och bodde tillsammans med sin syster Lovisa på fädernegården i Tyresta by. Bild från Arkiv Digital, Österhaninge (AB) AIIa:3 (1911-1922) Bild 2560 / Sida 248.

Emmas mormor hette Maria Catharina Övergren och kom från Brännkyrka socken där hon föddes 1807, dotter till stalldrängen Carl Persson på Trångsunds gård men född i Österhaninge socken. Hon var piga hos ungkarlen och nämndemannen Lars Gustaf Olsson på Spirudden (Båtshuset) i Tyresö socken. Han hade då sin mor änkan Anna Brita Ekman och sin syster Margareta Lovisa i hushållet men systern gifte sig snart med Magnus Persson Forsberg. 1836 föddes pigans dotter Sofia Fredrika och kanske är det nämndemannen som är far till barnet. Men de gifte sig först 1843, efter att dottern Johanna Mathilda fötts. Faderskapet är inte bekräftat och i husförhörslängden skriver prästen att Sofia Fredrika är hustruns oäkta dotter och att Johanna Mathilda är deras gemensamma oäkta dotter. Att en nämndeman hade utomäktenskapliga barn med sin piga kanske gick an just för att han var nämndeman och stor jordägare och säkert inte en person som man vågade se ner på som många andra i samma situation. Det var nämligen nämndeman Olsson som ägde det som senare kallades Dahlgrensgården i Tyresta by, genom köp av sin syster och måg och arv efter sin far Olof Larsson som i sin tur ärvt den av sin far Lars Andersson som i sin tur ärvt den av sin far Anders Larsson. 1824 tog nämndemannen över gården och det boningshus som finns kvar än idag ska vara byggt på 1820-talet. Om det är nämndemannen som är far till Emma gick alltså gården i arv i minst sex generationer, från mitten av 1700-talet till 1929. Nämndemannen var också ägare till flera andra gårdar.

Emmas mors syster dog som tvååring. Hon fick senare en bror med namnet Erik Johan som dog en månad gammal och senare ytterligare en bror med namnet Frans Gustaf, som överlevde. Det blev dessa två syskon som ärvde nämndemannen och när både Emmas föräldrar och den ogifte morbrodern dött var det bara systrarna Emma och Lovisa kvar att ta över. Föräldrarna dog båda två 1883, när Emma var 25 år och lillasystern tolv år. Emma blev en präktig och duglig bonde av flera vittnesmål att döma.

Emmas far Erik Gustav Andersson Dahlgren var kyrkvärd i Tyresta. Han föddes 1826 på Vinåker i Dalarö socken. Föräldrarna hette Anders Gustaf Dahlgren och Brita Persdotter, födda 1798 respektive 1792. Här bodde också Erik Gustavs farmor Helena Dahlgren. 1847 kom familjen till Östra Ösby i Österhaninge socken, som arrendatorer. Sedan modern blivit änka fortsatte hon bruka gården en tid men följde sedan med sonen och hans familj till Tyresta 1858, strax efter Emmas födelse. Äldsta barnet, en son, hade dött en månad gammal. Ytterligare en son föddes 1869 men dog efter två månader. Systrarna Emma och Lovisa var de enda efterlevande och ingen av dem fick barn.

Här kan du läsa mer om Emma Dahlgren och arvet efter henne:
https://www.haninge.org/2015/11/19/emma-dahlgren-kvinnan-som-raddade-tyresta/
Där finns bl a det enda bevarade fotot av henne.

Mina bilder från Tyresta:

I Dahlgrensgården i Tyresta bodde systrarna Emma och Lovisa kvar sedan deras föräldrar dött.

Spisen i Emmas kök är kvar. Nu ingår gården i nationalparkens besökscentrum.

Kanske stod Emma många gånger här och tittade ut över sin gård och funderade över livet och skogen.

Baksidan av Dahlgrensgården, med drängstugan till höger. Där bodde sannolikt Emmas anställda drängar, flera av dem var trotjänare som stannade länge, till exempel Nils Reinhold Lundvall med 36 år på gården. Idag är det hantverksutställning och -försäljning i byggnaden.

Inne på gårdsplanen kan man sitta och fika.

En huslänga har gjorts om till raststuga för besökare i nationalparken.

Många gamla hus finns kvar i byn.

Ängen utanför bybebyggelsen. Här har man tydligen firat midsommar.

Vi gick urskogssstigen i nationalparken. Här tar man sig lätt fram även med ganska små barn, men det går inte att köra med vagn. Träspänger underlättar där det är blött.

Utmed stigen finns en rad informationsskyltar.

Fler bilder från urskogsstigen, som finns i den del av nationalparken som var Emmas skog:

Nu har det nya numret av Släkthistoriskt Forum kommit och där skriver jag om att åka på släktforskningssafari. Lite om tips och erfarenheter. Det ska jag inte upprepa här utan bara puffa lite för hur roligt och intressant det är att åka ut sommartid och leta upp gårdar, torpgrunder och platser där släktingarna levt för länge sedan.

Själv har jag varit ute på flera sådana resor, både i min egen släkt, min mans släkts hemtrakter och mina barns fars släktställen, en släkt som jag släktforskat om.

När en läser gårdsnamn och torpnamn på sida efter sida i husförhörslängderna så kan en ju inte undgå att fundera över var torpet eller gården låg och hur det kan ha sett ut. Och hur det ser ut idag. Går det att hitta dit? Ja, oftast, det är min erfarenhet. Med hjälp av historiska kartor kombinerade med dagens moderna digitala kartor har det lyckats ganska bra.

Här är några bilder från sådana resor. Jag har inte bara sett byggnader och ruiner utan också mött många oerhört vänliga och gästfria människor på dessa resor, människor som bor på platsen idag och kunnat berätta om sådant som blivit pusselbitar i min släkthistoria.


I Borsna Södergård i Ryssby i västra Småland var makens farmor och farfar dräng och piga kring 1890. Här knackade vi på för några år sedan och blev bjudna att stiga in och bland annat titta på de gamla kakelugnarna som var kvar från denna tid av en gästfri nuvarande ägare.


På torpet Bråtastocka i Rolfstorps socken bodde min farmors föräldrar och äldre syskon fram till 1888.


När vi kom fram till det här huset i Urshults socken var det bara att backa och vända, det var fel hus. Jag trodde att vi skulle kunnat köra förbi det och komma fram till det rätta huset, där mina barns farmors mormors far växt upp.


Gränums by ligger i västra Blekinge och härifrån kommer mina barns farmors mormors fars släkt.


Från den här gården i Gudings på Gotland kommer en släktgren i barnens fars släkt.


Hit till huset på Järö i Västrum flyttade makens farmor och farfar 1892 och här föddes de flesta av min svärfars syskon.


På ett torp under Kvenarps Krämaregård i Berga socken i västra Småland föddes makens farmor.


Huset som skymtar till vänster bakom träden är det gamal skolhuset i Borsna, där makens farfar gick i skolan på 1870-talet.


Rössmåla Lillegård i Urshult i Småland är en viktig gård i släktens historia.


Av en mycket lycklig slump träffade jag på en avlägsen släkting till mina barns farmor, vilket ledde till att jag fick besöka den här släktgården i Hunshult.


Vi, mina bröder med makar, brorsbarn och min far, är på väg att leta upp soldattorpet där soldat Arvid Roth bodde i Hjärtums socken. Han är min farfars mormors far.


Vid Sollums kvarn i Hjärtum föddes min farfars mormors mor Maret Andersdotter 1768.


Under 1600- och 1700-talet fanns en gren i mina barns farmors släkt på Stale i Rone socken på Gotland.

Den som ägnar sig åt släktforskning en midsommarhelg är nog ganska nördig, kanske rent av lite störd? För en midsommarhelg ska man ju ägna sig åt de levande nära och kära, eller hur? Det har jag gjort men givetvis talat om släktforskning med gäster och medgäster, ett naturligt och självklart beteende när man är släktforskare. Varav hjärtat är fullt talar munnen, sägs det.

b2ap3_thumbnail_6632.jpg

På den traditionella midsommarsammankomsten i grannskapet var det i år några nya ansikten, gäster som jag inte träffat tidigare. I Sverige frågar man ju vad man jobbar med när man presenterar sig för en ny bekantskap. Yrket och arbetet är för de allra flesta en viktig del av ens identitet, det är min upplevelse. Så när jag berättar att jag faktiskt jobbar som släktforskare (även om jag inte gör det på heltid) så blir det ofta lite överraskande reaktion. Kan man jobba med det? Vem beställer sådant? Hur gör man? Och givetvis berättar jag, för det här med släktforskning är ju så roligt att prata om.

Så även om jag inte släktforskat ett dugg i helgen, utan mest suttit i skuggan under äppelträden med trevligt sällskap och kaffe eller sill och potatis på bordet så är släktforskningen verkligen närvarande.

När jag pratade med min gamle far på midsommarafton så pratade vi som vanligt om gamla släktingar, sådana som jag hittat under min forskning och som han ibland minns. Han blir 90 senare i sommar och har ett gott minne från både barndomen och ungdomen. Sedan min mor gick bort 2009 och jag kom på allt jag borde frågat henne om så har jag i stället frågat honom. Alltid är det någon liten detalj när vi talas vid som jag vill veta mer om eller som jag kan berätta för honom om. Så mycket mer jag fått veta om min släkt på pappas sida tack vare det!

Så tala med dina äldre släktingar, ställa dina frågor, även om det är midsommarhelg eller bara en vanlig regnig vardagseftermiddag.

b2ap3_thumbnail_6635.jpg
Vår midsommar var disig men varm ändå. Så länge det bara går
att vara ute spelar vädret inte så stor roll, och vi hade en fin
midsommar på grannens lövade altan.

På nätet finns en hel del bildarkiv som släktforskare kan ha nytta och glädje av. Med lite tur kan det till och med finnas en bild på dina släktingar eller på det hus de bodde i.

Men bara för att en bild finns på nätet får man inte ladda ner den och använda den själv. Läs på respektive bildarkivs hemsida vad som gäller. En del bildarkiv har helt fria bilder, andra kan man få använda efter förfrågan. Det kostar ju inget att fråga. När jag har mailat och frågat om en bild har det i stort sett alltid blivit ja till att få använda bilden.

Många hembygdsföreningar har gjort ett fantastiskt arbete med att scanna in och publicera gamla sockenbilder. Det finns så många eldsjälar och engagerade människor bland hembygdsfolket och som lagt åtskilliga timmar på ideellt arbete för att fler ska få se hemsocknens gamla fotografier. Alla dessa vill jag ge en stor eloge.

Ett mycket fint exempel är Odensvi hembygdsförening här i Tjust: http://www.sockenbilder.se/smaland/odensvi/

De ingår i en portal för fler sockenbilder, med det passande namnet Sockenbilder: www.sockenbilder.se/

Om du är i färd med att göra en släktbok som ska tryckas, då är det extra viktigt att verkligen ha tillstånd att få använda en bild. Det gäller också om du vill publicera bilden på nätet, till exempel i din blogg. Ett alternativ kan då vara att länka till en bild i stället.

Många bilder publiceras med så kallad CC-licens, vilket innebär att den får användas. Det finns variationer på licensen, t ex om man får redigera en bild och i vilket sammanhang man får använda den. Det ska framgå av licensinformationen. Så är det till exempel med de allra flesta bilder på Wikipedia och även bilder som Stockholms Stadsarkiv har tillgängliga på sin hemsida. Men kolla alltid, så att du är säker på att du gör rätt. Och använder du en bild som är fri, dvs utan upphovsrätt, bör du ändå alltid tala om varifrån den kommer. (Läs mer om CC-licenser)

Gård i Triberga i Hulterstads socken på Öland, foto från 1906. Gården brann 1925. Bild från Wikipedia, en av många bilder som är utan upphovsrätt och fri att använda.

Har du en släkting som arbetade på stråhattfabriken på Scheelegatan 18 i Stockholm? Interiörbild från Rügheimer & Beckers stråhattfabrik, publicerad på Stockholmskällan med CC-licens.

På Svenska Fotografernas Förbunds hemsida finns bra information om vad som gäller om upphovsrätt för fotografier: http://www.sfoto.se/tio-fragor-om-lag-och-ratt

Det stora porträttarkivet för släktforskare är Rötters Porträttfynd, med både identifierade och okända personer. Kanske hittar du en bild där du känner igen någon och kan hjälpa en annan släktforskare att identifiera en släkting.

Några exempel på andra intressanta bildarkiv för släktforskare, som det kan vara roligt att botanisera i:

Järfalla kommuns bildarkiv med äldre bilder: https://sofie.jarfalla.se/

Ljungby kommunarkivs bilder: http://publik.inviewer.se/?4ADPSX3YG
Gå t ex till mappen Familjebilder, här är många personer namngivna.

Bildarkiv för Bollnäs, Hudiksvall, Gävle, Ovanåker och Söderhamns kommuner: http://www.dibis.se/index.php?a=picture_archive

Värmlandsbilder, bilder från bland annat flera hembygdsföreningar: http://www.nyed.se/Arkiv01/index.php

Gamla bilder från Söderköping: http://stragnhildsgille.se/bildarkivet/index.php

Ovanstående är bara några få exempel av många. Vet du inte om det finns ett bildarkiv för din socken så är det bara att googla på bildarkiv plus sockennamnet. Du kan ha tur.

PS.Ett tillägg: Släktforskaren Jan Granath har samlat länkar till bildresurser på http://slaktforskning.blogspot.se/p/lankar.html Scrolla ner en bit på sidan.

Ni som läser mina blogginlägg har nog märkt att jag skrivit då och då om emigranter och deras efterkommande. Det är lite fascinerande med dessa amerikaner som har sina rötter överallt på vår jord, inte minst i Sverige. Och det har blivit så att jag lagt mer energi på att leta amerikanska släktingar än tre- och fyrmänningar i Sverige.

Varför har jag inget svar på men misstänker att det ligger i avståndet. Alltså att lyckas hitta en avlägsen och tidigare okänd släkting i detta stora land, trots att det är så långt bort och åtskilliga miljoner fler att leta bland. Men det går alltså.

Under min uppväxt har jag hört talas om att det finns amerikanska släktingar och när jag var i början av tonåren träffade jag en av dem, Mary som var på besök hemma i Sverige. Hon är barnbarnsbarn till morfars moster. Det visste jag inte då men numera har jag ganska bra koll på emigranterna i släkten. Och jag har hittat henne igen där borta, via Facebook och med hjälp av min mammas kusin i Sverige. Även Marys kusin har jag fått kontakt med, liksom barnbarnsbarnen till min morfars faster, som jag även träffade för några år sedan.

Amerikanska släktingar i Sverige 2013. Vi besökte bl a en släktgård där dagens gårdsägare berättade för oss om gården. Han är femte generationen här och min fyrmänning.

I vintras lyckades jag hitta min fars emigrerade morbrors barnbarn, som bor i Kentucky. Det kunde ske tack vare att hon har sin fars och farfars ganska ovanliga efternamn, ett namn som pappas morbror bytte till efter emigrationen.

I förrförra veckan hittade jag i ett släktträd på Familysearch en dotter till en av morfars mostrar som emigrerat. Det fanns några generationer till efter dottern i släktträdet och jag mailade till trädägaren. Svar kom snabbt, men inte från en släkting utan från ett syskonbarnbarn till en som var ingift i min gren av släkten. Denne kunde i alla fall förmedla kontakt och nu har jag fått ytterligare en amerikansk fyrmänning i min bekantskapskrets, plus mycket intressant information om den delen av släkten. Hon var mycket ivrig att upprätta kontakt med släkten i sverige och inledde sitt mail med "Eureka!". Funnen! Ja, hon var funnen, och jag också.

Charlotta Olsson är min morfars kusin och hon emigrerade 1886 tillsammans med sina föräldrar och sin kusin Bina som i USA gifte sig med Lars Eckman. Bilder från Findagrave.

Dessutom har jag numera delvis intensiv kontakt med ett par amerikaner från gemensamma DNA-träffar. Två andra amerikaner har hört av sig, en till mig och en till min släktforskande lillebror, sedan de hittat våra släktträd på nätet.

Som ni ser blir det en lång lista på amerikanska släktkontakter. Och inte tror jag att det tagit slut än, utan fler kommer säkert att tillkomma.

Det här ställer ju lite krav på att kommunicera på engelska. I forum och i släktforskargrupper på Facebook förekommer det att släktforskare i Sverige skriver att de inte kan eller vill forska i amerikanska arkiv för att de har svårt med språket. Det kan jag förstå. Och att dessutom formulera sig i ett mail, det kräver ju mer, även om vi nästan allihop har fått lära oss engelska i skolan. Men jag skulle vilja uppmuntra dem som känner sådana svårigheter att våga ändå, att våga ta kontakt även om engelskan känns lite rostig. Du måste inte skriva perfekt, skriv så gott du kan. Det finns ju alltid Google translate också, en bra hjälp så länge man kollar igenom det.

Mitt knep för att upprätthålla engelskan någorlunda är att varje år läsa minst en bok på engelska. Det är inte så svårt. Så här har jag gjort i många år nu och oftast har jag valt någon bok jag ändå skulle vilja läsa på svenska. En deckare eller en roman jag gillar. En måste inte förstå varenda glosa och dessutom kan en lära sig lite nytt för en hel del går ju att förstå av sammanhanget.

På senare år har jag valt mer släktforskningsrelaterad litteratur. Ett par har jag skrivit om tidigare här. Idag avslutade jag läsningen av boken "Finding Samuel Lowe" av amerikanen Paula Williams Madison. Hon har skrivit en dokumentär om hur hon hittade sin morfar och hans tidigare okända familj i Kina. I Kina! Bland alla dessa över en miljard invånare! Själv är hon svart amerikan. Hennes mor hade en jamaikansk mamma och en kinesisk pappa, och hennes egen pappa är afroamerikan. En intressant bok, tycker jag. Den hittade jag när jag råkade titta på hennes föredrag på Rootstech där hon berättar om sitt sökande efter sin morfar.

För Paula Williams Madison är släktforskningen ett sätt att skapa sin identitet, att förstå vem hon är och varifrån hon kommer. Det tror jag är ett vanligt motiv för många släktforskare. Ett annat, och förmodligen betydligt mer vanligt, är att själva sökandet i arkiven är spännande och intressant. Så är det för mig. Jag har alltid vetat varifrån jag kommer även om jag inte känt till namnen på mer än ett par generationer bakåt. I min släkt finns inga släktmysterier om ursprunget, knappt ens några okända fäder. Däremot tror jag att det för flera av mina amerikanska släktingar handlar om att få veta varifrån de kommer och om att få en starkare identitet. Några av dem har inte vetat så mycket om sitt svenska ursprung.

Så jag tycker verkligen att det varit, och är, värt ansträngningarna att skriva och läsa på engelska, trots att mitt språkbruk är långt ifrån perfekt.

Förra veckan var hektisk, och inte bara med morsdagsfirande med barn och barnbarn. Dagarna innan fick jag flera mailkontakter med släktingar och möjliga släktingar tack vare mitt DNA-test. Det rasslade till, som hängivna DNA-släktforskare säger. I Peter Sjölunds blogginlägg igår kan ni läsa om vad det beror på.

Att försöka reda ut hur en är släkt kan ta sin tid men ibland är det lätt. En ny träff på Family Finder var så nära som tremänning och det visste min släkting direkt när jag mailat henne. En annan har vi inte rett ut än och en tredje är utredd efter lite letande. De träffarna har jag fått via testet Family Finder.

Det här är ju spännande och kul, att hitta släktingar en inte visste om. Verkligen roligt.

Men jag började med ett mtDNA-test, inte Family Finder. mtDNA-test ger alltså inte så mycket träffar bland närmare släktingar utan berättar mer om mitt ursprung på moderlinjen. Det vill säga varifrån min mormor mormors mormors mormors mormors... kommer för flera tusen år sedan. Vi kom till Sverige med en invandringsvåg av bönder för ungefär 6 000 år sedan. Vi kom till Halland och Västergötland och där har vi stannat kvar. Bönderna som invandrade kom från södra Europa, från ett område kring Turkiet. De trängde delvis ut en tidigare invandringsgrupp med jägare och samlare. Detta vet jag för att min haplogrupp är H1b och den har jag läst om, bl a i Karin Bojs bok "Min europeiska familj - de senaste 54 000 åren". Det tycker jag är mycket intressant.

Mitt ursprung, enligt DNA-testet. 100 procent skandinav.

Det här är min moderlinje i fem generationer. Jag själv till vänster, min mamma, min mormor, mammas mormor och mormors mormor. Visst finns det likheter? Min mamma är nog mest olik oss andra, hon liknar mer släkten på sin pappas sida, min morfar.

Det finns de som är experter på DNA-test och kan det här mycket bättre, t ex Peter Sjölund som bloggar här, och Magnus Bäckmark. Båda två har skrivit handböcker i ämnet. Och kunskapen sprider sig till allt fler, jag blir imponerad hela tiden av vad andra lärt sig. Själv har jag inte alls förstått vad allt betyder som visas i resultaten.

Det jag förstår är att ju mer gemensamt cM vi har ju närmare släkt är vi. Och utifrån de träffar där släktskapet är klarlagt tänker jag att jag någorlunda bör förstå ungefär hur nära släktskap jag har med andra träffar. Jag har också förstått att detta som kallas chromosome browser säger något om släktskapet, men jag har ännu inte lärt mig vad och hur jag ska tolka det.
Så här ser uppgifterna ut på träffen med min tremänning. Vi delar alltså 303,71 cM. Vi är släkt på min pappas sida.

Detta är en amerikanska som vi vet att vi har en gemensam anfader född i slutet på 1600-talet, på min mammas sida. Vi delar 37,27 cM. Alltså betydligt mindre. Den träffen fick jag i höstas.

Det här är bara två av närmare 560 träffar genom mitt Family Finder-test, och de flesta av dem vet jag ännu inte något om hur vi är släkt. Om vi ens är det.

Det finns förstås oerhört mycket mer att få ut ur sitt DNA-test, jag har bara precis börjat nosa på det och säkert kommer jag att lära mig mer efter hand.

Jamestown i den amerikanska staten New York är en mindre stad på idag omkring 30 000 invånare. Staden ligger längst ner i sydvästra hörnet av staten New York och jag tror att både klimatet och landskapet är lite likt det svenska. Kanske var det likheten med hemlandet som fick många svenskar att emigrera hit för hundra år sedan.

Det finns mängder av orter i USA, inte minst i Minnesota, där många svenskar bosatte sig. Men för mig har Jamestown dykt upp då och då, en enda ort som jag ständigt stöter på.

Jamestown 1910. Bild från Wikipedia.

För ett år sedan letade jag efter min fars båda morbröder som emigrerade 1909 och 1911 (som jag skrivit om här och här). Den ene av bröderna kom till Jamestown 1923, till en kusin där, efter att ha varit hemma i Sverige ett år. Sedan slog han sig ner i Kalifornien. Några av hans medresenärer skulle också till Jamestown.

Min egen släkt kommer till största delen från mellersta Halland, och alla emigranterna jag hittat hittills i min släkt är från mina halländska rötter. Men i Jamestown bodde uppenbarligen folk från olika delar av Sverige. Sedan jag forskat om mina barns farmors släkt från Gotland har jag fått kontakt med en del avlägsna släktingar i den släkten och en av dem har berättat om en gotlänning från Visby som emigrerade till Jamestown i början av förra seklet.

Tidigare i vår fick jag mail från en amerikansk svenskättling vars farfars far kom från Västrums socken i norra Småland, den socken där jag bor just nu. Han hade läst i min andra blogg om sin farfars fars hemtrakter och hade lite frågor inför ett kommande besök i Sverige. Denne farfars far bosatte sig också i Jamestown.

Hos ett par andra släktforskare som jag haft kontakt med har jag i deras släktträd också hittat emigranter som slog sig ner i Jamestown, en från Värmland och en från Dalhem här i nordöstra Småland.

Här om dagen läste jag i en hembygdsbok om en annan hallänning som emigrerade till Jamestown 1887, en ung man som blev dräng hos en svensk bonde där.

Genom mitt DNA-test har jag blivit hittad av en avlägsen amerikansk släkting där våra släktgrenar går ihop i slutet av 1600-talet i Askome socken i mellersta Halland. Denna nutida släkting bor i Jamestown.

Jag måste nog åka till Jamestown någon gång och kolla läget.

Det finns ju flera Jamestown i USA men det är just den här lilla staden i staten New York som ständigt gör sig påmind, inte de andra. Tidigare visste jag inte att många svenska emigranter slog sig ner i staten New York. Det man tänker på först är ju Minnesota, men själv har jag inga emigranter i min släkt där. De bosatte sig i Utah, Pennsylvania, Florida, staten Washington och Kalifornien. Och alltså Jamestown i New York.

På Wikipedia läser jag att år 2000 hade 18,1 procent av invånarna i Jamestown svenskt påbrå. Kanske kan man kalla det en svenskstad, trots att de med italienskt påbrå är lite fler. Det finns flera hemsidor om svenska emigranter i Jamestown (se längre ner i blogginlägget). Svenskarna kom tidigt till Jamestown, omkring 1850. Inom några år invigdes den första svenska kyrkan här. 1869 bodde det nästan tusen svenskar i Jamestown. Då inleddes träindustrins verksamhet på orten, som kom att ge många svenskar arbete.

Sverige är fortfarande stort i Jamestown. I mitten av juli har de en svensk festival där, med midsommarstång, folkdräkter och dragspel. Kanske är det den amerikanska stad där flest svenskar bodde? Bortsett från Chicago. Det vet jag inte, men börjar nästan tro det.

Jamestown på Googlemaps.

Järnvägsstationen i Jamestown 1909. Hit kom många svenska emigranter. Bild från Wikipedia.

Stadens styrande män 1937. Hur många svenskättlingar ingår? Minst 6, skulle jag tro. Bild frånJamestown Evening Journal 3 november 1937, på  Fulton Historia.

Hemsidor om Jamestown:
http://www.jamestownswedes.org/
http://www.rootsweb.ancestry.com/~nychauta/CHURCH/SWEDISH.HTM
http://www.bemidjipioneer.com/content/swedes-jamestown-ny
http://www.scandinavianjamestown.org/
http://www.mcclurgmuseum.org/collection/library/lecture_list/swedish_jamestown_by_malmstrom.pdf

Här bor svenskättlingarna, (bild från Wikipedia):

Läs om svenskamerikanerna.

Idag blir det ett blogginlägg i avdelningen Kyrkboksfynd. Ni vet det där udda en ser i en kyrkbok när en egentligen letar efter något annat.

I Skärkinds socken i Östergötland letade jag för ett tag sedan i dödboken efter en person som dött 1867. Då fick jag ögonen på vad prästen skrivit om f d torparen Johannes Ericsson som dog den 28 november detta år. Det en längre anteckning om hans liv och bland annat att det torp (Wadet på Lundby ägor) där han bott tidigare ägts av hans förfäder "i 100 år". Det är ju intressant för en släktforskare att få veta. Dessutom skriver pastor Broman om hans karaktär (vilket inte är ovanligt i dödböckerna), att Johannes Ericsson var hederlig och ömsinnad, särskilt mot de fattiga. Han fick till och med medalj för borgerlig förtjänst, "den förste och ännu ende torpare som fått denna utmärkelse". Den här gamle torparen vill en ju gärna var släkt med.

Anteckning om torparen Johannes Ericsson. Bild från Arkiv Digital, Skärkind (E) F:1 (1861-1886) Bild 27.

Det här året, 1867, är det bara tre av de 32 döda under året som vi får veta lite mer om. En av de andra två är den som dör först, salpetersjudaren och skräddaren Johan Peter Skärqvist. Redan intill hans namn står det "en dålig karl". I anmärkningskolumnen skriver pastor Broman att den döde rymt från församlingen 1845 och uppehållit sig i Börrums kapellförsamling, men det prästbevis som skickades dit 1853 skickades tillbaka, så han var inte skriven där. Men han dog där den 3 januari och pastorsämbetet i Skärstad verkar ha skickat 2 kronor och 50 öre för hans begravning i Börrum. Den tredje Skärkindsbon som föräras en längre anteckning i dödboken är den fattiga pigan Cecilia Rosenqvist som dog den 23 juli, 41 år gammal, på korrektionsanstalten i Stockholm. Pastor Broman antecknar att hon är "mindre vetande" och att hon är född av en livstidsfånge på Kristianstd länshäkte, att hon varit fosterbarn och att hon skickats till korrektionsanstalten för sin elakhet.

Ett annat kyrkboksfynd från Skärkind finns i husförhörslängden 1739-1755, där hittar vi bonden Per Hansson och hustrun Kerstin Jacobsdotter i Härsberga på sidan 43 (89). Båda dör under perioden. Här har en sentida präst gjort ett tillägg i kanten och skrivit att detta är Wallenbergs stamfar och -mor. För en arkivanställd kan väl inte ha gjort detta? Hur som helst är det förstås intressant att få veta detta för den släktforskare som råkar få in dessa i sin släkt. Utan detta tillägg finns det ingen antydan om en kommande finanssläkt. Per Hansson och Kerstin Jacobsdotter levde i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Så det lär vara åtskilliga generationer före den nuvarande finansmannen Jacob Wallenberg, som är född 1956.


Bild från arkiv Digital, Skärkind (E) AI:1 (1739-1755) Bild 52 / Sida 89.

Jag avslutar med en liten knorr från Fredsbergs socken i Västergötland. Det är i den första husförhörslängden, från 1813–1820. Där finns ett torp, eller är det kanske en backstuga, med namnet Säga-Té. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite när jag såg det för ett tag sedan. Jag undrar vad som låg bakom detta namn? I huset bodde änkan Cajsa Jonsdotter, född 1766. Hon är alltså i 50-årsåldern och kanske är det efter henne huset fått sitt namn? Jag föreställer mig henne som en barsk dam som kunde säga till. Eller var det i stället så att hon ständigt använde sig av detta uttryck? Nyfiken blir jag i alla fall.

Bild från Arkiv Digital, Fredsberg (R) AI:1 (1813-1820) sidan 127.

I min utvidgade släkt har jag hittat en Tysklandsfarare. Hon hette Johanna Johansdotter, född 1844 i backstugan Hallen i Östergöl i Älmeboda socken i Kronobergs län. I husförhörslängden har prästen skrivit att hon tog ut flyttbetyg från grannsocknen Algutsboda, där hon arbetade 1868, till hemsocknen Älmeboda. Men i stället reste hon till Tyskland och kom inte hem förrän fem år senare.

Prästens anteckning i husförhörslängden. Bild från Arkiv Digital, Älmeboda (G) AI:22 (1871-1875) Bild 208 / Sida 196.
 
Ovanstående är allt jag vet om hennes Tysklandsresa, och när jag första gången såg detta blev jag ganska fundersam. Vad gjorde hon i Tyskland? Varför åkte hon dit? Det här var för fem år sedan, när jag släktforskade om hennes släktgren. Sedan dess har jag lärt mig att hon bara var en av flera tusen ungdomar som blev gästarbetare i Tyskland under andra halvan av 1800-talet. Omkring 2 000 av dem kom från Kronobergs län. Hon ingick i den första vågen Tysklandsfarare, de som gav sig av under och strax efter nödåren 1867-69. Då sökte gårdsägarna i norra Tyskland efter folk och hemma i Sverige var det svårt att hitta försörjning när fattigdomen bredde ut sig och fler sökte arbete. Lönen var betydligt bättre i Tyskland även om arbetet var hårt. Och det var billigare med en biljett till Tyskland än till Amerika.

De flesta svenska kvinnorna kom till Schleswig-Holstein, många kvinnor blev mjölkerskor och mejerskor på de stora godsen där. Kanske var det där Johanna arbetade och bodde under sina år i Tyskland. Ingen i släkten vet något om detta, och själv har hon inte lämnat efter sig några ledtrådar.

Om arbetsemigrationen till Tyskland har jag lärt mig från boken "Tysklandsfararna", utgiven förra året och skriven av Bengt Gärdfors i Laholm. I boken finns mycket att läsa om dem som reste till Tyskland för att arbeta.

Boken Tysklandsfararna. Tyska agenter värvade arbetsfolk i Sverige genom att annonsera i de svenska tidningarna. (Bilder från boken)

Livet i Tyskland blev inte alltid som ungdomarna trott. Arbetsförhållandena var svåra och många hamnade i skuld till agenterna eller till bonden, eftersom de skulle börja med att arbeta av betalningen för sin resa. En hel del stannade kvar och bildade familj men betydligt fler vände hemåt efter några år, precis som Johanna.

Om hennes liv i övrigt har jag skrivit tidigare. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

Det här är Elna Olsdotter. Hon avrättades den 20 december 1861 i Hörby i Skåne och begravdes på avrättningsplatsen.

Elna Olsdotter är en av många fångar på Malmö länsfängelse som fotograferades under sin fängelsetid. Fotografiet finns arkiverat i Malmö länsfängelses arkiv på Landsarkivet i Lund och har digitaliserats av Arkiv Digital. Bildkälla: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 99.

Elna talar till mig när jag ser fotografiet, en bild som berör, snart 155 år efter hennes död. Det finns något i hennes blick och hennes ansiktsuttryck som gör att jag stannar upp. Hon ser rädd ut, vilket är naturligt om man dömts till döden. Det är lätt att gripas av ett fotografi som detta.

Var hon en känslokall och grym människa? Kanske (troligen) psykiskt sjuk. Eller var hon ett offer för svåra omständigheter där hon inte såg någon annan utväg? Jag har ingen aning, men när jag läser omständigheterna kring hennes brott tänker jag att det kanske inte finns några förmildrande omständigheter.

Hon var gift två gånger och dödade båda sina makar, hon förgiftade dem med hjälp av arsenik. Ett fruktansvärt dåd. Förste maken Måns Mårtensson förgiftade hon efter sju månaders äktenskap och andre maken Anders Persson efter sju år som gifta.

Om jag ska spekulera tänker jag mig tre tänkbara scenarier. Kanske var den förste en man hon hyste agg till, kanske var han elak, misshandlade och våldtog henne och hon därför tog till gift för att bli av med honom. Och när näste make visade samma tendenser tog hon till samma lösning. Eller blev hon snart efter sitt första gifte kär i Anders Persson och det inte fanns möjlighet till skilsmässa? Kanske var hon psykiskt sjuk och dödade männen för att hon inte begrep bättre. Eller var hon en grym människa som gillade att döda? Svårt att tro, känner jag. Jag kommer aldrig att få veta, om inte någon av er läsare känner till hennes historia bättre och vet mer än det som står i fängelsejournalen och i kyrkböckerna.

Elna Olsdotter föddes i Fränninge den 19 juli 1826, där hennes far Ola Mårtensson var rusthållare. Hennes mor hette Mätta Johansdotter. Tills hon var 23 år var hon kvar i föräldrahemmet. Med sin förste make fick hon inga barn men med nästa make fick hon tre söner. De två första hette Ola och Johan och föddes 1856 och 1858. Strax före jul 1860 förgiftade hon deras far. Prästen skriver i dödboken: "Afdagatagen af sin hustru Elna Olsdotter medelst arsenikförgiftning".

Hur det kom sig att brottet uppdagades framkommer inte men efter att hon gripits erkände hon också det tidigare mordet och dömdes den 19 mars 1861 till att mista livet genom halshuggning. Att det dröjde till december innan domen verkställdes kan ha att göra med att hon var gravid när hon greps. Den 17 augusti föddes hennes tredje son, som fick heta Anders efter sin förmodade far. "Förmodligen sammanavlad med siste maken" står det i fängelsets kyrkbok. Faddrar vid barnets dop var fängelsevaktmästare Törngrens hustru och fångvaktare Granstrands hustru.

Den lille Anders kom hem till gården där hans två äldre bröder var kvar, åtminstone enligt husförhörslängden. De står inte som fosterbarn i någon familj men någon i hemsocknen Östra Sallerup måste ju ha tagit hand om pojkarna. Förmodligen fick de växa upp hos gårdens näste ägare Jöns Persson som är deras förmyndare och antar jag, deras farbror.

Det blev den lille gossen Anders som föddes i fängelset 1861 som senare tog över föräldrarnas gård, när han blivit 25 år gammal. Året efter gifte han sig med en flicka från socknen och de fick en son 1888. 1892 föddes en dotter. Så småningom lämnade de gården och 1908 flyttade familjen till Hörby, där Anders blev arbetare i köpingen. Den 3 juni 1914 dog han av en hjärtinfarkt, ännu inte fyllda 52 år.

Jag är inte alls släkt med denna familj, utan har bara stannat upp vid fotot av Elna som fånge. Troligen är det enda gången hon fotograferats. Jag har också lite svårt för att släppa tanken på den här familjen och den lille pojken som berövats båda sina föräldrar så tidigt och så grymt. Det är ju på inget sätt unikt i världen, men tragiskt och sorgligt. Jag undrar vad han visste om detta under sin uppväxt.

Uppgifterna kommer främst från fängelsets kyrkbok och fångjournal men också från kyrkoarkiven i hemsocknarna.

Bland fångporträtten finns också de här två männen som fotograferats i Malmö länsfängelse 1861. Bildkällor: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 66 och Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 75. Redan vid fotografierna får vi veta en hel del om dem, och mer uppgifter finns i fångjournalen.

Johan Tellander till vänster dömdes som förfalskare och äktenskapsbedragare. Sommaren 1858 hade han genom falska papper skaffat sig rättigheter som målarmästare i Helsingborg och sedan gift sig med en smeddotter. Men ryktet hann ifatt honom och folk i stan talade om bedragaren. Det gjorde svärfadern så uppretad att han stämde ryktesspridarna och då uppdagades förfalskningen och bedrägeriet. Äktenskapet upplöstes.

Hans Håkansson Lustig eller Bergvall var intagen på straffarbetsanstalten för stöld. Men han ville ut och rymde i mars 1860. Det gick till så att när han arbetade med handräckning i ett förråd i fängelset gömde han sig vid dagens slut i en linnehög. Av tyg som förvarades i förrådet "förfärdigade han sig  på 2 timmar tröja, byxor och mössa, hvarefter han bröt hål på muren vid taket samt lyckades osedd rymma". Kanske blev han infångad igen.

Fängelsearkiven är en stor källa till kunskap för den släktforskare som har fängelsekunder i sin släkt. Fotografirullor med fångporträtt finns digitaliserade från flera fängelser, så med lite tur kan du också hitta en bild där. Syftet med att fotografera fångarna var förstås att få ett bättre signalement på dem, än bara ett beskrivet i text.

I Släktforskarnas årsbok, som kommer ut till sommaren, finns en längre artikel om vad man hittar i fängelsearkiven och hur man hittar det.

Mannen som berättade sitt livs historia. Viola med sina muntra dragspelslåtar. Släktforskaren som jag haft mailkontakt med om en alldeles speciell släktgren men som jag aldrig tidigare träffat. Kvinnan som jag träffade för ett par år sedan men inte nu kunde komma på namnet på, vilket inte hindrade ett glatt samspråk. Claes från Vadstena och Leif från Jönköping och Margareta från Nässjö. Och så min reskamrat och föreningskompis Ing-Marie. Alla var vi i Hovmantorp igår.

Gårdagen tillbringade jag med andra släktforskare, från morgon till kväll. Släktforskarföreningarna i Blekinge, Kronoberg, södra Kalmar län och Oskarshamn ordnade gemensamt en släktforskardag i Hovmantorp i södra Småland, med KGF (Kronobergs Genealogiska Förening) som huvudarrangör. Ing-Marie Åkerö och jag var där för Tjust Släktforskarförening. Dagen kallas Släktforskning i Sydost och hölls förra året i Ronneby i Blekinge.

Det var väldigt roligt och givande. Det som är så kul och att man kommer hem med ett glatt hjärta och ny energi är att träffa folk. Hur kommer det sig att släktforskare är så trevliga? Alla dessa intressanta samtal! Vi släktforskare har verkligen något att prata om när vi träffas. "Varav hjärtat är fullt talar munnen" sägs det ju. Ni som varit med på de årliga Släktforskardagarna eller på andra liknande arrangemang vet vad jag menar.

Jag gillar det här, spontana möten med människor jag inte känner men där man kan ha ett långt och givande samtal utan att veta vem den andre är. Som på tåg.

Mässhallen öppnade vid tio och nästan på en gång kom ganska många besökare och fram till tidig eftermiddag var det en strid ström. När det var som mest hektiskt hann jag inte springa runt och fotografera men några bilder blev det från dagen:


Hallands Släktforskarförening, som ordnar Släktforskardagarna 2017, var förstås på plats. Det här är en av de föreningar där jag är med eftersom jag har mina rötter i Halland.


DIS Småland och KLGF (Kalmar Läns Genealogiska Förening) på rad. Närmast är det KLGF:s ordförande Gullan Olsson till vänster som pratar med en släktforskare.


Viola EK är redaktör för KGF:s medlemstidning men också dragspelare och en person som förgyller tillvaron för oss andra. Om det är ett dragspel eller ett durspel eller ett instrument som egentligen heter något annat vet jag inte, men spelade vackert på det gjorde hon. Så Viola, om du läser detta skriv gärna i en kommentar vad det är du spelar.


Björn Lippold är mannen bakom Centrala Soldatregistret och som jag och många andra släktforskare med soldater i släktträden ofta tänker på med tacksamhet. Igår fick vi anledning att pratas vid en stund.


KGF var huvudarrangör, en förening som jag också är medlem i eftersom jag släktforskar på flera släktgrenar i Kronobergs län. Tack för ett fint arrangemang!


Claes Westling från landsarkivet i Vadstena och hans kollegor på Landsarkivet i Lund hade mycket att prata om med de besökande släktforskarna.


Många föreningar sålde böcker, både lokala och allmänna, och själv kom jag hem med några nya fynd. Jag har haft mycket glädje av bland annat hembygdsböcker i min släktforskning och det är jag knappast ensam om.


Jag blev lite imponerad av Ekeberga hembygdsförenings arkiv. En äldre föreningsmedlem (nu avliden, tror jag) har samlat mängder av information om sockenfolket och ett stort klipparkiv från tidningar, och allt är katalogiserat. En av föreningens medlemmar idag berättade för mig om detta imponerande arbete, men vårt samtal avbröts av en akut fråga från annat håll och när besöksströmmen sedan minskat lite glömde jag gå tillbaka och ställa frågan om vem samlaren är. Mitt minne är bra men kort.


Så här såg det ut hos oss från Tjust framåt eftermiddagen. Högen med vår medlemstidning hade minskat betydligt och godiset började sina. Då hade vi svarat på frågor om båtsmän i Tjust kompani, om Västra Eds socken, om en familj i Hjorted med mera.


Min reskompis Ing-Marie Åkerö från Västervik, som hade varit förutseende nog att ta med lite påskgodis till besökarna men det tog snart slut. Tack för sällskapet, Ing-Marie! Det här gör vi gärna om.

Många fler utställare var med, både stora föreningar och företag i branschen, och mindre organisationer. Nu ser jag fram emot Släktforskardagarna i Umeå i augusti.

Helgerum där jag bor var fram till 1925 ett större gods. Då avstyckades slottet med slottsparken från själva gården, en stor skogsgård på flera hundra hektar mark. Helgerum var ett säteri med många anställda och många torpare.

Nej, jag är inte godsägare. Vi hyr en lägenhet i ett hus som byggdes som arbetarbostad 1918 och vi flyttade hit från stan (Västervik) 2009. Idag är det tre lägenheter i huset, från början var det fyra. Ytterligare ett hus med fyra lägenheter byggdes samma år, de är snarlika men det andra är ett enfamiljshus sedan länge och numera fritidshus.

Här om dagen pratade jag med en granne om hur mycket folk det var förr i tiden på en så här stor gård och så mycket mer liv. Idag är vi 14 vuxna här och tre barn. För 150 år sedan får jag det till 96 personer när jag räknar i husförhörslängden (AI:15 1861-65). Det är både barn och vuxna, kanske hälften av varje. Det var en hel del ogifta anställda och en del äldre.

Bild från Västrums hembygdsbok. Arbetsfolket på Helgerums gods är fotograferade en sommarmorgon 1918,
när de väntar på att vällingklockan ska ringa igång dagens arbete. Jag räknar till 16 personer, och de här männen
och unga pojkarna har säkert både hustrur, mödrar, föräldrar, systrar och bröder som också bor här då.
Den äldre mannen i hatten till höger är min mans farfar och ett par av de andra är hans söner.

Grannen och jag pratade också om var folk bodde förr. Det måste ha funnits flera bostadshus som nu är borta. Var låg de? Var bodde folk? Det undrar jag.

Godsägaren bodde på slottet och troligen också guvernanten, bokhållaren, pigorna och betjänten. Kanske också inspektorn? Jag vet var rättarfamiljen, kusken och trädgårdsmästaren bodde, de husen finns kvar ännu. Men statarna, de gifta drängarna och arbetskarlarna, murardrängen och trädgårdsdrängen med sina familjer? Det kryllade ju av folk.

I husförhörslängderna ser jag att det fanns tio familjer på gården vid mitten av 1800-talet, familjer som det inte går att koppla till något särskilt hus som t ex rättarbostaden eller trädgårdsmästarvillan. Så här fortsätter det en bra bit in på 1900-talet, med nio-tio familjer som varken är torpare eller att mannen har ett yrke kopplat till en särskild tjänstebostad.

Av de två arbetarbostadshusen som byggdes 1918 ligger det ena på grunden efter ett äldre bostadshus. Kanske är det så också för vårt hus, men jag har aldrig hört talas om det. I stället ska det ha legat ett uthus ungefär här.

Överst: Helgerums slott och rättarebostaden. Slottet byggdes på 1750-talet och rättarebostaden 1857.
Underst: De två husen som byggdes som arbetarebostäder för tillsammans åtta familjer 1918. Vi bor i det vänstra.

Torpen har jag någorlunda koll på, och de är ett kapitel för sig. Flera är skyltade efter en tidigare torpinventering och andra har jag hittat rester efter i skogen. Torpen står ju också med sina namn i husförhörslängderna men statare, arbetskarlar och gifta drängar som inte var torpare, var bodde de med sina familjer? Att folk bodde trångt vet vi ju och det var nog inte ovanligt med mer än en familj i en bostad. När jag går ute i markerna här omkring spanar jag ofta efter spår efter var folk kan ha bott eller spår efter andra hus. Det är skog ganska tätt inpå tomten och kanske har det varit öppen mark och hus där det sedan fått växa igen. På några ställen har jag sett stenar som ligger på rad och som uppenbarligen är ditlagda av människor. Egentligen tror jag att de flesta sådana lämningar är efter lador och andra uthus, snarare än bostäder. Tyvärr har jag inte hittat någon detaljerad karta mellan 1788 och 1925 för just den här gården, så därför blir det mycket gissningslek.

Alldeles vid sidan om en väg ligger de här stenarna på rad, några hundra meter från gården. Har det stått ett hus här tro?
Förmodligen ingen bostad för det finns inga rester efter någon skorstensmur. Den kan förstås ha forslats bort men
troligare är nog att det varit en lada eller annat uthus. När jag först såg dessa stenar tänkte jag att det kan vara resterna
av en väg, men den leder bara till en bergknalle.

När maken och jag var ute och såg oss omkring idag upptäckte vi den här stenkanten med en parallell rad
lite längre bort. En husgrund av något slag. Intill finns en grop som kan ha varit en jordkällare. Detta är ganska
nära den del av gården där ladugårdar tidigare stått.

Några meter bort ligger tegelstenar kvar. Almviks tegelbruk är ett lokalt tegelbruk norr om Västervik, idag industrimuseum.

Vid teglet ligger den här gamla skon. Vem har gått i den? Kanske dansat? För den är nött så det blivit hål i sulan.
Kanske har den bara råkat hamna här, efter att något djur dragit fram den.

Men spännande och roligt är det. Jag tror att många släktforskare gör som jag, ger sig ut i markerna och letar spår efter dem som levt före oss. En hel del gamla torp och gårdar är ju övergivna och borta idag, men rotar man lite i det vissna fjolårsgräset eller kikar in bland snåren så kan resten av en husgrund finnas där. Kanske inte alltid efter bostadshuset men efter en lada, en loge, en jordkällare eller ett brygghus. Och gamla stengärdsgårdar finns det gott om, särskilt här i Småland.

Allra bäst är förstås att ha en gammal karta om det finns en. Bra hjälpmedel för att lära sig förstå vad man ser är Niklas Cserhalmis bok "Fårad mark".

Många släktforskare hittar fosterbarn i sin släkt, antingen en släkting som var fosterbarn eller en familj som tog emot fosterbarn. Fosterbarnen kunde vara barnbarn, andra släktingars barn eller grannars eller andra sockenbors barn. Men många fosterbarn kom också från barnhem, och allra flest från Allmänna Barnhuset i Stockholm. De fosterbarnen skickades i många fall ut på landsbygden.

I påskhelgen har jag inte tagit helt ledigt utan arbetar en del. Just nu hinner jag inte med min egen släktforskning så mycket utan ägnar den mesta tiden åt arbetet med årets upplaga av Släktforskarnas årsbok. Om en dryg månad ska den vara klar för tryckning och sedan utgivning i början av sommaren. Mycket arbete återstår ännu.

En mycket intressant artikel i årets årsbok handlar om fosterbarn. Författare är Johanna Sköld och Ingrid Söderlind, som båda två är historiker och forskar om barnhemsbarn och fosterbarn. De har också skrivit en bok om fosterbarn. I årsboken berättar de om villkoren för fosterbarn, hur det gick till när de placerades ut, hur man hittar uppgifter om fosterbarn i arkiven och mycket annat.

Barn och anställda på Kungsholms barnhem i Stockholm 1920. Bild från Stockholms stadsarkiv http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=24078

Många stadsbarn kom till landet, och hit till Tjust i norra Kalmar län, där jag bor, kom många fosterbarn från Stockholm. Det här har jag stött på i kyrkböckerna och även hos bekanta som kan ha haft en förälder eller far- eller morförälder som kom hit som fosterbarn. Att det blev många just här beror bland annat på att det då gick att åka både tåg och ångbåt hit. Men jag tror också att det spelade roll att det just här fanns en eller flera aktiva fosterbarnsombud, personer som förmedlade barn till presumtiva fosterföräldrar. Jag har av någon släktforskare här i Tjust hört om en prästfru som agerade i den rollen, kanske var det i Lofta eller Loftahammars församlingar.

I Tryserums socken i Tjust fanns det sex utackorderade fosterbarn under åren 1891-1897. Alla barnen kom från Stockholm. Bild från Arkiv Digital, Tryserum AI:24 (1891-1897) Bild 12.

Man kan utläsa ur arkivhandlingar att det inte bara var längtan efter barn och att göra en insats som låg bakom att ta emot fosterbarn. För många var det ett sätt att få billig arbetskraft till en gård. Till exempel var det vanligt att man efterfrågade flickor i åldern 8–13 år, för att de skulle vara barnpigor i en familj.
 
I städerna fanns utackorderingsnämnder eller utackorderingsbyråer och i dessas arkiv finns uppgifter om både fosterbarn och fosterhem. I Stockholm var Allmänna Barnhuset en viktig institution för att placera fosterbarn från slutet av 1700-talet och ett par decennier in på 1900-talet. Barnhusets arkiv finns bevarat på Riksarkivet.

För dig som har en ana som var fosterbarn finns mycket intressant information i årsboksartikeln.

Allmänna Barnhuset på Norrtullsgatan 14 i Stockholm. Bild från Stockholms stadsarkiv http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=9280

Det är bara sex år sedan jag började släktforska och ganska tidigt gav jag mig i kast med mina barn farmors släkt. I en släktgren i södra Småland kom jag inte vidare, det var vägs ände där och jag accepterade det och lät det bero. Men nu, lite mer erfaren, har jag kunnat komplettera den här forskningen.

Så här var det: En ana heter Ingrid Gustafsdotter och föds den 22 januari 1811 i Långasjö socken. Hennes mor Christina Månsdotter är ogift och prästen skriver att hon är piga från Grimsgöl. Men i husförhörslängden från denna tid finns ingen Ingrid Gustafsdotter i Grimsgöl, åtminstone inte vad jag kunnat hitta. Så jag kom inte längre.

Dottern Ingrid får själv ett barn som ogift 1834, sonen Johan August, och gifter sig sedan med torparen Johan Jonas Johansson. De får fyra barn och ett av dessa barn för släkten vidare till mina barn och barnbarn.

Jag minns att jag letade mycket efter Christina Månsdotter, stirrade mig blind på alla sidor med folk på Grimsgöl, men utan resultat. Jag har också letat en del i dödboken och vigselboken men det är en väldigt stor församling, så det kändes inte görligt. Hon kunde ju vara ung när hon fick barn och levt i 70 år till. Jag har till och med varit vid gården en gång för att se hur det ser ut där. Men ingen Christina. :-)

Någon mer uppgift om henne än hennes namn hade jag inte. Men för ett par veckor sedan kom jag på att jag skulle titta bland dopvittnena när hennes barnbarn föds. Och där fanns hon, med en bostadsort! Precis vad jag ville ha. Varför har jag inte tänkt på det förut? Då, för sex år sedan, tänkte jag i alla fall inte på det och hade nog inte så mycket kunskap om dopvittnenas betydelse. Senare har jag lärt mig att de kan vara lösningen på en del släktgåtor. Som i det här fallet.

När Christinas dotterson Johan August föds i Algutsboda socken 1834 är hon vittne och bor då i Tjockebo och har blivit hustru. Tjockebo ligger i Ljuders församling. I husförhörslängden finns hon i Tjockebo med sin make avskedade sjöartilleristen Johan Tipp. Här står det också att Christina är född den 3 oktober 1781 i Ljuder.

Födelseboken i Algutsboda där Christina Månsdotter är med som dopvittne. Bild från Arkiv Digital, Algutsboda C:4 (1816-1837) Bild 373 / Sida 735.

Husförhörslängden i Ljuder, där Christina Månsdotter bor i Tjockebo (Tjockeboda). Bild från Arkiv Digital, Ljuder (G) AI:8 (1831-1836) Bild 223 / Sida 209.

Man skulle kanske kunna tro att det sedan var en promenadseger bakåt till släktens tidigare generationer, men så blev det inte. Jag nöjer mig ju inte med att veta när hon föds och dör och vilka barn hon får, jag vill ju veta allt. Med lite möda har jag kunnat kartlägga de flesta åren av hennes liv men inte alla. Hon försvinner fler gånger men med lite flit har det gått att hitta henne igen, och i hennes släkt bakåt har jag kunnat komma vidare också, bland annat tack vare hjälp från en vänlig släktforskare i Kronoberg med tillgång till KGF:s databas. Det gav ett bra uppslag. Nu har jag kartlagt Christinas släkt bakåt i som mest fyra generationer.

Att jag inte tänkt på detta förut! Ibland har man hjärnsläpp... I forskning i andra släkter har jag ibland haft bra hjälp av att kolla dopvittnen så jag borde ha kommit på den här lösningen. Men jag hade lagt den här släkten åt sidan och gått vidare med andra och inte tänkt så mycket på det. Nu kom det upp för jag håller på att sammanställa en släktbok till mina barn och deras far (min exmake) om hans släkt.

Vem Ingrids far är har jag inte hittat någon ledtråd till. Kanske är det någon av er släktforskare där ute som vet något om det. Eller varför jag inte hittar Christina Månsdotter i Grimsgöl när dottern föds 1811. Är jag blind och hon finns där? Min tanke är att hon kan vara piga på ett torp under Grimsgöl men att det inte framgår av husförhörslängden att torpet hör dit.

Grimsgöl, när jag tog en titt där 2012. Har Christina Månsdotter gått här?

Just nu sitter jag på en buss på väg hem från Stockholm, efter en helg med födelsedagskalas för att fira yngsta barnbarnet som fyllt två år. Och jag vill bara påminna alla släktforskare om att komma ihåg att de levande alltid är viktigare än de döda. Visst är det självklart men ibland grottar man ner sig i arkivhandlingarna så att man lätt glömmer livet som pågår runt omkring.

En helg utan någon släktforskning är förstås ovanligt men med två barnbarn i närheten hela tiden har jag inte haft en tanke på något annat än dem. Och i sommar fylls släktleden på. Livet rullar vidare och släkten växer, precis som den ska och som den gjort generation efter generation. 

Mina barnbarn kommer förstås att växa upp med historier om släkten och de kommer att veta varifrån de kommer, var så säker. 

Att förstå släktsamband är kanske inte helt lätt för den som är liten. Treåringen har full koll på vad en farmor är men för tvååringen är det inte lika uppenbart. Hon säger mormor även till mig, för mormor och farfar är de uttryck som finns i hennes värld ännu, trots att hon också har en farmor (jag) och en morfar. Någon mormor kommer jag aldrig att bli eftersom jag bara har söner.

Med mig hem i mobilen har jag förstås mängder av nya bilder på mina två barnbarn. De kommer ni inte att få se för jag är mycket restriktiv att publicera bilder på dem, eller på andra i min familj på nätet. Det gör jag bara med föräldrarnas elller deras egna tillstånd, och mycket sällan. Framför allt är det viktigt när det gäller barn. Det är förstås skillnad när man har ett privat konto och bestämmer vem som får se bilderna. Egentligen gäller detta alla, som släktforskare bör man tänka på sekretessgränsen. Jag vet ju att mina barnbarn är gulligast i världen, och ni får ta mitt ord på det.

Kvinnor har alltid arbetat, tro inget annat. Inte bara som pigor och bondhustrur utan på alla möjliga andra sätt. Men i arkiven syns det sällan, oftast inte alls.

Någon gång kring sekelskiftet 1900 togs den här bilden på de anställda vid tändsticksfabriken i Västervik. Som ni ser arbetade en hel del kvinnor där. Förmodligen var de allihop kyrkbokförda som döttrar och hustrur. Bilden finns på väggen bakom kassan på Västerviks museum.

På tisdag är det internationella kvinnodagen, kanske till skillnad mot alla andra dagar på året som verkar vara mansdagar. Speciella dagar brukar ju hållas för att lyfta fram minoriteter i samhället, men kvinnor har inte varit i minoritet, tvärtom. För ett år sedan meddelade SCB att vi för första gången sedan 1749 har fler män än kvinnor i Sverige. Så varför vi har en kvinnodag i stället för en mansdag har naturligtvis andra orsaker, som bekant.

Kvinnors arbete är mer eller mindre osynligt i arkiven. Kvinnor och barn räknades bara, och bokfördes i kyrkböckerna, i förhållande till mannen, husbonden. Först en bit in på 1900-talet, när även gifta kvinnor blivit myndiga 1921, finns deras yrken i församlingsböckerna. Då hittar jag både tändsticksarbeterska, bodbiträde och affärsbiträde, sömmerska, telefonist, kappsömmerska (hon hette Johanna Lovisa Lindell och var verksam i Västervik på 1910- och 1920-talet), kafébiträde, städerska med mera i Västerviks församlingsbok.

På bruksmuseet i Åtvidaberg finns en utmärkt fast utställning om arbetet på orten under historisk tid. Här tas kvinnornas arbete upp. Ett par hundra kvinnor och barn arbetade under sommarhalvåret med skrädning av malmen, vilket innebär att de sorterade den brytna malmen i sådant som var rikt nog för att vidareförädlas och sådant som var för dåligt. Ett hårt manuellt arbete i anslutning till gruvan och som jag knappast hade föreställt mig att kvinnor sysslade med i större skala. En av dessa skrädningsarbetare var Maria Helena Frängqvist vid Bersbo gruvor. Läs om henne, hon är värd att minnas.

Illustration från bruksmuseet i Åtvidaberg som visar kvinnors och barns arbete med skrädning.

Bild från den fasta utställningen på bruksmuseet i Åtvidaberg.

På Uppsala universitet finns en grupp forskare som arbetar för att få fram mer information om kvinnors arbete tidigare under historien. Man hämtar information från till exempel domböcker där människors arbetsuppgifter beskrivs och lägger in det i en databas. Den är sökbar på nätet och finns här. Den omfattar uppgifter från 1550 till sekelskiftet 1800. Databasen heter Gender and work. I årets upplaga av Släktforskarnas årsbok kan du läsa mer om detta.

Ämnet kvinnors arbete kommer jag att återkomma till, var så säker. Till exempel till de kvinnor vars yrken faktiskt syns i arkiven. En av dem är spinnerskan Johanna Sundman som var verksam i Västervik under tidigt 1800-tal där hon står med sin yrkestitel i mantalslängden 1819. Hon är då 30 år och sjuklig. Hon sitter inte på något spinnhus utan ingår i klädvävaren Carl Lönnebergs hushåll. Kanske är hon den enda kvinnan i den här längden som står med eget yrke och inte bara som piga, hustru, änka eller dotter.

Igår blev jag så lycklig för ett namn! Bara ett namn, ingenting mer.

Namnet är Olof Jönsson. 1662 var han bonde på en gård som heter Lunnagård och som ligger i Gunnarps socken i mellersta Halland.

Jag vet ingenting om hans liv, när han var född, vilka hans föräldrar var och varifrån de kom. Kanske har hans släkt haft Lunnagård sedan medeltiden. Jag har ingen aning, i alla fall inte idag. Just nu är jag så glad för bara namnet, även om jag helst vill veta mer.

De äldsta kyrkböcker som finns bevarade från Gunnarps socken började föras 1688. Det var prästen Sveno Benedicti Erynander som skrev då. Han kom till församlingen 1687. Ministerialboken är förd topografiskt med anteckningar för varje gård i en följd 1688–1731. Men egentligen tror jag han började 1687, när han börjat sin prästgärning i socknen, fast han inte skrev årtalet först.
 
Han har en fin och lättläst handstil och bra ordning i böckerna. Sådana präster gillar vi. Han har noterat både födda, vigda och döda men även flyttningar.

Det här handlar om min mammas släkt. En av hennes systrar släktforskade på 80-talet och gjorde ett släktträd som vi fått. Mosters släktträd slutar i en släktgren på Torsten Larsson född 1679 och död 1742. Han är min mormors mormors farfars farfars far. Den här släktgrenen finns på gården Sundhult i västra änden av socknen. Gården är fortfarande i släktens ägo.

I går fick jag för mig att jag skulle försöka ta mig lite längre bakåt i historien. Det jag också vet, tack vare de nuvarande släktingarna på Sundhult, är att Torsten Larssons far hette Lars och kom 1698 från granngården Lunnagård några kilometer åt nordost. Lunnagård ligger alldeles intill Örsjön och bara ett par hundra meter från den gamla svenskdanska gränsen. Under den danska tiden kunde de se över gårdstunet till Sverige. Om det inte var skog emellan då.

Karta från boken "Gunnarp vår hembygd" del 1, utgiven av Gunnarps hembygdsförening 1984. Kartan visar gränsen mot Sverige vid tiden för freden i Brömsebro 1645. Som ni ser ligger Lunnagård alldeles intill gränsen. Lite längre ner och lite åt vänster ligger Sundhult.

Gunnarps ministerialbok med notering om vilka som bor i Lunnagård 1688. Bild från Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 29 / Sida 37.

Lars i Lunnagård hette Olsson ser jag på Lunnagårds sida i ministerialboken. Före Sundhult brukade han gården tillsammans med hustrun Elsa Larsdotter men också med Jöns Olsson och dennes hustru Anna Asmundsdotter. Eftersom de heter Olsson båda två borde de vara bröder, tänker jag. Dessutom vet jag att Lars son Torsten föds 1679 och Jöns son Anders föds omkring 1666. Från Anders och hans far Jöns kommer en annan släktgren.

För att se vem brödernas far är använde jag mantalslängderna. Här i Halland går de tillbaka till 1662 och då är det Olof Jönsson som är bonde på Lunnagård. Bingo! Detta måste ju rimligtvis vara brödernas far.

Javisst, det var ju lätt. Men lika glad är jag för det. Ett namn till i släktkedjan.

Mantalslängderna från Gunnarp. Överst 1662, där står Olof Jönsson med hustru i Lunnagård. Lite svårläst kanske men i mittenbilden från mantalslängden 1671 syns det bättre. Undre bilden är från mantalslängden 1684 när sonen Jöns Olofsson är bonde tillsammans med brodern Lars Olofsson. Jag har tittat även på mantalslängderna där emellan, för att vara säker på att jag sett rätt.

Jag rekommenderar er att titta i mantalslängderna om de finns från tiden före kyrkböckerna. Och läs gärna Magnus Bäckmarks handbok om att forska i mantalslängder. Den hade jag nytta av nu.

De gamla mantalslängderna finns hos Svar, och är svartvita. Vissa var väldigt svårlästa. Men tack vare att de finns bevarade från nästan varje år ända från 1662 kunde jag följa Olof Jönsson och hans söner på Lunnagård. 1677 dör Olof Jönsson och sedan är det Jöns Olsson som är bonde, först ensam några år och sedan tillsammans med sin bror Lars. Att Jöns borde vara äldst stämmer ju också med att hans son är 13 år äldre än Lars son.

Tyvärr har jag inga uppgifter om Olof Jönssons hustru, brödernas mor. Hon räknades ju inte, åtminstone inte i mantalslängden.

Jag skulle verkligen vilja veta mycket mer om deras liv. Vad de tänkte och kände, hur deras vardagsliv såg ut, om det kändes tungt eller om de gladde sig. Olof och hans hustru levde ju under dansktiden, före 1645. De måste ha varit med om gränskonflikter och oroligheter. Om de bodde på Lunnagård då vet jag ju inte, men kan anta det. Vad tyckte de om att bli svenskar? Kanske inte, om man ska döma efter många andras vittnesmål från denna tid. Kanske var gränsen inte utmärkt då, kanske var det bara skog och de inte såg in över till Sverige. Rimligtvis borde deras liv ha påverkats av att bo så nära en riksgräns som det var så mycket strid om.

Jag funderar mycket på mina gamla släktingar. Oftast när jag hugger ved här hemma. Vedhuggning är tid för reflektion och jag känner också då att jag kan komma dem närmare. Huggit ved gjorde de också, för att få värme i husen. Alla högg ved, tror jag, som barn och som vuxna. Jag tror inte att kvinnor undanhölls från denna syssla, för inte kunde de vänta med maten för att en dräng eller son skulle komma och hugga upp ved till spisen. Det är en syssla som jag tänker att den har följt med under de här 300-400 år som gått sedan Olof Jönsson och hans hustru högg sin ved på Lunnagård.


Ett av lördageftermiddagens två lass ved som jag kört in i pannrummet. En hel del har jag huggit idag.

Ibland är det så man vill gråta när man läser i kyrkböckerna. Barn efter barn som dör, och de flesta som spädbarn. Så sorgligt.

Hela familjer kunde utplånas under farsoter och svältår, eller så överlevde bara en eller två i familjen. Värst måste det ha varit för de många kvinnor och män som miste både make och alla barnen och blev ensam kvar. Så outhärdligt.

Jag tänker på den otröstliga modern i Gistad som mist sin dotter, i mitt förra blogginlägg. Och på en familj som miste tre barn i koleran på 1830-talet.

Nyss läste jag boken "Storbasens saga" av Walter Dickson. Det är en roman men bygger på författarens farfars liv. Walter Dickson var född 1916 och dog 1990. Han bodde med sin familj där jag växte upp utanför Falkenberg.

I romanen berättar farfar Per för sonsonen Walter om sin barndom och om sin ungdom. I ett avsnitt handlar det om farfaderns lille son som dör i difteri när han är fem år, Walters fars storebror: "Vad jag sörjde den pojken... Jag hade börjat känna igen mig själv i honom, stark att ta i och stöddig att titta på, men med en blödighet inuti som gjorde att man ändå tog honom varligt. Det var när han dog som jag grät färdigt för hela livet. Jag slog sönder allting i vedboden, högg upp all ved vi hade, högg den på en enda natt... Bröstet växte så att det höll på att sprängas. Det blev ett rum därinne för all gråten."

Själv hade farfar haft tre bröder som dog i scharlakansfeber som små och han blev ensam kvar. Den äldste av bröderna var då sju år.

Men farfar säger också att det var skillnad när spädbarn dog och större barn. När döden tog de riktigt små: "De som man ännu inte hunnit lära känna, de som inte räknades riktigt men som ändå tog mjölk och nattsömn ur modern och som kunde få fram storgrälets farligheter med sitt ylande. Djävlar ligger på lur i var vrå i de tröttkördas trånga hus. Ett sådant dödsfall kunde rädda en familj, ge fattigsolen lite styrka att lysa till livs igen."

Det är en syn på barnadöd som känns främmande för oss idag men som jag också till viss del kan förstå. Vi vet ju att inte alla barn var önskade heller.

I Fors socken i Jämtland dog tio barn under hösten 1856, alla utom ett i mässlingen. Bild från Arkiv Digital, Fors (Z) C:3 (1828-1860) Bild 770 / Sida 131.

Under nödåren dog många, både barn och vuxna. I Vännäs i Västerbotten dog sex barn under februari och mars 1868. Bild från Arkiv Digital, Vännäs (AC) F:1 (1862-1885) Bild 28.

Walter Dicksons farfar och farmor hette Per Larsson och Maria Kajsa Jonsdotter. De fick först tre barn: Per Johan Ludwig som föddes den 23 januari 1886 och Frida Maria som föddes den 3 april 1888 och så Walters far Bror Henning som föddes i januari 1890. Båda de två äldsta barnen dog 1890. Att uppgifterna i romanen inte stämmer exakt med verkligheten har nog sin förklaring i författarens frihet. Familjen bodde i Flor i Mo socken i Gävleborgs län. Senare föddes två barn till i familjen.

Walter Dicksons fars familj i Flor i Mo socken 1884-1890. Bild från Arkiv Digital, Mo (X) AI:18 (1884-1890) Bild 151 / Sida 145.