Kanske ägnade du lördagen åt prinsbröllopet, om du inte bara satt ute och njöt av det fina sommarvädret. I fredags hade vi värmerekord, varmast i hela landet, här utanför Västervik där jag bor. Enligt SMHI uppmättes här +28 grader. I går var det en aning svalare, och bara näst varmast med +25,9 grader.

När jag scrollade igenom sociala medier igår dominerade två händelser: prinsbröllopet och det tragiska mordet på den unga kvinnan i Västergötland. Det var då jag blev riktigt mörkrädd. Några kräver nu dödsstraff för mördaren. Då gick tanken givetvis bakåt i historien till de avrättningar som skett i vårt eget land så sent som för bara drygt hundra år sedan, då Johan Alfred Ander avrättades 1910. Det är inte så länge sedan, inte med våra släktforskarperspektiv. Sedan 1921 är dödsstraff förbjudet i Sverige.

Det skrämmer mig att det finns människor idag som vill återinföra dödsstraffet. Att medvetet släcka en annan människas liv är alltid mord.

Dagens sociala medier kanske har samma funktion som pratet på kyrkbacken eller vid vägskälet förr. Människor kan hetsa upp varandra, så att man släpper eftertanke och klokhet. Blickar vi bakåt ser vi till exempel lynchningar av svarta i den amerikanska Södern långt in på 1900-talet, och de offentliga avrättningarna i Sverige ända fram till 1876, då Hjert och Tector avrättades i Malmköping respektive Visby.

Offentliga avrättningar var ett folknöje under lång tid, om ordet folknöje över huvud taget kan användas för att beskriva detta. Jag kan se framför mig en uppretad folkmassa, en mobb, som trängs där på galgbacken för 200-300 år sedan som ropar på blod och hämnd och död för illgärningsmannen eller kvinnan som troddes vara häxa. Och när jag gör det tänker jag också att man måste se allt i ljuset av sin tid. Då, för så länge sedan, hade ännu inte tankarna på humanism och alla människors lika värde ännu väckts. Därför är det skrämmande att i dag, i ljuset av vår tid med vår människosyn, sådana här rop kommer tillbaka. Har vi inte lärt oss något på 300 år?

Jag tror inte att det alltid var av eget intresse som folk tittade på avrättningar, utan det var nog också av tvång. Folk skulle se detta, i avskräckande syfte, menade överheten. "Androm till varnagel", dvs att de hårda och bestialiska straffen skulle få medborgarna att avstå från att begå brott.

Galgbacken i Visby. Foto: Hannes Grobe, via Wikimedia Commons.

I min egen släkt har jag varken någon mördare eller mördad, så vitt jag ännu vet, men i mina barns fars släkt. En man som dödade sin granne (som han kan ha varit släkt med) vid mitten av 1700-talet. När man släktforskar kommer det nära, när man vet sammanhang och plats och nästan kan tycka sig känna dessa människor. Det kan vara en stark upplevelse att upptäcka, oavsett hur länge sedan det är. Människor är människor, med samma känslor och behov då som nu, och kanske med ännu större rädslor då än nu när vi lever i en relativt sett trygg omgivning i Sverige. Släktforskaren får då beväpna sig med det historiska avståndet, för att göra det uthärdligt när mord och dråp kommer i dagen i den egna släkten.

I Skåne i juli 1841 blev Christer Henricsson "piskad till döds" för att han stulit, enligt dödboken i Lövestad. Det skedde "hos åboen Nils Nilsson" och detta tolkar jag mer eller mindre som en lynchning. Byborna tog lagen i egna händer. Jag är inte alls släkt med någon av dessa utan råkade se det för ett tag sedan när jag letade efter annat, och jag har inte undersökt vilka efterräkningar det blev för dråparna. Obehagligt och otäckt är det. Bild från Arkiv Digital, Lövestad CI:4 (1826-1861) Bild 3280 / sid 415.

Avrättningsplatsen i Hammarby i Stockholm 1856. Bild från Wikimedia Commons.

Här på Rötter finns i Faktabanken en databas med avrättade, från 1500-talet och framåt.

Senare på kvällen såg jag att Magnus Härenstam gått bort, alldeles för tidigt. Honom tänker vi i Västervik särskilt på eftersom han föddes här 1941. Hans mor Elsa föddes Malmberg 1907 i Gamleby. Fortfarande finns släkten Malmbergs möbelaffär kvar där. Magnus Härenstams morbror Uno Malmberg donerade för länge sedan en stor summa pengar till kommunen för att bygga ett utsiktstorn vid museet. Det dröjde så länge innan det byggdes att Uno Malmberg hunnit gå ur tiden men Magnus Härenstam kom till Västervik och invigde Unos torn, 1997 om jag minns rätt.

Magnus Härenstam föddes på Lasarettet i Västervik den 19 juni 1941. Från SCB: födelseregister för Västerviks lasarett i Digitala forskarsalen/SVAR.

Elsa Malmberg, senare Härenstam, föddes 1907 i Gamleby. Från Arkiv Digital, Gamleby C:10 (1895-1916) Bild 127 / sid 121.

Först en varning. Detta blogginlägg handlar inte om släktforskning. Det handlar om deckare.

Just nu hinner jag inte fundera så mycket på släktforskning, än mindre släktforska eller blogga om släktforskning. Efter att Släktforskarnas årsbok blev klar och lämnad till tryck i mitten av maj har jag arbetat med nästa släktforskningsbokprojekt, som ska vara klart om ett par veckor. Dessemellan skulle nästa nummer av vår medlemstidning i Tjust Släktforskarförening produceras.

De flesta böcker jag läser nu för tiden har på något sätt anknytning till släktforskning. Kanske blir det lätt så när man blir uppslukad av ett ämne. Men när jag just nu arbetar så mycket med andras släktforskningstexter då läser jag hellre annat, för att det inte ska gå in i vartannat. Till exempel deckare. Jag gillar deckare, har alltid gjort det. I dag svämmas marknaden över av deckare, många som aldrig borde getts ut. Men det finns guldkorn.

När jag läser deckare blir det förstås en och annan som tangerar området släktforskning. :-) En sådan är Ann Rosmans "Själakistan". Där spelar släktforskning en viktig roll, hela intrigen bygger på det, men det är inte släktforskaren som är hjälten. Mycket intressant, men kanske inte världens bästa historia i övrigt. Hon har också skrivit deckaren "Mercurium" med två parallella historier som bokens intrig, en sann historisk och en påhittad nutida. Den historiska handlar om Metta Fock, dömd för ett tvetydigt mord på sin man 1809 och avrättad året därpå. Hennes historia är väldigt intressant och hade varit nog.

Just nu läser jag en amerikansk deckare som jag fastnade för på grund av hjältinnan, den svenska immigranten Hilda Johansson som löser mordfall i norra Indiana år 1905. Hon är gift med en irländare och höggravid och undslipper sig ibland ett och annat svenskt ord. Jag har inte kommit så långt i boken än att jag vet hur det går men den är riktigt charmig och berättar om dåtida vardagsliv bland svenskamerikaner. Författaren Jeanne M. Dams har svenskt påbrå. Detta ser ut att vara den sjunde boken om Hilda Johansson. Boken heter "Murder in Burnt Orange" och jag tror inte den finns på svenska. Böckerna om Hilda Johansson bygger på autentiska historiska skeenden.

Om man vidgar begreppet lite och även tänker sig arkivforskning, då finns det mängder av deckare att läsa. Att gå tillbaka i historien har nästan blivit en egen deckargenre idag, känns det som.

Två riktigt bra sådana är "Bortfall" av Ingrid Hedström och "Låt mig ta din hand" av Tove Alsterdal. "Bortfall" handlar om en pojke som försvinner 1978 från en gård i Dalarna. När en nutida granne börjar rota i fallet är arkivsökningen avgörande för att kunna lösa det. I övrigt handlar den om gamla sinnesslöanstalter och nutida korruption inom läkemedelsindustrin. I "Låt mig ta din hand" går vi tillbaka till 70-talet och svenskar under juntatiden i Argentina. Svenskan Dagmar Hagelin kom självfallet i tankarna när jag läste den.

Set Mattson har prisats för sina historiska deckare som utspelar sig på 40-talet, i Malmö efter krigsslutet. De två första har jag läst, "Ondskans pris" och "Svekets offer", och tycker mycket om dem. Den tredje, som heter "Fruktans tid" ska jag läsa senare i sommar.

Kanske finns det någon deckare med en släktforskare som hjälte? En släktforskare som löser fallet genom sin forskning? Om inte, borde någon skriva en sådan.

Ni har säkert hört en och annan historia om fattiga utvandrare som återvänt som stormrika svenskamerikaner efter att ha gjort lyckan i landet på andra sidan Atlanten. Kanske till och med i den egna släkten. Och en och annan skröna är ju faktisk sann. En sådan historia handlar om Frans Plym i Bäckaby socken i djupaste Småland, sedermera Francis Plym. 

Francis Plym.

Lille Frans föddes den 16 september 1869 på Puketorp i Bäckaby. Hans föräldrar var hemmansägaren Åsle (ett namn jag aldrig tidigare stött på, och som jag först tolkade till Åste) Johannisson och hustrun Johanna Jonasdotter. Båda föräldrarna var 40 år när Frans föddes i en familj på sju barn, varav två var döda. De fyra äldsta barnen var från hustruns tidigare äktenskap.

I augusti 1870 emigrerade familjen till Amerika. Två av barnen följde inte med, de som redan flyttat hemifrån. Kanske kom de efter senare. Familjen slog sig ner någonstans i Mellanvästern, var vet jag inte, där Frans far verkar ha arbetat som möbelsnickare. När Frans blev vuxen slog han in på samma bana. 1893 besökte han den stora världsutställningen i Chicago, och sedan var det klippt. Då var han 24 år och bestämde sig för att skaffa sig en gedigen utbildning, för att kunna komma längre i världen. 1906, efter universitetsexamen, blev han stadsarkitekt i Kansas City. Där kom han på en ny teknik för att infatta fönster. Med detta kom ännu mer framgång. Frans, som någon gång i USA tagit sig efternamnet Plym, startade en fabrik samma år. Företaget fick namnet Kawneer och finns fortfarande kvar. Läs om Francis Plym.

Frans Plym blev rik. Men uppenbarligen var han också en givmild person för till universitet donerade han en betydande summa till tre årliga stipendier, som fortfarande delas ut. Makarna Plym donerade sitt hus till det lokala sjukhuset, de bekostade en parkanläggning i hemstaden Niles, och gjorde flera donationer och finansierade sociala projekt.

Och hemma i födelsesocknen Bäckaby kunde ett nytt ålderdomshem byggas tack vare en donation på 100 000 kronor från Francis Plym:

I dag är ålderdomshemmet ett vandrarhem som heter Plymska huset. Det ligger mitt i kyrkbyn, ett fint gammalt tegelhus. Där övernattade jag förra helgen när jag besökte Fröderydbygdens forskarvänner för att hålla skrivarkurs. Vandrarhemmet drivs av hembygdsföreningen (tror jag) och det praktiska sköts av Stig Eriksson i Bäckaby. Det var han som tog emot mig när jag kom dit och det var också han som berättade om Francis Plym.

Porträttet hänger inne på vandrarhemmet.

Huset har en pampig entré som för tankarna till amerikanska hus.

Så här såg det ut när det var nybyggt.

Så här ska det ha gått till:
När svenskamerikanen Frans Plym kom hem på besök 1928 hälsade han på sina gamla farföräldrar som då bodde på fattighuset en bit utanför kyrkbyn. Där var det trångt och eländigt och den nu välbärgade Frans bestämde sig för att socknen skulle ha ett nytt fint ålderdomshem så att farfar och farmor fick en fin bostad. Sagt och gjort, så blev det också. 1932 invigdes det nya ålderdomshemmet. Men det kan knappast stämma, för då måste hans farföräldrar ha varit döda sedan länge, eftersom hans föräldrar var födda 1829. Kanske var det någon annan släkting som bodde på fattighuset då, och som Frans träffade vid sitt besök i hembygden. Ett nytt och fint ålderdomshem lät han bygga i alla fall.

Historien om Francis Plyms donation till Bäckaby går också att läsa i hembygdsboken "Bäckaby - en Smålandssockens historia". Bäckaby ligger någon mil söder om Vetlanda, i ett underbart vackert landskap.

Sådana här historier är ju väldigt intressanta, tycker jag. Dessutom är det ett fint vandrarhem och extremt billigt. Så ska du på släktforskningssafari i mellersta Småland kan jag rekommendera detta för övernattning.

Tillägg 2015-06-22:

I dag har jag läst om att Jonas Brunk, mannen som stadsdelen Bronx i New York fått sitt namn efter, kan ha kommit från Bäckaby eller i alla fall har anknytning dit. Kanske stämmer det, kanske inte. Läs en artikel i Vetlanda-Posten och vad släktforskaren Elna Nilsson skriver om att det var Jonas Brunks mor som kom från Bäckaby. En översikt.

Dessutom har en nutida släkting till Francis Plym berättat mer om hans familj i sina kommentarer.

Har man en gammal släktgård så kanske den kan upplevas som den stora glädjen och tryggheten i livet, men också som ett fängelse. Tidigare i veckan lyssnade jag i min poddradioapp på Radiopsykologen i P1. Jag gillar dessa program, att lyssna på hur andra har det kan lära mig om livet också.
Den här veckan var det en kvinna i min ålder (60+) som var så ledsen för att hon kände sig tvingad att lämna den släktgård som hon nu äger tillsammans med sina tre syskon. Hennes dilemma är att syskonen vill sälja gården men inte hon. Kvinnan, som i programmet kallas Stina, har tillbringat mycket tid hos sina morföräldrar på gården och jag tror att hon delvis växt upp där också. Den betyder i alla fall oerhört mycket för henne. Nu tror hon sig inte om att klara av att själv ta över gården när syskonen inte längre vill ha den kvar, av ekonomiska skäl om jag minns rätt .
Det slutar i alla fall med ett visst hopp där hon försöker hitta en lösning för att köpa sig tid inför ett avgörande beslut.
Det som alldeles tydligt framgick var vilken stor sorg det skulle innebära för henne att lämna denna gård, som varit i släkten i flera generationer.
Hur skulle du själv känna det?

Det är inte alldeles givet att en släktgård väcker dessa starka känslor som hos Stina i radioprogrammet. Det kan säkert finnas motsatsen också. Annars skulle kanske inte släktgårdar säljas då och då.
Någon gång på 90-talet, när jag var reporter på lokaltidningen, intervjuade jag en bonde i trakten. Hans gård hade varit i släkten i åtskilliga generationer under flera sekler. Jag ska inte berätta exakt hur många generationer, för då finns det kanske någon som känner igen honom och det är ju inte meningen.
Mannen berättade i alla fall för mig om sin situation och sa vid något tillfälle under intervjun att "jag kan ju aldrig flytta härifrån om jag inte skulle vilja vara bonde längre". Anledningen som han såg det var att alla dessa tidigare släktgenerationer förpliktigar och att han aldrig skulle kunna sälja gården och därmed bryta en lång släkttradition.
Så visst kan en släktgård också vara en börda.

Bilden här är en släktgård i min släkt. Det är gården Sundhult norr om Ullared i mellersta Halland och finns i släkten på min mammas sida. Här bor i dag en tremänning till mig med sin unga familj.
För dem är inte släktgården en börda, tvärtom, utan en stor glädje. De älskar uppenbarligen sin gård, utvecklar den och håller den i stånd. Och jag är så glad för att de finns där och tar hand om den.
Gården kom i släktens ägo i slutet av 1600-talet. Barnen på gården nu är tolfte generationen i samma släkt.
Jag undrar hur jag skulle känt det om det var jag. Det har jag faktiskt funderat på ibland.

Mer om släktgårdar som går i arv kan du också läsa i Släktforskarnas årsbok 2015, som kommer i juni.

Nu ska jag berätta om hur roligt man kan ha tillsammans med släktforskare. I Tjust släktforskarförening har vi en skrivargrupp, som består av de deltagare jag hade på min första skrivarkurs i föreningen 2012, och så jag. Det har jag berättat om tidigare, om hur roligt det är att diskutera sitt skrivande och sina släktberättelser med andra släktforskare.

Vi träffas två gånger om året, vår och höst. Årets vårträff i torsdags blev en utflykt till Åtvidaberg, ett brukssamhälle några mil in i Östergötland och en lagom dagsetapp från Västervik.

Ett par av gruppmedlemmarna har sina rötter i trakten och vi har allesammans läst om dessa. I Åtvidaberg hade vi bokat besök på bruksmuseet (Brukskultur Åtvidaberg) och på ett kombinerat industri- och skolmuseum (ÅSSA industri- och bilmuseum) i byggnaden intill. Däremellan lunch och en promenad i samhället.

Låter det roligt? Ja, det var det verkligen.

Vi är en himla trivsam grupp, i blandad ålder men med släktforskningen som vårt stora gemensamma intresse. Då kan det inte gå fel. En hel dag med släktforskare.

ÅSSA i Åtvidaberg var en tillverkningsindustri som lades ner 1987. Samma år öppnades museet och drivs av ideella krafter. Även bruksmuseet drivs av en ideell förening men har minst en anställd. På bruksmuseet blev vi guidade av arkivarien Roy Andersson och han fick oss att inse vilken skatt ett bruksarkiv kan vara. I ett sådant finns det mycket uppgifter om bruksborna, men vad som arkiverats kan skilja väldigt mycket mellan olika arkiv. Jag önskar att jag hade förfäder i Åtvidabergstrakten, då hade jag vetat väldigt mycket mer om dem och deras levnadsvillkor nu.

Så mycket vi fick lära oss på museerna och så mycket vi hade att prata om, hela dagen. Så mycket ny energi jag fick av dessa samtal och skratt.

Utflyktsdagen avslutades med fika hemma hos ett par andra släktforskare som bor utmed vägen hem till Västervik. Vad tror ni vi pratade om? Gamla mord och barnhemsbarn och släktträd på nätet.


Arkivarien Roy Andersson berättade om Åtvidabergs brukshistoria. Efter lunchen besökte vi industrimuseet och sedan skolmuseet. Jag imponeras av alla dessa kunniga museimänniskor, ideellt arbetande såväl som anställda.


Många gamla hus finns kvar i Åtvidabergs samhälle, bland annat arbetarbostäderna från 1790-talet. Nu är de enfamiljsvillor, då bodde fyra familjer i varje, och senare sex familjer. På C J Gustafssons målning ser man hur brukssamhället såg ut 1889.

På bruksmuseet har man överfört husen på kartan från 1866 till dagens moderna karta och det ger en tydlig bild av samhället Åtvidabergs förändring. Så vill jag också göra i min släktberättelse.


Museiskylten berättar om gruvarbetarnas arbetsvillkor vid Bersbogruvan 1883. I skolmuseet finns en kista som bevarats efter en ambulerande lärare, innan alla socknar i häradet fått skolhus. Och så klart finns det en räknemaskin från Facit på industrimuseet i Åtvidaberg.

Så, ja, jag tror nog att det stämmer att man lever längre om man är föreningsaktiv.

Om du har anor från Gästrikland och Hälsingland har du kanske mycket glädje av den stora forskningsinsats som gjordes av ingenjören Josef Nilson vid mitten av 1900-talet. Han var en verklig pionjär inom släktforskningen och kartlade arton medeltida socknar, två sentida församlingar och en bruksort. Han katalogiserade folket i socknarna och gav ut resultatet i 13 bokband, som han kallade släktregister. De finns på bibliotek och på antikvariat.

Det är släktforskaren Urban Sikeborg som i en av artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok berättar om Josef Nilson och hans arbete, inte minst om hur man kan använda släktregistren.

Det är inte bara kartläggning av socknarna som är det stora i hans arbete utan att han tog med vanligt folk. Josef Nilson började på 30-talet och fortsatte i flera decennier. På den tiden, när han började och under en stor del av 1900-talet, var släktforskning en forskning om överklassen. Urban Sikeborg tar upp detta i artikeln, att man länge menade att bönder och torpare, som de flesta av oss kommer ifrån, inte var intressant för släktforskarna för att det var enkelt folk. Och att man inte såg släktlinjer via kvinnorna, utan bara via männen.

Sommaren 1948 eller 1949. Josef Nilson (längst till höger) med sina medhjälpare i Bjuråker i Hälsingland, där de går igenom socknens kyrkböcker. Dottern Karin sitter intill, med ryggen mot fotografen, medan dottern Britta syns vid fönstret intill en av de två män som fadern rekryterat för arbetet. Foto: okänd fotograf.

Jag som började släktforska ganska nyss, för fem år sedan, jag har inte tänkt på detta så mycket. I vår tid är det ju självklart att alla människor har lika mycket värde, men så var det ju inte förr. Ibland när jag läser äldre utgåvor av släktforskningstidskrifter har jag reagerat på att det är väldigt mycket adel och borgare, och framför allt adeln är ju betydligt mer väldokumenterad och därmed mer lättforskad än vanliga bönder. Forskar man på torpare och bönder måste man hålla reda på vilken Anna Persdotter eller Per Andersson som är ens ana.

Några adliga kvinnor som det är riktigt intressant att läsa om är fröknarna Koskull. Om de skriver Anders Anderberg i årets årsbok. Det handlar om kvinnor i flera generationer i släkten Koskull. De var inte bara hårt hållna adelsfröknar utan gjorde lite som de ville, verkar det som. Kanske kom de undan med det för att de var så vackra. De ansågs som den tidens (1700- och 1800-talets) riktigt stora skönheter. En av dem var Constance Koskull, född 1788, (bilden till höger, bild från Skokloster genom Wikimedia Commons) som tidigt giftes bort med en rik arvtagare. Men snart skilde hon sig, gifte som sig och skilde sig igen. Hon verkar ha varit en kvinna som inte fann sig i den norm hon förväntades följa. Detta gäller fler av kvinnorna i denna släkt. Artikeln handlar bland annat om hur kvinnorna användes för att gynna släkten genom giftermål eller som kungliga älskarinnor.

Något jag tror att adelns kvinnor i stort sett inte gjorde, det var att arbeta. Men det gjorde de vanliga kvinnorna på landet och i stan. I städerna var det många kvinnor som var torghandlare, som var en stor grupp yrkesarbetande kvinnor. Det är inte säkert, och kanske inte ens troligt, att du ser en kvinnas yrke i husförhörslängden. Men det finns andra sätt att hitta dessa yrkesverksamma kvinnor. Om det berättar Elisabeth Reuterswärd. Hon ger dig konkreta råd om hur du kan hitta uppgifter i arkivmaterialet som kan ge information om kvinnornas handel, hur mycket de tjänade och om de hade anställda. Det är ett mycket intressant arkivmaterial, tycker jag. Det ska jag titta mer på.

En torgscen med torgmånglerskor på sina typiska månglerskestolar på Hötorget 1833. Den närmaste av månglerskorna väger upp fisk. Målning av Alexander Clemens Wetterling. Bild från Stockholms Stadsmuseums samlingar, publicerad på Stockholmskällan (www.stockholmskallan.se).

Årsbokens nya riktlinjer innebär att innehållet ska vara till nytta för släktforskarna. Och mycket ny kunskap har samlats i boken. En del har jag redan berättat om.

Första kapitlet handlar om SBL, Svenskt Biografiskt Lexikon, som kan vara en riktigt stor informationskälla för släktforskarna. De som arbetar med SBL idag berättar om vad man kan hitta och vilka kriterierna är för de personer som beskrivs här. SBL har jag själv haft en hel del nytta av i min släktforskning, och gillar det skarpt.

Ett annat kapitel som verkligen kan vara till nytta för släktforskaren som kommit långt bakåt i sin forskning är Jan Brunius artikel om forskning i Vasatidens dokument. Han berättar om hur vi kan använda till exempel jordeböcker och skattelängder. Det här var ny kunskap för mig, som inte forskat på den tiden.

De flesta av oss släktforskare är kanske som jag, vi forskar mest om folk under 1800-talet, och en hel del om 1700-talets människor. Men nu har vi också kommit så långt in på 2000-talet att 1900-talet är historia. De allra flesta kapitel i årsboken berör dessa sekel.

Har du dina rötter i Särna på 1700-talet kan du som släktforskare skatta dig lycklig. Här har prästen skrivit ganska långa berättelser om församlingsborna som dog på 1700-talet. I dödnotiserna finns inte bara uppgifter om den döde utan också om föräldrar, make och barn. Dessuom gör prästen en sorts levnadsbeskrivning som ibland ger lite kött på benen om människans liv.

När jag läser en del av dem slås jag av hur rekorderliga dessa människor måste ha varit. De är gudfruktiga och dygdiga, strävsamma och goda kristna. Eller är det så att prästen förskönat? Det vet jag inte, och kanske finns det dödnotiser där personen inte beskrivs i fullt så fina ordalag. Jag har ju inte läst alla. En del notiser är korta, utan levnadsbeskrivning. Kanske är det människor som prästen inte haft så mycket gott att skriva om men inte velat sätta detta på pränt?

Flera kvinnor beskrivs som lydiga både mot sina föräldrar och sina makar. Det säger ju en del om den tidsandan.

Kanske är det så här även i många andra socknar och inte bara i norra Kopparbergs län, men jag har inte stött på det någon annanstans, inte så här konsekvent och under så lång tid. I Särna börjar dessa långa notiser kring sekelskiftet 1700 och finns i både F:1 och F:2, som slutar 1778. Längre fram har jag inte tittat. Ett postumt tack skickar jag till dessa präster!

Själv har jag ingen släkt här utan har kommit hit när jag släktforskat åt en kund. Det var roligt att kunna ge mer än bara de vanliga personuppgifterna.

Ett par exempel (med reservation för feltolkningar av 1700-talstexten):

Elisabeth Israelsdotter: Född av ärliga föräldrar den 4 juli 1683, far är Israel Ersson och mor är Marit Engelbertsdotter. Hon är en sondotter till den förste svenska pastorn i Särna, Lars Erik Wahlerius. Tidigt har hon fått lära sig läsa "utur bok". Hon har gift sig den 19 april 1702 med Håkan Svensson "här i Särna" och de har "i god sämja" levt ihop i 45 år och fått med fem barn, varav en dotter är död. Hon har varit änka i fem år. Hela sitt liv har hon levt "oklandrad", hon har flitigt gått i kyrkan och tagit nattvarden. Hon dog den 13 juni 1758. Från Särna F:1 (1682-1758) Bild 93/sid 170 Arkiv Digital.

Anders Jonsson på Idre: Född den 29 mars 1715, far är Jon Andersson, mor är Karin Ersdotter. Han har haft försvarlig kristendomskunskap. Allt ifrån ungdomen har han tjänat "än i Norge, än hemma på Idre". Han har haft problem med magplåga, "förorsakad av hunger och otjänlig spis". Han var en allvarsam, flitig och saktmodig dräng och dog den 13 juli 1756. Från Särna F:1 (1682-1758) Bild 87/sid 164 Arkiv Digital.

Bilder från Arkiv Digital, ovanstående exempel.

Jag betonar att detta inte är min släkt utan jag har forskat här på uppdrag åt en kund, och då upptäckt dessa långa nekrologer. Ingen av de personer jag nämner ingår i forskningsuppdraget heller, utan detta är bara exempel på vad man kan hitta.

Under släktforskningsuppdraget har jag bara forskat i Särna och Idre. Nu funderade jag på om det är fler socknar i norra Kopparberg med liknande utförliga dödnotiser och tittade i Lima C:5. Här finns något som jag inte vet, men tror, är lite ovanligt. I slutet av C:5 har prästen skrivit upp hela sina begravningstal (verkar det som) som dödnotiser, från och med 1833 och fram till 1841.


På Marie bebådelsedag 1834 har prästen begravt drängen Olof Påhlson på Rörbäcknäs. Begravningstalet inleds så här: "Till erinran om vår dödlighet och flyktigheten av vårt vistande här på jorden hava våra sinnen i dag ånyo blivit väckta, då vi i graven nedsänkt det andelösa stoftet av drängen Olof Påhlson..." (moderniserad stavning). Prästen talar sedan om drängens "saktmodiga fromhet" och att han dött genom olyckshändelese "...så är det blott ett steg mellan livet och döden."
Från Lima C:5 (1817-1842) Bild 184 (bilden ovan)

Det ser alltså ut som begravningstal. Eller är det så att prästen helt enkelt skriver sådana här dödnotiser? Om en gammal man som dött skriver prästen att mannen 1783 ingått "...i äkta förening med sin till evighetens land föregångna maka Greta Hindriksdotter...". En annan är begravd "...till att förvaras i jordens famn..." På något sätt tycker jag att det här är lite charmigt även om det är högtravande på gränsen till pekoral. De här predikningarna i Lima säger ju inte lika mycket om den döde som i dödnotiserna i Särna på 1700-talet, men de är intressanta ändå.

Vill man leta i polisarkiv efter sina släktingar kan det vara snårigt. En orsak är att polisorganisationen omorganiserats flera gånger från och med 1918, vilket innebär att olika system och nummerserier för diarieföring och numrering av rapporter använts.

Säkert har du stött på både länsman och fjärdingsman när du läst om äldre tider. De ingick i polisväsendet redan vid förra sekelskiftet, och ännu längre tillbaka. Sedan 1965 kallas de enbart poliser.


Poliser och kronofjärdingsmän i Sollentuna 1915. Bilden är länkad från Polismuseet http://www.polismuseet.se.

Sverige är känt för en nitisk ämbetsmannakår och välorganiserade myndigheter. Otaliga mängder papper har sparats i arkiven, där myndigheternas anställda bokfört allt möjligt. Så ock inom polisväsendet.

Kanske tror du att polisrapporter är hemliga och undanstoppade bara för att det kan handla om brott. Så är det inte. Sekretessgränsen för personuppgifter är även här 70 år, men sekretessprövning kan göras med nyare dokument.

I ett kapitel i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok guidas vi i polisarkiven av arkivarien Camilla Westling på Landsarkivet i Vadstena. Hon förklarar hur du via dagböcker och diarier hittar till olika handlingar, och vad du kan hitta i dessa.


Inte bara brott utan också trafikolyckor innebar att polisrapporter skrevs. Här är det en bilolycka vid Skanstullsbron i Stockholm 1952. Bilden är länkad från Stockholmskällan (Stockholms Stadsmuseum).

Kanske har du redan forskat i domböcker efter dina förfäder. Men alla polisanmälningar ledde inte till dom, och då kan man hitta information i polisarkiven i stället. Det kan också handla om en olycka. Kanske har du läst i en samtida tidning om vad som hänt eller hört talas om olyckan i din släkt. Då kan det vara intressant att läsa polisrapporten för att få mer uppgifter. Ett exempel som Camilla Westling berättar om är en trafikolycka i Huskvarna i maj 1946.


Torsdagen den 2 maj 1946 gjordes denna anmälan till polisen i Huskvarna. Av de tre numren på rapporten är det 110 som är rapportens nummer och som du behöver veta för att hitta den.  Bild: Rapport 110/1946, E II:8, Foto: Camilla Westling.

Camilla Westling berättar också om vilket arkiv man ska söka i, utifrån hur polisen varit organiserad. Kronolänsmännens arkiv finns fram till och med 1917, sedan är det landsfiskalens arkiv som gäller fram till förstatligandet av polisen 1965. Stadsfiskalen var polismästare och chefsåklagare i städerna fram till 1964. Stadsfiskalernas arkiv kan vara gamla, i till exempel Kalmar finns arkivhandlingar kvar ända från 1769.

Detta är bara exempel, i årsboken får du veta mycket mer.

Jag kommer att blogga om mer av årsbokens innehåll framöver. Årsboken kommer ut till sommaren och mer information och möjlighet att beställa finns här.

När jag letade efter bilder för att illustrera Camilla Westlings artikel sökte jag på Stockholmskällan, som är Stockholms stadsmuseums webbplats. En sökning på ordet "polis" ger också träff på många bilder på brottslingar. Kanske sådana som inte finns i Svar:s fångrullor. Har du en släkting som var inskriven hos polisen i Stockholm i början av 1900-talet kanske det finns ett foto här. Till exempel luffaren Karl August Lindholm, inbrottstjuven Gustaf Robert Lindskog, ficktjuven Laura Emilia Isberg, eller tjuven Anna Ottilia Magnusson. Här finns också en del personuppgifter.

Helena Johanna Zofja Rosnowska Stolnikowa Zakroczynska föddes i slutet av 1600-talet på ett slott i Polen och slutade sina dagar på en gård i Bragderyd i Bäckseda socken i Småland 1765. Om henne fanns länge en legend som levde ännu in på 1900-talet i de inre trakterna av Småland. Hon kallades "den polska prinsessan" men någon prinsessa var hon förmodligen inte, däremot en fin fröken från en polsk adelsfamilj.

Hur hamnade hon mitt inne i Smålandsskogarna på 1700-talet? Det ska du snart få veta.

Det här är en sådan där historia som jag tror att varje släktforskare jublar över att stöta på. Något som förgyller släkthistorien.

Helena Johanna Zofja Rosnowska Stolnikowa Zakroczynska tillhör inte min egen släkt utan jag kom fram till henne när jag släktforskade åt en bekant för ett tag sedan. Fast jag hade gärna varit släkt med henne själv. Sådant här är ju så spännande.

Bilder från husförhörslängderna Bäckseda AI:2 (1760-1779) Bild 10 / sid 9 (till vänster) och
Bäckseda AI:1 (1749-9999) Bild 10 / sid 7 (till höger) från Arkiv Digital.

Först möter jag henne i Bäckseda husförhörslängd AI:2 (1760-1779) sidan 9, som "Välborna fru Johanna Hel. Rosinowski", hustru till löjtnanten Carl Sev. Camén. De bor på gården Bragderyd 2, på 3/4 mantal. Gården ligger ute i skogen ungefär en mil söder om Vetlanda.

När jag kom så långt blev jag förstås ganska nyfiken på kvinnan med det ovanliga namnet. Via Anbytarforum fick jag tips om en artikel i Personhistorisk tidskrift 1929, sidan 112-116, utgiven av Personhistoriska Samfundet. Där skriver släktforskaren H Södersteen om henne, och han skriver om "den polska prinsessan".

Så här berättar han om den välborna Helena Johanna Zofja Rosnowska Stolnikowa Zakroczynska:

Under Karl XII:s krig i Polen 1706 bodde tre systrar på ett slott. När svenskarna anföll lyckades den ena rädda sig, den andra drunknade i vallgraven och den tredje blev tillfångatagen. Det var vår Helena, den yngsta av de tre systrarna och då bara 16 år gammal. Den svenska truppens befälhavare hette Hans Georg Silverhjelm och han blev så kär att han tänkte gifta sig med henne men stupade före vigseln. Helena ska då ha flytt men ändå kommit till Sverige. Kanske var de en bra bit på väg redan. Frågan om hon verkligen flydde är tveksam eftersom hon i Sverige gifte sig 1715 med den fyra år yngre kvartermästaren Carl Camén vid samma regemente och bor sedan med honom ”på en avlägsen skogsgård i Östra härad” skriver Södersteen.

Den avlägsna skogsgården är Biskopsbo i Vrigstad, där paret först bodde. Via Ugeby i Alseda socken kom de slutligen till Bragderyd. Paret fick fem barn, fyra av dem överlevde till vuxen ålder och dessa har fått många ättlingar.

Helena dog 1765. Maken, kvartermästare Camén, överlevde henne med elva år och dog 1776, 82 år gammal.

Helena Rosinowski verkade inte ha glömt sitt hemland utan längtade nog hem ibland. Uppenbarligen har hon berättat för både sina barn och andra om sin härkomst eftersom legenden är känd i trakten och i släkten långt efter hennes död. Södersteen skriver om hur ett barnbarnsbarn berättat för honom om hur hennes mormorsmor sjungit om sin hemlängtan. Föremål ska också ha bevarats. Kanske förgyllde hon sin berättelse så att man trodde att hon var en prinsessa. Däremot var den polska släkten Rosinofski ”en gammal förnämlig ätt”. Även om Helena Rosinowski sörjde sitt hemland hade hon sin familj omkring sig. Fortfarande kring 1750, när de fyra överlevande barnen var vuxna, bodde de kvar hemma på gården i Bragderyd, enligt husförhörslängden.

Att kvinnor blev krigsbyte och togs med hem var inte ovanligt under de många svenska krigen ute i Europa och Ryssland. Åtskilliga ryska kvinnor kom på så sätt till Sverige. I bästa fall blev kvinnorna gifta och fick leva länge, men våldtäkter och död var säkert lika vanligt då i krigens spår som ute i världen idag.

Södersteen citerar i sin artikel Helenas ättling Karl Engqvist, kandidat i Lund, som skriver om sin släkt och att den ”ej varit synnerligen utvecklingkraftig utan hållit sig tämligen i underkanten” och att ”med Eva Emerentia Hegelbergs barn dalar man ner i bondeståndet”. Eva Emerentia var dotter till Helena Rosinowski och Carl Camén.

Vad ska vi tro om Södersteens nu snart hundra år gamla berättelse? Jag tror att det han skriver stämmer med vad han hört. Varför inte? Det man ändå ska komma ihåg är att förmodligen bygger hela historien på vad Helena själv och hennes make har berättat för sina efterlevande.

Men en bra historia är det i alla fall.

Hon är en av de många som uppenbarat sig under min släktforskning som jag väldigt gärna skulle velat träffa.

Från Personhistorisk tidskrift 1929, sidan 112.

De arbetade, deltog i samhällsutvecklingen och kom från Sverige. I dag handlar det så klart om kvinnor och eftersom det är Internationella Kvinnodagen tar jag klivet ut över Atlanten. Det är inte bara Greta Gustafsson, sedermera Garbo, som blev känd svenska i USA utan det finns fler och på andra områden.

Några av dem jag skriver om här idag har jag fått tips om av släktforskaren Sten Norell, som jag tackar så mycket! Han är med i Genealogiska föreningen och i föreningens Facebookgrupp har han skrivit om dessa.

Sofie Sager var en tidig kvinosakskämpe, både i Sverige och i Amerika. Hon kom från brukssamhället Ryfors utanför Jönköping, född 1825. När hon var 23 år blev hon utsatt för ett våldtäktsförsök och blev den första kvinnan i Sverige som tog ett sådant till domstol. Förövaren fälldes mycket överraskande för brottet och målet fick stor uppmärksamhet. Sofie var begåvad och när hon kommit till USA 1859 fortsatte hon kampen för kvinnors rättigheter där, genom föreläsningar och artiklar. Maj Olsen har skrivit en bok om henne.

En av de mest kända svenskorna för hundra år sedan i USA var Mary Anderson i Chicago (bild till vänster). Där engagerade hon sig fackligt i skoarbetarnas förbund och i Womens Trade Union League (WTUL), där hon stred för kvinnors arbetsmiljö. Hon var senare chef för Kvinnobyrån inom det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet under ett kvarts sekel, dess uppgift var att förbättra arbetsvillkoren för kvinnor. När hon emigrerade hette hon Maria Sofia Magnusdotter och kom från Salby socken i Västergötland. I USA började hon sin karriär som diskare i ett skogshuggarläger i Michigan och kom sedan till en skofabrik. Lennart Pehrsson konstaterar i sin bok "Den nya staden" att hon kom som outbildad från den svenska landsbygden och gjorde en remarkabel karriär i USA där hon tog sig fram helt på egen hand.
Läs mer om Mary Anderson på Svenska Dagbladet och på Highbeam.

Fler svenska kvinnor var engagerade i WTUL. Två av dem är Ellen Lindström och Othelia Myhrman, även de i Chicago.

Ellen Lindström var lärare från Fjelkestad i Skåne och blev sömmerska i Chicago. 1890 emigrerade hon, 30 år gammal, och var med och grundade WTUL 1906 där hon var vice ordförande en tid. Hon var engagerad i beklädnadsarbetarnas förbund, och är en av dem som gjorde avtryck i historien, bland annat genom sina tidningsartiklar.

Othelia Myhrman kom från Finspång och emigrerade till USA och Chicago som 16-åring 1875. Där blev hon så småningom hembiträde men ledde senare en arbetsförmedling genom vilken många svenska kvinnor fick arbete. Hon var också engagerad nykterist, var en av grundarna av Swedish National Association och en tid ordförande i Swedish-American Woman's Club of Chicago och American Daughters of Sweden. (Bilden till höger kommer från Ulf Beijboms bok sidan 392)

Anna Johnson Pell Wheeler (bild till vänster) föddes av svenska immigranter i Iowa 1883. Hon tog flera universitetsexamina och doktorerade 1909 i matematik vid University of Chicago. Hon är känd för sina teorier inom algebra (som jag absolut inte kan redogöra för) och anses som en auktoritet på sitt område. När hon efter sin disputation skulle börja undervisa mötte hon först motstånd, för universiteten ville inte anställa kvinnor som lärare. Men genom att hon fick ta över sin makes (också matematiker) klasser efter hans stroke fick hon sedan arbete på Bryn Mawr i Pennsylvania, där hon blev professor 1925. Anna Johnson var en av de första kvinnorna som nått ryktbarhet inom matematik. En föregångare i matematikerfacket var också svenskan Inez Rundström som redan 1894 blev professor vid Gustavus Adolphus College i Minnesota.

Signe Liedberg var dotter till en svensk äventyrare som grävt guld i USA och sedan återvänt till Växjö där hon föddes sedan fadern förlorat sina pengar. Signe blev journalist och författare och kom så småningom till Chicago, efter att ha bott i flera länder i Europa. Från Chicago rapporterade hon till svenska tidningar, bland annat Idun, men skrev också i svenskamerikanska tidningar i USA och skrev böcker. I Chicago gifte hon sig med en tryckare Ankerfelt. (Bild till höger från http://www.ub.gu.se/fasta/laban/erez/kvinnohistoriska/tidskrifter/idun/1893/pdf/1893_24.pdf)

En annan svenskamerikansk författare var Anna Olson i Rock Island, född i Värmland 1866.

Ellyn Marie Swanson var en känd sopransångerska i Chicago, född där av svenska föräldrar 1884. Hon var engagerad av Balatka Concert Company och arbetade som professionell sångerska.

Esther Peterson föddes 1906 i Utah och kom från en svensk utvandrarfamilj, och är också en framgångsrik kvinna i det amerikanska samhället. Hon var universitetsutbildad och lärare men också i ledningen för National Consumers League och Amalgamated Clothing Workers. 1961 utsågs hon av John F Kennedy till chef för regeringens Kvinnobyrå, och alltså en av Mary Andersons efterträdare.

Esther Peterson i mitten, i sitt arbete på arbetsmarknadsdepartementet.

Det här är bara några av de mer kända svenskamerikanskorna. Alla de hundratusentals okända kvinnor som emigrerade är också värda att kommas ihåg. De flesta unga kvinnor som emigrerade blev pigor eller arbetade i industrin, precis som här hemma.

I min egen släkt har jag ett par kvinnor som emigrerade som jag vet om i dag, men säkert finns det fler.

Den ena av dem är min morfars faster Albertina Larsdotter (bild till höger). Hon flyttade först till Randers i Danmark, gifte sig och fick två barn där. Det var i Randers som Albertina fann sin tro och blev mormon. Den 29 augusti 1876, när hon var 29 år gammal, döptes hon in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som mormonkyrkan heter. Hon blev en mycket hängiven mormon och när maken Nils inte kände samma övertygelse skilde de på sig. Ena barnet dog och Albertina tog med sig den andre sonen och emigrerade till Amerika och mormonkyrkan i Salt Lake City i Utah. Där gifte hon om sig och förblev en starkt troende mormon. Hennes efterlevande är fortfarande mycket aktiva inom kyrkan.

Den andra är min morfars moster Olena Beata Bengtsdotter. Henne vet jag inte så mycket om än. Hon föddes 1848 och 1871 gifte hon sig med arrendebonden Lars Johan Carlsson. Paret fick fyra barn fram till 1879 och i början av april 1881 gav sig maken iväg till Amerika. I november föddes en son, kanske visste hon inte i april att hon var gravid. 1886 följde Olena och de då fem barnen efter till USA. 2012 fick jag kontakt med deras barnbarnsbarn i USA och har fått veta att de fick ytterligare en dotter där. Olena kallade sig Beata i Amerika och de slog sig ner i Pennsylvania där släkten fortfarande är kvar. I hennes fall återstår ännu en hel del efterforskning för min del.
 
Båda två kom från mellersta Halland, från socknarna Köinge och Okome. Även om de inte blev kända för en extraordinär gärning i det nya landet är jag ändå imponerad över deras och alla andra emigrerade svenskors mod och beslutsamhet inför att ta ett så stort steg som det innebar att lämna sitt hemland och rota sig på nytt i ett annat land så långt borta.

Källor:
http://www.uic.edu/depts/lib/specialcoll/services/rjd/findingaids/WTULb.html
http://mith.umd.edu/WomensStudies/GenderIssues/WomenInWorkforce/womens-labor-history
http://www.highbeam.com/doc/1G2-2591300398.html/print
http://www.djibnet.com/photo/women+of+math/anna-johnson-pell-wheeler-1883-1966-5507499868.html
http://www.svd.se/kultur/understrecket/skoarbeterskan-som-var-mer-kand-an-garbo_5758121.svd
http://womenshistory.about.com/od/worklaborunions/a/wtul.htm?
http://mith.umd.edu/WomensStudies/GenderIssues/WomenInWorkforce/womens-labor-history
https://archive.org/stream/historyofswedeso02olso/historyofswedeso02olso_djvu.txt
http://www.ilovehistory.utah.gov/people/difference/peterson.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Anna_Johnson_Pell_Wheeler
http://www.agnesscott.edu/lriddle/women/wheeler.htm
Lennart Pehrsson: "Den nya staden" (2014)
Ulf Beijbom: "Utvandrarkvinnor" (2006)
Ernst Wilhelm Olson, Martin Engberg och Anders Schön: "History of the Swedes of Illinois" (1908), digitaliserad på Internet Archive

Det finns också en del 1, och eventuellt ännu fler, av boken om svenskarnas historia i Illinois.

Ulla Andersson har skrivit en intressant artikel i senaste numret av Släkthistoriskt Forum. Den handlar om kvinnor som arbetade som fotografer kring förra sekelskiftet. Det var faktiskt inte så ovanligt då, som vi kanske skulle kunna tro. Kanske till och med vanligare än det är idag.

En av ganska många kvinnor som verkade som fotograf i Västervik vid den tiden är Arvida Ljungqvist. Många av hennes porträttfotografier finns på Porträttfynd.

Tre av Arvida Ljungqvists bilder från Porträttfynd, nr 75554, 46945 och 59875. Idag är det fortfarande okänt vilka de är.

Jag slutar aldrig fascineras av dessa vackra gamla porträttbilder. Människorna kommer så nära. De är uppklädda för att gå till fotografen, oftast allvarliga till sinnet. Idag ska man skratta eller le när man tar en selfie.

Arvida Ljungqvist kom från Gotland där hon föddes 1873. 1906 kom hon till Västervik med make och barn och var verksam här fram till någon gång på 1930-talet. Hon var inte bara ateljéfotograf, hon var också en av den tidens dokumentärfotografer. En sorts pressfotograf, fast tidningarna knappt hade några bilder för hundra år sedan. Men hon dokumenterade sin samtid.

1917 är ett märkesår i Västerviks historia, med hungerupproret som skakade Sverige. Då var Arvida Ljungqvist med ute på gatorna och fotograferade. 1999 gjorde jag ett reportage om det på Västerviks-Tidningen. Det var innan lokaltidningen hade egen webbtidning men jag hade hemsida och publicerade det där.

Där finns också en större version av den här bilden från 1917. En fantastisk ögonblicksbild, tycker jag.

Under min tid på Västerviks-Tidningen har jag skrivit om henne flera gånger, senast var detta reportage. Där finns fler av hennes bilder från 1917 och från andra år.

Det var fler kvinnor än Arvida Ljungqvist som var fotografer i Tjust, bland andra Cecilia och Ebba Cavetz (senare Norstedt), Hilma och Hanna Johansson, Mary Månsson, Sofia Rölander, Elina Rubin, Berta Rittner, Olga Eriksén med flera. Vilken tur att de valde fotografyrket och tog alla dessa bilder som vi fortfarande kan ha glädje och nytta av.

Den 3 februari 1908 annonserade både fotografen Arvida Ljungqvist i Västervik och Elina Rubin i Gamleby i Westerviks Veckoblad om sina tjänster. Arvida Ljungqvist hade tydligen övertagit Hilma Johanssons ateljé.

Källa: Västervik AIIa:4 (1905-1931) Bild 320 / sid 1128 Arkiv Digital

Något som är typiskt för samhällssituationen vid den här tiden är att kvinnornas arbete inte syns i arkiven på samma sätt som männens. Arvida Ljunqvist har bara ett "h" framför sitt namn, alltså hustru. Men hennes make står först som bagargesäll och sedan som fotograf. Förmodligen lärde han sig till fotograf av sin hustru, för hon var fotograf redan när de kom från Gotland till Västervik.

Nu ska jag visa dig hur roligt man kan ha med kartor. Gamla kartor är inte bara vackra som konstverk, de säger också mycket om hur en plats har förändrats över tid. Om jag släktforskar vill jag gärna veta hur det sett ut där mina förfäder bott vid olika tidpunkter. Är du erfaren släktforskare har du säkert redan tittat på en hel del gamla kartor. Själv hade jag nog släktforskat ett år innan jag upptäckte de historiska kartornas underbara värld.

Historiska kartor finns digitaliserade hos Lantmäteriet. Här är det lätt att söka och det finns mängder. Den riktigt stora skatten är nog skifteskartorna, de som upprättades vid någon av skiftesreformerna i en by. Då finns det ofta också tillhörande protokoll från uppmätningar och kanske till och med en underskrift från din förfader.

Här ska jag visa kartor från en och samma plats men från flera olika tidpunkter. Kartorna visar Helgerum där jag bor och alla kartbilderna kommer från Lantmäteriets historiska kartor. Jag har tittat på dessa kartor så oändligt många gånger och varit ute i markerna och letat spår efter gamla tider, med en utskrift av kartan i hand. Det här är så himla roligt.

Helgerum var egentligen inte en by från början, men i dag kan vi nog säga att det är så. Det är fem hus i en klunga varav vi bor i ett, sedan ett litet område med nio sommarstugor, därefter slottet nere vid viken och så tre bebodda hus till på andra sidan ån. Helgerum är ett gammalt gods som fanns redan på medeltiden. Det ligger i Västrums socken i Tjust härad, ett härad som i dag i stort sett utgör Västerviks kommun. Helgerum ligger vid Landviken, en vik av Östersjön söder om Västervik. Det är en vacker trakt, mycket kuperad som du kan förstå av kartorna.

Något som kartbilderna också visar är att den odlade marken till stor del är densamma som i dag, efter mer än 300 år.

Kartbilderna här är utsnitt och inte i exakt samma skala eller exakt samma riktning. För att du ska kunna orientera dig har jag gjort en röd prick där huset vi bor i ligger, och en blå prick vid slottet. Dessutom har viken en utbuktning som kallas Flagen och som gör att du kan se på kartan var vi är.

Samtliga dessa kartor finns på Lantmäteriets webbplats. Jag har mailat dit och frågat om publiceringen till blogginlägget och fått till svar att Lantmäteriet inte har någon upphovsrätt på kartor äldre än 70 år. Det tolkar jag också som att du kan använda en historik kartbild till exempel i din släktberättelse, oavsett om du har den i en blogg, på en hemsida eller i en släktbok.

1691. Den äldsta kartan över Helgerum är från 1691. Det var innan slottet byggdes vid mitten av 1700-talet (därför ingen blå prick). På slottets plats fanns det bara en bro över ån och på höger sida intill bron verkar det finnas en större byggnad, eller något annat.
Vid den här tiden låg mangårdsbyggnaden (K) på en kulle som senare fått ge plats för ladugårdar. Visst är det ett fint litet hus som ritats in där? Det ska ha varit en karolinergård och kanske har kartritaren försökt efterlikna det verkliga huset, men det är inte säkert. Från mangårdsbyggnaden går det en streckad stig bort mot bron över ån. Den vägen finns kvar än idag, men bara som en liten väg mellan husen, efter att ha varit allmän landsväg i många år.
Framför vårt hus i dag är det en stor gräsmatta och på den låg då ett hus (L) som troligen är en ladugård på 1600-talet. Kanske är det därför vi har så frodig gräsmatta, med gammal kogödsel nere i jorden? Snett till höger om ladan finns en bit odlad mark (2). Där går i dag vår infart ut mot landsvägen.
I överkanten av kartbilden finns ett lite större odlat markområde på högra sidan. Det är fortfarande odlad mark och i ena kanten fanns vid mitten av 1900-talet en mindre fotbollsplan här.


1787 framställdes två nästan, men inte helt, likadana kartor. Det som skiljer är färgerna och kartritarens handstil. På den här kartan finns det också en uppgift som inte finns i den andra från samma år.
Nu är också betydligt många fler hus utritade, vartenda ett tror jag. Jag får det till inte mindre än 22 byggnader.
Slottet är byggt och ligger lite utanför det här kartutsnittet.
De husen som ligger jämnt placerade i en kvadrat vid den övre siffran 2 ska vara de gamla boningshusen och husen som ligger mer utspridda är ladugårdar, loge och andra uthus. Det är en liten kulle här, den ljusa fläcken som är inramad av hus är högst upp på kullen.
I Flagen ser vi att det finns ett skeppsvarv. Det fanns redan på 1500-talet men är alltså inte markerat på den första kartan. Här byggdes många skepp, både handelsfartyg och krigsskepp. Varvet var igång ända till 1880-talet, allt enligt historikern Manne Hofrén som skrivit en bok om Helgerum. Några av byggnaderna närmast stranden hör alltså till varvet. Varvschefens bostad ska vara den fyrkant som har nr 8 (strax under nr 16). Där finns det en rest av en syrénberså i dag.
De bruna fyrkanterna som ligger samlade i mitten är slottets trädgård, eller kålgård som man sa förr. Här odlades förmodligen mest grönsaker, bär och frukt men kanske också blommor. Helt säkert odlade man humle till ölet. I övre kanten ser man ett litet hus, kanske var det ett växthus, eller så kan det ha varit trädgårdsmästarens bostad. Trädgården var i bruk till långt in på 1900-talet och det finns flera gamla äppelträd kvar där i dag och en del andra förvildade rester av tidigare trädgårdsväxter. I kanten av det som var trädgård då brukar jag skörda älggräs på somrarna och göra älggräsdricka och marmelad.
Som ni ser kallas gården Gamlegården, sannolikt för att slottet byggts och är den nya mangårdsbyggnaden. I de gamla boningshusen bodde kanske inspektor, rättare och andra anställda.


1787. På den här varianten av kartan från 1787 finns inga uppgifter om varvet.
Slottet ser du uppe till vänster, det är nu ungefär 30 år gammalt, och här är det lättare att läsa "Gamle Gården".
Strax till höger om den röda pricken (vår bostad i dag) ligger ett litet hus som är tydligare på den här kartan än på den andra. Jag har funderat på vad det är. I dag finns det en hög med taktegel på ungefär den platsen och jag vet att det för 50 år sedan låg ett litet garage där. Kanske har garaget byggts på en gammal husgrund. 1787 kanske det bara är något litet skjul av något slag.


1883. Nästa karta är Generalstabskartan från 1883. Det är en översiktskarta och visar inga detaljer mer än hus och vägar. Jag tror att det är boningshusen den visar. Det stämmer med vad jag vet om de hus som finns och funnits här i Helgerum. Precis ovanför den röda pricken ligger ett hus på samma sida av vägen. Det är på vår gräsmatta och där finns en mindre berghäll med en rest av ett järnbeslag som sitter fast i berget. Om det har något med huset att göra vet jag inte. Det här huset finns också på nästa karta.

1924. Den här kartan är svår att avläsa på grund av alla detaljer och markeringar. Varenda liten jordbit är uppmätt och har fått ett eget nummer. Troligen gjordes den i samband med att slottet styckades av från resten av godset vid en försäljning 1925. Men med hjälp av slottet (blå prick), vårt hus (röd prick) och slottsträdgården kan du orientera dig.
Det hus vi bor i byggdes 1918, som arbetarbostad med fyra lägenheter, samtidigt med ett annat hus vid vägkorsningen längre åt höger.
Här syns att landsvägen går förbi vårt hus på uppsidan. Det är lite rörigt men det går nog att se att vägen går lite snett åt höger från slottet och förbi trädgården ner mot oss.
Varvshusen är nu borta. Men ungefär mitt emellan slottet och slottsträdgården ligger ett par hus. Det var mejeri och mejeristbostad vid den här tiden. Senare brann mejeriet ner och byggdes aldrig upp igen.
Den gröna pricken är platsen för en vattentäkt. Om du tittar noga ser du att det går en liten väg i en böj bort mot vattentäkten. Här fanns det en brunn där man hämtade allt vatten till gården fram emot mitten av 1900-talet. På slutet var det kanske bara till djuren och till bevattning. I dag är brunnen igenlagd men det är en blöt sänka där på gärdet.

1943. Den sista av de historiska kartorna är den ekonomiska kartan från 1943. Den verkar vara ritad på en flygbild. Här ser vi vägarna betydligt tydligare. Nu går vägen, den allmänna landsvägen från slottet, på andra sidan om vårt hus. Men man anar resten av den gamla vägen på andra sidan huset. Någon gång på 30-talet ska vägen ha lagts om. Vägen till vattentäkten är också tydligare här.
Jag antar att den prickade marken är odlad mark och den andra gulaktiga marken är betesmark.
På den lilla kullen till vänster om vårt hus finns det nu sex byggnader. Idag är bara en av dessa kvar, men när jag var här första gången 1983 stod de flesta av ladugårdarna kvar.

Om man har och behärskar Photoshop tror jag att man kan göra halvgenomskinliga lager av olika kartor i samma skala och lägga dem ovanpå varandra och jämföra med dagens karta för att se mer exakt var till exempel ett hus stått eller var en väg gått. Det har jag inte gjort, utan det har gått ganska bra ändå.

Det finns också en handbok i kartforskning för släktforskare, utgiven av släktforskarförbundet.

Till slut måste jag nog visa en helt annan karta, och kanske en av de äldsta som finns bevarade, (men det finns flera äldre, så vitt jag vet). Det är en karta över Europa, gjord av kartritaren Abraham Ortelius 1595. Klicka på bilden så kommer du till den publicerade bilden på Wikimedia, i betydligt större format:

Anne Hansdotter kallades "hoorkona och kiörkiotiuff" (horkona och kyrkotjuv) i Göta hovrätts protokoll 1656, redan innan domen fallit. Med den inställningen från rättens ledamöter hade hon nog inte mycket att hoppas på. Så blev det också, hovrätten fastställde Fjäre häradsrätts dom att hon skulle mista livet, "med svärdet på halsen".

Om henne berättar de släktforskande syskonen Andreas och Anna Karlsson i sin bok "Yxmördare, häxor och svärande damer i 1600-talets Halland" (Förlag Utsikten 2008).

Så här ser boken ut.

Anne kom från Göteborg men drog omkring i norra Halland och södra Västergötland vid mitten av 1600-talet. Hon var ogift men tillsammans med, vad vi idag nog skulle kalla sambo, Svend Andersen som var hästkastrerare. Båda två dömdes för att ha begått flera stölder i olika kyrkor, bland annat hade de tagit dyrbara textilier. Att stjäla från kyrkan var värre än att stjäla från världsliga egendomsägare och straffet blev också det hårdaste som kunde utdömas, döden.

I boken får vi följa Anne under hennes vuxna liv, tills domen faller. Alltihop kommer från de rika domprotokoll som bevarats till eftervärlden och som syskonen Andreas och Anna Karlsson i Falkenberg gjort till sin mission att läsa och tolka åt oss.

De berättar om 1600-talets bondeliv i Halland i en lång rad berättelser i boken, den ena mustigare än den andra. Genom domböckernas protokoll och syskonens tolkning kommer vi människorna in på livet, hur de tänkte och kände och betedde sig, hur de levde sina vardagsliv.
Kyrkstölder, mord, dråp och äktenskapsbrott är dåtidens värsta brott. Men mycket av det som avhandlades vid häradstingen gällde betydligt mindre allvarliga brott. Småstölder, tvistemål, att stjäla ett får eller riva ner en gärdsgård, bedrägerier, förtal, grannens djur som sluppit lösa och ätit upp skörden. Allt finns med här.

De flesta historier i boken utspelar sig i mellersta Halland, där jag har tre fjärdedelar av mina rötter. Kanske är det någon av mina egna förfäder som omtalas någonstans, men det vet jag inte. De 1600-personer jag har i mitt släktträd nämns inte, men flera grenar är ännu outforskade.

Jag tycker ändå att det är himla intressant att läsa de här berättelserna. Några av dem handlar om folk i Ljungby socken, där jag växt upp och känner igen de flesta platser. Gisslestad, Höstena, Trustorp, Hellerup, Hule... På 1600-talet såg det så klart ganska annorlunda ut. Jag måste i alla fall tänka bort vägen genom Ljungby, 154:an som var livsnerven under min uppväxt där på 50- och 60-talet. Den fanns inte på 1600-talet, vad jag vet.

Syskonen har skrivit fler böcker på samma tema, 1600-talets Halland. Den här boken läste jag i veckan som gått. Jag har läst vad de skriver även i tidigare årgångar av Släktforskarnas årsbok och i Hallandsbygd (årsbok för Varbergs och Ätradalens hembygdskrets).

Även i Släktforskarnas årsbok 2015 kommer de att medverka. I år skriver de om en kvinna som anklagades för häxkonster tidigt på 1700-talet, och historien spänner över flera socknar vid gränsen mellan Västergötland och Halland.

Detta är egentligen bara ett exempel på alla de hängivna släktforskare och historiker som gör historien tillgänglig för oss som inte har lika lätt för att läsa och förstå 1600-talsdokumenten, eller handlingar från andra tider. Jag vet att det finns många fler som på olika sätt ger liv åt historien och ökar vår förståelse för förfäderna. Det är jag glad och tacksam för.

I årets upplaga av Släktforskarnas årsbok ingår många fler artiklar, och jag kommer att berätta mer om dem senare. Boken kommer ut till sommaren men sedan i höstas är jag igång med arbetet att producera boken.

1600-talet, när mina danska förfäder tvingades bli svenska, är en omvälvande tid i Halland. En annan som skrivit om detta är Albert Olsson som på 1940-talet skrev tre romaner om den halländske bonden Tore Gudmarsson. Även om det är romaner ska de vara historiskt korrekta. De läste jag för ett par år sedan och bloggade om då.

Det finns massor av intressanta böcker för oss som släktforskar. Tipsa gärna om de bästa i en kommentar här. Det är roligt att dela med sig.

Vill du komma igång och skriva din släktberättelse? Här är mina fyra bästa skrivtips:
1. Börja med en disposition med ungefärlig kapitelindelning och innehåll. Det blir ett stöd för skrivandet och kan hjälpa dig framåt.
2. Om det är svårt att komma igång: hoppa över inledningen och börja att skriva om det du tycker är mest intressant. Inledningen kan du skriva sedan.
3. Tänk på vem du skriver för. Skriv för dina läsare, inte för andra släktforskare.
4. Variera mellan spännande händelser och övergripande beskrivningar.

De här tipsen delade jag med mig av på en skrivarkurs för släktforskare, som jag höll igår i Nyköping hos Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening. 25 släktforskare som vill komma igång med att skriva om sin släktforskning för barn, barnbarn och andra släktingar.

Det är verkligen roligt att åka iväg och träffa släktforskare en hel dag. Himla kul! Så många trevliga släktforskare det finns. Och jag fick förmånen att få prata om det roligaste jag vet, att släktforska och att skriva.

Jag vill på alla sätt uppmuntra så många släktforskare som möjligt att skriva sin släkthistoria. Min kurs och min skrivhandbok kallar jag "Skriv för din släkt!" och det är precis det jag menar att man bör göra. När jag släktforskar då vill jag att resten av min släkt ska ta del av resultatet. Och är de inte släktforskare så är kanske enbart ett släktträd med namn, årtal och platser inte är det som får intresset att vakna.

Jag tror på att man ska lyfta fram det intressanta i den egna släkthistorien och servera det så att det ger ny kunskap och väcker nyfikenheten hos dem som inte släktforskar. Att visa att var och en i släkten ingår i en större kedja, ett sammanhang, som kan sträcka sig flera hundra år bakåt i tiden.

Hur kan man göra sin släktberättelse intressant och lockande? Det är i början av din text som du behöver fånga läsaren. Det ser man om man läser romaner. Ett trix är att börja sin berättelse på ett fängslande sätt, redan i de första meningarna. Det är som i verkliga livet, man har bara 15 sekunder på sig att göra ett första intryck.

Numera läser jag en hel del biografier. Ska man skriva är det bra att läsa mycket, det ger inspiration. Några bra inledningsmeningar som jag gillar är följande:

"Det hänger ett foto på min vägg som föreställer en kvinna som jag aldrig har träffat. Det vänstra hörnet är avrivet och ditsatt igen med tejp." Rebecca Skloot: Den odödliga Henrietta Lacks (Så klart vill jag veta vem kvinnan på fotot är.)

"Att tjäna pengar har aldrig varit släkten Kingsleys starka sida och ännu mindre att behålla pengar." Signe Höjer: Mary Kingsley (Oj, vad hände i den här släkten?)

"När de träffas är hon arton, mindre än ett år senare är de gifta. Hon är nitton år när det första barnet föds, sedan kommer det ett varje år, alla med olika födelseorter. När det sjätte barnet föds är hon 25, då bor de på skilda håll." Märta Tikkanen: Emma & Uno (25 år, sexbarnsmor och separerad! Hur gick det till?)

Jag måste också berätta om en annan rolig sak från Nyköpingsbesöket. Jag övernattade hos en av föreningsmedlemmarna (stort tack, Kersti med make!) och blev bjuden på frukost. På frukostbordet låg tabletter (tallriksunderlägg) som bestod av ett inplastat släktträd. Laminerat heter det kanske. Vilken smart och rolig idé! Det vore något att förse släkten med.
Jag borde tagit upp mobilen och fotograferat underläggen men det gjorde jag inte. Och Kersti kanske inte vill ha sitt släktträd i bloggen här. Men detta är verkligen något som gav mig inspiration.

I fredags kväll började jag leta efter ett par emigranter som jag har i släkten. Det är min fars två morbröder som hette Karl och John Kristoffersson. 2012 letade jag efter dem också, men hittade inte så mycket. Nu ville jag göra ett försök igen eftersom det tillkommer nytt material hela tiden. Och det bar frukt.

Karl föddes 1879 och John 1891, så det var tolv år mellan dem. De var sju syskon i familjen och min farmor Gerda var nummer fem. De bodde på Mute nr 8 i Rolfstorps socken i Halland. Att min far hade morbröder som emigrerade har jag hört talas om redan som barn, men visste inte mycket mer tills jag började släktforska. Min far har aldrig träffat någon av dem eftersom de åkte långt innan han föddes.

Karl som var äldst emigrerade först. När vet jag inte, det är fortfarande ett mysterium. 1920 ansökte han om att få bli amerikansk medborgare och i dokumentet (som jag nu hittat på Ancestry) står det att han och hustrun Elin kom till Seattle i USA från Vancouver i Kanada 1909. Han åkte alltså inte till USA! Inte så konstigt att jag inte hittar hans emigration då. För den har jag letat efter.

I församlingsboken i Rolfstorp står det att han flyttar till Falkenberg i december 1902. Därifrån flyttar han till Varberg men prästen har inte skrivit vilket år och församlingsboken sträcker sig till 1911, så det kan vara vilket år som helst fram till början av 1909. Än har jag inte letat igenom alla flyttlängderna, men det kommer jag nog att göra. Jag vill ju veta.

När han ansöker om amerikanskt medborgarskap bor Karl och Elin i Baring i staten Washington.

Till vänster: John och Karl sitter medan Karls hustru Elin står bakom dem. Vi är inte helt säkra på vem som är vem av bröderna här, det står inget på baksidan av fotot, men jag tycker att det ser ut som om mannen till höger är den äldre. Kvinnan är i alla fall den enes hustru och eftersom John inte gifte sig förrän 1924 måste det vara Elin. Bilden till vänster ät troligen John.

Karl hette Otto som andra namn. Ganska tidigt har jag fått veta att Karl i USA bytte efternamn till Otén, vilket gör jag det lättare att hitta honom i arkiven. Även lillebror John bytte efternamn och i 1930 års folkräkning stavas namnet Oteen. Tack vare det har jag kunnat hitta fler uppgifter. 

Idag har jag letat efter möjligheten att hitta emigranter i Kanada, bland annat i databaser hos Library and archives Canada, men utan resultat. Kanske hittar jag uppgifter senare, det här är ju inte färdigt än. På Can Genealogy finns många släktforskningslänkar för Kanada.
Tidigare har jag hittat Karl i den amerikanska folkräkningen 1920. Då bodde han och hustrun Elin (som kallas Ellen) i Madera i Kalifornien, innan de flyttade till Baring i Washington. Det stämmer bra med vad jag hört av en av mina fastrar. Hon har berättat att de två bröderna bodde på var sin kust i USA, förmodligen längre ifrån varandra än mellan Sverige och Florida. Lillebror John slog sig nämligen ner i Florida, och enligt min faster hade han en apelsinodling där.

Delvis var det rätt men inte helt. För Karl bodde faktiskt ihop med John i Florida ett tag, åtminstone enligt folkräkningen 1930. Då har bröderna förenats och arbetade båda två på en kycklingfarm i Fort Pierce. John hade gift sig med Opal som var 14 år yngre. Runt 1938 fick paret en son.

Innan Karl kom till Florida hade han varit hemma i Sverige och vänt 1922-23, enligt Emiweb och kyrkböckerna. Elin dog 1921 och kanske började han då längta hem. Men bara ett år senare återvände han till USA, och där gifte han om sig 1931. Då hade han flyttat tillbaka till Kalifornien och slagit sig ner i Inglewood i Los Angeles. På Familysearch har jag hittat hans militära inskrivningsdokument till andra världskriget 1942 och då uppger han lillebror John som närmast anhörig, så de två bröderna höll nog kontakten även om de bodde i var sin ände av det stora landet.

Karl dog 1966 och John levde till 1983. När jag ikväll läste detta kom de plötsligt väldigt nära. Jag som var i USA 1977, tänk om jag känt till detta då!

Båda två levde alltså ganska länge, till 87 och 91 år. John blev också amerikansk medborgare.

Sista livstecknet är så vitt jag vet ett julkort till min farmor från hennes bror John 1979. Under hans lite darriga handstil har någon annan skrivit själva julhälsningen. Kanske är det hans hustru Opal, kanske sonen. Jag får för mig att det är en kvinna som skrivit.

Båda Karls hustrur var av svensk härkomst även om Mary var född i Kansas. Johns hustru Opal ska jag se om jag kan hitta mer uppgifter om, det enda jag vet är att båda hennes föräldrar föddes i Washington.

I går såg jag också att min fars morbror Johan skulle ha utvandrat till Amerika 1924, åtminstone enligt församlingsboken. Men jag undrar om han kom iväg? Eller så ångrade han sig och åkte hem snart för så vitt jag vet var han kvar i Sverige resten av livet.

Uppgifterna i USA kommer ju från sekundärkällor, indexerade databaser, vilket man måste komma ihåg. Men en hel del stöds av inscannade dokument och en del av dessa kan laddas ner. Tänk om de visste om att jag skulle kunna sitta hemma i Sverige i dag och läsa om deras liv där.

Det finns fortfarande mycket kvar att ta reda på, men det känns som om det rasslade till i går kväll sedan jag hittat den rätta stavningen av efternamnet. Så himla roligt detta är!

Vilka var det som bodde och arbetade på Bungenäs för hundra år sedan? Det funderade jag på när jag åkte hem med Gotlandsfärjan på Annandagen.

Min jul i Fårösund på Gotland med familj och släkt blev så fin den bara kunde bli. Gotland är ett av mina favoritlandskap, sedan lång tid tillbaka, och det har ni som läser mina blogginlägg redan märkt. Att få vara där med barn och barnbarn är förstås extra fint.

Juldagens utflykt gick till Bungenäs, en halvö söder om Fårösund. Det är en alldeles speciellt plats, ett gammalt kalkbrott, sedan militärt område och numera ett naturreservat och ett hippt ställe för sommargäster och turister. Här bygger kändisarna sommarhus i de forna bunkrarna eller direkt på kalkklippan och här finns både hotell och restaurang på sommaren.
Nu var det ganska ödsligt och vi var få som gick på området den här dagen.
Många vittnar om att det är ett magiskt ställe, och det håller jag med om. Solnedgången i havet talar för sig själv.

Bilden tog jag på juldagen vid halvtretiden på eftermiddagen på västra sidan av Bungenäs.

Bungenäs historia är väldokumenterad. Min värd i jul berättade om kalkbrottet från början av 1900-talet och militäranläggningen som senare funnits på halvön. Här finns mycket rester kvar från båda epokerna.

De två kalkugnarna med kalkladan byggdes 1910 och står kvar än, som industriminnen.

Den gamla matsalen är numera ett mindre hotell med sommarrestaurang. I närheten här låg arbetarbostäderna under kalkbrottstiden.

Människans påverkan i landskapet är fortfarande högst märkbar.


Det här huset finns i närheten av matsalen. Jag tror att det är den gamla Konsumbutiken. I så fall är huset byggt 1927. 1930 var det Gustaf Olof Johansson från Gävle som var föreståndare för butiken. Han kom hit med hustru och två barn i januari det året, men återvände till fastlandet och hustrun Anny Erikssons hemtrakter i Svärdsjö redan i december samma år.


Vid det gamla fabriksområdet finns lastbryggorna kvar.

Själv funderade jag mest över alla de människor som har arbetat och bott här. Det är ganska många. Förr bodde man ofta där man arbetade, även vid industrier. Givetvis har jag tittat i kyrkböckerna för Bunge socken för att få veta mer om dem.

Kalkbrottet startar 1906 då ett företag i Södertälje börjar bryta kalksten här. Förmodligen sker det med hjälp av arbetskraft från Fårösund eller arbetare som inte skriver sig här, för den förste som är kyrkobokförd på Bungenäs är kalkbrottets förste förvaltare Carl Gustaf Larsson som flyttar in i november 1907 med hustrun Maria Josefina Blomberg och deras sex barn. De är gotlänningar från Rute och Othem. Sedan hustrun dött 1920 flyttar förvaltare Larsson till Hangvar 1927. Sonen Elias är bokhållare och flyttar till Södertälje, kanske fick han arbete hos kalkbrottsbolaget.
Den första förvaltarvillan ska ha legat bakom kalkugnarna, sett från havet, men vara riven på 1930-talet.
En ny förvaltarvilla byggdes 1926 och finns fortfarande kvar. Hit kom Larssons efterträdare Oskar Persson Berthon (eller Buthon) från Skåne med hustru, dotter och hembiträde.

Enligt de nuvarande ägarnas information ska runt 150 personer ha arbetat i kalkbrottet under dess storhetstid på 1950- och 60-talet. Så många är inte kyrkobokförda på Bungenäs, bara drygt 30 stenarbetare under åren som församlingsböckerna täcker 1897-1940, men en expansion skedde troligen därefter. En del arbetare har säkert också bott i samhället Fårösund eller på gårdar i närheten.

Källa: Bunge AIIa:1 (1897-1918) Bild 1960/sid 186, Arkiv Digital

Den förste stenarbetaren som flyttar till Bungenäs kommer hit 1908 och heter Erik Hjalmar Ståhl. Han är född 1879 i Linde i Örebro län. 1909 får Ståhl sällskap av två ungkarlar till, Axel Johansson från Blekinge och Carl Petter Eriksson från Ganthem på Gotland. Ingen av dem blir långvarig på Bungenäs.
1910 gifter sig Ståhl med Viktoria Kristina Hertzell från Häradshammar i Östergötland. Med sonen Gunnar slår de sig ner i närbelägna Lärbro 1912.
Många av de stenarbetare som flyttar in och flyttar ut är fastlandsbor och återvänder hem efter en tid. Andra blir kvar på Gotland men flyttar till andra socknar.
1913 heter en av inflyttarna Oskar Vilhelm Hinkka, född 1883 i Nedertorneå i Norrbotten. Två år senare gifter han sig med en Gotlandsflicka och familjen bosätter sig så småningom i Fårösund. Han är kanske den mest långväga inflyttaren.

En annan av de ganska tidiga arbetarna är Per August Wahl från Askersund. 1893 har han gift sig med Ida Maria Josefina Karolina Hasselberg som är född i Visby. De kommer hit från Askersund 1911 med sina fyra barn. Men redan efter två år skiljer makarna sig och hustrun flyttar till Visby med två av barnen. Yngsta dottern flyttar med sin far till Stockholm ett år senare.
Jag kan inte låta bli att fundera över denna familjs öde. Var det hustrun som ville hem till Gotland men att det inte blev så bra som de tänkt? Ett år före skilsmässan har hon fött en dotter som dör samma dag. Dottern är född i Södermanland.
Den dotter som flyttar med sin far till Stockholm är vid flytten bara sju år. Att en ensamstående man tar hand om ett så litet barn tror jag var ovanligt då, åtminstone i arbetarklassen.
Varför fängslas jag av människor jag inte alls har någon relation till? Kanske en del av släktforskarsjukan.

1939 händer något. Nya ägare har tagit över 1921 men 1939 verkar en kraftig utökning av administrationen ha skett. Eller? I slutet av november och början av december detta år sker följande inflyttningar:
- Kontorschefen Knut Ericsson, född 1909 i Axberg (Örebro län) och hustrun Helga Maria Lindgren född 1907 i Burträsk (Västerbottens län).
- Verkmästaren Karl Olof Manfred Pettersson, född 1907, och hustrun Astrid Märta Adolfina Bergström, född 1912, båda från Gotland.
- Kontoristen Karl Axel Nilsson, född 1917 i Karlskrona.
- Kontorsbiträdet Knut Vilhelm Bergqvist, född 1910 i Avesta och hustrun Ida Adolfina Andersson, född 1904 i Visby.
Alla är tidigare kyrkbokförda på Stux, det vill säga i utkanten av Fårösunds samhälle (så vitt jag kan se på dagens karta). Kanske har de redan tidigare arbetat på kalkbrottet men nu av någon anledning fått flytta in till området. När vi besökte Bungenäs på juldagen såg vi en rad äldre villor vid ingången till området och vår värd berättade att det är gamla tjänstemannavillor. De såg ut att kunna ha byggts på 1930-talet och kanske är det så att dessa anställda då flyttade in här.
Om du är släktforskare eller hembygdsforskare och bor här i närheten så vet du säkert mycket mer om detta.

Före kalkbrottstiden var Bungenäs ett markområde som användes av gårdarna i närheten, förmodligen som betesmark. Så vitt jag sett bodde ingen där då.

När jag tittar i kyrkböckerna i Bunge församling snubblar jag över en annan speciell historia. I husförhörslängden AI:3 (1891-1897) finns en familj som är skriven på socknen, vi vet alltså inte var de bor. Det är Ida Maria Åkesson, gift 1888 med stenhuggaren Carl Johan Sandell. Hon är född i Bunge 1868 och flyttar in till socknen den 28 december 1891, alltså för precis 123 år sedan just i dag. Hon kommer då från Amerika med sina två små söner. Nils är född 1889 i Bunge och Carl är född i augusti 1891 i Brooklyn, New York.
Prästen har antecknat att hon är gift med Sandell som är i Amerika och att denne har "afvikit från hustrun". Den 20 augusti 1892 reser Ida Maria tillbaka till Amerika, utan sina barn. Kanske kom hon bara hem för att lämna ifrån sig dem?
Ida Maria kommer från Fårösund och är dotter till tullvaktmästaren Nils Åkesson och hans hustru Christina Maria. De har båda dött 1886 och 1887. När hon gift sig med Carl Johan Sandell 1888 bor de först hemma hos henne tills de utvandrar 1890. Då är de 22 och 23 år gamla. Han emigrerar först, redan i mars. I september samma år flyttar Ida Maria efter, tillsammans med den då elva månader gamle sonen, den förstfödde Nils.
Ida Maria har tre syskon, som alla flyttat hemifrån.
Sedan de lämnats i Bunge 1892 uppfostras pojkarna hos Carl Högström, f d handlare i Fårösund, där de stannar till 1899 då de blir fosterbarn hos bonden Johan Fredrik Hammarström i Broungs. Allt enligt prästens anteckningar.
När de är 13 och 11 år gamla, den 14 maj 1902 emigrerar pojkarna till Amerika. Ida Maria har där hittat sin make och kommer hem och hämtar barnen. Men då hade det gått tio år, troligen utan att pojkarna sett sina föräldrar under denna tid. 
Enligt passagerarlistan i Ellis Islands databas står Ida Maria 1892 som "servant", dvs hembiträde och åker till New York. 1902 är det maken Carl som betalar biljetten och de bor då på en adress i Brooklyn. Jag undrar hur det gick för familjen i USA?
Jag har ju inte ett dugg med dem att göra, men kunde inte låta bli att stanna upp inför detta, att två så små barn lämnas hos fosterföräldrar i tio år och mamma och pappa är långt borta i en annan världsdel.
I ett släktträd på My Heritage ser det ut som om Ida Maria ska ha gift om sig i USA med en man som heter James Wood, och att Ida dör 1937. Men inget mer om pojkarna och deras far.

Det där med släktforskning, det är verkligen ett allt uppslukande intresse.

Nu är det jul här på Rötterbloggen. Mitt bidrag till jultemat är inte särskilt uppmuntrande, men så är ju inte alltid livet.
För en tid sedan funderade jag på de människor jag hittat i födelseböcker och dödböcker på den 24 december. Jag visste att det är några, men trodde fördelningen skulle vara mer jämn. Av dem jag har i mina efterforskningar är det fyra som dör på julafton men bara en enda som föds.

Att fira jul när en familjemedlem dött på självaste julafton, det blev det nog inte så mycket med i de här familjerna.

En sorglig historia är den om Greta Cajsa Jacobsdotter och Peter Bodin.
Arbetskarlen Peter Bodin bor på Galtungs grund i Burs socken på Gotland. Han är gift med Greta Cajsa Jacobsdotter och de får dottern Christina Johanna 1835. Peter Bodins föräldrar är kronobåtsmannen Johan Persson Hofbuss och Caijsa Josuasdotter i Burs. Hofbuss är vid Peters födelse 1804 på tjänstgöring i Karlskrona. 1808 är han ute på skeppet Manligheten och tillfångatas av ryssarna. Han får avsked 1809.
Greta Cajsa har före äktenskapet dottern Magdalena, född 1829 och Greta Cajsa är då ogift. Hon nöjer sig inte med att bara vara ogift mor utan kräver ut sin rätt av barnafadern. Prästen skriver i födelseboken att hon har lagsökt ”torp. And. A. Westlaus”, det vill säga torparen Anders Andersson i Västerlaus. Här finns både en far och en son som heter Anders Andersson. Det gör att det egentligen kan vara både far och son som är den som gjort henne med barn, men troligen är det fadern. Det är han som är husbonde här fram till sin död 1833. 1835 tar sonen tar. Fadern är född 1779, han är kyrkvärd och sexman i socknen, uppenbarligen en ansedd man. Sonen är född 1806 och fem år yngre än Greta Cajsa. Är det fadern som gjort Greta Cajsa med barn och sedan blir stämd kan man ju tänka sig att det är en präktig skandal i socknen.
Vad stämningen leder till har jag inte undersökt utan följt Greta Cajsa vidare i livet. Hon gifter sig alltså senare med Peter Bodin men det blir ett kort äktenskap för han dör på julafton 1837, 33 år gammal, och begravs på nyårsafton. Sju år senare dör Greta Cajsa, när hon är 42 år, och de två döttrarna flyttar då till sin mormor. Prästen har skrivit i husförhörslängden att Greta Cajsa dör 1843 men hon finns inte i dödboken det året. Har hon bragt sig själv om livet och inte fått begravas i vigd jord, eller drunknat till havs och aldrig återfunnits?
Greta Cajsa är mina barns farmors farfars mormor.

Westlaus finns kvar i Burs socken fortfarande, snart 200 år efter Greta Cajsas tid. Hon föddes på Stora Glafves i Burs (till höger). Peter Bodins födelse i Burs kyrkobok, källa: Burs CI:4 (1801-1862) Bild 120/sid 13 Arkiv Digital.

I min nuvarande makes farfars släkt finns Brita Gustafsdotter. Hon är hans farfars mormor.
Brita är andra hustrun till Johannes Nilsson. De bor i torpet Nyatorp under Borsna säteri i Ryssby socken i västra Småland. För ett par år sedan fick vi med hembygdsföreningens hjälp veta var torpet stått och kunde besöka platsen.
Brita föds 1804 i Åbjörnaboda i Vittaryds socken lite längre västerut. Maken Johannes är nio år äldre och har två söner med sig från sitt första gifte med Lovisa Carlsdotter, som dör 1826. I januari 1827 gifter Johannes om sig med Brita och dottern Anna Maria föds på Luciadagen samma år. Ytterligare tre barn kommer till världen och Brita får se dem växa upp. På 1860-talet blir hon sjuk, prästen har noterat "sjuk under flera år" i husförhörslängden. Då har sonen Carl Johan tagit över torpet efter sin fars död 1861. Efter 15 år som änka dör Brita i sin sons hem på julafton 1874. Då är min mans farfar sju år gammal och har förmodligen gått en termin i byskolan, som ligger i samma vägkorsning som torpet. Läs mer om Nyatorpet.

Där maken står på den vänstra bilden låg Nyatorpet vid mitten av 1800-talet. Torpet på högra bilden ligger i utkanten av samma fält åt höger, och kanske såg Nyatorpet ut så här en gång i tiden. Följer man landsvägen åt höger kommer man direkt till den vägkorsning där byskolan låg, och kan ta av åt vänster mot Borsna säteri i Ryssby socken.

För en tid sedan bloggade jag om Johanna i Östergöl, som jag misstänker kan vara förebild för Vilhelm Mobergs utvandrare Ulrika i Västergöl. Johannas far Johannes Johansson dog på julafton 1888, han som ansågs vara ett dåligt föredöme för sina barn. Han är 72 år när han dör och backstugusittare i Älmeboda socken i Småland.

Till slut har vi kättingsmeden Johan Karlsson i Gunnebo. Han arbetar på Gunnebo bruk utanför Västervik men är född i en statarfamilj på Barnebo prästgård i Skärkind i Östergötland. 1896 är han 25 år och gifter sig med Amalia Teresia Sjögren på hennes 18-årsdag den 26 januari. I mars samma år föds deras dotter men hon dör redan i maj. De hinner inte få några fler barn innan Johan dör i lunginflammation på julafton 1901. Ett halvår senare emigrerar den unga änkan till Amerika. Läs mer om Johan och andra kättingsmeder i Gunnebo.

Kättingsmederna i Gunnebo fotograferade den 16 maj 1894. Johan Karlsson står näst längst till höger i den bakre raden.

Den lille knatte som föds på julafton är Anders Isaksson Ekorre och det händer 1797 i Östermyckeläng i Älvdalens socken i Dalarna. Det är först senare i livet, när han blivit soldat vid Orsa kompani i Dalregementet, som han får sitt efternamn. Isak begärde senare avsked som soldat och blev i stället byskollärare. När han dör i lunginflammation 1847 skriver prästen i dödboken att han levt "berömvärt genom sin gudsfruktan och fromhet samt sin skicklighet som barnalärare".

Jag vill avsluta med ytterligare en lite ljusare ögonblicksbild från julfirandet. Min morfar har skrivit ner sin berättelse om sin familj och skriver så här om om julen:
"Vid högtider var det särskilt högtidligt, speciellt vid julen. Vi barn gladde oss mycket över denna högtid fast julgåvor och klappar var ett okänt begrepp. Ibland fick vi något nytt eller omsytt klädesplagg. Vi hade dock alltid julgran, Julafton var särskilt högtidlig då far läste julevangeliet och vi sjöng julpsalmer. Då vi ätit oss mätta och far sjungit måltidspsalmen föll vi alla på knä och bad om Guds välsignelse över högtiden. Far bad alltid bordsbönen stående och när vi var barn fick vi turas om att läsa den, också stående. Vid jul sjöng Far bordsbönen."

Min egen jul blir en släktjul. Maken och jag firar den på Gotland, tillsammans med son, sonhustru och barnbarn, sonens far med sambo, samt sonens svärföräldrar. Sonens farmor (en av de tre svärmödrar jag haft) kommer från Gotland. Barnens farmors far är en riktig utgotlänning, en gute. Han har inte en enda fastlänning i rakt nedstigande led så långt jag hittat under min släktforskning, alla är gotlänningar. Farmors mor kommer från Småland. Det här är en mycket intressant släkt, som jag redan bloggat en del om, och kommer att återkomma till.
 

Marika Stiernstedt var en uppburen författare under första halvan av 1900-talet. Hon skrev många romaner men också en bok om sin släkt, komplett med utvikbara släktträd på slutet.

Har du Marika Stiernstedt i ditt släktträd ska du läsa hennes bok "Mitt och de mina" om du inte redan gjort det. Här berättar hon om sin släkts historia, tillbaka till tidigt 1800-tal och delvis ännu längre.

Jag älskar att läsa biografier och memoarer. Det är jag inte ensam om, eftersom bokmarknaden nästan svämmar över av dessa numera.

Marika Stiernstedts biografi skrev hon 1928. Då var hon 53 år gammal och hade fortfarande en lång rad romaner oskrivna framför sig. Någon av hennes romaner har jag inte läst, men får nog ta och göra det.

Hennes mor kom från polsk-ryska adelssläkter och hennes far var en svensk officer. Trots att hon växte upp i överklassen blev hon som vuxen socialdemokrat och var länge gift med författaren och journalisten Lubbe Nordström (som skrev Lort-Sverige). Det var hennes andra äktenskap. Det första ingick hon med flygarbaronen Cederström. (Mer finns förstås att läsa om henne om du googlar.)

I sin biografi (första delen av två) börjar hon med sin mors släkt. De polska och ryska namnen är nästan omöjliga för mig att uttala, men jag hoppas stavningen blir rätt. Modern heter Marie Ciechanowiecki och morfar heter Paul Ciechanowiecki. Han är godsägare i Vitryssland. I släkten finns också ett stort gods i Ukraina. Mormor heter Alexandrine Riznitsch och är polack.

De lever förstås ett storstilat herrgårdsliv på sina stora lantegendomar, med mängder av anställda och gott om mat, men har också ett stadsliv. När de senare i livet behöver bekymra sig om pengar så klarar de inte av att hushålla och delar av förmögenheten går upp i rök. Om släktens historia berättar äldre släktingar för Marika under hennes uppväxt, och hon återger detaljer som vittnar om ett liv och en tid långt bort från oss i dag. Vilket överdåd och slöseri, och vilka klasskillnader! I Ryssland, där hennes mors familj bor, fanns det då ännu livegna. Det är egentligen inte så många generationer bort.

Hennes far officeren är värmlänning men utbildad i Uppsala. Han heter Wilhelm Stiernstedt, som också är en adelssläkt. I den här släkten är männen rikets tjänare, både som militärer och vid hovet.

Marika föds först i syskonskaran och när hon är ett år får hon en lillebror, men hennes mor dör i barnsäng. Efter ett par år gifter hennes far om sig med hennes moster Pauline, bara 16 år äldre än Marika.

Trots att boken är skriven för snart 90 år sedan känns den inte så gammaldags, men man får förstås se den i ljuset av sin tid. Det gäller att komma ihåg att allt som vi vet har hänt efter 1928 då ännu är okänt, både samhällsutveckling och ändrade attityder och beteenden. Hon är en driven författare och återger många iakttagelser om vardagslivet, sådant som vidgar bokens betydelse från att vara en privat historia till en allmängiltig.

Läs biografier! Och skriv din egen släktberättelse!

(Bilden på Marika Stiernstedt kommer från Wikpedia)

Ulrika i Västergöl i Vilhelm Mobergs utvandrarepos känner ni väl till? Ibland har jag funderat över om det är mina barns farmors mormors mor Johanna i Östergöl som är hans förebild för Ulrika. Jag ska förklara varför:

Johanna Johansdotter föddes 1844 i backstugan Hallen i byn Östergöl i Älmeboda socken i Småland. Vilhelm Moberg växte upp i Moshult i Algutsboda socken, i sin mors barndomshem ungefär en mil ifrån Östergöl. Johannas mor Ingrid Gustafsdotter var i sin ungdom piga i Moshult i Algutsboda. Jag kan därför tänka mig att Vilhelm Moberg har känt till Johanna genom sina morföräldrar. I Moshult blev Ingrid med barn och fick en son 1834, fader okänd.

Något Västergöl hittar jag inte på kartan idag i de här trakterna, bara Östergöl.

Ingrid Gustafsdotter var sedan piga både i Långasjö och Ljuders socknar innan hon senare gifte sig med Johannes Johansson. De fick tre döttrar och en son: Johanna, Kajsa, Emma och Carl. Ingen av döttrarna gifte sig. Johanna och Kajsa fick barn som ogifta, Emma dog i fängelse.

Johannas tre barn har alla okända fäder. Hennes äldsta dotter hette Ida och blev mormor till mina barns farmor.

Johannas föräldrar bosatte sig i backstugan Hallen i Östergöl. Hallen fick senare heta Kajsalyckan efter dess sista bosättare, som var Johannas yngre syster Kajsa. Resterna av backstugan finns kvar inne i en skogsdunge, och har märkts ut av Älmeboda hembygdsförening vid en torpinventering. 2012 besökte jag platsen.

Johanna emigrerade inte till Amerika, men till Tyskland och Danmark, precis som många ungdomar i dessa trakter gjorde vid den här tiden. Hon återvände efter några år, först från Tyskland och sedan från Danmark, och var hemma några år emellan. Två av Johannas barn föddes i Danmark men Ida föddes hemma i Älmeboda.

Däremot har jag inte sett några tecken på att Johanna blev religiös, som Mobergs Ulrika. Men det fanns en religiös väckelserörelse med centrum i Östergöl redan i slutet av 1700-talet. Fast det var ju långt före Johannas tid. Den här gruppen lär vara förebild för Danjel och övriga frireligiösa i Mobergs utvandrarepos.

Den här familjen är en av de mer intressanta som jag följt under min släktforskning. Ingen av syskonen inordnade sig i den tidens dygdemönster utan fick barn som ogifta eller dömdes för stölder och rymningar. I lillasyster Emmas fängelsejournal från Norrmalms straffanstalt i Stockholm kan vi läsa att hon hade ”ett tämligt gott föredöme uti modern men dåligt uti fadern”. Fadern Johannes egen far hette Johannes Mattisson och dog i kronohäktet i Växjö 1833.

Så många gånger som jag har tänkt att jag skulle velat träffa Johanna och hennes systrar.

Johannas danskfödda dotter fick senare en son som fick namnet Einar. Efter honom har min yngste son fått sitt fina namn Einar, och de två hann träffas några gånger innan Gammel-Einar gick bort. Men då visste vi inget om den här släktgrenens spännande historia. Det krävdes släktforskning för att få veta.

Om mitt resonemang kring Vilhelm Moberg stämmer lär jag aldrig få veta. Och det spelar ju ingen roll heller, det är ju bara något som ger lite extra krydda åt släktforskningen. Men intressant är det att fundera på, det tycker jag.

För en tid sedan fick jag en förfrågan av en släktforskare som undrade över tips på böcker om historia för att få veta mer om gamla tider. Så här svarade jag henne, och kanske är det fler släktforskare som kan ha nytta av dessa tips.

Observera att det inte är böcker om släktforskning utan om historiska förhållanden. En annan gång ska jag blogga om släktforskarböcker.

Kom gärna med egna tips som kommentar till blogginlägget!

Håll till godo:

Böcker om Sveriges historia finns det ju många.
Något som jag spontant tänker på är böcker i ämnet idéhistoria, som snarare berättar om samhället och dess förändringar än om kungahistorien. Själv har jag läst en hel del i ”Svensk idéhistoria", del 1 och 2 av Tore Frängsmyr.

Om social och ekonomisk historia:
”Sverige - en social och ekonomisk historia” av Susanna Hedenborg, Mats Morell m fl.
”Äventyret Sverige”, utan författare men utgiven av Utbildningsradion och Bokförlaget Bra Böcker.
”Det svenska samhället - 1720-2006, Böndernas och arbetarnas tid” av Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström.
”Från fattigdom till överflöd” av Stefan Koblik m fl.

Kvinnors historia:
”Tusen svenska kvinnoår” av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg.
”Makt och försörjning” av Susanna Hedenborg och Ulla Wikander.
”Pigornas döttrar” av Tilda Maria Forselius.

Om fattiga, utstötta, brottslingar mm:
”Den dolda historien” av Ronny Ambjörnsson m fl.
”De bortglömdas skuggor” av Karin Edvall.
”Usla, elända och arma” av Annika Sandén m fl.

Om vad man åt:
”Mat och måltid” av Nils-Arvid Bringéus.
”Fil, fläsk och falukorv” av Jan-Öjvind Swahn.

Om jordbruk och annat arbete:
”Jordbruk under femtusen år” av Albert Eskeröd.
”Arbete och redskap” av Nils-Arvid Bringéus.
”Svedjerök, oxhandel, fiskebönder” av Claes Siöstedt.
”Arbetets bok”, faksimilutgåva av en bok från 1887 om olika yrken som fanns då.

Om soldater:
”Svenska knektar” av Lars Ericson.
"Soldatliv” av Björn Lippold.

Om vardagsliv:
”Så levde vi” av Jane Fredlund.
”Land och stad” av Mats Hellspong och Orvar Löfgren.
”Barnet i folktron” och ”Vardagsskrock”, båda av Carl-Herman Tillhagen.

”Vad kostade det?” av Lars O. Lagerqvist är också en användbar bok.

Jag har inte läst alla böckerna från pärm till pärm, bara en del. Mest använder jag dem som referenslitteratur och har hittat mycket intressant. Det finns naturligtvis väldigt mycket mer än dessa. Böckerna jag nämner är allt från ganska nya till 30-40 år gamla. Sök efter dem på nätet så finns det mer information. Jag har köpt många böcker på Bokbörsen, där både privatpersoner och antikvariat säljer begagnade böcker. Finns på www.bokborsen.se. Många finns förstås på biblioteket.

Tänk också på hembygdsböckerna i de socknar där du forskar. Det kan finnas både personuppgifter och annat intressent, till exempel om gårdar där dina släktingar bott och om särskilda förhållanden i socknen som kan ha haft betydelse för dina anor.

Det kan också vara intressant med biografier om personer som är från samma plats som dina släktingar, eller har andra beröringspunkter.