Detta tror vi är lille Erik Andersson, född 1918. Fotografiet fann vi när vi tog hand om kvarlåtenskapen efter mina barns farfar, som gick bort 2012. Erik var bror till barnens farfar.

Alternativet är deras farfars far, men han var född 1888 och jag gissar att fotografiet är yngre än så. Gungstolen fanns kvar i familjen och kanske kan den vara omkring hundra år gammal.

Någon notering finns inte på baksidan av fotoramen.

Så här är det ju ofta för oss släktforskare, att man har en massa gamla bilder på människor som ingen längre vet vilka de är. Men oavsett om vi kan identifiera den här lille gossen eller inte så är bilden betydelsefull, och en viktig del i släktkedjan.

Helgen har jag tillbringat hos mina barn med familjer i Stockholm. Jag har två barnbarn, en ettåring och en på snart tre månader. Jag kan förstå nu varför nyblivna pensionärer flyttar för att komma närmare barn och barnbarn. Drygt 30 mil till Stockholm känns långt nu.

Ettåringen är i ungefär samma ålder som pojken på bilden, inte så mycket äldre i alla fall. De är mycket lika varandra. I mina ögon är de extremt lika. Ansiktet, munnen, minen, blicken. Även på mitt yngsta lilla barnbarn kan man se att de kommer från samma släkt som den snart hundraårige pojken, som är död sedan 18 år tillbaka.

När det föds nya barn i en familj så pratar man ju ofta och gärna om vilka de är lika mest. Mamma, pappa, morfar, farmor... Varför gör vi det? Det spelar ju ingen roll egentligen. Eller är det så att vi undermedvetet vill befästa släktleden, att vi inte bara vill veta utan också kunna se att vi hör ihop, att vi kommer från samma släkt?

Jag tycker att det här gamla fotografiet är underbart fint och fascinerande att se på idag. Det är så väldigt tydligt att detta är en liten gosse som är besläktad med mina egna söner och deras barn.

Dagens barn är kanske de mest dokumenterade någonsin. Vi fotograferar dem och filmar dem i tid och otid. Varje gång jag träffar barnbarnen kommer jag hem med mobilen full med nya bilder och filmer.

Erik, om det nu är han, blev kanske fotograferad några få gånger som barn. Han var sina föräldrars första barn och kanske är detta taget till ettårsdagen? Sedan kanske det dröjde tills han gick i skolan innan nästa bild togs. Men det vet jag inte.

Han kom från en familj med järnvägare. Hans far och farfar arbetade vid järnvägen. De flyttade med när västra stambanan byggdes. Eriks bror och brorson blev också järnvägare. Vad kommer mina barnbarn att bli? Kanske väljer de yrken som inte ens finns än, som ingen i släkten haft.

Här är en bild på mitt äldsta barnbarn ett halvår gammal.

Många släktforskare stöter på brott i sina forskningsresultat. Det kan vara allt från stulen ved till mord. Har det gått några generationer tycker vi nog oftast att det är intressant och spännande, snarare än skämmigt. Och vi kan ju inte gärna ta åt oss över vad släktingarna gjort för länge sedan.

När jag arbetat med årsboken har jag sett att bedrägeri förekommer som ingrediens i flera av årets berättelser från släktforskare. Både på 1600-talet och på 1800-talet, och på vitt skilda sätt. Allt var inte brott, utan kanske bara bedrägligt i största allmänhet, om man vidgar begreppet.

Kanske är bedrägligt beteende och svek ganska mänskligt? Vi vill förstås inte att det ska vara så, ändå blir det så ibland.

Tre kapitel har bedrägeri och svindleri som huvudtema.

b2ap3_thumbnail_bedragare.jpg

Tre bedragare som du kan läsa mer om i årsboken: penningförfalskaren Peter Gustaf Petersson, svindlaren Nils Persson Nordin och kungamördaren Jacob Johan Anckarström.

Christina Skagerborg skriver om bygdemålaren Peter Gustaf Petersson som målade på gårdarna runt om i Blekinge under andra halvan av 1800-talet. Men han målade inte bara exotiska motiv i böndernas salar, han målade också falska sedlar och åkte i fängelse för penningsförfalskning ett par gånger.

Mats Pettersson berättar en rafflande historia om svindlaren Nils Persson Nordin, en högt uppsatt man i Helsingborg i början av 1880-talet. Bland många andra uppdrag satt han i det lokala järnvägsbolagets styrelse. Han blåste bolaget på stora pengar, lämnade familjen och flydde till Amerika där han började ett nytt liv. Då var han 60 år gammal.

Ett annat sorts bedrägeri får vi läsa om i Stig Östensons artikel om Olof Lilliesparre, som dog 1673. Han begravdes i Rydaholms kyrka och efteråt lät änkan Agneta Gyllengrip tillverka ett begravningsvapen som sattes upp i kyrkan och finns kvar där än. I vapenskölden finns 16 anvapen, ett för varje släkt fyra generationer bakåt. Att kunna visa ett så gediget adelskap i sina anor var viktigt då. Men sant är det inte, för hälften av hans anfäder var ofrälse och deras vapensköldar är påhittade eller "lånade".

Brottsligt var det förmodligen inte, men bedrägligt.

I andra historier ingår svek, sammansvärjningar mot kung och fosterland, kvinnor som förklädde sig till män och levde på falska premisser, och mannen som bedrog sin hustru och avlade ett oäkta barn med grannen.

Så kunde det gå till förr i tiden. Och i dag.

Släktforskning är inte bara en intressant hobby och ett spännande intresse. Släktforskning kan ha ett betydligt större djup än så. Den kan ge de avgörande pusselbitarna jag saknar för att förstå vem jag är.

Artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas Årsbok spänner över en stor bredd och har sinsemellan mycket skiftande karaktär. Två av de 22 artiklarna har berört mig känslomässigt mer än övriga och gjort mig rörd in i hjärtat när jag arbetat med boken. Det är två berättelser om hur släktforskningen bidragit till den enskildes identitetsskapande.

Åsa Blomqvist skriver om sin mormors far Olaus Brande, samen som genom överhetens försorg togs ifrån sitt kulturella arv, och därmed också från alla hans efterkommande. Åsa visste inget om sitt samiska arv innan hon började släktforska. Nu vet hon.
Åsas mormors far var först renägande same men när han förlorat sina renar räknades han inte längre, enligt dåtidens lagar. I stället skulle han och hans familj försvenskas. Ett par generationer senare var kunskapen om det samiska påbråt borta.
Bilden ovan visar Olaus Brande med sin familj i byn Jänsmässholmen.

Säkert finns det många fler med liknande historia. Människor från en samhällsgrupp som tvingats in i en anpassning och normalisering som innebär att de förlorat vetskapen om varifrån de kommer. Att släktforska kan säkert ibland ge överraskande och betydelsefulla svar.

Carolina Hofgren skriver i årsboken om hur hon lyckades hitta sin farmor Birgits farmor och nyligen kunde berätta för sin egen farmor om varifrån hon kommer och hur det kom sig att hennes far bortadopterats som liten. Lille Nisse (på bilden till höger) som föddes 1910 och växte upp i tron att hans mor var död. Det var hon inte alls. Hon hade blivit förskjuten av sina föräldrar när hon blev gravid som ogift. Ett inte ovanligt öde på den tiden.
I kyrkboken stod det "föräldrar okända" vid lille Nisses födsel men tack vare en bouppteckning kunde Carolina nysta upp trådarna bakåt och hitta en hel släkt i Värmland.

Jag tror mig kunna förstå vad det kan innebära att få svar på sådana livsavgörande frågor som "var kommer jag ifrån?". Vem är jag? Vilka gener bär jag med mig, vad formar den person jag är? Om man nu tror på att både arv och miljö danar människan. Det tror jag att vi släktforskare tror på, att det kanske är grunden för vårt stora  och allt uppslukande intresse för släktforskning.

Läs mer i Åsa Blomqvists blogg Ofog.
Åsa bor i Östersund och är lärare i historia och svenska.
Carolina bor i Stockholm och är kanslisekreterare på Kulturdepartementet.

Andra författare i årsboken berättar helt andra historier. Om adelsmän som sammansvärjer sig mot kungen, om en av de tidigaste rättsmedicinska obduktionerna, om brödernas träta som sysselsatte häradsrätten i många år, och mycket mer. Dessutom medverkar en rad historiska forskare med facktexter inom olika ämnen.

Vill du veta mer specifikt om vad årsboken innehåller så skicka ett mail till mig på adress arsboken@genealogi.se.

Jag borde påskstäda idag, men skjuter upp det ett tag till. Påskduken ligger kvar i linneskåpet och de gula gardinerna får vara ohängda. Kanske blir det gjort i morgon eller i övermorgon, kanske till nästa påsk.

Är du också en släktforskare som lätt glömmer tid och rum när du har blicken i arkiven? Den beskrivningen tror jag att många känner igen sig i. Det är en ganska spridd uppfattning att släktforskning är som en sjuka, ett virus man drabbas av och som man aldrig blir frisk från. Visst kan det kännas så ibland, men det är ju ingen sjuka man vill bli frisk ifrån. Eller hur?

Varför är det så roligt och spännande? Så fängslande att hemmet får förfalla och alla vardagliga måsten blir oviktiga?

Jag började släktforska 2010. Det är bara fyra år sedan. Men jag blev så gripen av detta ganska snabbt så i början av 2011 tog jag tjänstledigt från jobbet och släktforskade på heltid ett par månader. Den ledigheten följde på ett par månader med släktforskning när jag varit konvalescent med ett brutet ben, och inte kunnat röra mig som jag ville. Men sitta med datorn i knäet gick bra.

Under den där ledighetsperioden kunde det gå dagar när jag inte gjorde något annat än letade i kyrkoarkiven, sov och åt. Jag hade flow. Eftersom det var vinter var det inte svårt att acceptera att sitta inne och kura.

Trots att det nu är vår, påskliljorna blommar i mina illa omskötta rabatter och gräsmattan ropar på klippning är det mycket mer intressant att hitta den där födelsenotisen för Ida Malm i Västervik i juni 1823. Och få veta varför det står "oäkta" fast föräldrarna är gifta. En utmaning långt mer intressant än att jaga bort dammråttorna och skura skåpen.

Många tror att släktforskning är en syssla för pensionärer. Det vet ju vi släktforskare att det inte stämmer alls. En hel del släktforskare är helt uppenbart i arbetsför ålder. Men hur hinner ni? Var tar ni tiden ifrån? Sett på tv har jag inte gjort på flera år nu, stryker gör jag minimalt och de flesta böcker jag läser har numera med släktforskning att göra.

Ibland måste jag nog påminna mig om att det är viktigare att umgås med de levande än de döda.

Kanske ska jag bjuda grannen på middag någon dag i påsk. Men då måste jag nog städa först. Fast det räcker kanske att plocka undan tidningshögarna på soffbordet och ta ett tag med trasan på köksbänken... Om vi äter på kvällen och har lite dämpad belysning.

Glad Påsk!

PS. Det gamla påskkortet kommer från bloggen Tillbakablicken.

Ni som var unga på 70-talet minns förstås den här uppmaningen från kvinnorörelsen, som ville att kvinnor skulle ta för sig på den akademiska banan. Så har det också blivit. I dag är det fler kvinnor än män som söker sig till högskoleutbildningar.

Jag är också ganska övertygad om att det är fler kvinnor än män som släktforskar. I alla fall inte färre. På föreningsmöten, kurser och i diskussionsforum på nätet är det en hög andel kvinnor. Jag har inte räknat, men det är ett intryck att vi är fler kvinnor än män.

Nu undrar du förstås vart jag vill komma med detta resonemang?

Jo, jag är förvånad över att så få kvinnor förekommer som författare i Släktforskarnas årsbok.

Går man några år tillbaka bland de utgivna böckerna på 2000-talet har det aldrig varit fler än en fjärdedel kvinnor bland författarna, och oftast betydligt färre. Det rimmar illa med verkligheten bland släktforskare. Därför uppmanar jag er att inte bara forska utan också skriva om er forskning, och låta andra ta del av detta.

I år blir det i alla fall en tredjedel kvinnor bland författarna, så det går åt rätt håll.

Nu är det ju inget självändamål att kvinnor ska medverka i årsboken, för det är förstås innehållet i den skrivna artikeln som är det väsentliga. Just därför förvånar det mig att så få kvinnor bidrar med texter. Ser vi till författarvärlden i övrigt är det nog en övervikt kvinnor där. Det finns alltså inget skäl till att denna könsuppdelning alls existerar inom släktforskarrörelsens egen årsbok.

För att medverka i årsboken finns det inga krav på dig som författare, bara på texten. Det ska vara en välskriven och självständig text som inte varit publicerad tidigare.

Jag är säker på att det finns mycket intressant bland kvinnors släktforskningsresultat som är värt att berätta om.

Årets bok är redan på väg att bli klar men till nästa år hoppas jag på ännu fler bidrag från kvinnor, som en mer rättvisande spegling av släktforskarverkligheten. "Vi kan, vi vill, vi törs!" hördes också på den gamla goda tiden på 1900-talet, och det gäller än. Forska och skriv! Och skicka in din artikel till årsboken!

Är du man är du givetvis välkommen att medverka, precis som vanligt. Tro inget annat!

Bilden kommer från National Gallery of Ireland i Dublin och finns publicerad på bloggen Kultur och tro.

PS. Läs mer om årsboken här: http://www.genealogi.se/arsbok-pub. När jag är klar med årets bok kommer också en liten skrivguide här.

Hösten 2012 höll jag den första skrivarkursen för släktforskare här i Tjust släktforskarförening. Av den blev det så småningom en skrivargrupp som träffas ett par gånger per år. Här om kvällen hade vi en sådan träff igen.

Det här är himla kul.

Vi som släktforskar sitter på en massa information som vi sparat i släktforskningsprogram, i anteckningar och på papper, plus mängder av bilder från dokument och familjealbum. Förhoppningsvis har vi någon slags systematik i detta, oftast i ett digitalt släktträd. Men det räcker ju inte för att få våra icke släktforskande anhöriga att ta till sig allt det vi fått fram. Så då får man skriva en släktberättelse, kanske göra en film eller en interaktiv webbsida. För mig är det skrivandet som gäller.

Skrivarkursen 2012 (just nu pågår en fjärde skrivarkurs) kom till efter att två föreningsmedlemmar bett mig starta en sådan. Den blev fulltecknad direkt. Efter avslutad kurs bestämde vi att fortsätta skriva och prata texter men i en skrivargrupp i stället. Då är jag inte kursledare längre, och det är ganska befriande.

Jag måste rekommendera detta. Är ni ett gäng i er förening som skriver på era släkthistorier, så bilda en skrivargrupp! Visst kan man börja med en skrivarkurs, men har man ingen som vill vara kursledare är en grupp en bra lösning.

I vår grupp är vi åtta medlemmar, och det kan nog vara en bra maxstorlek. Är man för många kanske en del inte kommer till tals.

Innan vi träffas vår och höst har var och en skrivit på sina texter hemma. I god tid före träffen skickar vi våra texter till varandra så att alla hinner läsa. På träffen diskuterar vi vad vi läst. Åtta texter är vad vi hinner med på en kväll. Det är berättelser på 5-10 sidor, de flesta med bilder, och som ingår i vars och ens större släkthistoria. Den fylls ju på hela tiden.

Inriktningen är att vara positiv. Vi drar inte fram stavfel eller andra småsaker, utan tittar mer på helheten och vad berättelserna säger, disposition och faktahantering med mera. Ska antavlan ligga före eller efter berättelsen? Behöver jag förklara de här begreppen? Ska jag berätta mer om hur jag gjorde när jag hittade uppgifterna? Givetvis blir det också en hel del diskussion om innehållet och släktforskandet. Och de flesta av oss är rörande överens om att det är bra med en deadline, då blir det skrivet och inte uppskjutet.

En sådan här sammankomst är så upplyftande och ger ny energi. Tillsammans är roligare än var för sig.

Jag tror att detta är ett bra sätt att aktivera medlemmarna i en förening. Skrivargrupp är ett alternativ, men det finns förstås fler. Att börja med en kurs i något specialämne kan vara en bra väg att gå, men oftast är det säkert lika givande att bara samlas några släktforskare som vill fördjupa sig i något tillsammans. Till exempel kartforskning, att bli bättre på att läsa gammal handstil, att utforska en bys historia etc. Vi sitter ju annars mest hemma på kammarn och forskar.

Det som är så bra att vi har ett gemensamt intresse som vi samlas kring. Och man lär alltid av varandra.

Det låga lilla torpet, andra huset från vänster på bilden, flyttades några kilometer på 1880-talet.

Tänk dig att flytta ett helt hus. Ta ner det stock för stock, märka allt virke, plocka ner fönster och dörrar och murstock, sedan forsla iväg allt till sin nya plats. Säkert blev det några lass med hästskjutsen. Bygga upp det igen, och allt ska komma på rätt plats.
b2ap3_thumbnail_IMG_0453Bratastocka.jpg

Förr i tiden var det inte ovanligt att man tog med sig huset när man flyttade. Visst har du läst ibland om gamla hus, att det flyttats från ett ställe till ett annat? Det har jag också, och för några år sedan berättade min pappa om det torp som min farmors föräldrar tog med sig när de flyttade ett par kilometer till ett nytt torpställe.

Det måste ju ha tagit sin tid, det var nog inte gjort på en eftermiddag att flytta ett hus även om det var ett torp. Var bodde de under tiden? Och varför flyttade de? Det vet jag inte.

Torpet hette Bråtastocka och låg under Hovgård i Rolfstorps socken i Halland. Det låg nära landsvägen, den väg som nu heter 153. Vägsträckningen har flyttats en anib2ap3_thumbnail_IMG_0463Bratastocka.jpgng sedan dess och går nu söder om där det gamla torpet stod.

En torpinventering har gjorts och en skylt finns uppsatt. För några år sedan var vi där med pappa och han kunde berätta en del om hur det ska ha sett ut. Han har ju aldrig sett huset på plats där själv, men hans morfar har berättat. Sin mormor hann han aldrig träffa.

Inne i snårskogen finns tydliga lämningar efter det gamla bostället.
b2ap3_thumbnail_KristofferOliviaa.jpg
Min farmors föräldrar hette Kristoffer Johansson och Olivia Mårtensdotter (bilden). De var födda 1850 och 1852, båda två i grannsocknen Grimeton. När de gift sig 1879 bosatte de sig på Bråtastocka, hos Kristoffers morbror, den förre mjölnaren Nils Henriksson. Hans hustru hade dött 1877 och yngste sonen flyttade hemifrån året efter. Kanske var det därför Kristoffer och Olivia kom till Bråtastocka, för att det behövdes någon som kunde ta hand om morbrodern och ta över torpet.

1888 hade Kristoffer och Olivia fått fyra barn, Nils hade dött och då flyttade de till Knallatorp. Med sitt hus.

Min farmor Gerda blir det första barnet som föddes på det nya stället 1889. Till slut var de sju barn i familjen. Här blev släkten kvar och i dag växer mina kusinbarn upp här. De är femte generationen på gården.
b2ap3_thumbnail_RolfstorpAI7_1876-1887Bild146sid302.png
Det gamla torpet stod i drygt 50 år på sin nya plats, sedan brann det ner en sommar när gnistor från skorstenen från ett intilliggande hus slog ner i halmtaket.

Bråtastocka är inte ett särskilt vanligt namn, tror jag. Enligt Ortsnamnsarkivet ska det komma från en stock över en å. 

Källa husförshörslängden: Rolfstorp AI:7 (1876-1887) Bild 146 / sid 302 Arkiv Digital.

Vad hette egentligen min morfars farfars farmors mormor? I vigselnotisen (Vessige CI:1 (1690-1755) Bild 140 / sid 11) (bild ovan från Arkiv Digital) står det något som liknar Rialgunnil men när hon får sitt första barn 1696 ser det nästan ut som att det är särskrivet Rial Gunnil (Askome CI:1 (1690-1825) Bild 10 / sid 7, längt upp på höger sida). 

Hon föddes troligen i Vessige c:a 1669 och dog i grannförsamlingen Askome i Halland 1740. Hon var gift med Gudmund Arvidsson, troligen också från Vessige och som var ett par år äldre.

Den här handstilen i kyrkboken från sent 1600-tal är ibland lite svårläst, det tycker jag i alla fall. Men med hjälp av andra släktforskare har jag fått lite mer klarhet.

Den här släktgrenen har min moster släktforskat om på 90-talet. Hon satt på Riksarkivet i Lund och läste kyrkböckerna och hon har skrivit namnet Rial Gunnil i sina noteringar. Först trodde jag att det var en felskrivning och har tänkt att jag ska kolla det, men annat har fått gå före. För ett tag sedan fick jag en fråga av en amerikansk släkting om den här familjen och fick anledning att själv gå till kyrkboken och leta upp min gamla anmoder. Och då fick jag bekräftat att hennes namn såg ut att vara just som min moster skrev för länge sedan, eller snarare hopskrivet till Rialgunnil. Men jag såg också en liten släng ovanför a, och då blir det ju Riälgunnil. Lika tokigt det.

Jag tog en skärmdump och gjorde ett inlägg i den stora gruppen Släktforskning på Facebook. Och där fick jag hjälp att tolka första bokstaven till K i stället för R. Kanske inte entydigt men ganska likt versalt K i "Läsebok för släktforskare" av Henrik Anderö och Elisabeth Thorsell.

En namnkunnig släktforskare kunde också berätta att namnet Gunnkaell och Gunkil finns bland gamla namn på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen (http://www.sofi.se/1765) och namnet Kätilgun finns i en bok om fornnordiska namn.
Så med denna hjälp har jag kommit fram till att hon troligen hette Kjälgunnil, vilket låter väldigt ovanligt och annorlunda för mig. Men kul, förstås. Ett släktfynd.

När hon föddes hade Halland ganska nyss blivit svenskt i stället för danskt. Kanske är det ett namn som var vanligare i det gamla Danmark.

Ska man lära andra släktforska måste man förstås kunna en hel del själv, och kunna lära ut det man kan. Därför är jag den här helgen på släktforskningskursledarkurs i Falköping. (Det var nog enda gången jag använder detta långa ord.)

Släktforskarförbundet har en kurs i tre steg för oss som är cirkelledare och kursledare. Det här är tredje delen, de två första gick jag 2012. Kursledarkursen hålls av Anna-Lena Hultman och Gunilla Didriksson. Idag har vi bland mycket annat tittat på hur man använder historiska kartor i släktforskningen.

En mycket bra kurs, som lärt mig mycket. Inte bara pedagogik och metodik utan också nya kunskaper inom olika områden. Första delen var inriktad på att lära sig lära ut, något jag haft stor nytta av när jag senare hållit kurser.

De andra två delarna lär vi oss sådant vi behöver veta för att kunna hålla fortsättningskurser hemma i föreningarna. På fortsättningskurser tar man upp soldatforskning, okända fäder, emigrantforskning, gamla kartor, bouppteckningar, domböcker med mera.

Vi är närmare 40 släktforskare på plats i Falköping i helgen, från södra och mellersta Sverige. Utöver kunskapsinhämtningen är det ju en bonus när man går på kurs att få träffa andra som har samma intressen som en själv. Precis som när man träffas på föreningsmöten. Ni förstår nog hur det låter vid fikabordet här på Hotell Falköping i helgen...

Jag är verkligen glad över att jag fått möjlighet att gå den här utbildningen, den ger mig en mycket bättre grund att stå på inför kommande kurser. Även om man kan en hel del inom sina egna specialområden är det inte givet att man är så bra på att lära ut, därför är en sådan här kursledarkurs bra. Åtminstone för mig.

Själv håller jag mest skrivarkurser för släktforskare, både på plats i Västervik och på distans. Att hålla kurser ger så väldigt mycket tillbaka. "Man lär så länge man har elever" brukar ju lärare säga. Det håller jag med om.

Enda nackdelen med att vara på kurs en hel helg är att man sitter still inomhus så mycket. Före middagen ikväll hann jag i alla fall med en kort vända i kvarteren runt hotellet, och kan konstatera att Falköping nog ser ut som de flesta småstäder i Sverige, i alla fall i mörker.

Har du inte upptäckt Ortsnamnsregistret så rekommenderar jag en titt där. Det kan vara en bra hjälp vid släktforskningen: www.sofi.se/ortnamnsregistret.
För mig löste det ett mysterium från 1701. Tipset att söka där fick jag av en annan släktforskare.
Problemet fanns i min morfars släktgren. Hans farmors farfars far hette Joon Olsson och föddes 1701. En av mina mostrar släktforskade i flera år innan hon gick bort 1998 och har lämnat efter sig ett släktträd med namn, årtal och platser. Det har jag nu som facit. Här har hon skrivit att Joons föräldrar är Ola Pedersson och Ragnilla Götharsdotter, båda födda omkring 1662 och döda 1738 respektive 1708.
Nu skulle jag se hur detta stämmer, efter att en avlägsen amerikansk släkting hört av sig och undrat lite över denna familj.
Joon föddes den 20 januari 1701 på Dughult i Ullareds socken, och han finns i födelseboken (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 27 / sid 45 Arkiv Digital). Men det står varken Pedersson, moderns namn eller Dughult, utan "Olause Duelts sohn". Eller hur? Någon husförhörslängd för den här tiden finns förstås inte, den börjar drygt 80 år senare.

Källa: Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 27 / sid 45 Arkiv Digital

När jag såg födelsenotisen blev jag väldigt undrande till varifrån moster fått namnen på föräldrarna. Kanske var det en tysk i stället för en Pedersson som var far till Joon?
Jag fick alltså rådet att kolla i ortsnamnsregistret efter Dughult och då kunde jag se att det faktiskt skrivits just så här på 1600-talet. Det fanns väl inga stavningsregler då och man stavade nog som det lät. På dialekt i de här trakterna kanske det fortfarande låter ungefär så?
Ola, eller Olaus, i Dughult var alltså rätt. Prästen hade förmodligen bara glömt skriva "i".

Fortfarande saknade jag belägg för moderns namn. När jag letade efter fler barn i den här familjen för at hitta båda föräldrarna, visade det sig att det fötts sex barn med Ola Pedersson som far: Peder 1692, Kierstin 1695, Joon 1701, Peder 1705, Peder 1708 och Anders 1713. Det är bara Joon som inte har någon mor angedd i födelsenotisen. För de tre första av hans syskon heter modern Ragnilla Götharsdotter men för de två senare heter hon Gunilla Götharsdotter. Felskrivning eller hopblandning? Var det en slarvig präst här? Eller hade Ola mist sin hustru och gift om sig mellan det fjärde och femte barnet?
Då kom jag ihåg att modern Ragnilla skulle ha dött 1708, enligt mosters notering. Och dödsnotisen finns mycket riktigt för Ragnilla i Dughult i maj 1708 (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 34 / sid 59 Arkiv Digital). Kanske var det en helt annan kvinna?
Dessutom hade Peder nummer två levt ända till 1766, enligt prästens anteckning vid sidan om födelsenotisen, så då borde det ju inte finnas en Peder till bland syskonen.
Det här fick jag inte ihop.
Tills jag hade läst längre ner på sidan där födelsenotisen om sonen Peder som föddes den 14 augusti 1705 (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 31 / sid 53 Arkiv Digital). Där fanns ett barn till med en far som heter Ola Pedersson! Modern heter Gunilla Götharsdotter. Barnet föddes i november, så det finns alltså en familj till vid samma tid och med nästan samma namn på föräldrarna!
Det är den enda logiska förklaringen.
Nu funderar jag på om Ragnilla och Gunilla är systrar. Två systrar som gifter sig med var sin Ola Pedersson i samma socken... Hur har det gått till? Jag undrar hur det lät hos dem när de hade släktkalas i så fall.
Hade jag inte fått upp spåret genom ortnamnsregistret hade jag nog fortfarande trott att moster hade skrivit fel. Stort tack för denna hjälp!

Släktforskarnas årsbok 2014 är på gång. Fast det är mycket jobb kvar.

Sista dag för inlämning av manus är den 1 februari. Har du ett manus liggande i din dator så finns det alltså tid än att lämna in det. Läs mer om årsboken och vart du skickar ditt manus.

En hel del har redan kommit in, och det tackar jag för. Det är så intressant att läsa alla era olika berättelser.

Än är det mest texter om enskilda människor eller släkter som jag fått. Är du kunnig på något historiskt område eller inom något speciellt släktforskningsområde så finns det utrymme för artiklar om detta. Som exempel skråväsende, vad man åt till vardags i bondesamhället, sjukdomshistoria, vad man trodde på och överhetens makt, lagar som styrde folks liv och allt möjligt annat som berör livet förr. Men också släktforskningsmetodik. Till exempel om smedforskning, släktforskning i andra länder, nya digitaliserade arkiv, sjömansforskning, hur man gör för att hitta i bruksarkiv... Ja, det finns så mycket som vi släktforskare vill läsa om. Tror jag i alla fall.

b2ap3_thumbnail_arsbok.JPGJag har tittat en del på innehållet från tidigare år och vissa geografiska områden har varit mer förekommande än andra. Därför tar jag nu gärna emot texter med anknytning till Värmland, södra Norrland, Västergötland och Gotland.

Vi vill hitta nya skribenter och bredda författarskaran. Många olika röster ger större variation. Årsboken är till för alla.

För mig är det en ny utmaning att vara redaktör för årsboken, både spännande och intressant. Jag har aldrig haft ett sådant uppdrag tidigare, bara liknande i tidningsvärlden. Där har jag varit redaktör inom flera olika sammanhang i många år, och räknar med att den erfarenheten nu ska vara till hjälp i arbetet med årsboken.

Framför allt är det väldigt roligt att få arbeta med detta. Det finns så många bra skribenter och det är en glädje att få läsa vad ni skriver. Det hoppas jag att läsarna också ska tycka.

En sen kväll i juli 2009 föreslog maken att vi skulle försöka hitta hans farmor och farfar i kyrkböckerna. Han hade länge funderat på att släktforska, men aldrig kommit igång. Tidigare på våren hade vi flyttat till vår nuvarande bostad i Helgerum, huset intill där hans farmor och farfar bodde för hundra år sedan och där hans far var född. Givetvis hade vi pratat om det, att ta reda på mer. Det han visste var vad de hette, de flesta namnen på hans fars syskon och att de skulle ha kommit från Ryssby till Helgerum i Västrums socken. Men vilket Ryssby visste vi inte. Ryssby finns ju både i trakten av Kalmar och borta i västra delen av Småland.

Vi tog ett tretimmars abonnemang på Svar och blev sittande till långt efter midnatt.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Holgerfamilj.jpg

Min mans farmor och farfar med en del av sin stora familj. Fotot tror vi är från 1922 eller 1923. Den minste lille gossen är min svärfar Holger, född 1914 på Helgerum.

Det gick fort att hitta dem i kyrkboken och följa dem under alla flyttningar från 1890-talet och framåt. Och här såg vi att de kom från Ryssby i Kronobergs län, inflyttade 1892. Hur kom det sig att de hade en dräng och en piga med sig från Ryssby också? De var ju fattiga, det visste vi. Det tog en stund innan vi förstod att det var makens farmors syskon. Här fanns det alltså mer släkt att ta reda på.

En överraskning var också att min svärfar haft en liten bror som dog redan som fyraåring. Det hade vi aldrig hört talas om.

En liten stund innan de tre timmarna var till ända hade vi tagit oss till Ryssby husförhörslängd och hittat både farmor och farfar där. Sedan hann vi inte mer.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_HflRyssby1891-95del1sid192.jpg

Från husförhörslängden i Ryssby AI:26 (1891-1895) sid 192 (bild från Svar). Axel Wilhelm Karlsson, Emilia Maria Carlsdotter och sonen Karl Gustaf lämnar Ryssby 1892 och flyttar till Västrums socken ute vid Östersjökusten söder om Västervik.

Det var där och då som jag blev fast. Jag minns den nästan euforiska känslan av att bläddra sig fram genom kyrkböckerna och hitta spåren av de här människorna på boksidorna. Numera känns det nästan gammalt och vant, men jag kan ändå ibland uppleva den där känslan igen när jag möts av något oväntat, eller lyckas hitta något jag länge letat efter. Det är det som är släktforskarens belöning.

Ett år senare fortsatte jag forskningen om denna släkt, men på egen hand. Maken har inte haft tid utan överlämnat det till mig. Men det var han som fick mig att börja.

Nu har jag släktforskat nästan oavbrutet sedan 2010. Så känns det i alla fall. Det går nog inte en dag utan att jag åtminstone funderar på något släktforskningsrelaterat. Något jag själv håller på med, något problem som någon annan ställts inför, en text till vår medlemstidning, planering av en kurs eller ett föredrag, min egen släkt etcetera.

För två år sedan lämnade jag ett fast jobb på lokaltidningen för att bli frilans och skriva böcker, och för att få tid att ägna mig mer åt släktforskning än vad jag hann när jag arbetade heltid. Det var rätt beslut, det känner jag fortfarande. För släktforskningen är så himla roligt. Och det spelar ingen roll om det är min egen släkt jag forskar om, eller någon annans, det är lika roligt.