Det var pigornas arbete att mjölka korna på gården. Bytte de jobb slapp de mjölkningen under slankveckan. Bilden är från Västerås-Barkarö och på Digitaltmseum finns namn på personerna. Foto: Erik Herman Andersson. Bild från Örebro Läns Museum, Public Domain.

Nu är det snart slankveckan, sista veckan i oktober. Den inleddes den 24 oktober så den börjar alltså på tisdag.

Slankveckan var äldre tiders semester för tjänstehjonen, men den var obetald, därav namnet slankveckan. Utan pengar blev det inte alltid så mycket mat. Det var den enda veckan på året som drängar och pigor var lediga innan vi hade någon semesterlagstiftning. Tänk dig att jobba året om, med bara en enda veckas ledigt! Och utan semesterlön. Ja, så är det förstås många som har det fortfarande i världen, men här i Sverige är vi numera vana vid betydligt bättre villkor.

Den 24 oktober var den dagen som drängar och pigor och andra tjänstehjon kunde byta arbete enligt tjänstehjonstadgan (som också kallas legostadgan). Som dräng eller piga städslades (anställdes) man för ett år i taget. Från den 24 oktober ett år, till samma dag året därpå. Det är därför så många flyttade vid den här tiden på hösten.

När en piga eller dräng tog plats hos en bonde kunde hen inte säga upp sig om jobbet inte passade. Avtalet gällde alltid ett år i taget. Ville den anställde inte vara kvar ett andra år skulle hen säga upp sig mellan den 26 juli och 24 augusti. Samma sak gällde för arbetsgivaren. Han fick inte säga upp sin piga eller dräng när som helst utan vackert vänta tills det var dags. Den som hade sagt upp sig i laga ordning och flyttade den 24 oktober hade en vecka på sig att infinna sig hos sin nya arbetsgivare. Det är detta som är slankveckan.

Till vänster: Troligen är detta lillpigan Signe Desideria Säfström (1884 i Vaksala) och arbetsgivaren Lundins dotter Hedvig Helena på Johannesberg i Funbo. Signe Desideria Säfström flyttade därifrån den 24 oktober 1900. Foto: Johan Lundin. Bild från Upplandsmuseet. Public Domain.
Till höger: Två pigor utan namn hos patron Wallmark på Hällevadsholms gård den 2 juli 1923. Foto: Oscar Färdig. Bild från Bohusläns Museum. Public Domain.

Den anställde fick inte lämna gården utan arbetsgivarens tillstånd, och orsakade hen någon skada kunde det dras av på lönen. Arbetsgivaren hade skyldighet att försörja sina anställda, även om de blev sjuka, och behandla dem väl. Men alla följde förstås inte detta.

Lönen var mager men inte bara pengar, snarare var det nog en mindre del. Det viktiga för den anställde var mat och husrum. Drängar och pigor ingick i arbetsgivarens hushåll, som en del av familjen om än inte på lika villkor. Statarna fick ju också lön i annat än pengar, den så kallade staten som utgjordes av matvaror, plus bostaden. Statarna hade däremot eget hushåll.

Ibland står det "gifte drängen" för en jordbruksanställd i husförhörslängden. Förmodligen innebar det samma villkor som för en statare, att den gifte hade eget hushåll med sin familj och bodde kanske i en backstuga eller i ett rum på gården.

Kvinnor hade förstås lägre lön än män, ganska mycket lägre, visar lönestatistiken. Det var billigare att ha pigor anställda, men eftersom arbetet på en gård var strängt uppdelat mellan mansarbete och kvinnoarbete så hade man behov av både pigor och drängar.

Ända fram till 1885 var det ett brott att vara arbetslös. Alla skulle arbeta. Att driva omkring utan jobb gick inte för sig, åtminstone inte för underklassen. Det kallades att ha laga försvar.

Så här hårt reglerat var arbetslivet från mitten av 1600-talet ända fram till början av 1900-talet. Tjänstehjonstadgan gällde ända till 1926.

Uppgifterna kommer främst från släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad och från Jordbruksverket.

De anställda pigorna, drängarna och andra tjänstehjonen på en oidentifierad gård i Östergötland kring förra sekelskiftet. Foto: Didrik von Essen. Bild från Östergötlands Museum. Public Domain.

Idag ska jag komma med ytterligare ett tips som gäller släktforskning i Stockholm, i anslutning till förra veckans blogginlägg. Men det gäller egentligen alla landsarkiv.

I höst har jag i två fall släktforskat om bortadopterade barn och deras biologiska föräldrar. I det ena fallet gick det att få fram adoptionshandlingarna, i det andra har sekretessgränsen ännu inte passerats och adoptionshandlingar kan då inte lämnas ut.

Handlingar om bortadopterade barn finns i arkiven. Oidentifierade barn, bild från Bohusläns museum, fotograf Johan Johansson. Bildlicens: Public Domain.

Det fallet där det gick att få ut kopior på adoptionshandlingarna gäller en person född på 1920-talet. Jag ska inte gå in på några detaljer, utan bara berätta i stora drag om detta.

Kopiorna beställde jag från Stockholm stadsarkiv och de levererades som papperskopior. Det var 90 sidor! De innehöll det mesta som har med fosterhemsplaceringen och adoptionsärendet att göra. Flera brev mellan barnavårdsmannen och adoptivföräldrarna, ifyllda blanketter i ärendet, brev mellan en släkting till det bortadopterade barnet och barnavårdsmannen med mera. I barnavårdsmannens handlingar fanns i detalj beskrivet den bortadopterades mor och hennes, som man då såg det, tillkortakommanden med både omdömen och uppgifter om sjukhusvistelser och mycket annat. En mycket diger akt som sträcker sig över flera år eftersom barnet först blev fosterbarn och sedan adopterat.

I det andra fallet, där sekretessgränsen ännu inte passerats, fick vi ut en s k personbild på en förälder till det barn som adopterats bort. I personbilden ingick de barn som fötts av modern men det bortadopterade barnet var överstruket med svart tusch. Det avslöjade ju ingen personlig information men är en bekräftelse på att det fanns ett barn som adopterats bort, vilket tidigare var osäkert i denna familj. Nu får kunden vänta på att åren ska gå tills sekretessgränsen passerat innan fullständiga uppgifter kan fås ut. Personbild beställer man från Skatteverket.

Sekretessgränsen är 70 år och ett barn som blivit bortadopterat för 70 år sedan kan ju i många fall fortfarande vara i livet. Därför gäller naturligtvis att hantera sådan här information med hänsyn till detta, om det inte gäller dig själv eller att det bortadopterade barnet själv medverkar till beställningen. Med tanke på att det i mitt tycke var mycket känslig information som fanns i adoptionshandlingarna från 1920-talet (fallet var inte avslutat förrän i början av 1940-talet) så är det tydligen så att sekretessen på 70 år även gäller känslig information. Jag är nästan förvånad över att den inte är längre.

Som släktforskare i 1900-talets arkivhandlingar anser jag att man måste alltid ha tanken med sig att information man får fram egentligen är ganska nära i tiden och att det mycket väl kan finnas släktingar och andra som fortfarande lever och berörs av det. Eller personer som känt dem som är berörda och det kan bli mycket personligt. Bara för att en arkivhandling är offentlig är det inte givet att innehållet ska spridas urskiljningslöst.

Däremot vill jag med det här blogginlägget visa på möjligheten att beställa kopior på handlingar från arkiven, oavsett om det gäller adoptionshandlingar eller annat. Om du inte kan åka dit själv och titta på det. Våra arkiv är fantastiskt rika och det är så liten del som är digitaliserad. Kostnaden för papperskopior är 4 kr/sida (jag tror att det även gäller digitala kopior) och sedan tillkommer eventuell forskningsavgift för arkivarien.

Adoptioner infördes inte förrän 1918. Innan dess var barnen fosterbarn, och så vitt jag vet, utan arvsrätt om inte fosterföräldrarna skrev testamente. Landsarkivet i Uppsala har en guide om adopterade barn och Barbro Nordlöf har skrivit en bok om adoptioner i Stockholm.

Innan adoptioner blev lagliga 1918 placerades barn enbart i fosterhem. Oidentifierat barn, bild från Bohusläns museum, fotograf Henri Osti. Bildlicens: Public Domain.

Stockholms Stadsarkiv är en verklig guldgruva för släktforskare. Inte bara själva arkivet utan också det som gjorts tillgängligt på webben. Har du släkt i Stockholm men ännu inte hittat alla godbitar så ska jag ge dig lite tips här.

Rotemansarkivet är nog välbekant för de allra flesta, en sökbar databas med uppgifter om folk som bott i Stockholm under åren 1878-1926. Den finns i två versioner: dels en som kan köpas på cd eller usb, dels en gratisversion på Stockholms Stadsarkivs hemsida.
Köpversionen innehåller över 6,3 miljoner poster och gratisversionen ungefär 4,3 miljoner. Den senaste köpversionen, Rotemannen 3, kom ut i augusti och är nu komplett. Något som är en stor förbättring med de senaste versionerna av Rotemannen är dels att den nu finns på usb så att vi med moderna datorer utan cd-fack kan använda den, dels att den också numera är konverterad för Mac. Ett stort steg framåt.
Rotemansarkivet är i stället för husförhörslängder och församlingsböcker och innehåller ungefär samma uppgifter. Det bodde så mycket folk i Stockholm och de flyttade ofta så det lär ha blivit för mycket för pastorsämbetena att hålla reda på alla. I stället inrättades rotemanskontoren.
Idag lördag presenteras Rotemannen på Stockholms stadsarkiv, ser jag.

Rotemansexpeditionen i rote 13, Stadsgårdsroten på Södermalm med rotemannen Carl August Lundberg till vänster. Fotografiet är taget under perioden 1908-1926, det är en gåva av Brita och Fredric Bedoire och finns på Stadsarkivet. Licens: CC-BY.

Om du söker någon före 1878 är det fortfarande kyrkoarkiven som gäller. Men Stockholm var stort redan då och många släktforskare har nog hamnat i situationen där en inflyttad förfader i en landsbygdssocken bara uppges komma från Stockholm, utan att någon församling finns angiven. Då får man leta... Ett bra alternativ kan då vara att använda sig av tillgängliga register över kyrkböcker plus mantalslängder och register till dessa. Det kan underlätta mycket. Sådana register finns på Stockholms stadsarkivs webbplats. På hemsidan finns samlat information om alla sökbara register. Det är här du har nyckeln till de många olika arkivhandlingarna och databaserna.
Länkarna finns också samlade i alfabetisk ordning.
Själv har jag mest använt mig av registren till kyrkböckerna och mantalslängderna. Arkivhandlingarna är inte heltäckande, det finns en del luckor och i vissa fall finns bara register, inga handlingar. Men då kanske du via registret kan hitta rätt person i rätt församling.
Det här måste du bekanta dig med om du har anor som bott i Stockholm.

Allt i Stockholms stadsarkiv är inte personrelaterat. T ex en mängd kartor som visar Stockholms förändring och hur det såg ut när förfäderna bodde där. Du kanske har en adress till en ana men adressen har ändrats, då går det att hitta i ett register här.

Bland signalementsfotografier på efterlysta 1869-1920 kan bilder på släktens kriminella finnas. Det går också att söka i polisunderrättelser, men ingen direktlänk till själva utgåvan.

Letar du efter bilder från platser där anorna bott, då kan du söka i Stockholmskällan. Det är en söktjänst för Stockholms historia med bland annat mängder av fotografier och målningar, litteratur och broschyrer om t ex olika stadsdelars framväxt.

Stadsarkivets karttjänst är imponerande. Här ser vi var rotemanskontoret låg för rote 13 (droppen på kartorna). Överst är en karta från 1909, alltså vid tiden för rotemanskontorets verksamhet. Underst är en karta från samma område 1828, före järnvägen och när sjön Fatburen fanns kvar. Idag är järnvägen borta här och i stället ligger Fatbursparken intill Medborgarplatsen. Kartorna är hämtade här.

Bild från signalementsfotografierna 1869-1920. Anna Regina Carlsson, född 1875 i Ytterenhörna i Södermanland, straffades 1893 för stöld från husbonde.

Mantalslängden från 1870. Här finns en hel del uppgifter om fabriksarbeterskan Anna Andersotter, född 1845 och som bodde i Maria församling.Vi får t ex veta var hon arbetade. Sådana uppgifter brukar inte finnas i husförhörslängderna.

Mantalslängderna är sökbara. Så här ser den ut 1810 sidan 40, med extra kyrkodrängen Johan Jansson och hans familj.

Utöver allt det som du kan hitta fram till på webben så finns förstås alla arkivhandlingar i hyllorna, Stockholms Stadsarkiv fungerar som landsarkiv för Stockholms stad och län. Foto: Arkivarie Mats Hayen, bild från Wikipedia, licens CC 3.0.

Tillägg:

Rotemannen 3 (köpversionen) kan köpas från Rötterbokhandeln och från Riksarkivet.

Arkiv Digital och Svar:

Jag vill avsluta med att påminna om ett par andra saker i arkiven som ni inte bör missa.

Hos Arkiv Digital finns avfotograferade mantalskort från åren 1926-1939, alltså som tar vid efter Rotemansarkivet. Det gäller människor som flyttat mellan församlingar eller som dött. De finns under Överståthållareämbetet i menyn Arkivtyp.

Både Arkiv Digital och Svar har flyttlängderna från Stockholmsförsamlingarna. Efter att rotemansorganisationen införts har prästerna i flera fall gjort en del anteckningar i flyttlängderna i stället, t ex hänvisningar till födelsebok eller vigselbok, men ibland också en del andra anteckningar. Det kan vara idé att titta i flyttlängderna, framför allt inflyttningslängderna, även om du hittar den du söker i Rotemansarkivet.

Den senaste tiden har jag hållits i Ånimskogs socken i Dalsland i min forskning. Där fanns det förr tre torp med intressanta namn. Det ena hette Moskva, det andra Polen och det tredje Paris. Det är sådant där som en släktforskare kan stanna upp vid när en egentligen letar efter något annat.

Både Moskva och Polen finns redan i den första husförhörslängden som börjar 1736. Polen försvinner efter 1850, Moskva lite senare och Paris fanns bara ett par decennier under första halvan av 1800-talet.

När jag först såg Moskva och Polen i ortförteckningarna tänkte jag direkt att det måste vara soldattorp där soldaterna varit med vid fälttåg till Moskva och i Polen. Det visade sig att detta var vanliga torp, vad jag kan se.

Torpet Moskva. Bildkällor: Arkiv Digital, till vänster från Ånimskog (P) AI:2 (1741-1746) Bild 61 / sid 56, till höger från Ånimskog (P) AI:11 (1800-1805) Bild 75 / sid 71.

Är det någon som vet hur det är med detta? Vad bakgrunden är? När jag googlar hittar jag ingen förklaring.

Torpet Polen stavades ibland Påland eller Pålen men i ortförteckningarna står det Polen. Torpet Moskva bytte så småningom namn till Muskog. Paris hette Paris hela tiden.

Torpet Polen. Bildkällor: Arkiv Digital, till vänster från Ånimskog (P) AI:1 (1736-1740) Bild 77 / sid 72, till höger från Ånimskog (P) AI:13 (1812-1816) Bild 190 / sid 166.

Torpet Paris, eller kanske en backstuga. Bildkälla: Arkiv Digital, Ånimskog (P) AI:17 (1833-1840) Bild 28 / sid 22.

Paris verkar ha fått sitt namn på 1820-talet. Det låg under Bolet och där bodde inhysefolk enligt de tre husförhörslängder där det finns med. Troligen var det en backstuga.

Om du känner till något om dessa boställen så berätta gärna i en kommentar. En blir ju nyfiken...

Kanske finns det andra ställen med märkliga namn som du stött på?

Säkert har de flesta av er läst om att Svar kan komma att bli gratis nästa år, enligt regeringens budgetproposition tidigare i veckan. Det här har väckt starka känslor hos vissa, och alla är inte positiva. En orsak är att det finns en stark oro hos en del släktforskare att ett gratis Svar skulle bli en dolkstöt för företaget Arkiv Digital. Men det tror inte jag.

Jag är övertygad om att Arkiv Digital kommer att överleva och klara sig bra. Vi är många släktforskare som i olika diskussionsforum de senaste dagarna klart uttryckt att vi aldrig skulle nöja oss med enbart Svar, utan kommer att ha fortsatt abonnemang hos AD. 

Bildkvalitén hos AD är helt överlägsen Svar. Men det finns också andra faktorer som gör att jag tror att AD kommer att klara sig bra i konkurrensen från ett gratis Svar. Framför allt är det den mängd arkivhandlingar som finns tillgängliga hos AD och som inte finns hos Svar, men också de register som numera finns hos AD. Bland de senaste tillskotten hos AD är flygfotona och porträttbilderna från Stockholm. Jättebra!

Fortsätt på den vägen, AD! Då kommer vi släktforskare garanterat att fortsätta använda AD:s tjänster.

Satsa på att digitalisera fler personrelaterade arkivhandlingar, och välj det som inte finns hos Svar! Vad som efterfrågas av andra vet jag inte, men inom mitt område sjömansforskning skulle jag verkligen gilla att se förlisningshandlingar från Kommerskollegiums arkiv digitaliserade. Barnmorskejournaler efterfrågas ofta av släktforskare. Och alternativa handlingar i socknar där kyrkböckerna förstörts. AD, be om förslag från erfarna släktforskare!

Fler register vill vi ha. De nya bouppteckningsregistren är en fantastisk resurs. En början till lokala och regionala register är också de som nu köpts in för delar av Sörmland. Mer av sådant!

Skälet till att Svar ska bli gratis sägs vara att de svenska offentliga arkivhandlingarna är en del av vårt kulturarv och därför ska vara tillgängliga gratis för alla. Så är det i Norge, Danmark och Finland, så vitt jag erfarit. Det har de nog varit ganska länge för där saknas ett alternativ som AD, och jag kan förstå att det kan vara svårt att starta ett företag med tjänster som redan är gratis hos en myndighet. Men AD finns ju redan och är beroendeframkallande när en väl börjat nyttja det.

Att Svar nu kanske blir gratis är förstås behjärtansvärt. Det innebär att även vi med några mil till närmaste bibliotek får samma tillgänglighet som de som länge kunnat forska gratis på bibliotek och landsarkiv. Det jag tror att ett gratis Svar för med sig är att antalet släktforskare kommer att växa, och att detta så småningom gör ett större kundunderlag för AD. Som nybörjare nöjer en sig kanske med de svartvita bilderna hos Svar, men efter ett tag ökar kraven och släktforskaren är beredd att lägga mer pengar på sin allt mer uppslukande hobby. Dessutom, om Svar blir gratis kanske fler släktforskare faktiskt skaffar abonnemang hos AD eftersom det blir pengar kvar i plånboken till det.

Jag vill också ha mer differentierade abonnemangsmöjligheter hos AD. Nu är det bara basabonnemanget som finns på kortare perioder än ett år. Låt oss även få allt-i-ett-abonnemanget på kortare perioder! Helst skulle jag vilja se en möjlighet att ha ett basabonnemang där jag kan koppla på t ex olika register under kortare perioder och betala för det jag vill använda.

Det finns släktforskare som uttryckt önskemål om att AD ska tillhandahålla möjlighet att lägga in sitt släktträd och hantera det, t ex koppla ihop med andras släktträd. Då blir det mer som en konkurrent till Ancestry och andra portaler. Det finns säkert andra nya produkter som kan utvecklas.

På Släktforskardagarna i Halmstad lyssnade jag på en diskussion mellan AD:s styrelseordförande Jan Aronsson och riksarkivarien Karin Åström Iko (på ett möte för släktforskare så det var ingen privat diskussion). Där talade Karin Åström Iko om att arkivhandlingarna som kan bli gratis då kan användas för nya smarta produkter framtagna av andra aktörer. Lite luddigt kändes det då, men kanske menade hon t ex register för handlingar som nu inte är så lättillgängliga även om de är digitaliserade. Är det något för AD? Att t ex skapa ett register med direktlänk till handlingar hos ett öppet Svar? Ungefär som Familysearch har gjort.

Jag ser fram emot att kunna fortsätta använda både AD och Svar och få tillgång till mer arkivhandlingar och register som jag har nytta av. När jag började släktforska 2010 hade jag bara Svar det första halvåret, för det ingick i kursen. Men sedan jag upptäckte AD har jag inte kunnat avstå från den så mycket bättre bildkvalitén där och de många andra arkiv där som inte Svar har.

Någon av kvinnorna på den här bilden tror jag är efterlevande till de som omnämns på bilderna nedan, men jag vet inte vem. Jag gillar den här bilden och har ibland funderat på vad de ska göra. Är det storkok på gång? Glada är de i alla fall. Bilden är med här för att inläggets första bild syns i förhandsvisningen, och de nedanstående bilderna ska ses två och två.

Två exempel på skillnaden i bilder hos Svar och Arkiv Digital, från min egen forskning:

Svar: Berga församlings vigselbok (Kronobergs län) C:3 (1772-1826) sidan 23. Det här är svårt att läsa.

Arkiv Digital: Samma sida som ovan, bildkälla: Berga (G) C:3 (1772-1826) Bild 15 / sid 23. Mycket lättare att läsa.

Svar: Ryssby husförhörslängd (Kronobergs län) AI:16 (1866-1870) sidan 207.

Arkiv Digital, samma sida som ovan. Bildkälla: Ryssby (G) AI:16 (1866-1870) Bild 214 / sid 207. Även om texten fortfarande är svag är det ändå betydligt lättare att läsa den. I AD:s program går det dessutom att öka kontrasten i bilden.

Vän av ordning menar nog att Svar inte blir gratis för det ska ju finansieras även i fortsättningen, fast kostnaden kommer på skattsedeln i stället. Kostnaden är 10-11 miljoner kronor, vilket i statsbudgetsammanhang närmast är småpengar även om det i mina ögon är mycket pengar.

För hundra år sedan var kvinnolivet ganska slitsamt, åtminstone för de som inte var besuttna. Husmödrarna fick nog stå i från morgon till kväll, både i det egna hemmet och på arbete hos andra. Men den som var nyförlöst, den skulle vila, åtminstone en tid.

Idag vet vi att det är bra att gå upp ganska så snabbt efter en förlossning och och många väljer att åka hem från BB samma dag eller efter någon enstaka dag. Annat var det förr. I början av 1900-talet ansågs att en nyförlöst kvinna skulle ligga till sängs i över en vecka. Åtminstone om en ska tro den tidens läkarbok.

I doktor Bergs bok kan vi läsa om kvinnors barnsäng och vad som rekommenderas. Till höger en bild på barnmorskan Anna Hydén i Sundsvall, verksam 1883-1923. Det nyfödda barnet är lindat enligt tidens sed. Foto från Sundsvalls Museums fotosamling, fotograf okänd. Bilden finns på Digitalt Museum där det också finns en lång berättelse om Anna Hydén och hennes arbete.

Av en händelse fick jag tag på två delar av "Läkarebok" skriven av läkaren Henrik Berg 1918 och i reviderad upplaga 1925. I den skriver han bland mycket annat om barnsbörd: "Hur länge bör kvinnan ligga till sängs efter förlossningen? Någon för alla giltig siffra kan ej uppställas. 9 dygn brukar vara en tid, som de flesta behöva. Dock är det bättre att i tvivelaktiga fall låta kvinnan ligga några dagar längre (12-14 dygn)." 12-14 dygn!!

Han fortsätter: "På landsbygden råder mångenstädes den skadliga plägseden att kvinnan redan på 4:e dygnet, ja på 3:dje dygnet, får stiga upp och t o m deltaga i sådana sysslor som potatisplockning, för att ej tala om hushållsgöromål." Doktor Berg menar att kvinnor som behandlas så kan få framtida underlivssjukdomar och andra men, men också att hon blir gammal och utsliten i förtid. Han uppmanar männen att låta hustrurna få den vila de behöver.

Om detta stämmer så säger det ju en del om den tidens seder. Jag har svårt att tänka mig att kvinnor i vanliga hem kunde ligga till sängs i över en vecka efter en förlossning, och kanske blev det inte mer än en eller två dagars vila innan det var dags att gå ut i potatisåkern igen.

Att ligga kvar inne och få sin välbehövliga vila efter en förlossning var kanske inte alltid så lätt när potatisen skulle upp. Foto från Bohusläns Museums bildsamling, Kville hembygdsförening. Fotograf: Johan Johansson. Namn på de som tog upp potatisen här i september 1921 finns i bildtexten på Digitalt Museum.

Idag kan vi ju se det här som lite kuriosa från en svunnen tid, men för kvinnorna då var det en bister verklighet att räcka till för familjen även i sådana stunder. Alla dessa barn som föds som vi läser om i kyrkböckerna, hur hade kvinnorna det egentligen? Hur orkade de med alla förlossningar? Många kvinnor var gravida eller ammade i stort sett hela tiden i ett par decennier.

Jag tror att man oftast ställde upp för varandra, slöt upp kring dem som behövde hjälp. Fanns det ingen piga i familjen kanske en grannflicka kom till hjälp när husmor låg i barnsäng. Fast många fick förstås klara sig bäst det gick. Det dröjde en bra bit in på 1900-talet innan det blev vanligt att föda barn på BB. Jag tror att både min farmor och min mormor födde alla sina barn hemma, min mormor så sent som på 40-talet. Mormor fick 13 barn och när barnkullen växte fick de stora ta hand om de små, och då gick det nog bra. Men de fem-sex första barnen, hur gick det då? Vem kom till hennes hjälp när min mamma föddes och hon redan hade två småbarn på ett och två år? Jag vet inte, men säkert fick hon hjälp, troligen av grannfrun.

Att läsa det som skrev i samtiden då och som är historia för oss nu, kan vara nog så berikande och hjälpa oss idag att förstå livsvillkor och attityder i samhället under en annan tid. Det är nog mycket i vardagslivet som vi inte tänker på hur det har förändrats på bara några generationer.

Den här tavlan är en av de saker jag är mest glad åt att den föll på min lott i arvet efter mina föräldrar. Den visar min mormor med syskon och föräldrar. De är fotograferade den 26 april 1926 utanför huset där mormor växte upp i Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Mormors far Malkolm Johansson fyllde 60 år den dagen. Fotografiet finns som svartvitt i flera fotoalbum i släkten men denna kolorerade förstoring är kanske den enda i sitt slag. Mamma har ärvt den efter sin mormor.

Vad gör ni med alla saker från tidigare generationer? Sparar så klart. Eller? Nej, jag tror inte det, även om den första tanken kanske är att ta hand om allt.

Vad en ska göra med allt som ens gamla föräldrar lämnar efter sig kan bli ett problem, det tror jag många före mig har erfarit. Vi som lever idag och har varit vuxna ett tag, vi har ju som regel allt vi vill ha redan, och även våra vuxna barn. Så vi måste göra oss av med en hel del, för ingen vill ha det. Sorgligt, men ändå måste det ske.

Min pappa blev sjuk och gick bort tidigare i vår. Eftersom min mamma är borta sedan flera år är det vi syskon som nu tagit över det han lämnat efter sig. Hus, möbler, verktyg, grejer han snickrat, böckerna, de broderade dukarna, fotografier. Allt. Ett helt livs artefakter. Två livs, eftersom mycket också var kvar efter min mamma.

Huset är sålt och vi tog sedan hand om alla inventarier. Inte bara det vi syskon och våra barn själva ville ha utan även det andra. Allt det där som är bra och fungerande och varit värdefullt för pappa men som inte har så stort värde för oss.

Det handlar förstås inte bara om praktiska prylar. Det är också alla minnen och de saker som är en port till barndomen. Det som kallas affektionsvärde. Så klart att vi inte gjort oss av med hyllan pappa snickrat, tavlan som faster målat, skålarna min morbror  snidat, fotografierna, psalmboken mamma ärvt efter sin farmor med mera. Ni vet vad jag menar.

Som släktforskare är jag så klart extra glad åt de saker och papper som berättar något om släktens historia. Mamma hade en hel del anteckningar om släkten som varit en hjälp i släktforskningen. Pappa och jag hann gå igenom både fotografier och tidningsklipp med dödsannonser med mera. Vi har kvar skrivböcker från när mamma gick i skolan och hennes betygsbok. Vi hittade bouppteckningarna efter farmor och farfar och deras föräldrar. Allt detta är länkar till min släkts historia.

Den här kistan fick min mamma i 30-årspresent av min pappa samma år jag föddes. När vi röjde ur huset låg fortfarande mammas sygrejer och stickor kvar i den. Nu står den hemma hos mig och i den har jag lagt det mesta av de släktpapper jag sparat. En passande förvaring, tycker jag. Och kanske kommer den att gå vidare till något av mina barnbarn en dag. Ett av mina fem barnbarn hann träffa min pappa.

Stolen har min pappa snickrat. Han var duktig på det. Nu har jag ärvt den, och en massa andra saker han gjort. Börsen är ett arv efter min farfar, som dog 1972. Jag gillar att använda grejer jag ärvt och den har verkligen kommit till användning även hos mig. Idag när jag tog fram den såg jag att det låg en del pengar i den, gamla mynt och sedlar som det redan är för sent att växla in. De får bli ett minne från gångna tider. De är inte från farfars tid utan från de första åren på 2000-talet när jag använde den som börs för hushållspengar så att mina barn kunde handla sig mat om de var hungriga efter skolan innan jag kom hem från jobbet.

Saker som min mamma gjorde i slöjden på 30-talet. Hon var hela livet duktig på att sy och brodera. 

Mina föräldrar tillhörde ju en sparsam generation, kanske den sista sådan. Bra-att-ha-grejer kastades inte i första taget, det som kunde lagas blev lagat. De hade inget överflöd, inte som vi i min generation har. Skåpen fulla med allt möjligt, lämningar efter helt onödiga shoppingrundor och loppisfynd. Nu har jag bytt ut en del av mitt eget och lämnat till loppis och satt in mina barndomsminnen i skåpen i stället.

Många av er har nog ställts inför den här situationen redan, med alla dessa saker efter föräldrar, saker som ingen vill ha. Vi måste kunna hantera detta, trots att det skär i hjärtat. Så jag är glad att det finns loppis och att många, inte minst de unga, uppskattar det som jag inte vill ha från det fula 70-talet eller det pastelliga 80-talet. För den som är 25 idag är dessa artefakter från en historisk tid, men inte för mig.

Vi hade tur. Husköparna är en barnfamilj som tagit över en hel del saker, vilket vi är glada för. Det blir en generationsväxling som känns väldigt bra.

Läs en artikel i New York Times eller en i Forbes i detta ämne.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är de mest bestående minnena från Släktforskardagarna i Halmstad alla möten med andra släktforskare och avlägsna släktingar. Sedan jag kom hem har jag tänkt mycket på dem jag träffade och vad som sas. De flesta har jag inte namnet på, både för att jag glömt det och för att vi aldrig presenterade oss ordentligt. Jag hade ju en namnskylt på mig i bokhandeln och glömde nog fråga efter namnet ibland, en bara bubblar på...

Med flera kom jag överens om att vi skulle höras på mail efteråt och jag lämnade ut min mailadress till kanske fem-sex personer. Så nu väntar jag på kontakt.

Särskilt efterlyser jag släktingarna till Gustaf Wilhelm Segerman, den förste stinsen på Verkebäcks station 1879. Jag bloggade om honom 2013. Två systrar, eller kanske kusiner, kom och berättade för mig att de är släkt till stinsen och hade läst mitt blogginlägg och visade mig också en bild på honom och familjen. Om ni läser detta, så hör av er. Det är dags för ett uppföljande blogginlägg.

Jag efterlyser också dig som är släkt med Ingeborg Johnsson från Köinge, som jag bloggat om. Vi talade bland annat om hennes syster Elsa som blev lärare i Okome och den bygdebok hon skrivit. Den hittade jag i min bokhylla idag och jag vill egentligen bara bekräfta att det verkligen är systern som skrivit boken. Där finns bland mycket annat ett foto på hennes far.

Så många människor! Släktforskardagarna i Halmstad hade besöksrekord, 5375 besökare kom under helgen.

En annan släktforskare har jag redan fått mailkontakt med, en man som är släkt med mig på 13 olika sätt på min mormors och morfars sida. Fast det är långt tillbaka i tiden, vi får gå till 1700- och 1600-talen för att hitta våra gemensamma anor. En av dessa är bonden Olof Jönsson, eller kanske kallades han Ola Jensen på danska, i Gunnarps socken. Han föddes som dansk när Halland ännu hörde till Danmark och dog som svensk 1677. Olof Jönsson hade minst två söner, de hette Lars och Jöns. Båda två fick barn som fick barn som fick barn… Ett av brodern Lars barn hette Anna. Släktingen som jag träffade i Halmstad, han kommer från Annas släktgren, och på så sätt är vi tiomänningar. Några släktskap är lite närmare.

Om du som läser detta vet att vi pratades vid och att vi skulle höras av efteråt, då får du gärna ge dig till känna. Mitt minne är inte det bästa och det blev ibland lite stressigt där med köer till bokhandelsdisken.

Och så var det roligt att träffa er andra, Inger, Neta, Birgitta, Erica, Anna, Sven och Roy, och veta hur ni ser ut "på riktigt".


Det bästa mötet var ändå med min bror och svägerska, som båda två är släktforskare. Vi bor på var sin kust men har setts ganska många gånger i vår och sommar med anledning av pappas sjukdom och död och allt som följde därefter. Förra lördagen satt vi här på en restaurang på en pråm vid en kaj i Halmstad, åt gott och pratade och såg skymningen falla. Så fint det var att i lugn och ro i det sällskapet få stilla tankarna efter en hektisk dag. Tack för att ni kom!


Igår ägnade jag mig knappt åt släktforskning alls, vilket är ovanligt för mig tror jag. I stället blev det några timmar i skogen. Jag gick ut för att plocka lingon men kom hem med flera liter svamp. Kantareller, smörsopp, björksopp, taggsvamp och en stor blomkålssvamp. Det är höjdpunkter i livet, det också.

Nu är det dags för Släktforskardagarna igen. Tiden går fort mellan varje år och igår var det dags att resa till Halmstad. Lördag-söndag är jag i Rötterbokhandeln och hjälper till, då ska jag bland annat sälja den nya handboken om hur man forskar om sjöfolk och som jag själv har skrivit. Det är väldigt roligt att ha fått möjlighet att göra den.

Boken jag skrivit börjar säljas idag, lördag. Jag är så glad över att jag fått möjlighet att göra den.

Det som är extra roligt med Släktforskardagarna tycker jag är alla möten och pratstunder med andra släktforskare. Det brukar bli många sådana tillfällen de här dagarna, särskilt när jag är i Rötterbokhandeln, nu för tredje året. Tänk så många trevliga släktforskare det finns! Säkert kommer jag också att träffa på en del personer jag är släkt med, eftersom jag har mina egna rötter i Halland.

När jag skriver det här är det fredagkväll och redan då har jag hunnit träffa både avlägsna släktingar och andra, kända och okända, som lett till diskussioner och utbyte av tankar. Himla roligt är det!

Förbundets årsstämma har hållits på fredagen och där var jag en av två ombud från Tjust Släktforskarförening. Några beslut från stämman: Släktforskningen Dag flyttas från mars till en dag i januari eller februari, Roger Lönnebjer valdes in som ny styrelseledamot efter Arne Sörlöv, Medlemsavgiften per föreningsmedlem ska vara fortsatt 12 kr/medlem 2018 men sedan höjas, Premiumprojektet (en databasportal) ändrar sin inriktning till att förbundet i stället diskuterar ett samarbete med Arkiv Digital, förbundet ska verka för att föredragshållares arvoden beskattas på samma sätt som inom idrotten samt att förbundet ser över möjligheterna att ordna utbildningar knutna till förbundets handböcker.

Det var många ombud samlade på förbundets årsstämma. I talarstolen Karl-Ingvar Ångström från valberedningen. Vid bordet: förbundsordföranden Erland Ringborg, Mikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på förbundskansliet samt kanslichefen Johanna Ekerstrand.

Från stämman.

Före stämman hölls en information och en diskussion mellan Riksarkivets chef Karin Åström Iko och Jan Aronsson från Arkiv Digital om vad som kan bli följden om materialet i den digitala forskarsalen hos Riksarkivet/Svar blir gratis. I mitten förbundsordföranden Erland Ringborg.

När jag hinner ska jag uppdatera det här blogginlägget efter lördagen och söndagen, så att ni som inte har möjlighet att vara på plats kan se hur det har varit.

Tack, Hallands Släktforskarförening, för att ni ordnar detta!

Reklam för boken. Den affischen gillar jag.

Tillägg lördag 26 augusti:

Några av mina kollegor i Rötterbokhandeln. Det har varit en hektiskt men rolig dag, många samtal med släktforskare.

Intresset för DNA-test är verkligen stort och bara växer. Man kan topsa sig på mässan.

Föreningen Släktdata är med, i vanlig ordning. Jag är väldigt glad för det arbete som görs och är med i föreningen.

Långarydssläkten är kanske världens största kartlagda släkt, och finns med på mässan.

En föreläsning har jag hunnit med, Sven Larsson berättade om Ätradalens historia. Mina hemtrakter.

Hallands släktforskarförening har gjort ett bra jobb.

Det har varit hektiskt idag från morgon till kväll. Redan vid niotiden när portarna öppnades kom det många besökare och det mattades bara av en liten aning kring lunchtid. Jag har pratat med många släktforskare om sjömansforskning och med folk jag är släkt med på olika sätt, både som jag visste om förut och inte.

Det är ganska omtumlande att vara bland så mycket folk hela tiden, men kul och mycket givande.

Vem var soldaten Samuel Älms förfäder? Det var inte helt lätt att få fram men tack vare ett par bouppteckningar gick det. Därför vill jag uppmana alla släktforskare att försöka hitta bouppteckningen om ni kör fast.

Så här gjorde jag:

Samuel Älm var soldat i Norra Vedbo kompani i Kungliga Jönköpings regemente. Han var född den 11 augusti 1779 och gift med Maja Börjesdotter, född 1777. De bodde i Säby socken i Småland, där Samuel ska vara född.

Eftersom han heter Älm och är soldat är det inte lätt att veta vem som var hans far genom patronymikon.

För att få veta vilka som är Samuels föräldrar får vi gå till födelseboken 1779-08-11. Prästens handstil är inte så lätt att läsa men det går att se att hans föräldrar är bonden Anders Samuelsson och hustrun Carin Persdotter (34 år gammal), troligen i Galtås. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) C:4 (1760-1783) Bild 236 / sid 469.

Men i husförhörslängden i Galtås finns de inte vid denna tid. Kanske har prästen tagit fel och de redan flyttat därifrån.


Bouppteckningen efter Samuel Älm finns i Norra Vedbo häradsrättsarkiv. Den inleds med följande text: "Bouppteckning och värdering hållen den 26 februari 1810 efter avlidne soldaten Samuel Älm uti Källemo för roten nummer 115 Älmnäs som med döden är avliden under kriget i Finland och efter de berättelsen som nyligen är komna skall vara skiut?/skiet? (skjuten/skett) i förleden decembermånad och lämnar efter sig dess hustru Maria Börjesdotter med vilken han under deras sammanlevnad sammanavlat tvenne barn nämligen sonen Anders Gustaf på andra året och nu dottern Johanna på femte året, denna sistnämnda var med döden avliden den 15 innevarande februari. Kvarlåtenskapen uppgavs av änkan med biträde av den omyndiges farfader som antecknades i sin ordning som följer nämligen..." och sedan följer några sidor med en uppräkning av vad boet innehåller. Källa: Arkiv Digital, Norra Vedbo häradsrätt (F) FII:36 (1809-1809) Bild 287 / sid 535.



För att hitta Samuels föräldrar kan vi utgå från att hans far överlever sin son eftersom han är med och uppger boet vid bouppteckningen efter Samuel. Fadern dör alltså efter 1810. Men någon Anders Samuelsson som passar in i denna familj finns inte inom rimligt antal år i Säby dödbok. Däremot finns ett bouppteckningsregister. Bouppteckningen för fadern finns inte arkiverad men väl för modern. Hon heter Carin Persdotter men kallas ibland Catrina och ibland Cajsa. Carin, Catrin och Cajsa är samma namn, precis som Per och Petter, eller Jan, Johan och John. Enligt bouppteckningen efter Carin dör hon den 1 maj 1810 och bor då i backstugan Lillängen under Äpplaryd Norregård. Hon efterlämnar maken Anders Samuelsson som hon har två söner och en dotter tillsammans med. Båda sönerna är döda (Samuel Älm har alltså en bror som också är död) och efterlämnar arvingar. Dottern är gift med soldat Stålknapp. Källa: Arkiv Digital, Norra Vedbo häradsrätt (F) FII:37 (1810-1810) Bild 118 / sid 225.

Husförhörslängd saknas för åren 1809-1811 och varken 1808 eller 1812 finns Anders Samuelsson i Lillängen under Äpplaryd Norregård så de bor där uppenbarligen bara en kort tid och han flyttar efter hustruns död. Kanske flyttar han till en annan socken.

En sökning i Centrala soldatregistret visar att soldaten Stålknapp finns i Hårkrankeryd i Säby och i husförhörslängden (källa: Arkiv Digital, Säby (F) AI:6b (1812-1815) Bild 28 / sid 17) framgår att hans hustru heter Stina Andersdotter och är född 1777-03-06 i Säby. Hon är alltså storasyster till Samuel Älm.


Födelseboken visar att Stinas föräldrar är samma som Samuels föräldrar och här går det lättare att läsa. Familjen bor i Galtås Norregård. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) C:4 (1760-1783) Bild 224 / sid 447. 

Men i husförhörslängden 1769-1788 finns de inte där. De har bott där tidigare, nämligen när de gift sig. Kanske har prästen glömt att de flyttat därifrån eller missat att bokföra dem eller skrivit upp dem på fel sida.


Vigselnotisen visar att "drängen uti Galtås Anders Samuelsson och kvinnspersonen därsammastädes Cajsa Persdotter" gift sig den 22 april  1772. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) C:4 (1760-1783) Bild 138 / sid 273.


I Galtås Norrgård hittar vi Anders Samuelsson som dräng hos bonden Anders Larsson i husförhörslängden för åren 1771 och 1772. Han är född 1751 i Jutstugan. Familjen är överstruken och verkar ha flyttat för därunder finns sedan en ny bondefamilj. Någon anteckning om vart de tagit vägen finns inte. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) AI:2 (1769-1788) Bild 102 / sid 176.

I Galtås Sörgård finns en piga med namnet Carin men utan efternamn och möjligen är hon född 1750, så kanske är det hon som är Samuels mor. (Källa: Arkiv Digital, Säby (F) AI:2 (1769-1788) Bild 16 / sid 2)


Någon Samuel född 1751 finns inte i Säby födelsebok så kanske är årtalet fel. Går vi direkt till Jutstugan i den första husförhörslängden hittar vi Anders där tillsammans med sina föräldrar som är Samuel och Kerstin och båda uppges vara födda 1725. Barnens födelseår finns inte men deras ålder. Anders är 12 år, Maria är 9 år, Greta är 6 år och Johan är 1 år. Husförhörslängden börjar 1759 och kanske är det detta år som åldern gäller, vilket i så fall skulle betyda att Anders kan vara född 1747. Men det kan också vara en notering från ett något senare år, vilket är troligare eftersom han verkar vara född inom äktenskapet. Här ser vi att Samuel Älm har en faster som heter Greta Samuelsdotter, och det är troligen den Greta som är ett av dopvittnen då Samuel föds. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) AI:1 (1759-9999) Bild 120 / sid 218.


Anders Samuelssons föräldrar Samuel och Kerstin har gift sig 1749-10-15 enligt vigselboken. Där får vi veta att han heter Andersson och är dräng i Hallingstorp och hon heter Månsdotter och är piga i Brynestorp. Morgongåvan är 6 lod silver. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) C:3 (1695-1760) Bild 245 / sid 240.


I födelseboken för 1725 finns en Samuel med en far som heter Anders. Han föds den 8 augusti 1725 och fadern är soldaten Anders Knutsson. Modern heter Maria Nilsdotter. Det har inte gått att hitta någon Kerstin född samma år och med en far som heter Måns. Kanske kommer hon från en annan socken. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) C:3 (1695-1760) Bild 126 / sid 122.

Enligt Centrala soldatregistret finns en soldat Anders Knutsson i Tranåskvarn i Säby, antagen 1716 i Jönköpings regemente, Norra Vedbo kompani och med rotenr 250. Det innebär att han bör vara född senast i slutet av 1600-talet.

Samuel Älms föräldrar:
Anders Samuelsson född c:a 1750 i Jutstugan i Säby
Carin Persdotter, född c:a 1745

Anders Samuelssons föräldrar:
Samuel Andersson född 1725, troligen i Tranåskvarn i Säby
Kerstin Månsdotter född c:a 1725

Samuel Anderssons föräldrar:
Anders Knutsson, född troligen i slutet av 1600-talet
Maria Nilsdotter

Jag vill betona att ovanstående är slutsatser jag dragit utifrån uppgifter i flera olika arkivhandlingar. Att det stämmer till absolut 100 procent går alltså inte att veta men är sannolikt. Det är framför allt principen jag vill tipsa om, att använda bouppteckningar för att komma vidare när uppgifterna är osäkra.

Samuel Älm finns inte i min släkt utan i en kunds släkt. Kunden har gett medgivande till att publicera detta, för att det kanske kan vara till hjälp för andra släktforskare. Dessutom vill han berätta följande:
"Med allra största sannolikhet var det i slagen vid Sävar eller Ratan, norr om Umeå 19 augusti och 20 augusti 1809, då freden slöts den 17 september 1809, och inte i Finland som Samuel stupade. Efter Ratan skeppades regementet in och återgick aldrig i strid i själva Finland igen. Vid Sävar speciellt, hade Kongl Jönköpings Regemente stora förluster efter en bra insats."

Snart är det dags för förbundsstämma i Halmstad och då kommer troligen det så kallade premiumprojektet att diskuteras igen. Det vill säga den eventuella kommande betalportalen där släktforskare ska kunna få tillgång till register och databaser av olika slag.

Detta har diskuterats sedan flera år och enligt förbundets senaste nyhetsbrev Angeläget ska ett förslag presenteras vid stämman. Om det innebär att beslut kan tas om att genomföra det eller om det ska beredas ytterligare ett år återstår att se. Men jag hoppas på beslut och att det kan komma till stånd så snabbt det bara går.

Jag vet att det finns ett motstånd. Jag tror att det framför allt finns hos föreningar som säljer cd-skivor med sina egna databaser. Och kanske också hos de släktforskare som redan investerat en hel del i sin samling av cd-skivor. Men varför? Cd-skivor är idag ett gammalt medium. Usb-minnen är bättre men också på väg ut, vad jag vet. Själv har jag en tre år gammal dator och redan den saknar cd- och dvd-läsare. När jag byter nästa gång kanske usb-kontakten är borta. Förändringar går snabbt och vi släktforskare måste hänga med.

Vi ägnar oss visserligen åt att blicka bakåt men vi måste kunna se framåt också. Att göra databaser och register tillgängliga via webben är den enda framkomliga vägen idag, om alla ska ha tillgång. Antalet släktforskare verkar bara växa, intresset ökar och då måste vi kunna möta det. Nya unga släktforskare kommer inte att köpa någon cd-skiva, kanske inte ens ett usb-minne, med Sveriges dödbok eller PLF:s kyrkboksregister. Alla har kanske inte ens en dator utan klarar sig med surfplatta, mobil och molnet, och då är tillkomst på webben det enda rätta.

Dessutom, i takt med att antalet släktforskare ökar så ökar även skaran som precis som jag har mac och inte en pc. Först de allra senaste åren har till exempel Sveriges dödbok och vissa folkräkningar blivit tillgängliga för mac och på usb-minne så att jag kunnat skaffa dem. Med en portal på nätet får alla tillgång, jämlikt och rättvist.

Betalningen går att ordna, med abonnemang eller mikrobetalningar per antal sökningar. Redan nu finns i förslaget att det ska gå att abonnerna i olika nivåer, där olika delar ingår. Mycket bra, tycker jag. Vill jag bara kunna använda dödboken och en folkräkning så ska det inte kosta lika mycket som att komma åt alla lokala och regionala register.

Ni ute i föreningarna som slår vakt om er cd- och usb-försäljning, ni kan i stället räkna med en ökad försäljning till dem som inte kommer att köpa en cd eller en usb-pinne men vill använda er databas kanske bara några månader och betala abonnemang för det. Jag skulle väldigt gärna vilja kunna söka i till exempel Kronobergs släktforskarförenings register men hittills har det inte varit möjligt eftersom det inte är konverterat för mac. Men via en portal betalar jag gärna för åtkomsten.

Så nu hoppas jag på ett ja till betalportalen. Då kan alla släktforskare få tillgång på samma villkor.

Men glöm aldrig – och det kan inte upprepas nog ofta – att alltid kolla resultatet från databasen i kyrkböckerna! Lita inte helt på avskrifter! Databaser och register är ett hjälpmedel, inte en källa.

Bilden är bara till för att ni ska fästa blicken på något. En av kvinnorna är min pappas faster Emma.

Vet du vad ett mensalhemman är? Kanske inte. Och det visste inte jag heller förrän här om dagen. Då kom jag att släktforska om folk på gården Skeglinge nr 10 i Skeglinge socken i sydvästra Skåne. Det är inte min släkt utan jag forskade åt en kund. Kundens släktingar var under en tid brukare på denna gård. Jag funderade på om det kunde finnas någon information om gårdarna i Skeglinge, t ex hos hembygdsföreningen eller av någon som bor i området idag. En googling gav bland annat träff i NAD där det finns en arkivhandling som heter "Täckdikningsplan över eklesiastika lönebostället 1/4 mtl Skeglinge nr 10, Skeglinge socken, Frosta härad, Malmöhus län." Hmmm... eklesiastik, det borde vara kyrkans gård, men de brukar ju kallas kyrkohemman. Så jag kollade vidare.

En annan träff tog mig till boken "Svenska orter: atlas över Sverige med ortbeskrivning / Del I: ortbeskrivning" från 1932, som är inscannad av Projekt Runeberg. Där finns beskrivningar i text av olika platser, bland annat Skeglinge socken. Och här står det att gård nr 10 är ett mensalhemman. Enligt Förvaltningshistorisk ordbok och Nordisk familjebok, uggleupplagan är ett mensalhemman en gård som anslås som en extra gård till prästens försörjning, utöver prästgården. En sorts annexgård.

Annexgård kallas denna gård även i kartbeskrivningen från enskifteskartan 1806. Skeglinge nr 10 ägs då av kyrkoherde Ekelund och brukas av Ola Månsson. Enligt lantmätarens beskrivning är "tomten rymlig, åbyggnaden passabel" och har "en närbelägen hage där finnes någon plantering". Det var säkert en fin gård.


Kartan från 1764 visar en oskiftad by med alla gårdarna samlade i kyrkbyn.


Kartan från 1764 gjordes med anledning av en inägodelning. Här är det fortfarande små tegar i remsor. Det måste ju ha varit ganska opraktiskt, egentligen, så som bönderna hade det förr.


Enskifteskartan från 1806. Nu är det bara kyrkan och två gårdar kvar i byn, nr 7 och nr 10. Klockaren har en liten lott i gården, vid sockengränsen.


Enligt den beskrivande texten till enskifteskartan från 1806 ägdes gården nr 1 av prästen och övriga gårdar utom nr 10 av baron Ramel och greve Dücker.


Den häradsekonomiska kartan från 1910. Då fanns det bara ett skolhus där kyrkan tidigare legat. Gården nr 10 ligger precis ovanför skolan.

Detta kan möjligen vara det gamla mensalhemmanet Skeglinge nr 10, bakom minnesmärket över Skeglinge gamla kyrka, om bilden är tagen åt det hållet. Bild från Wikipedia, foto: Richard Johansson.

Skeglinge gamla medeltidskyrka revs på 1870-talet, sedan en ny kyrka byggts i grannförsamlingen Borlunda och som användes som gemensam kyrka för de båda socknarna. Om det var två präster, eller bara en, vet jag inte. Det här är väldigt små församlingar men förmodligen bodde det en hel del folk här för det var många gårdar i byarna. Ifall det fortfarande var två präster behövdes kanske en extra annexgård för att försörja dem.

Det är sådant här som är en del av tjusningen med arkivforkning. En stöter på något som bara måste förklaras, och får ny kunskap på köpet. Så nu vet ni vad ett mensalhemman är.

Alla kartbilder kommer från Lantmäteriets historiska kartor, en verklig guldgruva. Liksom Projekt Runeberg.

Sommartid är bästa tiden för att åka på släktforskningssafari. Jag hoppas ni har tillfälle till det i sommar. Det vill säga åka runt i Sverige och letar efter de platser där släkten bott och verkat. Jag har skrivit om detta förut och vill slå ett slag för det igen. Att komma till en plats där ens äldre släktingar bott eller arbetat ger så väldigt mycket mer än bara den teoretiska kunskapen från arkivhandlingarna.

Sedan jag började släktforska har jag gjort sådana utflykter varje sommar. I år är nog första sommaren jag inte kommer att hinna med det. I stället har jag varit på nostalgitripp med mina barn, bland annat till badviken från deras barndom och andra platser. För mig känns det nästan som nutid, för dem är det en blick tillbaka.

Så kan det också bli om du tar med dig gamla faster, föräldrarna eller morfars bror på safarin, och kanske får du dig lite extra historia till livs när minnena vaknar.

Det här är bara så himla roligt och givande. För några år sedan tog vi syskon med vår pappa och hans syster till Viskafors söder om Borås. Där anslöt några kusiner, plus ett par kunniga lokala släkt- och hembygdsforskarguider. Stort tack till Kjerstin Olofsson med make Nils-Olof!

Anledningen till att vi åkte till Viskafors och Rydboholm är att där träffades min farmor och farfar. Varken min pappa eller någon av hans syskon hade varit där men de känner till platsen och dess betydelse, en helt avgörande plats för att de alls skulle finnas till. Och jag! Det finns ju många sådana avgörande händelser och platser i en släkt. Farmor kom till disponentfamiljen som piga 1909. Samma år kom farfar dit som kusk. Farmor kom från Rolfstorp utanför Varberg och farfar från Vargön i Västergötland. Hade det inte varit för Viskafors hade de alltså aldrig träffats. Men det dröjde till 1915 innan de gifte sig.

I trädgården innanför träden låg disponentvillan där farmor och farfar arbetade och träffades. Idag är det en gokartbana där och huset är borta sedan många år.

Fabrikskontoret i Rydboholm dit farfar ofta skjutsade disponenten.

Vid besöket fick vi veta mycket om trakten och historien på plats och vi kunde se var disponentvillan legat där farmor och farfar arbetade. Farfar var förstås mest i stallet eller på kuskbocken. Det är nu över hundra år sedan och jag kan ändå se dem framför mig, de som var unga då och i den miljön.

Så åk på utflykt! Ta med dig kamera, kartor och din släktforskning så att du kan dokumentera och ta tillvara besöket.

Våra guider hade med sig många gamla bilder som vi fick se och som jag fotograferade av.

Så här gör jag för att komma ihåg vad bilden föreställer om jag ska fotografera av eller scanna en gammal bild, lägger den på ett block och skriver vad det är och tar en bild med mobilen. Då kan jag kolla på det sedan om jag glömmer vilket motiv det är.

Farfar var en hästkarl och arbetade också som kusk i Göteborg ett tag. Som bonde senare hade han också häst.

Farfar och farmor med de första barnen och några grannar i skördetid, troligen 1920. Farmor är kvinnan längst till höger och farfar står bakom henne till vänster. Till höger bakom farmor står hennes far Kristoffer Johansson, född 1850. Nu är alla döda utom den minste gossen i farmors knä, min farbror född 1919.

Med hjälp av DNA-test för släktforskning kan man både fastställa identiteten på en person och hitta okända fäder. Om det berättar två amerikaner i varsin bok. Den ene är Paul Joseph Fronczak och den andre är Bill Griffeth. Böckerna är båda utkomna i år.

Paul Joseph Fronczak är hittebarn som före DNA-testet inte hade en aning om varifrån han kom. Bill Griffeth växte upp som ett sladdbarn i en vanlig familj och som efter DNA-test upptäckte att han inte har samma far som sina övriga syskon.

Vi börjar med Paul Joseph Fronczak som skrivit boken "The foundling" (tillsammans med Alex Tresniowski). Hans historia är mycket speciell. Han övergavs 1965 i centrala Newark i New Jersey. Efter ett par timmar i sin kärra utanför en affär tillkallades polisen och han togs om hand. Eftersom inga föräldrar hörde av sig kom han till fosterhem och sedan till en adoptivfamilj. Adoptivföräldrarna, Chester och Dora Fronczak i Chicago, hade fått en son i april 1964 och sonen hade kidnappats från BB och aldrig återfunnits. Nu trodde polisen att det kunde vara samma pojke och när paret Fronczak fick se honom trodde de också det.

I boken berättar Paul Joseph Fronczak om sin barndom och uppväxt och hur han kände sig som om han inte hörde ihop med resten av familjen, som består av föräldrarna och en bror. Han såg inte ut som dem, hade inte samma intressen och inte samma läggning. När han var tio år gammal hittade han en låda med tidningsklipp om kidnappningen och förstod att det gällde honom. Men han fick inte tala om det, sa hans mamma, det skulle hållas hemligt. Föräldrarna ville inte ha någon uppmärksamhet kring detta.

När han i 40-årsåldern blev pappa frågade doktorn honom om familjens sjukdomshistoria. Det fick honom att inse att han måste ta reda på om han verkligen var sina föräldrars biologiska barn eller inte. Han fick dem att gå med på DNA-test och det visade sig att han inte är deras barn. Då började jakten på vilka hans biologiska föräldrar är. I boken får vi följa honom på den jakten och det är spännande som en deckare. Paul Joseph Fronczak är själv inte släktforskare men fick hjälp av släktforskare, bland andra av en av hans DNA-matcher. Historien har många vindlingar innan den når sitt slut och även om han till slut kunde identifiera sina föräldrar blev det inte en lycklig återförening med dem, däremot med andra släktingar.

Bill Griffeth har skrivit "The stranger in my genes" och är själv en hängiven släktforskare. 2012 gjorde han ett DNA-test, på uppmaning av en släktforskande kusin. När testet visade att den pappa han alltid haft inte var hans biologiska far trodde han först inte på det och gjorde ett nytt test som visade att så faktiskt var fallet. Han hade gjort ett Y-test och kusinen på hans pappas sida visade sig ha en annan haplogrupp. Bill bad sin bror göra ett test för att se om det var deras far som inte var gemensam eller möjligen i en generation tidigare. Men resultatet stod fast. Den manlige kusinen, son till faderns bror, och Bills storebror har båda haplogrupp R1 medan Bill själv har I-Z138.

Till slut konfronterade han sin 95-åriga mamma med vad han funnit. Hon bekräftade och gav honom ett namn på den biologiska fadern, en kortvarig otrohetsaffär hon inte själv visste hade lett till detta. Hon hade trott att maken var den rätte fadern. Därefter berättar Bill Griffeth om sin fortsatta jakt på sin nya far. I boken får vi också ta del av en hel del av hans släkthistoria, både på moderns och de båda fädernas sida.

Båda de här böckerna berättar ingående hur resultatet från DNA-testerna används. Framför allt i Fronczaks bok får vi veta hur de släktforkare han får hjälp av kommer vidare genom att undersöka och jämföra matchernas kromosompar och göra trianguleringar och hur de letar efter fler att testa i olika släktled bland misstänkta släktingar.

Det här är ju spännande läsning för en släktforskare. Men lika intressant är nog det de båda två skriver om hur de hanterar den kunskap de får genom DNA-testerna och hur uppdagandet av dessa gamla familjehemligheter påverkar dem själva och deras familjer. Det är verkligen tankeväckande och gripande.

Båda böckerna är på engelska, men ganska lättlästa och säkert inga problem att förstå för den släktforskare som har skolengelska med sig. Kanske kommer Fronczaks bok att översättas till svenska, den har blivit mycket uppmärksammad i USA och sådant brukar ju sprida sig även till oss.

Bill Griffeth skriver någonstans att om man släktforskar får man inte ha inställningen att något annat än sanningen ska få komma fram, även om den kan vara obehaglig, för annars är inte släktforskningen meningsfull. Det håller jag med om.

Att släktforska i Stockholm och Göteborg har sina sidor och är inte alltid helt lätt. Men för båda städerna finns viss hjälp för den som forskar efter personer på 1900-talet.

Rotemansarkivet för Stockholm är en ovärderlig källa men tar slut 1926. Det är ju faktiskt över 90 år sedan och många släktforskare söker efter information om personer senare än så. Ska du därefter hitta någon som flyttat från Stockholm, som flyttat inom Stockholm eller som avlidit efter 1926, då kan det bli mycket folk att leta bland.

På Arkiv Digital finns en möjlighet att hitta den som flyttat från eller inom Stockholm 1926-1939, eller den som dött i Stockholm under samma tid. Det är Överstårhållarämbetets registerkort över döda och flyttade som digitaliserats. En verkligt bra källa för den som släktforskar om folk under denna period. Registerkorten fördes på Skatteverkets mantalsavdelning och är ordnade i bokstavsordning. Det är mängder av kort som fotograferats av och som är komplement till Rotemansarkivet och Sveriges dödbok.

Registerkorten är ordnade i bokstavsordning, med de döda för sig och de flyttade för sig. På korten kan förutom adresser också finnas antecknat till exempel om någon suttit i fängelse, varit inlagd på sjukhus eller varit obefintlig en tid.

Vi tar ett exempel på en person som flyttat från Matteus församling i Stockholm till Sofia församling 1929. Hon hette Elin Maria Kjellin, var född 1905 i Skellefteå och arbetade som sömmerska. Så här ser kortet för henne ut:


Första sidan av registerkortet innehåller personuppgifter. Först Elin Marias födelseuppgifter, sedan att hon gifter sig 1926 med tunnbindaren Nils Torsten Lindvall och att de fick dottern Karin Mari-Ann 1930.


Andra sidan av registerkortet: Här finns de adresser som Elin Maria bott på i Stockholm. Listan avslutas 1931 och då påförs makens kort.

Bildkälla ovan: Arkiv Digital, Överståthållarämbetet, Skatteverket, Mantalsavdelningen, Folkregisterkort (ÖÄ) (AB, A) DVa2:408 (1926-1939) Bild 850 (AID: v645095.b850, NAD: SE/SSA/6046)


Nästa exempel är en person som dött under perioden 1926-1939. Detta exempel gäller Lovisa Johansson, född Gustafsdotter 1867 i Tengene socken:


Första sidan av registerkortet visar att Lovisa är änka efter ett stadsbud och att hon dör 1938.

Andra sidan av registerkortet visar att hon flyttat två gånger på ålderns höst, dels 1936 till S:t Eriksgatan 53, dels 1937 till Grevgatan 37.

Bildkälla ovan: Arkiv Digital, Överståthållarämbetet, Skatteverket, Mantalsavdelningen, Folkregisterkort (ÖÄ) (AB, A) DVa1:109 (1926-1939) Bild 1970 (AID: v644317.b1970, NAD: SE/SSA/6046)

Tappar du bort en person i Göteborg har du stor chans att hitta hen igen genom Göteborgs Mantalskontors arkiv, vars registerkort digitaliserats av Riksarkivet/Svar. För att hitta dessa väljer du SVAR – Digitala forskarsalen och fliken Ämnesområde. Under rubriken “Släktforskning” i listan för ämnesområden hittar du "Göteborgs Mantalskontors arkiv 1713–1949". Trots dessa årtal i rubriken gäller de digitaliserade korten för perioden 1916-1967. Det är uppdelat för kvinnor och män i några olika serier och de är ordnade alfabetiskt efter namn. För att se dem krävs abonnemang.


Vårt första exempel är fabriksarbetaren Hugo Artur Valentin Andersson, född den 12 november 1915. Här får vi veta att han bott på sju olika adresser från 1938 till 1946. Den sista adressen är en gatuadress, övriga är kvartersadresser. Bildkälla: Riksarkivet/svar, Göteborgs Mantalskontors arkiv, Göteborgs stads centralregister: män, aktuella 1967, SE/GLA/12296/C IV ab/9 (1916-1967), bildid: 00076917_00013.

Nästa exempel är en kvinna som heter Gerda Johanna Wall, född Karlberg 1906. 1931 har hon befunnits vara obefintlig men sedan visar det sig tydligen att hon flyttat till Blomsterhult i Visnums församling i Värmland detta år. Bildkälla: Riksarkivet/svar, Göteborgs Mantalskontors arkiv, Göteborgs stads centralregister: Kvinnor, avlidna och utflyttade, SE/GLA/12296/C IV ba/347 (1916-1967), bildid: 00077435_00135

För kvinnor som gift sig finns det antecknat som en upplysning, t ex "gift Kronstrand".

3288 svenskar emigrerade till Nya Zeeland från mitten av 1800-talet till 1940. Minst. Säkert var det några till, som inte är identifierade.

Dessa 3288 emigranter finns med i Sten Aminoffs bok "Svenskarna i Nya Zeeland", utgiven av Emigrantinstitutets vänner 1988. Mer än halva boken består av en lista med dessa emigranter. Så har du en emigrant till Nya Zeeland i din släkt kan denna bok ge viktig information.

I resten av boken berättar författaren om denna emigration. När den var som störst, varför den skedde, vilka grupper som åkte och vad det blev av dem i Nya Zeeland. För mig var detta helt nytt innan jag läste boken. Det slumpade sig så att två släktforskare från Nya Zeeland hörde av sig till mig för en månad sedan, oberoende av varandra, och frågade om hjälp med att hitta deras släkt i Sverige. Den ene befann sig på plats här i Västervik och visste att hennes farfars morfar (tror jag det är) Johan August Hjort kom härifrån och en tidigare generation kom från Västrums socken, där jag bor. Nu letade hon efter nu levande släktingar i Västervik. Den andra mailade och behövde hjälp av en svensk släktforskare att hitta varifrån i Sverige hennes anfader Aron Johansson kom. Det enda hon vet är när han beräknas vara född, när han emigrerade och att han uppger Dalsland som hemort i Sverige. Dalsland är ju stort och än har jag inte hittat någon lämplig kandidat men har inte gett upp sökandet.

I listan i Aminoffs bok finns uppgifter om emigranternas namn och hemort i Sverige, när de anlände till Nya Zeeland, när de blev naturaliserade (medborgare i Nya Zeeland), när de dog och i många fall giftermål och andra familjemedlemmars namn. För en del framgår det också om de är släkt med varandra. Sten Aminoff har alltså hämtat uppgifter både från arkiv i Nya Zeeland och svenska kyrkoarkiv. Ett fantastiskt arbete, tycker jag!

Han levde 1918-2000 och var ambassadör i Wellington 1974-1979 och fick då upp ögonen för denna svenska emigrantgrupp. Det kan vi tacka honom för idag. I listan kan du slå upp din emigrant och få veta vart hen tog vägen på Nya Zeeland.

I boken berättar Sten Aminoff att de allra flesta svenskar som utvandrade till Nya Zeeland gjorde det under åren 1870–1875. Det skedde efter att landets finansminister efter ett besök i USA förstått att skandinaver var särskilt lämpade för skogsavverkning. Och skogsarbetare behövdes i den nya nationen, för att få fram mer odlingsbar jord så att fler emigranter kunde lockas dit. Framför allt ville man ha norrmän och svenskar som skogshuggare. Värvningsagenter anlitades och kunde locka med att en första grupp på upp till 70 personer skulle få fri resa, resten skulle få en del av sin reskostnad betald. Den förste svensken som reste i denna grupp var Nils Jönsson Bergquist född 1835 i Åhus med hustrun Johanna Augusta född 1846 i Karlskoga och parets två barn Emma Christina och Carl Fredrik, tre respektive ett år gamla. Senare följde fler svenskar och norrmän men även danskar. De närmast följande åren värvades ytterligare flera hundra emigranter från Sverige, Norge och Danmark. 1875 upphörde resesubventionerna och emigrationen stannade av eftersom resan då blev mycket dyrare än till USA. Av de svenska utvandrarna till Nya Zeeland var många fattiga lantarbetare från Skåne, framför allt från Allerums socken, som sökte bättre livsvillkor efter nödåren på 1860-talet.

Flera svenskar hade invandrat före 1870 och immigrantströmmen från Sverige fortsatte en bra bit in på 1900-talet, om än inte i lika stor omfattning. Efter 1876 var det många sjömän som hoppade av i Wellington eller andra hamnar och stannade kvar. De allra flesta kom dit på brittiska handelsfartyg. I denna grupp kom många av emigranterna från Torsås socken i södra delen av Kalmar län.

Författaren berättar också om hur de fann sig till rätt i det nya landet, om assimilering och senare generationers svenskättlingar. I boken finns en avdelning med uppgifter om de källor som använts i både Sverige och i Nya Zeeland, både arkivhandlingar och litteratur. Dessa kan säkert vara till hjälp för den släktforskare som vill fördjupa sig i sökandet efter svenska emigranter i Nya Zeeland. 

För släktforskaren från Nya Zeeland som sökte släktingar i Västervik kunde jag berätta att det inte verkar finnas några nu levande anförvanter just här, däremot på andra ställen i Sverige. Hur det sedan gått med kontakten vet jag inte, men kontakt skulle tas. Den andra släktforskarens anfader letar jag som sagt fortfarande efter, och hoppas förstås kunna hitta denne i något kyrkoarkiv från Dalsland. Han reste ut från Köpenhamn 1874. Oavsett om jag lyckas eller inte har jag lärt mig mycket nytt på köpet.

Webbplatser med information om svenska emigranter i Nya Zeeland:

https://teara.govt.nz/en/scandinavians/page-1

https://prezi.com/lfj83isruaym/scandinavian-immigration-to-new-zealand/

Om släktforskning i Nya Zealand: http://www.genealogylinks.net/newzealand/index.html

Karta från 1911. Bild från Wikipedia.

Idag är det en sådan där dag då jag funderar extra mycket på vad jag ska blogga om här i Rötterbloggen. Under våren och försommaren har jag varit nästan helt uppslukat av arbetet med den kommande handboken om sjöfolk. Den var klar för ett par veckor sedan och nu jobbar jag febrilt med att komma ifatt med annat jobb.

Precis så här grå och regntung var hela fredagen och det fick mig att tänka på en massa elände. Utsikt från mitt fönster. Vattnet längst bort är en vik av Östersjön och trots att det är en trist dag är det himmelskt vackert.

Det går bra, inte minst de senaste dagarna när himlen öppnat sig och äntligen gett oss lite regn. Vi har länge haft torrt i jorden och här vid ostkusten är det bevattningsförbud. Både jag och grannarna är flitiga med att samla upp regnvatten så vi har klarat oss, med viss sparsamhet. Men det senaste dygnet (under fredagen) kom 50 mm, så nu är det nästan tvärtom. Och regnet ska fortsätta i flera dagar, enligt prognosen.

Det får mig förstås att fundera på hur utsatta våra förfäder var. De allra flesta var ju torpare och bönder, åtminstone om vi går 100-150 år bakåt i tiden och längre, och totalt beroende av vädret för sin överlevnad. Dåligt väder med för mycket av torka, regn eller kyla kunde vara det som släppte svälten innanför dörren. Det här har jag tänkt på många gånger och bloggat om förut. Våra förfäders livsvillkor är något jag inte riktigt kan släppa och ibland slår det mig hur fantastiskt det är att generationerna överlevt. Att det funnits någon i varje generation som fått barn som fått barn som fått barn... Trots svält, nödår, krigshärjningar och allt möjligt annat som lätt kunde släcka ett liv och en släktgren.

När jag läser i kyrkböckerna och ser anteckningarna i husförhörslängderna om folk som är utfattiga, orkeslösa, bräckliga med mera, då kommer de här funderingarna tillbaka. Många människor var också utsatta genom samhällssystemet där överheten alltid hade rätt gentemot den fattige och arbetsgivaren i stort sett härskade över de anställdas liv och lem.

Nyss slutförde jag en släktutredning där kundens släkt några generationer tillbaka kom från utfattiga lantarbetare och statare i Småland. De sökte sig hela tiden till något bättre genom att byta arbetsgivare varje år. Vilket liv! Aldrig kunna rota sig, varken barn eller vuxna. Och så dö i 60-årsåldern, utslitna av ett hårt arbete.

Nu blir det kanske lite för mycket elände men så där kan det ju faktiskt vara när man släktforskar. Historien är inte alltid god och vi kan inte ändra på den även om vi ömmar för dem som levde då.

Ja, nu fick jag det ur mig och nu ska jag tänka på något roligare. Den kommande semestern och barnbarnen som snart kommer och hälsar på. Det är viktigt att inte glömma bort de levande för de döda, som det kanske ibland kan bli för en släktforskarnörd.

Det är midsommarhelg, och då blir det ingen släktforskning. I alla fall inte för mig den här helgen. I stället ska jag prata med släkten, och en släkting ska jag lära det mesta jag kan om DNA-tester. Han har tagit ett test som jag administrerar och han har sin egen inloggning men nu ska jag berätta vad det egentligen är han ser i resultatet. Det är roligt att få dela med sig av det, och även att han testat sig och bidragit till det stora DNA-pusslet vi släktforskare lägger.

Dessutom blir det nog en hel del prat om släkten och även gemensam planering av en kommande släktbok som jag håller på med. Helgen är lång.

För att hinna med allt detta har jag skrivit mitt blogginlägg lite i förväg för på lördag, som är min bloggdag här på Rötterbloggen, lär jag inte hinna med att blogga. Det är viktigt att ta de tillfällen som bjuds att umgås med släkten, de som lever, inte bara de döda.

Nu önskar jag er en glad och fin fortsättning på midsommarhelgen!

Midsommarfirande vid Österby Bruk 1916. Då som nu skulle midsommarstången resas innan dansen kunde börja. Fotograf okänd. Bild från Tekniska Museet.

1913 firade Excelsiorförbundet midsommar på Mösseberg, enligt bildtexten. Förbundet verkade för föreläsningar och folkbildning med mera kan vi läsa på Projekt Runeberg. Finns det någon som minns det? Finns förbundet kvar? Foto från Falbygdens Museum.

Att festa till på midsommar är ju en gammal sed och hur festandet går till varierar så klart. De här fem herrarna är vägarbetare och på väg till sitt midsommarfirande har de gått till fotografen. Själva tar vi en massa selfies men här blev det nog bara en bild. Den togs någon gång 1901-1905, då vägbygget mellan Lima och Rörbäcksnäs i Dalarna pågick. Foto från Nordiska Museet, fotografen är okänd.

Midsommarfirandet kan gå till på många sätt, även förr i tiden. Det här är ett glatt sällskap som firar midsommar ombord på fartyget Freja 1903. Fotograf okänd, bild från Sjöhistoriska Museet.

Alla bilder kommer från Digitaltmuseum, en fantastisk skatt med gamla bilder från Sveriges museer.

Färdig! För några dagar sedan skickade jag de digitala filerna för tryckning av boken jag arbetat med sedan i höstas. I augusti kan du i boken läsa om hur man släktforskar om sjöfolk. Boken heter Släktforska om sjöfolk och ska ges ut till Släktforskardagarna i Halmstad sista helgen i augusti. Givetvis kommer den också att säljas i Rötterbokhandeln. Boken är en av Sveriges Släktforskarförbunds handböcker.

I boken går jag i detalj igenom hur du hittar information i sjömanshusens arkivhandlingar. Där finns väldigt mycket att hämta för den med sjöfolk i släkten. Den handlar också om lotsar och fyrvaktare och det arkivmaterial som finns om dessa. De var några tusen till antalet så jag gissar att det finns en och annan släktforskare som även har dem i sin släkt.

Besättningsbild från fartyget Bertha från Vätö 1906. Fotograf okänd. Bild från Sjöhistoriska Museet, tillgänglig via Digitalt Museum, där det finns uppgifter om personerna på bilden. Har du en sjöman i din släkt som seglat på Bertha så kolla länken. Hur du hittar mer information om inskrivning i sjömanshuset och mönstring ombord kan du läsa i den kommande boken.

Fyren och fyrvaktarbostaden på Måseskär. Har du släktingar som arbetat där kan du genom boken få veta hur du hittar information om dem. Bild från Wikipedia. Foto: Kinclli.

Tryckfilen är uppladdad.

Att bli klar med en bok efter en lång tids arbete innebär både lättnad och ångest. Deadline måste hållas, annars skulle jag kunna fila på boken i evighet. Jag måste kunna släppa taget och lita på att allt är kollat och genomgått. Samtidigt är det en lättnad att faktiskt få lägga den åt sidan och återgå till mitt normala liv. De sista veckorna har varit intensiva för de där sista detaljerna tar alltid mycket längre tid än man tror.

Min egen kunskap har förstås inte räckt till för att förmedla all denna information. Störst hjälp har jag fått av Janne Hermansson, chef för Sveriges enda sjömanshusmuseum som ligger i Uddevalla. Tack, Janne! Jag har också fått väldigt bra hjälp av både sjöfolk och arkivarier som alla delat med sig av sin kunskap. Tack!

Tidigare har jag producerat flera böcker för släktforskarförbundet, bl a som redaktör för Släktforskarnas årsbok, som Ted Rosvall nu tagit över. Sjöfolksboken är den första jag gör där jag både skrivit allt och gjort layout, jag har alltså varit min egen redaktör. På ett sätt är det bra, för jag styr hela produktionen själv, kan skriva parallellt med layoutarbetet. Men det innebär också att jag inte har en redaktör att diskutera med och som ser sådant jag inte ser. Därför är jag innerligt glad för den hjälp jag fått av flera i förbundet med läsning och andra synpunkter.

Tro inte att allt bara faller på plats av sig självt. Kanske tänker du inte på hur boksidorna ser ut och hur bilder är placerade men jag kan berätta att arbetet med layouten är nästan lika stort som med själva skrivandet. Att skriva, att producera innehållet, är det primära. Det är oerhört roligt att få möjlighet att grotta ner sig i ett ämna på detta sätt. Och lika roligt är det att få arbeta med den grafiska layouten, att försöka hitta rätt illustrationer och få snygga och informativa boksidor.

Boken producerar jag i layoutprogrammet Indesign.

När jag började arbeta med innehållet i höstas trodde jag inte att det skulle ta så lång tid. Men att skriva en bok är svårt att planera för. Ny information och nya frågor kan dyka upp när som helst. I arbetet med boken har jag också stött på otaliga exempel som är så intressanta att jag egentligen skulle vilja fördjupa mig mer i dem. Så en del sjömanshistorier blir det kanske framöver.

Och vad ska jag göra nu? Ingen bok att jobba med från morgon till kväll. Jo, jag ska städa upp min arbetsplats och sortera alla papperslappar med minnesanteckningar. Alla böcker jag haft inom räckhåll under arbetet ska ställas in i sin rätta bokhylla igen. Jag ska komma ifatt med annat arbete. Rensa trädgårdslanden och försöka minska ner högen med stryktvätt. Inte fortsätta säga till min man: "Jag ska bara göra det här först så...". Inte längre vakna mitt i natten och undra över bilden som jag letar efter eller påminna mig om att kolla just den där arkivhandlingen. Och det bästa av allt, nu får jag tid igen för både barnbarn och min egen släktforskning.


Här ska städas!

När jag börjat släktforska på uppdrag åt andra insåg jag ganska snart hur viktigt det kan vara att lösa släktmysterier och få svar på släktgåtor. De förfrågningar och uppdrag jag får har mer och mer den karaktären, alltså inte bara en allmän önskan om att få veta mer om sin släkt. Kanske är det släktforskningsprogrammen i tv som drivit fram detta. De presenteras ju ofta som att de löser släktmysterier.

Det kunderna i flera fall har nämnt är att de vet så lite om sin släkt och undrar varför. Varför berättade aldrig pappa om sin mor? Varför träffar morfar aldrig sina syskon, jag vet ju att han har fem systrar och en bror. Min mamma vet ingenting om sina morföräldrar, varför? Vilka hemligheter är det som döljer sig i släkten? Det är det som många vill få uppdagat. Och när jag väl kommit igång med släktforskningen åt kunden kan det ganska snart uppenbarat sig vad som ligger bakom. Eller snarare vad som är en rimlig förklaring.

Att få växa upp med båda sina föräldrar, eller ens en av dem, var inte alla barn förunnat. Det skapade säkert trauman för livet i många fall och kanske en ovilja att tala om sitt ursprung med efterlevande. Foto: Anna Wilhelmina Hedström. Bild från Örebro Läns Museums bildsamling på Digitalt Museum.

En kund ville ha sin morfars släkt utforskad. Hon uppgav att han var ensambarn och hennes mor kände inte till något alls om sina farföräldrar. Morfar var död sedan flera år så de hade ingen att fråga. Det visade sig att morfar var ett av flera barn som hans mor fött i ett mångårigt förhållande med en gift man. I sitt äktenskap fick fadern barn parallellt med de utomäktenskapliga och jag tror att det totalt finns 17 eller 18 hel- och halvsyskon till kundens morfar. Så det kan jag första varför detta inte talades om i den släkten.

En annan kund hade ungefär samma utgångspunkt, en morfar som inte tycktes ha någon egen familj innan han bildade familj själv. Det visade sig att den här morfadern var den yngste i en lång rad av syskon födda på 1880- och 90-talen. När han var omkring ett år gammal hade hans mor dött. Fadern och de äldsta syskonen emigrerade till Amerika, några av de yngre syskonen kom till fosterhem men kundens morfar och en syster kom till fattighuset och fick växa upp där. Jag gjorde ingående efterforskningar för att se om någon av de vuxna på fattighuset var släkt med barnen, men hittade ingen sådan koppling. Efter drygt 15 år kom fadern hem från Amerika och systern och några syskon till följde med honom tillbaka men inte kundens morfar. Jag tänkte när jag såg detta att kanske kände han sig sviken och övergiven och aldrig kom över det.

Ett litet barn vid ingången till fattigstugan i Broddetorp. Foto: Karl Fredrik Andersson. Bild från Falbygdens Museums bildsamling på Digitalt Museum.

Så mycket tragik som kan uppdaga sig i arkiven.

Det där med gammaldags moral har ju ställt till det för så många i släkter där barn lämnats bort som fosterbarn eller senare för adoption. Ett exempel från min uppdragsforskning är en ung kvinna som bara 16 år gammal fick barn med en något år äldre pojke. Han var placerad på en uppfostringsanstalt och därifrån utlånad till en bonde i trakten för att hjälpa till med arbetet under sommaren. På våren året efter födde bondens dotter en dotter. Bonden var nog en ganska välbärgad storbonde för det var en stor gård, och därmed kanske extra stor social skam. I kyrkboken skrev prästen vem som var far till barnet men de nutida släktingarna var inte släktforskare och visste inte var de skulle leta för att få veta detta, därför vände de sig till mig. Dottern födde barnet som lämnades bort på fosterhem. Själv flyttade hon direkt därefter hemifrån till en släkting och återvände aldrig. Enligt barnets nutida barnbarn hade mormodern aldrig fått veta vilka hennes verkliga föräldrar var. Nu vet i alla fall barnbarnen.

Att bli mor i tonåren var så klart en mycket svår situation och många tvingades lämna bort sina barn, troligen många gånger för att inte vara en skam för familjen. Foto: Johan Johansson. Bild från Bohusläns museums bildsamling på Digitalt Museum.