Har du släktingar som utvandrat till Danmark? Kanske som i mitt fall på 1870-talet. Eller vid en annan tidpunkt. Då kan de gå att hitta i en dansk databas med uppgifter från de danska folkräkningarna. Databasen är fritt tillgänglig på nätet på Dansk Demografisk Datebase.

Min morfar hade två fastrar som hette Albertina och Josefina, födda 1847 resepktive 1853. De hade tre bröder: storebror Emanuel (min morfars far), lillebror Carl Alfred och brodern Zakarias som dog åtta år gammal 1857. Familjen bodde i Svenstorp i Köinge socken i mellersta Halland.


Gården Svenstorp där Albertina och Josefina växte upp. Foto: eget.

Systrarna flyttade båda till Randers i Danmark, som ligger på Jylland en bit väster om Grenå. Vid den här tiden var det inte ovanligt att ungdomar från södra Sverige var gästarbetare i Danmark, liksom i Tyskland. Om de reste dit av detta skäl, eller med avsikt att stanna, vet jag inte.

Albertina kom dit 1868, 21 år gammal. Lillasyster Josefina följde efter sin syster 1874, också 21 år gammal. Då hade Albertina redan hunnit gifta sig med den 20 år äldre svensken Nils Nilsson från Kristianstad. De fick två barn, Alma Maria som dog efter tre veckor 1871, och sonen Nils 1873. Kanske skrev Albertina hem till sin syster och bad henne komma.

I Randers blev Albertina mormon. Den 29 augusti 1876 döptes hon in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som mormonkyrkan heter. Den grundades 1830 av amerikanen Joseph Smith och har sitt huvudsäte i Salt Lake City i Utah i USA, som vi släktforskare är välbekanta med. Det var dit Albertina reste. Hon blev en mycket hängiven mormon och när Nils inte kände samma övertygelse skilde de på sig och Albertina emigrerade ensam med sonen 1877.

Om Albertina har jag skrivit tidigare. Nu handlar det om lillasyster Josefina Potentia. Albertinas historia är känd i vår släkt för vi är flera som har kontakt med och har träffat Albertinas amerikanska barnbarnsbarn. Men vi som lever idag har undrat vad som hände Josefina men inte haft så mycket kunskap om hennes historia. Tills nu.

Min moster minns sin fars danska kusiner som några gånger kom och hälsade på i Sverige och det finns också ett fotografi från ett besök som mormor och morfar gjorde hos släkten i Köpenhamn någon gång på 1950-talet. Vi har också känt till kusinens namn Karl Kallesen och att hans fru hette Alvilda. Men vad hände där emellan?

Jag har inte lyckats utröna vad som hände Josefina de första åren i Danmark. Men hon stannade kvar i Randers och två år efter systerns utvandring gifte hon sig 1879 med Kornelius Kallesen från Husum i Slesvig. Det visar uppgifter från den danska folkräkningen 1880 och 1901. Paret ska ha fått 13 barn varav sju var döda, om uppgifterna stämmer. 1901 levde fyra barn och tre av dem finns med namn i folkräkningen: Anna Kornelia född 1884, Karl född 1888 och Kristian född 1894. Kornelius Kallesen arbetade som maskinmästare på ett gasverk. 1880 bodde de fortfarande i Randers men 1901 hade familjen flyttat till Köpenhamn där de verkar bo i eget hus med namnet Villa Josefine. Däremellan bodde de i Næstved för där är Anna Kornelia och Karl födda.

Albertina blev ju mormon i Randers men det verkar inte som om Josefina följde i samma spår. Enligt folkräkningarna är hon lutheran.


I Köpenhamn bodde Josefina med make och barn på Rosenlunds Allé i Vanløse i västra utkanten av huvudstaden. Detta är en ganska kort gata som sträcker sig bara ett kvarter fram. Utmed gatan finns några äldre hus, kanske är det något av dessa som är Villa Josefine. Eller så är det huset rivet och ersatt med ett nytt. Bild från Googlemaps gatuvy.


Som nygifta bodde Josefina och Kornelius på denna lilla gata i centrala Randers, Vester Kirkestræde, men i folkräkningen finns inget husnummer. Bild från Googlemaps gatuvy.

Uppgifterna från folkräkningarna ger en del kött på benen till det vi redan känner till om Josefina. Men jag skulle förstås vilja veta hur det förhåller sig med de sju döda barnen och vem det fjärde levande barnet är. Så forskningen fortsätter. Jag vet att de danska kyrkoarkiven är fritt tillgängliga på nätet, så det finns gott hopp om att hitta mer. De danska folkräkningarna har jag inte känt till tidigare, länken dit dök upp vid en sökning före jul. Men den källan vill jag tipsa er om, alla ni som har släkt i Danmark. Malmö Släktforskarförening har sammanställt en guide om släktforskning i Danmark.

Jag önskar er en god fortsättning på det nya året! Önskelistan för 2017 har jag redan skrivit och hoppas att detta blir ett bra släktforskarår.

Den veckan som gått har jag befunnit mig i 1600-talet. Inte helt, för julförberedelserna har förstås tagit sin tid. Men i tanken har jag inte rikitgt varit med, utan grottat ner mig i 1600-talets Halland, hos mina släktingar tio-elva generationer tillbaka.

I förra veckan fick jag äntligen tag i Sven Larssons bok "När hallänningarna blev svenskar" från 2004. Han är historiker från Jönköping, född i Gällared och bor numera i Askome så vitt jag vet. I boken berättar han både övergripande och i detalj om tiden närmast före och efter 1645, då Halland blev svenskt genom Brömsebrofreden. Eftersom Halland först var en pant på 30 år så skulle dansk lag, kyrkoordning och administration gälla. Men freden bröts och Halland blev svenskt för gott.


För några år sedan stannade vi till vid bron i Brömsebro på gränsen mellan Småland och Blekinge, som förr var riksgräns. Där finns ett minnesmonument över freden 1645. Egna bilder.


Halland, Skåne och Blekinge hörde till Danmark ända till 1600-talets mitt. Bild från Wikipedia.

Större delen av 1600-talet var en prövotid för hallänningarna. Svenskarna härjade vid gränserna, liksom danskarna som efter fredsavtalet försökte återta de tidigare östdanska landskapen Halland, Skåne och Blekinge. Både svenska och danska trupper drog fram genom Halland och precis som i alla krig var det civilbefolkningen som for illa. Gårdar och byar brändes ner och ödelades, många människor dödades och då som nu var våldtäkt en systematisk del av krigföringen. Det var inte ovanligt att kvinnan sedan dödades.

Det som skiljer dessa krigsskådeplatser från dagens Aleppo är väl att det inte fanns några bomber. Men rädslan och utsattheten kan säkert ha varit väl så stor.


Slaget vid Fyllebro utanför Halmstad den 17 augusti 1676 var ett avgörande slag i det svensk-danska kriget. Hade danskarna vunnit hade jag kanske varit dansk. Halland hade en stor militär närvaro under hela seklet. Målning av Johan Philip Lemke. Bild från Wikipedia.

Kungen satte inte in hallänningar som soldater att försvara landskapet mot anfallande danskar eftersom de inte var att lita på, många ställde sig på den danska sidan och blev snapphanar eller friskyttar. Och svenskarna som kom norrifrån, de kände nog inte att det var ett broderfolk de kom till utan snarare fiendeland även om Halland formellt sett var svenskt.

Det tog lång tid för de tidigare danska hallänninganra  att bli svenskar. Vi vet genom bevarade handlingar att hallänningarna inte gillade när de så småningom blev tvungna att anpassa sig till svensk lag och acceptera svensk kyrkoordning. Inte minst att tvingas lyssna på predikan på svenska! Det var ju ett annat språk, inte deras språk. Kanske kände folk i allmänhet inte så stor nationstillhörighet, utan var nog mer i första hand sockenbor och hallänningar. Men när kyrkan, som hade ett starkt grepp om deras liv, förändrades, då blev det svårt för hallänningarna.

Egentligen levde nog danskheten kvar länge hos oss hallänningar. I vår halländska dialekt finns en hel del danskklingande ord kvar, åtminstone hos de äldre i mina föräldrars generation. Och fortfarande har många gårdar namn efter de danskar som ägde dem vid överlåtelsen till Sverige. Se dig om på vägskyltarna i Halland så ser du gårdsnamn som Börje Hindriksgård, Per Olsgård med flera liknande namn.

Både nu och tidigare har jag funderat en hel del på vad det innebar för mina dåtida släktingar att leva under denna övergångstid, framför allt de som bodde nära den gamla riksgränsen mot Sverige. De var födda som danskar och dog som svenskar.

I mitt släktträd har jag nu 13 personer som föddes som danskar. Kanske blir det fler innan jag är klar med min utforskning av släkten.

Askome socken: Arvid Olofsson, född 1630. Anna Gudmundsdotter, född 1632. Brita Torstensdotter, född 1644.
Gällareds socken: Nils Larsson, född 1634.
Sibbarps socken: Olof Persson, född 1626.
Gunnarps socken: Mårten Persson, född 1640. Kristina Arvidsdotter, född 1633. Anders Jönsson, född 1623. Ingeborg Andersdotter, född 1620.
Rolfstorps socken: Olof Andersson, född 1639. Gunilla Svensdotter, född 1636.
Och några där vi inte har födelseår eller födelsesocken: Olof Jönsson. Jöns Olsson.

Egentligen är jag förundrad över att de alla överlevde de umbäranden som drabbade så många i det fattiga och utsatta Halland under denna tid. De gifte sig och fick barn och här sitter jag nu, drygt 350 år senare, och önskar att jag kunde fått en pratstund med någon av dem.


Hunnestad ministerialbok CI:1 har noteringar med födelseuppgifter ända från 1615, dvs långt innan Halland blev svenskt. Här är det en person född 1618, som jag har svårt att se vad han heter mer än Svensson. Kanske Arve Anders? Han verkar ha en son som heter Tore Andersson som gifter sig och lämnar gården. Dottern malin är gift med Esbjörn Olsson och kvar hemma. Boken är förd topografiskt, dvs gård för gård, och detta är på Sven Hanssons skattehemman i Blixtorp, så det bör väl vara Sven Hanssons son. Jag tror att Hunnestads kyrkoarkiv är det enda i Halland med en kyrkbok som har uppgifter som sträcker sig tillbaka till dansktiden. Mina egna anor i Hunnestad föddes på 1670- och 1680-talen. Bildkälla: Arkiv Digital, Hunnestad (N) CI:1 (1615-1754) Bild 11 / sid 6 (AID: v92666.b11.s6, NAD: SE/LLA/13161).

Syskonen Andreas och Anna Karlsson i Falkenberg har skrivit en serie böcker om Halland på 1600-talet, där de utgår från domböckerna och berättar om de mål som finns protokollförda, både från den danska och den svenska tiden. Dessa böcker har jag skrivit om förut, och kommer säkert att återvända till igen, liksom till mina danska anor i Halland som jag också skrivit om tidigare.

I övrigt hoppas jag att ni alla har en fin julhelg.

Har du släkt i Kristianstad under andra halvan av 1800-talet är du bara att gratulera. Då finns en serie på fyra böcker som kan ge mycket kött på benen, och där du kanske till och med hittar dina egna släktingar.

Författaren Bunny Ragnerstam skrev 1974-1977 sin svit på fyra böcker om Kristianstad på 1880-talet. Titlarna är Innan dagen gryr (hösten 1881), Uppbrottets timme (1883), Vredens dag (1884) och Skall jorden bliva vår (1884-1886). Detta är dokumentärromaner som handlar om verkliga människor som bodde i Kristianstad vid denna tid. Men det är romaner, om än med verklighetsbakgrund och historiska fakta. Miljöerna är de rätta, arbetplatser, bostäder, staden och dess omgivningar, samhället. Det märks att det ligger mycket historieforskning bakom detta skrivprojekt. Bland mycket annat har han studerat de samtida lokaltidningarna.

Detta handlar framför allt om de som flyttade in till staden för att söka sig ett bättre liv under industrialiseringen, arbetarna som lämnade sina fattigliv på landet och som i de flesta fall inte vann så mycket på sin flytt. Men fabriksägarna vann när landsbygdsbefolkningen strömmade till och befolkade de nya arbetsplatserna.

Huvudperson är smeden Bengt Ekelund och hans familj. Bunny Ragnerstam skriver om det dagliga arbetet, sjukdomar, kampen för försörjning och för medborgarrätten, bostadsbrist, barn som dör, söndagsutflykter, sociala konflikter, den framväxande arbetarrörelsen, strejker. Allt det där som var livet då och där.

När jag hade läst böckerna blev jag nyfiken på hur sanningsenliga de var, om det verkligen handlar om folk som levt en gång i tiden. Några tittar i husförhörslängderna i Kristianstad stadsförsamling bekräftade att det är så, de finns där allihop.

Bengt Ekelund och hans familj i husförhörslängden. Bildkälla: Arkiv Digital, Kristianstads stadsförsamling (L) AI:27 (1879-1888) Bild 108 / sid 1834.

En bonus är en karta som finns i slutet av varje bok där alla tomtnummer finns inskrivna. Precis som i husförhörslängderna. Därför går det att hitta var dina släktingar bodde, oavsett om de nämns i böckerna eller inte.

Det är mycket läsvärda böcker för en släktforskare och historieintresserad. För ett par år sedan hittade jag den första av seriens böcker i pocketupplaga i min bokhylla, oläst, troligen inköpt på en bokrea för 30-40 år sedan. När jag hade läst den ville jag läsa alla och fick tag i dem på Bokbörsen. De finns förstås också på bibliotek.

Själv har jag ingen släkt med koppling till Kristianstad men det spelar ingen roll. Det här är mikrohistoria presenterad så att det blir intressant ändå.

Och så önskar jag er alla en riktigt GOD JUL!

Julen närmar sig och vad ska en släktforskare önska sig i julklapp? Markus Gunshaga skriver i sitt förra blogginlägg vad han har på sin julklappsönskelista som släktforskare, vilket framför allt är nya register, en önskan jag ansluter mig till. Men det finns annat jag också väldigt gärna skulle vilja ha, men av lite annan karaktär.

1. Det första är mer tid. Tid att hinna slutföra forskningen om de släkttrådar jag just för tillfället håller på med och som tenderar att dra ut långt efter midnatt, trots att det är arbetsdag nästa dag. Tid att hinna fördjupa mig mer i sidogrenar i släkten. Tid att hinna leta i alla möjliga arkiv efter spår, inte bara i kyrkoarkiv, bouppteckningar, mönstringsrullor och gamla kartor. Tid som inte försvinner i ett nafs och är borta när jag lyfter blicken från datorns skärm.

2. Det andra är en bättre förmåga att läsa gamla handskrifter. Allt skrevs ju för hand förr, så att läsa handskrift är nödvändigt. Det är bara att traggla på och nöta in. Några genvägar finns inte. Men jag önskar mig förmågan att lära mig detta snabbare. 1800-talet är mer sällan problem, delar av 1700-talet är svårare medan delar av 1600-talet kan vara lite lättare. Men långt ifrån allt. Vissa bokstäver har jag svårt att se vad de ska vara. Jag har svårt att ändra tanken och förståelsen så att jag ser vad det står när det stavas på helt andra sätt än idag. Ibland får jag ljuda högt för att få ihop orden. Slarviga präster med ovårdad handstil, de kommer vi inte ifrån. Men de flesta skriver ju någorlunda läsbart, det är bara det att för mig på 2000-talet är det svårt att tolka. Ännu svårare antar jag att det är för de betydligt yngre släktforskarna.
När jag började släktforska 2010 fick jag helt enkelt hoppa över en del för att jag inte kunde läsa det, medan jag nu ser vad det står om jag återvänder till källan. Den erfarenheten tror jag många gör. Så framsteg gör jag, men vill snabba på. Jag vill kunna läsa allt.

Några exempel på i mitt tycke svårlästa gamla handstilar:
Många värre exempel finns. Jag önskar att jag direkt kunde läsa vad det står här, men det är knepigt även om en hel del går att stava sig fram till. (Dessa två är bara exempel jag tagit fram till blogginlägget och inget jag stött på i min forskning).


Bildkälla: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Östergötlands län (E) EVIIAABA:708 (1728-1728) Bild 610.


Bildkälla: Arkiv Digital, Rådhusrätten-Magistraten i Visby stad (I) A1A:1 (1624-1631) Bild 270 / sid 24.

3. Så önskar jag att alla brunna och på annat sätt förstörda kyrkböcker plötsligt skulle uppenbara sig. Som till exempel i Sibbarps socken i Halland, där jag har en del släkt, och dessutom själv är född. Där saknas kyrkböckerna mellan 1761 och 1862. De försvann i en brand, och jag och många andra släktforskare tappar spåret efter våra gamla släktingar där. I Surteby socken på andra sidan gränsen till Västergötland har också en brand förstört kyrkböckerna och en släktgren slutar där i mitten av 1800-talet. Så himla trist. Fler sådana exempel finns.


Det är ett hopp i Sibbarps kyrkböcker mellan 1761 och 1862. Bild från Svar, digitala forskarsalen.


Surteby äldsta kyrkbok är dödboken som börjar 1842. Bild från Arkiv Digital, Surteby-Kattunga (P) F:1 (1842-1861) Bild 3.

Egentligen är jag mycket tacksam att jag lever i Sverige och har min släkt härifrån, eftersom det svenska folket är så väldokumenterat ända sedan 1600-talet. Tänker vi efter så är det ju fantastiskt att vi kan hitta våra anor så långt tillbaka, individer som levde för 400 år sedan, och kunna få veta var de bodde, när de var födda, hur många barn de hade och om de kom i tvist med någon eller blev utsatta för något brott. Denna historia på mikronivå, som uppenbarar sig genom arkiven, den upphör aldrig att fascinera mig.

Idag blir det ett inlägg i avdelningen kyrkboksfynd igen. När en bläddrar så mycket i kyrkböcker som jag och många av er andra gör så är det oundvikligt att stöta på ett och annat som väcker ens nyfikenhet eller förargelse.

Först ett fynd som nog kan kännas som en katastrof för en släktforskare:


Detta är en flyttlängd från Glava socken i Värmland, utflyttade 1864. Bildkälla: Arkiv Digital, Glava B:4 (1861-1885) Bild 19 / sid 37 (AID: v6552.b19.s37, NAD: SE/VA/13154).

Den här prästen som skriver detta är inte särskilt meddelsam när han noterar vart församlingsborna flyttar. Till Västmanland, till Jämtland, till Norrland, till Örebro län... Vad gör man som släktforskare? De här människorna får en hoppas kan hittas på annat sätt. Som tur är har inte jag haft anledning att följa någon av dessa flyttare genom livet men jag känner djupt med den släktforskare som möter en sådan anteckning. Själv har jag hittat en anfader i mina barns fars släkt som kom till Jämshög i Blekinge från Småland tidigt under 1700-talet, utan angiven utflyttningssocken. De närmaste socknarna i Småland har jag letat i men utan framgång, och jag antar att en präst i Jämshög förmodligen skulle känna till dessa så att det står Småland tyder nog på att denne man kom mycket längre bort ifrån. Jag har fått lära mig leva med det, och kan acceptera det även om det gnager, det har ändå gått att få fram en hel del om den släktgrenen.

I Oppeby sockens ministerialbok CI:3 (i Östergötland) inleder prästen med något som är desto roligare för den personhistoriskt intresserade:


Series pastorum (lista över socknens präster) för Oppeby ända från 1343! Bildkälla: Arkiv Digital, Oppeby CI:3 (1811-1849) Bild 4 / sid 3 (AID: v39576.b4.s3, NAD: SE/VALA/00289).

Som ni ser börjar prästen med listan över präster i Oppeby redan på medeltiden. Det här är den sista boken (1811-1849) med series pastorum, senare böcker var standardiserade och lämnade uppenbarligen inte plats för sådana här utvikningar. Det börjar redan i CI:1 och har kopierats vidare. Men även senare års präster har fortsatt anteckningarna i just den här volymen, ända till 1890 då kyrkoherde Kernell avled. Series pastorum är inte helt ovanliga, det finns nog i många församlingar och jag har sett flera tidigare. Men sällan med så gamla uppgifter. Om de stämmer vet vi ju inte, men får väl anta det. Ju längre fram i tiden desto fylligare blir anteckningarna och om den sist antecknade prästen Samuel Erik Kernell skriver hans efterträdare (?) en och en halv sida. Och det måste väl vara Kernell själv som skrivit en sida om sin företrädare, den näst siste i denna lista. Det som gör dessa anteckningar kanske mer intressanta än herdaminnet är att de skrevs i sin samtid. För vissa finns det genealogiska uppgifter, för andra bara årtal och namn, så det varierar stort. En fantastisk gåva till framtiden, tycker jag.

En annan präst som tänkte på sina läsare och inte bara skrev för sin egen del är en präst i Östra Harg i Östergötland:


Här får vi veta hur prästen ordnat sin husförhörslängd. Bildkälla: Arkiv Digital, Östra Harg AI:1 (1763-1788) Bild 9 / sid 3 (AID: v26564.b9.s3, NAD: SE/VALA/00485).

Troligen är det vicepastorn magister Petrus Hertzman i Östra Hargs församling som skrivit instruktionerna om hur man ska läsa husförhörslängden. Han verkar vara nybliven präst här då, för i ministerialboken det året är det ny handstil. Att en präst skriver så här, för senare präster och framtida läsare, har jag aldrig sett i någon annan kyrkbok. Vicepastorn vill ju verkligen att kommande präster ska förstå och få hjälp i sitt arbete. Ganska trevligt är det, på något sätt också en hälsning ända från 1760-talet till oss nutida läsare.

Jag avslutar med ett par anteckningar som vi med dagens normer kanske stannar upp vid.


Det här är en soldat i Råby-Rönö socken i Södermanland som blivit avskedad 1835 "för liderlighet". Vi förstår ju vad det innebär. Bildkälla: Arkiv Digital, Råby-Rönö AI:9 (1835-1840) Bild 122 / sid 116 (AID: v60589.b122.s116, NAD: SE/ULA/11282).


Detta är en man som också är liderlig:


Prästen skriver: "Mannen super och håller sig till andra fruntimmer, enl hustruns uppgift och hustrun ber därför att han ej må få betyg". Det verkar ändå som om han fick det för han blir inskriven i Helsingborgs sjömanshus 1911 och då flyttar också familjen till Malmö. Bildkälla: Arkiv Digital, Lunds landsförsamling AII:4 (1908-1914) Bild 3360 / sid 331 (AID: v104817.b3360.s331, NAD: SE/LLA/13253).

Idag är det ju vars och ens privatsak om en person är promiskuös. På den avskedade soldatens tid var det ett brott, även om som i hans fall, en person var ogift. På 1900-talet var det väl knappast så längre, då hade ju till exempel Stockholmsäktenskapen blivit ganska vanliga, det vill säga att vara sambo. Men den förändringen i människors sociala normer hade sannolikt tagit lång tid och säkert var det många präster som långt in i vår tid hade svårt att acceptera de som levde utanför de borgerliga moralramarna. Men för en släktforskare ger ju sådana anmärkningar en hel del kött på benen i sökandet efter våra förfäders liv.

"...förklarade de sig båda i Amerika hafva övergått till Baptistsamfundet och att de vidhåller denna lära, utan att låta sig däruti rubbas." Så skriver prästen i husförhörslängden i Mora (AI:15b sidan 345). Året är 1856 och först om två är ska det bli tillåtet att tillhöra ett annat religiöst samfund än den svenska statskyrkan. 1858 upphävdes det gamla konventikelplakatet med sitt förbud mot bönemöten.

Anteckningen i Mora kyrkbok. Bildkälla: Arkiv Digital, Mora AI:15b (1857-1862) Bild 347 / sid 345.

Anteckningen gäller Karin Larsdotter och hennes make Tysk Anders Andersson. Båda hade växt upp i Mora socken. Efter att de gift sig 1852 hade de utvandrat till Amerika men återvänt hem efter fyra år. Kanske blev hemlängtan för stor. Med sig hem från Amerika hade de äldste sonen Johannes.

Karin och hennes make lämnade Mora 1859 och flyttade till Hallen i Jämtland, tillsammans med en större grupp släktingar och grannar, som alla var baptister. Här blev de kvar, och här dog Karin i september 1900, då 76 år gammal.

Baptisterna och andra frikyrkliga var ofta illa sedda av prästerna, som till och med i vissa församlingar tvångsdöpte deras barn, trots att lagen gav församlingsborna rätt att tillhöra en frikyrka.

Karin Larsdotter ingår inte i min släkt, men jag har ändå följt hennes liv från vaggan till graven. Att göra det ingick i en kursuppgift för oss som läste fortsättningskursen i släktforskning vid Mittuniversitetet vårterminen 2012. Vi fick en gemensam uppgift där vi var och en skulle forska om någon av dessa baptister. Jag valde Karin.

Vart de styrde kosan i Amerika vet jag inte, men kanske till Rock Island i Illinois. Där bildades den första svenska baptistförsamlingen i USA, enligt boken "Svensk baptism genom 100 år" (utgiven 1948 av Baptistmissionens bokförlags AB). Prästen skriver ju att de döptes till baptister i Amerika, så det kan ha varit där. Amerikanska baptistförsamlingar fanns redan på flera håll. I Dalarna fick baptismen tidigt ett starkt fäste. I boken berättas också om två dalmasar i Orsa, baptister som dömts till fängelse för "gäckeri med sakramenten".

Jag måste erkänna att jag blev ganska fascinerad av denna unga kvinna och hennes livsval. Det var en mycket intressant uppgift att få ta itu med, och bidrog till att mitt intresse för släktforskning stärktes. Många gånger har jag i tanken återvänt till Karin Larsdotter och de andra från Mora som var bland de första baptisterna i Sverige. På Släktforskardagarna i Umeå i augusti hade vår lärare Jan Samuelsson en föreläsning om dessa baptister och vad som framkommit i hans och våra gemensamma forskningar. Vi var flera av hans tidigare studenter som lyssnade. Det var verkligen intressant.

Baptismen och religionsfriheten är en av många stora samhällsförändringar som omdanade livet för våra förfäder under 1800-talet. Religionsfriheten har lämnat tydliga spår i kyrkböckerna, vilket inte arbetarrörelsen och kvinnorörelsen gjort på samma sätt. I födelseboken skriver prästen "odöpt" och ibland i husförhörslängden "tillhör baptistsamfundet" för dem som valde denna frikyrka. Jag har stött på flera under min egen släktforskning. Tack vare detta får jag ett litet spår in i deras liv, jag får veta lite mer om dem än bara när de föddes, levde och dog. I ett fall har jag en släktgren där männen är kyrkvärdar i generation efter generation. Och så plötsligt blir de baptister. Intressant, tycker jag.

Idag vill jag ankyta till vad Ted Rosvall skrev i Rötterbloggen i måndags om gamla släktkonflikter som ligger kvar och pyr i åratal, men också till Markus Gunshagas senaste bloggpost om färsta världskriget.

I söndags skrev jag inte något här, efter valresultatet i USA gick det bara inte att koncentrera tankarna på något annat. Nu har det lagt sig lite. Inte oron inför de mörka tider som väntar, men i alla fall den omedelbara chocken. Fast chock är nog fel ord, för det var ju inte helt oväntat.

Tänk om den blivande presidenten kunde börja släktforska med DNA-test! Kanske skulle det visa sig att han har gener från både muslimska områden och Latinamerika. Då skulle han kanske förstå att vi allihop är släkt, att alla hör hemma på samma jord och kan samsas. Att inga behöver kastas ut. Att vi inte behöver bygga några murar mellan folk. Ni har säkert de flesta av er sett den här ganska förutsägbara (reklam)filmen om DNA-test och kanske skulle biljonären där borta kunna reagera precis på samma sätt. En kan ju hoppas i alla fall. 

Det jag känner är att släktforskningen blivit en brygga mellan både tid och rum. Alltså inte bara bakåt i historien och till folk som levt långt före mig. Utan också till andra delar av världen där det visat sig att jag har släktingar. Inte nära släktingar men några generationer bort. Vi hör ihop på något sätt, trots allt. Framför allt har den här känslan kommit sedan jag tagit DNA-test och fått kontakt med flera amerikaner som jag fått veta att jag är släkt med men inte kände till tidigare. Nu känner jag en stor oro för dem och deras framtid, liksom för mina egna barns och barnbarns och alla andras.

Några av mina amerikanska släktingar är anhängare av den nye presidenten och i sina Facebookflöden ser jag hur de resonerar. Så därför blev jag inte så överraskad som jag kanske annars blivit. Vi lever ju i våra små filtrerade bubblor och ser mest det som passar våra egna normer. Andra amerikanska släktingar och släktforskare som jag har kontakt med är på den andra sidan, och djupt oroade över sitt lands nya väg med den rasism, sexism och fascism som redan visat sig så tydligt så fort valet var över. En har berättat om hur familjen splittrats i två sidor. Säkert kommer en del av dessa djupa konflikter att bestå i en hel del amerikanska familjer i framtiden.

Vi som släktforskar blir ju som regel också intresserade av historia och forna tiders livsvillkor. Vi känner till de många krigen som dräpte stora delar av Sveriges manliga befolkning på slagfälten under många år. Vi känner till de svåra nödåren, inte minst de på 1860-talet som tog så många fattigas liv. Stora farsoter som ödelagt bygder och decimerat befolkningen. Ute i världen har katastroferna varit, och är, så stora genom de krig och väpnade konflikter som alltid drabbar civilbefolkningen värst av alla. Men vi har rest oss igen, vi människor. Släkter har hållit ihop, familjer har återförenats och de som är borta har stannat i minnet hos de överlevande. Även om det känns svårt att tänka så nu.

Att samhällen drabbas av katastrofer genom sina härskare har skett så många gånger att exemplen är otaliga. Vi talar om att vi måste lära oss av historien, det här får inte hända igen, och så vidare. Nu har det gått ett par generationer sedan Hitlertiden och som vi ser är fascismen på frammarsch igen. Har vi inte lärt oss av historien? Nej, säger en brittisk arkeolog, men han konstaterar också att vi kommer att ta oss igenom det, så som alltid skett tidigare.

Jag hoppas innerligt att alla de som analyserar valresultatet och varnar för de mörka tider som väntar visar sig ha fel. Ett önsketänkande, men mycket naivt sådant är jag rädd för.


Igår eftermiddag stod jag vid fönstret här hemma och såg på den här vackra solnedgången. Det kändes nästan som de få gånger jag haft lyckan att få uppleva norrsken. Så vacker vår värld är, och så sårbar och utsatt.

För släktforskare finns många databaser, register och arkivhandlingar som är fritt tillgängliga på nätet. Här har jag samlat några, sådana som jag hittat vid min egen släktforskning eller som andra tipsat om. Vissa har jag använt mycket, andra bara sett att de finns och testat med enstaka sökningar. Alla är kollade den senaste veckan.

Jag har inte ordnat de på något annat sätt än att de mer generella är först i listan. Vissa har begränsning i det geografiska området, andra är avgränsade på andra sätt. Det finns säkert många fler, framför allt lokala register och databaser. Tipsa gärna om sådana i kommentarer under blogginlägget här så ska jag fylla på listan efter hand.

Arbetet med dessa databaser och register görs i de flesta fall tack vare föreningsmedlemmars ideella arbete och arbetslösa i arbetsmarknadsprojekt. Har du möjlighet att bidraga med något så tror jag att det tacksamt tas emot.

Alla länkar här är till fria databaser och register, alltså som man når utan kostnad.

Utöver dessa som jag tipsar om här finns förstås de stora aktörernas egna databaser, som Familysearch, Ancestry, MyHeritage m fl. Det får bli ett annat blogginlägg om dem.

Alla länkar öppnas i samma fönster. Vill du stanna kvar i blogginlägget när du går till en länk så högerklicka och välj att öppna den i ny flik eller nytt fönster.

Rötters faktabank:
http://www.genealogi.se/faktabanken
Porträttfynd, gravstensinventeringen, avrättade, samefynd, artiklar, hembygdsböcker mm.

Släktdata:
http://www.slaktdata.org/regsearch
Stor databas över födda, vigda och döda i många socknar från hela landet, främst västra Sverige. I en registerlista visas vilka församlingar som finns inlagda.

DDSS:
http://ddss.nu
Födda, vigda och döda i många socknar i Skåne, Halland och Blekinge. Huvudman för databasen är Landsarkivet i Lund.

Rotemansarkivet:
http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Rotemannen2012/Search.aspx
Stockholms stadsarkivs databas som du inte kan vara utan om du har släktingar i Stockholm 1878-1926.

Stockholms stadsarkiv har många fler sökbara databaser:
Fotografier på kriminella:
http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Databas/stockholmspolisens-spaningsfotografier-1869-1920/Sok
Mantalsregister:
http://stadsarkivet.stockholm.se/hitta-i-arkiven/i-arkiven/mantalsregister-1901-1935/
Nyckel för fastighetsbeteckningar och gator:
http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Databas/fastigheter-1730-och-1810-registernyckel/Sok
Adresskalendrar från Stockholm:
http://www.stockholmskallan.se/Soksida/?ft=Adresskalendrar
Register till äldre kyrkböcker:
http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Databas/aldre-kyrkbocker/Sok
Hälsovårdsnämndens dödsbevis 1878-1926:
http://stadsarkivet.stockholm.se/hitta-i-arkiven/i-arkiven/dodsbevis/
Allmänna barnhusets register 1800-1916:
http://stadsarkivet.stockholm.se/hitta-i-arkiven/i-arkiven/allmanna-barnhuset/
Alla databaser och register på Stockholms stadsarkiv (det finns massor):
http://stadsarkivet.stockholm.se/hitta-i-arkiven/i-arkiven/a-o/

Centrala soldatregistret:
http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/search.sv.aspx
Björn Lippolds skötebarn. En fantastisk resurs för den som har soldater i släkten.

Ortnamnsregistret:
http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/phpform/_helareg1.php
Här finns alla ortnamn. Drivs av Institutet för språk och folkminnen.

Socknar:
http://socknar.se/
Alla svenska socknar, med karta och information.

Församlingar:
http://www.skatteverket.se/folkbokforing/sverigesforsamlingargenomtiderna/forsamlingar.4.18e1b10334ebe8bc80002416.html
Skatteverkets register över Sveriges församlingar genom tiderna.

Digitaliserade svenska dagstidningar:
http://magasin.kb.se/searchinterface/
Kungliga Bibliotekets databas för gamla tidningar.

Valloner:
http://www.vallon.se/ind_forsk.htm
Bl a namnregister över vallonsläkter.

Banvakt:
http://banvakt.se/
Databas över banvaktställen, många med bild.

Adelssläkter:
https://www.adelsvapen.com/genealogi/
Register och information om olika adliga ätter.

Soldater:
http://www.hhogman.se/militaria.htm
Allt om soldater. Släktforskaren Hans Högmans sida.

Emigranter:
http://www.emiweb.eu
Med ett gratisabonnemang kan du göra begränsade men enligt min mening mycket användbara sökningar.

Ellis Island mm:
http://www.stevemorse.org/
Steve Morses databaser över emigranter som kom till Ellis Island och Castle Garden i New York mm. Vissa kostar.

Blekinge släktforskarförening:
http://www.blekingesf.se/
Blekinge släktforskare har flera omfattande databaser. Gå till fliken "Våra register". Där finns databaser för båtsmän och skeppsgossar, stenhuggare, migranter, Listersläkten, flyttattester, födda på BB i Karlskrona och Karlshamn 1904-1920, med mera.

Sockenstämmoprotokoll:
http://www.lokalhistoria.nu/
Här finns avskrifter av framför allt sockenstämmoprotokoll från Hallands län (mest), men också från vissa socknar i Småland och Västergötland. Gå till avancerad sökning och välj län, kommun och socken i sökrutorna eller via kartan, eller sök som fritext.

Fångrullor i Östergötland:
http://www.ep.liu.se/databases/fangrullar/search.aspx
Fångrullor för Linköping kronohäkte 1806-1892, Norrköpings fångvårdsanstalt 1826-1886, Norrköpings spinnhus 1814-1920.

Kråken:
http://www.kråken.se/
Ett register med 350.000 personen i Västerbotten, Ångermanland och Lappland 1751-1965.

Folkräkningen 1890:
http://www2.foark.umu.se/folk/
Poster från Västerbottens, Norrbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Värmlands län.

Döda sjömän och sjömän på rymmen:
http://www.roskarl.se/folkhav/sjomen/sjomenb.htm
Sjömän inskrivna i Stockholm sjömanshus.

Fyrpersonal:
http://fyr.org/fyrpersonal/
Svenska Fyrsällskapets register över fyrpersonal genom tiderna.

Brandförsäkringshandlingar:
http://www.cfnonline.se/sv/soksidor/sok-byggnadsvarderingar-och-kartor/?hide=1
Byggnadsvärderingar och kartor.

Historiska löner:
http://es.handels.gu.se/avdelningar/avdelningen-for-ekonomisk-historia/historiska-lonedatabasen-hild/tabeller
Tabeller med löner för jordbruksarbetare (1865-1989), industriarbetare (1913-1990) och privata tjänstemän (1929-1990).

Svenskt porträttarkiv:
http://spa.dnagen.se/
Omar Henrikssons stora porträttarkiv från äldre böcker mm.

Härnösands stifts herdaminne:
http://www.solace.se/~blasta/
Inscannad bok.

Södra Vedbo härad:
http://www.sodravedbo.se/
Lokal databas för Södra Vedbo härad i Jönköpings län.

Kyrkböcker från Swede Town i Chicago:
http://library.northpark.edu/node/98
Till kyrkböckerna kommer du via länken till St Ansgarius Episcopal Church Records. Det finns också en länk till blandade böcker om svenskamerikaner mm.

Tillägg efter publicering:

Tack till er som i kommentarer här och på Facebook tipsat om fler länkar!

Projekt Runeberg med massor av äldre litteratur:
http://runeberg.org/

Databas om herrgårdar och deras ägare bl.a.: http://www.svenskaherrgardar.se/

Databas m begravningsvapen, mängder av böcker m personhistoria.: www.cognatus.se

Personhistoriska samfundet - ladda ned äldre utgåvor med personhistoria: http://personhistoriskasamfundet.org/

Igår blev jag ganska nervös för min dator började krångla. Flera program hängde sig och jag fick tvångsavsluta, stänga av och starta på nytt några gånger. Kanske har jag fått in något virus som virusprogrammet inte tagit bort.

Att datorn skulle krascha är bland det värsta jag kan tänka mig. Det är i datorn jag har all min släktforskning. Allt. Sedan jag började släktforska 2010 har jag bara fört mina anteckningar i textfiler i datorn och byggt släktträden i mitt släktforskarprogram. Det är i datorn jag har alla inscannade bilder och allt jag skrivit om släkten. Skulle datorn ge upp skulle det vara en katastrof för min släktforskning.

Utskrifter gör jag aldrig. Jag vet att många släktforskare har pärm efter pärm med utskrivna ansedlar mm, och anteckningar på papper. Men inte jag. Hur gör du? Är det bara jag som inte skriver ut min släktforskning på papper?

Jag tycker att datorn är ett fantastiskt hjälpmedel, men egentligen är det ju bara en hög med metall och plast.


2011 ordnade jag en släktträff på min pappas sida. Till den gjorde jag utskrifter på hans släktträd och klistrade upp på kartong, så att alla skulle kunna se. Det hänger sedan dess på ena väggen i vardagsrummet.


Det jag i övrigt har i pappersväg är tre tidskriftsamlare med diverse papper, plus en hög med annat. På ett usb-minne har jag filer jag fått av en moster och som inte är kopierade till datorns hårddisk.

I tidskriftsamlarna har jag delat upp det som hör ihop med mammas släkt för sig och pappas släkt för sig. Den tredje (längst till vänster) är papper som rör min nuvarande makes släkt och mina barns fars släkt. Båda dessa har jag släktforskat om. I högen är det framför allt anteckningsblock jag haft med mig när jag pratat med min pappa (min mamma gick bort 2009) och andra släktingar om släkten. Dessutom är det gamla brev, några kassaböcker, kvitton och några fotografier som ännu inte är insorterade i mammas och pappas släkt.

Givetvis gör jag backuper. Jag har två externa hårddiskar som jag gör backup på varje kväll. På så sätt är jag säker, men är det virus som spökar så finns ju det också på backupen eftersom jag gör backup på hela hårddisken (alla nya filer sedan sist) varje gång. För två år sedan kraschade hårddisken i min förra dator och jag var mitt uppe i en större släktutredning åt en kund. Katastrof! Men jag hade mina backuper och när den nya datorn kom efter två dagar var det bara att installera allt och jobba vidare. Det jag förlorade var ett par timmars arbete på förmiddagen, men det var lätt att göra om. Så jag är tacksam att jag skaffat mig den vanan att göra backup varje dag.

Jag borde förstås använda mig av molntjänster också, för säkerhets skull. Kanske får det bli så i fortsättningen.

Datorn är min bäste vän. Jag använder släktforskarprogrammet Macfamilytree, här är det släktträdet för min mammas släkt.

Det här med sociala medier, har en egentligen tid med det som släktforskare? Bloggar, Facebook, Twitter, Instagram, diskussionsforum och allt det där. Det är ju så modernt och vi lever ju i det förgångna. Eller hur? Och hur ska man hinna med allt? Jag hinner ju knappt städa och laga mat sedan jag började släktforska.

Kanske känner du igen dig?

Men jag ska erkänna att jag verkligen gillar sociala medier. Många kanske tycker att det där med Facebook och sådant är lite tramsigt och inte riktigt på riktigt. Men det håller jag inte med om. I min släktforskning har Facebook ibland varit till stor nytta. Där finns många grupper för släktforskare och vi är många som är med i dessa. Kattfilmer och folk som kör som galningar kan andra få titta på men släktforskare har jag gärna kontakt med på sociala medier. Dessutom går det ju faktiskt att få kontakt med avlägsna och tidigare okända släktingar via Facebook, inte minst emigrantättlingar som du kanske inte ens skulle kunnat hitta på annat sätt. En av min fars två morbröder som emigrerade för mer än hundra år sedan har barnbarn som jag hittat tack vare Facebook och ett ovanligt efternamn. Hon växte upp hos sin farfar (min fars morbror) och farmor och har berättat massor som arkivhandlingarna aldrig kan ge besked om. Sådana historier tror jag att det är många fler släktforskare än jag som kan berätta om.

I dag är vi så många som släktforskar i Sverige (är vi 50 000? 100 000?) och det finns alla sorters människor bland oss. Fast ibland kan jag få för mig att vi kanske är lite mer sociala än många andra. Vi delar gärna med oss av vår kunskap och byter anor med varandra, eller snarare utbyter information. På våra lokala medlemsmöten är det alltid glada miner och gott humör och väldigt roligt att pratas vid om det vi gillar så mycket, att släktforska. Så varför skulle vi inte vara sociala i sociala medier?

Jag passar på att rikta ett stort tack till alla er som hjälper både mig och andra på Anbytarforum och i Facebookgrupper!

En invändning som ibland låter sig höras är att det sprids så mycket fel på nätet. Visst stämmer det, att släktforskare införlivar andras resultat i sitt eget utan förbehåll och utan att ens kontrollera det i källorna. Men sådant får förstås var och en ta ansvar för själv. Det finns säkert fel i en del äldre litteratur också, konstigt vore det annars, men på nätet sprids information så mycket mer. Men i diskussionsforum, som Anbytarforum, och i släktforskargrupper på Facebook kan fel också rättas tack vare att vi diskuterar med varandra.

Eftersom jag har mina rötter i Halland är jag med i denna Facebookgrupp.

Den största (tror jag) svenska släktforskargruppen på Facebook.

Flera stora släktforskargrupper finns på Facebook, sök på "släktforskning" och andra lämpliga ord.

Det finns en släktforskargrupp för varje svenskt landskap (jag tror alla landskap är med). Sök på "My ancestors are from" + landskapets namn. Trots att gruppnamnet är på engelska skrivs det mesta på svenska men en del släktforskande emigrantättlingar är också med och skriver då på engelska.
För många andra områden finns också släktforskargrupper, t ex gruppen "Rötter i Tjust", "Skånska rötter", "Vallonättlingar", "Torpinventeringar" och mycket annat. Och flera grupper för svenskamerikansk forskning där även vi svenskar kan få hjälp att hitta våra emigrerade släktingar.
Vissa grupper är slutna, då ser bara medlemmarna de olika inläggen. Andra grupper är öppna och dina inlägg där kan ses av andra än gruppmedlemmarna.

Här ska ni få ett bra tips för att hitta släktforskargrupper på Facebook. Grupperna gäller USA, Sverige och många andra länder:
https://socialmediagenealogy.com/genealogy-on-facebook-list/

Fler exempel:

Vinbergs kyrkogård består av en äldre och en nyare del. Församlingen fick en ny kyrka 1899, och då även en ny kyrkogård. Intill den nya kyrkogården finns den gamla kvar, på andra sidan om en mindre väg. Genom en stiglucka kommer man in på den gamla kyrkogården. Och i ett glasskåp inne i stigluckan finns en pärm som nog kan vara till glädje för en och annan släktforskare. Det är en guide till den gamla kyrkogårdens gravar. Bra gjort, tycker jag. Lättillgängligt och smart tänkt.

Så här kanske många kyrkogårdsförvaltningar gör? Jag vet inte, jag har inte besökt så många kyrkogårdar, men slogs av hur bra detta är. Något att ta efter i alla fall.

Skåpet i stigluckan med gravförteckningen.

En låg granhäck markerar platsen för den gamla medeltida kyrkan, som revs när den nya byggts.

Själv har jag inga anor här men är uppväxt i pastoratet, i det som då var grannförsamlingen Ljungby. Numera är de två församlingarna hopslagna. Vinberg ligger i mellersta Halland, nordost om Falkenberg och kyrkbyn är belägen en bit ifrån vägen till Ullared, shopparnas paradis.

Kyrkan är stor och ger ett dystert intryck men framför allt den gamla kyrkogården är väl värd ett besök. Det är en rofylld och vacker plats och hade jag varit gammal Vinbergsbo hade jag nog gärna vilat här efter döden.

Tillägg 2020-03-03: Detta är ett gammalt foto på Vinbergs gamla kykra, riven efter att den nya byggts 1899. Tack till Magnus Berntsson som lånat ut bilden.


I Vinbergs prästgård föddes diktaren, skriftställaren och journalisten Olov von Dalin 1708. Hans far var präst här och det finns förstås ett minnesmärke intill prästgården. Finast i prästgårdsträdgården är nog ändå ön med den lummiga lunden och det lilla lusthuset. Det är trolskt och sagoskimrande inne bland träden. Prästfamiljen ska ha haft ett lusthus här, men inte detta, som är byggt i vår tid efter 1700-talsförebild. Olov von Dalin satt där och skrev sina första dikter. Hans far dog två år efter sonens födelse och efterträdaren Severin Böckman anlade trädgården och lät gräva kanalen runt ön. Som det var vanligt på den tiden gifte sig efterträdaren med änkan så Olof växte upp här med sin styvfar.

Olof von Dalin till vänster. Han skrev och gav ut veckotidskriften "Then swänska Argus" 1732-1732 och mycket annat.

Bilder från Prästgårdsön och lusthuset:

Jag är inte så hemma på 1700-talslitteratur men ett av Olof von Dalins verk känner jag till väl. Det är Sagan om hästen, historien om Sverige som han skrev som en saga där hästen Grålle är Sverige. På 50-talet gjorde Bertil Almqvist en barnbok på Olof von Dalins bok med teckningar i stil med sina böcker om Barna Hedenhös. Sagan om hästen var en populär godnattsaga när mina barn var små för 25-30 år sedan.

I somras drog jag med mig min gamle far ut på en massa släktutflykter, vilket han gillade. Vinbergs kyrkogård ingick inte i utflyktsplanerna från början men eftersom vi skulle passera ville jag passa på att se den. Och då tänkte jag på en av mina DNA-matcher som jag har en gemensam anfader med på 1600-talet. Hennes mer sentida släkt kom från Vinberg, så jag kunde skicka henne lite bilder från kyrkogården när jag ändå var där. Ett litet tack för allt hon lärt mig om DNA-tester och DNA-släktforskning.


I ministerialboken CI:1 i Vinberg har en senare präst skrivit en anteckning om socknens store son Olof von Dalin. Bild från Arkiv Digital, Vinberg (N) CI:1 (1688-1740) Bild 6.


Vinbergs kyrka.

Dalinsällskapets hemsida med en film från Vinbergs prästgård vid en vandring i Olof von Dalins fotspår.

Läs i Then Swänska Argus på Projekt Runeberg.

Ni har väl inte missat de tusentals polisfotografier som nu lagts upp i en sökbar databas på Stockholmskällan, dvs Stockholms Stadsarkiv. Det är bilder som tagits som signalementbilder åren 1869-1920, s k mug-shots. Säkert är det flera av er som hittar era släktingar där. Det är lätt att söka i databasen och har den du söker ett vanligt efternamn så kan du använda det avancerade sökformuläret.

Det är ju intressant bara att bläddra bland dem och se hur folk såg ut då. En del är uppenbart tragiska livsöden, trasiga människor som hamnat i misär, andra ser ut att utstråla både självsäkerhet och trots. För många av dem var kanske detta det enda fotografiet som togs, särskilt de tidiga fotografierna.

Själv kommer jag inte på någon släkting som befann sig i Stockholm dessa år och som jag kan leta efter, så jag har sökt efter om det finns någon härifrån Västrums socken i Småland där jag bor i stället. Och visst finns det det, två personer. En av de två är Karl Johan Dahlberg, född den 10 juli 1832 på Helgerums slott, som är nästgårds här, några hundra meter bort från huset där jag bor. På den tiden ingick gården där jag bor i slottets egendom.

Karl Johan Dahlberg. (Bildkälla: http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Bildarkiv/Egenproducerat/Bovar/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild%2010362_stitch.jpg)

Karl Johans mor Stina var piga på Helgerums slott och kanske föddes han där. Eget foto från 2015.

Karl Johans mor var inte slottsfrun utan pigan Stina Isaksdotter på slottet. Om han verkligen föddes i slottet vet vi inte, kanske föddes han i någon stuga på ägorna. Som piga bodde hon säkerligen på slottet. Vem som var far till den lille Karl Johan får vi inte veta. Kan det ha varit slottsherrn själv, baron Leijonhuvud? Eller någon av betjänterna? Kanske bokhållaren eller kusken?

Stina hade varit piga på slottet i tre år men så fort hon fått sin "oäkta" son fick hon inte längre vara kvar. Prästen skriver i husförhörslängden att hon "skall flytta till Västervik - får ej skrivas här". Kanske har slottsfrun sagt åt prästen att pigan skulle bort. Fast det vet jag förstås inte.

I Västervik blev Stina piga hos handelsman Falck på Storgatan (Östra kvarteret nr 21, nästan där stadshotellet ligger nu). Men där hade hon inte med sig sonen så honom hade hon tydligen lämnat bort någonstans på vägen. Kanske blev han fosterbarn hos en familj Dahlberg och sedan fick deras namn? Han överlevde i alla fall och blev ficktjuv i Stockholm på 1890-talet. Tänk om han visste att vi kan sitta här och titta på hans fotografi idag.

Ytterligare en av polisfotografierna visar en person från Västrum, nämligen Axel Ludvig Johansson Edmark, född den 29 april 1862. (Bildkälla: http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Bildarkiv/Egenproducerat/Bovar/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild%205483_stitch.jpg)

Hans föräldrar var arbetskarlen Johan Wilhelm Johansson och hustrun Christina Wilhelmina Karlsdotter i Grop. Det ligger väldigt vackert vid en vik ett par kilometer härifrån. Axel blev rånare och bondfångare i Stockholm men han ska också ha arbetat på ett snickeri, ser vi av polisens anteckning. Kanske pratade han så att nyanlända landsbygdsbor tyckte att han verkade pålitlig, med dialekt från nordöstra Småland. Dialekten här har lite drag av östgötska, så det lät säkert förtroendeingivande.

En del av människorna finns det ju historier om. Som till exempel Olivia Sofia Johansdotter från Högsby, född 1839. En smålänning som var en känd bedragare i Stockholm på 1890-talet där hon kallades för "Rika svärmor". Hon lurade i folk att hon hade ett arv att vänta men behövde låna lite pengar i väntan på arvet. Läs om henne på Stockholmskällan. Hon finns med på tre förbrytarbilder i databasen.

Olivia Sofia Johansdotter från Högsby. (Bildkälla: http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Bildarkiv/Egenproducerat/Bovar/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild%2012260_stitch.jpg)

Detta är Magdalena Hägerbäck (bildkälla: http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Bildarkiv/Egenproducerat/Bovar/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild%2013334_stitch.jpg).

Hon ingick i en tjuvliga bland annat tillsammans "Skånska Ingrid", som hette Ingrid Svensson. Magdalena Hägerbäck var född 1818 i Hjulsjö och en aktiv och skicklig ficktjuv långt upp i åren. Troligen hade hon också en son med i ligan. Bilden är från 1872 då hon häktades för stöld. Skånska Ingrid var en flera gånger straffad ficktjuv och marknadstjuv, född 1848 i Ilstorp i Skåne. Hon ingick i Hägerbeckska och Östermanska sällskapen, enligt anteckningarna i polisarkivet. Det finns sex bilder på Ingrid och vi kan se hur hon åldras.


Skånska Ingrid, fotograferad 1891, då hon straffades för fjärde resan stöld. (Bildkälla: http://digitalastadsarkivet.stockholm.se/Bildarkiv/Egenproducerat/Bovar/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild%2013389_stitch.jpg)

Jag tycker att det är ett väldigt intressant arkiv som nu gjorts tillgängligt på nätet för alla oss som släktforskar och andra som vill veta vilka som var tjuvar och banditer i Stockholm runt förra sekelskiftet. Karin Gustafsson på Stockholms Stadsarkiv har gjort ett fantastiskt jobb med att komplettera uppgifterna från polisarkivet med information från kyrkböcker, Sveriges dödbok mm. Bra gjort!

Det var inte bara till Amerika de for, emigranterna som lämnade Sverige. Några av dem, och inte så få, valde att utvandra till Afrika. De flesta av dessa valde länderna i södra Afrika som resmål.

Det här har jag läst om i Christer Blomstrands bok "Afrikafararna" från 2008. Författaren är f d journalist, numera bosatt i Västervik men har tidigare bott och arbetat i södra Afrika under flera decennier. I onsdags var han föredragshållare hos oss i Tjust släktforskarförening och berättade om några av Afrikaemigranterna.

Hans bok handlar främst om den s k Forssmanska expeditionen, en grupp utvandrare som lämnade Kalmar i augusti 1863 och seglade till Durban i Sydafrika, under ledning av Oscar Alarik Forssman som redan bott i Sydafrika i 17 år. Nu ville han ha fler svenskar där nere och kom hem på besök för att få fler att emigrera. Och det gjorde de, runt 30 personer. Ett flertal efterlevande till dem finns kvar i Sydafrika.

Sedan tidigare känner jag till att några som emigrerade till södra Afrika kring förra sekelskiftet hade anknytning till Västervik, där jag bor. I Västervik finns ett sekelskifteshus som dominerar stadsbilden i centrum, ett hus som de flesta Västerviksbor vet att det heter Häggbladska huset. Det byggdes 1910 av en Afrikaemigrant som återvänt till Sverige. Han hette Emil Häggblad. Han var född 1867 i Själevad i Ångermanland och kom till Sydafrika 1895, alltså en lite mer sentida emigrant. Kanske var det äventyrslusta som fick honom att ge sig iväg, han hade tidigare varit till sjöss och även arbetat i Sydamerika.


Häggbladska huset i Västervik (i mitten). Foto: Mikael Karlsson.

I Sydafrika blev Emil Häggblad först ridande polis under oroligheter som föregick det senare Boerkriget. Sedan arbetade han i guldgruvor och blev en välbärgad man. Några gånger kom han hem till Europa på besök. Så småningom tröttnade han på att inte ha en egen familj och satte in en kontaktannons i svenska tidningar. Det ledde till äktenskap med Ida Ziemanns från Helsingborg, som tog båten ner till Sydafrika för att gifta sig med en man hon aldrig träffat tidigare. Men de fann sig till rätta med varandra och fick flera barn. När tredje barnet kommit till världen bestämde de sig för att återvänta till Sverige och kom då till Västervik där de så småningom byggde sig detta hus.


Detta är bara en av alla historier som kan berättas om Afrikafararna. Om Emil Häggblad har Åsa Frosterud-Jägerhorn skrivit i Västerviks museums årsbok "Tjustbygden" 2003.


Ett klipp från Tidning för Wenersborgs stad och län 1896-03-19, där Emil Häggblad nämns. Bild från Kungliga Bibliotekets webbplats.

Historikern Ingvar Flink har skrivit om Emil Häggblad och några andra Västerviksbor som begav sig till Sydafrika vid samma tid, i en artikel från 1999. Där skriver han bl a om den s k Jamesonräden och Jamesons armé, som nämns i tidningsklippet ovan.

Ett par andra intressanta emigrantöden berättade Christer Blomstrand om i onsdags, två män som kom från Vänersborg, nämligen Charles John Andersson och Axel Wilhelm Eriksson. För Vänersborgarna är de förstås kända, men ni andra kanske är lite nyfikna på dessa.

Charles John Andersson döptes till Carl Johan när han föddes 1828 i Norra Råda i Värmland. Hans far var den engelske björnjägaren Llewellyn Lloyd och hans mor hette Brita Kajsa Andersdotter. De var inte gifta och hon ska ha varit piga hos björnjägaren, som hade fyra andra barn med andra kvinnor. Charles växte upp i Vänersborg. Genom sin far kom han i kontakt med den engelske upptäcktsresanden Francis Galton och blev erbjuden att följa med på en expedition till Namibia. Målet var att hitta Ngamisjön i nuvarande Botswana. Galton gav upp efter ett par år men inte Charles. Hans far björnjägaren skickade då en assistent till sonen nere i Afrika, det var Axel Wilhelm Eriksson som också kom från Vänersborg. Bara ett år senare dog Charles under deras gemensamma resa och Axel begravde honom ute i bushen, det råkade bli några kilometer in i grannlandet Angola, och inte i Namibia som Axel trodde att de befann sig i. 2007 lokaliserade Christer Blomstrand och hans fru Lena Johansson Blomstrand graven.

Axel hade i alla fall blivit biten av Afrikabacillen och stannde kvar där till sin död 1901. Han gifte sig 1871 med en engelsk kvinna och fick flera barn som han skickade till Sverige där de fick gå i skola. Axel hade en boskapsfarm och var även storviltjägare.


Bilden till vänster visar Charles John Andersson, hans far björnjägaren Llewellyn Lloyd och Axel Eriksson. Bild från Digitalmuseum. Till höger Axel Erikssons grav i Sydafrika. Bild från Wikipedia.

Charles John Andersson samt försättsbladet till en av de böcker han skrev om sin tid i södra Afrika. Bilder från Wikipedia.

Charles Andersson skickade hem uppstoppade fåglar han skjutit i Afrika, bl a denna grönfotade sumphöna som han sköt 1856 och skickade till Göteborgs Museum. Bild från Digitalmuseum.

De här två är så kända så Charles och Axel kan ni läsa mer om på nätet. Följ länkarna längst ner.

Peter Johansson i Vänersborg har skrivit en bok om Axel Eriksson. Axel hade en bror som hette Reinhold och som också utvandrade till södra Afrika. Reinhold var gift med en kusin till Peter Johanssons mormors far.


Den här bilden tog jag i onsdags när Christer Blomstrand berättade för oss om Afrikafararna. Bilden han visar och som han berättar om föreställer Jacob Letterstedt och hans dotter Corinne i Paris.

Jacob Letterstedt är en av många svenskar som utvandrade till Sydafrika. I Kapstaden gifte han sig till en större gård och startade ett bryggeri där. Senare kom en annan svensk, Anders Olsson från Malmö, och köpte bryggeriet. Idag ingår det i världens näst största bryggeri, SAB (South African Brewery). Även Axel Eriksson var inblandad vid starten av bryggeriet, ihop med Anders Olsson. Letterstedt hette från början Lallerstedt (och lär vara släkt med kocken) och kom från Vallerstad utanför Mjölby där han föddes 1796. Att han utvandrade till Sydafrika berodde på att han var skuldsatt och flydde från sina långivare. I Sydafrika blev han mycket förmögen och betalade senare sina skulder.

Att svenskar fick upp ögonen för Sydafrika som invandringsland berodde till stor del på ävenstyrsböcker som spreds i stora upplagor, böcker skrivna av svenskar som redan befann sig där nere, bl a av Charles John Andersson. En av dessa böcker är hans bok "Resor och jagtäventyr" utgiven 1861, en bok som var mycket populär.

Läs mer om Afrikaemigranter, bl a den Forssmanska expeditionen, i min andra blogg.

Länkar och källor:

Christer Blomstrands webbplats om Afrikafararna. På startsidan finns längst upp till vänster ett foto på Axel Eriksson:
http://www.afrikafararna.nu/

Om Charles John Andersson:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Charles_Andersson
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=5795
http://www.vanersborgsmuseum.se/Vastarvet/Verksamheter/Vanersborgs-museum/Faktasidor/Charles-John-Andersson/

Om Axel Wilhelm Eriksson:
https://en.wikipedia.org/wiki/Axel_Wilhelm_Eriksson
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=15425
http://www.vanersborgsmuseum.se/Vastarvet/Verksamheter/Vanersborgs-museum/Utstallningar/Messaninen/Axel-Eriksson--Handelsfursten-av-Damaraland-/

Peter Johanssons bok om Axel Eriksson:
http://www.namibiana.de/de/the-trader-king-of-damaraland-axel-eriksson.html
http://www.svd.se/sparen-av-sverige-finns-fortfarande-i-namibia (här nämns också en bok om Charles John Andersson)

Om Anders Olsson och bryggeriet SAB:
https://en.wikipedia.org/wiki/South_African_Breweries

Om Jacob Letterstedt:
http://www.steyn.pro/genealogy/steyn/johannes/letterstedt.htm
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Letterstedt

I juni 1768 gifte sig ett par som hette Anders Toresson och Helena Nilsdotter. De är mina anor på min mormors sida, sju generationer före mig. Anders var född den 19 december 1750 och Helena var född den 13 oktober 1751. De var alltså bara 17 och 16 år gamla när de gifte sig. Då fick kvinnor gifta sig vid 15 år men männen skulle vara minst 18 år gamla. Anders skulle ju fylla 18 år senare på året, så varför väntade de inte? Varför gifte de sig så tidigt? Och var det stor passion eller ett resonemangsparti? Det vet jag inte, men undrar.

Det uppenbara skälet hade ju varit om de skulle ha barn. Men äldste sonen Ivar föddes först i augusti 1771. Helena kan förstås ha varit gravid och fått missfall, det vet vi inte. Men i så fall fick hon det så tidigt i graviditeten att prästen inte noterat något dödfött barn i familjen.

De tog ut lysning redan den 1 november 1767, alltså när de båda två var 16 år gamla. Sedan dröjde det alltså sju månader innan de vigdes och då tänker jag att hade ett barn varit enda skälet till att de skulle gifta sig och Helena fått missfall under denna tid, då hade de ju kunnat ställa in bröllopet eller vänta med det. Var det stor passion i stället? Två förälskade tonåringar som fick som de ville? Eller var det ett resonemangsparti som föräldrarna kommit överens om? Jag tror mer på passion än resonemang, eftersom de gifter sig innan det egentligen är lagligt för mannen. Annars borde de väl ha väntat. Men kanske har jag fel.

Fick man gifta sig hur tidigt som helst förr i tiden? Ja, det varierar en hel del men det dröjde till 1734 innan någon åldersgräns fastslogs i lagen. Då bestämdes att kvinnan skulle vara minst 15 år och mannen minst 21 år för att gifta sig. Det var också då som kyrklig vigsel blev obligatorisk, tidigare hade det räckt med trolovning även om de flesta också vigdes. 1758 ändrades mannens ålder till 18 år, om han kunde försörja en familj. På 1840-talet höjdes den till 21 år. 1892 höjdes kvinnans ålder till 17 år och 1915 till 18 år. Från 1968 är det 18 år som gäller för båda, och från 2014 kan man inte längre få dispens från detta.

Den långa väntetiden från lysning till bröllop kan kanske ha att göra med att de fick skriva till kungen och be om tillstånd att gifta sig. Ni som är i min generation och äldre, ni har nog hört talas om att en förr fick "skriva till kungs" om en ville gifta sig före laglig ålder. Så var det in på 70-talet, tror jag, och hände ju lite då och då. I fallet med Anders och Helena finns ingen anteckning i vigselboken om något kungligt beslut. Kan prästen ha förbisett deras ålder?

De gifte sig i Ullared som var Helenas hemsocken men Anders kom från grannsocknen Gällared, från en av gårdarna i Stenstorp. Det är ungefär en halvmil emellan deras hem så det handlade inte om att slå ihop några gårdar. Kanske var den långa väntetiden en betänketid som deras föräldrar krävde?

Från Ullareds vigselbok. Ni ser att de tog ut lysning redan den 1 november 1767 och sedan väntade med vigseln till den 12 juni 1768. Bild: Ullared (N) CI:2 (1734-1797) Bild 127 / Sida 261, Arkiv Digital.

Det här sitter jag och tänker på efter att ha läst i kyrkböckerna om dem som levde före mig. Hur det egentligen var kommer jag aldrig att få veta. Jag inser också att jag vet för lite om deras värld, om mitten av 1700-talet, om deras livsvillkor, tro och tankar. Visste de t ex exakt hur gamla de var? Hade prästen koll på det? Ja, det tror jag. Visste Anders och Helena hur gammal man måste vara för att få gifta sig? Det kan vi nog anta, jag tänker mig att det var allmän kunskap även på denna tid eftersom det var en viktig åldersgräns.

Efter vigseln slog de sig ner i Helenas föräldrahem på gården i Mellangärde i Ullareds socken, så det var uppenbarligen inte ett giftermål som gick emot hennes föräldrars vilja trots att hon var så ung. Så småningom tog de över gården. Helenas far Nils Andersson dog där 1780 och hennes mor Inger Larsdotter några år senare. Dessa hade gift sig senare i livet, eller snarare med mer normal giftasålder, för de var 23 och 32 år när de gifte sig 1742.

Anders verkar ha varit en duglig bonde, trots sin ungdom. Från 1775 finns en karta hos Lantmäteriet, gjord då Anders sökt förmedling av gården. Det innebär att han vill minska skatten för att gården inte bär sig så bra och inte ger den avkastning som behövs för att klara av den ålagda skatten. Det var magra marker här. I kartans protokoll skriver länsstyrelsens representant David Liljenberg om Anders att han "försvarligen vidmakthållit husbyggnader samt gärdsgårdar, så ock efter ortens bruk med flit kultiverat hemmanets tillhörige åker- och ängsjord". 1775 levde ännu Helenas far men verkar alltså ha lämnat över till dottern och mågen. Till kartan finns en omfattande beskrivning av hemmanet, som de inte äger utan har åborätt till. Jag har aldrig varit där men jag måste åka dit och se hur det ser ut nu för tiden.

Kartan från 1775. Jag blir så lycklig över dessa vackra kartor. De är som konstverk. Källa: Lantmäteriet.

Utsnittet från kartan visar hur husen låg, troligen på ungefär samma plats som idag. Det verkar vara en för den tiden traditionell kringbyggd Hallandsgård. Nr 11 och 12 är kålgården, dvs trädgårdslanden där de odlade grönsaker och rovor. Källa: Lantmäteriet.

Från Ullareds första husförhörslängd 1784: Anders, Helena och barnen Ivar, Annika och Inger samt Helenas mor Inger. Bild: Ullared (N) AI:1 (1784-1794) Bild 4 / Sida 4, Arkiv Digital.

Trots sitt tidiga giftermål fick Anders och Helena inte ett långt äktenskap, för Anders dog i lunginflammation när han var 43 år gammal. De hade fått minst fem barn tillsammans. Äldste sonen Ivar var då död och troligen också dottern Annika. De barnen som överlevde sin far hette Nils, Inger och Johanna. Johanna var bara drygt ett år när hennes far dog. Det är Inger som är min ana.

Änkan Helena stannade kvar på gården och hade först två drängar till hjälp. 1796 gifte sig dottern Inger med Olof Torsson och bodde kvar på gården. Helena gifte inte om sig, så vitt jag vet. Hon var änka när hon dog 1812. Det tar jag också som ett tecken på romantik, att det var djup kärlek mellan makarna och att hon sedan inte kunde tänka sig någon annan man. Annars var det mycket vanligt, och nästan nödvändigt, för en änka med egen gård och flera barn att gifta om sig för att klara gården och försörjningen. Tyvärr saknas husförhörslängder mellan 1794 och 1811 så jag vet inte hur länge hon hade drängarna kvar. Sonen Nils var bara åtta år när hans far dog. Dottern Inger blev så småningom mormor till OS-guldmedaljörens far Carl Peter Mellander, som jag skrev om för några veckor sedan.

De här människorna bodde i mellersta Halland, som ni säkert vet eftersom förmodligen de flesta av er känner till Ullared.

Källa:
Barbro Nordlöf: Rättshistoria för släktforskare (2009)
Domboksforskning på http://www.domboksforskning.se/lagar/vigselaalder.htm

Igår kom hösten till oss, och sommaren kanske är förbi nu. Bra, tycker jag, som gillar hösten. Klar och sval luft, svamp och lingon i skogen och äpplena mognar. Kanske blir det lite tid för släktforskning också.

Sommaren försvann i ett nafs, som vanligt. I början av augusti tog jag en semestervecka och hälsade på min gamle far på västkusten. Det blev en vecka med släktforskning också, men inte i arkiven utan ute i skogen och i möten med släktingar. Fantastiskt roligt, ska ni veta.

Min pappa fyllde 90 en vecka senare och jag hade inte väntat mig att han skulle orka följa med så mycket som han gjorde. Vi gjorde släktutflykter varje dag, mer eller mindre planerade, och han hängde med och tyckte det var så roligt, trots lite ålderdomskrämpor. När jag åkte hem efter en vecka var han trött, men mycket nöjd.

Aldrig har jag lärt mig så mycket om släkten som under denna vecka! Inte minst vid möten med mer avlägsna släktingar som jag inte träffar så ofta. Bland andra ett par kusiner till min mamma (som inte lever längre), släktingar som jag inte kan minnas att jag någonsin mött tidigare. Men de är lika intresserade av släkthistorien som jag, och tillsammans kan våra pusselbitar ge en rikare bild av släktens gemensamma historia.

En av dagarna hade jag bokat tid med hembygdsföreningens ordförande i Askome socken. Han hade lovat att visa mig platsen för en ödegård där min släkt på morfars sida bodde på 1600- och 1700-talet, plus ett par gårdar dit de kom senare. Min moster följde med på utflykten tillsammans med pappa.

Vi började med att leta upp Bökås långt inne i skogen högt uppe på ett berg. Gården övergavs i slutet av 1800-talet. Idag är de gamla husruinerna överväxta men synliga. Det var verkligen en kick att se var de bott, de som levde för 300 år sedan och som jag härstammar från. Det är sådan skillnad att ha sett en plats med egna ögon mot att bara ha läst om den i kyrkböckerna. Jag är så tacksam för denna guidning, på egen hand hade vi nog aldrig hittat dit.

Vi stannade också vid gården Myckilt, där min släkt också bott för länge sedan. Myckilt var granngård till Bökås och en anfader född på Bökås flyttade till Myckilt. Idag ligger ruinerna efter huset de bodde i inne skogen vid sidan om vägen. Vi såg lämningar efter både huslängor och gamla gärdsgårdar, till stor del intakta. Det var häftigt att upptäcka och se spåren efter dem.

Ruinerna efter förfädernas gård Myckilt låg och väntade på oss inne i skogen.


Djupt inne i skogen låg Bökås och den sista halvkilometern fick vi gå. Min far följde med så långt han orkade.

En dag besökte vi Sundhult, en släktgård i min mors släkt som jag bloggat om tidigare. Gården ligger i Gunnarps socken norr om Ullared i Halland. Hit kom min släkt 1698, eller kanske redan under dansktiden före 1658. Men sedan 1698 är den i vår släkt, och ägs idag av en tremänning och hennes familj. Jag har varit där ett par gånger tidigare sedan jag började släktforska men den här gången tog vi oss tid att gå igenom gamla dokument som hör till gården.


Sundhult i Gunnarps socken.

Därefter körde vi till min mammas kusin Allan i grannsocknen Gällared. Målet var också att se Huslyckan, som förr var ett torp, där min mormor föddes 1904. De första i vår släkt på torpet var min mormors farmor Anna Brita Mattiasdotter och farfar Johannes Torsson. Om besöket där bloggade jag för några veckor sedan. På vägen hem från min far stannade jag vid Gällareds kyrka och hittade deras grav på kyrkogården. Huslyckan ägs idag av Allans son med familj, som alltså är sjätte generationen där, om jag räknat rätt.


Min mormors farmor och farfar Anna Brita Mattiasdotter och Johannes Torsson och deras grav på Gällareds kyrkogård.

Nästa dag hade jag stämt träff med en DNA-träff. I början av sommaren fick jag matchning på FTDna med en släktforskare som visade sig vara min tremänning. Hon är barnbarn till min farmors syster, hennes och min far är kusiner och han gladde sig åt att träffa sitt kusinbarn. Vi tog med henne till den gård där hennes och min farmor (och min pappa) växte upp i Rolfstorps socken och där min faster och min kusin med familj nu bor. Så roligt det var att träffas, det tyckte också min pappa och min faster. Den eftermiddagen gick snabbt. Vi såg oss omkring och gick igenom gamla fotoalbum.


Släktgården Knalla på ett foto från mitten av 1900-talet i min fasters album. Fotot är taget från den bortre sidan av gården och visar uthusen.


De gamla husen är så välhållna och det är så fint på släktgården. Det här huset är det mittersta på bilden ovanför.

På väg till ett släktbesök stannade vi vid Ätraforsdammen och min moster visade mig den lilla markbit från morfars hem som finns kvar ovanför vattenlinjen. Gården i Gällsås i Okome socken där han föddes 1893 dränktes under vattnet när Ätraforsdammen blev anlagd i början av 1900-talet. Morfar, hans föräldrar och en syster flyttade till en äldre bror som köpt en gård lite längre bort i byn. Dammen ligger på gränsen mellan Okome och Askome socknar.


Det här är den återstånde biten mark från morfars föräldrahem, några meter upp från Ätraforsdammens vatten.


Gården som morfars storebror köpt i Gällsås var nästa mål och den ägs idag av ett par kusiner till min mamma. Den ene av kusinerna träffade vi där, delade släktinformation och tittade på gamla fotografier. Där fick jag också se ett litet skåp, troligen gjort av min mormors farfars far eller farfar. I den släktgrenen var de duktiga snickare.


Hit till storebrors gård i Gällsås fick morfar flytta när hemmet las under vatten. Då var huset annorlunda, det hade halmtak och låg några meter längre bort.

En dag tog pappa och jag en tur bort till det hus där vi bodde när jag föddes. Det ligger i Sibbarps socken och heter Sörlunda. Ett gammalt torp som nog inte var i toppskick när vi kom dit i början av 50-talet. Min far byggde om och moderniserade en del, men det var fortfarande vatten från en brunn på gården när jag var liten. Vi bodde där till 1958 och jag har bara fragmentariska minnen av det. Idag är det en tysk familj som äger det, och vi pratades vid en stund. Det var roligt att se, även om det växt igen mycket kring huset mot när vi bodde där. Där mamma odlade morötter och potatis är det skog nu.


Här bodde jag mina första år i livet.

Med det här blogginlägget vill jag bara inspirera er andra släktforskare att ge er ut och leta upp spåren efter platser där släkten bott och ta kontakt med släktingar som kan berätta om det du inte vet.

Ett stort tack till alla släktingar och andra som tog emot mig och pappa och berättade så mycket!

Nu ska ni få ett litet tips på en intressant bok. Den hjälper dig knappast med själva släktforskningen men kan ge dig ny kunskap som hjälper dig att förstå dina sedan länge döda släktingars livsvillkor.

Boken heter "Det svenska jordbrukets historia". Huvudredaktör är Janken Myrdal, professor i agrarhistoria. Boken är utgiven i fem band 1998-2001, ett gediget verk. Men du behöver inte ta dig till biblioteket eller bokhandeln för att läsa den, det kan du göra på nätet. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien har skannat in samtliga band och gjort dem fritt tillgängliga för alla. Det tycker jag är ett bra sätt att sprida kunskap om vår historia.

För dig som släktforskar är nog band 3 och 4 de mest intressanta, för de rör den tid som de flesta av oss håller oss till i vår släktforskning, 1700- och 1800-talen. I och med att de är gjorda som pdf-filer kan du ladda ner dem.

Här läser jag om hur viktig kreatursskötseln var i Halland på 1700-talet, där mina egna förfäder bodde. På andra håll var spannmålsodlingen viktigare. Det handlar både om regionala skillnader i landet och olika jordbruksmetoder, om ägarförhållanden och torparnas villkor, om statare och backstugusittare, och så klart om skiftesreformerna.

Jag tycker att sådant här är jätteintressant att läsa. Ännu har jag bara läst några kapitel, men känt att här finns mycket mer att hämta för mig för att kunna förstå dem som levt före mig och brukat jorden. 80-90 procent av oss som släktforskar, kanske mer, kommer från torpare och bönder som är en del av denna agrara historia.

Kreaturen var viktiga i det halländska jordbruket. De här korna och mjölkerskorna fanns i Mangskog i Värmland för mer än hundra år sedan. Bild från Nordiska museet.

Slåtterkarlar i Slätaby i Torsås, fotograferade den 5 juli 1904 av Johan Emanuel Thorin från Åtvidaberg.


Statarhustrur som var mjölkerskor på Julita gård i Sörmland omkring 1910. Bild från Nordiska museet.

I Dagsås i mellersta Halland finns en gammal backstuga bevarad. I den bodde Anna Josefina Gabrielsdotter med sina barn, som mest sex personer. Stugan lär vara nio kvadratmeter stor. Idag nöjer du dig nog inte med ens nittio kvadrat om du har en familj på sex personer.

Här bodde Skrape-Fina med sina barn på nio kvadratmeter.

Anna Josefina kallades Skrape-Fina och hennes backstuga har bevarats intakt av hembygdsföreningen. Idag är den ett utflyktsmål och är en av Hallands två bevarade backstugor. En backstuga var en stuga byggd på ofri grund och utan någon nämnvärd odlingsmark, men inte sällan en liten kålgård, dvs en trädgårdstäppa. De byggdes i allmänhet på byarnas allmänningar och låg alltså inte under en enskild gård. I backstugorna bodde de fattigaste och Skrape-Fina var en sådan, en av socknens utsatta. Hon föddes den 19 april 1865, hennes mor Johanna Benedikta Carlsdotter var ogift piga i Jernvirke i Sibbarps socken och någon far finns inte antecknad i födelseboken. Kanske var det pigans husbonde, torparen Johannes Andersson, som var far till barnet, för han straffades för lönskaläge strax efter Finas födelse.

Johanna gifte sig så småningom med torparen och kyrkväktaren Gabriel Christiansson i Dagsås. Då var han änkling och hade tre barn från första äktenskapet. Hans nya hustru hade med sig fyra barn i boet, alla födda utom äktenskapet. Fina var näst äldst av dessa och tio år gammal vid moderns gifte. Jag undrar hur Johanna drog sig fram med dessa barn innan hon gifte sig. Vem fick hon hjälp av? Hur klarade hon sig? De närmaste åren före vigseln fanns hon uppenbarligen bland de obefintliga för till vigseln flyttade hon in hos Gabriel "från obestämd ort".

Makarna fick två gemensamma döttrar som föddes 1878 och 1881. Ett av Gabriels barn och ett av Johannas barn dog i scharlakansfeber samma dag, den 20 april 1878, en sjukdom som tog fem barn i Dagsås församling denna vår.

Dottern Fina upprepade sin mors historia. 20 år gammal födde hon första utomäktenskapliga barnet, sonen Johan Algot. 20 år senare hade Fina fött åtta barn, varav två dog som små. Två av barnen föddes i äktenskapet med Gustaf Karlsson som hon var gift med 1891–1897, resten var utomäktenskapliga och utan någon far antecknad i födelseboken. 

Gustaf Karlsson var 29 år äldre än Fina, född 1839, och skriven på fattighuset vid tiden för vigseln. Där var hela familjen skriven tills han dog 1897. Men något fattighus fanns inte, för prästen skriver i Dagsås församlingsbok 1900-1919: "verkligt sådant finnes icke, utan därmed förstås: personer, familjer, utan stadigvarande vistelse, erkännas tillhöra församlingen". Kanske bodde de redan då i backstugan, som ligger på Dagsås nr 2, "å allmänningen härstädes".

Om Gustaf hade varit gift tidigare och hade barn vet jag inte, men han hade dömts för tredje resan stöld på 1870-talet, vilket prästen så klart skrivit upp i husförhörsboken. För detta fick han begå enskild skriftning den 6 december 1891, innan han fick gifta sig. Fina och Karl vigdes den 15 december.

När Gustaf dog i januari 1897 var deras yngste son bara ett halvår gammal. Fina bodde kvar i sin backstuga och fortsatte få barn, fyra barn som föddes 1899, 1902, 1905 och 1908. Hon försörjde sig som "hjälphustru" (kallar prästen henne) genom att tvätta, spinna, sticka och göra annat hushållsarbete i gårdarna i trakten. Dessutom plockade hon blåbär och blommor och sålde. Till stugan hade hon en liten trädgård där hon odlade blommor och under sängen hade hönsen sitt rede. Kanske hade hon också en ko eller en gris i den lilla ladugården. Hon blev känd för att ta tillvara allt hon kunde använda, och kanske är det därför hon kallades Skrape-Fina.

Näst yngste sonen Hugo, som fick namnet Gabrielsson efter sin morfar, stannade kvar hemma i stugan när syskonen flyttade. Efter att hans mor Fina dött 1957 stannade han ytterligare elva år men byggde sig ett nytt hus i backen ovanför backstugan. När Hugo flyttade dit 1968 donerade han backstugan till hembygdsföreningen plus en summa pengar för upprustning. Detta har man gjort med besked, det är en mycket välhållen och vacker stuga, en liten oas med sin trädgård, och öppen för allmänheten.

Skrape-Finas jordkällare är kvar. Det grå huset ovanför backen ska vara det som sonen Hugo byggde till sig innan han donerade backstugan till hembygsföreningen.

Stugan är byggd mot slänten som används som vägg.

Längst ner i trädgården finns det gamla utedasset kvar.

Den närmaste byggnaden är Skrape-Finas lilla ladugård och bakom den ligger backstugan hon bodde i. Här syns också sonen Hugos nya hus i bakgrunden.

Själv är jag inte släkt med Skrape-Fina, inte vad jag vet i alla fall. I sin ungdom var hennes mor Johanna piga en tid på Risen i Sibbarp och där bodde jag de första fyra åren av mitt liv men nittio år senare. På Risen föddes Johannas äldsta dotter Amanda Karolina 1865. Allt hänger ihop.

Om Skrape-Fina vet jag inte mer än vad arkivhandlingar och hembygdsföreningen berättar. Men jag kan inte riktigt släppa tanken på henne sedan jag besökt hennes lilla stuga för några veckor sedan. Kanske har du henne i din släkt? Berätta gärna mer i en kommentar här.

Källor:
Kyrkoarkiven i Dagsås och Sibbarps församlingar
Hembygdsföreningens hemsida http://www.sibbarpdagsas.se/index.php/foereningar/sibbarp-dagsas-hembygdsfoerening/skarapefinasbackstuga
Det svenska jordbrukets historia, band 3, kapitel 6

Den här helgen pågår årets upplaga av Släktforskardagarna i Umeå. Det är där jag befinner mig just nu.

I fredags höll jag i ett redaktörsmöte på eftermiddagen, lyssnade sedan på stämman och dagen avslutades med trevlig middag med idel släktforskare. I går hjälpte jag till i Rötterbokhandeln och på kvällen var det bankett med utdelning av olika priser och hedersutmärkelser.

Det roligaste med att vara med på Släktforskardagarna är alla de spontana mötena med andra släktforskare, både med tidigare helt okända människor men också med personer jag haft kontakt med på mail eller telefon, eller har träffat tidigare. Himla kul, det är det verkligen!

Till redaktörsmötet kom drygt 40 deltagare, släktforskare som är redaktörer för medlemsblad hemma i sin respektive förening. Enligt Rötter finns det 109 publikationer som ges ut inom släktforskarrörelsen, och så gott som alla tack vare ideellt arbete. Vi har till stor del liknande förutsättningar och liknande problem men inte helt. I fredags diskuterade vi till exempel bildhantering och upphovsrätt, en eventuell kommande artikelbank och en hel del annat. Tack till Viola Ek, Elisabeth Fagerberg, Olle Söderström och Ted Rosvall för er medverkan!



På redaktörsmötet berättade Elisabeth Fagerberg från Hallands Släktforskarförening om nästa års släktforskardagar i Halmstad.


Förbundets årsstämma hölls på fredageftermiddagen och gick rekordsnabbt, på 43 minuter. Om stämman kan ni läsa mer här på Rötter.

Igår lördag var jag med som volontär i Rötterbokhandeln hela dagen. Vi är åtta volontärer plus fyra av förbundets anställda från kansliet. Vi turas om och har olika pass så att vi också hinner med att gå på föreläsningar och på mässan. Själv var jag inte på någon föreläsning igår, men ska idag lyssna på Jan Samuelsson, docent i historia vid Mittuniversitetet. Han ska tala om baptisterna som på 1860-talet utvandrade från Mora i Dalarna till Hallen och Marby i Jämtland. Det är ett forskningsprojekt han arbetat med i flera år och där vi som läst släktforskning vid Mittuniversitetet varit delaktiga. Det ser jag fram emot.

Precis som tidigare år har det blivit många tillfälliga möten med kända och okända släktforskare där vi stannat upp en stund och pratat om om ibland gemensamma släktingar, ibland något helt annat.

Lördagkvällen avslutades med bankett, dvs middag med utdelning av priser och hedersbetygelser och tack. God mat och trevligt sällskap. Och roligt att personer som gör något bra för släktforskarrörelsen uppmärksammas.

Själva mässan är som vanligt. Utställarna är föreningar och andra organisationer plus företag i branschen. Allt från enskilda författare till stora amerikanska företag. Precis som det brukar vara. Stort tack till medlemmarna i föreningen Södra Västerbottens Släktforskare som gjort ett stort jobb för att få allt att fungera bra!

Fler bilder från Släktforskardagarna:


Viola Ek är redaktör för KGF-nytt (Kronobergs Genealogiska Förenings medlemsblad), en tidning som fått pris som bästa medlemstidning. På redaktörsmötet berättade hon om hur hon arbetar med den.


Förbundsstämman filmades så framöver kommer du att kunna se och höra från hela stämman.


Michael Lundholm från Genealogiska Föreningen var en av dem som begärde ordet på stämman.


Gunnel Eriksson från Västerbottens Hemslöjd i sin vackra Västerbottensdräkt.


De flesta av oss som jobbade i Rötterbokhandeln. Foto: Charlotte Thomasson, förbundskansliet. Bilden lånad från förbundets Facebooksida.


Det var en ganska jämn ström av släktforskare som kom till Rötterbokhandeln under dagen.


Ådalens Släktforskare var med som utställare, precis som många andra släktforskarföreningar från norra delen av Sverige. Och några kom söderifrån.


Stockholms Stadsarkiv var på plats, och givetvis också Riksarkivet, flera av landsarkiven, Lantmäteriet med flera.


En annan intressant utställare.


Hos Familysearch var det föreläsning med jämna mellanrum.


Bilder från banketten:
(Tyvärr var det extremt svår fotograferat pga dåligt ljus.) Prisutdelare är förbundets ordförande Erland Ringborg.


Anna-Lena Hultman fick årets Örnbergpris.


Donald Freij från Värnamo fick Genealogisk Ungdoms stipendium för sitt arbete med släktforskning i skolan.


Guy Persson från Blekinge Släktforskarförening var en av fyra som fick pris som Årets Eldsjäl.


Nu får Hallands Släktforskarförening ta över arbetet med att ordna Släktforskardagar. I arbetsgruppen ingår Lars-Gunnar Svensson, Ulf Josefsson och Inger Gärdfors. Anna Nyberg, ordförande i Södra Västerbottens Släktforskare, lämnade över budkaveln.

Nu i OS-tider måste jag förstås berätta om OS-guldmedaljören i min släkt. Han hette Hjalmar Mellander och tog guldmedalj i antik femkamp i OS i Aten 1906. Då var han 25 år gammal, född den 14 december 1880. Dessutom tog han SM-guld 1904 i både 400 meter och längdhopp, och hade då redan ett SM-brons i längdhopp från 1902. Guldet i längdhopp fick han efter att ha hoppat 6 meter och 42 cm, vilket innebar svenskt rekord. Det dröjde till 1907 innan någon annan slog det.

Allt detta kan ni förstås läsa på Wikipedia, precis som jag gjort. Att vi hade en OS-guldmedaljör i släkten visste jag inte förrän i förra veckan när jag var på besök i hembygden och träffade min mammas kusin Allan Johansson, som berättade för mig om Hjalmar. Tack, Allan! Sådant här är intressant.

På nätet har jag hittat två bilder på Hjalmar Mellander. Den vänstra är från Sveriges Olympiska Kommitté på http://sok.se/idrottare/idrottare/h/hjalmar-mellander.html och den andra är från Wikipedia på https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjalmar_Mellander. Även om de är tagna vid olika tillfällen tror jag inte att detta kan vara samme person. De är för olika. Jag har jämfört med släktporträtt på hans far, farbror och farföräldrar och jag är ganska säker på att det är bilden till vänster som är den rätte Hjalmar. Båda bilderna är tagna så tidigt att de inte längre kan vara upphovsrättsskyddade, så jag hoppas att det är OK att publicera dem här. Vänstra bilden: fotograf är Orla Bock.

Medaljerna han har på sig på bilden ovan skickades senare med ett fartyg för att visas på en utställning. Fartyget gick under och medaljerna låg på havets botten ett tag, tills en dykare tog upp dem och de kunde återbördas till Hjalmar. Detta berättas om i Fageredskrönikan 1963, årlig krönika från Fagereds pastorat där hans fars hemsocken Ullared ingår.
Rättelse 2016-08-15: Nu har jag fått nya uppgifter från Lasse Blomdahl i Halmstad, en sportintresserad man som kan allt om Hjalmar. Lasse berättar att det inte var medaljerna som skickades utan pokalen från Atén. Den var på väg med ett fartyg från England till Svenska Olympiska Kommittén i Stockholm, eftersom den var ett vandringspris. Fartyget gick under men någon i besättningen ska ha tagit med pokalen i livbåten. Tack för den informationen! Lasse bekräftar också att det är det vänstra fotot som är det rätta, precis som jag trott.

Hjalmar Mellander var kusin med min mormors far Malkolm Johansson, vars far Johannes var Hjalmars farbror. Hjalmar föddes i Årstad församling i Halland, där hans far Carl Peter Mellander var folkskollärare 1867–1895. Sedan flyttade de till Halmstad och det var för IFK Halmstad han tävlade. 1902 flyttade han till Liverpool i England och verkar ha bott kvar i England. Han dog den 3 oktober 1919. På Wikipedia står det att han dog på Isle of Man av överansträngning efter att ha räddat en person som var på väg att drunkna. Men min mammas kusin Allan vet att det var av sjukdom som Hjalmar dog, det ska ha varit spanska sjukan. Kanske var han redan sjuk innan och det förvärrades vid drunkningstillbudet eller att det skyndade på hans död.

I Halmstad har han fått en stig uppkallad efter sig, enligt Hallandsposten.

Hjalmar hade sex syskon födda mellan 1874 och 1888. Äldste brodern hette Oskar Theodor och blev skollärare precis som deras far. De två yngsta syskonen, bröderna Ernst och Axel ska ha emigrerat till Kanada, eller möjligen USA, men mer än så vet vi inte. Axel hittar jag i Ellis Islands databas, att han anlände dit den 16 april 1920, men Ernst hittar jag inte. Det kräver mer forskning.

Min mormors farfar Johannes och Hjalmars far Carl Peter var söner till bonden Tore Olofsson, så de borde ju heta Torsson båda två. Men när Carl Peter studerat till folkskollärare bytte han namn till Mellander. Namnet kommer från gården Mellangärde i Ullareds socken i mellersta Halland och det var där de föddes. Storebror Johannes flyttade därifrån 1861 och gifte sig med min mormors farmor Anna Brita Mattiasdotter i Buskabygd i Gällared. Där stannade Johannes kvar och blev en duktig möbelsnickare. I förra veckan besökte jag gården och fick se hans gamla snickarverkstad med en del verktyg kvar. Mellangärde har jag däremot inte besökt än. Även Hjalmars farfar Tore Olofsson var en duktig snickare som bland annat arbetade vid kyrkbygget i Ullared 1829.

Jag tänker mig att det måste ha varit stolta släktingar hemma i Ullared som 1906 fick veta att Hjalmar vunnit guld i OS. Kanske var det ännu större när han 1904 fick SM-guld och satte rekord. På den tiden fanns ju inte radio men kanske hade de tidning på gården i Mellangärde och kunde läsa om Hjalmar. Eller så kom det nog fram ganska snart genom att någon granne läst om det. Då levde inte farföräldrarna på Mellangärde längre men farbröder, fastrar och kusiner. Hans mor kom från Alfshög lite närmare Falkenberg och säkert hade han många släktingar där också.

Johannes Torssons snickarverkstad låg i den högra delen av den här gamla byggnaden.


En del verktyg och andra rester från Johannes Torssons snickarverkstad finns kvar där inne. Lådan på bilden finns i en chiffonjé som Johannes Torsson tillverkat.

Nu ska jag påminna er om Projekt Runeberg, en av nätets verkliga pärlor. Säkert har många av er redan hamnat där när ni sökt efter information om släktingar i äldre tider.

Projekt Runeberg (www.runeberg.org) är ett ideellt frivilligprojekt som startade 1992, med syfte att publicera äldre nordisk litteratur på nätet, så att det blir åtkomligt för alla. Det har man lyckats med. Med råge, tycker jag. Projektet drivs av studentföreningen Lysator vid Linköpings universitet.

Innehållet i litteraturen är sökbart, sidorna visas både som en jpg-bild och med OCR-tolkad text under. För varje verk finns en innehållssida. Här har jag hittat uppgifter till min släktforskning från herdaminnen, en släktbok, i porträttgallerier (det finns flera) med mera. Det du givetvis ska komma ihåg är att faktagranska om du hittar uppgifter till din släktforskning. Detta är ju samtida litteratur, och ny kunskap kan ha kommit fram. Ändå finns det väldigt mycket att hämta här. På http://runeberg.org/katalog.html finns hela listan på innehåll.

En av mina egna favoriter är "Arbetets söner" från 1906, en bok på nästan 700 sidor med massor av bilder från olika arbetsplatser i Sverige kring förra sekelskiftet. Även exteriörer och interiörer från arbetarhem finns med och en och annan familjebild, men utan personuppgifter:

"Amerika-boken" från 1893 är en dåtida hjälpreda för utvandraren.

I "Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige" från 1859-1870 finns den samtid uppgifter om socknar och städer, bland annat min mors födelsesocken Okome i Halland.

I "Teknisk tidskrift" från 1934 har jag lärt mig om vantmakerier.

Ett av porträttgallerierna är från Skaraborgs län 1933:

Många äldre tidningar har scannats och publicerats, till exempel några årgångar av veckotidningen "Hvar 8 dag". De senaste är tidskriften "Ord och bild" 1892-1945.


Vill man ge en donation till föreningen och projektet finns uppgifter här.