Idag kom Släkt och hävd, Genealogiska Föreningens (GF) medlemstidskrift. Den här gången handlar den om föreningens historia, eftersom det är 85-årsjubileum i år. Själv har jag bara varit med några få år. GF är en rikstäckande men Stockholmsbaserad förening, med föreningslokal i Solna i samma hus som släktforskarförbundet.

Egentligen är skriften som en tunn bok på över 170 sidor. När jag bläddrar i den fastnar jag genast i ett avsnitt på sidan 125 med rubriken "Släktbegreppet, intern debatt och lobbyism". Det handlar om det agnatiska släktbegreppet som innebär att en person anses enbart tillhöra sin fars släkt. Moderns släkt räknas inte.

Jag har aldrig begripit mig på detta synsätt. Att släkten skulle utgå från faderlinjen i stället för moderlinjen.

Här berättas att på 1960- och 1970-talen var GF med i diskussionerna om en ny namnlag och att man ansåg att en gift kvinna skulle ha mannens efternamn och barn skulle bara kunna få moderns efternamn efter rättslig prövning!

Jag var ju vuxen då och vet ju att majoriteten gifta kvinnor bytte efternamn till makens. Så gjorde min mamma och de flesta andra jag kände. Men att jag skulle göra det föresvävade mig aldrig. Varför byta namn? Varför skulle plötsligt en mans namn bli mitt? Obegripligt. När jag gifte mig 1985 behöll jag mitt efternamn Johansson, även om det är Sveriges vanligaste namn. Min dåvarande man hette Andersson, och även våra barn heter så. Det har gått alldeles utmärkt att ha kvar mitt eget namn.

Den kände släktforskaren Hans Gillingstam skrev en debattartikel i Släkt och hävd och gick emot vad ordföranden Börje Furtenbach och medlemmen Lennart Zielfelt tyckte. De senare stod för GF:s officiella hållning: Att den agnatiska principen skulle gälla. Kvinnor och barn skulle alltså vara underställda mannen, när det gällde namnskick och släkttillhörighet. Men Hans Gillingstam undrade i en artikeln varför det skulle "...vara mindre värdefullt att med telefonkatalogens hjälp finna – kanske närmare – släktingar på spinnsidan än avlägsna släktingar på svärdsidan?" Heder åt en sådan fördomsfri man då!

Från Släkt och hävd nr 4, 2018, sidan 125. Författare här är Michael Lundholm.

Den patriarkala synen består ju. Fortfarande finns det släktforskare som menar att den viktiga släkten är fadersläkten. Ändå är ju släktskap mycket säkrare på moderlinjen. Att en och annan av de barn som föddes fick fel far i kyrkboken hände nog, men fel mor? Troligen inte.

Svenska Släktkalendern är ett värdefullt verktyg för släktforskare, men presenterar bara fädernesläkter. Ett undantag finns i årets bok, en mödernesläkt, men det beskrivs som ett undantag, inte någon nyordning.

Sedan kan man förstås fundera på om det är de biologiska föräldrarna eller de sociala, alltså de ett barn växt upp med, som är viktigast. Släktforskare i allmänhet tror jag letar efter de biologiska förfäderna, många av dem okända fäder. Men man vill veta och DNA-testerna ökar i antal i allt snabbare takt.

Överst: Kvinnorna, dvs mina förmödrar på moderlinjen. Min mamma Gertrud Dahlberg, min mormor Alida Johansson, min mormors mor Amanda Johansdotter, min mormors mormor Inger Christina Petersdotter född 1837. Underst: Männen, dvs min far och mina förfäder på faderlinjen. Min pappa Yngve Johansson, min farfar John Johansson, min farfars far Johan Olausson, min farfars farfar Olaus Larsson född 1821. Alla är lika viktiga.

Det är inte så konstigt om kvinnorna skrivits ut ur historien och inte fått ingå, de räknades ju inte som självständiga egna personer utan "tillhörde" i stället sin make och hans familj. Det vet vi ju.

Men något som var bra ända fram till ungefär förra sekelskiftet är att kvinnorna fick behålla sina efternamn livet igenom. Bara för att maken hette Petter Andersson blev ju inte hustrun Stina Andersson (Anders son). Men så kom namnskiftet kring år 1900 och min farmor bytte namn från Kristoffersdotter till Johansson när hon gifte sig med farfar. Och min mamma bytte från Dahlberg till Johansson när hon gifte sig med pappa 1947. Trots det tillhör jag släkten Dahlberg, precis lika mycket som min släkt Johansson.

Det finns också de som fick efternamn efter sina mödrar. När jag forskade i en församling i Norrbotten för något år sedan stötte jag på en kvinna som hette Ingridsdotter. Och det finns fler, det vet jag, inte minst i vår tid. Kanske stundar nya tider.

Bouppteckningar är en mycket intressant källa för släktforskare, så missa inte dessa. Där får vi många ledtrådar till den dödes liv, sådant vi annars aldrig skulle fått veta.

I äldre tiders bouppteckningar finns mycket mer uppgifter om en person och ett hushåll än i dem som görs idag. På senare år har också mängden digitaliserade bouppteckningar ökat och många finns tillgängliga hos Arkiv Digital. Bouppteckningarna registrerades på härads- och rådhusrätterna och finns i deras arkiv, sorterade någorlunda (men inte helt) i tidsordning men inte sockenvis. Ibland finns det register att slå upp i, annars är det många sidor att leta bland. Alla bouppteckningar är inte sparade och alla sparade är inte digitaliserade men det går förhoppningsvis att hitta en del av dina släktingarnas bouppteckningar. Till vissa bouppteckningar kan också finnas testamenten.

Bouppteckningen förrättades av två betrodda bouppteckningsmän i socknen, som tillsammans med de efterlevande gick igenom dödsboets tillgångar och skulder. Detta skedde på plats i hemmet och en detaljerad lista skrevs. Tack vare det kan vi idag se exakt hur många kor, silverskedar, yxor eller rivjärn som fanns i hushållet. Detta kan säga väldigt mycket om en person och en familj. Inte minst kan det berätta om det var ett välbärgat eller fattigt hushåll. Ibland ingår bara några få och slitna saker, i andra kan det vara sida efter sida med uppräknat lösöre.

Bouppteckningen visar alltid hela hushållets behållning, inte bara den avlidnes. Med ett undantag: det är bara den avlidnes kläder som tas upp, inte efterlevande makens eller eventuella hemmavarande barns. I en bouppteckning jag sett, där hushållet i övrigt inte verkade särskilt välbeställt, hade den döda kvinnan ägt flera klänningar av både siden och sammet. Hur de kommit att bli hennes gick inte att klarlägga men det väckte så klart min nyfikenhet.

Änkan Christina Svensdotter på Erlandsbo i Åsenhöga socken dog den 10 september 1857. Hennes bouppteckning visar att hon inte ägde särskilt mycket kläder. Hon hade sex kjortlar, två tröjor, tolv klutar, två förkläden ett par handskar, två lintyg (underkläder), ett par strumpor och ett par skor. Bildkälla: Arkiv Digital.

Christina Svensdotters bouppteckning kan vi hitta tack vare bouppteckningsregistret i Mo häradsrätts arkiv. Här ser vi att hennes bouppteckning finns i volym 14 på sidan 763. Volymbeteckningen är FII:14. Bildkälla: Arkiv Digital.

Genom de saker som räknas upp kan du få ett hum om vad förfäderna sysslade med. Vanliga jordbruksredskap fanns förstås hos nästan alla när de flesta levde på jordbruk. Men det kan variera. Finns det fiskeredskap bland jordbruksredskapen, då har bonden förmodligen fiskat en del i närmaste sjö eller havsvik också. Finns det en rad olika snickarverktyg, då har bonden kanske varit en duktig snickare och till och med varit anlitad av andra för att snickra.

Den här bouppteckningen gjordes efter hemmansbrukaren Carl August Andersson i Gräna i Dalby socken som dog den 26 april 1887. Av förteckningen att döma ägnade han sig inte bara åt jordbruk utan även fiske eftersom han hade två fisknät bland sina redskap. Bildkälla: Arkiv Digital.

I en del bouppteckningar kan man se hur saker går i arv. Du kanske har en silverbägare hemma i bokhyllan och som du vet kommer från din mammas släkt. Men från vem? Kanske nämns den i en bouppteckning några generationer tillbaka. Det var jag med om en gång när jag släktforskade åt en bekant. Tre silverbägare fanns i en bouppteckning från tidigt 1800-tal, så småningom var det en som gick vidare till min bekant.

Hur hade de det hemma, våra gamla släktingar? Vilka möbler hade de? Den här familjen ägde både chiffonjé, två byråer (dragkistorna), kryddskåp, hörnskåp och pulpet, en slagklocka (är det ett golvur eller ett väggur?), fem sängar, tre soffor med madrasser, en brun målad liggsoffa, ett omålat slagbord och två dussin plus tre styck klädda stolar. Kanske är det någon nutida släkting som idag äger chiffonjén eller hörnskåpet? Bouppteckningen gjordes efter Anna Cajsa Carlmark i Karlstad, hustru till vaktmästaren L. Andersson. Hon dog den 13 mars 1847. Bildkälla: Arkiv Digital.

Sådant här gillar jag, att få veta vilka namn korna hade. Rubriken "Kreatur" finns med i de bouppteckningar där den döde ägde djur, vilket gäller de flesta vuxna på landsbygden. Maja Persdotter i Lilla Grundemar i Loftahammars socken dog den 2 maj 1829. Hon och maken Johannes Andersson hade en hel del djur, bland annat en oxe, fyra kor och en tjur. Kornas namn står med i bouppteckningen. En heter Grevinna och en heter Blomstra. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bouppteckningar är också bra för för att bekräfdta släktskap eller berätta vart arvingar tagit vägen. Bouppteckningar visar också den dödes välstånd eller fattigdom. Detta ska jag återkomma till senare, med belysande exempel.

I senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum finns en artikel som berättar mer om bouppteckningar.

I måndags hade det gått exakt hundra år sedan min morfars mor dog. Hon hette Lotta Maria Bengtsdotter och var född den 5 november 1852. När hon dog den 18 november hade hon alltså nyss fyllt 66 år. En aning äldre än vad jag är nu.

Lotta Maria dog i spanska sjukan, som så många andra den här hösten. Ungefär 34 000 personer i Sverige dog i spanska sjukan. Det var en riktig farsot som drog fram runt hela jorden. Miljoner människor dog. De flesta dog av den efterföljande lunginflammationen.

Lotta Maria bodde i Gällsås i Okome socken i Halland och var gift med morfars far Emanuel Dahlberg. De hade sju barn. Min morfar Gottrid, född 1893, var yngst och bodde fortfarande hemma. Han fick också spanska sjukan men tillfrisknade, fast han inte trodde att han skulle klara sig igenom. Maken Emanuel levde till 1922.

Emanuel och Lotta Maria Dahlberg.

Emanuel och Lotta Maria 1910 med tre av sina barn: Anders, Gottfrid (min morfar) och Albertina.

I en tidningsnotis i Hallands Nyheter står det att Okome socken drabbats av två dödsfall i spanska sjukan och där nämns Lotta Maria. Men före henne hade redan två andra sockenbor dött i samma sjuka: den 34-årige bonden Per Alfred Nilsson i Åparp och torparhustrun Anna Benedikta Andersson från Ryen. Per Alfred Nilsson dog den 30 oktober och var spanska sjukans första dödsoffer i socknen. Därefter följde sex till, med dödsorsak spanska sjukan, varav morfars mor var en.

Den första influensavågen kom till Sverige på hösten 1918. Ett par gånger till blossade epidemin upp, sista gången 1920. Svårast var den första omgången och det tog kanske lite tid innan man i allmänhet förstod vad det var.

Egentligen var det inte en epidemi utan en pandemi, eftersom den drabbade hela världen. På 2000-talet har man lyckats identifiera viruset till ett typ A-virus, det vill säga som en fågelinfluensa.

Var och när den startade är oklart. Möjligen kan det ha varit i skyttegravarna i Frankrike redan 1916, eller bland soldater i England vid samma tid.

Värst var det i Sverige i oktober och november 1918. Det var då dödstalen steg markant i de svenska socknarna. Flest sjuka och döda i spanska sjukan hade Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Även övriga Norrland hade många sjuka.

Långt ifrån alla som insjuknade i spanska sjukan dog. De allra flesta överlevde, omkring 2,5 procent av de insjuknade dog. Störst dödlighet var det i den internationellt sett andra vågen av spanska sjukan, den som spreds den här hösten 1918 och då nådde Sverige och övriga nordiska länder. Tidigare hade en första våg svept fram över USA och delar av Europa under våren 1918.

Våren 1920 kom en sista våg av spanska sjukan till Sverige, men då med betydligt färre sjukdomsfall. Då dog cirka 3000 personer i Sverige i influensa.

Okänt barn fotograferat av Julius Johnsson för länge sedan. Bildkälla: Trelleborgs Museum.

Bland släktforskare diskuteras ju oäkta barn ibland, inte minst hur stor andel de utgjorde. Jag har sett siffror där någon gissat på 30 procent men de flesta brukar nog mena att cirka 10 procent av de födda barnen föddes utanför äktenskapet. Och 10 procent verkar vara en ganska rätt siffra, men över tid har andelen förändrats betydligt.

SCB (Statistiska Centralbyrån) och dess föregångare Tabellverket har ju funnits länge och fört statistik över oss i Sverige. En SCB-rapport från 1914 visar att den procentuella andelen utomäktenskapligt födda barn i Sverige ökade från 9,2 procent perioden 1861-1865 till 13,52 procent perioden 1906-1910. Andelen låg alltså runt tio procent under andra halvan av 1800-talet med en tydlig ökning kring sekelskiftet och därefter.

Från SCB-rapporten.

En tabell visar siffror från 1751 och framåt. 1751-1760 var andelen levande födda utomäktenskapliga barn 2,4 procent. Därifrån ökade andelen stadigt och nådde 1871-1880 strax över 10 procent och var 1911 uppe i 14,8 procent.

Längre fram i rapporten kommer mer uppgifter. Till exempel fördelningen mellan landsbygd och stad vid förra sekelskiftet. Det var högst andel utomäktenskapliga barn i städerna med 20,63 procent och 10,32 procent på landsbygden. Allt räknat som andel av levande födda barn under perioden 1901-1910. Högst var andelen i Stockholms stad med 33,63 procent. Vi känner ju till de så kallade Stockholmsäktenskapen, att människor levde som sambo på den tiden, i storstäderna med mindre social kontroll. Som högst var siffran i Stockholms stad 44,75 procent under perioden 1841-1850. Lägst andel vid denna tid var i Västerbottens län med 5,39 procent.

I rapporten finns en del ganska detaljerade siffror, bland annat ner på häradsnivå, och analys av olika regionala siffror. Under hela mätperioden 1751-1910 hade landsbygden betydligt lägre siffror än städerna och länge var det ju betydligt fler som bodde på landet än i stan.

Det finns mycket intressant i sådana här statistiska rapporter och som stämmer till eftertanke. En tabell visar åldern för mödrarna till inomäktenskapliga och utomäktenskapliga barn. 1901-1910 födde 64 flickor med en ålder under 15 år utomäktenskapliga barn! Stackars barn! Vad hade de varit med om? Över lag var det betydligt fler tonårsmödrar bland dem som födde utomäktenskapliga barn, även om kvinnor ända till 1892 hade en tillåten vigselålder på bara 15 år.

För perioden 1908-1911 får vi veta vilka yrken som förekom bland de utomäktenskapliga barnens mödrar. Mest frekventa yrket var tjänarinnor, dvs pigor, tätt följt av hemmadöttrar och fabriksarbeterskor, alltså det som var det vanligaste för ogifta kvinnor över lag. Under samma period föddes 912 barn på landet och 2934 barn i städerna där modern uppgavs som okänd.

Här finns också statistik över dödfödda barn och tidigt döda barn. Av totalt omkring 1,4 miljoner födda barn 1901-1910 var 35 000 dödfödda och mer än 115 000 barn dog inom ett år efter födelsen.

Skriver du på din släkthistoria finns det mycket uppgifter här som du kan använda och sätta dina egna släktuppgifter i relation till. Jag älskar statistik.

Från SCB-rapporten.

Säkert har du sett i dödböckerna att dina egna släktingar eller andra dött i rödsot förr i tiden. Rödsot var en förskräcklig sjukdom. Idag kallas den dysenteri och är en inflammation i tarmarna orsakad av dålig mat eller dåligt vatten och smittar även människor emellan. De som blev sjuka fick svåra magsmärtor och blodig avföring. Sjukdomen förekom en hel del ända fram till omkring 1860. En del som fick den klarade sig undan med bara diarré.

Här om dagen forskade jag i Sunne i Värmland på 1700-talet. Den jag letade efter dog den 22 juli 1773 i rödsot. Samma dag dog ytterligare elva personer i socknen i rödsot, och fler både dagarna före och efter. I Uddevalla dog 70 personer i rödsot från den 14 juli till den 30 december 1771. I Fagered i Halland dog 17 personer i rödsot under september-november 1783.

Sunne dödbok. Den 22 juli 1772 dog tolv personer i rödsot. Bildkälla: Arkiv Digital.

Nej, jag ska inte trötta er med fler uppräkningar, det här räcker. Det är bara tre slumpvis valda socknar som jag råkat stöta på, det finns de som var värre utsatta.

På Wikipedia läser jag att vi hade en stor rödsotsepidemi i Sverige 1773, då dog mer än en procent av Sveriges befolkning i rödsot, eller 19 000 personer. Sjukdomen kom som en direkt följd av missväxten 1772-73. (Se tillägg nedan) Men uppenbarligen grasserade sjukdomen både före och efter det här året. Det var typiskt att den utbröt på sommaren och blossade upp som mest under hösten. Värst drabbat var Dalarna, Värmland, Dalsland, Västergötland och nordvästra Småland.

Historikern Helene Castenbrandt skriver om rödsot i en artikel i Släktforskarnas årsbok 2015. Hon nämner där stora utbrott 1773, 1808 och 1857, men också andra år. Som exempel har hon socknen Byarum som förlorade sju procent av sin befolkning i rödsot 1808. Det hände att hela familjer utplånades. Nästan som på pestens tid.

Rödsot var förhållandevis vanlig också bland soldater i fält. Fler soldater dog av sjukdomar än stupade i strid, och bland dessa var det rödsoten som tog många. De som var sjuka tog med sig smittan hem.

Att rödsot var vanligt förr är kanske inte så konstigt eftersom dålig hygien låg bakom. Att tvätta sig var inget man gjorde varje dag och bakterier kände man förstås inte till. Den som skötte om de sjuka kunde lätt sprida smittan vidare. Det fannas inga kylskåp och frysboxar till maten, i stället var det gott om flugor som spred bakterier mellan dynga och mat och människor. Läs mer om detta i Helene Castenbrandts artikel i årsboken eller i hennes avhandling från 2012.

Uddevalla dödbok. I september 1771 dog församlingsborna i rödsot, den ena efter den andra, både barn och vuxna. Bildkälla: Arkiv Digital.

Tillägg 2020-06-05: Tydligen var det inte så att rödsoten var en direkt följd av missväxten utan en indirekt följd. Se kommentar nedan.

Den 7 augusti 1808 tog Margareta Maria Kronacker i Lebo i Hjorted i nordöstra Småland en eka och rodde ut på en göl i närheten av hemmet. Därpå kastade hon sig ner i vattnet i avsikt att ta sitt liv, vilket hon också lyckades med. Så beskriver prästen i Hjorted hennes död.

Margareta var vid sin död 52 år gammal. Hon var gift för andra gången, nu med rusthållaren och bruksbokhållaren Axel Skog. De hade gift sig efter att Margareta fått skilsmässa från sin förste make löjtnanten Olof Eskelsson sedan han dömts till döden för olydnad under sin tid i flottan. Senare benådades han av kungen men fick livstids fängelse och dog i Stralsund 1798.

Dödsdomen var i alla fall tillräcklig grund för skilsmässa och Margareta gifte snart om sig med Axel Skog i Lebo söder om Västervik. Margareta hade med sig flera av sin sex barn med Eskelsson och fick även en son med sin nye make.

Uppenbarligen var äktenskapet inte särskilt lyckligt. Prästen har skrivit i dödboken: "...hon blef skild och ingick nytt äktenskap 1795, som dock å ömse sidor varit fullt av bitterhet och osämja. Det var förmodligen af ledsnad och misnöje häröfver som hon slutl. gick ut med en öka på en göl och kastade sig sjelf i vattnet, hvarur hon sedan död uptogs." Dödsorsak: självmord.

Prästens notering om Margareta Maria Kronackers död i Lebo 1808. Bildkälla: Arkiv Digital, Hjorted (H) C:3 (1774-1829) Bild 283 / sid 561.

Margareta var född i Skåne 1756, hennes föräldrar hette Nils Baltzar Cronacker och Brita Margareta Rundberg.

Förste maken Olof Eschelsson föddes i Västervik den 16 oktober 1751, son till skepparen Eschel Paulsson och dennes hustru. Olof blev själv kofferdikapten i handelsflottan men också fänrik i den kungliga flottan. Han beordrades att tjänstgöra i Karlskrona men stannade ändå i Stockholm och det var detta som var hans lydnadsbrott.

För makarnas barn blev livet bättre än för föräldrarna. Sonen Olof Eschelsson, född 1786, gifte sig med Christina Carolina Enbom. De var bosatta i Norrköping där sonen Anders Olof föddes 1821. Han var gift med Carolina Lovisa Ulrika Frestadius och blev grosshandlare och konsul i hemstaden. De fick flera barn, bland andra Anna Wilhelmina som föddes 1855. Anna Wilhelmina gifte sig med Edvard Brändström och 1888 föddes deras dotter Elsa. Och Elsa Brändström är ett namn som du säkert känner igen. Hon kallades Sibiriens ängel. Under första världskriget arbetade hon för Röda korset som sjuksköterska i ryska fångläger och tog hand om krigsfångar i lägren.

Nej, jag är inte släkt med Elsa Brändström eller hennes morfars farmor, den olyckliga Margareta Maria Kronoacker men fängslades av hennes öde när jag hittade det. Texten ovan har jag ursprungligen skrivit för en artikel i vår lokala släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter, som ges ut av Tjust Släktforskarförening i Västervik.

Elsa Brändström var sjuksköterska under första världskriget och arbetade i ryska fångläger. I Linköping finns ett minnesmärke över henne. Foto: Einar Jagerwall, Bild Linköping.

Mitt i centrala Stockholm ligger Klara kyrka med sin kyrkogård, alldeles intill Centralen. De flesta av er har kanske sett kyrkan skymta mellan husen medan ni skyndat iväg på något ärende. Så har det varit för mig i alla fall. Någon gång på 70-talet tror jag att jag sneddade över kyrkogården, men först mellan två tåg i förra veckan gick jag runt där inne och såg mig omkring.

Som släktforskare är en ju van vid att strosa på kyrkogårdar. Men någon släkt här i Stockholm eller i Klarakvarteren har jag inte, så det var ren nyfikenhet bakom mitt besök där.

Kyrkan var jag inte inne i, jag gick bara runt på kyrkogården. Den är som ett litet titthål in i historien, mitt i det moderna City. In i 1700-talet och tidigt 1800-tal. Här ligger Bellman begravd, Anna Maria Lenngren, Cajsa Warg, skalden Leopold och en rad andra som idag inte är lika kända.

Carl Michael Bellmans gravmonument på Klara kyrkogård. Exakt var han är begravd här vet man inte. Eget foto.

Klara kyrka är svårfotograferad för det går inte att backa så långt att man får en bra fotovinkel. Graven i mitten såg jag inte vem den tillhör. Till höger skalden Leopolds grav. Han var informator hos min dåvarande granne här på Helgerums slott söder om Västervik på 1700-talet. Eget foto.

Mitt i City ligger Klara kyrkogård och vi skymtar Scandic hotell bakom det här huset som ligger på kyrkogården. Kan det vara från 1700-talet, eller ännu äldre? Eget foto.

En av dem som inte är särskild kända, i alla fall en som jag aldrig förut hört talas om, är Jeannette Eisen. Hon ligger i en grav med ett svart kors och inhägnad med ett järnstaket. På korset står det bara "Jeannette Eisens graf". Innan jag skyndade tillbaka till Centralen och tåget tänkte jag att det måste väl gå att googla fram lite uppgifter om henne för att söka vidare på. Men det var inte så lätt som jag trodde, framför allt för att hon faktiskt inte hette Jeannette utan Johanna Carolina, född Wallberg. Men hon måste nog ha kallat sig Jeannette för i Klara dödbok står det Jeannette. Däremot döptes hon till Johanna Carolina.

Jeannette Eisen dog den 29 maj 1841. Prästen har antecknat "Egen graf här" så uppenbarligen är det hennes grav från 1841 som ännu är kvar. Hon blev 45 år gammal, så när som på sex dagar. Dödsorsaken var "kräfta i underlivet". En plågsam död misstänker jag.

Jeannette Eisens grav. Eget foto.

Korset på hennes grav. Jag har ljusat upp bilden lite så att ni ska kunna läsa namnet. Eget foto.

Jeannette, eller Johanna Carolina, föddes den 4 juni 1796 i Ulrika Eleonora församling i Stockholm. Hennes far hette Anders Wallberg, var född 1753, och han var då värderingsman och statsanställd i något som kallades Kungl Generalassistancecontoret. Hennes mor var hans andra hustru Catharina Wahlström. Föräldrarna hade gift sig 1788 och de fick minst fem barn, vad jag förstår. Första hustrun hette Anna Hansdotter Fahlberg och med henne hade han en son som hette Anders Reinhold.

Redan 1801 dog Anders Wallberg, då var Johanna Carolina bara fyra år gammal. Han blev 47 år och dog av blodstörtning. Det verkar som om familjen bodde kvar i Ulrika Eleonora församling för det var där Johanna Carolina gifte sig 1823 med den jämngamle Frans August Eisen. Han var kryddkramhandlare i Stockholm. I Svenskt Biografiskt Lexikon kallas han grosshandlare. Johanna Carolina hade en bror (tror jag) som hette Per Ulric och som också var kryddkramhandlare, så kanske var det genom honom som de träffats.

Johanna Carolina och Frans August bodde i Klara, i kvarteret Warenberg nr 5, vid Brunkebergstorg och ett kvarter ifrån kyrkan. Makarna fick minst åtta barn, sju av dem var söner. En son var Fritiof Emil, född 1833 och som blev häradshövding i Stockholm. Dottern Jenny Carolina född 1836, blev prästfru i Skåne. Länk till mantalslängden 1835.

Efter Johanna Carolinas död gifte änklingen om sig med Amalia Hedvig Aurora Markander, född 1817. De fick sonen August Gustav Eisen 1847, han blev med tiden en känd zoologisk forskare i USA och levde till 1940. Fadern Frans August Eisen dog 1866. Han kom från släkten Eisenbletter som kommit till Sverige från Tyskland någon gång före 1760, då Frans Augusts farfar Johan Jacob Eisenbletter blev modellör vid Fortifikationsverket.

Detta kan du fundera på om du tar dig en tur in på Klara kyrkogård mellan ett par tåg.

Jag kommer nog att återkomma till Klara kyrkogård igen, för det är en del annat jag funderar på också. Bland annat finns det några nutida gravar, eller i alla fall gravstenar. Kanske den siste som begravts här är Per Thunarf, i många år organist i Klara kyrka och avliden 2014. På Wikipedia kan du lyssna på hans klockspel från Klara kyrka. Gör det! Där finns förstås också mycket mer information om kyrkan och kyrkogården.

Älvsborgs lösen är en skattelängd som många släktforskare känner till. Den upprättades dels 1571, dels 1613. I Riksarkivets digitala forskarsal finns dessa skattelängder tillgängliga. De har funnits länge, i mormonernas svartvita filmversion från 50-talet. Men här om dagen fick jag se att åtminstone längderna från 1571 har fotograferats av på nytt, och nu i färg. Alltså lättare att läsa.

Säkert är det en och annan släktforskare som har nytta av dessa längder i sin forskning även om de flesta av oss inte kommer dithän. Dels är det ju ett hopp från de äldsta kyrkböckerna, dels är uppgifterna knapphändiga. Har du med hjälp av kyrkböcker eller mantalslängder lyckats spåra din släkt till de första decennierna på 1600-talet är ändå 1571 en eller två generationer bort. Så hur knyter vi ihop 1500-talsmänniskorna med de senare förfäderna? Jag vet inte, jag har inte i någon släktgren kommit så långt bakåt i min egen forskning. Så vitt jag förstår kan domböcker vara ett steg däremellan.

Mest är jag nog fascinerad av att det alls går att läsa vad skattskrivaren skrivit 1571 och att det är enskilda människor som träder fram här. De hette si och så och bodde på gårdar som ännu finns kvar. Ganska häftigt, tycker jag.

Läs om Älvsborgs lösen på Wikipedia. Läs på Wiki-Rötter. 

Visst är det vackert, inledningsbladet till en av längderna. 1500-talsskriften kan jag inte läsa men någon mer sentida har klottrat dit Tjust härad (och Tuna län), det härad där jag bor. Så här fortsätter jag bläddra mig fram. Bildkälla: Riksarkivet.

Jag bor i Västrums socken som 1571 var en del av Gladhammars socken i Tjust härad. Här har jag hittat två ställen jag känner igen. Överst är det Christoffer i Hörtingerum (som ligger mellan Västervik och Verkebäck) som verkar få betala 7 1/2 penning i skatt. Han verkar ha 1 ko, 4 kvigor och 2 får, men vad har han mer? Under honom kommer Jacob i Hultö. Jag skulle säga Jacob på Hultö, om det är den ö som ligger i Skaftetviken och inte så långt från där jag bor. Jag lyckas inte tolka hur många kor han har, för det ser ju ut som antingen 1/12 eller 1 1/2. Hans skatt verkar bli 4 penningar och 7 öre. Bildkälla: Riksarkivet.

Anledningen till att jag letade upp Älvsborgs lösen var att jag sökte en uppgift från Linneryds socken i södra Småland. Och då såg jag något intressant. Här är det kvinnor som är skattskrivna för gårdarna, den ena efter den andra. Män finns också, men påfallande många är kvinnor. Elin, Elin, Ingerd, Elin och Elsa. Sedan är det ett namn som jag först trodde är en Elin till men det är förmodligen ett annat namn. De måste väl vara änkor. Någon som vet hur detta kom sig? Varför satt så många änkor kvar på gårdarna 1571? Bildkälla: Riksarkivet.

Det finns många udda arkiv hos våra arkivinstitutioner och i många arkivhandlingar finns uppgifter om enskilda personer. Ett av dessa är Göta kanalbolags arkiv som digitaliserats av Arkiv Digital.

Göta kanal med sina 58 slussar går mellan Söderköping och Trollhättan. Kanske har du någon gång stått och väntat på E22 i Söderköping, stressad och lite irriterad över broöppningen för att båtarna på kanalen ska få passera. Då kan det vara läge att fundera lite på detta gigantiska byggprojekt, som genomfördes 1810-1832, under ledning av entreprenören Baltzar von Platen.

Att anlägga Göta kanal innebar ett stort arbete med mängder av människor engagerade, bl a 58 000 indelta soldater. Vill du fördjupa dig i kanalbolaget finns arkivet för Göta kanalbolag under Företagsarkiv hos Arkiv Digital. Det är delvis svåröverskådligt och i flera volymer blandas olika typer av handlingar. Till exempel pensionsutbetalningar, brev, protokoll, räkenskaper, utbetalningar till kanalbetjäningen med mera. Arkivet är inte bara från byggtiden utan sträcker sig in på 1900-talet med till exempel register över fartyg som passerat de olika stationerna.

Läs om Göta kanal på Wikipedia.

Från Göta kanalbolags pensionslista 1820. Bildkälla: Arkiv Digital.

Liggare över tjänstemän, betjäning och privata hantverkare har alfabetiskt register i början. Här finns uppgifter om slussinspektorerna. Bildkälla: Arkiv Digital.

I redovisningslistan för natt- och söndagspeng får vi veta hur mycket slussvakterna hade i ersättning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ivar Eriksson var bara 14 år när han blev husbonde på sin gård. Hur kunde en 14-åring bli bonde? Har ni andra släktforskare varit med om det?

Ivar är släkt med mig, så vitt jag kunnat förstå. Han är lillebror till min mormors mormors farfars mor som hette Kristin (ibland står det Kerstin i kyrkböckerna) Eriksdotter, född omkring 1747. Kristin gifte sig 1772 och bodde då på Lunnagården i Gunnarps socken i Halland. Vad jag kunnat utröna var hon inte född där men hennes familj kom dit någon gång före 1757 för då dog hennes lillasyster Nilla på Lunnagården. 1765 föddes och dog nästa Nilla. Den 25 februari 1770 föddes lillebror Ivar. Den första husförhörslängden är från 1784 och då står Ivar som husbonde ovanför sina föräldrar. 1784 var han alltså bara 14 år. Hur kunde det bli så?

När jag först såg detta tänkte jag att det måste vara något fel. Fel födelseår eller fel år på husförhörslängden? Men det verkar inte så. Kanske finns det någonstans en uppgift som förklarar detta. Kanske i en dombok? Det vet jag inte, jag har inte sett något som tyder på det. Eller är det jag som är blind?

I husförhörslängden har prästen skrivit att Ivar var född 1770, men i födelseboken är han införd under 1769. Men jag upptäckte snart att prästen skrivit 1769 två år efter varandra och sedan kommer 1771 så 1770 är nog det rätta födelseåret.

Ivars födelse i Gunnarps födelsebok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Karta från 1767 över Lunnagården och granngårdarna Slätthult, Tykesgård och Torsjö. Bildkälla: Lantmäterets historiska kartor.

Så vitt jag förstår var myndighetsåldern för pojkar och män 15 år ända fram till 1712 men höjdes då till 21 år (enligt inlägg på Anbytarforum). Så myndig var han ju långt ifrån. Hur kunde han då verka som bonde? Dessutom levde ju hans föräldrar. Det finns ingen anteckning om att hans far var ofärdig, men det kan han ju mycket väl ha varit. Men eftersom fadern levde borde väl han ha ansetts som husbonde även om sonen kanske stod för det praktiska arbetet? Ivars föräldrar var till åren komna, 1784 var hans far Erik Carlsson 64 år och hans mor Maria Gjötarsdotter 57 år. Säkert utslitna och kanske gamla i förtid men det måste ju ha funnits extrema skäl till att lämna över gården till en så ung och omyndig son. Dottern Kristin, min anmoder, var omkring 22 år äldre än sin lillebror Ivar och förmodligen äldsta barnet. Efter att hon gift sig 1772 flyttade hon med sin make till gården Sundhult i samma socken. När hennes lillebror var bonde i tonåren hade han varken dräng eller piga, det var bara de gamla föräldrarna och sonen på gården.

Familjen hade en av de tre brukningsenheter som då utgjorde Lunnagården. På de andra två fanns en bonde född 1721 och en född 1750 med sina familjer. Ivar gifte sig 1790 med Ingerd Nilsdotter. 1794 föddes deras son Johannes och 1798 fick de dottern Christina. I december 1800 dog Ivars far Erik och uppges då ha varit "bräcklig" vilket kanske tyder på att han inte orkat med sitt arbete som bonde. Men det var ju 16 år efter att den unge sonen blivit bonde.

1804 föddes dottern Inger. Någon gång 1807-1809 lämnade familjen Lunnagården. Ivar med hustru och barn kom till Klackebo i grannsocknen Gällared men vart hans mor Maria tog vägen då har jag inte lyckats utröna än. På 1790-talet hade Marias syster Anna flyttat in hos dem och kanske flyttade systrarna tillsammans någon annanstans. Både modern och mostern verkar vara i livet vid flytten. Systern Kristin var död sedan 1797 och de flyttade inte till hennes familj. Om Anna hade några barn i livet de kunde flytta till har jag inte undersökt än.

Husförhörslängden från 1787. Ivar var 14 år men står som husbonde i familjen. Bildkälla: Arkiv Digital.

Även i mantalslängden 1784 är det Ivar Eriksson som står som bonde. Bildkälla: Riksarkivet.

Tillägg den 30 september:

Nu har jag fått en förklaring. Mantalsskatt skulle betalas för personer mellan 15 och 63 år. 1784 var Ivars far 64 år, alltså ett år för gammal för att betala mantalsskatt. I mantalslängden finns en anmärkning under Ivars namn där det står "Fadern utgl" och detta ska tydligen betyda "utgammal", dvs att fadern var för gammal. (Utgammal är inte ett ord i min vokabulär men jag förstår logiken. Att "gl" betyder gammal har jag sett tidigare, bl a i bouppteckningar.) Och då fick sonen ta över som ansvarig. Men frågan är hur det kunde bli så när Ivar ännu bara var 14 år, och inte 15. Kanske var Ivar husbonde även vid mantalsskrivningen 1783 som 13-åring, eftersom fadern då var 63 år gammal. Men den mantalslängden är inte tillgänglig hos Riksarkivet, åtminstone inte digitalt.

Magnus Bäckmark har skrivit handboken "Mantalsforska" och där läser jag nu om dels den undre åldersgränsen på 15 år för skatteplikt, dels den övre åldersgränsen på 63 år. Så denna 63-årsgräns för fadern är egentligen bara en delförklaring. Under en kort period på två år fanns det alltså ingen man (kvinnor var ju omyndiga) på gården som föll inom ramen för skatteplikt, dvs i åldern 15-62 år. Kanske var detta mycket ovanligt, de flesta män hade förstås söner eller mågar som var äldre än 15 år när de själva kommit upp i så hög ålder. Så att låta den underårige sonen bli den som står som husbonde var kanske det enda sättet att lösa problemet. Ivar måste ju rimligtvis ha varit en redig pojk, både att jobba och med förståndet.

Hans storasyster Kristin, som är min ana, var gift sedan många år med Måns Gudmundsson och de bodde på gården Sundhult några kilometer från Lunnagården. Jag tror att Kristin var det enda överlevande syskon som Ivar hade. Eftersom kvinnor inte var myndiga var det knappast aktuellt att låta henne ta ansvaret för gårdens skatt. Men hennes man, Erik Carlssons måg, fanns ju och jag tänker mig att en lösning hade varit att ta in honom i stället för den 13-årige Ivar. Nu gjorde man alltså inte det och kanske ska jag ta det som ett gott betyg åt gossen Ivar.

I augusti besökte jag Lunnagården. Detta är grundstenarna från en gammal ladugård som revs i mitten av 1900-talet. Om den var från Ivars tid här vet jag inte. Eget foto.

Kanske är det denna ladugård som grundstenarna hörde till. Bild från boken "Gunnarp vår hembygd - del 2", utgiven av Gunnarps hembygdsförening 1988.

I närheten av gården idag finns resterna kvar av den gamla landsvägen. På 1950-talet byggdes den nuvarande vägen. Då revs också det gamla boningshuset som stod lite i vägen för den nya vägen. Eget foto.

Det är fint att se att det finns kor kvar i jordbrukslandskapet här och där. De här korna betar på Lunnagårdens mark. 1700-talets kor var nog av en annan sort. Eget foto.

Michael Lundholm skriver i några inlägg här på Rötterbloggen om att tillhöra en släkt och hur vi räknar släktskap. Det är väl något som de flesta släktforskare funderat på, precis som jag gjort ibland.

Äldre generationers släktforskning kunde utgå från faderlinjen, det som kallas agnatisk linje, eller patrilinjär tillhörighet. Så har vi moderlinjen, eller matrilinjär. Och så har vi allihopa, oavsett kön. Och det är väl där de allra flesta av oss rör sig. Inte finns det väl någon idag som bara forskar på faderlinjen? Moderlinjen är ju säkrare, även om vi idag med hjälp av DNA kan se att de framforskade fäderna verkligen är våra förfäder.

Vilken släkt tillhör jag? Båda mina föräldrars så klart. Och för varje generation bakåt tillkommer nya släkter och de tillhör jag också. Och de grenar ut sig och nya barn har fötts och jag är släkt med hur många som helst idag. Eller hur? Men jag kan inte påstå att jag tillhör släkten Johansson (min pappas) för den har bara haft sitt namn sedan min farfars generation. Tidigare var det patronymikon hela vägen bakåt. Min mamma hette Dahlberg och det är ju lättare att säga att jag tillhör släkten Dahlberg, eller snarare att jag är en Dahlbergare. Men det finns ju många som heter Dahlberg och som jag inte är släkt med alls. Dessutom är det namnet inte heller så gammalt, bara sedan min morfars far. Han hette Larsson först men fick namnet Dahlberg som soldatnamn.

Alla de här personerna är jag släkt med på ett eller annat sätt. Det till vänster är från en släktträff i min mors släkt för ungefär tjugo år sedan, det till höger är från en släktträff i min fars släkt 2011. Bara två personer är med på båda bilderna: min far och en av mina bröder (min mor var död 2011). Själv kunde jag inte närvara vid släktträffen i min mors släkt. Utöver dessa är jag ju släkt med massor av människor som levt före oss. Eftersom vi nu har GDPR så får jag inte publicera bilder på nu levande personer utan att fråga om lov, och därför har jag gjort bilderna så små att de enskilda personerna inte ska gå att identifiera.

Namn säger ju egentligen inte mycket om släktskap. Jag heter ju inte Dahlberg, eftersom min mamma gifte sig till Johansson, men tillhör ändå den släkten. För alla de många kvinnor på 1900-talet som bytte efternamn efter att de gift sig, för dem faller ju släktnamnet bort. Bättre var det förr när kvinnorna behöll sina namn även efter vigseln. Så gjorde jag också när jag gifte mig 1985. Maken hette Andersson, men Eva Andersson, det var ju inte jag, inte min identitet.

För mig utgår släktskapet också från gårdar och byar. Jag har mycket bättre koll på var mina nu döda släktingar bodde än vad de hette. Visst flyttade de mycket, som regel var det ju en av parterna som flyttade när de gifte sig, även om en och annan gifte sig med en granne. Men i flera släktlinjer bodde de kvar i samma by, generation efter generation.

När jag kollar i mina DNA-träffars släktträd för att leta gemensamma förfäder, då letar jag efter gårds- och bynamn i socknarna, inte efter personnamn. Fem Anna Andersdotter, tre Johanna Bengtsdotter, fyra Karin Larsdotter, tre Anna Persdotter, fem Olof Persson. Så ser det ut i min släkt och säkert i din också. Det är ju hopplöst att leta efter gemensamma namn då, platsen är det som avgör om jag hittar kopplingen som ska finnas där.

Kanske ska jag i stället säga att jag tillhör Sundhultssläkten eller Tåghultssläkten, gårdar där min släkt funnits sedan Halland var danskt och ännu finns kvar.

Egentligen spelar det nog ingen roll, jag är släkt med så många och tillhör många släkter. När jag är hemma i Halland, då tänker jag att jag är släkt med många som bor där eftersom jag har så gamla rötter där, i socknarna runt Ullared. Kanske är jag släkt med kassörskan på Gekås eller på Ica i Ullared, fast vi inte vet om det. Kanske är jag släkt med hon som serverar mig på kaféet eller han som slangar bensin bredvid mig på macken.

Fast resonerar man så här så kan man ju undra varför jag släktforskar. Om det nu inte spelar någon roll vilken släkt jag tillhör utan känner mig besläktad med de flesta. På den frågan har jag ett svar, men får återkomma till det så att detta blogginlägg inte blir en hel roman. Väldigt roligt är det i alla fall att släktforska.

Nu ska jag berätta om några till synes slumpmässiga sammanträffanden som har med min släkt att göra.

Ser ni kepsen och reklamkatalogen? Båda två representerar företag i min släkt. Det ena har jag känt till sedan jag var liten, det andra visste jag inte om förrän jag fick en DNA-träff för några år sedan. Men det finns faktiskt en knorr till, för båda har med mina grannar att göra, trots att jag bor på ostkusten och företagen finns på västkusten.

Ibland känns det som att livet snarare är en cirkel än en linje och att det knyter ihop sig själv på något sätt.

Ïgår eftermiddag skulle jag ta in posten åt en granne som är borta tillfälligt och när jag öppnade grannens brevlåda såg jag katalogen från Engelsons i Falkenberg. Kul, eftersom det är ett företag i min släkt men att katalogen var till grannen.

För några år sedan fick jag en DNA-träff på en person vars svärdotter administrerar testet. Hon ringde mig och efter en liten stund hade hon förklarat hur släktskapet låg till. Och så frågade hon om jag känner till Engelsons i Falkenberg. Jo, det gör jag ju, jag har handlat där när jag varit hemma hos min far på besök. Nu fick jag veta att Engelssons startats av en släkting, närmare bestämt en tremänning till min mor och att det nu är en fyrmänning (kanske flera fyrmänningar) till mig som driver företaget. Våra gemensamma anor levde i mitten av 1800-talet i Gunnarps socken i Halland. Givetvis har jag handlat där flera gånger. Precis som jag vid mina besök i hemtrakten brukar gå in på Gekås i Ullared, startat av en annan fyrmänning men på min fars sida. (Läs om Engelsons historia.)

Det här hade jag aldrig fått veta om jag inte hade släktforskat och tagit DNA-test.

Från Tåghult i Gunnarps socken har både jag och Engelssons grundare våra anor. Eget foto.

På kepsen står det Okome Trä. Det företaget startade min morfar 1928 och det var då både kvarn och såg. Så småningom togs det över av några av min mammas syskon och senare av deras barn, alltså mina kusiner. För något år sedan såldes familjeföretaget till ett större företag. Men sågen finns kvar mitt i Okome, där den legat sedan morfar startade företaget, även om det numera är utbyggt och förändrat. Kepsen är några år gammal, från den tiden när mina kusiner fortfarande ägde företaget, och jag är glad att jag har den. I sommar har jag mest använt den de få gånger jag klippt gräset, som jag gjorde i går eftermiddag. Okome ligger mellan Falkenberg och Ullared, och det vet ni nog att det är i Halland.

Helgerum där jag bor är en liten by i anslutning till Helgerums slott utanför Västervik på ostkusten. Jag tror att vi är åtta familjer som bor här permanent, eller snarare hushåll. En av grannfamiljerna är ett yngre par som flyttade hit för ett par år sedan. Jag kände till dem innan för de har släkt i trakten, men det visade sig att de kom från Okome och att mannen i familjen hade arbetat på sågen som då drevs av mina kusiner. Världen är allt bra liten ibland!

 
Okome såg och kvarn som det såg ut någon gång på 1960-talet, förmodligen i slutet av decenniet. Min mamma och hennes syskon växte upp i boningshuset mitt i bilden men då var det åkermark på den sidan vägen. Idag är det än mer utbyggt. Den ursprungliga sågen och kvarnen är byggnaderna på den hitre sidan om landsvägen.

De fattiga backstugusittarna, torparna och arbetarna var utsatta. Inte bara av sin egen fattigdom utan också av överheten. Författaren Albert Viksten skrev på 50-talet boken "Blå gryning" som handlar om hans uppväxt och ungdom i Graninge socken i Västmanland. Det är en roman och i boken kallar han sig Per Erik.

Författaren Albert Viksten. Foto: Hilding Mickelsson, Hälsinglands Museum. Bildkälla: Digitalmuseum.

Han kom från en fattig familj. Hans far Fredrik Viksten (bokens Hinrik) var först skomakare och blev sedan landbonde när han inte längre kunde försörja sin växande familj på skomakeriet. En landbonde var en arrendebonde och hemmanet var inte stort, på fyra och en halv seland. Det gick 24 seland på ett mantal. Det var bolaget Graningeverken som ägde gården. Albert Viksten beskriver hur de kom dit med sitt flyttlass och såg de fallfärdiga husen och den illa skötta marken. Att odla upp det och få det i stånd krävde lån och växlar och fadern satt kanske för alltid kvar i skulder. Så trots att de var bönder var de fattiga.

Per Erik och hans bröder (de blev till slut tio syskon) jobbade i skogen åt skogsbolaget under vintrarna. En vinter i hans ungdom snöade det så mycket framåt vårvintern att det var svårt att få fram timret till sågen. Då sänkte skogsbolaget deras löner eftersom de inte hade full beläggning på sågen, samtidigt som skogsarbetarna fick slita ännu hårdare för att lyckas få fram det timmer som gick. Efter lönesänkningen gav de upp. Det var meningslöst att arbeta när det ändå inte skulle ge någon mat på bordet till hungriga familjer. De lämnade skogshuggarkojorna och pulsade hemåt. Där försökte de köpa mat på kredit hos handlarn men han vägrade och tyckte att om de inte arbetar ska de inte äta. Per Erik och en annan yngling från byn gav sig ut på tiggarstråt i bygden och kom hem med lite mjöl, potatis och pengar som fördelades mellan arbetarfamiljerna.

Skogshuggarlivet var krävande och innebar hårt slit. Bild från Garpenberg 1955. Foto: Örebrokuriren.

Torpar- och bondelivet var inte alltid så lätt, tvärtom. Många tog sig aldrig ur fattigdomen. Bild från Bogölen i Svinhult 1905, torparen hette Karl Johan Johansson. Foto: August Christian Hultgren, Östergötlands Museum.

Det här är bara ett exempel på hur det kunde vara. Och inte syns det ett dugg av detta i husförhörslängderna. Där får vi inte veta något om den fattiges tillvaro.

Det som gör mig så upprörd och arg fortfarande, mer än hundra år senare, är överhetens förakt för de mindre bemedlade. Det är ett omvittnat förakt och var en del av tidens anda och attityder. Att ifrågasätta överhetens rätt att styra över dem som hade det sämre var att ifrågasätta hela samhällsordningen och var länge ett brott. Det var som att svära i kyrkan och sätta sig upp mot kungen eller Gud. Länge stod det till exempel i torparkontrakten att den torpare som var stursk eller inte genast lydde jordägarens befallning kunde vräkas från sitt torp med omedelbar verkan.

Att leva på allmosor, understöd och medmänniskors välvilja var säkert för de flesta illa nog. Och dessutom bli behandlade som en sämre sorts människor. Det här skriver många om i litteraturen, likt Albert Viksten. En av dem är Per Anders Fogelström i sin åtta böcker långa serie om Stockholm. Om hur fabrikören på väveriet höll lönerna så låga att de anställda arbetarna nätt och jämnt kunde föda sig så att de orkade arbeta. Inte ett öre mer skulle de ha för då blev de lata, minsann! Ändå är det de fattigas slit som burit upp samhället.

Albert Viksten med sin familj. Foto: Hilding Mickelsson, Hälsinglands Museum. Bildkälla: Digitalmuseum.

Läs mer om Albert Viksten och alla böcker han skrivit.

Släktforskardagarna inleddes igår med förbundets årsstämma. Idag och imorgon är det mässa för släktforskare och utdelning av belöningar och priser ikväll.

Det här är alltid en trevlig, ja riktigt rolig helg, och jag kommer alltid hem med ny energi efter alla de möten med andra släktforskare som sker. Det roligaste är själva mässan, då arbetar jag i Rötterbokhandeln (förbundets bokhandel) och där traffar man folk.

Uppdatering lördag kväll:

Det blev en hektisk dag i Rötterbokhandeln idag. Här kommer lite blandade bilder från lördagens mässa:

Kulturminister Alice Bah Kuhnke invigde Släktforskardagarna med ett varmt och engagerat tal, och fick ett fint släktträd gjort av systrarna Margit Lorentsson och Viola Ek i Kronobergs Genealogiska Förening. Den som håller upp det är konferencier Richard Grügiel från samma förening.

Jan Appelquist har skrivit en handbok om arkivering och signerade den i Rötterbokhandeln.

Peter Sjölund hade en frågestund om DNA i Rötterbokhandeln.

Det var tryck på bokhandeln hela dagen. Till höger står mina bokhandelskollegor Eivor Grafsund och Siv Bergman.

Eftersom vi är i Småland är DIS Småland med hos föreningen DIS på mässan.

Tack KGF för ett bra arrangemang! De har jobbat hårt med föreberedelserna inför mässan, Jörgen Sjöblom, Börje Gustafsson och Viola Ek.

Föreläsning om historiska kartor hos Lantmäteriet.

Det var lång kö både till en del föreläsningar och till att komma in på mässan.

Riksarkivet är givetvis på plats.

Ted Rosvall hjälpte till med emigrantforskning.

Släktforskare från Tyskland är med på mässan.

Läs på Rötter om mässan.

Tidigare text och bilder:

Det började redan på fredagen när jag kom till stämmolokalen i Utvandrarnas hus. Det blev många "Hej, vad roligt att ses igen!" och prat hit och dit. Det är dessa möten med andra släktforskare och en del avlägsna släktingar som är så upplyftande och viktiga.

Växjö visade sig kanske inte från sin allra bästa sida igår, med tunga regnmoln över staden med sina karaktäristiska dubbeltorn på domkyrkan. Bilden tog jag från järnvägsövergången på väg från förbundsstämman.

Men allvaret finns där också och på stämman var jag en av 136 ombud från 83 medlemsföreningar. Jag representerade Tjust Släktforskarförening i Västervik. Stämman är viktig för förbundet vilar ju på alla medlemsföreningarna och det är vi som är grunden för organisationen. Med hemifrån hade jag med mig hur vår lokala styrelse (jag sitter inte i styrelsen) ser på det som skulle avhandlas utifrån den dagordning mm som vi tidigare fått.

I den ingick bland annat att välja förbundets ordförande och styrelseledamöter. På de allra flesta blev det omval men en ny ledamot ingår numera i styrelsen. Han heter Hans Olsson, kommer från Karlstad och ser ut så här:

Under inledningen berättade förbundsordföranden Erland Ringborg att förbundet nu slutit avtal med Riksarkivet om att ge ut folkräkningarna för år 2000 och 2010, ett avtal som alldeles nyligen gått i hamn. Åtkomst till dessa betyder mycket för släktforskarna och ger intäkter till förbundet.

Resultatet för 2017 redovisades och blev en förlust på 1,2 miljoner. Det är en miljon mindre än den budgeterade förlusten på 2,2 miljoner. Att förlusten blev så mycket mindre beror på en ökad försäljning i Rötterbokhandeln. 2016 hade ett resultat på -1,7 miljoner.

En punkt på dagordningen var flerårsplan för verksamhetens ekonomi och beslut om avgifter för 2019. Under denna punkt blev det mycket diskussion och till och med votering. Läs mer om detta.

Votering under stämman.

Egentligen är förlustresultatet kanske inte fullt så dystert som det vid en första anblick kan verka. I november beräknas version 7 av Sveriges dödbok komma ut, nu i fullständig version till skillnad från den tidigare ofullständiga. Det är en mycket populär produkt och ger goda intäkter. Försäljningen av de kommande folkräkningarna 2000 och 2010 kommer sannolikt också att ge liknande intäkter. Kanske är det mer på gång, det vet vi inte. De kommersiella produkterna kan inte avslöjas i förväg av konkurrensskäl.

Idag och imorgon ska jag alltså stå i bokhandeln och sälja böcker, usb-minnen och cd-skivor. Återkommer nog om det ikväll. Hoppas vi ses i mässhallen!

Har du sett oväntade hjulspår på din gårdsplan? Har din granne berättat att någon varit hemma hos dig och fotograferat gården när du var borta? Har du sett en ensam person som sitter i bilen och fikar på en kyrkogårdsparkering? Då är det nog en släktforskare som är i farten.

Under två dagar nu i mitten av augusti har jag varit ute på släktforskningssafari. Det förstår du nog genast vad det är. En släktforskare som far omkring och letar upp gårdar, torp och andra ställen där de gamla och sedan länge döda släktingarna bott och verkat. Vi vill ju se deras gamla boställen. Ibland finns ingenting kvar, ibland är gårdar och manhus intakta. Och vi vill se gravarna på kyrkogårdarna, om de finns kvar.

I måndags eftermiddag tog jag en kort paus vid Svartrå kyrka i Halland. Egen bild.

Ena dagen var min släktforskande bror med, andra dagen åkte jag själv. Däremellan har jag träffat de släktingar som är i livet fortfarande, så jag har inte bara ägnat mig åt de döda.

Sju socknar besökte jag, alla i mellersta Halland: Askome, Okome, Köinge, Svartrå, Ullared, Gällared och Gunnarp. Härifrån kommer min mors släkt och delvis också min farmors. Under dessa turer träffade jag flera underbart generösa människor som tog sig tid att prata och dela med sig av sin kunskap. Ett varmt tack till alla!

Jag hade förberett turerna genom att gå igenom på kartan var gårdarna låg och gjort en utskrift av ett kartutsnitt och där markerat alla gårdarna. Då var det lätt att se hur vi skulle åka för att hitta det ena stället efter det andra. Dessutom hade jag utskrifter av kartan för varje gård där jag gått ner i detalj och markerat vilket hus vi skulle leta efter. Jag litar inte riktigt på att kunna hitta det i mobilens kartapp på plats, eftersom det på flera ställen ute i skogsbygden kan vara dålig täckning. På kartutskrifterna hade jag också noterat när dessa gårdar och torp funnits i vår släkt och vem som bor där idag.

Min planering innan jag åkte till västkusten i förra veckan.

På fredagen åkte min bror och jag runt i Okome, Gällareds och Ullareds socknar. Måndagen efter tog jag resten på min lista (utom en gård som vi inte kom fram till). Vi började med Nydala kvarn i Okome där vår mamma föddes 1924 (hon gick bort 2009). Mormor och morfar bodde där när de gifte sig 1922 och var kvar till 1928. Den gamla kvarnmiljön är kvar och vi träffade den nuvarande ägaren vars farfar tog över efter min morfar 1928. Han berättade en hel del för oss och vi fick möjlighet att se oss om även inne i en byggnad.

Sedan bar det av till Huslyckan i byn Buskabygd i Gällared. Där föddes mormor 1904 och där har vår släkt bott i två tidigare generationer. Mormors far var snickare och den gamla snickarverkstan finns kvar. På den tiden var Huslyckan ett torp, idag ser det mer ut som en gård. Så vitt jag vet brukar inte ägarna (en tremänning med fru) gården utan arrenderar ut marken, eller om den är avstyckad och såld.

Sedan fortsatte vi till ytterligare fyra gårdar utmed en rutt som jag lagt upp. På smala slingrande grusvägar, ibland så smala och beväxta att vi blev osäkra på om det skulle vara körbart ut till stora landsvägen. Men det var det. Vi knackade på men på de flesta ställen var ingen hemma. Förmodligen hade det varit annorlunda om vi kommit på lördagen eller söndagen, men då hade vi andra planer. På två av dessa fem gårdar (forutom kvarnen) var ägarna hemma. Den ene av dem är släkt till oss men våra respektive släktgrenar skildes åt i mitten av 1700-talet. Den gården har varit i vår gemensamma släkt sedan tidigt 1600-tal, då Halland var danskt. Den andre gårdsägaren som vi träffade är vi inte släkt med, däremot släkt till släkten med varandra (alltså genom ingifte).

Komna så långt var det dags att åka och hälsa på moster i Ullared som väntade med kaffehurran på.

I måndags var jag ute på egen hand för att leta upp resterande gårdar på min karta. Men dagen började jag med att i sällskap med en annan moster åka genom byn Gällsås i Okome socken som morfars släkt delvis kommer ifrån. Min moster, som bor i kyrkbyn, hjälpte mig att identifiera de enskilda gårdarna, själv känner jag bara igen några sedan tidigare besök. Det blev en extra trevlig tur, tack vare hennes sällskap. Därefter återstod ett återbesök på en gård från fredagen plus besök på fyra andra gårdar som ligger i Gällareds och Gunnarps socknar.

Syftet med resan var både att se platserna och att dokumentera dem, dvs fotografera. I de flesta fall är varken boningshus eller uthus desamma som när släkten bodde där, men på en del gårdar finns äldre hus kvar. Bilderna och berättelserna om vår släkt på de olika gårdarna ska ingå i en kommande bok om släkten.

De gårdar och byar som fick påhälsning är (utöver de jag nämnt): Axtorna i Köinge socken, Mellangärde, Stora Ammås, Övre Hjärtared, Yttre Hjärtared och Dughult i Ullareds socken, Stenstorp i Gällareds socken samt Tåghult och Lunnagård i Gunnarps socken. Har du släkt där kanske du är släkt med mig.

Några av mina bilder från gårdarna vi letade upp:

På andra sidan stengärdsgården låg de gamla husen på gården Yttre Hjärtared där min släkt bodde på 1700-talet, kanske var det samma hus som släkten bodde i redan på 1600-talet. Ägaren berättade att hans far hittat lämningar av husen, men idag är de flesta spår borta. Vägen i bakgrunden är väg 153 mot Ullared.

Axtorna i Köinge socken. På denna gård föddes min morfars farmor Anna Christina Svensdotter 1819.

Nydala kvarn i Okome socken, på gränsen till Köinge. Morfar hade kvarnen till 1928 och här föddes min mamma.

Huslyckan i Buskabygd i Gällareds socken. I detta uthus hade mormors farfar Johannes Torsson sin snickarverkstad, även min morfars far Malkolm Johansson.

Detta hus kallas Lyckan och ligger i Gällsås i Okome socken. I huset hade morfars far Emanuel Dahlberg affär innan han gifte sig med grannflickan Lotta Maria Bengtsdotter.

På Lunnagård i Gunnarps socken finns lämningar kvar av de gamla husen. Detta är rester av en ladugård berättade den nuvarande ägaren här, vars släkt bott på Lunnagård sedan åtminstone 1780, kanske längre, och kanske är vi släkt. Min släkt bodde här på 1600-talet.

Att bo i egen villa, alltså ett hus enbart för att bo i, är ett ganska modernt påfund. Hade det varit förr i tiden hade villan kanske kallats backstuga, eftersom det var begreppet för ett hus utan odlingsbar mark. Men backstuga förknippar vi i allmänhet med de allra fattigaste i samhället. Kanske var det därför villor, eller egnahem, började kallas just så och inte backstugor när villasamhällena började byggas.

I början av 1900-talet började man skapa förorter med områden som planerades för villabebyggelse och det som då kallades småstugor. Föreningar startades där presumtiva husbyggare gick samman. Områden köptes upp och styckades av till tomter. 1904 inrättade staten en lånefond för egnahemslån vilket bidrog till en ökad bebyggelse. Målgruppen var skötsamma arbetare med låga löner som inte själva kunde finansiera ett husbygge.

Egnahem eller småstugor byggdes i rader utmed nydragna gator i förorterna. Det var små hus, på 60-70 kvadratmeter och på två-tre rum med kök. Bygga fick man göra själv, efter statligt framtagna ritningar, men snart fanns det prefabricerade hus att köpa. Ett mindre hus på två rum och kök kostade 10 900 kronor. Med egnahemslån och eget arbete kunde en fabriksarbetare eller spårvagnskonduktör ha råd med detta. Idag säljs dessa villor för 7-10 miljoner kronor eller mer.

De första egnahemsvillorna på Margaretavägen i Enskede 1910. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, fotograf okänd.

Pågående villabygge i Enskede den 18 maj 1932. Husbyggaren murar sin skorsten. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Från samma villaområde som ovan, den 18 maj 1932. De flesta byggde nog själva, med hjälp av vänner, släktingar och kommande grannar i området. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Villabyggandet på Estlandsgatan i Enskede var i full gång den 29 april 1932. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Efter första världskrigets slut kom byggandet i större skala igång på 1920-talet. Då hade frågan om bostadsbristen i Stockholm diskuterats en längre tid av stadsfullmäktige. Fortfarande 1930 bodde drygt 40 procent av stockholmarna i lägenheter på ett rum och kök eller rum utan eget kök. Så växte många barn upp.

Det finns säkert många av er som bott i eller idag bor i ett så kallat smalhus. 1935 beslutade riksdagen att barnrikehus skulle byggas i städer med trångbodda familjer. Det var flerfamiljshus med moderna bostäder och plats åt barnfamiljer, de flesta i tre våningar och med gott om grönområden. I de flesta hus var största lägenhetsstorleken tre rum och kök. De kallades smalhus och hade vatten och toaletter inomhus och sopnedkast i trappuppgången. Allmännyttiga bostadsföretag bildades för att bygga dessa. För att få bo i dem skulle man ha minst tre barn.

Barnrikehus från Traneberg i Stockholm 1930. Foto: Nils Azelius, bild från Wikipedia.

Här bodde jag på 1990-talet, i ett av de många trevånings smalhus som byggdes runt om i landet. Detta byggdes i slutet av 1940-talet och ligger i Västervik. Eget foto.

Idag ska jag tipsa om ett stort och användbart arkiv för en socken i norra Uppland. Det är Gräsöarkivet som verkar vara gjort av medlemmar i Gräsö hembygdsförening. Grasö ligger utanför Öregrund, i Östhammars kommun.

Bilden visar Norrboda hamn på Gräsö 1954. Bild från Sjöhistoriska Museet, foto Olof Hasslöf.

Arkivet är sökbart på personer som bott i Gräsö socken. Uppgifterna kommer från både kyrkböcker, bouppteckningar, folkräkningar och sjömanshus. Jag har haft anledning att använda det vid några tillfällen och det är mycket användbart. Databasen är stor och det finns mycket information. Givetvis ska du kolla informationen i originalhandlingar för att vara säker, men en databas kan vara till stor hjälp, framför allt för att hitta personer en letar efter.

Söker du på en person får du också den personens släktträd i träffen i databasen, om det finns inlagt. Det går också att söka på platser och arkivhandlingar.

Många av de människor som fötts, vigts, dött och levt på Gräsö finns sökbara i arkivet. Fotot visar Gräsö kyrka (som har en fristående klockstapel). Foto: R Rohdin 2007, bild från Wikipedia.

Databasen är gratis och fritt tillgänglig.

Det här är ett exempel ett lokalt omfattande arbete med att digitalisera uppgifter från arkivhandlingar. Mycket bra gjort! Säkert finns det fler liknande lokala arkiv för enskilda socknar eller härader. Tipsa gärna om det i en kommentar.

Forskar du i socknarna i Bohuslän, Västergötland, Värmland eller Dalsland och har tappat bort en gammal släkting? Har släktingen ett efternamn som inte slutar på -son eller -dotter? Då finns denne troligen i släktnamnsregistret som digitaliserats av Arkiv Digital. Välj arkivsökning och sök sedan efter släktnamnsregister.

Detta är register till kyrkböcker, vissa enbart till husförhörslängder, andra till födelseböcker, vigselböcker och dödböcker. Registren är ordnade på lite olika sätt och omfattar olika tidsperioder. Alla registren utom Västernorrlands tar slut år 1800, Västernorrlands register sträcker sig fram till 1830 och vissa till 1856.

Registren för Skaraborgs län är uppdelade häradsvis och Västernorrlands för fögderierna. Dalslands register är ordnade utifrån olika kyrkböcker.

Släktnamnsregistret för Göteborgs och Bohus län ser ut så här. Dragonen Olof Flink och dottern Katarina finns omnämnda i Forshälla födelsebok den 20 september 1778. Bildkälla: Arkiv Digital.

Släktnamnsregistret för Västernorrland gäller husförhörslängderna och ser ut så här. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bland registren under arkiv (alltså inte de register där du kan söka efter enskilda personer) finns fler hjälpmedel för att hitta folk. Till exempel nio volymer med personregister till emigrantlistorna från Göteborgs och Malmö poliskammare, plus fem andra emigrantregister. Sök efter emigrantregister i arkivsökningen.

I registret för 1895 ser vi att Clara Larsson, som bor i Amerika och var på väg till Boston finns i volym 55, sidan 333 och passagerarnummer 63443. Bildkälla: Arkiv Digital.

Sedan är det lätt att hitta henne i rätt volym från Göteborgs poliskammares arkiv. Bildkälla: Arkiv Digital.

I veckan såg jag att juli månad i år nu är den varmaste på 262 år, åtminstone här i östra Götaland. Och då innebär det inte att det var lika varmt för 262 år sedan utan det är så länge det finns statistik att tillgå om väderläget. 1756 tillkom de första mätstationerna söder om Stockholm och det var då man kunde börja mäta.

Kanske funderar du ibland på hurdant väder det var en viss historisk dag. SMHI har egen statistik från 1800-talet och framåt, men de tidigare uppgifterna finns hos Riksarkivet. Läs mer om historiskt väder och äldre väderstatistik.

Sveriges rekord i värme är från Småland. 38 grader uppmättes i Målilla den 29 juni 1947. Det ligger några mil här ifrån. Vår grannsocken Gladhammar har också en mätstation där det ibland slås rekord i uppmätt värme.

Den här värmen är inte bara jobbig, utan skrämmande och farlig med alla bränder.  Förra helgen hade vi flera bränder här i trakten, men som släcktes efter några dagar, som tur är. Värre är det ju på många andra håll. Och frågan är hur det blir efter den här sommaren. 

På kyrkogårdarna är gräsmattorna bruna och torra sedan länge. Eget foto från Västerviks kyrkogård i mitten av juli.

I det här huset bodde båtsman nr 74 i Bäls socken på Gotland, från omkring 1862 till 1894 när båtsmanshållet blev vakant och Indelningsverket sedan las ner. Fler bilder längre ner. Alla foton: egna bilder, tagna midsommarafton i år.

Båtsmanstorpet har sedan flyttats till Bunge friluftsmuseum utanför Fårösund. Museet är väl värt ett besök, framför allt för den som har släkt på Gotland. Här finns även både 1600-talsgård, 1700-talsgård och 1800-talsgård och mycket annat med anknytning till Gotlands historia. Museiområdet är stort så ta god tid på dig. Museet grundades redan 1907 av Theodor Erlandsson, då folkskollärare i Bunge, och är ett av Sveriges äldsta friluftsmuseer.

Bäl är en av Gotlands mindre socknar och ligger sydväst om Slite. Det båtsmanstorp som nu finns bevarat på Bungemuseet låg vid landsvägen på Sudergårds Skinnerhage. Läs mer om torpet.

1870 var Lars Petter Frithiof Courage i Bäl kronobåtsman nr 74 i Gotlands 1a båtsmanskompani. Enligt en rekonstruktion av husförhörslängden var han född 1841 i grannsocknen Hejnum, var gift med den jämnåriga Maria Christina Persdotter från Stenkyrka och de hade sonen Petter Edvin som troligen föddes just i detta torp 1871. Om jag tolkar informationen rätt bytte han sedan namn från Courage till Boberg.

1890 hade denne ersatts av en ny båtsman, Olof Peter Ferdinand Boberg, född 1864 i Hörsne med Bara och gift med Selma Maria Wilhelmina Nordin. De vistades i Norrlanda, enligt en anteckning, så den första familjen Boberg är nog de som bott där mest.

Olof Peter Ferdinand Boberg var inskriven i sjömanskåren 1884 och hette Lindstedt från början. Den 3 oktober 1885 blev han godkänd som dykare. 1893 fick han avsked och hade "redligt och väl sig skickat" enligt rullan. Någon ny båtsman kom alltså inte hit.

Lars Petter Frithiof Boberg blev så småningom hemmansägare i Hejnum och där dog han 1914. 1877 föddes dottern Laurentia Maria Bernhardina (död 1880) och 1884 dottern Laura Elisabeth. Hustrun Maria Christina dog och han gifte om sig med den betydligt yngre Emma Kristina Lindlöf. Sonen Petter Edvin gifte sig 1896 och fick minst sex barn. Han slutade också sina dagar som hemmansägare i Hejnums socken men dog redan 1925.

Olof Peter Ferdinand Boberg levde till 1940 och bodde då åter i Hörsne med Bara socken där han var hemmansägare. 1906 åkte han till Amerika utan sin dåvarande hustru och de två barnen. Makarna skiljdes 1913. 1910 återkom han från Amerika tillsammans med Johanna Alfrida Norrby och deras två gemensamma barn. Prästen har antecknat i församlingsboken att de inte uppvisat några dopattester från någon amerikansk kyrka, trots att de "uppmanats därtill". De fick ytterligare fem barn och bodde då först i Norrlanda och sedan i Gothem, men de gifte sig inte förrän 1926. Johanna dog 1964 i Lärbro.

De vanliga husförhörslängderna saknas från 1860 i Bäls socken, varför vet jag inte, och hos Arkiv Digital finns i stället avfotograferade utdrag från husförhörslängderna inskickade till SCB vart tionde år 1860-1900.

Fler bilder från båtsmanstorpet från Bäl:

Eftersom båtsmanstorpet står på museet är det bara att kliva in och se hur de hade det här de sista decennierna av 1800-talet. Om lösöre och inredning är den ursprungliga vet jag inte, sannolikt är det inte så, men det känns ändå som att komma hem till de här familjerna. Ett fint sätt för oss nutida att få ta del av historien.

Att visa upp äldre autentiska bostäder är inte ovanligt på landets många museer, och många hembygdsmuseer har också något torp eller någon gård från socknen som sin hembygdsgård eller ditflyttat. Det måste vara en speciell känsla att som släktforskare kunna besöka det bostadshus där ens gamla släktingar bott, lite som att komma hem till dem fast i en annan tid.