Nu kommer slankveckan

Det var pigornas arbete att mjölka korna på gården. Bytte de jobb slapp de mjölkningen under slankveckan. Bilden är från Västerås-Barkarö och på Digitaltmseum finns namn på personerna. Foto: Erik Herman Andersson. Bild från Örebro Läns Museum, Public Domain.

Nu är det snart slankveckan, sista veckan i oktober. Den inleddes den 24 oktober så den börjar alltså på tisdag.

Slankveckan var äldre tiders semester för tjänstehjonen, men den var obetald, därav namnet slankveckan. Utan pengar blev det inte alltid så mycket mat. Det var den enda veckan på året som drängar och pigor var lediga innan vi hade någon semesterlagstiftning. Tänk dig att jobba året om, med bara en enda veckas ledigt! Och utan semesterlön. Ja, så är det förstås många som har det fortfarande i världen, men här i Sverige är vi numera vana vid betydligt bättre villkor.

Den 24 oktober var den dagen som drängar och pigor och andra tjänstehjon kunde byta arbete enligt tjänstehjonstadgan (som också kallas legostadgan). Som dräng eller piga städslades (anställdes) man för ett år i taget. Från den 24 oktober ett år, till samma dag året därpå. Det är därför så många flyttade vid den här tiden på hösten.

När en piga eller dräng tog plats hos en bonde kunde hen inte säga upp sig om jobbet inte passade. Avtalet gällde alltid ett år i taget. Ville den anställde inte vara kvar ett andra år skulle hen säga upp sig mellan den 26 juli och 24 augusti. Samma sak gällde för arbetsgivaren. Han fick inte säga upp sin piga eller dräng när som helst utan vackert vänta tills det var dags. Den som hade sagt upp sig i laga ordning och flyttade den 24 oktober hade en vecka på sig att infinna sig hos sin nya arbetsgivare. Det är detta som är slankveckan.

Till vänster: Troligen är detta lillpigan Signe Desideria Säfström (1884 i Vaksala) och arbetsgivaren Lundins dotter Hedvig Helena på Johannesberg i Funbo. Signe Desideria Säfström flyttade därifrån den 24 oktober 1900. Foto: Johan Lundin. Bild från Upplandsmuseet. Public Domain.
Till höger: Två pigor utan namn hos patron Wallmark på Hällevadsholms gård den 2 juli 1923. Foto: Oscar Färdig. Bild från Bohusläns Museum. Public Domain.

Den anställde fick inte lämna gården utan arbetsgivarens tillstånd, och orsakade hen någon skada kunde det dras av på lönen. Arbetsgivaren hade skyldighet att försörja sina anställda, även om de blev sjuka, och behandla dem väl. Men alla följde förstås inte detta.

Lönen var mager men inte bara pengar, snarare var det nog en mindre del. Det viktiga för den anställde var mat och husrum. Drängar och pigor ingick i arbetsgivarens hushåll, som en del av familjen om än inte på lika villkor. Statarna fick ju också lön i annat än pengar, den så kallade staten som utgjordes av matvaror, plus bostaden. Statarna hade däremot eget hushåll.

Ibland står det "gifte drängen" för en jordbruksanställd i husförhörslängden. Förmodligen innebar det samma villkor som för en statare, att den gifte hade eget hushåll med sin familj och bodde kanske i en backstuga eller i ett rum på gården.

Kvinnor hade förstås lägre lön än män, ganska mycket lägre, visar lönestatistiken. Det var billigare att ha pigor anställda, men eftersom arbetet på en gård var strängt uppdelat mellan mansarbete och kvinnoarbete så hade man behov av både pigor och drängar.

Ända fram till 1885 var det ett brott att vara arbetslös. Alla skulle arbeta. Att driva omkring utan jobb gick inte för sig, åtminstone inte för underklassen. Det kallades att ha laga försvar.

Så här hårt reglerat var arbetslivet från mitten av 1600-talet ända fram till början av 1900-talet. Tjänstehjonstadgan gällde ända till 1926.

Uppgifterna kommer främst från släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad och från Jordbruksverket.

De anställda pigorna, drängarna och andra tjänstehjonen på en oidentifierad gård i Östergötland kring förra sekelskiftet. Foto: Didrik von Essen. Bild från Östergötlands Museum. Public Domain.