När jag släktforskar funderar jag mycket på hur människorna hade det, hur deras vardagsliv och hur deras livsvillkor såg ut. Det räcker med ett par generationer tillbaka i tiden för att inse att deras förutsättningar var helt annorlunda än våra idag.

Precis som de allra flesta av er har jag övervägande bönder och torpare i min släkt. Människor som strävat och arbetat i sitt anletes svett under generation efter generation. De hade inte så stort val, även om en och annan säkert försökte smita undan från plikterna ibland.

För bönderna och torparna måste det ha varit en stor revolution när traktorn kom. Då är vi inne på 1900-talet, för många så långt som till mitten av 1900-talet. Den första traktorn kom till Sverige 1905 men in på på 50-talet användes hästen fortfarande ganska frekvent i jordbruket. Och så klart finns det en och annan entusiast som fortfarande har arbetshäst på sin gård. Men generellt sett tog traktorn över på några decennier.

Vad det måste ha inneburit har jag inte funderat så mycket på förrän jag här om dagen lyssnade på ett poddradioprogram från P1:s Vetandets värld om traktorns historia. Det är där jag fick veta att den första traktorn importerades 1905. I början gick det trögt för det var svårskötta och dyra maskiner men sedan Henry Ford börjar producera sin Fordsontraktor 1917 blev det betydligt fler som skaffade sig traktor. Själv minns jag vår grannes Grålletraktor från min barndom på 50-talet, en kär maskin på många gårdar. Grållen var en väldigt populär traktor.

Ser du i bouppteckningen att det finns en traktor i inventarierna före 1930 då var det nog en framåt bonde, som ville hänga med i utvecklingen. I bouppteckningarna är det annars hästen eller hästarna som står för det stora värdet.

Fordsontraktor från 1930: Bildkälla: Miliseum.

Fergusontraktorn kallades Grållen i Sverige. Här är det en bonde som plöjer i Forshälla i Bohuslän 1960. Foto: Arne Andersson, bildkälla: Bohusläns museum.

Min pappa var en sann djurmänniska. Han arbetade som ladugårdskarl i sin ungdom och hade pli på även de mest tjuriga tjurarna. Några år i början av 50-talet arbetade han åt min morfar och skötte morfars gård. Där fanns ingen traktor utan arbetshästen Balder stod för hästkrafterna på gården. Något år innan min gamle far dog tittade vi på gamla bilder och där fanns ett med Balder. Pappa blev nästan gråtmild när han såg fotot. "Ja, det var en fin häst, det" sa han. Så tror jag nog att det var för många bönder, hästen var en kär arbetskamrat och inte bara ett dragdjur. Kanske var det så att många väntade tills hästen blev gammal innan de övergick till traktor.

Traktorn var ju dyr i både inköp och drift, en allt för stor utgift för många småbönder och torpare. På en del håll kanske man gick samman i inköp. Kanske känner du till exempel på det? Det var nog relativt vanligt att ha andra störra jordbruksmaskiner ihop, så kanske även traktorn? I byn Ljungby i mellersta Halland där jag växte upp hade några bönder samlat sig i föreningen Ljungby Maskinförening (så tror jag att namnet var, eller något liknande). Min far anställdes som maskinförare och körde bland annat skördetröskan åt bönderna, kanske också andra större maskiner. Det här var i slutet av 50-talet och anledningen till att vi bosatte oss i Ljungby, eftersom pappa fått arbete där. Annars hade vi kanske bott kvar i grannsocknen Sibbarp där jag är född. Så kan det gå.

En bonde med okänt namn plöjer med häst i Värnixhede i Kville någon gång mellan 1920 och 1940. Foto: Johan Johansson, bildkälla: Bohusläns museum.

Varifrån kom Olof Ljungberg och Anna Svensdotter? Det är ett problem som jag brottas med just nu.

I sommar har jag ett släktforskarprojekt som innebär att jag ska göra en släktutredning åt en god vän, som tack för att jag fått så mycket hjälp. Det är en släkt som företrädesvis kommer från Dalsland och norra Bohuslän, i närheten av där min farfars släkt fanns en gång i tiden.

Nu har jag fastnat i min gode väns farfars släktgren. Hans farfars farmors föräldrar var Olof Ljungberg och Anna Svensdotter och de bodde i Forshälla socken i Bohuslän. Enligt husförhörslängderna var Olof född 1798 och Anna 1806, Olof den 6 eller 16 maj men Anna har inget födelsedatum. När hon dör i april 1865 uppges hon vara 59 år och 1 månad, så hon kan vara född i mars 1806.

I de äldre längderna finns inte födelseförsamling inskrivet men i en av de senare ska Olof vara född i Ljung och Anna i Herrestad. Men ingen av dem finns i dessa församlingars födelseböcker på rätt år. En enda Anna Britta föds i Herrestad 1806, men i juni, och när jag tittat på hennes familj i husförhörslängderna verkar det vara fel person.

Olof och Anna verkar ha gift sig i Uddevalla 1829, så vitt jag kan bedöma är det troligen rätt par jag hittat där. Han är då dräng på Kvarnliden i Uddevalla men jag hittar inte varifrån han kommit dit. På Kvarnliden finns också en änka Catarina Ljungberg, född i Örby 1763, och som jag funderar på om det kan vara Olofs mor. Där finns också ett par Ljungbergare till, kanske hans syskon? (Uppdatering: Anna har fel namn i Uddevalla vigselbok, där kallas hon Persdotter. Frågan är om det är rätt par ändå. Att folk fick fel namn har ju hänt fler gånger, det är inte så ovanligt. Olof Ljungberg på Kvarnliden är i alla fall samma Olof Ljungberg som i Forshälla men frågan är om det fanns en till med samma namn i Uddevalla och som gifte sig där 1929.)

Men, som sagt, jag kommer inte vidare bakåt. Vad är det jag inte ser? Vad är det jag missar? Varför hittar jag dem inte? Jag får ändå en känsla av att det borde gå att hitta dem, att det är något jag missat.

Här är familjen i en av husförhörslängderna, bosatta som inhyse på torpet eller backstugan Udderöd i Hässleröd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har bläddrat en hel del i kyrkböckerna och försökt tänka kreativt. Jag har också gjort sökningar i Släktdata, men alltså utan resultat. Jag har även sökt här på Anbytarforum.

När jag först stötte på Olof Ljungberg tänkte jag att det borde gå att hitta en person som har ett lite ovanligare namn, men det är alltså tvärtom. Kanske hette inte hans far Ljungberg? Först kändes det ju rimligt att tro att han skulle kommit från Ljung, med efternamnet Ljungberg, men det verkar alltså inte så. Vid dottern Inger Majas födelse kallas han Jönsson, men någon Jöns Ljungberg har jag inte hittat i dessa trakter.

Det finns naturligtvis en förklaring, frågan är var. Känner du igen den här familjen från din egen släkt? Tipsa mig gärna om var jag kan hitta dem och deras familjer så att jag kan komma på rätt spår igen.

Källor (Arkiv Digital):
Uddevalla (O) C:7 1812-1860 Bild 330 / Sida 623 (fel par)
Uddevalla (O) AI:5 (1825-1834) Bild 254 / sid 501 (fel personer)
Forshälla (O) C:7 1832-1843 Bild 15 / Sida 25
Forshälla (O) AI:7 1831-1833 Bild 72 / Sida 131
Forshälla (O) AI:8 1834-1840 Bild 145 / Sida 139
Forshälla (O) AI:8 1834-1840 Bild 330 / Sida 324
Forshälla (O) AI:8 (1834-1840) Bild 165 / sid 159
Forshälla (O) AI:11 (1861-1867) Bild 165 / sid 159
Forshälla (O) C:8 1844-1862 Bild 1340 / Sida 261
Forshälla (O) AI:7 1831-1833 Bild 66 / Sida 119

Det var ett elände att vara fattig förr i tiden, precis som idag men mycket värre. Tidningen Släkthistoriskt Forum har i senaste numret fattigdom som tema, där jag medverkar med en artikel. Under arbetet med den har jag tänkt mycket på de utsatta i samhället förr, de fattiga och ofta sämre behandlade.

Till artikeln har jag letat efter bilder för att illustrera texten. Det finns många bilder på fattigstugor och fattighjon, den ena eländigare än den andra. Hur har människor kunnat bo så här? År efter år?

En kvinna utan känt namn vid sin stuga i skogen i Östmarks socken i Värmland. Foto: Nils Keyland, bild från Nordiska Museet.

En jordkula i Stadshagen i Stockholm som nödbostad 1902. Vem bodde här? Fotograf okänd, bild från Stockholms Stadsarkiv.

Fattighus i Norra Kyrketorps socken. Foto: Karl Fredrik Andersson, bild från Falbygdens Museum.

Fattighjonet Kristoffer Leonard Osbäck i Väne-Ryrs församling, någon gång innan han lämnade sin backstuga 1911. Foto: Olof Jonsson, bild från Vänersborgs Museum.

I husförhörslängderna ser vi prästens anteckningar om fattiga, utfattiga och fattighjon. De fattiga kunde bo i backstugor, på fattighuset eller inhysta som rotehjon eller fattighjon hos andra. Rotehjonen skulle bidraga till sin försörjning genom att arbeta efter sin förmåga. Trots detta var de sällan välkomna utan sågs som en börda för bonden.

De flesta socknar hade ett eller flera fattighus men vården var obefintlig och kosthållningen i många fall undermålig. Sockenbönderna skulle lämna sina bidrag till fattighuset men underlät ibland eller lämnade för lite. Dessutom var det den sämsta potatisen och den sämsta säden som gick till de fattiga. Därför blev många fattiga tiggare, men tiggeri var inte alltid tillåtet.

Många fattiga ville inte bo i fattighusen för de visste hur eländigt det var. Säkert blev det också en stigmatisering.

De flesta som bodde i fattighusen var äldre människor som inte längre orkade arbeta så att de kunde försörja sig och på 1900-talet övergick många fattighus till att bli ålderdomshem. Men det hände också att barn som var föräldralösa eller övergivna växte upp på fattighus utan egentliga fosterföräldrar. En uppväxt som är svår att föreställa sig idag, men som jag sett exempel på i kyrkböckerna.

Jag önskar er alla en riktigt fin fortsättning på midsommarhelgen!


Bilden är från Skansen någon gång på 1970-talet. Fotograf okänd, bild från Skansens fotosamling.

Midsommarhelgen ägnar jag inte åt släktforskning, bara familjen och släkten IRL (IRL = In Real Life, dvs i verkliga livet utanför cyberspace).

För att i någon mån roa er delar jag med mig två kyrkboksfynd av det lite ovanligare slaget. Kanske har ni sett dem förut. Mig får de i alla fall att dra på smilbanden när jag ser dem.


Prästen i Bäckseda på 1850-talet gillade att klottra. Och ganska fint blev det väl också? Något liknande har jag inte sett i andra kyrkböcker men det finns kanske själsfränder. Kyrkoherde 1850 var Carl Gyllengren, född 1790 i Tolg och jag misstänker att det är han som ligger bakom den här utsmyckningen. Bildkälla: Arkiv Digital, Bäckseda (F) BI:3 1805-1860 Bild 108 / Sida 203.


På insidan av främre pärmen på Nässjö första husförhörslängd har prästen eller kanske något av hans barn ritat de här hästarna. Det ser ut att ha skett den 9 mars 1764. Bildkälla: Arkiv Digital, Nässjö (F) AI:1 1748-1770 Bild 3.

Känner du till Kråken och DDSS? Det är databaser med uppgifter från delar av de svenska kyrkböckerna.

Vi släktforskare använder nog databaser allt mer i vår forskning, inte minst sedan Arkiv Digital utökat sitt utbud med flera nya register, alltså sökbara databaser. De flesta av dessa ingår i allt-i-ett-abonnemanget.

Men det finns flera databaser som är gratis och fritt tillgängliga på nätet, utover de som ingår i det som tidigare var Svar. Här ska jag presentera ett par av dem, som jag tror att många av er redan känner till. De gäller för norra Sverige och södra Sverige. Känner du till större databaser för området där emellan? Berätta gärna om det i en kommentar.

DDSS är Landsarkivet i Lunds databas för födda, vigda och döda i många församlingar i Skåne, Blekinge och Halland (mest från Skåne). Dessutom ingår flyttuppgifter från vissa skånska socknar, Karlskrona sjömanshusdatabas och Sveriges skeppslistor samt öknamn från Örkeneds socken. Om du använder Arkiv Digital kan du se att det ibland står noterat att register finns i DDSS.

Nästan 1,7 miljoner poster ingår i DDSS. Nya tillkommer då och då. När du får träff på en sökning kan du via en knapp komma direkt till kyrkboken på rätt sida. Denna databas har funnits i många år och har varit gratis hela tiden, när betalabonnemang krävts för att kunna använda Svar.

Ett exempel från DDSS: Jag har sökt på en vigsel för Hanna Andersdotter som gifte sig i Fleninge socken 1824. Här ser du träffen i DDSS. Och så här ser det ut i kyrkboken som är länkad till träffen:

Hanna Andersdotter gifte sig med den manhaftige husaren nr 78 Pål Pryts den 29 oktober 1824. Bild från Riksarkivet, källa: Fleninge kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/LLA/13090/C I/3 (1800-1836), bildid: C0064722_00105.

Kråken är en stor databas gjord av släktforskaren Sven-Erik Johansson med hjälp av andra släktforskare. Den har funnits i ganska många år, jag minns inte när jag såg den första gången. I Kråken ingår uppgifter från norrländska kyrkböcker i, enligt presentationen, "från Örnsköldsvik upp mot Skellefteå och från Bottenhavet till norska gränsen". Den är tillgänglig för sökning på nätet men finns också på cd/usb. Har du anor i det området kan det vara en guldgruva att söka information om. I databasen ingår 455 000 personer.

Exempel på en sökning: Jag sökte efter Magdalena Larsdotter född i Lycksele:

Så här ser träffen ut i Kråken. Fem träffar på namn + församling. Jag klickar på den som jag bedömer är rätt och då öppnas den undre rutan med uppgifter.

I kyrkboken är det sedan lätt att hitta henne. Källa: Arkiv digital.

Precis som med alla databaser gäller att kontrollera uppgifterna i kyrkböckerna. Glöm inte det!

Nyligen stötte jag på en familj som emigrerade till Kanada på 1920-talet. Hela familjen med åtta vuxna och halvvuxna barn åkte iväg. Utom en enda. Ett av mellanbarnen i familjen stannade hemma i Sverige, han hade precis gift sig och fått barn här.

Jag kan inte släppa tanken på detta. Att vara den ende i en hel familj som blev lämnad kvar, och dessutom frivilligt. Att familjer kunde nästan dö ut, med bara en eller två överlevande efter rödsots- eller koleraepidemier, det hände nog ibland. Men då var det ofrivilligt. Men att två medelålders föräldrar emigrerade med så gott som hela sin familj och lämnade en enda son kvar hemma, hur kunde man göra det? Naturligtvis fanns det skäl till detta och som inte jag känner till, dessutom starka skäl skulle jag tro.

Den kvarlämnade sonen dog bara några år senare i lungsot så troligen återsågs de aldrig. Föräldrarna och syskonen rotade sig i Kanada och blev kvar där. I samma släkt men i en annan släktgren skedde precis samma sak, föräldrar och syskon emigrerade och lämnade ett vuxet barn kvar hemma i Sverige. Detta var nere i utvandrarbygden i södra Småland.

Själv skulle jag nog aldrig kunna tänka mig att lämna barn och barnbarn hemma i Sverige och flytta till ett annat land, inte ens med de kommunikationsmöjligheter vi har idag.

Det här hände inte i min släkt utan i en kunds släkt, så jag ska inte orda mer om just dessa.

Folkräkningen år 2000 i USA. Bilden visar personer som då angav att de har rötter i Sverige. Mörkrött är mest koncentration av svenskamerikaner. Flera av mina egna emigrantättlingar bor idag i den yttersta gula östra rutan (Tioga county) i Pennsylvania, dit emigranterna kom på 1880-talet. Bild från Wikipedia.

Ovanstående är inte de enda fallen jag stött på. För några år sedan forskade jag om min äldste sons svärfars släkt. Svärfaderns farmors far Per blev ensam kvar hemma i Skåne när föräldrar och alla syskon emigrerade till USA på 1880-talet. Per var äldste sonen och hade då varit gift några år och hade fem barn. Varför följde de inte med? Kanske ville inte hustrun emigrera. Det vet vi inte, för min sons svärfar hade aldrig hört tals om detta och visste alltså ingenting om orsakerna till emigrationen och att hans farmors far blev kvar hemma.

Även om man är vuxen måste det ju vara en enorm omställning när hela ens familj försvinner till ett annat land. Inte skulle jag ha velat ha det så, att mina föräldrar, syskon och syskonbarn bara försvann ur mitt liv.

Tur är det förstås att denne Per stannade kvar annars hade jag inte haft de barnbarn jag har idag.

Min sons svärfars farmors farföräldrar i amerikanska folkräkningen år 1900 med dotter och dotterns barn. De andra barnen hade egna hushåll.

Nästan så här var det även för Vilhelm Mobergs mor Ida. Alla hennes syskon emigrerade till Amerika, men hon hade sin mor Johanna kvar hemma i Duvemåla.

Vid förra sekelskiftet lockade både annonser och artiklar i tidningarna till emigration. Västerviks-Tidningen 1908.

Går vi mot ett nytt nödår? Knappast. För inte är väl dagens samhälle lika sårbart som det var under nödåren på 1860-talet? När Sverige svalt och både barn och vuxna dog av undernäring. Eller 1917, det år då hungerupproret nästan ledde till revolution i Sverige för att folk inte hade mat till sina familjer.

Torkan i år är besvärlig, mest för bönderna så klart men även för oss med lite trädgårdsodlingar. Fortsätter det så här kan det bli katastrof. Jag minns inte när vi hade regn senast, men det var nog i början av maj. Då fick vi 5-6 mm i alla fall. I övrigt har våren varit torr och varm. Gräsmattorna är redan bruntorra och kirskålen i hörnet börjar sloka. Vi snålar på vattningen här i grannskapet, för att spara ifall regnet inte kommer.

Vår gräsmatta är torr och har blivit brun där solen ligger på.

Nödåren 1867-1868 är nog välkända av de flesta av er. Våren var kall och sen 1867 och följdes av en tidig vinter. Det som såtts hann inte mogna och skördar uteblev. 1868 var torr och varm med missväxt som följd. Nödhjälpen kom igång för sent och till för få. Folk svalt ihjäl, det ser vi i dödböckerna. Författaren Magnus Västerbro har skrivit en bok om svältåren, den ska bli intressant att läsa.

1917 var det kriget och avspärrningarna ihop med export av maten som var orsaken till hunger och svält. Dessutom var skörden av både råg och potatis dålig 1916. Ransoneringarna och för dålig tilldelning av mat tände revolutionsgnistan i Sverige.

1987 hade det gått 70 år sedan hungerrevolutionen, där arbetarna i Västervik spelade en avgörande roll. Det året intervjuade jag Gustav Andersson, 94 år gammal, om den tiden. 1917 var han en ung man med en nystartad familj och en av de många arbetarna på tändsticksfabriken i Västervik som deltog i hungerupproret. Han byggde sig sedan ett litet egnahem i utkanten av stan och berättade att då planterade han många äppelträd så att det skulle finnas äpplen och potatis att äta om det blev svältår igen. Jag förstår honom.

Gustav Andersson, född 1893 i Loftahammar, var med under hungerupproret i Västervik 1917. Fortfarande vid 94 års ålder var han en starkt engagerad berättare. Foto: Rolf Lavergren 1987.

Äppelträden blommade rikligt för några veckor sedan och nu har vi gott om kart på träden. Men fortsätter torkan kanske de skrumpnar bort.

Min potatis har ännu klarat sig bra och växer fint. Men jorden är torr och frågan är hur skörden blir i år.

Jag tycker också att det känns bra att kunna odla min egen potatis och lök och ha äppelträd i trädgården. Inte för att få mat utan för att det är så mycket godare att hämta pärerna direkt i jorden före middagen och plocka äpplena själv till äppelkakan. Men många gånger har jag funderat på förfädernas livsvillkor, när den egna skörden kunde vara avgörande för om barnen skulle överleva eller dö.

Nej, inte blir det som på 1860-talet igen, det tror jag inte. Vi kommer att klara oss i år. Men förmodligen blir det än värre med ökande klimatförändringar under kommande år, det ska vi nog förvänta oss.

Från och med igår gäller GDPR, EU-förordning om integritet och som innebär att vi inte längre får hantera personuppgifter hur som helst. Det har nog inte undgått någon.

De här bilderna på min mamma, mormor, mormors mor och mormors mormor får jag publicera eftersom de alla är döda.

Det gäller enbart nu levande personer men även om vi släktforskare mest forskar om de döda så kommer det förmodligen att påverka släktforskningen en hel del. Redan nu har Riksarkivets digitala forskarsal (tidigare Svar) förändrats. Nu måste du ha ett konto och vara inloggad (men det är fortfarande gratis) för att se uppgifter som är yngre än 110 år. Och du får bara tillgång till det som är mer än 70 år gamla uppgifter, med ett undantag. En del arkivhandlingar har tagits bort. Läs mer på Riksarkivets hemsida.

På Sveriges släktforskarförbunds hemsida finns information om GDPR, publicerat i december förra året. Så vitt jag kan förstå krävs från och med nu samtycke från varje enskild nu levande person som du har i ditt släktträd – om du publicerar det. GDPR gäller däremot inte personuppgifter vi som privatpersoner sparar på våra hårddiskar.

Så tolkar jag det som skrivs om GDPR. Men se till att informera dig innan du publicerar uppgifter från ditt släktträd, på nätet eller i tryckt form.

Själv har jag nu gjort om mina släktträd som jag har på nätet så att bara döda personer visas. Jag har numera bara med generationerna före mig, och de är alla döda. Tidigare hade jag med namn och födelseår för båda mina föräldrars syskon, men eftersom flera av dem lever fortfarande så ändrade jag det nu. Jag tror inte de hade sagt nej till att vara med, men har inte hunnit fråga alla.

Annorlunda är det för företag, så vitt jag vet. Jag som släktforskar på uppdrag åt kunder kan få uppdrag från en kund som vill ge sin förälder eller make ett släktträd som present och som då ska utgå från den personen. Samtidigt kan ju inte hen tillfrågas eftersom det ska vara en överraskning. Frågan är om jag kan ta sådana uppdrag i fortsättningen. Det här är något att fundera på för alla som släktforskar professionellt.

Läs om GDPR hos Datainspektionen.

EU:s sajt om GDPR.

På engelska Wikipedia och på svenska Wikipedia.

Två amerikanska släktforskares tolkning av GDPR, Thomas Macentee och Dick Eastman.

Även alla på den här bilden är döda och därför kan bilden publiceras utan att ta hänsyn till GDPR. Året är 1940. I mitten sitter min pappa och han är 14 år då. Till vänster hans farbror Karl och till höger en annan äldre släkting. De gräver till källaren på det nya huset som min farfar och farmor byggde detta år, efter att det gamla brunnit ner.

Vad är ett torp och vad är en backstuga? Är ett torp större och en backstuga mindre? Är en backstuga ett litet hus ingrävt i en backe? En sådan föreställning är ganska spridd. Här ska jag reda ut begreppen.

Torpet Sörlunda under gården Risen i Sibbarps socken i Halland, numera fritidsbostad åt en tysk familj. Här bodde jag de första fem åren av mitt liv. Eget foto 2016.

Gränsen mellan torp och backstuga är inte glasklar men i princip är ett torp ett mindre hus med odlingsbar mark och en backstuga är ett mindre hus utan odlingsbar mark. Backstugan kallas backstuga för att den står på bar backe, det vill säga utan mark. En liten kålgård kunde höra till backstugan och kanske så mycket mark som vi idag har till en normal villatomt eller ett radhus. Grönsaker odlade backstugusittaren som regel intill hemmet men potatis kunde odlas hos en bonde i byn.

Husen stod på ofri grund. Det var först vid slutet av 1800-talet som torparna fick möjlighet att börja köpa ut sina torp som då kunde bli egna småbruk, bostäder eller sommartorp.

Torpen fanns i flera olika varianter:
1. Kronotorpen var torp på allmänningar i de norra delarna av Sverige och torparen fick betala skatt. Kronotorp uppodlades från 1500-talet och in på 1900-talet.
2. Nybyggen på enskild mark, som är det vanligast förekommande torpet sedan 1700-talet, framför allt i södra och mellersta Sverige. Torparen fick odla upp mark som tillhörde en gård och betalning skedde med dagsverken eller pengar. Någon skatt betalades inte, marken var inte friköpt utan torparen hade bara nyttjanderätt.

Dessutom fanns det undantagstorp, förpantningstorp, bördetorp och soldattorp. Undantagstorpet var ett litet hus, ibland med lite mark att odla, där en gårds ägare fick bo efter försäljningen av gården. Förpantningstorp betalades inte med dagsverken utan med en pant och kontraktet gällde på en bestämd tid som oftast var 49 år. Villkoren för återlösning var svåra och kostsamma så i praktiken blev det oftast på livstid. Bördetorp var torp som avsattes för de arvingar som inte fick ärva gården när man inte ville klyva hemmanet. Soldattorpen byggdes av rotebönderna till rotens knekt, ryttare eller båtsman.

Vid mitten av 1800-talet fanns det ungefär 100 000 torp i Sverige, bebodda av omkring en halv miljon människor, eller en sjundedel av invånarna.

Backstugorna byggdes som regel på en bys allmänning, det vill säga mark som inte odlades av en enskild gård utan i stället kunde vara betesmark för byns kreatur. I Skåne kallades de gatehus. I de flesta fall betalade backstugans boende inte någon hyra för marken och stugan fick man bygga själv eller överta en befintlig stuga.

Det var inte bara de fattiga som bodde i backstugorna, här kunde också hantverkare bo och ibland ganska välbärgade sådana. Så tro inte att det bara var fattigt folk i backstugorna.

Ett torp kunde förvandlas till backstuga om gårdsägaren tog tillbaka torpmarken. En backstuga kunde utvecklas till ett torp om backstugusittaren fick möjlighet att uppodla jord kring stugan. Detta finns det åtskilliga exempel på i husförhörslängderna.

Står det ett T eller ett B i husförhörslängden betyder det som regel torp eller backstuga. Många hus som vi idag skulle kalla villor kallades förr backstuga och senare lägenhet. Det var hus som bara byggdes för att vara bostad åt till exempel en lönearbetare som inte bodde på sin arbetsplats. Detta blev vanligt under industrialiseringen.

Många backstugor försvann vid laga skiftet, för då togs byns allmänningar bort och byns mark fördelades på de enskilda gårdarna. Den bonde som tilldelades mark där backstugan stod kanske inte ville ha ett hus där eller ville ha ersättning som backstugusittaren inte kunde betala.

Källa till uppgifterna om torp och backstugor är boken Torp, torpare och torpinventeringar utgiven av Sveriges Hembygdsförbund 2015. En mycket intressant bok som berättar om både husen och människorna, torparkontrakten och hur man gör en torpinventering.

Blandade torp och backstugor:

Torp med okänt namn i Östergöl i Älmeboda socken i södra Småland. Eget foto 2012.

Soldattfamiljen utanför soldattorpet Fröset i Hånger socken i Småland. Soldaten hörde till Östbo kompani vid Jönköpings regemente. Fotograf okänd, från Miliseums bildsamling.

Klasatorpet i mitten med sin undantagsstuga till vänster. Torpet ligger i Långasjö socken och det var här Karl Oskar och Kristina bodde i Vilhelm Mobergs utvandrarfilm. Eget foto 2012.

Torp under gården Melltorp, Hova socken i Västergötland. Torparen Carl Olson med sin hustru och barnen Hilding och Ester. Foto: Gustav Heurlin, bild från Nordiska museet.

Torpet Nyhägn under Kilmare i Gladhammars socken. Detta hade jag som sommartorp i några år, 2004-2009. Eget foto 2005.

Torpet Skogen i Borsna i Ryssby socken i västra Småland. Här bodde min svärfars fars familj en tid. Numera verkar det vara en vanlig familjebostad eller en mindre gård. Eget foto 2013.

En backstuga. Dalskogen vid Lysekil 1899. Foto: Hugo Hallgren, bild från Bohusläns museum.

Backstugan Olofstorpsstugan, Herrljunga. Foto: Erik Björnänger, bild från Vänersborgs museum.

Så här kunde en backstuga också se ut. Backstuga vid Storeklev, Västra Tunhem. Foto: Vänersborgs museum.

Ombord på bogserbåten Stor-Erik arbetade en kvinna som kocka 1916, då den här bilden togs i Gävle hamn. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

Kvinnor har arbetat till sjöss sedan långt tillbaka. Hur lång tid vet jag inte men här har vi ett bevis på kvinnors arbete ombord redan vid mitten av 1800-talet:


Ångskonaren Westervik fördes av kaptenen Jonas Fredrik Sandström. Den 30 mars 1861 mönstrade han en ny besättning med bland annat tre kvinnor. Bildkälla: Arkiv Digital, Sjömanshuset i Västervik (H) DIa:1 (1853-1870) Bild 920.

De tre kvinnorna ombord på ångbåten Westervik hette Johanna Maria Olsson, Johanna Andersson och Johanna Carlsson. De var 27, 20 och 28 år gamla och arbetade som restauratris, kokerska och uppasserska. Någon lön finns inte antecknad för två av dem, bara för Johanna Carlsson som fick 8 riksdaler per månad, vilket var mindre än hälften än vad någon av männen hade i lön. De var mönstrade ombord men inte inskrivna i sjömanshuset, som männen var. Först 1935 kunde kvinnor bli inskrivna i sjömanshus, därför är de mycket svårare att hitta i arkivhandlingarna. Man måste veta var man ska leta efter dem.

Kapten Sandström hade anställt kvinnor tidigare. 1860 mönstrades Maria Olsson, Johanna Pettersson och Maria Lovisa Andersson ombord på S/S Westervik. 1859 arbetade två kvinnor ombord och 1858 en uppasserska som hette Augusta Willringhaus, då 21 år gammal. Detta verkar vara det första året med kvinnor mönstrade ombord på S/S Westervik. Kanske är det den första förekomsten av kvinnor i sjömanshusarkiven? Känner du till någon tidigare uppgift så berätta gärna om det i en kommentar här.

Troligen var ångbåten Westervik en passagerarbåt, kanske gick den mellan Stockholm och Västervik vid denna tid, eller kanske söderut i Östersjön. Det var framför allt de mindre fartygen som trafikerade hamnar i Östersjön som hade kvinnor anställda ombord, plus passagerarfartygen, både i oceantrafik och här hemma på kanaler och utmed kusterna. Kvinnorna arbetade i köket, städade och serverade. Det dröjde till mitten av 1900-talet innan andra yrken ombord på fartygen öppnades för kvinnor. Själv gick jag till sjöss som telegrafist 1974, men det är en annan historia...

På Isbrytaren II (som senare kom att byta namn till Sankt Erik) arbetade fem kvinnor när den här bilden togs av Eric Hedström, som var telegrafist ombord. Vilket år det är framgår inte, inte heller vad kvinnorna hette. Befälhavare var Georg Hilding. Några fler i besättningen är namngivna här. Bilden finns i Sjöhistoriska Museets bildsamling.

Två av de oidentifierade kvinnorna på Isbrytaren II. Den ena var kocka, den andra troligen uppasserska. Fotograf Eric Hedström, Sjöhistoriska Museets bildsamling. Läs mer om Isbrytaren II/Sankt Erik.

Restauratrisen Elli Pihlava på kanalbåten Nils var med om en dramatisk förlisning i januari 1929 och bidrog till att hennes arbetskamrater överlevde. Hon var enda kvinnan ombord och fungerade i stort sett som hushållerska åt besättningen. Västerviks-Tidningen den 21 januari 1929.

Besättningsbild från ett okänt fartyg 1917 i Arkösunds hamn. Minst två, kanske tre av besättningsmedlemmarna är kvinnor. Fjärde personen från vänster är Hans Oskar Flack, senare sjökapten. Fotograf okänd, foto från Katarina Frölings privata album.

Bogserbåten Stor-Erik såg ut så här 1916. Kockan står längst till vänster. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

För ett tag sedan höll jag en skrivarkurs för släktforskare på annan ort och lyckades chocka dem rejält. Precis som jag själv fått en chock.
Gunnar Dahl är historiker och släktforskare. För ett par år sedan skrev han en bok om sin släkt, boken heter Sanning, skröna och muntlig tradition. Mycket intressant och en bra inspiration för den som vill skriva sin släkthistoria.

Boken inleds med ett avsnitt där han berättar om hur hans mor Anna-Lisa och morfar Alex kommer till en avliden släktings hus i Sundsvall 1964 för att ta hand om dödsboet och röja bland allt lösöre i huset. Morfadern går upp på vinden och hittar en kartong full med brev. Han ropar på sin dotter och berättar att “det här är Amerikabrev”. Breven har skickats för länge sedan av utvandrade släktingar. Anna-Lisa läser några och tänker att här finns mer av hennes släkts historia än vad hon någonsin hört talas om av dem som stannade kvar.

Hon lägger tillbaka breven i kartongen och går ner i sovrummet och fortsätter packa. Så hör hon sin far gå in i vardagsrummet. När hon kommer in dit ser hon honom stå och elda upp breven i kakelugnen.

Elda upp breven! Vilken chock! Även som läsare blev jag chockad och alldeles kall. Sådant kan bara inte få hända.

På skrivarkursen använde jag detta som ett exempel på hur man med en dramatisk händelse kan inleda en släktberättelse. Alla deltagarna stelnade till när de insåg vad det var jag läste upp för dem.

Bränna gamla Amerikabrev! Aldrig i livet! Det får man ju bara inte!

Jo, det gjorde författarens morfar. Förklaringen han gav dottern var att “vi ska inte rota i det gamla, låt det vara glömt”.

Rotar i det gamla, det är det vi släktforskare gör hela tiden. Och varför skulle vi inte göra det? Det är ju så vi hittar vår egen historia. Vad kan vara mer spännande och intressant?


Gamla brev kan betyda mycket mer än du tror. De kan vara nyckeln till din släkts historia. Själv är jag så tacksam för alla sparade brev i min familj och släkt.

Store Bengts kvarn står kvar än i Äspelunda. Den byggdes 1856-57, för Store Bengts räkning. Han hade gården Äspelunda 4 och Äspelunda 2 i Morups socken i mellersta Halland. Kvarnen ingår idag i ett hotell och där bodde vi en helg förra sommaren när mina syskon och jag samlades för att tömma pappas hus inför försäljningen. Pappa begravdes i april men det tog tid att bli klara med huset.

Att vi kom att bo vid Store Bengts kvarn var bara en tillfällighet. Det fanns rum ledigt och det såg fint ut. Hotellet ligger nära havet utanför Glommen norr om Falkenberg och det är förstås alltid fint att kunna bo vid Västerhavet även om det bara blev ett par nätter.

Givetvis blev jag nyfiken på vem Store Bengt var när jag hörde att kvarnen kallas så. Och en släktforskare är ju aldrig rådlös när det gäller att kolla upp historiska fakta.

En del finns att läsa om Store Bengt på Morup-Stafsinge hembygdsförenings hemsida på Bygdeband. Där finns historien om själva kvarnen, att den byggdes av ett gäng skåningar och att den var igång till 1949. Store Bengt själv hann inte begagna den utan det fanns en mjölnare, antingen anställd eller som arrendator. Där finns också information om Store Bengts familj och barn och barnbarn som sedan tog över.

Går man från hotellet och ner mot havet ligger en gård inne bland träden på höger sida, och det ska ha varit Store Bengts gård som hette Äspelunda nr 4 på hans tid. Eget foto (liksom bilden på kvarnen ovan)

Store Bengt bodde på gården Äspelunda 4, som var en skattegård på 1/3 mantal. Hur gammal byn Äspelunda är vet jag inte, i den äldsta husförhörslängden från 1763-1810 har jag inte hittat den för boken är delvis skadad så det är svårt att se alla gårdsnamnen. Men kanske är det någon av er som läser detta som vet mer om gårdens och byns historia.

Det är i hans bouppteckning vi hittar spår efter kvarnbygget. Store Bengt dog den 27 januari 1857, vilket alltså måste vara precis när kvarnen var färdigbyggd. Enligt dödboken dog han av blodslag som lär innebära hjärnblödning eller slaganfall. Vid sin död var han en välbärgad man som ägde både sin egen gård nr 4 och gården nr 2 i Äspelunda. Och så ägde han hälften av "en nyligen uppförd och skattlagd väderkvarn". Det fanns alltså minst en delägare till, förmodligen äldste sonen Nils Aron eftersom kvarnen var uppförd på gården nr 2 som brukades av honom.

Gården nr 4 värderades till 2666 riksdaler banco, gården nr 2 till 1333 riksdaler banco och den nybyggda väderkvarnen till 3000 riksdaler, alltså mer än någon av gårdarna. Kvarnen står där än, hög och fin, och påminner om den här mannen som levde för mer än 160 år sedan. Bildkälla: Arkiv Digital.


Längst bak i bouppteckningen listas skulderna i dödsboet. Och där är kvarnen igen. Store Bengt hade vid sin död inte hunnit betala byggaren Nils Svensson för kvarnbygget utan var skyldig honom 350 riksdaler plus ränta för fyra och en halv månad. Förmodligen hade han hunnit betala en hel del av bygget redan för den lär ha kostat mer än så att bygga. Kanske var det till kvarnbygget som Store Bengt lånade 2000 kronor i Växjö hypoteksförening den 4 september 1856. Det lånet hade han ännu inte betalat tillbaka, utan det står kvar i bouppteckningen. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bouppteckningar är väldigt intressanta. De kan ge en blick in i vardagsliv och levnadsvillkor för en person och dennes familj. I det här hushållet hade man det gott ställt. Sida upp och sida ner med lösöre. 23 riksdaler i lösa pengar, en del silver och mängder av husgeråd, verktyg och redskap, möbler och porslin. De hade fyra hästar, en hingst och ett sto betingade ett värde av 166 riksdaler vardera. Två oxar, fyra kor, stutar, får och svin, tre gäss, 14 höns och en tupp. Jag kan se dem framför mig där de går och sprätter på gården.

En persons kläder, det som kallas gångkläder i bouppteckningarna, brukar vara en fingervisning om hur man haft det. Det fanns de fattiga som knappt hade något ombyte ens, och så de som var rikare och hade både päls och rockar och sidenväst. Det hade Store Bengt. Två pälsar, två rockar, flera byxor och skjortor, fyra rödrandiga västar och en blommig silkesväst. Den västen skulle jag vilja se. Han hade glasögon, inte bara ett par utan två, en plånbok av läder och fyra par strandstövlar. Vad var det för sorts stövlar? Var det extra höga stövlar? Han hade en del fiskeredskap så fiskade gjorde han nog, men det skedde väl från båt?

Totalt beräknades fastigheternas värde till 7000 riksdaler, lösöret till 1987 riksdaler, de säkra fordringarna till 149 riksdaler och en osäker fordran till 8 riksdaler. Förutom lånet och byggskulden hade han två mindre skulder, en till en handlare och en till sin dräng, och behållningen blev 6394 riksdaler. En ansenlig summa vid denna tid.

Det var inte bara att dela ut arvet till de sju barnen för Bengt hade skrivit ett testamente som innebar att hustrun Helena Larsdotter skulle få sitta kvar i orubbat bo så länge hon levde. Men efter hans död är det sonen Lars Peter Bengtsson som står som brukare på gården enligt husförhörslängden. Modern Helena bodde kvar ända till sin död 1893, hon var alltså änka i 35 år.

Store Bengt hette Bengt Nilsson och föddes den 4 februari 1795. Vid sin död skulle han alltså snart fylla 63 år. Han gifte sig i ungdomen med den tre år äldre Olena Andersdotter, dotter till Anders Olofsson och Inger Larsdotter i Äspelunda. Han gifte sig alltså till gården. Han kom dit från Sjöbol där hans föräldrar Nils Andersson och Kerstin Nilsdotter var arrendatorer, men han var född i grannbyn Huvhult. Innan Bengt och Olena gifte sig var det hennes syster och svåger Anna Andersdotter och Nils Larsson som brukade gården. Systern Anna var 13 år äldre än Olena och varför de inte fick behålla arrendet vet jag inte. Eller så delades gården på två fastigheter.

Det var Olenas mor Inger som kom från Äspelunda. Hon föddes där den 28 maj 1754, hennes föräldrar hette Lars Torsson och Karin Pettersdotter. De ska ha bott på den gård som sedan blev Äspelunda nr 2. Enligt hembygdsföreningen var Store Bengt den förste ägaren av Äspelunda nr 4 och då antar jag att den tillkommit efter en hemmansklyvning av nr 2. I bouppteckningen nämns fastebrev (som nutida lagfart) från 1828 och 1829 för gård nr 2 och fastebrev från den 23 december 1853 för gård nr 4. 


Storskifte genomfördes 1821 i Äspelunda by och laga skifte 1838. Vid båda dessa skiften står Bengt Nilsson som brukare på en gård med beteckning D (litt D på skifteskartorna). Det finns två kringbyggda gårdar med beteckning D och det är den längst ner som är den där Store Bengt bodde med sin familj. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Vid laga skiftet fanns gården nr 4 och enligt protokollet var det en gård som skulle flyttas ut från den tidigare samlade byn. Vid storskiftet samlade man ihop marken så att den inte låg utspridd på många skiften och vid laga skiftet skulle också husen flyttas ut till den mark som gården tilldelats. Så den gård som idag ligger mellan kvarnen och havet måste alltså vara den utflyttade gården. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Bengt och Olena fick två söner, Nils Aron 1820 och Carl Johan 1822. Det blev den äldste sonen som så småningom tog över gården nr 2. Efter Olenas död gifte Bengt om sig med Helena Larsdotter och fick fem barn till. Äldste sonen i denna syskonkull, Lars Peter, tog över gården nr 4.

Bengt Nilsson kallades också Morpe Bengt (för er som inte är från Halland kan jag berätta att Morp är förkortning av sockennamnet Morup). Han måste ha satt ett stort avtryck i sin hemsocken, trots att gården ligger alldeles på gränsen till grannsocknen Stafsinge, i utkanten av Morups socken. Kanske kallades han Store Bengt på grund av att han var storväxt, men det vet jag inte.

Det här blev ett långt inlägg men det är ju så intressant med släkthistoria. Jag är inte släkt med Store Bengt, åtminstone inte vad jag vet. Men sådant kan man aldrig vara helt säker på, även om min släkt kommer från trakterna lite längre inåt i Halland.


Jag måste ju få visa hur vackert det är här vid havet några hundra meter från Store Bengts kvarn en försommarmorgon. Eget foto.

Och en försommarkväll. Eget foto.

Som släktforskare vill jag gärna få lite kött på benen för dem som levt före mig. Få veta hur deras värld såg ut och samhället runt omkring dem. Ett sätt att skaffa den kunskapen är att läsa i samtida böcker. Därför har jag sparat en del gamla husmorsböcker från släkten och hittat en del på antikvariat.


Den gröna kokboken är från 1948 och kommer från min andra svärmor Maj (jag har haft tre svärmödrar), liksom "Konservering i elköket" från 1951. Det andra häftet om konservering är från 1935 och det hade mamma i sina gömmor. Både mamma och mormor konserverade mycket. Det var på den tiden innan vi hade frysboxar.


"Årets Runts hemkalender" gavs ut 1958 och kommer också från Maj. "Den perfekta värdinnan" är från 1937 och kommer troligen någon annanstans ifrån. Den bruna boken är en klassiker, Thora Holms kokbok från 1936 och den har jag köpt på antikvariat.

Thora Holms kokbok innehåller allt och jag tror att den kom till användning i många hem. Den har tre recept på leverpastej, recept på stuvad strömming och stuvad lake, kycklingtimbal, fylld kålrot, kalvbräss i gelé och massor med annan mat. Lite annorlunda mat än vad vi är vana vid idag.

"Den perfekta värdinnan" handlar förstås om etikett, hur en  kvinna skulle föra sig i sällskapslivet, framför allt i hemmet. Det är rolig läsning idag och säger en del om hur det var förr med större klasskillnader i samhället. Till exempel står det om hur viktigt det är att veta titeln på den man tilltalar och vilken rang man har. Om herr och fru A ska lägga bort titlarna med herr och fru B ska den fru vars make står högst i samhällshierarkin föreslå detta. Vi kan ju nästan fnissa åt sådant här idag men då var det på allvar. Ett helt kapitel handlar om bordsskick, bland annat hur man skalar en banan med kniv och gaffel på en tallrik... Och så får vi lära oss att en dam bär sorgdräkt i ett år efter make, barn och föräldrar, i ett halvt år efter syskon och barnbarn, samt fyra månader efter far- och morföräldrar.

Hemkalendern från 1958 är ganska annorlunda och mer praktiskt inriktad för den som sätter bo och bildar familj. Lite matrecept, lite bakrecept, lite om krukväxter och hur man packar rätt i en frys. Hur man tvättar ylle, vad nylon är och tips på fläckborttagning. Man förutsattes ha kemikalier i hemmet för här föreslås ammoniak, trikloretylen, terpentin och boraxlösning till flera fläckar. Idag googlar vi för att få veta sådant här.

I spåren efter #metoo och uttryck för gubbvälde i vår tid just nu kan vi konstatera att det var inte bättre förr. Tvärtom. Det visar en titt på denna arkivhandling hos Stockholms Stadsarkiv:


Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, Stockholmskällan, objekt-ID: SE/SSA/ÖÄ/Prostitutionsavdelningen/E2. Årtalet är okänt men före 1918.

Här är det arbetaren Gustaf Andersson i Stockholm som gjort en polisanmälan om en ung kvinna som han tycker ska sättas på spinnhus. Orsaken är att hon smittat honom med dröppel, dvs könssjukdomen gonorré. Han menar att hon fått den av någon predikant som hon "springer till på dagen" och "på kvällen smittar hon hederliga järnarbetare från verkstan". Vidare skriver han att polisen inte borde tillåta detta utan sätta henne på spinnhus "så att ordentliga arbetare inte blir förstörda". Att han själv har ett ansvar för sina handlingar och skulle kunna avstå från att utnyttja prostituerade verkar inte ha slagit honom. Så dubbelmoral och att låta kvinnan vara syndabock, det var uppenbarligen vanligt förekommande förr också.

Ja, det här vet vi ju förstås. Att kvinnor alltid var de som straffades när männen gjorde fel. Alla de pigor som inte kunnat värja sig för husbonden, blivit med barn och sedan skickats iväg från gården med bara skammen och en växande mage som resgods, ja de har nog de flesta av oss mött under vår forskning. Männen kunde lätt svära sig fria, oavsett om det var våldtäkt eller ej. Men kvinnan straffades alltid.

Den ovanstånde anmälan ingår i Stockholms Stadsarkivs samling av arkivhandlingar relaterade till prostitution. Bland dessa ingår också en förteckning över prostituerade i Stockholm 1859-1866 (som pdf-fil), besiktningsbok 1886 (som pdf-fil), reglementen för prostituerade, flera personliga skrivelser, tidningsartiklar och litteraturtips. I förteckningen finns bara 7 sidor i pdf-filen och där hittar vi följande kvinnor: Gustava Cecilia Hagström, Ingeborg Amalia Constantia Wass, Maria Josefina Gryting, Anna Gustava Bjelke, Charlotta Hilda Öberg, Johanna Matilda Hagelin, Matilda Elisabet Askeberg. Läs om förteckningen. I besiktningsboken finns många fler uppskrivna.

Vill du se hela förteckningen får du vända dig till Stockholms stadsarkiv och beställa kopior eller gå dit och läsa. Troligen finns det fler förteckningar för tidigare och senare perioder. Prostituerade skulle vara inskrivna vid Besiktningsbyrån och där undersökas av läkare en gång i veckan, för att se om de hade någon sjukdom som riskerade att spridas till kunderna. Kunderna behövde däremot inte besiktigas. Besiktningsbyrån verkade mellan 1847 och 1918.

Det hände att sedlighetspolisen grep kvinnor som prostituerade fast de inte var det. Kvinnor kunde också anmälas av andra till Besiktningsbyrån, i många fall ganska godtyckligt. Om ni tittade på Fröken Frimans krig på tv i vintras så såg ni ett exempel på det. Vad kvinnan själv hävdade spelade mindre roll, det var herrarna som bestämde och hade makten.

Har du upptäckt att du har en prostituerad i Stockholm i din släkt kan ett foto finnas bland Stockholms Stadsarkivs signalementsfotografier 1869-1920. Hos Arkiv Digital finns i Landskrona fängelsearkiv fotografier på intagna på tvångsarbetsanstalten. Dit kom många prostituerade kvinnor och brottet de grips för brukar kallas lösdriveri. Fotografierna på kvinnorna är från tidigt 1900-tal. Det är dessa som Eva F Dahlgren skriver om i sin bok "Fallna kvinnor".

Nu ska jag berätta om hur du hittar information om fastigheter i din släkts historia eller kanske huset du bor i. Lagfartsböcker med information om lagfarter finns digitaliserade, både i Riksarkivets digitala forskarsal och hos Arkiv Digital. Det varierar starkt mellan olika geografiska områden vad som digitaliserats så det är inte säkert att du hittar ditt hus. Men är din lagfartsbok inte digitaliserad så finns den troligen på landsarkivet för din region.

I lagfartsboken finns uppgifter om fastighetsbeteckningen, hur stor fastigheten är i mantal och varför lagfarten utfärdats, vilket skedde både vid köp, arvskifte och annan överlåtelse. Vi får förstås veta vem köpare och säljare är, och i många fall även när tidigare lagfart eller fastebrev utfärdats. Säljaren kallas i äldre lagfartsböcker för fångesman. I anmärkningskolumnen kan det finnas fler uppgifter.

Lagfartsböckerna finns i de rättsliga arkiven, hos inskrivningsmyndigheten eller inskrivningsdomaren i en domsaga. För att hitta i lagfartsboken behöver du veta gårdens namn och i vilken socken den låg samt i vilket härad socknen låg. Söker du efter ett torp behöver du veta under vilken huvudgård torpet hörde. Det underlättar också om du känner till ungefär när övertagandet skedde, eftersom lagfartsboken är topografiskt och kronologiskt ordnad.

Lagfartsböckerna som är digitaliserade verkar främst gälla från 1870-talet och några decennier in på 1900-talet, men det finns en del även så sent som till 1980-talet.

Hos Arkiv Digital gör du så här:
Välj arkivtyp: Inskrivningsdomare. Välj rätt län och domsaga.
Därefter kollar du vilken lagfartsbok som är aktuell för den fastighet du vill veta mer om.
Öppna lagfartsboken. I början bör det finnas ett alfabetiskt register för fastighetsbeteckningarna, dvs gårdsnamnen. Där ser du vilken sida du ska gå till.

Mitt exempel:
Buskabygd nr 1 i Gällareds socken som hör till Faurås härad i Halland. Jag vill veta när mormors föräldrar övertog sitt torp Huslyckan i Buskabygd. Jag väljer lagfartsboken med volymbeteckning CIb:15 1875-1930. Buskabygd nr 1 finns enligt registret på sidan 87. Och mycket riktigt, där hittar jag alla uppgifter om fastighetsförvärven från 1873 till 1930 för just denna fastighet.

Torpet Huslyckan i Buskabygd i Gällareds socken.


Lagfartsboken från Faurås häradsrätt 1875-1930. Bild från Arkiv Digital.

Längst upp finns uppgift om när min mormors farfar och farmor Johannes Torsson och Anna Brita Mattiasdotter tar över torpet. Deras köpebrev är daterat den 15 september 1881 och säljare är Bengt Johan Johansson och hans hustru Anna Katarina Svensdotter. De i sin tur har ett fastebrev (dvs äldre lagfart) från den 31 augusti 1875. Här finns också en anteckning i säljarens kolumn om ett arvskifte den 1 april 1873. Johannes Torsson och Anna Brita Mattiasdotter beviljas lagfart den 29 april 1882. Kolumn för detta finns på högra sidan. Vi får också veta att torpet Huslyckan är på 1/10 mantal.

På rad 2 (i boken kallas det rum 2) får vi veta när Johannes och Anna Brita säljer fastigheten till sin son Malkolm Johanson och hans hustru Amanda, som är min mormors föräldrar. Det skedde den 4 november 1895, då köpebrevet är daterat. Lagfarten är beviljad den 18 maj 1897. Fastigheten har nu beteckningen Buskabygd 1:3.

Längst ner på sidan, i rum 7, finns också inskrivet när fastigheten övergår till dödsboet efter Malkolm 1930, efter hans död i maj 1929. Sedan blir det en av min mormors bröder som tar över. Fastigheten finns fortfarande kvar i vår släkt.

Anna Brita Mattiasdotter och Johannes Torsson.

Malkolm och Amanda Johansson med sina barn framför huset Huslyckan 1926. Det är ett kolorerat fotografi och tavlan hänger i mitt vardagsrum.

I Riksarkivets digitala forskarsal gör du så här:
Välj antingen Lagfartsböcker 1875–1933 eller Fastighetsböcker 1933–1980-talet. Båda hittar du under fliken Specialsök, sedan Digitaliserade arkiv. Därefter väljer du den inskrivningsmyndighet som gäller för fastigheten du söker information om och sedan den volym du tror kan vara den rätta.

Samma lagfartsbok som i exemplet ovan finns också digtaliserad hos Riksarkivet så vi tar ett annat exempel. När jag läste kursen Släktforskning B på Mittuniversitetet 2012 hade vi som uppgift att kartlägga baptisterna i Hallens och Marby socknar på 1800-talet. De var inflyttade från flera socknar i Dalarna.


Lagfartsbok från Hallens tingslags häradsrätt 1875-1942. Bildkälla: Riksarkivet, Hallens tingslags häradsrätt, Lagfartsböcker, SE/ÖLA/10819/C III b/1 (1875-1942), bildid: 90001806_00045

En bit ner, i rum 5, hittar vi sällskapet Tro och Hopp som köpt en så kallad jordlägenhet, en mindre fastighet på 1 1/2 tunnland. Köpebrevet är daterat den 22 maj 1881 och säljare är några av de baptister som vi forskade om på kursen. Lite längre ner i rum 7 ser vi att en person med namnet E Eriksson Pistol köpte en mindre fastighet med hänvisning till auktionsprotokoll från den 30 april 1883, i stället för ett köpebrev.


I Riksarkivets digitala forskarsal hittar jag bland annat denna uppgift om att en ansökan om nyttjanderätt skett 1971 för Buskabygd 1:2, grannfastighet till min släkts torp och till Buskabygd 1:4 som då ägdes av en annan släkting. Vad detta innebär vet jag inte, men det går säkert att ta reda på. Det kan också finnas andra anteckningar. Detta är från de senare fastighetsböckerna 1933–1980-talet i Riksarkivets digitala forskarsal. Bildkälla: Riksarkivet, Inskrivningsmyndighetens i Varbergs domsaga arkiv, Aktuella fastighetsböcker, SE/HLA/1340115/D/D I/D I a/78, bildid: 10028249_00167

Så här kan man följa en eller flera fastigheter i lagfartsböckerna.

Uppdatering 2021:

Det verkar som om Fastighetsböcker 1933–1980-talet är borttagna från Riksarkivets digitala forskarsal, troligen efter att GDPR trädde i kraft.

En riktigt Glad Påsk! önskar jag er alla, med både släktforskning och möte med släktingar. Själv ägnar jag helgen åt de levande i stället för de döda och njuter av samvaro med barn och barnbarn. Då får släktforskningen vänta.

Där är vårt hus! Pappa står och tittar upp mot flygplanet som cirklar över huset. Han undrar nog vad som är på gång. Eller är det kanske min storebror som står där? Men där står jag nere vid brevlådan vid vägen.

Igår hittade jag den här bilden i Arkiv Digitals arkiv med flygfoton på gårdar och hus i Sverige. Jag vet att de funnits tillgängliga ett tag men har sett att flera släktforskare skrivit att det varit svårt att hitta rätt på dem så jag har inte gett mig på det. Men nu såg jag en ganska ny instruktionsfilm om hur man gör och då gick det jättebra. Bild från Arkiv Digital.


Först letade jag upp min hemby på kartan. Byn där jag växte upp heter Ljungby och ligger drygt en mil nordost om Falkenberg, vid vägen till Ullared. Utifrån det numret som antecknats på området på kartan kunde jag sedan hitta flygbilden i listan över bilder. Bild från Arkiv Digital.

Jag blev så glad för den här bilden när jag hittade den. Satt och bara tittade en stund. Vårt hus! Där jag växte upp. Jag har ju flera fotografier på huset i mitt fotoalbum men ingen flygbild och inga bilder från byggtiden. Mina föräldrar beställde inte den här bilden, för den har aldrig funnits i mitt hem. Förmodligen tyckte de att de ville vänta tills trädgården var någorlunda i ordning.

Just för att trädgården är en byggtomt och man ser att det är försommar eller sommar så vet jag att fotot är taget 1959. Mina föräldrar byggde huset på hösten 1958 och vi flyttade in två veckor före jul det året. Inflyttningsdagen minns jag. Min lillebror och jag gjorde stora ögon när vi i det nya huset såg att det rann vatten från en kran inomhus. Det var vi inte vana vid, vi kom från ett omodernt torp i skogen.

1959 jobbade mina föräldrar med trädgården och det dröjde nog ett par år till innan de var klara med att anlägga gräsmattor och rabatter och grönsaksland där de skulle vara.

1959, det var var den där varma sommaren, som kanske en del av er minns. Då var jag fem år gammal och jag minns faktiskt hur varmt det var vissa dagar. Ja, det här fotografiet väcker många minnen till liv.

Flygbilderna måste du verkligen ta en titt på, om du har gårdar eller hus i din släkt som kan ha blivit fotograferade. Det finns dock en nackdel med flygfotoarkivet. Man måste känna igen gården eller huset. Det finns inte angivet på varje bild vilket ställe det är, inga fastighetsbeteckningar eller adresser. Men har du sett ett fotografi på huset tidigare kanske det går att känna igen. De olika flygområdena som numrerats är inte så stora och det syns ju tydligt var gränserna går. Några få av fotografierna har ägarens namn nedskrivet på baksidan, men många har det inte. På bilden av vårt hus finns pappas namn antecknat, och på fotot av närmaste granngården i byn står grannens namn och dessa är ju därför lätta att känna igen. I just det här flygområdet är det kanske hälften av bilderna som har ett ägarnamn antecknat.


Så här såg huset ut när trädgården gjorts i ordning efter några år. Min mamma var en riktig trädgårdsentusiast och odlade mycket blommor men också grönsaker, potatis, bär och frukt. Det var en sluttande tomt och huset ligger ganska högt.

Min senaste men säkert inte sista bild på huset där jag bodde mellan 1958 och 1972. Mina föräldrar byggde till ett par rum i början av 1970-talet, när familjen hade växt. Det är min mamma som gjort i ordning den lilla bron och röjt kring den. Mina föräldrar sålde huset 1996. Foto från april 2017.

Klara Sofia Ingridsdotter föddes den 3 februari 1878 i Gällivare. Hon föddes utomäktenskaplig för hennes mor nybyggardottern Ingrid Israelsdotter i Låmondisuando var inte gift. Ingrid var då 19 år gammal och under åren fram till sin död 1889 fick hon ytterligare tre utomäktenskapliga barn.

Klara Sofia Ingridsdotter stannade förmodligen kvar hos morföräldrarna efter sin mors död. Hon växte upp och fick diverse olika pigplatser, en nere i Värmland, innan hon gifte sig 1898 med Fredrik Hjalmar Nordqvist från Råneå.

Men vänta nu! Hette hon Ingridsdotter? Jo, det gjorde hon. Och det är därför jag skriver om henne här.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Vem hon var vet jag inte och jag är inte släkt med henne, jag bara råkade på henne vid forskning i Jokkmokks kyrkoarkiv här för leden. Aldrig tidigare har jag sett någon med patronymikon som bygger på moderns namn. Har du? Säkert finns det fler, det vore väl konstigt annars. Men jag tror att de är sällsynta.

Hon heter verkligen Ingridsdotter hela tiden i kyrkböckerna. Det är ingen felskrivning för Ingmarsdotter eller Ingvarsdotter eller att jag tolkat hennes namn fel.

Har du henne i din släkt? Berätta för oss vem hon var? Det jag sett i Jokkmokks församlingsbok är att hon fick minst tio barn med sin make. En son dog två år gammal. 

Det här är Anna Josefina Gabrielsdotter vid sin backstuga. Hon kallades Skrape-Fina och här levde hon som en av de fattigaste av fattiga i Dagsås socken i Halland ända till sin död 1957. Hennes lilla hus är på gränsen till jordkula, byggt direkt i sluttningen med jordgolv och jordvägg. Stugan är sedan många år ett av hembygdsföreningens besöksmål och den ena av Hallands två ännu bevarade backstugor. Sommaren 2016 besökte jag Skrape-Finas stuga tillsammans med min gamle far och bloggade då om henne.

Här om veckan kom jag över en bok där det här fotografiet på Skrape-Fina finns. Det är nästan lite överväldigande att se en bild på en människa som jag följt i husförhörslängderna och gjort mig en föreställning om men inte haft en aning om hur hon såg ut. Hon kommer så nära.

Den lilla backstugan var 3 x 3 meter stor. Här bodde familjen i alla år. Sova och äta, något annat kan de inte ha haft plats för inomhus. Några år hade hon sex barn hemma i backstugan. Förmodligen födde hon sina barn här också. Att de klarade sig!

När Fina dog 1957 var hon nästan 90 år gammal och hade förstås haft ett extremt hårt liv, med dagsverken på gårdarna och kanske aldrig någon riktig känsla av trygghet annat än i sin stuga. Om den nu kändes trygg? Jag kan inte låta bli att fundera i sådana banor när jag ser det här fotot.

Boken där bilden finns med heter "Lantbruket i Halland 1750-1990" och är egentligen ett komplement till en utställning som hette Bondeliv. Utställningen visades 1992 på Varbergs Museum och boken är årsbok för museet detta år. Jag köpte den på Bokbörsen, jag har ju mina rötter bland bönder och torpare i mellersta Halland.

I boken läser jag att när Fina och barnen jobbade på gårdarna i trakten fick de väldigt lite betalt för att man ansåg att man inte behövde betala de fattiga stackarna så mycket som arbetet egentligen var värt. Hon fick tigga mjölk till barnen och de eldade med kottar och pinnar. Stugan byggde maken och Fina på en byallmänning när de gifte sig, i en sluttning för att inte behöva dra fram så mycket sten. Maken dog efter några års äktenskap. Ända till 1920-talet hade huset bara jordgolv, sedan las bräder in. På golvet hade de många trasmattor för att slippa kylan. Innerväggarna var alltid fuktiga och vedspis skaffades inte förrän på 1930-talet.

På bilden från 1916 är också Finas mor Johanna Benedikta Carlsdotter med, och sönerna Hugo och Gustav som var yngst av hennes åtta barn. Hugo var näst yngst, han föddes 1905 och stannade som vuxen kvar hos sin mor, liksom systern Alma. 1916 var han elva år. En liten fattig pojke. Det ser för eländigt ut, även om de är finklädda för fotografen. Men inte var de ensamma om att ha det så i Fattig-Sverige, tvärtom.

Det behöver inte vara internationell kvinnodag för att uppmärksamma de många kvinnor som slitit för sitt och familjens uppehälle under knappa förhållanden. 

Skrape-Finas backstuga idag. Foto från sommaren 2016 när jag tittade på hur hon bott en gång i tiden. Stugan är förstås mycket välhållen idag, den sköts av hembygdsföreningen. Jämför med bilden från 1916!

Karl Oskar och Kristina. Lotten och Henning. De är nog nästan lika välkända, de här paren från vår svenska litteratur. Utvandrarna och stockholmarna. Jag tror att de allra flesta av er känner till Lotten och Henning, huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms "Mina drömmars stad", som är den första boken i Stad-serien på fem böcker. De gavs ut på 1960-talet. Men visste du att han på 1980-talet skrev tre romaner som föregår Stad-serien? Det är "Vävarnas barn", "Krigens barn" och "Vita Bergens barn" i den så kallade Barn-serien. Där berättar han om de hundra åren före Lotten och Henning och om Lottens släkt under denna tid.

Nyss har jag läst de tre böckerna i Barn-serien och imorgon ska jag börja på "Våra drömmars stad". Igen. Jag läste tre av dem på 70-talet men minns inte särskilt mycket av detaljerna, så det blir nog som på nytt att läsa om dem nu.

De här böckerna är så mycket mer än historiska romaner. Per Anders Fogelström kan verkligen konsten att göra historien levande med hjälp av de enskilda människorna, trots att det egentligen är staden och miljön och det historiska skeendet som är huvudpersonen. Men utan människor inget liv.

Har du inte läst böckerna eller ska läsa om dem, börja då med "Vävarnas barn". Där möter vi Lottens mormors mormors föräldrar Maja och Johannes Krohn. Året är 1749, de har redan tioårige sonen Per och tre döda barn. De är alla tre fattiga arbetare på Barnängens klädesfabrik på Söder i Stockholm. Dottern Sofia föds samma år, hon som blir mormors mormor till Lotten hundra år senare. Barnängen var under en tid Stockholms största arbetsplats med över 700 anställda.

Eftersom de är anställda på fabriken bor de också på fabriken, i själva  fabrikslokalen och tillsammans med andra fabriksarbetare. Varje familj har en egen säng och anställda ungmör och ungkarlar får dela säng, flera i samma. Lite halm att ligga på och minimala ransoner mat är det som gör att de överlever, men inte mycket mer. Lönen är så låg att många också tiggde för att klara sig. Att det skulle vara så är den tidens syn på hur man ska behandla de fattiga, pöbeln, som bara är till för att gynna de "bättre" klasserna. Snacka om klassamhälle!

Barnängen i början av 1830-talet, ett par generationer efter att Lottens förfäder arbetade i klädesfabriken. Flera av hennes släktingar fortsatte arbeta här även när verksamheten förändrades. Målning av Albert Blombergsson 1830-1835, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Husen i kvarteret Färgargården är kvar från 1700-talet, alldeles intill Barnängenområdet. Här bodde några av arbetarna i Fogelströms böcker,bland andra Per Krohn, bror till Lottens mormors mormor Sofia. Huset ska ha fått sitt namn efter färgarna som arbetade på klädesfabriken. Foto: Eva Johansson.

Bergsprängargränd i Katarina församling nämns flitigt i Fogelströms roman "Vita Bergens barn". Målning av Fritz Ahlgrensson 1901, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Böckerna handlar om samhällets fattigaste, de som inte är värda något utöver att vara arbetskraft så länge de orkar. Ett extremt hårt liv som vi nog har svårt att föreställa oss. Om de levde i armod angick egentligen ingen utöver de själva. Och de levde verkligen i armod. Berättelsens avsnitt om de kvinnliga tukthusfångarnas villkor på 1770-talet är hjärtskärande. De svalt och frös ihjäl och ingen, som hade kunnat ingripa, brydde sig.

Har du anor i Stockholm, och framför allt inom arbetarklass och fattiga, då kan de här böckerna ge dig mycket kött på benen. Per Anders Fogelström skriver inte bara om påhittade människor utan även om hur det faktiskt var, utifrån arkivhandlingar och samtida dokument. I en dokumentär på Svt om honom (tyvärr visas den inte längre) nämns hur många hyllmeter arkivmaterial han själv hade om Stockholm och hur påläst och kunnig han var. Hans stora samling stockholmiana förvaltas nu av Stockholms stadsmuseum. Han har också skrivit flera historiska faktaböcker om Stockholm.

Själv har jag inga gamla släktingar som levde i Stockholm, så vitt jag vet, bara nutida. Sedan mina barn flyttat dit och jag varit där många gånger så har jag allt mer lärt känna vissa stadsdelar och varje liten del av Stockholm har sin egen historia. För ett par år sedan var jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn och hämtade honom på dagis några eftermiddagar. Sonens familj bodde då i Hammarby Sjöstad och dagiset ligger mitt på Söder. Jag tog båten över Hammarby sjö till Barnängens brygga och promenerade Katarina Bangata upp mot Götgatan. För att nå dit går man på gångvägar förbi gamla trähus i trakten av det gamla Barnängen och på Vita Bergen. En fin miljö idag men för ett par hundra år sedan var det rena slummen här. Men det var här Lotten och hennes förfäder bodde.

Se ett kort inslag i Aktuellt från 1985 om Fogelströms bok "Krigens barn", den andra i Barn-serien. En annan dokumentär från 1995. Där nämner han i början en ny bok han håller på att skriva om Stockholms historia, det måste vara "Ur det försvunna" som kom ut det året. En mycket läsvärd faktabok.

Karta från 1805 som visar området där Fogelströms romaner i Barn-serien huvudsakligen utspelar sig. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv.