Ibland kan man verkligen fynda i arkiven!

Många av oss som släktforskar läser även bouppteckningar, och allt fler verkar bli digitaliserade och tillgängliga. Det är skillnad på vad som finns nu och för sex år sedan när jag började släktforska.

Bouppteckningen kan säga mycket om våra släktingar som sedan länge är döda, eftersom uppteckningarna var så detaljerade förr. Dagens schabloniserade belopp och avsaknad av inventarielistor säger inte särskilt mycket.

Bouppteckningen förrättades av som regel två betrodda bouppteckningsmän i socknen, som tillsammans med de efterlevande gick igenom dödsboets tillgångar och skulder. Detta skedde på plats i hemmet och en mycket detaljerad lista skrevs. Tack vare det kan vi idag se exakt hur många kor, silverskedar, yxor eller rivjärn som fanns i hushållet.

Himla fascinerande tycker jag.

I veckan som gått har jag hängt med näsan i bouppteckningar från Gotland. Där finns register upprättade för en ganska lång period, vilket är till stor hjälp. I registret har jag kunnat hitta ett antal av mina barns förfäder. Det är genom sin far de har rötter på ön.

Gården Gudings i Alva socken 2013.  Det ösregnade när jag tog bilden..

Bland andra letade jag efter bouppteckningen efter Hans Bertelsson, gårdsägare på Gudings i Alva socken, som dör 1871. I registret hittar jag den lätt men det står att den är upprättad i november 1854. Det måste vara fel, tänkte jag först. Fel person eller felskrivet i registret. Men det var det inte.

Hans Bertelsson och hans hustru Christina Hansdotter överlåter sin gård Gudings till äldste sonen Hans Gardell vid denna tid och låter då upprätta en bouppteckning tillsammans med ett undantagskontrakt. Gården är en kronoskattegård, det vill säga en gård de äger men som tidigare ägts av staten. Det är fadern Bertel Hansson som köpt gården 1802, fastebrevet (lagfarten) är utfärdat den 26 februari detta år, framgår av hans bouppteckning.

Här fick jag alltså veta väldigt mycket om den gotländska släkten. I listan över inventarier räknas allting upp, precis som vanligt. I hushållet en brännvinspanna för husbehovsbränning och både ko, stut, häst, oxe, kviga och 14 moderlamm, och massor med andra saker.

Alla kreaturen räknas upp i bouppteckningen. Det tycker jag är ganska charmigt. Jag har till och med sett bouppteckningar där man skrivit upp alla kornas namn. Stjärna, Blenda, Rosa, Gull... Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Både föräldrarna och båda sönerna och deras hustrur är med och undertecknar den överenskommelse som görs. Äldste sonen Hans och hustrun Christina får överta gården och de ska betala 700 riksdaler till den yngre sonen Lars som kompensation. Föräldrarna får undantag, det vill säga de ska få bo hos son och sonhustru och få sin föda och ”all möjlig skötsel” av dem, ”om vi ej förmå sköta oss själva”. Det står också om begravningen i undantagskontraktet: ”Efter våra dagars slut ska gårdsinnehavaren på kristligt och anständigt sätt ombesörja vår begravning”.

Villkoren i undantagskontraktet finns att läsa idag, drygt 160 år senare. Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Vid denna tid var Hans Bertelsson bara 58 år och hustrun Christina 56 år. Det får ju mig att undra över vad som fick dem att lämna över gården så tidigt i livet. Kanske var sonen enträgen eller kanske var fadern sjuklig? Föräldrarna levde länge till, Hans till 1871 och Christina till 1879.

Så glöm inte bouppteckningar!


Familjen i husförhörslängden vid tiden för bouppteckningen. Bild från Arkiv Digital, Alva (I) AI:4 (1841-1856) Bild 1240 / Sida 117.

Ibland är det extra viktigt att se upp när man läser i arkivhandlingarna.

En sen natt för ett tag sedan satt jag vid datorn för att följa ett spår i kyrkböckerna. Då upptäckte jag att jag följt fel person bakåt i ett par generationer. Sådant kan lätt hända.

Så här var det:

I Vånga AI:10 (1850-1856) sid 56 (bild ovan från Arkiv Digital) finns Elna Nilsdotter och Nils Larsson på Vånga nr 18. Det här är i en skånsk by där gårdarna har nummer. Här står det att Elna är född i Oppmanna församling den 1 januari 1805. I födelseboken i Oppmanna (Oppmanna CI:4 (1767-1811) sid 221) finns en Elna född den 2 januari 1805, med föräldrarna Nils Åkesson och Ingar Nilsdotter på Oppmanna nr 11. Någon Elna född den 1 januari finns det inte, så jag tog för givet att det var hon.

Men det var fel. Den Elna jag sökte är en Elna född den 1 mars i stället. Det såg jag när jag följde den rätta Elna via flyttboken lite senare och såg att hon kom från Söndraby nr 4 i stället, med de rätta föräldrarna Nils Jönsson och Svenborg Nilsdotter. Så här kan det bli när timmen är sen...

Ett exempel till: I förra veckan letade jag efter en Nils Jonsson född i Gillberga församling den 8 oktober 1797. I födelseboken läste jag uppifrån på sidan och fann snart en Nils född på rätt datum i byn Gårdsvik med en far som hette Jon Nilsson. Jaha, där är han, tänkte jag förstås och förde in uppgifterna i mina anteckningar. Så skulle jag skriva upp dopvittnena och återvände till bilden i AD och då såg jag det! Det var två små gossar med namnet Nils som föddes i Gårdsvik den 8 oktober 1797 och båda hade fäder som hette Jon i förnamn.

Alltså, hur sannolikt är det att det föds två barn på samma dag i samma by och att de får samma namn?!

Gillberga CI:4 sidan 83, bild från Arkiv Digital. Här ser du också att det inte var nog med dessa två Nils i Gårdsvik denna oktober. Bara en vecka senare föddes ytterligare en Nils i byn.

Det var ju förbryllande men då gällde det att följa "min" Nils bakåt från vuxentiden och se i vilken familj jag hamnade. Och tur var det, för det visade sig vara det andra barnet, inte det första som jag först hade sett.

Så, kolla alltid! Allting är inte alltid vad det synes vara. Och hoppa inte över någon husförhörslängd för då kan du hamna fel. Hade jag gjort det, och där inte sett varifrån han kom som barn, då hade jag kommit in på fel spår.

Varför gifte sig så många kring jul förr i tiden? På 1900-talet var pingst en populär bröllopshelg, idag är det kanske mer utspritt sommartid. Men på 1700-talet och in på 1800-talet var dagarna kring jul och nyår de populäraste bröllopsdagarna. Detta upptäckte jag nyligen vid forskning i några socknar i södra Värmland. Kanske var det en lokal eller regional tradition. Eller är det vanligt även på andra ställen i Sverige vid denna tid? Jag tror inte att jag sett det så tydligt förut, i alla fall inte som jag minns.

1755 i Silleruds socken. Nästan två sidor med vigslar i kyrkboken. Sju är vigda den 26:e december och sju den 28:e. Bild från Arkiv Digital, Sillerud CI:4 (1733-1756) Bild 28 / Sida 45.

1792 i Gillberga socken. Av årets 23 brudpar är 12 vigda 26-30 december, alltså mer än hälften. Bild från Arkiv Digital, Gillberga CI:4 (1789-1820) Bild 24 / Sida 39.

1825 i Långserud socken. Av årets 22 brudpar är nio vigda mellan jul och nyår. Bild från Arkiv Digital, Långserud EI:1 (1807-1846) Bild 22 / Sida 35. Ett av brudparen är Olof Andersson från Råtakan och Lotta Persdotter från Södra Björketjärn. En vecka senare kunde de gå på bröllop igen, för då vigdes Lottas far änklingen Petter Olsson med Olofs syster Katrina Andersdotter. Far och dotter gifter sig alltså med två syskon. Lotta blir både styvdotter och svägerska till Katrina, som blir svärmor till sin egen bror. Och Olof är både svåger och måg till Petter.

Varför var det så populärt att gifta sig vid denna tid på året? Var det för att släkten ändå samlades till kalas vid juletid och man då ville passa på? Slå två flugor i en smäll? Kanske var det sparsamhet, att det räckte med att ordna ett kalas? Jag kan ockå tänka mig att vår, sommar och höst var mer hektiska arbetsperioder i bondelivet, och därför svårare att hinna ordna med bröllop.

Kanske var det en mer lokal tradition, men som var väldigt stark. Det jag har sett sträcker sig ju över flera decennier, kanske hundra år.

Jag kan inte heller låta bli att fundera över det rent praktiska bekymret för prästen att hinna med alla dessa vigslar. Fem vigslar på annandagen 1825 i Långserud, sju på annandagen 1792 i Gillberga och lika många för prästen på annandagen 1755 i Sillerud. Inga vigslar den 27:e men många den 28:e. Varför inga vigslar den 27:e i Sillerud och Gillberga? Behövde prästen en vilodag den 27 december, efter sin hektiska arbetsdag dagen innan? Idag är det väl ingen som gifter sig på annandag jul?

Det måste ha varit vigslar på löpande band för prästen. Vigdes brudparen i kyrkan? Kanske alla vigdes efter högmässan i kyrkan, direkt efter varandra. Det måste ju ha tagit ett par timmar i alla fall, och blev en lång stund i kyrkan för kyrkbesökarna. Var gästerna med i kyrkan under vigseln? Då måste det ha varit knökfullt. Kanske kom gästerna bara till kalaset hemma på gården efteråt. På 1800-talet ska det ha blivit mer allmänt att man gifte sig i hemmet eller i prästgården. Men så kan det ju knappast ha varit vid denna tid. Prästen kan ju omöjligt ha hunnit fara runt till sju gårdar i socknen samma dag för att viga brudpar, inte med bara häst och vagn som transportmedel.

För dem som levde då måste det ju ha varit självklart med dessa speciella vigseldagar, men jag förstår det inte och undrar. Är det någon som vet?

God fortsättning på det nya släktforskaråret!

Nu är tiden för årskrönikor och sammanfattningar men också för att blicka framåt på det kommande året. Jag ansluter mig till skaran och har funderat på vad jag lärt mig under det år som nyss tagit slut. Och vad av detta som kan vara intressant för er andra släktforskare.

Man blir aldrig för gammal för att lära sig nytt, det är min tes i livet. Med dagens ständiga tekniska utveckling är det bara att gilla läget och se till att lära sig det nya. Det håller hjärnan i trim.

Något som jag verkligen fått upp ögonen för och lärt mig mer om är forskning i domstolsarkiv, tack vare att jag producerat Släktforskarförbundets handbok om domstolsforskning. Claes Westling, förste arkivarie vid Landsarkivet i Vadstena, har skrivit boken och tagit fram de flesta bilder. Mitt arbete består i att jag gjort en bok av hans arbete, dvs framför allt layout men också korrekturläsning. Det innebär att jag på ett tidigt stadium tagit del av texten, läst den flera gånger och under hand insett vilken fantastisk skatt vi har i våra domstolsarkiv. Tack vare den nya kunskapen har jag nu i vinter t ex hittat lagfarter på släktfastigheter jag annars inte skulle hittat.

Före jul forskade jag om min ene sons svärmors släkt, ett forskningsresultat som hon fick i julklapp. Då lärde jag mig en hel del nytt om borgare och burskap. I hennes släkt finns flera borgare i Malmö stad på 1700-talet. De flesta var skomakare men det finns också en krögare och en bagare. För att kunna skriva släktberättelsen har jag tagit reda på vad som gällde för att man skulle få burskap och lite om hur det borgerliga livet i den tidens städer kunde se ut. Stadsfolks historia kände jag tidigare knappt alls till, eftersom min egen släkt och de flesta andra jag släktforskar åt kommer från landsbygden.

Det här gav mycket intressant ny kunskap. En hel del dokument från städerna finns avfotograferade hos Arkiv Digital, och blev en ny källa till kunskap. Här hittade jag t ex borgarförteckningar. För Malmö hittar man dessa under Magistratens arkiv. Ett exempel:

I borgarförteckningen från Malmö 1770 ser vi att Andreas Borg är bryggare. Han har blivit upptagen i bryggarskrået 1739 och äger hus nummer 602 i den då ganska lilla staden Malmö. Bild från Arkiv Digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 227.

Går vi till husförteckningen i samma volym ser vi var Andreas Borg hade sin fastighet, nämligen på södra sidan av Stora torget. Han bebor själv fastigheten, enligt denna förteckning. Exakt vilket hus det är han äger vet jag inte, kanske finns det någon karta från denna tid bevarad med husnumren noterade? Bild från Arkiv digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 197.


Även städernas räkenskapshandlingar kan ha information om enskilda invånare. Som exempel har jag sett i Västerviks skattskrivningslängd som finns i rådhusrättens och magistratens arkiv. Ett exempel:

Detta är en skattskrivningslängd från Västervik 1813. Förre handelsbokhållaren Holm, boende i Norra kvarteret nr 1,  betalar skatt för hustruns bruk av siden men har själv avsagt sig brännvin och tobak och slipper alltså skatta för det. Om jag tolkar detta rätt. Styrman Lindholms änka är befriad från mantalsskatt och är 65 år gammal. Bild från Arkiv Digital, Västervik rådhusrätt och magistrat HVa:128 (1813-1813) Bild 140.

2015 inledde jag med att efterforska min fars två morbröder som emigrerade till Amerika. Vi i släkten visste inte mycket om deras öden i USA, inte mer än att de skulle ha bosatt sig på var sin kust. Bland det jag lyckades få fram är uppgifter om att detta stämmer, men jag hittade mycket mer. Var de bott och arbetat, om deras amerikanska medborgarskap, om deras äktenskap och om den enes son. Då lärde jag mig mycket om emigrantforskning.

Det har jag haft god nytta av i efterforskningen om andra emigrerade släktingar på min mors sida, som jag delvis kunnat kartlägga efter deras emigration. Det finns en hel del emigranter i min släkt, både på min fars och min mors sida.

Detta har också fört med sig att jag fått kontakt med nutida släktingar i flera av dessa släktgrenar, vilket är väldigt roligt. Kanske kan jag säga att jag lärt mig att inte vara rädd för att ta kontakt med tidigare okända släktingar. Fast det har jag nog aldrig varit rädd för.

Släktforskning kan ge så väldigt mycket givande nya kontakter, inte minst med andra släktforskare. Något som jag kommit att uppskatta allt mer är just denna samverkan med andra släktforskare. Här i Västervik har vi en mindre skrivargrupp, som jag berättat om tidigare, och den har kommit att betyda allt mer för mig. Jag är också med i en lokal släktforskargrupp där vi ständigt förkovrar oss, främst i att läsa gammal handstil genom gemensamma ansträngningar men också en massa annat. Detta innebär att jag inte bara sitter ensam på kammarn med mitt resultat utan diskuterar det med andra, som är lika nördiga som jag.

Mitt bästa råd till er andra släktforskare inför det nya året är nog att samverka mer. Bilda skrivargrupper, forskargruppper, läsargrupper mm! Det kan starta som en enkel studiecirkel i din lokala förening och trivs ni ihop så fortsätt. Man lär av varandra, hela tiden.

Ett gott nytt forskarår, det hoppas jag att ni alla får.

Snart är det jul men något julpyntande håller jag inte på med. Det hinner man ju inte om man är släktforskare. Eller klarar ni av att lyfta blicken från arkivhandlingarna? Själv blir jag bara irriterad när magen ropar på mat eller natten kommer och ögonlocken börjar falla.

I fredags kväll skulle jag varit på julbord i vår släktforskarförening, jag var anmäld sedan länge och helt inställd på att åka till stan på kvällen. När jag lagt mig efter midnatt kom jag på att jag skulle varit på julbord... Jag hade stirrat i kyrkböcker hela eftermiddagen och kvällen och totalt glömt bort detta. Riktigt pinsamt! Och så förargligt.

Just nu är jag inne i två större släktutredningar.

Dels en till min ene sons svärmor, som hon ska få i julklapp. Hon vet om det, om hon minns vad jag lovade förra julen, när hans svärfar fick sin. Annars skulle jag inte skriva om det offentligt...

Dels en till en kund som har lejt mig att utreda hans släkt så långt det går. "Jag vill veta allt" sa han. Och det är en himla spännande släkt han har.

Båda dessa har förgreningar till trakterna kring gränsen mellan östra Skåne och Småland. Kanske är de till och med släkt, men det återstår att se.

I den ena av dessa hamnar jag i Pjätteryd och Stenbrohult. Ni som kan er småländska geografi vet att samhället Älmhult under senare tid växte fram på gränsen mellan dessa två socknar. Västra halvan av samhället låg i Pjätteryd och den östra halvan i Stenbrohult. Sedan blev Älmhult en egen församling som idag ligger mellan dessa två.

Det här är en trakt med en intressant historia, på flera sätt. Inte bara Ingvar Kamprad (född i Pjätteryd 1926) utan också Carl von Linné (född på prästbostället Råshult i Stenbrohult 1707). När jag bläddrar virtuellt i kyrkböckerna kan jag inte undgå att stöta på deras släkter. Bland annat såg jag i födelseboken om Carl von Linné att en senare präst stolt har gjort en tilläggsanteckning till hans födelsenotering. Kanske är det vicepastorn Anders Wetterström som var präst i Stenbrohult på 1790-talet.

Överst: Uppslaget Stenbrohult AI:1 (1690-1703) Bild 71 / Sida 131 (Arkiv Digital) där en senare präst strukit under Carl von Linnés födelsenotis från 1707. Den är så svag att den är svår att läsa. Underst: Prästens anteckning om Linné. Står det "världens bevarare"? I alla kan vi läsa att det är födelsen av en stor man, för Sveriges ära.

Den 20 juni 1797 dör Carl von Linnés bror Samuel, kyrkoherde i Stenbrohult, och prästen har skrivit en tre sidor lång nekrolog i dödboken. Där står det att Anders Wetterström är Samuels måg, gift med dottern Magdalena Elisabet, och titulerar sig själv "Past. och Comminist. Herr Cand". Han skriver mycket vackert om Samuel Linnaeus och berättar också en del om brodern. Nekrologen avslutas med en dikt på latin, men om den möjligen är skriven av brodern Carl tidigare eller av sonen Carl vet jag inte, för latinet kan jag inte tolka.

Samuel Linnaeus nekrolog finns på Stenbrohult C:2b (1751-1827) Bild 138 / Sida 703 (Bilder från Arkiv Digital).

För några år sedan var jag nere i Tingsrydstrakten, inte så långt från Linnés Råshult, och min reskompis och jag diskuterade om vi skulle åka dit också. Vi var ute och letade gårdar och torpruiner från mina barns fars släkt som jag släktforskat om. Men letandet tog tid och kul hade vi med det, så det blev inget besök på Råshult. Det hade varit roligt, nu när jag läst om det.

Jag är inte alls specialintresserad av Carl von Linné och hans släkt utan råkade se detta. Ändå är det gripande på något sätt, att komma historien så nära och läsa det som skrevs i samtiden om det som sedan blivit en del av vår gemensamma kulturhistoria.

Men allra mest intressant är alla de människoöden som finns där att upptäcka. Ibland kan man inte annat än häpna. I samma kyrkbok (C:2b) i Stenbrohult läser jag om Bengt Ingemarsson som den 16 februari 1819 dör av skrämsel. Jag letade efter en helt annan dödsnotis och skummade igenom sidorna, och när jag fick ögonen på detta trodde jag först att jag läste fel. Men visst står det att karln dör av skrämsel? Han var född 1789 så det var en vuxen människa. Vad som skrämt honom kan jag inte riktigt lura ut, det är svårläst. Visst står det något ett borttaget huvud före "...ur dess vagn vid Dihult gästgivaregård vartill han? i yttersta ??? nekade. Det lilla..." och lite längre fram "vid Landsvägen". Är det någon som lagt ett avhugget djurhuvud i hans vagn eller vad är det som hänt? Läkare tillkallades men livet gick uppenbarligen inte att rädda.

Det går förstår inte att läsa från den här bilden men dödnotisen finns här: Stenbrohult C:2b (1751-1827) Bild 218 / Sida 863 (Arkiv Digital).

Har du använt mindre kända arkiv i din släktforskning? Har du hittat intressanta personuppgifter om din släkt i handlingar som de flesta andra släktforskare kanske inte känner till? Har du skaffat dig kunskap på ett område som andra släktforskare kan ha glädje av att få veta mer om?

Då finns det anledning att skriva en artikel och berätta om det i Släktforskarnas Årsbok 2016. Snart är det dags att skicka in ditt bidrag. Den 1 januari vill vi ha det. Men kontakta mig först och beskriv din artikelidé, på e-post arsboken@genealogi.se.

Nu när det viner av höststorm runt knuten och regnet nästan står vågrätt kan vara den perfekta tiden att sätta dig och skriva. Kanske känns det som för kort tid att skriva nu? Hinner du inte bli klar kan det finnas möjlighet att komma med om du har ett utkast och illustrationer klara till årsskiftet.

Kanske har du en halvfärdig artikel och behöver den här knuffen för att bli klar. Kanske har du redan skrivit om ditt ämne i din släktberättelse och kan bearbeta den texten för en vidare läsekrets. Det finns mycket intressant att berätta om som andra släktare kan ha nytta och glädje av.

Viktigt! Innan du hör av dig, läs på Rötter om riktlinjerna för årsboken mm.

Exempel på ämnen för artiklar kan vara om du undersökt en viss typ av handlingar med personrelaterade uppgifter. Själv har jag nyligen upptäckt magistratens handlingar i Malmö och i Västervik, och sett att det finns mycket som kan ge kött på benen för en släktforskare där. En artikel om sådant är något jag verkligen skulle uppskatta som släktforskare, av någon som vet betydligt mer än jag. Eller att någon släktforskare som besökt ett arkiv som visat sig vara en guldgruva berättar om det.

Vi som släktforskar stöter ju på så mycket intressant, särskilt i anmärkningarna i husförhörslängderna. Något jag funderade över för en tid sedan var kyrktagningar, varför de skedde, vilka krav som ställdes, hur vanliga de var etc. Ett bra ämne för en artikel i årsboken.

Nu väntar jag på många bidrag till 2016 års upplaga av släktforskarnas egen årsbok.

Trots att vi som släktforskar blir ganska nördiga och grottar ner oss i arkiven har det nog inte undgått oss att det i Sverige pågår en diskussion om invandring och flyktingar. För att uttrycka det milt. Väldigt många av oss har ju invandrare i vår släkt, kanske valloner för snart 400 år sedan eller mer nutida invandrare, arbetskraftsinvandrare eller flyktingar undan 1900-talets krig. Våra egna emigranter blev ju också invandrare när de kom fram till Amerika.

Min svärmor Helene är en av dessa många som kommit till Sverige som rekryterad arbetskraft. Hon kom hit från Lübeck i Tyskland tillsammans med sin syster Gertrud på våren 1951. De var två av de omkring 30 000 personer som invandrade detta år. Helene var då nyss fyllda 20 år. Båda är döda sedan några år.

Min svärmor har berättat att de såg en annons i en tidning om att man sökte arbetskraft till Sverige. De sökte upp agenten och blev ganska snart satta på tåget till en stad någonstans i inlandet i Sverige, tillsammans med flera andra tyska ungdomar. Under tågresan fick de frågan om de i stället kunde åka till Västervik för att arbeta på tändsticksfabriken. Där behövdes också arbetare. Helene frågade agenten om det fanns vatten och skog i Västervik. När svaret blev ja bestämde sig Helene och Gertrud för att åka hit. Det var ju tur för mig eftersom hon här senare blev mor till min make.

Helene som liten flicka i Lübeck före kriget. På mittenbilden står Helene till vänster och hennes syster Gertrud till höger, men vi vet inte vem kvinnan i mitten är. Fotografen (Helenes blivande make) har skrivit att detta är "de tre tyska flickorna på tändsticksfabriken". Till höger: Gertrud och Helene i hyresrummet de bodde i den första tiden i Västervik.

Ett foto från Helenes album. Hon är kvinnan längst till vänster och den andra kvinnan är hennes syster Gertrud. Vi är inte säkra på om det är taget i Västervik eller om det kan vara från tiden hemma i Lübeck, det är svårt att avgöra.

Så småningom ökade arbetskraftsinvandringen till Sverige betydligt. Vi behövde folk som jobbade i industrin så att samhället kunde utvecklas. De kom från övriga nordiska länder och från Central- och Sydeuropa. Redan 1947 hade Sverige börjat rekrytera arbetskraft i Italien, Ungern och Österrike för att på 50-talet fortsätta i det dåvarande Västtyskland, Nederländerna, Österrike och Belgien och på 60-talet i Grekland. 1970 bodde i Sverige 538 000 utrikes födda personer, bland dessa min svärmor och hennes syster.

Invandrarnas betydelse för Sverige kan knappast överskattas, varken vallonernas betydelse för bergsbruket på 1600-talet eller europeernas betydelse för industrins utveckling under 1900-talet.

Arkivinsitutionen Centrum för Näringslivshistoria gav 2010 ut boken "Invandrarna som byggde Sverige". I år har den getts ut i en ny och uppdaterad upplaga. Här kan man läsa om många av de invandrare som startade företag som fortfarande är stora och betydande arbetsgivare i Sverige.

Givetvis har jag försökt släktforska om min svärmors släkt. Det är svårt att släktforska i Tyskland, åtminstone för mig som inte kan tyska. Dessutom är arkiven inte alls digitaliserade och tillgängliga på samma sätt som i Sverige. Jag har förstått att man nog bör befinna sig på plats och uppsöka församlingsarkiven där för att få fram information, enligt G-gruppen. En sådan resa till Lübeck står på min att-göra-lista när tiden medger det. Men jag har inte mycket hopp om att det ska ge något resultat. På G-gruppens hemsida läser jag: "När du gör din första resa till tyska arkiv och församlingar kommer du att bli överraskad över hur svårt det är att få önskad hjälp om du enbart talar engelska."

Vi vet inte så mycket om Helenes släkt och hennes uppväxt i Tyskland men något lite. Helene hade tre systrar, de andra två stannade kvar i Lübeck. Hennes föräldrar hette Hans Harms, född 1894, och Emmi Blottnicki, född 1908.

På Familysearch har jag kanske hittat hennes far och hans föräldrar och syskon. I så fall hette Helenes farfar och farmor Friedrich och Frida Harms och de hade fem barn. Familjen finns noterad i en folkräkning från år 1900. Jag är inte helt säker på att det stämmer. Jag har också sökt i en databas för tysk släktforskning, men utan resultat.

Tyvärr är forskningsresultatet magert även i övrigt. På Familysearch hittar jag en hel del med efternamnet Harms och Blottnicki i USA, så några från dessa släkter måste ha emigrerat. För några år sedan fick jag kontakt med en kvinna i Frankrike vars tyske far troligen är kusin med min svärmor från släkten Blottnicki. Kvinnan har berättat för mig att släkten Blottnicki kommer från en by i Polen som heter Grudziądz.

Enligt http://geogen.stoepel.net/ finns namnet Blottnicki bara i trakten av Lübeck idag och bara 5 förekomster. Namnet Harms är däremot mycket mer förekommande, 7853 träffar och allra mest i Schleswig-Holstein.

Förhoppningsvis kan vi få veta mer i framtiden.

Källa: SCB:s skrift om invandring

När jag vaknar till lördagens nyhetsflöde förlorar släktforskning och arkivbesök sin meningsfullhet. Vad tjänar det till? Kommer jag eller någon i min släkt att ha glädje av min släktforskning i framtiden? Eller ska det samhälle som tidigare generationer byggt upp nu raseras? Glädjen med släktforskningen försvann nästan, trots att den här helgen är en viktig släktforskarhelg.

Terrordåd är fruktansvärda, oavsett var och när de sker.

Människor har förstås alltid varit utsatta för terror på olika sätt. Våra förfäder var långt ifrån förskonade, med alla de krig som svenska soldater skickats ut i. Och långt före det kunde hela byar brännas ner och skövlas, både hus, djur och människor, det har arkeologiska utgrävningar visat. När danskarna överföll stadsborna i Västervik 1452, 1517, 1612 och 1677, det var ju också terrorhandlingar. Stadsbor slogs ihjäl skoningslöst.

Den 2 juni 1780 överfölls fartyget Pathrioten från Västervik av sjörövare under en resa på Medelhavet från Lissabon i Portugal till Genua i Italien. Sjörövarna dödade tio av besättningsmännen och samtliga passagerare ombord. Nio av de dödade i besättningen kom från Västervik och finns omskrivna i dödboken. Prästen skriver att de blev nedskjutna och med sablar och knivar ”ömkligen mördade” av sjörövarna som bordat skeppet. Tre besättningsmän klarade sig undan ”rövarnas blodtörstiga och gruveliga” framfart och kunde sedan berätta om vad som hänt.

Bild från dödboken Västervik C:5 sidan 637, Arkiv Digital.

Det går naturligtvis inte att jämställa med händelserna i Paris, som är ett så mycket större hot mot hela det samhälle som vi känner det idag.

Vi som släktforskar möter ibland ofattbar död och elände, men vi kan nog avskärma oss en hel del eftersom det är historia. Men det som händer idag, det är ju nu och vi vet inget om framtiden. När jag släktforskar sitter jag med facit i hand, eftersom jag själv finns här. Generationerna har överlevt. Men kommande generationer? En sådan här dag oroar jag mig för mina barnbarns uppväxt och fortsatta liv.

Släktforskningen brukar kunna skingra tankarna och oftast helt uppsluka mig och ta hela min uppmärksamhet i anspråk. Men inte den här helgen.

En sådan här helg tänker vi på de döda, de flesta av oss, tror jag.

På makens föräldrars grav brinner ljus sedan i förrgår men min mammas grav ligger över 30 mil härifrån så det blev inget besök där för mig. I stället gick jag en runda i skogen på allhelgonadagen igår och funderade över både livet och döden.

Min mamma gick bort sommaren 2009, efter en ganska kort sjukdomstid. Hon var då 84 år och jag hade alltid trott att hon skulle leva tills hon blev minst 100. Vi hann träffas på sjukhuset och mina vuxna barn var med. När barnen och jag åkte hem förstod vi ju att det kunde bli sista gången, även om jag planerade att åka tillbaka några veckor senare. Det blev sista gången jag träffade min mamma. Jag är tacksam att mina barn var med och fick träffa sin mormor då, sorgen blev lättare att bära tillsammans.

När mamma sedan lämnade oss kunde vi, pappa och mina syskon, ta farväl av henne på sjukhuset samma kväll. Det vår då den verkliga sorgeprocessen började. Fram till dess hade jag inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Att min mamma var död. Hon som alltid funnits.

Min mamma Gertrud. För över 60 år sedan med mig på armen en vinterdag och mina två äldre bröder
bredvid. Och så porträttet från ungdomen.

Vi begraver våra döda för att vi är civiliserade människor med en abstrakt föreställningsvärld och omsorg om våra anhöriga. Vi behöver våra ceremonier för att göra sorgen hanterlig, så tror jag. Men för mig blev inte begravningen det avsked det annars brukar vara, det vara bara en del av en mycket längre process. Så kanske det oftast är för den som är nära anhörig? Mitt avsked, det skedde mer på sjukhuset än vid begravningen. Eller snarare började där. Begravningen ser nog de flesta som en möjlighet att på något sätt avsluta sin relation med den döde, om det inte är en nära anhörig. Då är det annorlunda.

Det tog nog ett år, sorgeåret man talar om, innan vi vant oss vid att mamma inte fanns hos oss längre. Men de döda finns ju alltid kvar ändå, vi glömmer ju inte.

Det är ju så många döda som levt före oss. Eftersom jag släktforskar skulle jag kunna räkna ihop alla de jag känner till och vet namnen på. Men vad tjänar det till? Alla de döda före dem, hundratals och tusentals år tillbaka, dem vet jag ju inget om men de har också fört sina gener vidare till mig.

Jag kan sörja de döda jag kände, min mamma, mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder, ett par kusiner, vänner, arbetskamrater som lämnat livet alldeles för tidigt.

När jag släktforskar kan döden tyckas prosaisk när jag läser korta noteringar om död och begravning i kyrkböckerna. Men så var det naturligtvis inte.

Alla dessa små barn som dog. Igår letade jag uppgifter om en familj med åtta barn, sju av dem dog före föräldrarna. Vilket tungt liv det måste ha varit för dem!

Ibland har döden varit så tragisk att prästen inte kunnat hålla sig utan ryckts med i känslostormen. I dödboken i Vamlingbo på södra Gotland kan vi läsa detta från 1827:

Källa: Vamlingbo CI:1 (1775-1840) Bild 2030 / sid 386, Arkiv Digital.

Den 25 september 1827 begav sig tre män ut i en båt för att fiska. Det var Lars Jacobsson från Bonsarve, hans äldste son Hans och grannen Botel Christensson i Austres. Sonen Hans är bara 23 år gammal, han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurin. Prästen skriver i dödboken om Hans och hans hustru, den 21-åriga gravida Anna Severinsdotter att de: ”…voro endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud hugsvale och tröste dem!”.

Jag känner sorgen i hjärtat varje gång jag läser detta.

Far och son begravdes i en och samma grav. Lars Jacobsson och hans son finns i en sidogren i mina barns fars släkt. De är två av de många döda som levt före oss.

Skådespelaren och författaren Lasse Eriksson dog hastigt 2011 och alldeles för tidigt, på en teaterscen i Uppsala. Innan dess hann han skriva en lång rad böcker. Två av dem handlar om hans fru Kristina Östbergs farmor och farmors mor. "Boken om Gerda" kom 2001 och "Den elektriska damen" 2003. Att Lasse Eriksson var släktforskare hade jag ingen aning om förrän jag råkade få tag i de här böckerna och läste dem i somras.

Jag rekommenderar dem varmt för alla släktforskare.

Det här är böcker som är precis sådana jag önskar att jag själv kunde skriva om min släktforskning. Jag blev verkligen betagen och fängslad under min läsning och därför känns det också extra sorgligt att Lasse Eriksson är död, att han inte fick fortsätta i samma spår.

Som ni ser av utgivningsåren har han släktforskat före digitaliseringen. Och det berättar han om, hur han besöker arkiv och letar i pappershandlingar, fotografier och litteratur. Ett kapitel i "Den elektriska damen" heter "Om arkivs ljuvlighet". Bara kapitelrubriken säger ju precis vad det handlar om! Här skriver han:
"Kommen så här långt måste jag säga något om de svenska arkiven och om den ljuvlighet som där dväljs i tystnad och andakt inför de historiska fragment som lyfts ut ur de brandsäkra skåpen."

Visst är det underbara ord!? Visst kännder du igen dig?

Han fortsätter berätta om hur han sitter på Stockholms stadsarkiv och får in en röstlängd från Stockholm. Efter nästan två timmars letande hittar det han söker, och så lycklig han blir:
"Då! Där stod hennes namn: Sofi Andersson! För min inre syn såg jag henne i mitt huvuds vallokal och hälsade henne som en bekant man inte träffat på länge: Med ett förvånat utrop, högt och innerligt. Mitt rop slog i Stadsarkivets glastak och rasade ner längs väggarna. Alla i salen ryckte till. Jag förbannade mitt felsteg mellan de två världarna, och blundade generat med böjt huvud. Det prasslade av kläder runt omkring mig och när jag öppnade ögonen fann jag att alla tittade på mig. Men inte förebrående. Alla log och nickade."

Det är sann forskarglädje, och den tror jag att de flesta av er upplevt. Detta är mycket inspirerande läsning. I ett av de första kaptlen skriver han:
"...här sitter jag, ett hundrafemtio år senare, inne i mitt eget liv med spåren av henne framför mig. Jag känner mig glad och intresserad och jag tänker: Folk blir aldrig så livade som när de sysslar med de döda. ... Ingenstans får man så lätt nya vänner som när man letar efter de döda."
Det kan jag intyga att det stämmer. Så många trevliga släktforskare jag lärt känna sedan jag började släktforska. Och alla är vi intresserade av de döda.

Sofi Andersson föddes 1840 på gården Bohyttan i Tjällmo i Östergötland, dotter till riksdagsmannen Anders Petter Andersson och hustrun Anna-Lisa Persdotter. Sofi dog 1923 i Klara församling i Stockholm. Hon var gift med läraren Sven Nilsson (1844-1919). Sofi blev folkskollärarinna i Stockholm, efter att först ha varit lärare i Finspång. I Stockholm lärde hon känna Lars Johan Hiertas dotter Anna, Fredrika Bremer, Ellen Fries och andra av den tidens kulturelit. Sofi blev själv en betydande pedagog och utvecklade det moderna skolköket.

Med maken Sven Nilsson fick hon dottern Gerda 1876. Gerda gifte sig med docenten i Uppsala Henrik Ossian Östberg (1859-1932). Gerda blev den första gifta kvinnan i Sverige som doktorerade. Hennes ämne var romanska språk. Hon dog redan 1915.

Har du någon från dessa familjer i dina anor måste du förstås läsa de här böckerna, om du inte redan gjort det. Lasse Eriksson har kartlagt deras liv i detalj och hittat arkivhandlingar som kanske inte är så självklara att känna till. I slutet av böckerna finns ordentliga källförteckningar.

När jag förra gången bloggade om min fars två emigrerade morbröder visste jag inte när Karl, den äldre av dem, åkte. Det hade jag inte lyckats hitta då, och inte heller vart han for. Att han emigrerade 1909 visste jag, men inte mer. Nu vet jag mer. Förra helgen var gratishelg på Ancestry för emigrantdokument. Så jag passade på att leta efter just dessa uppgifter. Man vill ju stilla sin nyfikenhet.

Min fars morbröder Karl och John emigrerade till Amerika 1909 och 1911. Till vänster är det John, Karls hustru Elin och Karl. I mitten Karl och Elin, troligen vid samma tillfälle, kanske något eller några år efter att de anlänt. Till höger tror vi att det är Karl och John, men flera år senare.

Enligt en passagerarlista avreste Karl, som då hette Kristoffersson, med fartyget Empire of Britain från Liverpool till Quebec i Kanada den 4 juni 1909. Rederi var Canadian Pacific Line. Från ett brev som finns bevarat i släkten framgår att han befinner sig hemma i Sverige den 18 maj samma år och han bör ha hunnit ta sig över till England och vidare till Liverpool på de tre veckorna där emellan. Kanske åkte han i slutet av maj. Så nu verkar det mysteriet vara löst, när han åkte.

Jag hittade även en lista över personer som passerade gränsen mellan Kanada och USA i oktober 1909. Där finns Karl med den 21 oktober. Åtminstone tror jag det.

I formuläret finns massor med uppgifter. Först står det att Karl Kristoffersson är stenhuggare, vilket stämmer bra. Det arbetade han som både i Amerika och i Sverige. Senaste bostadsorten i Kanada är Vancouver, vilket stämmer med det han uppger senare i livet när han ansöker om amerikanskt medborgarskap. Hans destination i USA är Seattle. Han är 30 år och kommer från Varberg i Sverige, vilket också stämmer. Men en uppgift stämmer inte. Det står att hans far ska heta Carl Jonsson med bostadsort Jordberg i Sverige. Det är fel. Hans far hette Kristoffer Johansson, som också är min fars morfar. Han hette inte Karl, inte ens som andranamn. Jordberg stämmer inte heller, gården hette Mute nr 8 i Rolfstorp. Jag tror ändå att detta är den rätte Karl, för jag har svårt att tro att två personer med samma namn, samma ålder, samma födelseplats i Sverige och samma yrke passerar gränsen mellan Kanada och USA vid ungefär samma tidpunkt. Det måste vara rätt. Hade namnet varit Swanson eller Johnson eller Andersson hade jag tvivlat mer, men Kristoffersson är inte så vanligt namn. Kanske har den tjänsteman som fyllt i formuläret skrivit fel efter att ha hört fel, eller blandat ihop med någon annans uppgifter. Kanske missförstod Karl frågan och gav fel svar.

I en kolumn framgår att Karl rest genom USA och senast befunnit sig där den 28 september, samma dag han uppger att han kommit till New York med fartyget Cedric. Det står ingen adress men det står "trans" vilket jag tolkar som transitering, dvs genomresa. Uppgifterna får mig att tro att han varit kvar i Quebec eller någon annanstans i Kanada, avreste därifrån i slutet av september med S/S Cedric och anlänt till New York den 28:e. Sedan har han rest vidare och någon gång under resan återvänt till Kanada, fortsatt resan där för att sedan återkomma till USA den 21 oktober via Vancouver.

Resan mellan Kanada och New York är dock en gåta. Enligt Wikipedia trafikerade fartyget Cedric rutten Liverpool-New York, och inte Kanada. Kan Karl ha rest tillbaka till Europa med planen att återvända hem men ändrat sig och åkt tillbaka med Cedric? Då borde han ha funnits med i Ellis Islands databas över immigranter, men det gör han inte. Eller är det en tillfällig ändring av rutten? Eller minns Karl fel? Kanske till och med hittade han på av någon anledning? Han har förmodligen inte avkrävts några dokument för att visa det han påstår, men det vet jag inte.

Karls lillebror John emigrerade 1911, men förra gången hade jag inte hittat hans ankomst till USA och vilket fartyg han kom med. Jag har sökt på Ellis Island flera gånger utan resultat. Inte så konstigt, för han åkte till Boston. Dit anlände han med fartyget Cymric den 6 april 1911, med avresa från Liverpool. John uppger då att han ska till Baring, den stad i staten Washington där storebror Karl redan bor.

Varför vill jag veta allt detta? Det spelar ju ingen roll längre, egentligen. De är döda sedan länge, båda två. Men jag vill kunna lägga pusslet med så många bitar som möjligt. Ren vetgirighet, alltså.

Det jag allra helst vill veta är vad som fick Karl att emigrera. Att John blev påverkad av sin storebror verkar givet, men Karl som åkte först, varför gjorde han det? En olycklig kärlekshistoria sägs det i släkten, men ingen vet med säkerhet.

Sedan förra bloggposten har jag också fått veta att Johns ende son fortfarande lever och bor i Florida. Sonen fick tre barn som är lite yngre än jag, och alltså mina tremänningar. Två av dem har jag kontakt med via Facebook idag och den ena av dem har berättat en hel del nytt om sina farföräldrar. Bl a varifrån hennes farmor Opal kommer, Johns hustru som jag tidigare inte visste något om, och deras kontakt med en känd bolagsmogul i USA. Men det är en historia för vår egen släktbok, som ska skrivas så småningom.

Nu blir det reklam för Arkiv Digital men det får ni stå ut med. Det jag skriver om nu kan jag ju inte låtsas att det handlar om något annat.

På Släktforskardagarna i Nyköping presenterade Arkiv Digital sin nya version av programmet AD online, version 2.0. Den är ännu inte klar men man kan prova en förhandsversion om man redan har ett konto. Jag tror att programmet fortfarande är under utveckling.

Den nya versionen laddade jag ner när jag kom hem från Nyköping och har nu använt den en hel del. När det gäller kyrkböckerna och andra arkivhandlingar märker jag ingen större skillnad, utom att gränssnittet har fått nytt utseende. Men det bästa med det nya programmet är sökning i register, som är en helt ny funktion. Man har börjat med Sveriges befolkning 1950. Det är ett sökbart register, alltså en databas där uppgifterna skrivits in. Man skiljer alltså på avfotograferade arkivhandlingar och sökbara databaser, precis som hos SVAR. När du är inloggad väljer du om du vill söka i arkivhandlingar (som i det gamla programmet) eller i register.

1950 års folkräkning har jag redan haft stor nytta av. Här kan jag hitta personer som levde 1950 och som är födda så pass sent att någon födelsebok inte finns tillgänglig digitalt eller om jag inte känner till födelseförsamlingen. I våra tjugo socknar i Tjust varierar slutåret för de digitaliserade födelseböckerna mellan 1894 och 1939, många slutar på 10- eller 20-talet. Det innebär att jag nu kan hitta dem som är födda i glappet mellan den senaste digitaliserade födelseboken och 1950. Om jag letar efter en person som levde 1950 kan jag hitta hen i registret från folkräkningen 1950 och därifrån också gå vidare via direktlänk till födelseboken i rätt församling, om den finns avfotograferad. Mycket bra, tycker jag.
 
Hela familjen finns med i folkräkningen 1950. Det gör att jag kan hitta föräldrarna till de allra flesta födda efter 1935 men också många födda från cirka 1930, de som fortfarande bodde hemma då. Nej, jag har ingen skärmdump här som visar hur en sökträff ser ut för de sökningar jag hittills gjort har visat nu levande personer i familjebilden. Ni får titta själva, nu eller senare.

Vet jag födelseförsamling och har abonnemang på SVAR kan jag också gå till SCB-arkivet och leta, när födelsebok saknas (SCB-registren finns numera också hos AD för åren från slutet av 30-talet och fram till sekretessgränsen 1944). Där står ju det födda barnets namn och föräldrarna och så får jag gå till kyrkböckerna sedan. Det är en start även om det är avskrifter och inte en primärkälla. Givetvis ska man också komma ihåg att folkräkningen 1950 inte heller är en primärkälla. Även folkräkningen 1960 ska komma på Arkiv Digital, enligt en artikel i HD.

Anledningen till att jag är särskild glad för detta register i nya AD online är att det ger mig ett nytt och mycket användbart verktyg som jag kan använda obereonde av teknisk plattform. Jag har Mac och jag har en så ny dator att den inte har någon CD-läsare. Jag kan alltså inte använda Sveriges dödbok, Begravda i Sverige, folkräkningsskivorna med flera släktforskningsdatabaser. Dessa är stängda för oss Macanvändare och för allt fler PC-användare med nya datorer.  Det vill säga om jag inte skaffar ett program för att skapa en virtuell PC i min Mac plus en Windowslicens plus en CD-läsare... Det är kostsamt och obekvämt. Därför är Arkiv Digitals nya registerlösning så himla bra. Jag skulle till exempel väldigt gärna vilja kunna använda Sveriges dödbok (via USB-minne) men kan alltså inte det utan att betala betydligt mycket mer än andra släktforskare.

Fast det finns ljus i mörkret. Senaste versionen av Sveriges dödbok finns numera på USB-minne (men fortfarande bara för PC) och Riksarkivet ger också ut vissa av sina CD-skivor i en ny version för Mac, nämligen Sveriges befolkning 1880, 1910 och 1990 samt Rotemannen 2 (Sveriges befolkning 1910 finns även på USB-minne). Så det rör på sig åt rätt håll i den tekniska utvecklingen för släktforskare.

Jag har i flera sammanhang på senare år tagit upp detta, att släktforskardatabaser sitter fast i en snart föråldrad teknik. Jag menar att alla databaser som finns på CD-skivor behöver göras tillgängliga på USB-minne redan idag, som ett första steg. Men snart försvinner väl USB-ingångarna på datorerna också och all överföring ska ske trådlöst.

Den enda rätta lösningen är tillgång via nätet och abonnemang, så att alla släktforskare kan ta del av de databaser man vill, oberoende av typ av dator. Då spelar det ingen roll om jag har en Mac eller PC eller en padda eller annan surfplatta eller vill söka via min mobil. Gränssnitten finns ju redan, både i Arkiv Digitals nya program och i de sökbara databaserna i SVAR:s abonnemang.

Det jag allra helst önskar mig nu är den släktforskningsportal som diskuteras inom förbundet, där jag via abonnemang kan ta del av många olika databaser från de olika släktforskarföreningarna. Jag hoppas innerligt att man i föreningarna inser vart framtiden bär och inte tror att släktforskare ska fortsätta köpa CD-skivor i all framtid, för så kommer det inte att bli. Jag betalar väldigt gärna en avgift för att få söka i en lokal eller regional databas på nätet, per sökning eller per månad eller hur man nu vill lösa det. Men som det är idag har jag ingen nytta av alla dessa CD-skivor över huvud taget, och jag vet att jag inte är ensam om att vara i den här situationen.

Kanske tycker du att det är bara att byta till en PC. Men jag har aldrig haft något annat än Mac under de runt 30 år jag haft egen dator så det är inte aktuellt för mig. Och allt annat jag jobbar med fungerar så bra så på Mac.

Bilden överst har ingenting med texten ovan att göra, den har jag med bara för att det ska vara en fin ingångsbild med en människa på. Den lille pojken är fotograferad kring förra sekelskiftet och levde förhoppningsvis 1950, då han bör ha varit drygt 50 år gammal. Om jag visste vad han heter skulle jag i så fall kunna hitta honom i registret. Vem han är vet jag inte, så känner du igen honom eller bilden får du gärna berätta det för mig. Han kallades Tjalle och var sommarbarn hos släktingar till min pappa på torpet Stenaljung utanför Rolfstorp i Halland i början av 1900-talet. Ingen i släkten vet längre vem han var.

När jag var sex-sju år, någon gång alldeles i början av 60-talet, satt min mamma och jag på en filt i trädgården och läste en bok och drack saft. Det var en varm högsommardag och min lillebror sov nog middag. Vår dåvarande tomt gränsar till en gammal landsväg, en byväg i mellersta Halland. Norrut börjar skogen och söderut ligger byn.

Den här sommareftermiddagen kom en äldre man cyklande norrifrån och stannade vid vårt hus. Mamma gick fram till vägen och pratade med honom och efter en stund åkte han iväg. Jag såg något i hans händer som blänkte i solljuset, men minns inte nu vad det var. Kanske var det en kniv. Mamma berättade för mig efter att han åkt att han undrat om vi behövde få våra knivar slipade, men det gjorde pappa själv så vi behövde inte ta hjälp med det.

Mannen på cykeln var klädd i kostym och såg proper och vänlig ut, det är mitt bestående intryck fortfarande. Min mamma visade inga tecken på att det var något ovanligt med det tillfälliga besöket, säkert förklarade hon för mig att det var en luffare som kommit förbi. För henne var det inget märkvärdigt.

Kanske var han en av de sista luffarna i Sverige.

(Bilden till vänster kommer från Wikipedia.)

Det här kom jag att tänka på för några veckor sedan när jag var i Nyköping. Då hittade jag en bok om gårdfarihandel, "Gårdfarihandel i Norden" av Göran Rosander (1980). Det är ju skillnad på luffare och gårdfarihandlare men kanske inte så stor skillnad. Det var vägarnas män och kvinnor. Någon kvinna som luffare har jag aldrig hört talas om, men kanske fanns det. Bland gårdfarihandlarna fanns det kvinnor, till exempel kullor från Dalarna.

Handeln var strikt reglerad och gårdfarihandlarna behövde ett så kallat handelspass läser jag i Göran Rosanders bok. En särskild grupp var västgötaknallarna, med Borås som centrum. Det som gårdfarihandlarna sålde var ofta egentillverkat, åtminstone lite längre tillbaka. Vid början av 1900-talet övergick de i stort sett helt till att sälja industritillverkade varor. De bar med sig sitt varulager på ryggen, senare kanske på cykelns pakethållare.

En av Sveriges mest kända luffare är Harry Martinson, som mina barn är släkt med på långt håll genom sin pappa som bland annat har båtsmän i Jämshögs socken bland sina anor, precis som Harry Martinson. Hos Populär historia finns en intressant artikel om luffare, bland annat Harry Martinson.

Jag funderar på hur och om man kan få veta om en släkting var luffare. Gårdfarihandlare kanske står som yrkesbeteckning i kyrkböckerna? Någon som stött på det? Men inte luffare. Lösdriveri var ju ett brott. Står det i anteckningskolumnen att någon dömts för lösdriveri kanske det är en släkting som varit på luffen. De måste väl ha varit skrivna i sin hemsocken hela tiden, fast de inte var där. Flera var tydligen sjömän som gått i land eller gick på luffen mellan törnarna till sjöss precis som Harry Martinson, och då stod de nog som sjömän i husförhörslängden hela tiden.

Om vår besökare för över 50 år sedan var en luffare vet jag ju inte, så här långt efteråt. Kanske var det snarare en gårdfarihandlare. Det är jag osäker på. Luffarna sålde ju också en del, så kallad luffarslöjd. Det var olika hushållsgrejer som de tvinnade av ståltråd. Min pappa har gjort en del sådant, fast han aldrig någonsin varit luffare. Men så här kunde det se ut, som denna lilla trådkorg som min pappa gjort.

 (Bilden på gårdfarihandlaren till vänster finns på Anbytarforum)

I Nyköping var det inte bara Släktforskardagarna förra helgen. Vi som gått släktforskarförbundets utbildning för kursledare träffades på fredagkvällen och då fick vi våra kursintyg, vi som slutfört utbildningen.

b2ap3_thumbnail_kurs1.jpgb2ap3_thumbnail_kursintyg.JPG

Naturligtvis är det trevligt att få ett fint intyg men det bästa är förstås själva utbildeningen. Jag rekommenderar den varmt och är glad för att förbundet ordnar en sådan utbildning. Läs mer om utbildningen. Den ges fortfarande och mer information finns här. Ett tack till våra kursledare Anna-Lena Hultman och Gunilla Didriksson!

Mer om vad utbildningen innehåller kan du läsa i ett tidigare blogginlägg.

Ett syfte med utbildningen är att kvalitetssäkra vad vi lär ut till dem som går kurser och studiecirklar i släktforskning. Framför allt handlar det om att alla kurser ska ha samma innehåll, oavsett var och av vem som de ges. Vi kursledare ska lära ut samma saker, både på grundkurser och på fortsättningskurser. Exakt likadant kan det ju inte bli, för frågorna från deltagarna är olika. Men i grunden ska det vara ett likadant innehåll. Det är bra, tycker jag. Då har nya släktforskare samma utgångspunkt. Jag tror nog att de flesta lär ut samma grunder redan, men säkert skiljer det också en del.

Det är väldigt roligt att lära andra släktforska, och jag är särskild glad för de kursmoment vi haft under utbildningen om pedagogik och metodik. För det behövs när man inte har någon tidigare pedagogisk erfarenhet. Än har jag bara hållit en grundkurs men räknar med att det blir fler, åtminstone om några år när jag blir pensionär och har mer tid. Jag är också intresserad av fortsättningskurser, både hur de kan organiseras och vad de ska innehålla.

En del av förbundets kursledarutbildning är att orientera sig i olika fördjupningsämnen. Det kan till exempel vara soldatforskning eller domboksforskning och annat som går utanför kyrkböckerna. Här tror jag att det finns ett stort intresse för kurser ute i föreningarna, för dem som redan gått en grundkurs och sedan forskat ett tag men vill komma vidare i andra arkiv än kyrkoarkiven. Frågan är hur man organiserar sådana kurser. Ska det vara en längre kurs på kanske fem-sex träffar och ett ämne per gång? Eller enstaka kurser och så kan man välja vad man vill lära sig mer om? Jag tänker mig att man lokalt skulle kunna ha en halv lördag eller söndag några gånger vår och höst och beta av sådana olika ämnen. Finns det någon förening där man har sådana kurser? Det vore intressant att få veta hur ni andra gör.

Jag har också börjat fundera på om det finns intresse för distanskurser. Själv har jag lärt mig släktforska genom A- och B-kursen i släktforskning på Mittuniversitetet, och båda kurserna är på distans. En fantastiskt bra utbildning, tycker jag. Men de är på hela terminer och det jag funderar på nu är kortare distanskurser, avgränsade för varje område. Kanske finns det redan någon som bedriver sådana? Då menar jag alltså inte grundkurs, för det vet jag att det finns på distans.

Antalet släktforskare verka öka hela tiden och det blir fler och fler som efterfrågar kunskaper, så jag tror att behovet av kurser är stort.

PS. För ett par veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om bärplockning nu och då, bland annat om när vi plockade bär i min barndom. I bakhuvudet hade jag tanken på ett foto som jag minns att det finns men trodde inte jag hade det inscannat utan att det bara fanns i vårt gamla fotoalbum hemma hos min pappa. I fredags hittade jag det bland mina inscannade bilder. Så är du nyfiken på hur det såg ut i bärskogen i början av 60-talet så titta där.

Uppdaterad söndag kväll.

Full fart hela dagen, och himla roligt. Så var det igår när jag var en av dem som arbetade i Rötterbokhandeln på Släktforskardagarna i Nyköping. Från klockan nio, när mässan öppnade, till strax efter klockan ett, när jag gick av mitt pass, passerade en ständig ström släktforskande mässbesökare. En del bekanta ansikten, vilket är extra roligt. Det bästa med sådana här arrangemang är alla människor man träffar.

Många kom för att handla i Rötterbokhandeln.

Det här är årets stora händelse för släktforskare och väldigt många av oss är där. Jag tror att det måste bli besöksrekord i år, en sådan ström av folk som det var hela lördagen. Tillägg söndag kväll: Ja, det kom över 5000 personer enligt Barbro Stålheim.

En av dem jag träffade på i mässhallen är boktryckaren Wolfgang Schmeing från minbok.nu som specialiserat sig på att trycka böcker i små upplagor åt släktforskare. Jag som tycker att släktforskare ska skriva släktbok är glad att det finns tryckerier som har insett potentialen i detta.

Skogen är full av blåbär och lingon, detta så bärrika år. Därför blir det inte så mycket släktforskning på fritiden just nu utan en och annan timme i skogen i stället, i väntan på att åka till Nyköping på fredag.

Bären mognade tidigt i år. I mitten av juli började jag plocka blåbär och för ett par veckor sedan började lingonen mogna. Hittills har jag nog plockat 8-10 liter av varje sort. Bäst är det att äta blåbären färska i filen, eller göra blåbärspaj eller blåbärskaka. Resten blir sylt eller åker ner i frysen direkt. Lingonen blir lingonsylt. Blir det brist på bär nästa år klarar vi oss nog med den lingonsylt jag kokat redan. Idag blir det ett kok till, på de cirka tre liter jag plockade igår och i förrgår. Nu har vi inte fått regn på ett par veckor och det är väldigt torrt ute i markerna. Det märks på blåbären, som börjat torka på riset. Men där det är fuktigt och skuggigt finns det fortfarande fina bär att plocka.

Plockat bär, det har väl människan gjort i alla tider, och så vitt jag vet har både blåbär och lingon varit en viktig del av kosten långt tillbaka. Förmodligen kunde bären, och framför allt lingonen, hjälpa till att hålla svälten borta ibland och var det ont om sovel kanske man bara fick potatis och lingon på tallriken. Blåbär har nog också mättat många hungriga barnamagar på somrarna.


I min svärfars efterlämnade fotosamling finns den här bilden som visar kvinnorna som kommit hem från skogen med hinkar och korgar fulla av bär. Troligen är det 30- eller 40-tal. Jag skulle tro att det är lingon de plockat, för lingon var det bär som var viktigast i hushållet. Kanske har de plockat både lingon och blåbär. Min svärfar, som gick bort 2001, var en ivrig lingonplockare ända sedan barnsben, det vet jag. Vi har kvar hans gamla lingonplockare som får göra tjänst fortfarande, i samma skog och kanske i samma ris.

Själv minns jag framför allt blåbärsplockningen från mina barndomssomrar i Halland på 50- och 60-talet. Hela familjen skulle ut i skogen med stora bärhinkar och mindre mått att plocka i. Kaffe, saft och smörgås i pappas ryggsäck, så kunde vi vara borta nästan hela dagen. Nästa dag stod mamma vid spisen och kokade saft och sylt. Frys hade vi inte då.

Tillägg 2015-09-04: Den här bilden tänkte jag på när jag skrev blogginlägget men visste inte då att jag har den inscannad. Idag hittade jag den i mitt bildbibliotek på en extern hårddisk. Den är tagen 1961 (tror jag) men det kan också vara 1960. Det är helt uppenbart blåbär vi plockat den här dagen när pappa fotograferade oss uppe på berget.

Det som är så bra med lingon är att de är så hållbara, för de har eget konserveringsmedel. Sämre är det med blåbär, de behöver man koka till sylt och saft eller torka för att kunna spara mer än några dagar. Före konserveringsapparater och frysar kunde man spara lingon på flera sätt: som vattenlingon, lingondricka, kokt lingonsylt eller rårörda lingon. Av lingonsylten är den kokta mest hållbar, den håller sig nästan hur länge som helst. Själv kokar jag lingonsylten och ställer sedan burkarna upp och ner för att det inte ska komma in luft.

Brödet blir extra gott om du blandar i lite lingon eller lingonsylt. Det passar bäst i råglimpa. Förr gjorde man lingonpäron. Då användes lingon för att konservera päronen, som annars inte håller sig särskilt länge.

Vattenlingon kallades också surlingon. Rensade lingon hälldes upp på en glasburk eller glasflaska med vid hals, som sedan fylldes med vatten. Enligt Kajsa Warg skulle man ta gott rent källvatten. Lingonen fick sedan stå svalt, och håller sig då länge. Det fanns nog gott om lingon i de gamla jordkällarna. Klappgröt, det är mannagrynsgröt som kokas på lingonsylt. Sedan vispas den hårt för att bli fluffig och man äter den som efterrätt, företrädesvis på julen. Mycket gott minns jag från min barndom. Under andra världskriget var det ransonering på maten och ont om smör och ägg. Då kunde man baka en saftig och god kaka till kaffet genom att använda lingonsylt i stället. Den kallas kristidskaka.
 
Lingon är rika på både C- och E-vitaminer. Så jag kan förstå att lingon var en viktig del av kosten förr i tiden, när man varken hade vitamintillskott eller tillgång till frukt och grönsaker året om. Även blåbären har mycket C-vitamin men är också rika på antioxidanter. Lingon var också ett naturläkemedel i äldre tider, precis som blåbär. Man kunde koka te på lingonbladen, vilket ansågs hjälpa mot reumatisk värk och mot urinvägsbesvär. Blåbär är bra mot magsjuka.

De är så nyttiga, de där bären, inte bara goda.

Gårdagens skörd av lingon och blåbär. I eftermiddag blir det sommarens kanske sista blåbärskaka till trekaffet. Jag blandar blåbären med lite lingon i kakan.


Källor:
J Henriksson: Vartill våra växter duga, 1923
Lars Falk: Skogens skafferi, 1981
Inger Ingmanson: Kan man äta sånt? 1983
Bo Nylén: Vilda bär, 2007
Wikipedia
http://www.gd.se/mat/ta-hand-om-lingonen

I min släkt finns nästan bara skötsamma torpare och bönder, plus en och annan soldat men också snickare. Ingen större kändis, nästan ingen brottsling och få utomäktenskapliga barn. Men går jag lite utanför mina egna anor till en sidogren så hittar jag i alla fall en person som gjort något som väldigt många i Sverige och även en del i våra grannländer kommer i beröring med.

Han hette Göran Karlsson och skapade Sveriges största varuhus Gekås i Ullared. Att vi skulle vara släkt med honom har jag hört talas om tidigare men efter ett besök hos min faster nyligen vet jag nu hur det ligger till.

Min farmor och Göran Karlssons mormor var kusiner. Deras mödrar Olivia Mårtensdotter och Anna Mårtensdotter var systrar. Föräldrarna hette Mårten Nilsson och Anna Beata Gudmundsdotter. Anna föddes 1848 och Olivia 1852 på torpet Kopparåsen i Grimetons församling i mellersta Halland. Inte så långt från Ullared, så Göran Karlsson höll sig i hemtrakten.

Han startade Gekås 1963 hemma i villan i Ullared. Efter några år blev affären känd som en lågprisaffär och flyttades till det gamla stationshuset i samhället. Sedan har det bara rullat på. Läs mer på Gekås hemsida.

Jag minns att vi åkte dit och handlade på 60-talet. När jag var 14-15 år cyklade jag dit med en kompis. Vi bodde då i den lilla byn Ljungby utanför Falkenberg och det var två mil till Ullared. Vi tog nog hela dagen på oss. Jag köpte en jättefin brandgul mohairkofta.

Min fyrmänning Göran Karlsson står staty utanför Gekås:

1991 sålde Göran Karlsson Gekås. Efter ett tag öppnade han varuhuskedjan Karlsson. Han gick bort 2004.

Stationshuset där Gekås låg 1967. Idag ingår huset i en restaurangbyggnad mittemot varuhuset. Att det ska vara det här huset har jag fått veta av folk på orten.

Idag ser Göran Karlssons livsverk ut så här.

Göran Karlssons mormors mor Anna Mårtensdotter gifte sig 1871 med torparen och skräddaren Anders Petter Andreasson, född 1841 i Källsjö församling. De fick sju barn:
Mauritz August född 1872
Amanda Charlotta född 1876
Anna Josefina född 1877
Karl Adolf född 1881
Albertina Gustava född 1884
Amanda Helena född 1887
Eugenia Charlotta född 1890

Fem av de sju barnen dog före sin far. 1880 dog de två äldsta i scharlakansfeber med sex dagars mellanrum. De begravdes samma dag, förmodligen i samma kista. Eugenia Charlotta blev bara två veckor gammal. 1899 dog hustrun. Karl Adolf växte upp, gifte sig, övertog torpet men dog 34 år gammal i tuberkulos. Hans yngste son hade då inte ens hunnit fylla ett år. 1920 dog Albertina, också i tuberkulos.

Det var Josefina, som kallades Fina, som blev Göran Karlssons mormor.

Fina var ganska liten och spenslig och det ser man på det här fotot där hon står mellan sina systrar Albertina och Amanda. Mitt i bilden står deras far Anders Petter Andreasson. Den lille gossen på bilden är ett sommarbarn som kallades Tjalle, mer vet vi inte idag om honom. Huset är torpet på Stenaljung i Rolfstorps socken där Anders Petter bodde med Finas två systrar, som båda var hemmadöttrar.

32 år gammal gifte sig Fina 1909 med den ett år äldre Karl August Johansson, som var torpare under säteriet Hovgård, en av socknens större gårdar. De fick tre barn, mellandottern Annie blev mor till Göran Karlsson, sedan hon gift sig med hans far snickaren Nils Ivar Karlsson i Gödestad.

Det finns säkert lika många åsikter om Gekås shoppingtempel i Ullared som det finns läsare till det här blogginlägget.

Göran Karlsson gjorde i alla fall något som är vida känt och som fortfarande består, ett halvsekel efter starten. Mängder av folk åker dit varje dag. En dag i juli i år hade varuhuset besöksrekord med 28 900 kunder på en och samma dag. De kommer från hela Sverige, från Danmark och Norge och säkert också från andra länder. Här ifrån Västervik går det shoppingresor med buss till Ullared.

Själv skulle jag nog inte åka dit om jag inte hade min släkt där. Mina gudföräldrar (moster och morbror) bor några kvarter därifrån och vi har som vana att gå in en vända på Gekås innan vi dricker kaffe hos dem på väg hem från västkusten.

I år hade vi varit riktigt duktiga och gjort en lista på det vi skulle handla, och följde den. När vi kom ut genom kassan hade vi med oss en elektrisk trädgårdssax, glasburkar i varierande storlek till sylt och marmelad, bakplåtspapper, maskindiskmedel, shampo, julklappspapper, ett regnställ, fryspåsar, tandkräm, regnmätare med mera. Det fyllde knappt en halv varuvagn men det var alldeles lagom för oss. Före oss i kassan stod en kvinna med två välfyllda vagnar. Behoven är olika.

Efter Gekås startade Göran Karlsson varuhuskedjan Karlsson. Foto. Mikael Karlsson.

Uppdatering 2018-05-07:

SvT har publicerat en gammal intervju med Göran Karlsson från 1987: Se inslaget.

Att jag släktforskar beror på att jag äntligen hittade det jag varit predestinerad för hela livet. Så kändes det när jag började släktforska för sex år sedan. Maken och jag tog ett tretimmarsabonnemang på Svar för att försöka hitta uppgifter om hans farföräldrar. Det hittade vi. Sedan dess har jag varit totalt fast, och till och med sagt upp mig från ett fast jobb för att få tid att ägna mig åt denna fantastiska hobby mer. Och nu har det blivit en viktig del av mitt jobb också.

Hur det började den där sommarkvällen 2009 har jag redan berättat om. Men egentligen började det långt innan dess.

Redan när jag gick i skolan för väldigt många år sedan var jag mycket intresserad av historia, det var ett av de ämnen jag gillade allra mest. Och släktforskning är ju historia, fast på mikronivå. På gymnasiet hade jag planerat att som examensarbete sista året släktforska om min farfar. Så mycket visste jag att jag då skulle behöva sätta mig på Landsarkivet i Göteborg och leta i kyrkböckerna. Jag visste inte mycket mer än att han kom från Vargön och vad hans föräldrar hette.

Min farfar John Johansson och hans mor Fredrika Olofsdotter.

Men det blev inget med det där för jag hoppade av gymnasiet efter två år och blev au pair i England i stället. Livet kom emellan, i flera decennier. Fast tanken fanns där, att kanske någon gång ta upp detta.

Att jag som ung valde att vilja forska om farfar berodde på att han inte kom från mina hemtrakter i mellersta Halland. Tre fjärdedelar av min släkt har jag i trakten ungefär mellan Falkenberg, Varberg och norr om Ullared, lite grovt räknat. Där har jag också växt upp, och haft framför allt min mammas släkt nära och närvarande under min uppväxt. Till mormor och morfar kunde jag cykla själv när jag kom upp i skolåldern. Till farmor och farfar var det några mil längre så besöken där var glesare, men ändå ganska regelbundna. Därför lockade farfars bakgrund mer, för den visste jag ingenting om.

Min mamma kommer kommer från en stor och släktkär familj. Hon hade tolv syskon, nio av dem är fortfarande i livet vilket jag är tacksam för. I det här sammanhanget vill jag också komma med en hyllning till min moster Astrid. Hon gick bort alldeles för tidigt, för 17 år sedan. Hon och hennes dotter, min kusin, hade då släktforskat i flera år och gjort ett släktträd som vi alla i släkten fått. Stort tack, moster Astrid och kusin! Jag är så glad för att det är gjort och jag har det som ett facit när jag själv numera letar i arkiven. Vilket jobb som gjorts, långt före digitaliseringen!

Kanske tror du att det skulle varit tråkigt att någon annan hunnit före. Inte alls! Mosters släktträd är en grund för mig att utgå ifrån när jag nu letar i arkiven för att få veta mer om vår släkt. Släktträdet innehåller namn, årtal och platser men det finns ju så väldigt mycket mer att få fram.

Egentligen tror jag att både mosters och mitt släktforskarintresse kommer från morfar och mormor. Även en av mina bröder släktforskar, och vi hjälps åt. Redan på 50-talet beställde morfar en släktutredning som då gjordes av hovrättsnotarien Peder Eggertsen på företaget Juridiska Släktforskninginstitutet i Malmö. Det resulterade i en släkttavla med sex generationer (några saknas på grund av brunna kyrkböcker). Den kostade 385 kronor.

Släktträdet från 1955, min mammas släkt.

Jag har alltså lite att luta mig mot i släktforskningen om mammas släkt. I pappas släkt är det däremot ett förutsättningslöst sökande, och det är också spännande. Där har jag hittat en del som fått mig att stanna upp och fundera.

Det är ju inte alltid det står så mycket i kyrkböckerna, men finns det något i anmärkningskolumnen blir man ju glad. Ibland kan förhållanden uppdagas som förklarar hur det sedan blev, även om det bara handlar om datum för födelse, död eller flyttning. Min farfars mor Fredrika dog 1895, då var min farfar elva år. Så pappa och hans syskon har aldrig träffat sin farmor. De visste inte heller riktigt när hon dött, det var ju över tjugo år innan farfar själv skaffade sig barn. På en släktträff i pappas släkt för några år sedan hade jag med ett släktträd jag gjort för farfar och farmor. Två av mina fastrar stod och tittade på det. Plötsligt sa min ena faster: "Då förstår jag varför pappa var så duktig i hushållet. Han hade förstås fått lära sig det när hans mamma dog så tidigt." Och jag fick en liten pusselbit till i vår gemensamma släkthistoria.

Jag har fått veta så mycket intressant av både pappas och mammas syskon. Och av min pappa, som ännu lever. Min mamma hann gå bort innan jag började släktforska. Så jag säger som alla andra erfarna släktforskare som ger råd till nybörjare: Prata med dina äldre släktingar först! De vet oftast mycket mer än du tror.

Domböcker är ett källmaterial som kan ge släktforskaren mycket kött på benen om förfäderna. Väldigt många var inblandade i rättstvister, antingen som offer, gärningsman, vittne eller en stridande part. Många trätor gick till domstol förr i tiden, inte bara svåra brott och marktvister.

Om vad man kan få ut ur domböcker och annat domstolsmaterial handlar en ny handbok som släktforskarförbundet snart ger ut, lagom till Släktforskardagarna i augusti. Under försommaren, sedan jag var klar med Släktforskarnas årsbok 2015, och fram till midsommar har jag jobbat med boken. Det är inte jag som har skrivit, utan förste arkivarien Claes Westling vid Landsarkivet i Vadstena. Han är också släktforskare och mycket kunnig om domstolsarkiv. Jag har producerat boken, dvs tagit hand om manus och bilder och skapat en bok av detta. Just nu är den under tryckning.

Det är väldigt roligt att producera böcker, särskilt böcker för släktforskare. Jag arbetar i programmet Indesign, ett program som jag verkligen gillar. Det är ganska logiskt uttänkt och lätt att jobba med samtidigt som man kan göra mycket.

Ett av uppslagen i boken, sidorna 64-65. Här handlar det om ett mordbrandsfall som gick till hovrätten 1799, men också om hur ett modernt register till Brottmålsutslag i Göta hovrätts arkiv kan se ut.

Den här boken handlar om väldigt mycket mer än att forska i domböcker.

I domstolsarkiven ingår också bouppteckningarna, som många släktforskare är bekanta med. Tack vare bouppteckningar kan man ibland fastslå släktskap som annars inte går, om t ex kyrkböcker saknas. Dessutom kan en bouppteckning säga mycket om den dödes liv.

I boken guidar oss Claes Westling genom häradsrätternas och rådhusrätternas arkiv men också andra rättsliga institutioners arkiv, t ex bergsting, hallrätt, slottsrätt och ägodelningsrätt. Han beskriver också hur man kan följa ärenden i högre instanser, dvs i hovrätterna och i Högsta Domstolen.

Efter att ha läst boken när jag arbetat med den förstår jag hur mycket intressant som återstår att forska i, för mig och säkert för många andra släktforskare.

Saköreslängderna är viktiga för släktforskaren som vill forska i domböcker. I boken förklaras varför.

En bördstvist gick till rätten 1787 och i domstolsarkivet finns släktträdet kvar och ingår i utredningen.

Kanske ägnade du lördagen åt prinsbröllopet, om du inte bara satt ute och njöt av det fina sommarvädret. I fredags hade vi värmerekord, varmast i hela landet, här utanför Västervik där jag bor. Enligt SMHI uppmättes här +28 grader. I går var det en aning svalare, och bara näst varmast med +25,9 grader.

När jag scrollade igenom sociala medier igår dominerade två händelser: prinsbröllopet och det tragiska mordet på den unga kvinnan i Västergötland. Det var då jag blev riktigt mörkrädd. Några kräver nu dödsstraff för mördaren. Då gick tanken givetvis bakåt i historien till de avrättningar som skett i vårt eget land så sent som för bara drygt hundra år sedan, då Johan Alfred Ander avrättades 1910. Det är inte så länge sedan, inte med våra släktforskarperspektiv. Sedan 1921 är dödsstraff förbjudet i Sverige.

Det skrämmer mig att det finns människor idag som vill återinföra dödsstraffet. Att medvetet släcka en annan människas liv är alltid mord.

Dagens sociala medier kanske har samma funktion som pratet på kyrkbacken eller vid vägskälet förr. Människor kan hetsa upp varandra, så att man släpper eftertanke och klokhet. Blickar vi bakåt ser vi till exempel lynchningar av svarta i den amerikanska Södern långt in på 1900-talet, och de offentliga avrättningarna i Sverige ända fram till 1876, då Hjert och Tector avrättades i Malmköping respektive Visby.

Offentliga avrättningar var ett folknöje under lång tid, om ordet folknöje över huvud taget kan användas för att beskriva detta. Jag kan se framför mig en uppretad folkmassa, en mobb, som trängs där på galgbacken för 200-300 år sedan som ropar på blod och hämnd och död för illgärningsmannen eller kvinnan som troddes vara häxa. Och när jag gör det tänker jag också att man måste se allt i ljuset av sin tid. Då, för så länge sedan, hade ännu inte tankarna på humanism och alla människors lika värde ännu väckts. Därför är det skrämmande att i dag, i ljuset av vår tid med vår människosyn, sådana här rop kommer tillbaka. Har vi inte lärt oss något på 300 år?

Jag tror inte att det alltid var av eget intresse som folk tittade på avrättningar, utan det var nog också av tvång. Folk skulle se detta, i avskräckande syfte, menade överheten. "Androm till varnagel", dvs att de hårda och bestialiska straffen skulle få medborgarna att avstå från att begå brott.

Galgbacken i Visby. Foto: Hannes Grobe, via Wikimedia Commons.

I min egen släkt har jag varken någon mördare eller mördad, så vitt jag ännu vet, men i mina barns fars släkt. En man som dödade sin granne (som han kan ha varit släkt med) vid mitten av 1700-talet. När man släktforskar kommer det nära, när man vet sammanhang och plats och nästan kan tycka sig känna dessa människor. Det kan vara en stark upplevelse att upptäcka, oavsett hur länge sedan det är. Människor är människor, med samma känslor och behov då som nu, och kanske med ännu större rädslor då än nu när vi lever i en relativt sett trygg omgivning i Sverige. Släktforskaren får då beväpna sig med det historiska avståndet, för att göra det uthärdligt när mord och dråp kommer i dagen i den egna släkten.

I Skåne i juli 1841 blev Christer Henricsson "piskad till döds" för att han stulit, enligt dödboken i Lövestad. Det skedde "hos åboen Nils Nilsson" och detta tolkar jag mer eller mindre som en lynchning. Byborna tog lagen i egna händer. Jag är inte alls släkt med någon av dessa utan råkade se det för ett tag sedan när jag letade efter annat, och jag har inte undersökt vilka efterräkningar det blev för dråparna. Obehagligt och otäckt är det. Bild från Arkiv Digital, Lövestad CI:4 (1826-1861) Bild 3280 / sid 415.

Avrättningsplatsen i Hammarby i Stockholm 1856. Bild från Wikimedia Commons.

Här på Rötter finns i Faktabanken en databas med avrättade, från 1500-talet och framåt.

Senare på kvällen såg jag att Magnus Härenstam gått bort, alldeles för tidigt. Honom tänker vi i Västervik särskilt på eftersom han föddes här 1941. Hans mor Elsa föddes Malmberg 1907 i Gamleby. Fortfarande finns släkten Malmbergs möbelaffär kvar där. Magnus Härenstams morbror Uno Malmberg donerade för länge sedan en stor summa pengar till kommunen för att bygga ett utsiktstorn vid museet. Det dröjde så länge innan det byggdes att Uno Malmberg hunnit gå ur tiden men Magnus Härenstam kom till Västervik och invigde Unos torn, 1997 om jag minns rätt.

Magnus Härenstam föddes på Lasarettet i Västervik den 19 juni 1941. Från SCB: födelseregister för Västerviks lasarett i Digitala forskarsalen/SVAR.

Elsa Malmberg, senare Härenstam, föddes 1907 i Gamleby. Från Arkiv Digital, Gamleby C:10 (1895-1916) Bild 127 / sid 121.