Barnhusbarn i arkiven

Så här ser det ut på många sidor i rullorna från Allmänna barnhuset i Stockholm. Barn som dör tidigt, i dessa fall väldigt snabbt efter att de kommit till fosterhem. Men många överlevde också.


Selinda Maria Forsman och Anna Sofia Judith Larsson dör samma år de föds visar journalen från Allmänna barnhuset. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:42 (1875-1875) Bild 310 / sid 5044.

Jag måste berätta om Helge Schultz, eller Schoultz som han senare kallade sig. Han föddes den 2 juni 1879 och lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm den 17 juni. Hans mor var den ogifta Matilda Wilhelmina Petronella Schultz och hon (eller kanske barnets far) betalade 400 kronor för att han skulle tas emot.


Översta delen av första sidan om Helge Schultz i Allmänna barnhusets journal. Listan med omplaceringar fortsätter en och en halv sida till. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 790 / sid 9139.

Den här lille gossen åkte ut och in i fosterhem under hela sin uppväxt. Men det verkar ha gått bra i livet för honom ändå. När han var tre månader kom han till en statarfamilj i Huddinge. Under sin uppväxt hann han vara fosterbarn i sju familjer. Fyra gånger återlämnades han till barnhuset. Så här höll det på tills han var 13 år och hans mamma hämtade honom. Då hade hon gift sig och tog med honom till Amerika. Därifrån skrev han 1954 ett brev till Allmänna barnhuset och begärde en födelseattest. Alla uppgifter och all korrespondens finns i Allmänna barnhusets arkiv, som fotograferats av Arkiv Digital. I Chicago var han gift med Constance och arbetade som expedit i en mataffär visar folkräkningen 1930. 1902 blev han amerikansk medborgare och när han skrev och begärde sin födelseattest 1954 skrev han på engelska.


Helge Schultz brev 1954. Då bodde han i Chicago och var 65 år. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 790 / sid 9139b.

När jag ser listan med alla flyttningar mellan fosterhemmen och återlämnandena till barnhuset, då undrar jag förstås hur hans uppväxt egentligen var. Alla dessa uppbrott. Hur påverkade det honom? Och alla andra barn som var med om samma sak? Så många barn som skyfflades hit och dit.

Barnhemsbarn och fosterbarn var de kanske mest utsatta barnen. De lämnades ut till fosterföräldrar så snart sådana kunde hittas, verkar det som. En del var bara några månader, andra var äldre. Sjuka barn ville fosterföräldrar inte ha, fosterbarnen skulle helst vara starka och friska för att klara av att arbeta, åtminstone när de blev större. Hjälp i arbetet på torp och gård var i de flesta fall syftet med att ta emot fosterbarn, vid sidan om att få betalt för att ta hand om barnet. Fosterbarnen var både arbetskraft och inkomst. Från 1881 ser jag ett kvitto där fostermodern fått 40 kronor för att ta hand om ett fosterbarn det året. De som hade flera fosterbarn kunde kanske leva på inkomsten.

Själv är jag inte alls släkt med Helge Schoultz, jag bara råkade se detta i barnhusrullan när jag tittade efter annat. Och jag kan inte annat än gripas av dessa barns historier. Väldigt många gick det inte så bra för, misstänker jag. Många dör ju redan som småbarn, andra försvinner ut ur kyrkböckerna som vuxna. Ett par pojkar som jag råkade få ögonen på, de blev sjömän och hamnade sedan i obefintlighetsboken.

Men Helge Schoultz är långt ifrån den ende som hör av sig som vuxen. Vid flera av barnen i rullan finns det antecknat att de själva eller något barn hört av sig och frågat om vilka föräldrarna är. I flera fall är föräldrarna okända och då svarar barnhusföreståndaren (eller senare arkivpersonalen antar jag) att det inte går att få veta mer.


Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 490 / sid 9079.


Hilda Josefina Stark kom till Allmänna barnhuset tre månader gammal. Hon hann vara på tre olika fosterhem, återlämnas till barnhemmet och sedan komma till ett nytt fosterhem innan hon dog två år gammal. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 190 / sid 9027.

I kontrast till de många som flyttade runt mellan olika fosterhem finns det en hel del som kom till ett ställe och sedan stannade där. Och dessutom är det inte så få som hämtas tillbaka av föräldrarna, i de flesta fall av modern.

Det som slår mig är också att så många av barnen lämnades till barnhuset redan samma dag de föddes eller bara några dagar gamla. Det skär i hjärtat att läsa detta. Så tragiskt, men en bister verklighet för så många ogifta nyblivna mödrar förr i tiden.


Barnhusbarn nr 9004 på Allmänna barnhuset var Carl Oskar född den 21 januari 1879 av okända föräldrar. De har betalat 400 kronor för att han ska tas in på barnhemmet samma dag han föds. I maj lämnas han som fosterbarn till en soldatfamilj i Södertälje men flyttas efter två år till mamsell Amalia Landström på Johannes Östra Kyrkogata 10. Sedan bor hon på Ragvaldsgatan 14. Vad hände sedan? Någon på barnhuset har antecknat med blyerts "Var finns barnet? Har fostermodern rest till Amerika? 12/3 83 Barnet lär vara dött". Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 80 / sid 9005.


Allmänna barnhuset startade redan 1633 och fanns kvar som barnhem till 1922. Rullor över barnen finns fotograferade från 1713. I en av de äldre rullorna hittar jag tre syskon som kom in på barnhemmet i augusti 1791. Deras far var soldaten Olof Tingstedt och deras mor Christina Tingstedt hade dött. Storasyster Maria Elisabeth var född 1779, lillasyster Gustav 1781 och deras bror Olof 1785. Alla tre barnen kom till fosterfamiljer i Askaby socken. Kanske fick de möjlighet att hålla kontakten under den fortsatta uppväxten. I rullorna syns att det inte var ovanligt att flera syskon lämnades in på barnhuset. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2FA:3 (1789-1793) Bild 600 / sid 1111.

Mitt tidigare blogginlägg om fosterbarn.
 

Fortsätt läs mer
Taggad i:
6366 Träffar
0 Kommentarer

Forska om emigranter

Har du Amerikaemigranter i din släkt är Familysearch en guldgruva. Väldigt mycket information finns att hämta i mormonernas databaser. De är dessutom gratis. Under mina år som släktforskare har jag hittat mycket uppgifter om emigranter där, både i min egen släkt och åt kunder. Databaserna fylls hela tiden på med nytt innehåll, så hittade du inget för något år sedan kan det vara idé att söka igen.

Med hjälp av amerikanska dokument kan det gå att följa en person genom livet, även om det inte ger en lika fyllig bild som våra svenska husförhörslängder och församlingsböcker. Det går att hitta inresor via passagerarlistor (många reste flera gånger) eller något annat dokument. Inkallelseorder för första och andra världskriget finns för många Sverigefödda män. Giftermålslicencer, dödsbevis, passansökningar och ansökningar om medborgarskap finns också. Detta är de vanligaste dokumenten. Dessutom kan det bli träff i folkräkningarna, som gjordes vart tionde år.

Har din emigrant ett vanligt namn blir det svårare, för då kan det vara svårt att urskilja vilken Anna Swanson i Chicago det gäller. Då får du pussla med olika uppgifter. Kanske står födelsedatum i en handling och inresedatum i en annan och båda uppgifterna i en tredje. Med ett ovanligt namn är det naturligtvis lättare.

Med några exempel här ska jag visa vad man kan hitta:


Ett exempel på inresa som inte sker via Ellis Island (som du bäst söker i på Ellis Islands databas): Arvid Broms lämnade Sverige den 14 juli 1905 har jag sett i passagerarlistan från ångfartyget Calypso som då avgick från Göteborg till Hull. I England bytte han till en ny båt men kom inte till New York som de flesta andra utan till Quebec i Kanada, troligen till staden Montreal. Därifrån har han passerat gränsen till USA vid St Albans i Vermont för detta inresekort har som källa arkivet Vermont, St. Albans Canadian Border Crossings, 1895-1954. Vi får veta att han kommer från Söderfors i Sverige och att han tänker bege sig till Chicago där hans bror Charley bor på 2612 Wayne Avenue. På fickan har han 8 dollar och 50 cent och hans avsikt är att stanna i USA.


Den emigrant som tänkte stanna i USA ansökte troligen om amerikanskt medborgarskap. Det gjorde Selma Maria Swanson, född den 8 januari 1883 i Sverige (jag tror att det är den Selma Maria Svensdotter som föds i Väne Åsaka församling detta datum). Hon bor på 3303 Balmoral Avenue i Chicago och inreste via Boston den 20 oktober 1910. Den 13 juli 1928 blir hon amerikansk medborgare. Källa: Illinois, Northern District Naturalization Index, 1840-1950.


Carl Gustaf Peterson inkallades som soldat i amerikanska armén under första världskriget. Om han tjänstgjorde som soldat framgår inte, bara att han blev inskriven den 12 september 1918. Han bodde med sin hustru Anna på 622, 11th Avenue i Duluth i Minnesota. Här får vi veta att han arbetar som joiner, vilket jag tror betyder ungefär finsnickare, och är anställd på McDougall Duluth Co i Riverside i Duluth. Han är född den 27 februari 1881 och kan vara den pojke med samma namn som föds detta datum i Stora Skedvi församling. På baksidan ser vi att han är av medellängd, har blå ögon och brunt hår. Källa: United States World War I Draft Registration Cards, 1917-1918.


Även under andra världskriget gjordes inkallelser av amerikanska män och det verkar framför allt ha skett 1942. Oscar Wilhelm Holmstrom, född i Heljum i Sverige den 6 april 1885 är en av dessa. Han var alltså redan 57 år och behövde troligen inte tjänstgöra i kriget. Han bodde på 10166, N W St Helens Road i Portland, Oregon och arbetade hos Clark & Wilson Lumber Co (alltså ett skogshuggarföretag). Vi får inte veta något om hans eventuella amerikanska familj men han uppger Christine Hazlett i Kalifornien som närmast anhörig. Kanske kan det vara en dotter? Källa: United States World War II Draft Registration Cards, 1942.


Vigselbevis kallas marriage license på engelska. Här är det de svenska emigranterna John Helgesson och Anna Lindstrom som gifter sig den 7 juni 1902. De kommer från Ramsey County i Minnesota. Vittnen är Edwin Helgeson och Lina Dickmann. Prästen som viger dem verkar också vara emigrant från Sverige, han heter Hjalmar Sundquist. I en del andra vigselbevis har jag sett att även makarnas föräldrars namn finns noterade, vilket är en hjälp att identifiera att det rör sig om rätt personer. Källa: Minnesota, County Marriages, 1860-1949.


Dödsbevis skrevs för dem som dog. Här är det Anna P Swanson som avlidit på julafton 1919, 35 år gammal. Dödsorsaken är puerperal septicemia vilket jag tror är blodförgiftning vid förlossning. Hon är född i Sverige den 18 januari 1884, föräldrarnas namn är Petter Peterson och Anna Sköld. Maken heter Peter Swanson och de bor i Troy i Idaho. Vilken sorglig jul det blev det året! Källa: Idaho Death Certificates, 1911-1937.

En verklig skatt är de passansökningar där det också finns foton bifogade. Nu får ni scrolla ordentligt för det är långa bilder:


Algot Verner Theodor Carlsson och hans hustru Alma Carlsson ansöker om pass den 17 april 1922. Han är född den 27 januari 1890 i Sverige och han kom med fartyget Baltic från Liverpool till USA den 22 juli 1910. Den 1 juni 1918 blev han amerikansk medborgare och det ser ut som om han bor i Moline i Illinois. Hans handstil är lite svårläst men han verkar ha skrivit labourer, dvs arbetare, som yrke. Makarna ska resa från New York med S/S Stockholm den 18 april. Källa: United States Passport Applications, 1795-1925.


Nästa sida av Verner Carlssons passansökan. Vi får en beskrivning av hans utseende med blå ögon, brunt hår, kort näsa mm. Passansökan har intygats av Olaf Hooker som känt honom i två år. Längst ner finns fotografier på de båda makarna.


Verner Carlsson har också skickat med ett brev där han ber att passet skickas till New York eftersom det är bråttom inför resan.


Bilderna här är i betydligt större storlek i Familysearch databas och går att ladda ner till din hårddisk.


När du söker på Familysearch hemsida kan du välja att begränsa sökningarna till vissa typer av dokument. Gör du inte det och får många träffar kan du efter sökningen välja att titta i träffarna för vissa dokument, t ex bara militära handlingar eller bara ansökningar om medborgarskap (naturalization). Till vänster ser du hur du kan avgränsa din sökning, detta finns i vänsterkanten på söksidan under sökformuläret. Till höger ser du exempel på hur du kan filtrera de resultat du fått vid en bredare sökning. Detta finns också till vänster under sökformuläret, lite längre ner.

Det finns också tillgång till flera av de amerikanska folkräkningarna på Familysearch, men de ska jag berätta mer om en annan gång.

Fortsätt läs mer
7216 Träffar
0 Kommentarer

De gjorde uppror för 100 år sedan

Nu i påsk är det precis hundra år sedan hungerupproret. Det var här i Västervik det startade, det som blev upptakten till ett år av oroligheter.

Våren 1917 var det upprorsstämning i Sverige. Krigsåren hade lett till livsmedelsbrist, handelsblockaden under kriget innebar minskad import. I stället exporterades mycket av den mat som behövdes hemma i Sverige, för priserna var högre i andra länder. Kostnaderna steg under krigsåren men lönerna hängde inte med och arbetslösheten ökade. Potatisskörden, som var så viktig för de fattiga, hade förstörts av det dåliga vädret under vintern. Många svalt för att de inte hade råd att köpa mat medan andra skodde sig på livsmedelsbristen, de som av samtiden kallades gulaschbaroner. Ransonering infördes 1916, främst på bröd.

Lördagen den 14 april 1917 hade flera arbetare lämnat sina arbetsplatser i Västervik för att gemensamt uppvakta myndigheterna om förbättringar i tilldelningen av matransoneringskort. När det inte gav utdelning samlades de flesta av stans arbetare från fabriker och verkstäder vid lunchtid på måndagen den 16 april. Ett par tusen personer mötte upp på Stora torget i Västervik. De var hungriga och krävde mat till sina familjer.

Någon fick tag i en låda och på den ställde sig Frans Gustafsson, arbetare på Slipfabriken. ”Illa ställt är det med oss, de fattiga folkklasserna, sedan de lyckligt lottade kunnat förse sig bättre”, sa han. Röde Frans, som han kallades, manade till besinning och föreslog att de skulle utse en kommitté för förhandling med de lokala myndigheterna. Så blev det också. Förhandlingarna ledde till förbättringar. Därmed blev det ingen revolution, utan i stället reformer.


Kö för att köpa oransonerat paltbröd i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan i Västervik under hungervåren 1917. Fotograf okänd.

Västerviks-Posten, som kom ut på eftermiddagen, rapporterade redan på måndagen om upproret: "Då tidningen presslägges hade folkmassorna samlat sig vid Stortorget, där tal höllos. Arbetet vid de flesta fabrikerna måste på e.m. inställas." Två dagar senare fortsatte rapporteringen: “I oordnade hopar rörde sig demonstranterna fram och tillbaka i gatorna. Äfven om upphetsningen i vissa fall gaf upphof till en smula hotfulla åtbörder och plumpa tillmälen, så aflopp dock det hela utan excesser."

Arbetarkommittén som valdes den 16 april presenterade raskt ett förslag på en rad krav till förbättringar. I kraven ingick gratis mark till potatisodling åt arbetarfamiljerna, att ett soppkök skulle inrättas och att mer potatis skulle köpas in och fördelas bland den behövande befolkningen. Kraven godtogs till stor del av stadens styrande. Lugnet kunde så småningom återgå.


16 aprilkommittén valde Frans Gustafsson till ordförande. De övriga ledamöterna var Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Fotograf okänd.

”Vi arbetare svalt och for illa då. Det är nog ingen som kan förstå nu hur det var då. Vi behövde mat för att äta oss mätta och en lön att leva på. Det krävde vi också”. Så sa Gustav Andersson när jag intervjuade honom 1987. Då var han vid 94 år gammal och berättade om händelserna i Västervik våren 1917. Han var själv en av dem som gick i spetsen för de svältande arbetarna, som ordförande i Fabriks- och Grovarbetareförbundets avdelning på Tändsticksfabriken. Röde Frans var anställd på Slip, en av de då närmare 1800 industriarbetarna i Västervik. Han var syndikalist, som hade ett starkt fäste här då. ”Frans Gustafsson var ingen märkvärdig man, en arbetare som vi andra” mindes Gustav Andersson. Efter upproret beskrevs Frans Gustafsson i Västerviks-Tidningen som "en begåvad, radikal men sansad man som hade ordet väl i sin makt".


Gustav Andersson 1987. Foto: Rolf Lavergren.

Gustav Andersson levde nästan till sin hundraårsdag. Han föddes den 15 oktober 1893 i Loftahammar och gick ur tiden den 4 april 1993. Jag glömmer honom aldrig. Han berättade att han hade byggt sig ett litet hus i stan till sig och sin begynnande familj. I trädgården planterade han många äppelträd, för att de skulle få äpplen till mat om tiderna blev svåra igen.


Arbetarna samlades i hörnet av Båtsmansgatan och Brunnsgatan på måndageftermiddagen för att få besked om livsmedelsnämndens ordförande kronofogde Lindeberg skulle gå med på deras krav. Fotograf okänd.


Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Fotograf: Arvida Ljungqvist.

Hungerdemonstrationerna i april 1917 var början på ett hungeruppror som spred sig till stora delar av Sverige. Mellan den 19 och 29 april hölls demonstrationer på runt 80 platser, med totalt upp emot 250 000 demonstranter. Nyheterna från Västervik publicerades i arbetarrörelsens tidningar ute i landet. Resolutionen med krav spreds bland arbetarorganisationerna och antogs av flera. Senare under året fortsatte demonstrationsmötena på en del spridda håll.

1987, 70 år efter upproret, var första gången jag blev uppmärksam på vilken roll Västervik och folket här haft för vad som hände i Sverige 1917. Då hade det gått 70 år och en lokal teaterpjäs om hungerupproret fick mycket uppmärksamhet. Då levde ännu Gustav Andersson och kunde berätta om vad som hände.

Som släktforskare har jag förstås tagit reda på vem Frans Gustafsson var och varifrån han kom. Det har jag skrivit om i min andra släktforskarblogg. På så vis fick jag också kontakt med hans barnbarnsbarn Zandra Lindström i Motala och inför hundraårsdagen har jag intervjuat henne till vår släktforskarförenings medlemstidning. Det kändes mäktigt på något sätt, att komma så nära historien. Även i de stora skeendena är det människor som du och jag som varit delaktiga i händelser som efteråt blivit avgörande för utvecklingen, fast man inte visste det då.

Ett inlägg om de övriga i arbetarkommittén.

Ola Larsmo skriver den 16 april i DN  om hungerupproret.

Källor och boktips:
Ingvar Flink: Hungerrörelsen i Västervik (särtryck ur Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps årsbok 1969)
Sune Garpenby: Hungerupproret i Västervik 1917 (särtryck ur Västerviks-Tidningen 1967)
Sigurd Klockare: Svenska revolutionen 1917–1918 (bok utgiven 1967)
Ola Larsmo: Himmel och jord må brinna (roman utgiven 1993)
Hans Manneby: Revolutionen i Västervik 1917 (artikel i Meddelanden från Arkivet för folkets historia, nr 3, 1977)
Hans Nyström: Hungerupproret 1917 (bok utgiven 1994)

Fortsätt läs mer
Taggad i:
7237 Träffar
0 Kommentarer

Dagen efter dådet

En sådan här dag är det svårt att blogga. Allt är svårt. I går eftermiddag stannade jag upp i arbetet när jag fick ett meddelande från sonhustrun att "vi är i säkerhet". Då visste jag ingenting men förstod genast att något hänt och en snabb titt på en mediesida bekräftade farhågorna om en terrorattack i Stockholm. Chocken sitter nog i lite än, en dag senare.

Jag fick snabbt tag på mina barn och ingen, varken barn eller barnbarn, hade varit i närheten av Drottninggatan. Den spontana reaktionen är just denna, kolla den egna familjen först. Troligen är det så för de flesta av er. Sedan kommer reaktionen och medkänslan med offren och deras familjer, och den oerhörda sorg och smärta som en terrorattack ger upphov till.

I det här sammanhanget blir släktforskarfrågorna små. Igår när detta hände, arbetade jag med den kommande handboken om hur man släktforskar om sjömän. Jag vet precis vad jag höll på med i det ögonblick jag fick meddelandet och blev varse vad som hänt. Så brukar det vara när något stort händer.

Idag blir det inte mycket släktforskat, fast jag hade planerat så. I stället följer jag medierapporteringen. Kanske vore det bättre att inte göra det, att vila från inflödet av information. Men det är svårt att avstå. Så var det säkert för våra förfäder också även om nyheterna då dröjde dagar och veckor, en vill veta vad som händer för att förstå hur det påverkar både det egna livet och omvärlden.

Det är ändå en tröst att läsa om hur solidaritet och viljan att hjälpa spränger gränserna när något sådant här händer. Stockholmare som öppnar sina hem för dem som är strandsatta eller skjutsar hem folk när kollektivtrafiken är avstängd. Att vi bryr oss om varandra och inte bara oss själva.

Den här bilden har inget med gårdagens terrorattack att göra, men jag tycker om den för att den förmedlar ett lugn som jag minns från tiden när jag själv var till sjöss ute på det oändliga havet. Fartyget är Salénrederiernas tankfartyg Sea Spirit, fotograferat 1966 av en okänd fotograf. Bilden finns i Sjöhistoriska Museets samlingar.

Fortsätt läs mer
2092 Träffar
0 Kommentarer

Fråga innan det är för sent!

Sedan 2010 har jag grottat ner mig i släktforskning. Innan dess var mitt intresse för släktens historia förhållandevis ljummet men absolut inte obefintligt. Jag har växt upp med stora släkter, både på mammas och pappas sida, men med mest kontakt med mammas släkt som bodde närmast.

Sedan min mamma gått bort 2009 kom jag förstås på allt möjligt jag önskat att jag frågat henne om men inte längre kunde. Som tur är har hon de flesta av sina syskon fortfarande i livet, nu i åldern 75-95 år. Och så min pappa. Det var nog först efter mammas död som jag insåg att en dag skulle han inte heller vara kvar. Honom har jag ställt många frågor till sedan dess. Jag lärde mig att fråga innan det blev för sent. För nu är min pappa död. Han blev 90 år gammal och somnade in den 2 mars. Igår begravdes han.

Pappa har berättat mycket om sin barndom och uppväxt, senast för några månader sedan fick jag veta sådant som överraskade mig och som satt djupa spår i hans liv. Jag har fått veta mycket jag inte väntat mig.

Släktutflykterna vi gjorde tillsammans i somras, trots hans tunga steg och att orken börjat sina, de visade mig en 90-årig pappa som aldrig gav upp, som fortfarande ville vara med på nya äventyr. När jag åkte hem efter en veckas besök i augusti, och utflykter varje dag, sa han att ”nu är jag trött, men det har varit så roligt och jag kan vila sedan”. Det är jag innerligt glad för idag, att min pappa så gärna berättade och ville följa med till ställen i släktens historia och på besök hos äldre släktingar, både i hans egen och i mammas släkt. Och genom detta lärde jag känna min pappa på ett helt annat sätt än när jag växte upp.

Nu är en port till min barndom stängd för alltid. Men det finns fler som fortfarande står öppna genom hans syskon och mammas syskon, och mina egna syskon.

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att du som släktforskar talar med dina äldre släktingar innan de är borta.


Pappa och jag tog en fikapaus på Öströö mellan Falkenberg och Varberg en dag i somras efter att vi sett oss om i trakten.


I somras besökte vi bland mycket annat en plats högt uppe på ett skogklätt berg där morfars förfäder bott på 1600-talet. Pappa gick med, i sin egen takt och så långt han orkade.


Pappa med syskon och föräldrar, troligen 1937 eller 1938. Pappa är yngst av bröderna och tredje från vänster. Två syskon lever fortfarande. Farmor och farfar hette Gerda Kristoffersson och John Johansson. Min pappa hette Yngve Johansson. Han föddes 1926 i Obbhult i Rolfstorps församling utanför Varberg och växte upp där. Min släkt på farmors sida kommer från Rolfstorp och grannsocknen Grimeton. Farfar kom från Vänersborgstrakten.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
4269 Träffar
0 Kommentarer

Bryggmästarens gåva till landsarkivet

John Laurentius Skantze var bryggmästare i Falkenberg vid förra sekelskiftet och grundade bryggeriet Falken (numera Falcon) 1896. Han föddes 1872 och dog 1944.

Han lämnade efter sig inte bara ett blomstrande bryggeri utan också ett gårdsarkiv med handlingar från 1609 till 1759. Det är Arvidstorps gårdsarkiv, en gård i Stafsinge socken men som ligger i utkanten av Falkenbergs stad, och idag är en stadsdel. Gårdsarkivet innehåller bland annat brev och domar från fiskerätten, enligt Arkiv Digital som fotograferat arkivet.

Själva gårdsarkivet finns på Landsarkivet i Lund och är ett av många enskilda arkiv. Men där har man av misstag skrivit att John L Skantze var byggmästare och inte bryggmästare. Men känner en till Falkenberg så är kanske bryggmästare Skantze bekant, åtminstone släkten Skantze.

Det finns många gamla gårdsarkiv bevarade men de flesta finns kanske kvar på gårdarna och har inte lämnats till någon arkivmyndighet, åtminstone om gården är kvar i släkten. Andra gårdsarkiv har förmodligen också kastats vid försäljningar av dem som tycker att gamla papper inte är mycket att ha. Men detta finns kvar.

Själv är jag inte någon hejare på att läsa 1700-talets handstil men jag vet att det finns många duktiga handstilstolkare bland er släktforskare. Om jag var idog nog skulle jag kanske till slut få bukt med bokstäverna här, för en del går i alla fall att läsa:


Så här ser en sida ut. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 29 / sid 27 (AID: v174552.b29.s27, NAD: SE/LLA/307000312).

Detta är ett domprotokoll (tror jag) från 1759, som börjar med "Utslag över åboarna på Börje Olsgården och Ola Svensgården i Arvidstorp...". Namnen på åboarna tolkar jag som Bengt Börjesson, Tufve Andersson, Jöns Larsson, Nils Nilsson och Hans Arvidsson. När jag läser vidare verkar det som om de ansöker om att få nyttja något på Jöns Andersgård, kanske är det detta som gäller fisket. Har du dessa bönder i din släkt så är ett tips att ta en titt i gårdsarkivet, som du hittar i Stafsinge kyrkoarkiv hos Arkiv Digital.

Den första husförhörslängden från Stafsinge är från 1762, alltså tre år senare. Där finns åboarna i Arvidstorps by:

 
Jöns Larsson bor på Olof Svensgård och är 37 år, hans hustru heter Karin Jonsdotter och de har två barn. Där bor också den något yngre Bengt Börjesson med sin familj. Bengt är överstruken, kanske har han dött. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).


På Börje Olsgården hittar vi Nils Nilsson och hans hustru Anna Torbjörnsdotter. Hans mor Gunnil Nilsdotter bor hos dem. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).

Vad jag kan se fanns det tre gårdar på Arvidstorp nummer 1 vid denna tid, plus några torp. Frågan är om detta var en granntvist som innebar osämja i byn eller om det kanske bara handlar om en administrativ åtgärd? Kanske har någon av er läst handlingarna och känner till mer? I alla fall måste bryggmästare Skantze ha tyckt att detta var viktiga handlingar eftersom han sparat dem och lämnat dem till landsarkivet.


Ett prov på texten från 1605. Då hörde Halland till Danmark. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 4 / sid 3 (AID: v174552.b4.s3, NAD: SE/LLA/307000312).

Om bryggmästaren bodde på Arvidstorp eller ägde någon av gårdarna där vet jag inte. Enligt folkräkningarna bor han inne Falkenberg. Han föddes i Kungsbacka och hans släkt kom från norra Halland. Det här är en släkt med  idel sjökaptener, kronolänsmän och hantverkare. Familjenamnet Skantze togs i mitten av 1700-talet och den förste ska ha varit Lars Skantze som levde 1742-1823. Hans son Johannes fick minst fyra barn. Dennes son Olof blev farfar till John Laurentius. Ett par andra barn blev anor till Patrik Skantze i Karlskrona som skrivit en bok om släkten. Boken kom ut 2015 och heter "I nytt ljus". Den handlar mest om Karlskronagrenen av släkten och den lampfabrik som drivs där än idag.

En i släkten Skantze i Falkenberg var Anna Skantze. Hon var min chef på Falkenbergs Museum när jag sommarjobbade där i min ungdom, jag tror det var 1969. Egentligen ingick hon inte i släkten Skantze för hon var ingift, men hon har skrivit en bok om släkten. Anna Skantze var gift med John Laurentius son Olof Arvid Skantze. Det finns också en annan bok skriven av Erik Hägge som handlar om bryggmästare Skantze.


I Patrik Skantzes bok finns ett släktträd med bild på bryggmästare John L Skantze. Bilden är från boken, som jag recenserade i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 2 förra året.

 


I Digitalt Musuem finns denna bild där John Skantze ska vara med. Kan det vara mannen längst till höger i raden som står framför trappan? Bilden är tagen av en fotograf från Hallbergs Atelier i Halmstad 1927 och visar Hyptoteksförenings styrelse i Halmstad. Fotografiet ingår i Hallands Konstmuseums samlingar. Bildlicens: CC 4.0 för icke kommersiellt bruk.

Vart vill jag komma med detta lite spretiga blogginlägg? Jo, framför allt tipsa om ett udda arkiv som kan vara intressant för släktforskare. Och lokal personhistoria är alltid intressant, tycker jag. Så håll till godo!

 

Fortsätt läs mer
4665 Träffar
0 Kommentarer

Sjömännen på galeasen Agil

Idag är det Släktforskningens Dag och årets tema är Sjöfolk. Håller du dig á jour med vad som händer inom släktforskningen så känner du nog till det. Och kanske har du läst att det kommer en ny handbok till sommaren om att släktforska om sjöfolk. Den skriver jag nu i vår.

Idag är det alltså ett ypperligt tillfälle att besöka närmaste släktforskarförening, lyssna på föredrag och ställa frågor om du har en sjöman i din släkt.

I förberedelserna till boken har jag letat bilder och en bild som jag fastnat för är denna:


Fotografiet är taget i Gävle 1916, för strax över hundra år sedan. De som var unga där och då är sedan länge borta. Fartyget heter Agil och var en galeas, alltså ett segelfartyg. Bilden kommer från Sjöhistoriska Museet och finns publicerad på Digitalt Museum. Den är fri för användning, med Public Domain-licens, fotograf okänd.

Jag blir alltid så fascinerad av människor på gamla bilder. Vilka var de? Vad tänkte de när fotografen kom? Var det kanske bara skönt med en liten paus i arbetet eller kändes det högtidligt?

Vem som är kapten ombord är ganska tydligt. Dels var han den äldste i besättningen, dels tyder kläderna på att han hade andra sysslor än den övriga besättningen. Befälhavaren hette Oskar Fredriksson och var född 1853 i Gothem på Gotland. 1913 hade han fått ett nytt behörighetsbevis som sjökapten. Redan 1871 hade han gått till sjöss och var jungman på briggen Lloyds året därpå. Han fick en lång sjökarriär på nästan 50 år och som han inte avslutade förrän han närmade sig 70-årsstrecket. 1919 gick han i pension och avfördes ur sjömansregistret 1923. Han hade då i många år och flera omgångar varit skeppare på fartygen Agil och Thor. När han fyllde 90 år 1943 gjorde Gotlands Allehanda en artikel om honom och den finns på Gothems sockens hemsida. Han var uppenbarligen med om en hel del äventyr. 1948 gick han ur tiden.

De andra fyra ombord på Agil är bästeman K O J Hemström, lättmatros K Snäckerström, jungman G Johansson och kock A Larsson. Allihop hade mönstrats ombord den 7 april på Karlskrona sjömanshus. Karlskrona var Agils hemmahamn. 1916 var Hemström 28 år, Snäckerström 19 år, Johansson också 19 år och Larsson var 16 år. Alla kom från Gotland. Min gissning är att Hemström är en av de två som sitter på lastluckans kant, kanske den till vänster. Jungmannen kan möjligen vara han som står närmast skeppare Fredriksson, för enligt sjömanshusregistrets personbeskrivning ska han ha haft mörkt hår. Larsson däremot hade ljust hår. Jag gissar att Larsson egentligen var kockjungman och fick rycka in på däck vid behov.

Bästeman Hemström hette Karl Oskar Johan och föddes på Fårö 1888, där han också bodde när han dog 1980. Han var kock på galeasen Thor 1906 och jungman på samma båt 1909. Då var Fredriksson kapten där och förmodligen trivdes de med varandra för de fortsatte arbeta ihop. Båda två var på Thor när hon förliste i Kappelshamn. Bästeman är en styrman utan examen. 1920 avfördes Hemström från sjömanshuset i Visby. 1914 hade han gift sig och med tiden ska de ha fått minst fem barn. 1980 dog han, då hade han varit änkling sedan 1951.

Lättmatros Snäckerström hette Klas Gunnar och kom från Näs på Gotland. Han verkar ha gått till sjöss 1913, 16 år gammal, och hann göra ett par resor på Agil. Troligen fortsatte han till sjöss en tid. Han blev ett av tuberkulosens offer, 1936 dog han på Hässleby sanatorium i Mariannelund. Då var han 39 år gammal.

Jungman Johansson hette Gustaf och föddes i Gothem 1897. 1915 gick han till sjöss så han var ganska ny i yrket när fotografen förevigade honom på Agil. 1932 mönstrade han av sista gången och blev sedan fiskare, enligt folkräkningen 1950. Han gifte sig på sin 28-årsdag med en flicka född samma dag som han själv, den 17 oktober 1897, och de fick minst två barn, kanske fler. Familjen bodde kvar i Gothem där han dog 1991.

Kocken Arvid Larsson var bara 16 år 1916, han föddes år 1900 i Vallstena på Gotland. Han gick till sjöss redan 1915. 1917 blev han lättmatros på ett fartyg som hette Helena och 1918 på galeasen Wilhelm. Han var yngst i Agils besättning men gick en tidig död till mötes och dog i influensa i Karlskrona 1921.

I beskrivningen av fotot finns inga namn på besättningsmedlemmarna, mina uppgifter om vilka de var kommer från sjömanshusarkiven och det som där framgår om dem som var mönstrade ombord på Agil 1916.

Tillägg 2022-08-09: Denna kommentar kom idag på ett annat inlägg från Magnus Hemström:
Vi hittade ditt inlägg om galaisen Agil där min gammelmorfar Karl Hemström jobbade. Jag kan bekräfta av säkra källor (min mor Monica) att Karl är den ståtlige herre nere till höger. Tänkte det kunde vara intressant.

Fortsätt läs mer
4923 Träffar
1 Kommentar

Morfar byggde vägar och broar

Min morfar var en företagsam ung man och byggde både vägar och broar i hemtrakten och i grannsocknarna.


Den här vägen i Gällsås i Okome socken i Halland har han byggt. Gården till vänster kallas Lyckan. Där bodde min morfars far Emanuel Dahlberg som ogift och hade en affär där. Gården till höger heter Nybonna och där hittade han sin brud, min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter. De gifte sig 1878. Deras yngste son Gottfrid föddes 1893 och blev min morfar.

När morfar byggde vägen i Gällsås var han bara drygt 20 år och han har berättat att det fanns de som tvivlade på att han skulle klara det. Men det gjorde han, med hjälp av ett arbetslag, och med god förtjänst. Han fortsatte sedan bygga vägar och broar i närheten, bland annat i grannsocknen Gällared. Sedan dess har nya vägar byggts i takt med en ökad trafik. Men de gamla vägarna och broarna finns kvar, om än i sin helhet vet jag inte.

I somras stannade jag vid Gällareds kyrka, som ligger några kilometer öster om Ullared. Jag var på väg hem från släktbesök och hade fått detaljerad information om vilken bro det var som min morfar byggt. Och där låg den!


Bron som morfar byggde i Gällared någon gång kring 1920. Man ser den från vägen (väg 153) men tidigare visste jag inte om att morfar byggt den här bron. Nu tänker jag på det varje gång jag åker förbi. Jag ser det som ett minnesmärke över en idog man. Han levde till 1977, fick 13 barn och hade både såg och kvarn hemma i Okome.


Brobygge pågår. Morfar är tredje från vänster under bron, han lutar sig mot ett skaft.


Morfars hem Heden i Gällsås. Brodern Anders, Gottfrid, fadern Emanuel Dahlberg, systern Albertina och modern Lotta Maria Bengtsdotter. Till höger: morfar i ungdomen.

Det är inte bara fotografier och brev som är bevarade minnen efter äldre generationer.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
3734 Träffar
0 Kommentarer

Hur kunde de bo här?

Många tror att en backstuga var ett litet hus inbyggt i en backe, alltså med någon vägg bestående av jord eller berg. Så var det oftast inte, backstugor var som regel mindre stugor utan odlingsbar mark till. Till skillnad från torpen, där odlingsmark ingick av varierande storlek.

Men det finns ett antal backstugor som faktiskt var inbyggda i jordhögar eller berg. I många fall så små att vi idag knappt kan tro att någon kunnat bo där. En sådan stuga är Singlastugan i Valeryd i Vederslövs socken i södra Småland.


Foto: Jenny Hollander.

Här bodde den siste backstugusittaren Signild Peterdotter tills hon dog 1914. Stugan hette först Hyttan men fick senare namn efter Signild. Vederslövs hembygdsförening håller den i stånd och det finns en informationsskylt intill stugan.

Singlastugan, eller Hyttan, byggdes 1861 av den gifte drängen Jonas Magnus Petersson. Han var född 1810 och gift med Catrina Håkansdotter som föddes 1816 i Kalvsviks socken. En kan ju undra vad som fick dem att flytta till den här lilla stugan när de var i 50-årsåldern? Då var det stampat jordgolv inne, Signild var den som ordnade med brädgolv.


De första som bodde i backstugan Hyttan. Bildkälla: Arkiv Digital, Vederslöv (G) AI:11 (1866-1870) Bild 167 / sid 157 (AID: v20119.b167.s157, NAD: SE/VALA/00409).


Signild Petersdotter utanför sin stuga.


Foto: Jenny Hollander.


Foto: Jenny Hollander.

Johan Magnus dog 1875, hustrun Catrina bodde kvar till sin död 1888. Signild var svägerska till Catrina, gift med hennes bror korpralen i marinen Carl Johan Håkansson Lund. De hade minst tre vuxna barn, två av dem hade emigrerat till Amerika. Carl Johan befann sig i Stockholm och hörde inte av sig. 1890, 1893 och 1894 tog han ut arbetsbetyg till Stockholm och prästen skriver "Borta i Stockholm". Där bodde han på Söder. I och med att de var gifta blev även Signild kyrkobokförd på makens adresser i Stockholm och finns inte i husförhörslängden i backstugan Hyttan efter svägerskans död, trots att hon alltså bor där. Men på hembygdsföreningens informationsskylt berättas om Signild.

Signild försörjde sig på att sticka strumpor, karda ull och spinna. Hon gjorde stugan fin med tapeter och blommor på bordet. Signild var född 1830 i Skatelöv och dog den 31 maj 1914. Hon är då inskriven i Vederlövs kyrkbok men med hemvist i Stockholm och prästen antecknar att attest skickats till Kungsholms församling. Kanske hade hon i början följt med maken till Stockholm och sedan återvänt?

I Vederslövs socken finns ytterligare en liten backstuga kvar, som hembygdsföreningen sköter om. Scrolla ner en bit på sidan.

Det finns fler exempel på backstugor som vi kan ha svårt att se som bostäder. En är stugan där Lasse och Inga Eriksson bodde på Kinnekulle. Deras liv har nu blivit film.

En annan är Lappstenen i Alfta Finnmark, byggd under ett stort stenblock:


Foto: Ingegerd Mickelz.

Källor: Vederslövs och Kalvsviks kyrkoarkiv, Rotemansarkivet, Vederslövs hembygdsförening.

Tack till Jenny Hollander och Ingegerd Mickelz för bilder!

Fortsätt läs mer
Taggad i:
21968 Träffar
3 Kommentarer

Vi gråter inte

Här om veckan kom brevet om att förhandsbeställa årets upplaga av Släktforskarnas årsbok. Det lovar gott – många intressanta ämnen. Jag utgår från att dessa åtta texter är de åtta som nu är klara för medverkan och att fler kommer att finnas med när boken väl kommer ut. Och förhoppningsvis är de återstående författarna kvinnor.

Ola. Johannes. Ulf. Lars-Olov. Erik. Olof. Claes. Michael. Åtta kunniga och kompetenta släktforskare, arkivarier och historiker som alla kommer att ge oss ny kunskap. Jag ser verkligen fram emot att ta del av det de delar med sig av.

Men varför finns det ingen Maria, Kristina, Ulla-Karin, Anna, Maj-Britt eller Åsa bland de medverkande författarna? Eller något annat kvinnonamn?

Naturligtvis har det ingen betydelse i sak om det är en man eller en kvinna som skriver, det är ju innehållet som är viktigt. Det är väl så det gått till när kvinnorna blivit märkligt förbisedda i historieböckerna i alla tider. Man försvarar sig med att könet är oviktigt, det är vad människor gjort eller inte gjort som är det viktiga. Ändå visar det sig att det finns massor av kvinnor som bidragit till samhällsutvecklingen och spelat en stor roll i historien, fast de inte nämnts just för att de var kvinnor. Vi har inte räknats.


Kvinnor i min släkt.

Vi utgör ju bara hälften av mänskligheten. Så varför inte hälften av årsboksförfattarna? Beror det på att släktforskande kvinnor inte tror sig om att bli publicerade utan bortvalda i jämförelse med bidrag från män? Kanske det. Är det så, då är min uppmaning att skriva. Skriv! Berätta om det du kan så bra och som andra kan dra nytta av! Det är så lätt att tänka "inte ska väl jag...". Strunta i det!

Under mina tre år som årsboksredaktör har jag erfarit att det inte alls är svårt att hitta kvinnor som skriver intressanta artiklar för släktforskare. När jag tog över redaktörskapet 2013 var bland det första jag märkte att tidigare årsböcker hade en påtaglig brist på kvinnor bland författarna. Men när jag började leta skribenter bland släktforskare, arkivarier och historiker fick jag kontakt med en hel del och ännu fler till nästa och nästnästa bok. Jämvikten återställdes. Förra året var antalet kvinnor 10 av 17 författare. Så brist på kvinnor som vill skriva är det inte, om en letar.

Vi gråter inte, vi forskar och skriver.

Men skriv själv då, om det är så viktigt, kanske du tycker. Ja, det gjorde jag också, i förra årets årsbok om fängelsearkiven. Vad jag fått veta har den artikeln lästs med intresse av flera släktforskare.

Mitt intryck är att mer än hälften av släktforskarna i Sverige är kvinnor. Minst hälften och kanske till och med lite fler. Den slutsatsen drar jag om jag ser på vilka jag stöter på under möten, diskussioner på nätet, kurser och i tidskrifter. Vi finns alltså. Och inte tror jag att det är annorlunda bland de professionella, bland historiker och arkivarier.

Nej, vi ska inte låta "gubbsen" ta över arenan, det blir ingen glad av. Forska och skriv! Det finns plats för både kvinnor och män. Vi ska inte låta oss särbehandlas och undanskuffas, alla är lika viktiga.

(Mitt inlägg i samma ämne 2014)

Fortsätt läs mer
2477 Träffar
4 Kommentarer

Porträtten från 1861

De här bilderna har fascinerat mig väldigt mycket, precis som också många andra gripits av dem. Tagna 1861 på länsfängelset i Malmö, är de bland de äldsta bevarade porträtten vi har (men långt ifrån de äldsta). Detta var inte de som då hade råd att gå till någon fotograf med fina kläder, utan människor på samhällets botten, ditfösta av överheten.


Bilder från Arkiv Digital.

När jag höll på med efterforskning till en artikel om fängelsearkiv i Släktforskarnas årsbok 2016 hittade jag den arkivvolym där fångporträtten ingår i Malmö länsfängelses arkiv och blev ganska tagen av dessa (vilket jag skrivit om förut). Fotografierna är från 1859-1861. Det finns en hel del fotografier i fängelsearkiven men dessa är nog de äldsta.

Bland porträtten på fångar finns den här familjen, "En Kringstrykare famille, bestående af Helena Lorensdotter, Per Gudmundsson Holm och deras barn." Barnen på bilden är troligen 13-årige Johan Fredrik och femåriga Anna Maria, som är inskrivna med sin mor i fängelsejournalen. Sedan kommer porträtten på Helena och Per. Det står att hon är 39 år, aldrig konfirmerats och att hon fött tio utomäktenskapliga barn. Senare fick hon minst två barn till. Per kallas "gammal kringstrykare" och uppges vara fästman till Helena Lorensdotter. Därefter har vi Elna Hallberg, som är mor till Helena Lorensdotter. Alla tre vuxna är försvarslösa. De är alltså arbetslösa, det är deras brott. Det verkar som om det är kring Helena som familjen kretsar, eftersom Per anges i förhållande till henne och inte tvärtom. Det är en uppenbart utsatt familj.

Det är dessutom en ganska väldokumenterad familj.

I fångjournalen uppges att Helena är född på spinnhuset i Norrköping men hennes mor Elna föddes i Förslöv i Kristianstad län, troligen 1796. 1861 skulle Elna vara 69 år gammal, men då stämmer inte det.

I folkräkningen 1880 är Helena husägare i Ugglarps by i Anderslöv i Skåne, och bor där med sin yngste son Johan Lorens född 1867. Från hemlös och försvarslös till husägare, det verkar ju i alla fall ha gått åt rätt håll i hennes liv. Men när hon dör efter ett hårt liv 1906 är hon inhysehjon, fortfarande i Ugglarp.

Elna, Helena och Per häktades den 4 april 1861 för bettlande (tiggeri), alla tre "klädda i trasor". Elna och Per frigavs redan den 6 april. Helena dömdes för försvarslöshet till sex månaders "allmänt arbete" och släpptes först den 14 november. Då hade sonen Johan Fredrik flyttats till Råbyinstitutet i maj och dottern Anna Maria till fosterföräldrar i juni. Råbyinstitutet var en uppfostringsanstalt utanför Lund. Här finns mycket att läsa om Råbyinstitutet.

Det finns flera diskussioner om familjen på diskussionsforum för släktforskare. När jag hittat dem i kyrkböckerna googlade jag på namnen och fann en hel del. Det finns en lång diskussion på Proveniens iFokus där det bland annat framgår att Helena och hennes mor troligen är av resandesläkt. Dessutom ska familjens historia vara berättad i boken "Bortom all ära och redlighet" av Birgitta Svensson. Helena Larsdotters porträtt har också visats på en utställning i Stockholm. Även på Anbytarforum diskuteras familjemedlemmarna.


Bilder från Arkiv Digital.

Jag har tittat på dessa porträtt i Arkiv Digital. Där finns också porträtten på Anders Ljungdell och Lars Larsson Löfgren, med en anteckning ovanför om den kringstrykande familjen. Först uppfattade jag det som att de ingår i Helenas och Pers familj men vid närmare eftertanke misstänker jag att så inte är fallet. Anders Ljungdell har i alla fall andra föräldrar, en soldat med hustru i Malmö. Lars Löfgren ska vara född 1837 i Nöbbelöv men där hittar jag honom inte, men jag har inte sökt särskilt djupt.

Anders Ljungdell är född 1834 och f d soldat. 1859 dömdes han för första resan stöld till 28 dagar på vatten och bröd och därefter ett och ett halvt års straffarbete. 1861 dömdes han för fickstöld, då blev det sex dagars vatten och bröd och sedan två års straffarbete. Så småningom gifte han sig och fick en son och slutade sina dagar i Göteborg 1909 där han arbetade som korkskärare. Hustrun bodde kvar i Malmö sedan Anders flyttat i början av 1880-talet.

Lars Löfgren dömdes för första resan stöld när han var 18 år och fick liknande straff. När han döms för nya stölder 1861 står det "klädd i trasor" i fängelsejournalen. Han förblev ogift och i folkräkningen 1880 bor han i Lund och är häktad. Tre år senare dör han där. Han har suttit i fängelse i Karlskrona och i Malmö igen, 1875 dömd till åtta års fängelse för stöld. Frigiven den 19 december 1882 och död den 4 augusti året därpå.

Så sorgliga liv. Kanske var de två tjuvarna slipade brottslingar med onda avsikter, kanske var de bara olycksbarn, det har jag ingen aning om. Men den där dagen de blev fotograferad 1861, den ger avtryck fortfarande efter snart 156 år.

Och fortfarande, så långt efteråt, blir jag upprörd över hur man då såg på människor med sämre livsvillkor. Att anses som kriminell på grund av arbetslöshet! Samtidigt var den som dömts för ett brott stämplad för livet. Hittar vi en dömd i husförhörslängden så nog följer den anmärkningen med i bok efter bok, trots avklarat straff. Vilken chans till återanpassning gav det?

Övriga källor:
Malmö länsfängelse (M) DIIIaa:24 (1861-1861) Bild 650
Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 106 Med efterföljande bilder
Anderslöv (M) AI:15 (1880-1890) Bild 45 / sid 390
Anderslöv (M) FI:3 (1895-1942) Bild 570 / sid 49
Malmö länsfängelse (M) DIIIaa:21 (1859-1859) Bild 1160
Malmö länsfängelse (M) DIIIaa:18 (1856-1856) Bild 670
Göteborgs Haga (O) AIIa:24 (1899-1907) Bild 275 / sid 7170
Lunds domkyrkoförsamling (M) AI:98 (1883-1900) Bild 61 / sid 57

Fortsätt läs mer
6620 Träffar
2 Kommentarer

Fader, far, pappa och farsan

Kärt barn har många namn brukar vi säga. Men vad säger du? Fader, far, pappa eller farsan? Troligen inte fader, när du pratar om din manlige förälder, men far, pappa eller farsan?

Det här funderar jag på eftersom jag just nu befinner mig på andra sidan Sverige, hos min gamle far, 90 år i somras, på ett oplanerat besök. När ens föräldrar når den åldern får en vara beredd på det.

Språkbruk är viktigt tycker jag, och vi släktforskare tenderar kanske att bli lite högtidliga av oss ibland. Det känns naturligt att skriva "Fadern var då soldat i..." likaväl som "Hennes far var soldat i...". Vi skriver ju farfars far och mormors mor, inte farfars pappa och mormors mamma.

Själv säger jag och mina syskon oftast pappa när vi talar om honom. Men min egen far säger farsan om sin far, min farfar. Och morsan. Han säger farsan med uttal på första a:et som i far, inte som i lass, som vi annars kanske gör. Farsan och morsan säger även hans syskon (97 och 84 år) om sina gemensamma föräldrar, mina farföräldrar. Ganska fint, tycker jag, fast jag inte säger så själv. Vad säger du?


Min farfar och farmor John Johansson och Gerda Kristoffersson i ungdomen, de som kallas farsan och morsan av sina barn.

Min farfar John Oskar Johansson föddes 1884 i Västra Tunhem utanför Vänersborg. Det är snart 133 år sedan. Han dog 1972. Jag har svårt att tro att han sa farsan om sin far, men det vet jag inte. Vi vet ju egentligen inte så mycket om det talade språkbruket bland vanligt folk för 150-200 år sedan eller mer. De skriftliga vittnesmålen är kanske inte så som de sa i dagligt tal.

Mina förfäder på faderlinjen är följande: farfars far Johan Olausson (1847-1939), farfars farfar Olaus Larsson (1821-1891), farfars farfars far Lars Larsson (1792-1861), farfars farfars farfar Lars Larsson Lind (född 1765), farfars farfars farfars far Lars Olofsson och före honom Olof Persson. De tre närmaste generationer före farfar var födda i Gärdhems socken i Västergötland. Läs mer om farfars far och farfars farfar.

Min mamma sa aldrig farsan om sin far, aldrig någonsin. Hon hade stor respekt för sin far, min morfar, en tillitsfull respekt. Det hade jag också. Min morfar hette Gottfrid Dahlberg och föddes i Okome 1893. Han levde till 1977. Han kallade sina föräldrar för far och mor, det vet jag. Han har skrivit ner en berättelse om dem och deras liv ända från ungdomen. Den är jag glad för idag. Tack, morfar!

Men skalden Johan Ludvig Runeberg, han kallade sin pappa för fader i den berömda dikten i Färnrik Ståls sägner: "Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann".

Fortsätt läs mer
Taggad i:
7606 Träffar
2 Kommentarer

"Den fräcka varelsen"

Finns det någon släktforskare som inte har en rad pigor i släkten? Knappast.

Kring förra sekelskiftet började man kalla pigorna för tjänarinnor och sedan hembiträden,  de som arbetade i hushållen men inte gjorde jordbruksarbete. Och de organiserade sig, både i Stockholmstrakten och ute i landet.


Bild till vänster: Illustration av William Thomas Smedley/Wikipedia. Bild i mitten: Neogeografen, Wikipedia. Bild till höger: Pehr Hilleströms målning "En piga öser soppa ur en kittel" från Wikipedia.

Kvinnornas fackförbund hade bildats 1902 och 1903 startade Stockholms Tjänarinneförening. Så småningom startade fler tjänarinneföreningar på andra håll. Mer om detta kan du läsa om på Arbetarrörelsens arkivs webbplats. Där finns också pdf-filer av tidningen Tjänarinnebladet, från åren 1905-1908.


Bild från pdf-fil på Arbetarerörelsens arkivs webbplats.

I Tjänarinnebladet kan vi läsa om oreglerad arbetstid och att alltid finnas till hands, långa arbetsdagar, delat sovrum med andra i tjänstestaben, och nästan ingen fritid. Det var arbetsvillkoren för många pigor, tjänarinnor, jungfur och hembiträden. I tidningen förekommer en hel del fiktiva berättelser, noveller som handlar om hembiträden och deras husmödrar för att belysa olika situationer. Till exempel doktorinnan Weyler som beklagar sig för en släkting på besök om jungfruns krav på att inte behöva sova i köket, på reglerad arbetstid och en ledig eftermiddag var fjortonde dag. Och så berättar doktorinnan att hon kommit på att jungfrun går på fackföreningsmöten och givetvis förbjudit detta. "Och du utvisade ej genast den fräcka varelsen ur huset?" frågar släktingen. Men får veta att det behövdes inte för jungfrun har sagt upp sig efter tillsägelsen. 

Artiklarna handlade också om praktiska råd i arbetet och om föreningsarbetet. I varje nummer förekom även rapporter om förhållanden i andra länder. Tjänarinneföreningen bedrev också egen platsförmedling i Stockholm.

Det som gör läsningen intressant är ju att det är en inblick i den samtida beskrivningen av pigornas arbete och villkor. Allt är inte idylliskt som för Lina i Katthult. Vill du veta mer om landsbygdspigornas arbete rekommenderar jag Ester Blenda Nordströms bok "En piga bland pigor". Historikern Börje Harnesk har skrivit din doktorsavhandling "Legofolk" om pigor och drängar (finns som pdf-fil).

Fortsätt läs mer
3815 Träffar
0 Kommentarer

Nya DNA-fynd

Idag hänger jag på Mats Ahlgrens entusiasm för DNA-forskningen. Det är verkligen glädjande med alla dessa nya testare bland släktforskarna. DNA-test är för många fortfarande nytt och spännande, och vi lär oss allt mer efter hand.

För min del har det gett väldigt mycket i min släktforskning. Nya upptäckter på flera olika sätt. Inte bara ett möte med en ny tremänning i somras, utan också att jag fått syn på tidigare generationer jag aldrig sett förut.

I det här sammanhanget är jag en verklig amatör. Jag har läst Magnus Bäckmarks bok och har tagit till mig en hel del på SSGG:s information, men långt ifrån allt. Många begrepp som diskuteras av DNA-testare är fortfarande obegripliga. Kanske borde jag ha varit mer uppmärksam på kemilektionerna i skolan?

Hur som helst är det ändå resultatet som är det viktiga. Att jag med hjälp av DNA kunnat förstå en del av min och min släkts tidiga historia har jag berättat om förut. För ett par år sedan började jag med ett mtDNA-test och det var intressant nog. Efter att jag uppgraderat till Family Finder började den mer släktforskarrelaterade delen av min DNA-resa.

En ny DNA-träff dök upp för bara några veckor sedan och jag mailade sedan jag direkt sett i hennes släktträd att vi är släkt. Hennes morfars farmor är syster till min farfars far. När vi fick kontakt på mail skickade hon mig ett foto av dessa syskons föräldrar, som är min farfars farfar och farmor. Jag blev mäkta glad för detta, så klart! Det här fotografiet, eller något annat på dem, har jag aldrig tidigare sett. Även min gamle far har nu sett fotot på hans fars farföräldrar. Vi diskuterade släktlikheter och jämförde med foton på min farfar och farfars far. Själv tycker jag att det främst är moderns drag som anas i senare generationer. Stort tack för detta, Neta Hedberg!



Så här såg de ut, min farfars farmor och farfar, Anna Petersdotter och Olaus Larson, födda 1822 respektive 1821 i Gärdhem. Till höger deras dotter Anna Beata (ana till Neta Hedberg) och sonen Johan som är min farfars far. I Annas drag känner jag igen både min far och min farfar.

Något annat som är en riktigt intressant upptäckt för mig genom DNA-testet är att jag fått indikationer på att min far och min mor verkar vara släkt. Visserligen väldigt långt tillbaka i tiden, så vitt jag vet. Hur vet jag inte än.

Det som får mig att påstå detta är att en person som jag har bekräftat är nära släkt med mig på min fars sida är ICW (In Common With, dvs släkt med) ett par personer som jag har bekräftade på min mors sida. Så det måste ju betyda att det finns gemensam släkt någonstans i bakgrunden. Egentligen är det inte så konstigt, för både min farmor och mina båda morföräldrar har sina rötter i mellersta Halland. I något fall i samma socken och ibland i grannsocknarna, men oftast inte under samma tid. Detta har i alla fall lett till att jag börjat söka efter gemensamma trådar och kommit ytterligare någon generation bakåt. Då visade det sig att en anfader till min farmor kom från samma socken som en anmoder till min mormor vid samma tid. Kanske är de släkt, men än har detta inte uppenbarat sig. Egentligen tror jag att det finns fler än en gemensam släktgren för när jag kollar ICW mellan olika DNA-träffar finns det fler där mors och fars släkt går ihop utan att det involverar exakt samma personer. Så här: A och B är från min farmors respektive mormors släkt och är ICW med varandra. Jag har också ICW mellan A och C där C också är från mormors sida men en helt annan släktgren och B är inte med. Och några till liknande fall.

Att hålla ordning på allt sådant här är inte lätt, tycker jag. Så jag gör Exceltabeller och färgmarkerar och ritar sociogram och försöker klura ut allt. Det är roligt men svårt. Men framför allt är det den här vägen till målet som är det intressanta, inte bara målet i sig.

Uppdatering efter publicering: Det verkar inte vara riktigt som jag tror att ICW innebär, jag måste reda ut det bättre. Tack för påpekanden som jag fått! Det här är inte så lätt. Så här förklarar en annan släktforskare (i Facebookgruppen DNA-anor): "Om en person (S) matchar A och B, så kan personen t ex vara släkt med A via sin mor och A:s far, och med B via sin far och B:s mor. Då är A och B inte släkt, men båda är släkt med S. A och B är då "släkt med släkten". Så kan det vara även om A och B är släkt med varandra på ett annat sätt."
Jag frågade nu också Magnus Bäckmark om min teori att om en person som är bekräftad släkt på min fars sida är ICW med en person som är bekräftad släkt på min mors sida så betyder det att min far och min mor på något sätt är släkt. Så här svarar han: "
Det finns i det faktumet inget stöd för den slutsatsen. Generellt troligast är i stället att de två bekräftade släktingarna också är DNA-spårbart släkt inbördes på ett sätt som inte du är inblandad i, förutom att de var och en för sig är DNA-spårbart släkt med din far resp din mor."
Tack för det! Nu börjar jag begripa detta. Det är aldrig för sent att lära sig nytt.



Den enda oro när det gäller DNA-tester som jag dras med just nu är hur framtiden kan bli. Den nya regeringen i USA har ju visat sig vara vetenskapsmotståndare. Tänk om det kommer en ny lag som förbjuder dessa tester! Vad händer då?
Å andra sidan läser jag om hur nynazisterna i USA använder sig av DNA-test för att visa att de tillhör "rätt" ras. Det är en mycket obehaglig tanke.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
dna
7171 Träffar
2 Kommentarer

Arbetarens berättelse

Sickla i östra kanten av Stockholm är numera ett bostadsområde med ett större köpcentrum där det också finns museum och bibliotek. Detta centrum ligger på Marcusplatsen där det tidigare låg verkstäder och industrier. Här tillverkades dieselmotorer och Atlas Copco hade en gruva djupt nere i berget. Eftersom min ene son bor i närheten med sin familj har jag varit där för att handla ibland.


I somras stannade vi till vid lekplatsen på Marcusplatsen för att barnbarnet skulle få utlopp för lite spring i benen.

Medan han åt glass efteråt gick jag runt och kom till den här skylten:


Klicka på bilden för att se den i större format och läsa texten.

Sådant här är väldigt intressant tycker jag. Gamla industriplatser är lämningar som visar hur människor levt förr, arbetet var en stor del av livet och de flesta bodde i närheten av jobbet. Så var det här också.

Axel Molin arbetade på Atlas Copco i 40 år och började i härdningen, läser jag. Han och hustrun Signe och barnen bodde i arbetarbostäderna i Tallbacken alldeles intill. Hyran var 25 kronor i månaden och då var det utedass på gården. Så här säger Signe om livet där:



Senare bodde de på Atlasvägen 39 efter att de gamla arbetarhusen rivits och ersatts av nya höghus.

Axel och Signe Molin kom från Oskarshamn till Stockholm. Oskarshamn är ju nästgårds för mig som bor söder om Västervik. Axel var född den 8 februari 1888 i Kristdala församling, tillsammans med sin tvillingbror August. Deras föräldrar hette Oskar Ludvig Larsson och Hulda Josefina Johansdotter. Signe föddes den 27 juli 1887 och hennes mor var den ogifta pigan Amanda Thilia Emilia Lyström som bodde hemma hos sina föräldrar i Oskarshamn. I husförhörsboken har prästen skrivit "såsom fader är anmäld Oskar P Thorell". Så småningom hade Signe fått tre syskon.

Axel och Signe gifte sig 1909 och fick minst två barn, kanske fler. De hette Gustaf Sigvald (född 1908) och Signe Linnea (född 1910). Jag är inte släkt med familjen Molin och kände inte till att de fanns förrän jag läste på skylten i somras.

Som ni förstår kan jag inte låta bli att kolla upp sådant här när jag läst en skylt om dessa människor på en offentlig plats som Marcuplatsen i Sickla. Förmodligen råkade en fotograf ta bilden på Axel till företagets dokumentation och de blev intervjuade. Vilken tur att det gjordes, så att vi idag kan läsa om dem och deras liv. När de kom hit var det tuffa arbetsvillkor står det på skylten. 80 timmars arbetsvecka och bara ledigt på söndagar. Två veckors semester infördes inte förrän 1938. Då var deras barn redan vuxna.

Jag funderar på vad som fick dem att flytta från småstaden Oskarshamn till storstaden Stockholm. Enligt Signes vittnesmål blev det ju en lyckad flytt, Axel fick jobb och de trivdes bra. Deras liv har inte fallit i glömska fast de var en helt vanlig arbetarfamilj bland många andra.

Några nutida bilder av de gamla fabriksbyggnaderna som numera är restaurerade:



Signe Molin dog 1969 men Axel levde till 1981 och blev 93 år gammal. Kanske har de barnbarn och barnbarnsbarn som läser detta idag och kanske har varit på en av Stockholms länsmuseums guidade turer här.

Atlas Copcos arkiv finns på Centrum för näringslivshistoria. En del andra företagsarkiv finns hos Riksarkivet eller på lokala museer.
Lyssna på en berättelse om Atlas Copco på Stockholms stadsarkivs hemsida.

 
Källor:
Sveriges befolkning 1950 och 1960
Sveriges dödbok
Kyrkoarkiven i Kristdala och Oskarshamn

Fortsätt läs mer
3273 Träffar
7 Kommentarer

En sjöman älskar havets våg

Jo, det stämmer kanske. Eller i alla fall att har en gått till sjöss en gång så glömmer en det inte. Så är det för mig.


Ibland kan det vara så här ute på havet. Kallt och blåsigt och båten gungar. Bilden är från en resa över Nordatlanten i januari 1977 med M/S Arizona där jag då arbetade som telegrafist.

Kanske har du sett att Släktforskningens dag den 18 mars har Sjöfolk som tema. Och att en handbok om forskning om sjöfolk är på gång. Jag håller på att skriva den nu. I boken ska jag hjälpa dig att hitta information om du har en sjöman i släkten.

Sjömän är en väldokumenterad yrkesgrupp. Alla som arbetede på svenska fartyg var inskrivna i ett sjömanshus, och finns noterad i inskrivningsregister. Dessutom har alla påmönstringar och avmönstringar registrerats i liggare som finns bevarade i sjömanshusarkiven. Besättningslistor från fartygen finns också i arkiven, och mycket annat som kan berätta om sjömanslivet och arbetsvillkoren till sjöss. Många fartyg förliste, särskilt under krigen, och då gjordes en sjöförklaring. Allt finns dokumenterat i arkiven.

I boken kommer jag att vidga begreppet sjöfolk lite och även ta upp lotsar och fyrpersonal.

Boken ingår i Släktforskarförbundets handboksserie och utgivning är planerad till Släktforskardagarna i Halmstad i augusti.

Själv har jag inte så många sjömän i min släkt, men några. Men i min ungdom var jag till sjöss och arbetade som telegrafist i handelsflottan. Det var på 1970-talet och nu känns det redan som historia. Åren går fort.

Som telegrafist hade jag inte bara hand om fartygets kommunikation med land och med andra fartyg, utan skötte också all administration ombord. Bland annat alla mönstringar av både manskap och befäl. Mönstringen innebär att sjömannen blir införd i en rulla som sedan registreras och stämplas av sjömanshusombudsmannen eller mönstringsförrättaren på sjömansförmedlingen. Uppgifterna om på- och avmönstring fördes också in i sjömannens sjöfartsbok.


Så här ser det ut i en sjömans sjöfartsbok. Uppslaget från min bok visar att jag varit mönstrad som telegrafist ombord på M/S Arizona från den 6 juni till den 14 november 1975 och från den 29 juni till den 23 september 1976. O betyder oceanfart, dvs utrikes fart. Vdl betyder vederlag, som innebär kompledigt. Båda gångerna mönstrade jag på i Kalmar men andra gången mönstrade jag av i Oskarshamn.

För den som har en sjöman i släkten finns det också oftast en hel del information att hämta om fartygen, och i många fall bilder. Det ska jag berätta mer om i boken.

Sjöfolk är ett tema som jag ska återkomma till här i bloggen. Just nu nöjer jag mig med att bjuda på några bilder från mina år till sjöss:


Min första båt var M/S Vikingland, en styckegodsare som gick på Medelhavet.


20 år ung och min första båt. Jag lät tatuera mig för att bli en riktig sjöman, tatuerare var en av besättningsmännen. Den tatueringen sitter kvar än.


I en västafrikansk hamn med M/S Arizona.


Jag tror att det var på sommaren 1975 som M/S Arizona låg på Finnboda varv i Stockholm för reparation.


Vi stävar över Nordsjön. Min sista båt innan jag lämnade livet till sjöss var M/S Kratos.

Vill du veta mer om mitt arbete till sjöss så berättar jag om det på min hemsida

Fortsätt läs mer
Taggad i:
7283 Träffar
0 Kommentarer

Hitta dina danskar!

Har du släktingar som utvandrat till Danmark? Kanske som i mitt fall på 1870-talet. Eller vid en annan tidpunkt. Då kan de gå att hitta i en dansk databas med uppgifter från de danska folkräkningarna. Databasen är fritt tillgänglig på nätet på Dansk Demografisk Datebase.

Min morfar hade två fastrar som hette Albertina och Josefina, födda 1847 resepktive 1853. De hade tre bröder: storebror Emanuel (min morfars far), lillebror Carl Alfred och brodern Zakarias som dog åtta år gammal 1857. Familjen bodde i Svenstorp i Köinge socken i mellersta Halland.


Gården Svenstorp där Albertina och Josefina växte upp. Foto: eget.

Systrarna flyttade båda till Randers i Danmark, som ligger på Jylland en bit väster om Grenå. Vid den här tiden var det inte ovanligt att ungdomar från södra Sverige var gästarbetare i Danmark, liksom i Tyskland. Om de reste dit av detta skäl, eller med avsikt att stanna, vet jag inte.

Albertina kom dit 1868, 21 år gammal. Lillasyster Josefina följde efter sin syster 1874, också 21 år gammal. Då hade Albertina redan hunnit gifta sig med den 20 år äldre svensken Nils Nilsson från Kristianstad. De fick två barn, Alma Maria som dog efter tre veckor 1871, och sonen Nils 1873. Kanske skrev Albertina hem till sin syster och bad henne komma.

I Randers blev Albertina mormon. Den 29 augusti 1876 döptes hon in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som mormonkyrkan heter. Den grundades 1830 av amerikanen Joseph Smith och har sitt huvudsäte i Salt Lake City i Utah i USA, som vi släktforskare är välbekanta med. Det var dit Albertina reste. Hon blev en mycket hängiven mormon och när Nils inte kände samma övertygelse skilde de på sig och Albertina emigrerade ensam med sonen 1877.

Om Albertina har jag skrivit tidigare. Nu handlar det om lillasyster Josefina Potentia. Albertinas historia är känd i vår släkt för vi är flera som har kontakt med och har träffat Albertinas amerikanska barnbarnsbarn. Men vi som lever idag har undrat vad som hände Josefina men inte haft så mycket kunskap om hennes historia. Tills nu.

Min moster minns sin fars danska kusiner som några gånger kom och hälsade på i Sverige och det finns också ett fotografi från ett besök som mormor och morfar gjorde hos släkten i Köpenhamn någon gång på 1950-talet. Vi har också känt till kusinens namn Karl Kallesen och att hans fru hette Alvilda. Men vad hände där emellan?

Jag har inte lyckats utröna vad som hände Josefina de första åren i Danmark. Men hon stannade kvar i Randers och två år efter systerns utvandring gifte hon sig 1879 med Kornelius Kallesen från Husum i Slesvig. Det visar uppgifter från den danska folkräkningen 1880 och 1901. Paret ska ha fått 13 barn varav sju var döda, om uppgifterna stämmer. 1901 levde fyra barn och tre av dem finns med namn i folkräkningen: Anna Kornelia född 1884, Karl född 1888 och Kristian född 1894. Kornelius Kallesen arbetade som maskinmästare på ett gasverk. 1880 bodde de fortfarande i Randers men 1901 hade familjen flyttat till Köpenhamn där de verkar bo i eget hus med namnet Villa Josefine. Däremellan bodde de i Næstved för där är Anna Kornelia och Karl födda.

Albertina blev ju mormon i Randers men det verkar inte som om Josefina följde i samma spår. Enligt folkräkningarna är hon lutheran.


I Köpenhamn bodde Josefina med make och barn på Rosenlunds Allé i Vanløse i västra utkanten av huvudstaden. Detta är en ganska kort gata som sträcker sig bara ett kvarter fram. Utmed gatan finns några äldre hus, kanske är det något av dessa som är Villa Josefine. Eller så är det huset rivet och ersatt med ett nytt. Bild från Googlemaps gatuvy.


Som nygifta bodde Josefina och Kornelius på denna lilla gata i centrala Randers, Vester Kirkestræde, men i folkräkningen finns inget husnummer. Bild från Googlemaps gatuvy.

Uppgifterna från folkräkningarna ger en del kött på benen till det vi redan känner till om Josefina. Men jag skulle förstås vilja veta hur det förhåller sig med de sju döda barnen och vem det fjärde levande barnet är. Så forskningen fortsätter. Jag vet att de danska kyrkoarkiven är fritt tillgängliga på nätet, så det finns gott hopp om att hitta mer. De danska folkräkningarna har jag inte känt till tidigare, länken dit dök upp vid en sökning före jul. Men den källan vill jag tipsa er om, alla ni som har släkt i Danmark. Malmö Släktforskarförening har sammanställt en guide om släktforskning i Danmark.

Jag önskar er en god fortsättning på det nya året! Önskelistan för 2017 har jag redan skrivit och hoppas att detta blir ett bra släktforskarår.

Fortsätt läs mer
7378 Träffar
5 Kommentarer

Född som dansk och död som svensk

Den veckan som gått har jag befunnit mig i 1600-talet. Inte helt, för julförberedelserna har förstås tagit sin tid. Men i tanken har jag inte rikitgt varit med, utan grottat ner mig i 1600-talets Halland, hos mina släktingar tio-elva generationer tillbaka.

I förra veckan fick jag äntligen tag i Sven Larssons bok "När hallänningarna blev svenskar" från 2004. Han är historiker från Jönköping, född i Gällared och bor numera i Askome så vitt jag vet. I boken berättar han både övergripande och i detalj om tiden närmast före och efter 1645, då Halland blev svenskt genom Brömsebrofreden. Eftersom Halland först var en pant på 30 år så skulle dansk lag, kyrkoordning och administration gälla. Men freden bröts och Halland blev svenskt för gott.


För några år sedan stannade vi till vid bron i Brömsebro på gränsen mellan Småland och Blekinge, som förr var riksgräns. Där finns ett minnesmonument över freden 1645. Egna bilder.


Halland, Skåne och Blekinge hörde till Danmark ända till 1600-talets mitt. Bild från Wikipedia.

Större delen av 1600-talet var en prövotid för hallänningarna. Svenskarna härjade vid gränserna, liksom danskarna som efter fredsavtalet försökte återta de tidigare östdanska landskapen Halland, Skåne och Blekinge. Både svenska och danska trupper drog fram genom Halland och precis som i alla krig var det civilbefolkningen som for illa. Gårdar och byar brändes ner och ödelades, många människor dödades och då som nu var våldtäkt en systematisk del av krigföringen. Det var inte ovanligt att kvinnan sedan dödades.

Det som skiljer dessa krigsskådeplatser från dagens Aleppo är väl att det inte fanns några bomber. Men rädslan och utsattheten kan säkert ha varit väl så stor.


Slaget vid Fyllebro utanför Halmstad den 17 augusti 1676 var ett avgörande slag i det svensk-danska kriget. Hade danskarna vunnit hade jag kanske varit dansk. Halland hade en stor militär närvaro under hela seklet. Målning av Johan Philip Lemke. Bild från Wikipedia.

Kungen satte inte in hallänningar som soldater att försvara landskapet mot anfallande danskar eftersom de inte var att lita på, många ställde sig på den danska sidan och blev snapphanar eller friskyttar. Och svenskarna som kom norrifrån, de kände nog inte att det var ett broderfolk de kom till utan snarare fiendeland även om Halland formellt sett var svenskt.

Det tog lång tid för de tidigare danska hallänninganra  att bli svenskar. Vi vet genom bevarade handlingar att hallänningarna inte gillade när de så småningom blev tvungna att anpassa sig till svensk lag och acceptera svensk kyrkoordning. Inte minst att tvingas lyssna på predikan på svenska! Det var ju ett annat språk, inte deras språk. Kanske kände folk i allmänhet inte så stor nationstillhörighet, utan var nog mer i första hand sockenbor och hallänningar. Men när kyrkan, som hade ett starkt grepp om deras liv, förändrades, då blev det svårt för hallänningarna.

Egentligen levde nog danskheten kvar länge hos oss hallänningar. I vår halländska dialekt finns en hel del danskklingande ord kvar, åtminstone hos de äldre i mina föräldrars generation. Och fortfarande har många gårdar namn efter de danskar som ägde dem vid överlåtelsen till Sverige. Se dig om på vägskyltarna i Halland så ser du gårdsnamn som Börje Hindriksgård, Per Olsgård med flera liknande namn.

Både nu och tidigare har jag funderat en hel del på vad det innebar för mina dåtida släktingar att leva under denna övergångstid, framför allt de som bodde nära den gamla riksgränsen mot Sverige. De var födda som danskar och dog som svenskar.

I mitt släktträd har jag nu 13 personer som föddes som danskar. Kanske blir det fler innan jag är klar med min utforskning av släkten.

Askome socken: Arvid Olofsson, född 1630. Anna Gudmundsdotter, född 1632. Brita Torstensdotter, född 1644.
Gällareds socken: Nils Larsson, född 1634.
Sibbarps socken: Olof Persson, född 1626.
Gunnarps socken: Mårten Persson, född 1640. Kristina Arvidsdotter, född 1633. Anders Jönsson, född 1623. Ingeborg Andersdotter, född 1620.
Rolfstorps socken: Olof Andersson, född 1639. Gunilla Svensdotter, född 1636.
Och några där vi inte har födelseår eller födelsesocken: Olof Jönsson. Jöns Olsson.

Egentligen är jag förundrad över att de alla överlevde de umbäranden som drabbade så många i det fattiga och utsatta Halland under denna tid. De gifte sig och fick barn och här sitter jag nu, drygt 350 år senare, och önskar att jag kunde fått en pratstund med någon av dem.


Hunnestad ministerialbok CI:1 har noteringar med födelseuppgifter ända från 1615, dvs långt innan Halland blev svenskt. Här är det en person född 1618, som jag har svårt att se vad han heter mer än Svensson. Kanske Arve Anders? Han verkar ha en son som heter Tore Andersson som gifter sig och lämnar gården. Dottern malin är gift med Esbjörn Olsson och kvar hemma. Boken är förd topografiskt, dvs gård för gård, och detta är på Sven Hanssons skattehemman i Blixtorp, så det bör väl vara Sven Hanssons son. Jag tror att Hunnestads kyrkoarkiv är det enda i Halland med en kyrkbok som har uppgifter som sträcker sig tillbaka till dansktiden. Mina egna anor i Hunnestad föddes på 1670- och 1680-talen. Bildkälla: Arkiv Digital, Hunnestad (N) CI:1 (1615-1754) Bild 11 / sid 6 (AID: v92666.b11.s6, NAD: SE/LLA/13161).

Syskonen Andreas och Anna Karlsson i Falkenberg har skrivit en serie böcker om Halland på 1600-talet, där de utgår från domböckerna och berättar om de mål som finns protokollförda, både från den danska och den svenska tiden. Dessa böcker har jag skrivit om förut, och kommer säkert att återvända till igen, liksom till mina danska anor i Halland som jag också skrivit om tidigare.

I övrigt hoppas jag att ni alla har en fin julhelg.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
6440 Träffar
2 Kommentarer

Kristianstad på 1880-talet

Har du släkt i Kristianstad under andra halvan av 1800-talet är du bara att gratulera. Då finns en serie på fyra böcker som kan ge mycket kött på benen, och där du kanske till och med hittar dina egna släktingar.


Författaren Bunny Ragnerstam skrev 1974-1977 sin svit på fyra böcker om Kristianstad på 1880-talet. Titlarna är Innan dagen gryr (hösten 1881), Uppbrottets timme (1883), Vredens dag (1884) och Skall jorden bliva vår (1884-1886). Detta är dokumentärromaner som handlar om verkliga människor som bodde i Kristianstad vid denna tid. Men det är romaner, om än med verklighetsbakgrund och historiska fakta. Miljöerna är de rätta, arbetplatser, bostäder, staden och dess omgivningar, samhället. Det märks att det ligger mycket historieforskning bakom detta skrivprojekt. Bland mycket annat har han studerat de samtida lokaltidningarna.

Detta handlar framför allt om de som flyttade in till staden för att söka sig ett bättre liv under industrialiseringen, arbetarna som lämnade sina fattigliv på landet och som i de flesta fall inte vann så mycket på sin flytt. Men fabriksägarna vann när landsbygdsbefolkningen strömmade till och befolkade de nya arbetsplatserna.

Huvudperson är smeden Bengt Ekelund och hans familj. Bunny Ragnerstam skriver om det dagliga arbetet, sjukdomar, kampen för försörjning och för medborgarrätten, bostadsbrist, barn som dör, söndagsutflykter, sociala konflikter, den framväxande arbetarrörelsen, strejker. Allt det där som var livet då och där.

När jag hade läst böckerna blev jag nyfiken på hur sanningsenliga de var, om det verkligen handlar om folk som levt en gång i tiden. Några tittar i husförhörslängderna i Kristianstad stadsförsamling bekräftade att det är så, de finns där allihop.


Bengt Ekelund och hans familj i husförhörslängden. Bildkälla: Arkiv Digital, Kristianstads stadsförsamling (L) AI:27 (1879-1888) Bild 108 / sid 1834.



En bonus är en karta som finns i slutet av varje bok där alla tomtnummer finns inskrivna. Precis som i husförhörslängderna. Därför går det att hitta var dina släktingar bodde, oavsett om de nämns i böckerna eller inte.

Det är mycket läsvärda böcker för en släktforskare och historieintresserad. För ett par år sedan hittade jag den första av seriens böcker i pocketupplaga i min bokhylla, oläst, troligen inköpt på en bokrea för 30-40 år sedan. När jag hade läst den ville jag läsa alla och fick tag i dem på Bokbörsen. De finns förstås också på bibliotek.

Själv har jag ingen släkt med koppling till Kristianstad men det spelar ingen roll. Det här är mikrohistoria presenterad så att det blir intressant ändå.

Och så önskar jag er alla en riktigt GOD JUL!

Fortsätt läs mer
4082 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskarens önskelista 2

Julen närmar sig och vad ska en släktforskare önska sig i julklapp? Markus Gunshaga skriver i sitt förra blogginlägg vad han har på sin julklappsönskelista som släktforskare, vilket framför allt är nya register, en önskan jag ansluter mig till. Men det finns annat jag också väldigt gärna skulle vilja ha, men av lite annan karaktär.

1. Det första är mer tid. Tid att hinna slutföra forskningen om de släkttrådar jag just för tillfället håller på med och som tenderar att dra ut långt efter midnatt, trots att det är arbetsdag nästa dag. Tid att hinna fördjupa mig mer i sidogrenar i släkten. Tid att hinna leta i alla möjliga arkiv efter spår, inte bara i kyrkoarkiv, bouppteckningar, mönstringsrullor och gamla kartor. Tid som inte försvinner i ett nafs och är borta när jag lyfter blicken från datorns skärm.

2. Det andra är en bättre förmåga att läsa gamla handskrifter. Allt skrevs ju för hand förr, så att läsa handskrift är nödvändigt. Det är bara att traggla på och nöta in. Några genvägar finns inte. Men jag önskar mig förmågan att lära mig detta snabbare. 1800-talet är mer sällan problem, delar av 1700-talet är svårare medan delar av 1600-talet kan vara lite lättare. Men långt ifrån allt. Vissa bokstäver har jag svårt att se vad de ska vara. Jag har svårt att ändra tanken och förståelsen så att jag ser vad det står när det stavas på helt andra sätt än idag. Ibland får jag ljuda högt för att få ihop orden. Slarviga präster med ovårdad handstil, de kommer vi inte ifrån. Men de flesta skriver ju någorlunda läsbart, det är bara det att för mig på 2000-talet är det svårt att tolka. Ännu svårare antar jag att det är för de betydligt yngre släktforskarna.
När jag började släktforska 2010 fick jag helt enkelt hoppa över en del för att jag inte kunde läsa det, medan jag nu ser vad det står om jag återvänder till källan. Den erfarenheten tror jag många gör. Så framsteg gör jag, men vill snabba på. Jag vill kunna läsa allt.

Några exempel på i mitt tycke svårlästa gamla handstilar:
Många värre exempel finns. Jag önskar att jag direkt kunde läsa vad det står här, men det är knepigt även om en hel del går att stava sig fram till. (Dessa två är bara exempel jag tagit fram till blogginlägget och inget jag stött på i min forskning).


Bildkälla: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Östergötlands län (E) EVIIAABA:708 (1728-1728) Bild 610.


Bildkälla: Arkiv Digital, Rådhusrätten-Magistraten i Visby stad (I) A1A:1 (1624-1631) Bild 270 / sid 24.

3. Så önskar jag att alla brunna och på annat sätt förstörda kyrkböcker plötsligt skulle uppenbara sig. Som till exempel i Sibbarps socken i Halland, där jag har en del släkt, och dessutom själv är född. Där saknas kyrkböckerna mellan 1761 och 1862. De försvann i en brand, och jag och många andra släktforskare tappar spåret efter våra gamla släktingar där. I Surteby socken på andra sidan gränsen till Västergötland har också en brand förstört kyrkböckerna och en släktgren slutar där i mitten av 1800-talet. Så himla trist. Fler sådana exempel finns.


Det är ett hopp i Sibbarps kyrkböcker mellan 1761 och 1862. Bild från Svar, digitala forskarsalen.


Surteby äldsta kyrkbok är dödboken som börjar 1842. Bild från Arkiv Digital, Surteby-Kattunga (P) F:1 (1842-1861) Bild 3.

Egentligen är jag mycket tacksam att jag lever i Sverige och har min släkt härifrån, eftersom det svenska folket är så väldokumenterat ända sedan 1600-talet. Tänker vi efter så är det ju fantastiskt att vi kan hitta våra anor så långt tillbaka, individer som levde för 400 år sedan, och kunna få veta var de bodde, när de var födda, hur många barn de hade och om de kom i tvist med någon eller blev utsatta för något brott. Denna historia på mikronivå, som uppenbarar sig genom arkiven, den upphör aldrig att fascinera mig.

Fortsätt läs mer
2417 Träffar
0 Kommentarer