Karl Oskar och Kristina. Lotten och Henning. De är nog nästan lika välkända, de här paren från vår svenska litteratur. Utvandrarna och stockholmarna. Jag tror att de allra flesta av er känner till Lotten och Henning, huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms "Mina drömmars stad", som är den första boken i Stad-serien på fem böcker. De gavs ut på 1960-talet. Men visste du att han på 1980-talet skrev tre romaner som föregår Stad-serien? Det är "Vävarnas barn", "Krigens barn" och "Vita Bergens barn" i den så kallade Barn-serien. Där berättar han om de hundra åren före Lotten och Henning och om Lottens släkt under denna tid.

Nyss har jag läst de tre böckerna i Barn-serien och imorgon ska jag börja på "Våra drömmars stad". Igen. Jag läste tre av dem på 70-talet men minns inte särskilt mycket av detaljerna, så det blir nog som på nytt att läsa om dem nu.

De här böckerna är så mycket mer än historiska romaner. Per Anders Fogelström kan verkligen konsten att göra historien levande med hjälp av de enskilda människorna, trots att det egentligen är staden och miljön och det historiska skeendet som är huvudpersonen. Men utan människor inget liv.

Har du inte läst böckerna eller ska läsa om dem, börja då med "Vävarnas barn". Där möter vi Lottens mormors mormors föräldrar Maja och Johannes Krohn. Året är 1749, de har redan tioårige sonen Per och tre döda barn. De är alla tre fattiga arbetare på Barnängens klädesfabrik på Söder i Stockholm. Dottern Sofia föds samma år, hon som blir mormors mormor till Lotten hundra år senare. Barnängen var under en tid Stockholms största arbetsplats med över 700 anställda.

Eftersom de är anställda på fabriken bor de också på fabriken, i själva  fabrikslokalen och tillsammans med andra fabriksarbetare. Varje familj har en egen säng och anställda ungmör och ungkarlar får dela säng, flera i samma. Lite halm att ligga på och minimala ransoner mat är det som gör att de överlever, men inte mycket mer. Lönen är så låg att många också tiggde för att klara sig. Att det skulle vara så är den tidens syn på hur man ska behandla de fattiga, pöbeln, som bara är till för att gynna de "bättre" klasserna. Snacka om klassamhälle!

Barnängen i början av 1830-talet, ett par generationer efter att Lottens förfäder arbetade i klädesfabriken. Flera av hennes släktingar fortsatte arbeta här även när verksamheten förändrades. Målning av Albert Blombergsson 1830-1835, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Husen i kvarteret Färgargården är kvar från 1700-talet, alldeles intill Barnängenområdet. Här bodde några av arbetarna i Fogelströms böcker,bland andra Per Krohn, bror till Lottens mormors mormor Sofia. Huset ska ha fått sitt namn efter färgarna som arbetade på klädesfabriken. Foto: Eva Johansson.

Bergsprängargränd i Katarina församling nämns flitigt i Fogelströms roman "Vita Bergens barn". Målning av Fritz Ahlgrensson 1901, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Böckerna handlar om samhällets fattigaste, de som inte är värda något utöver att vara arbetskraft så länge de orkar. Ett extremt hårt liv som vi nog har svårt att föreställa oss. Om de levde i armod angick egentligen ingen utöver de själva. Och de levde verkligen i armod. Berättelsens avsnitt om de kvinnliga tukthusfångarnas villkor på 1770-talet är hjärtskärande. De svalt och frös ihjäl och ingen, som hade kunnat ingripa, brydde sig.

Har du anor i Stockholm, och framför allt inom arbetarklass och fattiga, då kan de här böckerna ge dig mycket kött på benen. Per Anders Fogelström skriver inte bara om påhittade människor utan även om hur det faktiskt var, utifrån arkivhandlingar och samtida dokument. I en dokumentär på Svt om honom (tyvärr visas den inte längre) nämns hur många hyllmeter arkivmaterial han själv hade om Stockholm och hur påläst och kunnig han var. Hans stora samling stockholmiana förvaltas nu av Stockholms stadsmuseum. Han har också skrivit flera historiska faktaböcker om Stockholm.

Själv har jag inga gamla släktingar som levde i Stockholm, så vitt jag vet, bara nutida. Sedan mina barn flyttat dit och jag varit där många gånger så har jag allt mer lärt känna vissa stadsdelar och varje liten del av Stockholm har sin egen historia. För ett par år sedan var jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn och hämtade honom på dagis några eftermiddagar. Sonens familj bodde då i Hammarby Sjöstad och dagiset ligger mitt på Söder. Jag tog båten över Hammarby sjö till Barnängens brygga och promenerade Katarina Bangata upp mot Götgatan. För att nå dit går man på gångvägar förbi gamla trähus i trakten av det gamla Barnängen och på Vita Bergen. En fin miljö idag men för ett par hundra år sedan var det rena slummen här. Men det var här Lotten och hennes förfäder bodde.

Se ett kort inslag i Aktuellt från 1985 om Fogelströms bok "Krigens barn", den andra i Barn-serien. En annan dokumentär från 1995. Där nämner han i början en ny bok han håller på att skriva om Stockholms historia, det måste vara "Ur det försvunna" som kom ut det året. En mycket läsvärd faktabok.

Karta från 1805 som visar området där Fogelströms romaner i Barn-serien huvudsakligen utspelar sig. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Nu ska jag bjuda er på lite släktforskarfika. Eller snarare släktfika. Trekaffet igår eftermiddag drack vi i makens farmors koppar. Vi åt kakor efter min mammas gamla recept och kakorna låg på assietter från makens mors hemland. Duken på bordet har min faster gjort. Är det så här hos er också? Att ni har släkten närvarande i vardagslivet?


Trekaffet i släktens kaffeservis, på fasters duk, med mammas kakor på svärmors assiett. Servettstället till vänster har min pappa gjort och ljusstakarna i bakgrunden kommer från min andra svärmor Maj. Jag har haft tre svärmödrar, bara den första är ännu i livet. (Karin, skulle du råka läsa detta så vinkar jag lite till dig.)

Min makes farfar var rättare på Helgerums gård, där vi nu råkar bo, för ungefär hundra år sedan. Han dog 1935 och några år senare flyttade farmodern härifrån. Kanske var det då hon packade ner kaffeservisen. Eller gjordes det kanske när hon dog 1954? Den las i alla fall i en kartong som knöts om med snören och någon skrev "Farmors koppar från Helgerum" på kartongen. Min mans båda föräldrar är döda så vi vet inte riktigt när detta skedde. Vi använder inte den här kaffeservisen så ofta men ibland kommer den fram.


För några år sedan hittade vi ett gammalt bleknat fotografi bland min svärfars bilder där kaffekopparna står på bordet. Kanske någon gång på 40-talet?

Kakorna bakar jag lite då och då. Receptet kommer från min mamma, som hade det nedskrivet från när hon var piga i mitten av 40-talet på Bockagården i Rolfstorps socken i Halland. Kakorna heter Hunnestadbullar och jag trodde länge att receptet kom från min farmor, som bodde i Hunnestad när jag var barn. Men det har jag fått veta på senare år att det inte är så. Receptet fick mamma av sin arbetsgivare, frun på Bockagården. Frun hette Herdis Carlsson och kom från Hunnestad (en socken lite närmare Varberg) och därav kommer namnet. Min mamma bakade de ofta när jag växte upp och sedan mamma gick bort 2009 har jag börjat baka dem. Ibland har jag tagit med när jag hälsat på min pappa, men nu lever inte han heller längre.


Nybakat. Mammas kökshandduk i linne, där hon broderat sina initialer G J, får tjäna som bakduk.

Hunnestadbullar är en lättbakad sort och kanske kallas de något annat i andra sammanhang. Här är receptet:
Antal: c:a 50 st (två bakplåtar, och det går med fördel att halvera receptet)
225 gr smör
2,25 dl socker
2 äggulor
1 knivsudd hjorthornssalt (eller en tesked bakpulver)
6 dl vetemjöl
Rör ihop smör och socker, tillsätt äggulorna, sedan mjölet blandat med hjorthornssaltet. Forma till små bullar som penslas med äggvita och doppas i hackad mandel och pärlsocker. Gräddas i 170-180 grader.
Mamma har inte angett hur lång gräddningstid det ska vara och nu kan jag ju inte fråga henne, så jag har provat mig fram. 12-15 minuter är lagom, men håll koll på ugnen. De ska vara lite gyllenbruna.


Herdis Carlsson och hennes makes grav på Rolfstorps kyrkogård för några år sedan. Min mamma arbetade hos henne ett par år.

Min mamma bakade allt och det gör jag också. Både matbröd och kaffebröd. Hembakt är bäst. När mamma var hemmafru på 50- och 60-talet skulle det ju vara sju sorters kakor på kalasen. Så många sorter brukade hon inte ha men tre eller fyra sorter fanns alltid. På vardagar fick vi vetebröd till fika och på söndagar alltid flera sorters kakor. Hon bakade havreflarn, nötkakor, kokoskakor, sockerkaka, sandkakor, bondkakor, chokladsnibbar, havrekakor med russin, snedskurna längder, korintkakor, kardemummaskorpor och en del andra sorter också. Mormor, farmor, mostrar och fastrar, alla bakade hemma då.


Efter mammas död tog jag hand om hennes bok "Sju sorters kakor", som är sönderläst sedan länge. Den är från 1951. Själv har jag en från 70-talet och använder båda. Den andra kakreceptboken kommer från min svärmor nummer två som hette Maj. Maj bakade en hel del men inte lika ofta som min mamma. Mamma var hemmafru men Maj förvärvsarbetade.


Mammas exemplar av "Sju sorters kakor" är välanvänt.

Assietten på vårt kaffebord är en av ett dussin som vi tog hand om när min svärmor Helene gick bort 2011. Helene var född i Lübeck i Tyskland och kom till Sverige 1951, som invandrad arbetskraft tillsammans med en av sina systrar. Jag tror inte att hon hade med sig assietterna då utan de är nog inhandlade vid något senare besök hemma i Lubeck, så vitt vi vet. Vi använder dem varje dag.

Duken på bordet har min faster Gulli gjort. Hon bodde också i Hunnestad och var mycket duktig på att sy, brodera, väva och allt sådant och försörjde sig på det. Hon var en riktig finlirare. Både Gulli, min pappa och alla deras syskon föddes i Rolfstorp. Gulli blev hemmadotter och när mina farföräldrar efter sin pension sålt gården och flyttade till Hunnestad flyttade Gulli med. Efter några år gifte hon sig där men fick inga barn och arbetade med sömnad. Nu är det snart tre år sedan hon gick bort och eftersom hon var barnlös blev det syskonen och syskonbarnen som delade på kvarlåtenskapen. Den här duken valde jag för att den är vacker och passar vårt bord och påminner väldigt mycket om vem hon var. 



Faster Gulli som ung och fotograferad på sin 50-årsdag 1974.

Har du tappat bort en gammal släkting någonstans på vägen genom livet? Någon som bara försvunnit utan att lämna spår efter sig? Inte så ovanligt för den som släktforskar, misstänker jag.

En förklaring av många kan vara att personen dött någonstans där han eller hon inte varit känd. Kanske stadd på resa och med borttappat respass eller flyttbetyg. De allra flesta människor är märkligt nog bokförda någonstans ända från födelse till död, men en och annan har uppenbarligen slunkit igenom nätet.

Under mina år som släktforskare har jag några gånger när jag letat i dödböcker stött på sådana fall där mer eller mindre okända människor hittats döda. De har tagits om hand och begravts och prästen har säkert gjort vad han kunnat för att få fram en identitet. Men det har inte alltid gått.

Den 29 mars 1789 begravdes en okänd man på Strövelstorps kyrkogård i nordvästra Skåne. Det var en vandringsman eller tiggare som kommit dödligt sjuk hem till Per Johansson. Mannen var så sjuk att han inte kunde tala och alltså inte berätta vem han var. Den 27 mars dog han och ingen visste vem han var, trots att han verkar ha besökt socknen tidigare och då "slagit sig fördärvad".


Från Strövelstorps ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den 25 oktober 1863 begravdes en man som prästen kallade "En okänd mansperson" i dödbokens spalt för de dödas namn. Men i en anteckning i anmärkningskolumnen finns upplysning om vem han troligen var. Mannen hade hittats mördad i närheten av Löfstad värdshus och kunde begravas efter häradsdomarens beslut. Det verkar som om prästen gjort ett tillägg om namnet, kanske kom det fram senare. Där står det "Förmodas hafwa hetat Johan Swensson Åström ifrån Eksjö Landsförsamling", men det var ett förmodande.


Från Kimstad ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

I maj 1872 hittades ett manslik i Grythyttans socken. Mannen hade en gesällbok på sig och prästen har skrivit i dödboken att man antar att det är den dödes gesällbok. I så fall hette han Vilhelm Laurentius Fuhrman och var kringvandrande skomakaregesäll, född i Karl Johans församling 1831. Det man visste var att Fuhrman hade varit hos torparen Jan Jansson i Domvik i februari och gått därifrån sent på kvällen "något rusig och försedd med brännvin". Liket hittades intill en obebodd stuga som man trodde att Furhman stannat till vid, lagt sig och somnat och sedan förfrusit.


Från Grythyttans ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.


Ovanstående tre exempel är bara sådana jag råkat få ögonen på. Säkert finns det många fler exempel på att okända hittats och begravts.

Okome. Tycker du att ordet låter konstigt? Ibland har jag fått reaktionen "vilket ovanligt namn" när jag berättat att jag har min släkt där. För Okome är en församling och ett mindre samhälle i mellersta Halland, mellan Falkenberg och Ullared. Där föddes min mamma 1924 och där växte hon upp med sina tolv syskon. Där föddes min morfar 1893 och hans mor 1852. Det är på hennes sida, min morfars mors, som min släkt kommer från Okome i ganska många generationer bakåt.

Namnet fanns redan på 1300-talet. I Halland finns det två socknar till med namn som slutar på -ome och jag har släkt i båda: Askome (som är grannsocken till Okome) och Lindome (som ligger i norra Halland).

I Okome hade jag min mormor och morfar när jag växte upp och många av mammas syskon och mina kusiner. Flera av dem bor fortfarande kvar där. 1928 tog min morför över Okome kvarn och såg där. Allt finns kvar. Den äldre delen där han då arbetade är numera hembygdsmuseum. När jag var barn fanns det fortfarande en mjölnare i kvarnen. Morfar och mina morbröder arbetade på sågen. Det var alltid varma och fina sommardagar när jag ibland gick med eftermiddagens kaffekorg till dem.

Okome såg och kvarn med kvarndammen, den äldre delen som inte är i bruk längre. I tvåvåningshuset låg kvarnen i den lägre längan låg sågen där morfar och mina morbröder och andra arbetade. Bilden tog jag på besök hemma 2003.

Mormors och morfars hus närmast och kvarnen och sågen på andra sidan landsvägen, med brädstaplar överallt. Idag ligger sågverksbyggnaderna hitom boningshuset där det då var åker. Huset byggdes om 1953.

Eftersom min familj bodde ganska nära Okome, i grannsocknen Ljungby, så var vi ofta och hälsade på i Okome och ibland var jag själv hos mormor och morfar, eller med någon av mina bröder eller någon kusin. Ja, ni förstår ju att det var en idyllisk tid under min barndom på 50- och 60-talet. Släktgemenskapen var, och är, stark och att komma till Okome är att komma hem för mig.

Men visst är sockennamnet lite speciellt. När jag ibland sökt på "okome" på Instagram brukar det komma japanska bilder på en viss hundras som sökträffar. För ett tag sedan blev jag varse att det finns ett Okome i USA också. Där är det ju inte ovanligt med svenska namn på orter där svenska emigranter slagit sig ner, och så antar jag att det är även i det här fallet.

Det amerikanska Okome ligger i norra delen av Pennsylvania. Till Pennsylvania emigrerade min morfars två fastrar från Okome på 1880-talet. Men det är inte de som gett namn åt orten, för de bosatte sig på andra ställen flera mil därifrån. Det har jag koll på. Men det var ju fler som utvandrade från Okome och säkert är det någon eller några av dem som bosatt sig där och bestämt ortens namn. En som hette Carl P. Carlsson var postmästare där 1890. Kanske var det han som kom från Okome. Jag har inte kollat i utflyttningslängderna i Okome församling efter hans namn.

Okome i Pennsylvania är bara en liten håla, med idag tre hus. Tittar man på Googles karta så ser det ut att ligga långt ute i vildmarken med bara skog runtomkring. Kanske är det ättlingar till tidigare emigranter från det svenska Okome som bor där idag. Kanske är de släkt med mig. Jag har säkert många fler emigranter i min släkt än jag känner till idag, jag har inte följt mina anors syskons efterlevande i kyrkböckerna. Det kommer jag säkert att göra någon gång, när jag blivit pensionär och har oceaner av tid för det här.

Okome kyrka och en del av samhället idag. Följer man vägen som försvinner ut i vänstra kanten lite längre kommer man till sågen. Bildkälla: Wikipedia, foto: Alicia Fagerving.

Mina föräldrar bodde en tid i Okome innan jag föddes. Här står de på landsvägen i närheten av sågen och med mina två äldre bröder i vagnen. Jag tror att det är 1950, kanske 1951.

Ekonomiska kartan från början av 1900-talet. Mormors och morfars hus ligger intill landsvägen just där den går i en liten böj i nederkanten av kartan. Kvarndammen syns till vänster. Senare drogs landsvägen om och rätades ut så att boningshuset hamnade på en sida och kvarn och såg på andra sidan om vägen. Idag ligger det en rad med villor på båda sidor om vägen från sågen och upp till kyrkan. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Att läsa gammal handstil tycker många är svårt. Men ju mer du läser gamla arkivhandlingar desto mer lär du dig. Den konsten måste nötas in, tror jag. Övning ger färdighet, så ge inte upp. För ett tag sedan kände jag att det lossnade, att jag faktiskt kunde se vad det stod skrivet fast det vid första anblicken mer såg ut som ett slarvigt korsstygnsbroderi än skriven text.

För min egen del har jag haft stor hjälp av den läskurs jag gått i vår lokala släktforskarförening. Vi har övat på många texter av olika slag och det har gett resultat. Men fortfarande är en del texter svårtolkade och jag hoppas fortsätt bli bättre på detta med tiden.

Att skriva läsligt kanske inte ingick i prästutbildningen, misstänker jag. Det var väl bara prästen själv som behövde kunna läsa det han skrivit. De som var anställda som skrivare eller protokollförare, till exempel vid häradsrätterna eller på länsstyrelserna, hade nog andra krav på sig att skriva läsligt men även där kan ju handstilen vara mycket svårläst. Mitt allmänna intryck är att 1700-talets handstil är den svåraste, med mycket snirklar och slängar på bokstäverna. 1600-talets skrift kan vara lättare att läsa.

Det är inte bara handstilen som avgör om jag kan läsa vad det står. Bokstäverna kunde också variera och periodvis se mycket annorlunda ut än vad de gör idag. Plus att man använde ord vi inte längre vet vad de innebär. Men det får en lära sig.

S är en bokstav som kunde skrivas på flera olika sätt samtidigt. För ett tag sedan stötte jag på det här exemplet i en kyrkbok från 1688. Bokstaven S har skrivits i sex olika varianter på dessa få rader:


Bokstaven S på sex olika sätt: 1. Versalt i gårdsnamnet Sjögård. 2. Så att det mer ser ut som f med en krok på när det är dubbla s i Jönsson och Bengtsson. 3. Som ett f ihopskrivet med t i ordet hustru. 4. Nästan som ett d med en hög släng på slutet i namnet Jöns och ordet föddes. 5. Som ett vanligt modernt s i ordet Ejusdem. 6. Som i ordet son (andra ordet från slutet före Anno 1689). Egentligen finns det en variant till, nämligen s i slutet av ordet döptes, där slängen fått ett extra hack. Bildkälla: Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 31 / sid 41.

Som släktforskare är du förmodligen bekant med de tre större skiftesreformer vi haft i Sverige sedan 1700-talet. Storskifte, enskifte och laga skifte. De allra flesta av oss har bönder och torpare i våra släktträd och de påverkades i allra högsta grad av dessa skiftesreformer som väsentligt förändrade livet på landsbygden. Det gamla odlingslandskapet med sina smala remsor av tegar rationaliserades bort i flera steg.

Laga skiftet från 1827 och framåt innebar den största omdaningen för då flyttades många gårdar helt och hållet ut från byns kärna. Vinsten blev en mer rationellt brukad jord med ökad avkastning, men social isolering för många. Så ser den gängse bilden ut.

Det här kan ni läsa om i litteratur och på annat håll.
https://www.skogssverige.se/skog/skogshistoria/agande-och-nyttjande-av-skogsmarken/skiftesformer
https://pub.epsilon.slu.se/4453/1/Jonsson_O_1997.pdf
http://www.ksla.se/anh/files/2012/06/23.-Enskiftet-och-laga-skiftet-sid-283-304.pdf
http://slakthistoria.se/artiklar/skiftena-forandrade-sverige
http://popularhistoria.se/artiklar/bilden-av-skiftet-maste-nyanseras


De handritade skifteskartorna är som regel mycket vackra. Här är ett utsnitt av enskifteskartan från byn Holje i Jämshögs socken i Blekinge 1811. Bildkälla: Lantmäteriet.


Till kartorna finns oftast protokoll med uppgifter om tegarnas beskaffenhet. I många fall är de handskrivna i kanten av kartan. Bildkälla: Lantmäteriet.

För laga skiftet gällde att om en bonde i byn ansökte om det så skulle det genomföras, det hjälpte inte om de övriga sa nej. Många ville inte, de ville ha det så som de alltid haft det, medan andra var framstegsvänliga och såg möjligheter till förbättringar. Det kan inte ha varit lätt alla gånger. Självklart måste det ha lett till tvister och långtgående konflikter i en del fall. I minst en by ledde det till och med till döden. Det berättas om i ett tidigare Släktbandsprogram. När jag lyssnade på poddversionen av det idag kom jag att tänka på ett laga skifte som jag stött på i min släktforskning och som ledde till osämja och gräl. Till slut, efter många år, gick man till kungen som fattade ett slutgiltigt beslut 1896. Det första protokollet är daterat till 1829.

Allt finns att läsa i en akt hos Lantmäteriet. Lantmäteriets historiska kartor är en fantastisk guldgruva för släktforskaren! För att hitta skifteskartor och skiftesprotokoll väljer du att söka i Lantmäterimyndigheternas arkiv och Lantmäteristyrelsens arkiv. Så missa inte att leta efter skifteskartor och skiftesprotokoll från byar där dina släktingar bott. De kan säga väldigt mycket om din släkts historia. Dessutom är det avgiftsfritt och tillgängligt på Lantmäteriets hemsida.

Byn med den långa skiftesprocessen är Gränum i Jämshögs socken i Blekinge. Där har mina barn förfäder på sin farmors sida. De hann lämna byn under den pågående processen. Så var det säkert i många fall, när det drog ut på tiden. Bönder dog och arvingar eller andra tog över, mark såldes och folk flyttade både in till byn och ut från den. Jag undrar om det var svårt att sälja en gård i en by under pågående skiftesprocess?

I Gränum handlar det både om osämja bland bönderna och missnöje med den förste utsedde lantmätaren Trägårdh när enskiftet skulle genomföras. Han slarvade och lät lärlingar göra mätningarna, och kontrollerade sedan inte dessa. Det visade sig att en del skiften innehöll berghällar och att kartan över inägor inte överensstämde med verkligheten. Då ersattes Trägårdh med lantmätaren Holmer som fick rätta felaktigheterna. Fel verkar ha fortsatt följa med, och en del bönder fick betala skatt som för odlingsbar jord men som inte var odlingsbar. Några delägare fick för mycket odlingsbar jord och andra för lite. Det verkar ha varit många turer för att reda ut detta. Så har jag tolkat protokollet.

Det var också långvariga tvister om vägar, där överenskommelser om hur de skulle dras sedan inte hölls. Lantmätare Holmer avslutade förrättningen av
laga skiftet 1843, men det överklagades av flera av byns bönder. De ville att taxeringen skulle göras om i sin helhet och hänvisade till vad som hänt 1832 och 1835, då bland annat någon varit god man åt någon annan men att denne varit jävig. Så där höll de på. Jag kan både förstå dem och samtidigt tycka att de verkar ha varit lite grälsjuka.


Från protokollet över laga skiftet i Gränum. Detta är avskrivet på maskin men i de flesta fall är det handskrivna protokoll som finns att läsa. Bildkälla: Lantmäteriet.


1795 gjordes storskifte i Stale i Rone socken på Gotland. Den lilla byn bestod av två gårdar och på kartan finns husen inritade. I det handskrivna protokollet kan vi se vem som bodde var och alltså få en bild av hur släktingarnas närmiljö såg ut. Bildkälla: Lantmäteriet.

Idag är det ett mycket litet antal byar som fortfarande är oskiftade, några av dessa är besöksmål. Vill du se hur det såg ut i byarna förr, före skiftesreformerna, kan du till exempel besöka Stensjö by utanför Oskarshamn. Där ligger husen ännu samlade i den gamla bykärnan. Foto: Eva Johansson.

Lördagen den 20 januari är det Släktforskningen dag i Sverige. Det är första gången den dagen hålls i januari, tidigare har det varit i mars. Anledningen är att de som idag besöker en släktforskarförening och blir intresserade av att börja släktforska ska hinna komma med på någon kurs nu i vår. För ska du börja släktforska är att gå en kurs det allra bästa sättet att lära dig.

I arkiven finns allt. Till exempel domböckerna kan avslöja mycket om dina förfäders liv. Bild från Landsarkivet i Vadstena, foto: Eva Johansson.

Som hängiven släktforskare kan jag bara uttrycka hur fantastiskt roligt och spännande släktforskning är. Jag tröttnar aldrig. Det finns så mycket nytt att upptäcka hela tiden. Allt finns i arkiven. Inte bara vad våra sedan länge döda släktingar hette och när de föddes och dog. Prästernas ganska knapphändiga noteringar i kyrkböckerna kan säga en hel del. Du kan säkert sätta dig in i hur det måste ha varit för den förälder som miste barn efter barn, i sjukdomar som vi idag ser som ganska banala. I den släktutredning jag just nu håller på med hittade jag en kvinna född 1699. Hon gifte sig 19 år gammal och paret fick två barn. Först dog det ena barnet och sedan nästa och några månader senare var även den unge maken död. Hela familjen utplånad. Ett år senare gifte hon om sig, fick två barn och det ena dog som spädbarn. Tre av fyra barn döda. Sedan blev det inga fler.

Det här var nog en inte helt ovanlig situation, det är inte första gången sådant träder fram ur arkivens mörker. I arkiven finns svaren på nästan allt. Hela liv rullas upp. Med de digitaliserade arkiven kan du få reda på väldigt mycket om din släkts historia. Men det lär vara bara omkring tre procent av arkivhandlingarna som har digitaliserats och kan nås via nätet, så glöm inte bort att även besöka arkiven.

Jag hoppas att många som är nyfikna på släktforskning besöker en släktforskarförening eller ett arkiv idag och får upp ögonen för vilken rik källa till kunskap våra arkiv är. I år fyller Riksarkivet 400 år och jag är tacksam för alla de nitiska arkivarier som under dessa sekel sett till att handlingar arkiverats så att vi kan läsa i dem idag, oavsett om det sker digitalt eller på plats i en forskningssal.

I Sverige finns mängder av arkiv. Detta är Erik Lehmann på Ankarsrums bruk då han 1926 ordnade bruksarkivet. Idag finns bruksarkivet på Landsarkivet i Vadstena och är 147 hyllmeter stort. Foto från Tekniska Museet, Public domain, fotograf okänd.

Exempel på vad du kan hitta i arkiven:

Jag har hittat mig själv i utflyttningslängden från min hemförsamling Ljungby i Hallands län när jag flyttade hemifrån 1972. Då åkte jag till England för att arbeta som au pair, givetvis med flyttbetyget i fickan. Bild från Riksarkivet/Svar, SE/LLA/13250/B/8 1940 – 1979. Jag har målat över våra personnummer och suddat de andras namn eftersom det är fler än jag som fortfarande är i livet.

Något annat som finns tillgängligt via digitala arkiv är lagfartsböcker. Detta är ett exempel från Kinnarumma socken. Bild Riksarkivet/Svar, Digitala forskarsalen, Inskrivningsmyndighetens i Borås domsaga arkiv, SE/HLA/1340157/D I a/17.

Bland de äldre arkivhandlingarna finns jordeböckerna. Denna är från Ovansjö socken 1651. Bild från Riksarkivet/Svar, Digitala forskarsalen, SE/RA/55201/55201.25/5.

Släktforskning kan vara ett trevligt samtalsämne i de mest skiftande situationer. Just nu har jag hängt upp utskriften av min fars släktträd i hallen och det kan inte undgås att ses av dem som kommer hem till oss. I veckan som gick hade vi besök av en hantverkare och när han fick ögonen på släktträdet så tog han genast upp ämnet. Det visade sig att hans far är en hängiven släktforskare och att det finns en släktgåta i familjen. Hantverkarens mormors morfar tros vara gamle kungen Gustav V.

Utskriften av mitt ena släktträd har tillfälligt förpassats till hallen här hemma.

Ja, det här med historier om förmodade kungaättlingar stöter vi ju på ibland, vi som släktforskar. Sådana historier kan vara orsaken till att någon börjar släktforska. I de flesta fall visar det sig väl inte stämma. Hade äldre manliga medlemmar i kungahuset varit fäder i den utsträckning som antas så hade de allt fått ligga i, misstänker jag. Och det kanske de gjorde, vad vet jag?

I det här fallet berättade hantverkaren att hans mormors mormor faktiskt hade varit piga eller jungfru av något slag på kungliga slottet vid den tid hon blivit gravid. Om det var under Gustav V:s tid som kung eller som kronprins minns jag inte.

Hantverkaren sa att han tog sin längd som en indikation på att ryktet kanske stämmer. Och det kunde jag hålla med om. Min make är normallång (drygt 1,80) men tedde sig liten bredvid hantverkaren som nog var runt två meter lång. Och Gustav V var ju lång. Plus att en annan manlig släkting ska var porträttlik den gamle kungen.

På båda dessa bilder ser vi att kungen Gustav V var påtagligt lång jämfört med många andra. Precis som vår hantverkare. Övre bilden från Örebro Läns Museum, undre bilden från Nordiska Museet.

För att få möjlighet att belägga eller förkasta ryktet föreslog jag DNA-test och det nappade han på. Han verkade genuint intresserad av att kunna få vetskap om hur det verkligen förhåller sig och bad faktiskt om råd.

Hur det går med detta återstår att se och kanske får jag veta om vi får anledning att träffas igen. Men det var roligt att prata släktforskning en stund. Annars brukar jag hålla igen numera och avvakta tills den jag talar med tar upp tråden på något sätt. "Varav hjärtat är fullt talar munnen" som ni vet, så det blir lätt så att jag gärna pratar om släktforskning i alla möjliga situationer.

Själv har jag inga som helst tecken på att jag skulle vara någon kungaättling, utan har nästan bara torpare och bönder i släktträdet. Och glad är jag för det, även om de som regel var skötsamma och inte gjorde så stort väsen av sig.

Så här i trettonhelgen ska jag roa er med lite kuriosa.

De allra flesta släktforskare fascineras nog, precis som jag, av ovanliga namn i husförhörslängderna. Vi kan knappast låta bli att stanna till när vi ser dem och tanken "hur kunde föräldrarna hitta på detta?" dyker upp. Ganska roligt kan det också vara. Framför allt är de sista decennierna på 1800-talet den tid då barn döptes till fantasifulla och påhittade namn. Men varför? Kanske för att försöka vara unik i en växande befolkning? Utblickar i omvärlden som gödde fantasin? Jag vet inte.

Vad sägs om Theolinda, Aldo och Sextor? Eller Kalla, Dorius och Botelia? Flickan Beda Cyrenia Elisabeth föddes i Högby 1893. Gerda Mandinna föddes 1888 i Tåssjö. Ottorina Amorina Elidora föddes 1872 i Gällared. Bara fantasin tycks sätta gränser.

På Gunnebo bruk, inte långt från där jag bor, arbetade många i verkstad och smedjor i slutet av 1800-talet. En del av dessa arbetare bytte bort sina patronymikon till andra efternamn. Det kan jag förstå för när det fanns flera Gustav Petersson och Anders Larsson, då var det nog lätt att blanda ihop folk. Och i flera bruksarbetarfamiljer hittade man också på ganska fantasifulla nya namn till barnen.


Adolf Fredrik Alström var kättingsmed på bruket och gift med Anna Charlotta Gustafsdotter. Deras barn fick heta Agelina, Serafia, Elliot, Nikana, Vitalis och Romanus. Som ni ser fick barnen andra namn också och förmodligen var det de mer vanliga namnen som var barnens tilltalsnamn. Elliot är ju ett väldigt modernt namn och kanske är det isnpirerat av någon amerikasläkting? Bildkälla: Arkiv Digital, Gladhammar (H) AI:21 (1891-1895) Bild 190 / sid 171.


I min egen hemsocken Ljungby i Halland bodde i början av 1900-talet en kvinna som hette Alma Betoria Hvederia, född 1872. Hon dog tio år innan min familj flyttade dit så jag vet inte vem hon var. Bildkälla: Arkiv Digital, Ljungby (N) AIIa:3 (1911-1929) Bild 140 / sid 4.


Apropå namn som känns moderna men användes förr så fanns det faktiskt en gosse döpt till Conny i brukssamhället Gunnebo 1883. Conny? Ett i mina ögon typiskt 50-talsnamn. Även dennes far var kättingsmed på bruket. Bildkälla: Arkiv Digital, Gladhammar (H) C:10 (1877-1888) Bild 83.

Det kommer garanterat att uppenbara sig många fler ovanliga namn. Frågan är om de var ensamma om dessa i våra ögon mycket udda namn. Kanske var det namn som spreds i släkten eller i bygden? Det har jag inte undersökt.


Till sist ska jag bjuda er på ett litet arkivfynd utöver det vanliga. I Grythyttans äldsta flyttlängd, på näst sista uppslaget, kan vi läsa det här citatet. På engelska! Flyttlängden sträcker sig till 1865 så man kan ju tro att det skrevs då. Men under står det skrivet Elisabeth 1880. Kyrkoherden Johan Conrad Schultz hade en dotter som hette Sofia Elisabeth Laurentia, född 1865. Det var hon som skrev detta när hon var 15 år. På sista uppslaget i flyttlängden har hon skrivet några översättningar av poesiverser. Bildkälla: Arkiv Digital, Grythyttan (T) B:1 (1828-1865) Bild 181.

Citatet:
A prosperous life passed at home has
little incident per narrative; it is only poor
devils, that are tossed about the world,
that are the true heroes of story!
Washington Irving

Näst sista dagen på året, så visst är det väl dags för ett litet bokslut, som min bloggarkollega Mats Ahlgren konstaterade här om dagen. Men också se framåt på det kommande året.

Min farmor Gerda (1889-1982) är kvinnan längst till höger, hennes far Kristoffer Johansson (1850-1947) står snett till höger bakom henne och min farfar John (1884-1972) står snett till vänster bakom henne. Kvinnan i mitten är farmors syster Alma (1881-1977). I knäet har farmor sin näst äldste son, min farbror Gottfrid och mellan farmor och Alma står min äldste farbror Erik. Mannen längst ner till höger är farmors bror Oskar (1894-1984). Övriga är grannar och bilden är tagen i slåttern sommaren 1919. Det har vi listat ut med hjälp av barnens ålder. Erik är född i februari 1916 och alltså tre och ett halvt år då. Gottfrid är född i december 1917 och därmed ett och ett halvt år. Nästa barn föddes i november 1919 och han är ju inte med här. Alla på bilden är nu döda.

Släkten på min mammas sida tre år senare. Bilden är från min mormors och morfars bröllop sommaren 1922. Morfar Gottfrid (1893-1977) var då 30 år och mormor Alida (1904-1996) var 18 år. Ni ser att de flesta kvinnor i den då äldre generationen har mörka långa klänningar men mormor och morfars syster Albertina (i ljus klänning fjärde från höger längst fram) och några till har den nya lite kortare längden.

Året som gått har varit fyllt av släktforskning för min egen del och på flera sätt. Inte bara arkivforskningen utan också att förmedla forskningsresultat i olika former. Jag är glad för möjligheten jag fick att skriva en handbok om sjömansforskning, utgiven till Släktforskardagarna. När de hölls i Halmstad var jag nästan på hemmaplan eftersom jag är uppvuxen i grannkommunen Falkenberg och har en stor del av min släkt där. Därför är jag extra glad för boklanseringen just i Halmstad, som också är en gammal hamnstad.

Jag tror att jag kan konstatera att intresset för släktforskning har ökat mycket under året. Är det tv-programmen som gör det? "Det sitter i väggarna" och "Allt för Sverige", som gör att släktforskning får uppmärksamhet i media? Eftersom jag forskar på uppdrag åt kunder så märker jag detta ökande intresse i en mer än fördubblad ström av förfrågningar, framför allt under hösten. Under mina fyra-fem år som uppdragsforskare har jag aldrig upplevt något liknande och jag misstänker att förhållandet är detsamma för andra uppdragsforskande kollegor. Det är verkligen roligt att många som inte vill eller kan släktforska själva ändå vill ta del av sin släkts historia.

Forskningen om min egen släkt har delvis fått stå tillbaka, men inte helt. Då och då har jag gjort nedslag och i ett fall kunde jag lösa ett knivigt problem som gäckat mig några år. Det glädjer jag mig åt.

Jag har två söner och båda har fru/sambo och egna barn. Givetvis släktforskar jag om mina barnbarns övriga släkter och har nu gjort släktutredningar för min äldste sons svärföräldrar. Mina barnbarn ska naturligtvis få möjlighet att läsa om sin släkt på alla håll, inte bara sin farmors och farfars utan även sina morföräldrars. Så nästa etapp blir yngste sonens svärföräldrars släkt. Det ser jag fram emot.

Något som jag alltmer uppskattar är det gemensamma släktforskandet med min ene bror och hans fru. Inte så att vi sitter och slår våra kloka huvuden ihop, för vi bor långt ifrån varandra, men vi delger varandra då och då nya rön och funderingar. Min bror är mer eftertänksam än jag, och han ger sig inte förrän han hittar det han letar efter. Om det går att hitta. Vi har båda två lärt oss att vara noga med källhänvisningar och det är jag tacksam för. Den kvalitetssäkring som Mats Ahlgren nämner är viktig och hade jag inte från början lärt mig att alltid, alltid, alltid anteckna källan, då hade jag fått se över allting igen. När jag lärde mig släktforska 2010 valde jag att läsa på distans på Mittuniversitetet, först A-kursen och sedan B-kursen. Där ingick att alltid redovisa källor, utan pardon. Jag förstod efterhand varför. Tack för det!

Min gamle far gick bort i våras och släktforskningsmässigt innebär det att jag inte längre kan fråga honom om allt det där som var före mig och som han kom ihåg. För frågat honom har jag gjort de här sista åren sedan mamma gick bort och jag först då förstod hur viktigt det var att inte vänta med de frågor jag hade. Jag är glad att pappa och jag ändå hann prata så mycket som vi gjorde om släkten. Bland det sista som hände innan han blev akut sjuk i januari var att jag kunde visa honom ett foto på hans farfars föräldrar, som han aldrig tidigare sett men som jag fått av en DNA-släkting. Det väckte minnen som slumrat.

DNA-forskningen har också tagit ett steg framåt i år, efter att två av mina bröder testat sig och att vi fått matcher med förhållandevis nära men tidigare okända släktingar. DNA har blivit en spännande del av släktforskningen och kommer säkert att leda till nya upptäckter.

Så här i ett bokslut vill jag också säga att jag är väldigt glad för alla de kontakter jag fått med andra släktforskare, något som bara ökar och som ger ny energi.

Blicka framåt ska jag också göra och det stora för 2018 är givetvis att Riksarkivets Svar blir avgiftsfritt. Jag tror att det kommer att öka intresset för släktforskning ännu mer. Dessutom är jag helt övertygad om att det kommer att gå bra för Arkiv Digital, vilket jag tidigare skrivit om.

Min personliga förhoppning inför 2018 är att i alla fall hinna med en del av allt det jag vill göra inom släktforskningens ram. Hur det går med det får vi se om ett år.

Ett riktigt Gott Nytt Släktforskarår önskar jag er alla!

Min mammas släktträd, som det ser ut just nu.

Min pappas släktträd. Här har vi mer att göra, min bror och jag.

God Jul!

Hoppas ni har en riktigt fin julhelg allesammans! Själv ägnar jag mig mer åt de levande än de döda i helgerna, framför allt barn och barnbarn men även andra släktingar. Lite släktforskningsprat lär det bli, det är jag säker på.

När en kommer till åren så ser en tillbaka mer än framåt, eller hur? Givetvis tänker jag en del på min barndoms jular för 50-60 år sedan. Kanske mer i år än förut, nu när båda mina föräldrar är borta. Ett julminne jag har är när min ene bror och jag fick följa med vår pappa för att hämta julgran. Jag var nog 6-7 år då. Vi var sent ute, det var dagen före julafton, och pappa hade fått lov av en grannbonde att ta en julgran i hans skog. Vi åkte iväg en bra bit in på en skogsväg och så gick vi in bland granarna för att se ut en fin en som skulle passa hemma. När vi hittat en skulle pappa hämta sågen eller var det kanske yxan i kofferten på bilen.

Vi tittade ut en gran, min bror och jag stod kvar för att markera när pappa gick tillbaka till bilen. Det var lite snö, kanske en halv decimeter, så det var så där julkortsfint som det är ibland.

Efter en stund kom pappa tillbaka och var alldeles uppgiven. Han hade glömt såg och yxa hemma! Han tyckte det var för sent för att åka hem och hämta verktygen, kanske började det redan skymma. Min pappa var en sådan som alltid klurade ut alternativa lösningar och fixade det mesta. Så han kom på att han skulle dra upp en gran med rötterna i stället, så att vi i alla fall kom hem med en gran. En kedja hade han liggande i bilen, kanske var det snökedjor. Den fäste han i bilen och i en gran närmare vägen och så drog han på gasen. Min bror och jag stod bredvid och tittade på. Och allt gick som pappa planerat. Vi kom hem med en gran. Kanske inte så grann som den vi först valt ut och roten fick han såga av. Så precis som planerat kunde mamma klä granen på kvällen före julafton och vi fick jul det året också.

Så var det alltid hos oss, mamma klädde granen efter att vi lagt oss på kvällen den 23 december. När vi vaknade på morgonen stod den klädd och fin och med julklapparna under grenarna.

Nu när det är jul kommer förstås en del minnen tillbaka. En hel del jular firade vi hos mormor och morfar och någon gång hos farmor och farfar som bodde lite längre bort. Då var det mycket folk, många kusiner, mostrar eller fastrar, morbröder eller farbröder. Någon gång var också min gammelmormor med, min mammas mormor. Hon var född 1868 och blev 94 år, så henne han jag träffa flera gånger.

Jag hoppas ni har fina julminnen också.


Precis så här var det när jag var barn. Julgran med glitter och svenska flaggor och stearinljus. Det här kunde varit jag men det är det inte, utan flickan heter Inger Färdig och är barnbarn till fotografen Oscar Färdig. Familjen bodde på Dalhem i Bohuslän och bilden kommer från Bohusläns Museum.

Julfirande 1896, drygt ett halvt sekel tidigare. Fotografen är okänd liksom vilka personerna är men bilden kommer från Vänersborgs Museum. De har ordnat en ordentlig julkrubba och två julgranar i den här familjen!

Här får barn och barnbarn vara med, skulle jag tro. Visst är de lite gladare allihop med småbarn omkring sig. Lite mer avslappnat, men säkert var det högtidligt nog för barnen i sjömanskostymer och fina förkläden. Är det någon som känner igen familjen?

Jag avslutar med en bild från Nordiska Museet som visar julfirandet i en okänd borgerlig familj kring år 1900. Bevarade äldre fotografier visar förstås oftast högreståndsmiljöer, alltså inte de fattiga torpare och backstugusittare många av oss har i våra anor. För de blev ju inte fotograferade. Men ibland önskar jag att jag hade kunnat se hur de verkligen hade det. Hoppas de fick lite julgröt och lite extra god mat på bordet i alla fall. I den här familjen ser de ju ut att ha det trivsamt. Fotografen är okänd, jag undrar vem det var som råkade befinna sig här med en kamera under julhelgen. Kanske en tonåring i familjen eller en annan släkting?

Husarer från Västergötland från Indelningsverkets tid. Jag letade efter bilder på skånska indelta husarer men hittade ingen med public domainlicens. Dessa är från Karlsborgs fästningsmuseum. Alla husarer hade väl ganska tjusiga uniformer?

Den senaste veckan har jag släktforskat om en ingift släktings släkt. Det ska bli en julklapp och eftersom jag vet att hon inte läser min blogg här så vågar jag skriva om detta.

Släkten består i en släktgren av idel soldater. Det här är i norra Skåne och en majoritet av soldaterna kommer från Östra Broby socken och tjänstgör i Skånska husarregementet. I husförhörslängderna kallas de antingen ryttare eller husar. I de äldre längderna är det oftast ryttare och i de yngre husar. Varför är det så?

Är ryttare och husar samma sak eller ändrades deras tjänsteutövning över tid? Eller var det så att man utanför regementena kallade dem för ryttare och att husar var en mer militär term? Det finns ju många torp som heter Ryttaretorpet, men finns det något husartorp?

I husförhörslängderna längre norrut står det oftast soldattorp för det torpet där soldaten bor. Men i Östra Broby finns soldaterna bara under respektive gård och by och det står inte soldattorp nr si och så. Jag har för mig att det är så genomgående. Hade husarerna inte soldattorp utan bodde i vanliga gatehus? Några av dem var också torpare och andra jobbade med annat vid sidan om soldattjänstgöringen, eller efter. Är det någon som vet om det finns soldattorp kvar i Östra Broby socken idag?

Husarerna i den här släktgrenen är minst sex till antalet. En farfar, en far och en son. En morfar och dennes far och ytterligare en morfar. Alla dessa sex dog hemma på roten. Är inte det ovanligt? Borde inte någon ha dött i krig, som så många andra soldater? Den äldste heter Gumme Lindqvist och är antagen 1725. Det är bara den yngste av dem, som heter John Orberg, som antas efter att Sveriges krig tagit slut. Han blev soldat 1832. Däremellan heter de Jon Lindqvist (son till Gumme), Lorentz Orberg som är far till Måns Orberg som är far till John Orberg. Och så är det Johns svärfar Lasse Flink. Var det så att husarerna inte skickades ut i strid i samma utsträckning som andra indelta soldater? Eller hade dessa skånska husarer mer tur än andra?

Vad jag misstänker så är Lorentz Orberg kanske son till en tidigare soldat Orberg och i så fall finns det fler soldater i denna släktgren. Jag har sett en diksussion om det på Scangen men inte hunnit följa upp den och kolla i arkivhandlingarna än.

Ryttarna hade ju egna hästar som också mönstrades vid generalmönstringarna och blev antingen godkända (approberad) eller förkastade (casserad). I de äldre mönsterrullorna beskrivs hästen med färg, ålder och om det t ex är ett sto eller en vallack och om hästen hade någon skada. Något som jag undrar över är om ryttaren hade sin häst med sig hemma på soldattorpet (om han nu hade ett soldattorp?) mellan inryckningar och mönstringar? Eller fanns hästarna kvar på regementet? Om hästen följde med hem, fick den då användas i jordbruket eller var den bara till för ridning?

Sådant här kan en släktforskare fundera på en adventshelg.

Jon Lindqvist i generalmönsterrullan 1787. Bild från Arkiv Digital.

Hans svärson Lorentz Orberg i samma generalmönsterrulla. Bild från Arkiv Digital.

För ett tag sedan letade jag efter uppgifter om min farfars farfars farfar soldaten Lars Larsson Lind. Sedan tidigare hade jag en uppgift att han föddes 1765 i Västra Tunhems socken i Älvsborgs län. Jag vet också att han var soldat i Gärdhems socken som vuxen. Men fick han fler barn än sonen, min ana Lars Larsson som föddes 1792? Och när dog Lars Lind och hans hustru Maria Jonsdotter?

Lars Linds födelsenotis 1765. Bild från Arkiv Digital.

Eftersom det inte finns någon husförhörslängd i Västra Tunhem eller Gärdhem före 1813 har jag använt mig av databasen Släktdata för att söka efter mina gamla släktingar. Det är ett ypperligt hjälpmedel men givetvis gäller att alltid gå till kyrkboken och kolla varje uppgift. Glöm inte det!

Tack vare ett syskons vigselnotis i kyrkboken kunde jag nysta upp vad som hände familjen.

Flera sökningar hos Släktdata ger mig följande resultat:
- Soldaten Lars Larsson Lind gifte sig den 1 november 1791 med pigan Maja Jonsdotter.
- Den 15 juni 1792 föddes sonen Lars, min ana, vilket jag visste sedan min tidigare forskning. De bodde då i Bastorp.
- Den 26 juli 1795 föddes Beata och den 20 mars 1798 föddes Anna Stina i Bastorp och båda hade samma föräldrapar som Lars. Så rimligtvis är detta syskon till min ana Lars.
- När jag sökte efter Lars Linds vigsel med Maria fick jag också en träff på en vigsel mellan änkemannen avskedade soldaten Lars Lind från Baggården och Anna Andersdotter från Bohl den 5 juli 1806 i Gärdhems socken. Är detta min ana? Första hustrun var i så fall död före 1806.
- En Maria Jonasdotter med rätt ålder (40 år) dog den 22 januari 1805 i Gärdhems socken, men hemmahörande på Sölte (troligen Sylte) Vaktekullen.
- Men hur länge levde Lars själv? En torpare med namnet Lars Lindh dog den 3 maj 1809 i Gärdhems socken.

I kyrkböckerna hittade jag och kunde kontrollera samtliga träffar. En sökning i Centrala Soldatregistret berättar att Lars Lind antogs som soldat i Västgöta Dals regemente 1791 och fick avsked 1802. Än har jag inte kollat generalmönsterrullorna men ska göra det.

Barnen föddes ju i Bastorp men vid Marias död 1805 ska de ha bott i Sylte. Vid Lars omgifte 1806 bodde han i Baggården och den torpare med namnet Lars Lindh som dog 1809 bodde i Fåstorps hage och var 46 år, enligt Gärdhems dödbok. Är det han? Jag är inte 100 procent säker men det förefaller rimligt. Åldern stämmer nästan, han skulle varit 44 år gammal i stället. Men någon annan Lars Lindh hittar jag inte i dödboken inom den tid han borde ha dött.

Det är nämligen så att hans änka, andra hustrun Anna Andersdotter, gifte om sig 1811, vilket jag senare fick veta och som jag tar som en bekräftelse på att denne Lars Lindh är den rätte även om han bodde på ett ställe jag inte tidigare stött på.

När jag hittat denne döde Lars Lindh ville jag ta reda på vad som hände med barnen. De var ju ganska små när de blev föräldralösa, åtminstone flickorna. Jag följde min egen ana, sonen Lars, bakåt så långt det gick i husförhörslängderna. Jag kom till den näst första i Gärdhem, A:I2, där han finns på sidan 11 då han var dräng på Galltorp när han gifte sig 1819. Där står det att han är inflyttad 1819 från R. R??!! Vad betyder det? Jag kollade i Rustorp där han senare bodde men hittade honom inte. I stället för att söka planlöst på alla ställen på R följde jag hans syster Anna Stina i husförhörslängderna bakåt för att se varifrån hon kom. 1813 var hon ju fortfarande ett barn och borde ha bott i en fosterfamilj, kanske ihop med de äldre syskonen.

Sonen Lars Larsson gifte sig 1819 med Ingrid Olofsdotter, då han var dräng i Galltorp. Bild från Arkiv Digital.

Ganska snart såg jag att Anna Stina gifte sig i november 1831 med Anders Bengtsson. I vigselboken står det att hennes giftoman var fosterfadern Johannes Jonsson i Hökemossen. Bingo! Och när jag hittade henne i husförhörslängden där står det att hon var hans styvbarn och att hustrun var Anna Andersdotter, som alltså egentligen var syskonens styvmor och hade gift om sig. Dessutom fanns en styvson Andreas Larsson, född den 28 november 1807. I födelseboken står det att Andreas föräldrar var Lars Larsson och Anna Andersdotter i Artorp. Alltså ytterligare ett nytt boställe. Men Annas nya äktenskap bekräftade att Lars Lind måste ha dött mellan 1807 och 1810 (Anna hade gift om sig den 1 januari 1811).

Vigselboken när Anna Stina gifte sig berättar att hon hade en fosterfar som hette Johannes Jonsson och bodde i Hökemossen. Bild från Arkiv Digital.

Jag var först lite skeptisk till om torparen Lars Lindh i Fåstorps hage kunde vara den rätte. Men soldat var han ju inte efter 1802, att han blev torpare är väl sannolikt. Och uppenbarligen hade de flyttat runt en del eftersom yngste sonen fötts i Artorp. Senare hittade jag även en dödsnotis för flickebarnet Larsdotter Lind, död den 2 mars i Artorp och tolv år gammal. Om hon är dottern Maria vet jag inte säkert, men Maria fanns i alla fall inte med i Annas nya hem på Hökemossen. Familjen skulle i så fall ha flyttat mellan den 2 mars och 3 maj, när Lars Lindh dog, vilket de så klart kan ha gjort.

Storebror Lars, som är min farfars farfars far, fanns inte på Hökemossen, så honom får jag leta efter någon annanstans. Men jag har ju i alla fall sett att de yngre syskonen blev omhändertagna. Lars var nästan 17 år när hans far dog så han var nog redan ute och tjänade dräng.

Kör du fast? Glöm inte kolla alla vägar, till och med syskonens vigselnotiser.

Släktforskar du i socknar långt hemifrån kanske du undrar vilka socknar som ligger i närheten. Till exempel om du inte hittar en person i födelseboken så är det ju alltid bra att söka i angränsande socknar, framför allt inom samma pastorat. Då kan det vara bra att veta vilka grannsocknarna är.

Jag har också någon gång råkat ut för att det i en husförhörslängd i en Smålandssocken stått att någon var född i Östergötland, men ingen socken. Sådant händer ju inte så sällan. Men jag såg då på en karta över Smålands socknar att den  socken jag letade i för tillfället gränsade till Östergötland och i en av grannsocknarna på andra sidan länsgränsen hittade jag den jag sökte.

Släktforskarna i Memmings härad i Östergötland kallar sin förening för Memmingsforskarna och har väldigt bra sockenkartor på sin hemsida. Inte bara för det egna länet utan för hela Sverige. De har jag haft mycket nytta av. Stort tack till Memmingsforskarna för detta!

Ett förtydligande kanske behövs: Det är alltså inte kartor över enskilda socknar jag skriver om här utan kartor över alla socknarna i ett län.

Så här ser Memmingsforskarnas kartor ut. Under bilden finns två listor med namn på socknarna, den ena är sorterad i nummerordning och den andra i alfabetisk ordning. Skärmdump från Memmingsforskarnas hemsida.

Ett annat ställe med kartor över församlingarna i de svenska länen hittar du hos SCB, där det finns en atlas som pdf-fil med församlingsindelningar i varje län:

SCB:s församlingskartor är lite annorlunda. Här ser du också kommunindelning. Skärmdump från SCB:s hemsida.

Det kanske finns fler, men det känner jag inte till. Dessa två ovanstående har hjälpt mig många gånger, både i min forskning och när jag velat få en ungefärlig uppfattning om var en släktgren finns jämfört med en annan.

Vill du veta mer om omständigheter och livsvillkor för dina sedan länge döda släktingar finns mycket information hos SCB, Statistiska Centralbyrån.

En sådan skitsak som toaletter, eller dass eller avträde som de kanske oftast sa förr i tiden. Hur var det med det? Några generationer tillbaka, då var det utedass som gällde. I bostadsräkningarna kom det fram hur det låg till. På 1910-talet hade de flesta familjer inte tillgång till eget dass utan delade med andra. Och hur såg det ut 1960? Svaret finns hos SCB.

Utedasset låg bakom vedbacken på Abrahamsgården i Södra Kyrketorp, förmodligen som på många andra gårdar förr. Likadant var det på det gamla torpet vi hyrde för ett antal år sedan. Fotograf okänd. Bild från Falbygdens Museum, Public Domain.

Andra exempel:
Den svenska befolkningen i USA.
Så mycket potatis skördades i Sverige 1940.
Så många hästar fanns det 1918.
Pengars värde förr.
1869 föddes flest barn i september, de som föddes inom äktenskapet. Kanske kan vi ana varför. De flesta utomäktenskapliga barnen föddes på våren.
Livslängdens förändring över tid, illustreras med 100-åriga Maria Pettersson i Uddevalla 1955.
Förr gifte folk sig på vintern.
Statistisk årsbok 1917. Årsböckerna gavs ut varje år och det enklaste sättet att hitta dem verkar vara att googla på "Statistisk årsbok" plus det årtal du är intresserad av. I dessa finns också jämförelser med äldre tider.

Hur många hästar fanns det i Sverige för hundra år sedan? Foto: Gustaf Ferdinand Hallberg. Bild från Örebro Läns Museum, Public Domain.

Vinterbröllop var vanligt förr, som här i Bodums socken i Ångermanland. Foto: Petrus Hedström Ljungö. Bild från Nordiska Museet, Public Domain.

Den svenska befolkningsstatistiken är den äldsta i världen. Staten ville tidigt kunna kontrollera hur stor befolkningen var för att kunna planera samhällsutvecklingen och eventuella krig. Därför inrättades Tabellverket 1749, som blev föregångaren till Statistiska Centralbyrån.

Egentligen började det med Erik Benzelius (1675-1743), biskop i Göteborg och Linköping som kom på tanken att använda kyrkobokföringen för att räkna undersåtarna. Det ledde till att kyrkoherdarna från 1737 skulle skicka in uppgifter om befolkningen till staten, via länsstyrelserna. Prästerna fick i uppgift att skicka in uppgifter om antalet födda, döda och vigda, men också åldrarna på befolkningen och ståndstillhörighet. 1749 visade sig befolkningen uppgå till ungefär 1,8 miljoner människor.

Här finns statistik om befolkningsutvecklingen från 1749 till våra dagar. Bland annat visar den antalet födda och döda och det är en markant topp av döda 1773, med dubbelt så många döda som före och efter. Kanske har du flera i din släkt som dog då? På SCB:s hemsida får vi veta att den här toppen berodde på hungersnöd och sjukdomar, framför allt dysenteri. Det var en mycket större topp än nödåren på 1860-talet.

Jag måste nog erkänna att jag älskar statistik. Att analysera, se skillnader och likheter, utveckling över tid och hur det faktiskt var.

Det här är min pappas farbror Karl Irenes. Han föddes den 5 april 1881 på Nyborg i Västra Tunhems socken i Västergötland. Alltså bror till min farfar, storebror till och med.

När jag växte upp visste jag inte särskilt mycket om farfars släkt. De var avlägsna eftersom de bodde så långt bort, i närheten av Vänersborg, och vi bodde i mellersta Halland. Så långt reste vi inte på 50-talet och utan bil.

Men Karl Irenes lade jag på minnet för jag tyckte att det var ett så konstigt namn. Irenes. Jag hade en klasskamrat som hette Irene, det var inget märkvärdigt. Men Irenes. Och en man! Det kändes väldigt egendomligt. Så att han fanns, det visste jag långt innan jag började släktforska. De andra av farfars syskon kände jag inte till, eller kom inte ihåg fast jag kanske hört deras namn nämnas någon gång.
Farfar hade tre systrar också, Ida, Anna och Emma.

I mina öron låter Irenes alltså som ett mycket ovanligt namn, men det var det inte. En sökning i Arkiv Digitals folkregister 1860-1920 ger 2379 träffar. Det är ju inte så många personer som har det namnet eftersom de flesta förekommer i ett antal husförhörslängder och församlingsböcker. Men säkert är det några hundra. Och flera av de är kvinnor! Irenes var alltså ett namn som gavs till både pojkar och flickor. Men mest verkar det förekomma som pojknamn, och användningen var spridd i hela landet. 16 av dem heter Karl Irenes, precis som farfars bror. De allra flesta av dessa är födda på 1890-talet, fast en så tidigt som 1823. Men ingen har döpt sitt barn till Karl Irenes efter 1898.

I Sveriges dödbok finns det 162 män med namnet Irenes.

Min farfars far hette Anders Johan Olausson och han har aldrig kallats något annat än Johan, vad jag vet. Min farfar heter Johansson efter sin far, det är det namn jag ännu bär. Men hans bror Karl Irenes valde sin fars namn Anders och kallade sig Andersson när han flyttade hemifrån och blev dräng på en gård i socknen. Då var han 17 år. Sedan övergick han till Johansson när han flyttade till Göteborg 1905. Där kallas han månadskarl i Gamlestadens församlingsbok. Så vitt jag förstått ska det vara ett begrepp som användes just i Göteborg och innebar att han var arbetare anställd en månad i taget. Alltså som en daglönare men med längre anställningstid. Det ska också kunna ha betytt gårdskarl. Jag tror att fotot här är från den tiden i Göteborg, när han var lite drygt 20 år gammal.

Några år senare följde farfar efter sin storebror till Göteborg. Han var också månadskarl en del av sin ungdomstid där. Sedan blev båda bröderna droskkuskar några år.

Karl Irenes gifte sig 1908 med Johanna Karlsdotter från Dagsås. I Göteborg hann de få två barn, min pappas kusiner, innan familjen flyttade hem till Västra Tunhem 1911, hem till Nyborg. Min farfars far var änkling sedan 1895 och bodde kvar i hemmet med dottern Emma. Karl Irenes bytte efternamn till Åström och arbetade som emballerare, förmodligen på Vargöns bruk, men det vet jag inte säkert.

Karl och Johanna fick fem barn men tre av dem dog i förtid. Ellen dog innan hon hunnit fylla ett år, Nils blev 17 år och Maria hann fylla 22. Att mista tre av sina fem barn var förstås inte helt ovanligt, men detta var in på 1930-talet. Vilken sorg! Maria dog av lungsot på Kroppfjälls sanatorium 1931. Nils hade hjärtfel och dog året efter.

Maria och Nils, som gick bort så tragiskt i ungdomen.

Kanske hann min pappa träffa sina kusiner innan de dog, pappa var född 1926. Men i så fall kom han nog inte ihåg dem. Han har aldrig någonsin talat om dessa kusiner som dog. I stället tror jag att man inte talade om dem i släkten. Så var det ofta förr i tiden, att man inte skulle nämna de som dött i förtid, man skulle inte väcka sorgen.

Karl Irenes levde till 1967 och hade då varit änkling i tolv år.

Idag, lördag den 11 november 2017, är det Arkivens Dag. Precis som det brukar vara denna lördag i november varje år.

Årets tema är "synd och skam". Det kan förstås innebära mycket, men något som i stort sett alltid inneburit en skam och ansetts som syndigt är ju att få barn utan att vara gift. Och det var kvinnan som ansågs syndfull och den som skulle skämmas. Männen gick oftast fria från skamstämpeln. I många fall bidrog prästerna till att skambelägga kvinnan, t ex som i Vreta Klosters församling 1758. Dessutom fick många barn känna skammen det innebar att kallas oäkting.

De allra flesta släktforskare har förmodligen i sitt släktträd ett barn fött utanför äktenskapet och med i kyrkboken okänd far. Förmodligen var fadern känd i många fall men nekade.

I mitt eget släktträd har jag inte en enda person med okänd far. Är det unikt? Säkert inte, men kanske ovanligt. Det finns någon född lite före äktenskapet men trolovningsbarn och att föräldrarna sedan gift sig ganska snart och fått fler barn.

Jag har funderat på det ibland. Har jag extremt skötsamma släktingar? Ja, kanske det. Visst borde det funnits något barn med en ogift mor utan erkänd far till sitt barn i de tidigare släktleden? Men så är det inte.
 
Detta gäller alltså i rakt bakåtstigande led. Ingen av mina förfäder och förmödrar har en okänd far, även om någon kvinna kan ha fått ett barn med okänd far tidigare eller senare i livet. Så i mitt släktträd finns det en far till varje barn. Syskon har jag inte forskat på.

På min mammas sida är de flesta släktgrenar kartlagda till 1600-talet så där dyker det nog inte upp någon okänd far även om jag skulle hitta ytterligare någon generation. Där finns det i stället flera personer med okänd mor men känd far på 1600-talet och det beror förstås på att prästen inte skrivit upp kvinnans namn i födelseboken.

På min pappas sida är en del grenar ännu outforskade i de tidigaste kyrkböckerna så där kan det förstås tillkomma någon med ogift mor och okänd far. Det får vi se. 

Själv var jag ogift mor när äldste sonen föddes på 80-talet men i vår tid är det ju inte längre skambelagt, tack och lov.

Glöm nu inte att besöka närmaste arkiv idag!

Många barn har växt upp med frånvarande och okända fäder, inte minst förr i tiden, och fått skamstämpel som oäktingar. Det här är inte mina släktingar utan en bild från Bohusläns museums bildsamling, tagen i Gustafsberg 1894. Fotograf är Per Gustaf Bergin. Bildlicens: public domain.

Det här har egentligen inte så mycket med släktforskning att göra men desto mer om livsvillkoren några generationer bort. Hur det var förr kan du se i tv-serien "Hem till byn". Den bästa tv-serie som någonsin gjorts, enligt min mening. Numera visas den i SvT:s Öppet arkiv.

Det som gör den så bra är att den handlar om verkligheten, precis som den var då, och inte om hur vi ser på den i efterhand. Den första säsongen spelades in 1970 och sändes 1971, sedan kom det nya 1973 och 1976 plus ytterligare fem säsonger efter 1990.

Den senaste tiden har jag grottat ner mig i avsnitten från 1970-talet. De berättar om min egen uppväxt i en likadan by på landet men tolv mil söderut. Vi hängde ibland i vägkorsningen med mopedåkarna, vi gick till byns affär och handlade, vi hade en bilverkstad i vår by precis som där. Det var så här det var att bo på landet.

Tv-serien berättar också om en landsbygd i omvandling där det gamla möter det nya. Familjen Löfgren som fortfarande kör med häst, som i tidigare generationer. Familjen Persson med sin gamla traktor och sitt slit. Familjen Andersson som blickar framåt, förnyar och rationaliserar. Familjen Dahl, med storbonden som kan leva på gamla pengar.

I flera av de här familjerna lever flera generationer tillsammans. De nygifta får hålla tillgodo med ett eget rum i den gamla mangårdsbyggnaden, vägg i vägg med den äldre generationen. Hur det fungerade kunde så klart vara på olika sätt, och detta ser vi också. Det blir så tydligt hur gamla mönster, kanske glömda idag, så länge levde kvar.

Början av 1970-talet var på många sätt fortfarande en gammal tid. Det är snart 50 år sedan och de äldre i tv-serien då var 1800-talsmänniskor och nästa generation från tidigt 1900-tal. En generation som vi idag släktforskar om.

Vill du som är en yngre släktforskare idag se hur det kunde vara ett par generationer bort, då råder jag dig att titta på detta. För oss andra, som kanske redan sett det en gång, är det en fin nostalgitripp.

En betydande del av innehållet handlar om jordägandet. Köp och försäljning av jord, arrenden, bouppteckningar och arvskiften där jordinnehavet är avgörande. Ibland kan man se i husförhörslängder att en gård ägs av någons dödsbo eller den förre bondens arvingar. Då har arvingarna kanske inte kunnat komma överens om hur jorden ska skiftas och vem som ska lösa ut vem, vilket i tv-serien är ett återkommande problem.

Kyrkan i byn Ödenäs i Västergötland syns i varje avsnitt av tv-serien. Bild från Wikipedia, foto: Historiker. Jag hade förstås velat ha med en bild från tv-serien men rättigheterna till dessa har SvT och TT och jag har inte hittat någon bild fri för publicering. I Ödenäs föddes mina barns farfars farfars mormor Gunilla Eriksdotter i mars 1794. Då fanns inte den här kyrkan, den byggdes 1840.

Idag blir det lite spridda tillfälliga tips för släktforskare, sådant jag råkat stöta på de senaste veckorna. Kanske kan det vara till hjälp för någon av er.

Undrar du var socknen låg någonstans eller vilka socknar som finns i grannskapet? Släktforskarföreningen Memmingsforskarna i Norrköping har gjort sockenkartor för Sveriges alla län:
http://memmingsforskarna.se/sockenkartor.html
En fantastiskt bra och användbar hjälp, tycker jag.

Staten Washington har ett storslaget landskap. Hit kom en hel del svenska emigranter. Foto: Jsayre64, Wikipedia.

För er med utvandrarsläkt i staten Washington i USA. Här finns sökbara databaser från Washington State Archives många olika arkivhandlingar:
https://www.digitalarchives.wa.gov/Search#1
Vissa av sökträffarna är bara indexering, på andra finns det möjlighet att se en bild av originaldokumentet.
Förmodligen finns det liknande sökbara databaser för andra amerikanska delstater. I alla fall i Minnesota:
http://www.mnhs.org/search/people

Vill du läsa om fattigvård och vilka regler som gällde i början av 1900-talet, då finns en inscannad broshyr om fattigvårdslagstifteningen från 1918. Den finns hos Göteborgs universitet:
http://www.ub.gu.se/kvinndata/portaler/kunskap/folkbildning/fattigv.pdf

Har du släkt från Ödeshög kanske du hittar dem i Ödeshögs hembygdsbok:
http://hembygdsbok.odeshog.se/
Där finns mängder av bilder och text som berättar den lokala historien, i ett projekt i samarbete mellan Ödeshögs kommunbibliotek, Riksantikvarieämbetet, Kulturarv Östergötland, Östergötlands Museum och Wikipedia. Jag har inte utforskat det särskilt mycket men det ser innehållsrikt ut.

Sitter du med oidentifierade porträtt och funderar på om det kan vara en person som du har identifierad på ett annat foto? Här kan du testa bilderna:
http://www.pictriev.com/fc.php
Jag har provat detta för något år sedan minns jag, men inte nyligen och minns inte hur resultatet blev. Kanske fungerar det, det kan vara värt ett försök.

Det var pigornas arbete att mjölka korna på gården. Bytte de jobb slapp de mjölkningen under slankveckan. Bilden är från Västerås-Barkarö och på Digitaltmseum finns namn på personerna. Foto: Erik Herman Andersson. Bild från Örebro Läns Museum, Public Domain.

Nu är det snart slankveckan, sista veckan i oktober. Den inleddes den 24 oktober så den börjar alltså på tisdag.

Slankveckan var äldre tiders semester för tjänstehjonen, men den var obetald, därav namnet slankveckan. Utan pengar blev det inte alltid så mycket mat. Det var den enda veckan på året som drängar och pigor var lediga innan vi hade någon semesterlagstiftning. Tänk dig att jobba året om, med bara en enda veckas ledigt! Och utan semesterlön. Ja, så är det förstås många som har det fortfarande i världen, men här i Sverige är vi numera vana vid betydligt bättre villkor.

Den 24 oktober var den dagen som drängar och pigor och andra tjänstehjon kunde byta arbete enligt tjänstehjonstadgan (som också kallas legostadgan). Som dräng eller piga städslades (anställdes) man för ett år i taget. Från den 24 oktober ett år, till samma dag året därpå. Det är därför så många flyttade vid den här tiden på hösten.

När en piga eller dräng tog plats hos en bonde kunde hen inte säga upp sig om jobbet inte passade. Avtalet gällde alltid ett år i taget. Ville den anställde inte vara kvar ett andra år skulle hen säga upp sig mellan den 26 juli och 24 augusti. Samma sak gällde för arbetsgivaren. Han fick inte säga upp sin piga eller dräng när som helst utan vackert vänta tills det var dags. Den som hade sagt upp sig i laga ordning och flyttade den 24 oktober hade en vecka på sig att infinna sig hos sin nya arbetsgivare. Det är detta som är slankveckan.

Till vänster: Troligen är detta lillpigan Signe Desideria Säfström (1884 i Vaksala) och arbetsgivaren Lundins dotter Hedvig Helena på Johannesberg i Funbo. Signe Desideria Säfström flyttade därifrån den 24 oktober 1900. Foto: Johan Lundin. Bild från Upplandsmuseet. Public Domain.
Till höger: Två pigor utan namn hos patron Wallmark på Hällevadsholms gård den 2 juli 1923. Foto: Oscar Färdig. Bild från Bohusläns Museum. Public Domain.

Den anställde fick inte lämna gården utan arbetsgivarens tillstånd, och orsakade hen någon skada kunde det dras av på lönen. Arbetsgivaren hade skyldighet att försörja sina anställda, även om de blev sjuka, och behandla dem väl. Men alla följde förstås inte detta.

Lönen var mager men inte bara pengar, snarare var det nog en mindre del. Det viktiga för den anställde var mat och husrum. Drängar och pigor ingick i arbetsgivarens hushåll, som en del av familjen om än inte på lika villkor. Statarna fick ju också lön i annat än pengar, den så kallade staten som utgjordes av matvaror, plus bostaden. Statarna hade däremot eget hushåll.

Ibland står det "gifte drängen" för en jordbruksanställd i husförhörslängden. Förmodligen innebar det samma villkor som för en statare, att den gifte hade eget hushåll med sin familj och bodde kanske i en backstuga eller i ett rum på gården.

Kvinnor hade förstås lägre lön än män, ganska mycket lägre, visar lönestatistiken. Det var billigare att ha pigor anställda, men eftersom arbetet på en gård var strängt uppdelat mellan mansarbete och kvinnoarbete så hade man behov av både pigor och drängar.

Ända fram till 1885 var det ett brott att vara arbetslös. Alla skulle arbeta. Att driva omkring utan jobb gick inte för sig, åtminstone inte för underklassen. Det kallades att ha laga försvar.

Så här hårt reglerat var arbetslivet från mitten av 1600-talet ända fram till början av 1900-talet. Tjänstehjonstadgan gällde ända till 1926.

Uppgifterna kommer främst från släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad och från Jordbruksverket.

De anställda pigorna, drängarna och andra tjänstehjonen på en oidentifierad gård i Östergötland kring förra sekelskiftet. Foto: Didrik von Essen. Bild från Östergötlands Museum. Public Domain.