John och Berta Norbergs förlovningsfoto. Taget i juli 1924. Foto: Sundborg & Lindberg/privat bildsamling. Detta är makarna John Gustaf Norberg (1899-1958) och hans hustru Berta Lovisa Jonsson (1904-1977). Makarna vigdes på luciadagen 1924, för övrigt tre dagar efter att de funnit guldmalmen i nuvarande Boliden, men det är en annan historia. Fotot är troligen makarnas förlovningsfoto. 

John föddes i den lilla byn Norrström vid Krångfors i Skellefteå församling. Hans far var före detta vice korpralen Johan Anton Norberg född i Persliden, Norsjö och Johns mor var Anna Gustava Gustafsson från Yttre Ånäset, Burträsk. När John var sex år gammal 1905, flyttade familjen till Långselet, Skellefteå där de hade köpt ett hemman. John var äldste sonen i familjen. Han hade tre syskon, två bröder och en syster. Han och brodern Axel övertog föräldrahemmet i Långselet. Vilka planer John hade kan man bara spekulera om. I maj 1922 köpte han en avstyckad fastighet, "Norrbacka" med fastighetsbeteckningen Plan 1:5, nära Finnforsfallet. Sista april 1925 sålde han avsöndringen. Vid den tidpunkten var han redan förlovad och gift med Berta. I mars 1925 förvärvade John och Berta en fastighet i Frostkåge utanför Skellefteå. Om de bebodde den är dock oklart, eftersom familjen är skrivna i Långselet i kyrkböckerna och ej i Frostkåge. I Frostkåge ska John ha bedrivit gästgiveri, bageri och skeppshandel. Redan i juli året därpå såldes fastigheten vidare. Hur och var familjen bodde blir varken jag eller yngste sonen till John och Berta, som också har släktforskat, inte kloka på. Enligt en stämning från 1 oktober 1927 av en fordran ställd till John Norberg "å Morön". (Morön är i dag en stadsdel i Skellefteå). Den 30/9 1927 var John involverad i en trafikolycka på vägen mellan Kåge och Skellefteå. I den utförliga polisrapporten finns bland annat ett polisförhör med agenten John Gustaf Norberg, som uppgav sig vara kyrkoskriven i Boliden men boende på Norrböle som i dag är en stadsdel i Skellefteå. Mer finns att berätta om olyckan men det kan vi ta en annan gång.

John bedrev en del handel med olika saker både i Frostkåge och Långselet men hade tyvärr svårt att betala sina räkningar och hamnade i ekonomiska besvär. Detta gjorde att han och familjen tvingades sälja fastigheten i Långselet på offentlig auktion. Johns bror Axel bjöd högst och fick köpa fastigheten som han och John hade ägt var sin del av.

Den 27 april 1929 lämnade John Göteborg och Sverige för att resa till Kanada. Hur han lyckades finansiera den resan vet jag inte. Han återvände hem till Sverige 1933. Under vistelsen i Kanada var han bland annat anställd hos en tandläkare. Så småningom fick han jobb som tandtekniker hos denne tandläkare. Efter återkomsten till Sverige började John laga och även tillverka tandproteser till många personer. De blev genast och tillfredsställande hjälpta av honom. På 1940-talet flyttade han till Gummarksnoret utanför Skellefteå. Där fortsatte han att arbeta som tandtekniker fram till sin död. 

Som vän och person var John generellt omtyckt och väl ansedd i trakten. Förtroendet för honom var stort bland befolkningen. Han avled efter en tids sjukdom i slutet av januari 1958, 58 år gammal. Minnet av John bestod av stor aktning och tacksamhet i hans omgivning.

Berta då? Ja hon gifte sig som sagt med John och de fick fem barn tillsammans, två döttrar och tre söner. Berta var äldsta dotter till Anders Jonsson född i Bjurvattnet och hans hustru Maria Vestermark från Båtfors, Norsjö. Berta hade sex syskon. Anders var tremänning till min mormors far Gunnar Lundström. Anders hade stora ekonomiska planer men lyckades kanske inte som han hade tänkt sig. Han bodde en tid med familjen i Sörböle, Skellefteå. Under den tiden fick Berta gå en kurs i bokföring omfattande femtio lektionstimmar. Där lärde hon sig grunderna i dubbel bokföring och kunde vid kursavslutningen, enligt ett bevarat intyg utfärdat 1921, själv verkställa bokslut.

Under de fyra år John var i Kanada bodde Berta med de tre barnen på övervåningen i huset i Bjurvattnet där hon hade vuxit upp. Berta bodde sista tiden av livet på Prästbordet i Skellefteå men hon avled på Umeå lasarett i januari 1977. Hon blev 72 år gammal.

Att soldater ibland fick träffsäkra soldatnamn, det har ni kanske stött på. Flink, Flygare, From. Klinga, Kraft, Kämpe. Springare, Stolt, Ståhl. Ja, ni känner nog igen en del, ni som har soldater i släkten.

Soldatnamn tycker jag är intressant, och lite charmigt. Ibland kan en förstå att det ligger mer bakom än bara att välja ett namn vilket som helst. I min släkt har jag flera soldater men inte med så talande namn. De heter till exempel Roth, Lind och Näsman.

I min mans släkt finns det ett par soldater i hans farfars släktgren. Givetvis har jag släktforskat om makens släkt, det var den jag började med när jag började släktforska för tio år sedan. Makens farmors farfar var soldat och hette Jacob Wirfvel. Med det namnet var han givetvis trumslagare. Jag gillar hans namn. Jacob Wirfvel. Det är nästan så att en hör trumvirveln...

Eftersom han hette Wirfvel antar jag att han trakterade en virveltrumma som var ett vanligt militärt slagverk. Den användes för att hålla takten, läser jag på Wikipedia.

Det här är en av förfäderna som jag gärna skulle haft en pratstund med. Jag skulle vilja fråga hur hans uppväxt var och hur det kom sig att han lät värva sig som soldat så ung. För han var bara 15 år när han antogs i Kronobergs regemente. Det skedde den 1 mars 1818. Jacob föddes den 27 juli 1802. Våren 1818 hade han ännu inte fyllt 16 år.

Om han blev trumslagare direkt vet jag inte. Han tjänade i Norra Sunnerbo kompani för han kom från Kvänarps by i Berga socken. Jag gissar att han inte ansågs som en fullgod indelt soldat vid så unga år utan var någon slags lärling, en trumslagarpojke. Det är först 1826 jag hittar honom i generalmönsterrullan, då med nr 130 Hårlatorp. 1822 hade han förflyttats dit från nr 19. 1826 förflyttades han till nr 33 i Kvänarp, hans hemby.

1822 förflyttades Jacob Wirfvel till soldattorpet nr 130 i Norra Sunnerbo kompani. Bildkälla: Arkiv Digital.

1852 var sista året han var med på generalmönstring. Bildkälla: Arkiv Digital.

Efter över 34 år som soldat och en månad innan han skulle fylla 50 år begärde han avsked och fick troligen en mindre pension. "Tjent utmärkt väl" står det i rullan. Mindre än fyra år senare dog han, i april 1856, av förkylning enligt prästens anteckning.

Jag misstänker, men vet naturligtvis inte, att han hade en stökig uppväxt. I familjen fanns problem, även om de inte visade sig i kyrkböckerna förrän han var vuxen. 1827 var han 25 år gammal och gifte sig med den fem år yngre Ingrid Kajsa Svensdotter. Samma år blev hans mor Elin Svensdotter inlagd på Växjö hospital, alltså den tidens mentalsjukhus. I husförhörslängden ser det ut som prästen skrivit "inlåst på Hospitalet 1827". Kan det vara så? Varför hon blev inlagd vet jag inte men i maj året därpå dog hon på hospitalet.

Det måste ju ha varit en väldigt drastisk åtgärd. Om det var sjukdom, vilket jag ser som mest sannolikt, så var det väl något som inte kom plötsligt utan allt eftersom. Jag har inte sökt något svar i hospitalets arkiv utan bara använt mig av de digitaliserade arkivhandlingarna. Så jag bara spekulera i vad som kan ha hänt. Om det var så att Jacob lämnade hemmet tidigt för att han ville komma hemifrån. Han hade fem yngre bröder som stannade hemma lite längre.

Jacobs far var också indelt soldat i Norra Sunnerbo kompani och blev så småningom korpral. Han hette Anders Forss och om honom finns det mycket att berätta, men det får bli en annan gång.

Jag har letat efter någon bild på trumslagare från Kronobergs regemente men inte hittat någon. På Digitaltmuseum finns flera avfotograferade teckningar. Till vänster bland annat en trumslagare från Svea Livgarde 1833-1845 från Armémuseum. Det är i alla fall rätt tid även om uniformen som Jacob Wirfvel hade kanske inte var riktigt lika tjusig. I mitten soldater från Svea Livgarde 1765-1779, bild från Karlsborgs fästningsmuseum. Till höger: ett omslag från en svensk tändsticksask med en trumslagare som förmodligen har en soldat som förlaga. Bild från Tekniska Museet.

En solig julidag i somras, besökte jag Armémuseum tillsammans med en utsocknes vän. Två saker fångade särskilt mitt intresse: de små modellerna av en kornetts, en fänriks och en löjtnants bostäder. Jag har varit på Armémuseum förr, men har inget minne av att ha sett modellerna. Eftersom många av mina militärer har varit just kornetter och i något fall löjtnant, så var husmodellerna särskilt intressanta. 

Vi var precis på väg att lämna museet när jag tvärnitade framför sak nummer två: Det turkiska tältet! Tillverkat troligen på 1680-talet och bortsnappat av svenskarna för August den starke av Polen i början av 1700-talet. Men det var inte historiens vingslag som fick mig att spärra upp ögonen. Det här tältet och jag har nämligen träffats tidigare... 

Det är tidig vår 1980. Jag är femton år och ute på mitt livs första pryo. Eftersom kuratorn på min skola är kusin (om jag minns rätt) med intendenten på Armémuseum, har jag haft turen att få en unik pryoplats. Mitt intresse för historia blomstrar, och nu får jag en fantastisk inblick i vad som händer och sker bakom montrarna på ett museum!

På textilavdelningen får jag hjälpa till att sy igen fickorna på uthyrningsuniformerna. Textilkonservatorn som ansvarar för dessa uniformer, oftast hyrda av militärmusiker i olika sammanhang, har tröttnat på att alltid hitta snusdosor, karamellpapper och annat skräp i fickorna när militärbyxorna återkommer. Det var kanske det tråkigaste jobbet av alla eftersom jag avskyr alla former av handarbete. Kan bara sy kaststygn, och som tur var, var det just sådana som praktiserades. Ett betydligt roligare textiljobb var att knyckla sig in i montrarna med karoliner och borsta av deras uniformer. Alla dessa uniformer satt på modellerade dockor med realistiska ansikten. Min handledare den dagen hade till och med döpt en av karolinerna till 'Jarl Kulle' eftersom hon tyckte att likheten var slående. 

Bildavdelningen var lite märklig. Där fick jag para ihop svartvita foton med rätt nummer på blanka boksidor och klistra dit. Men det var inte några vanliga limstift man använde, utan en stor, tung press som i precis rätt ögonblick, när den var tillräckligt uppvärmd, skulle fällas ner över den stackars bilden och boken. Bang! Men jag har inget minne av att jag strulade till det. 

Lite förargligt var det däremot när jag skulle ut i ena flygeln och hjälpa en man som ansvarade för de många gamla pukor som Armémuseum förvaltar. Jag hade den dagen, intet ont anande, klätt mig extra fin, med vit blus och kjol, och nylonstrumpor. Visserligen hade jag också skyddsrock, men att baxa tunga och allt annat än rena pukor för att kolla vad det stod för nummer i botten på dem och sedan ställa dem i nummerordning på golvet, var jag inte riktigt klädd för... 

Jag fick en mycket gedigen guidning av Trofésamlingen, minns jag. Han som ansvarade för våra erövrade fanor, var en riktig eldsjäl. Däremot var det inte mycket jag kunde göra med dessa vackra standar, utan jag fick istället en modellritning av ett antal fanor, och ombads att rita en liten flaggstång till varje flagga. Det bor ingen konstnär i mina fingrar, och jag undrade lite illa till mods vart den där skissen skulle ta vägen sedan...

Hos metallkonservatorn satt jag ensam uppe på vinden och kladdade zaponlack på de vita siffrorna på ett antal svärd som var nyligen konserverade. Zaponlack ska, om jag förstod det hela rätt, skydda numreringen från att smälta eller smulas bort. Som en sorts nagellack nästan. 

Inne i biblioteket lärde jag mig att sprätta böcker. Det blev väl inte alltid så snyggt, men till slut förstod jag det hela någorlunda. Ofta var det stora, häftade böcker och jag var nästan rädd för att sätta kniven i dem...

Men hur var det nu med det turkiska tältet? Jo, min handledare Irma var ivrigt sysselsatt med att bokstavligt talat lappa ihop ett stort turkiskt tält. Det talades mycket om detta märkliga tält vid kaffebordet på dagarna, och jag beundrade både tältet och Irmas hantverk. 

Och i somras möttes vi alltså igen. Och i ett slag kom minnena tillbaka. Den skarpa doften av zaponlack, de tunga pukorna, Jarl Kulle, alla människorna jag träffade...  Två mycket lärorika veckor! 

Bilden: Modeller av respektive kornett- fänrik- och löjtnantboställen på Armémuseum. Foto: författaren

Maria Tjärnlund och Adam Olofsson. Foto: J. Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

Adam Olofsson "'Adam Ols" föddes 6 december 1851 i Yttervik, Skellefteå. Föräldrarna var soldaten Olof Johansson Munter från Innervik och Fredrika Jonsdotter från Skråmträsk. De hade fem barn, fyra pojkar och en flicka. Fadern var i tjänst som soldat i Yttervik 1838-1864. Adam tillbringade alltså troligen sina första år i tjänstetorpet i Avan (nuvarande adress Båtvik 50). När han var 13 år måste familjen lämna över huset till nästa soldat, Joakim Olofsson Munter. Adam Olofsson och familjen Munter flyttade då troligen till Bergsåkern, en plats inom Ytterviks by. Det berättas att en soldat Munter ska ha odlat och bott där, vilket namnet Muntersgärdan i östra änden av odlingarna vittnar om. Soldatkontraktet har gett denna möjlighet. I protokollet från Laga skiftet (1852) görs ett litet tillägg till detta:

 ”De nybruk som fältjägarna utsynt åt sig av samfälld mark få de behålla, men efter deras död återfalla dessa till jordägaren utan att han derföre ska giva någon ersättning för till äventyrs skedd odling”.

Cirka 1870 flyttade Adam till Ytterstfors glasbruk, Byske. Han arbetade där som dräng men återvände till Yttervik 1875. Det var i samma veva som glasbruket lades ner. Han odlade upp mark i Yttervik och bosatte sig med sin familj vid det som i dag kallas för "Nybruket", eller "Adams nybruket", mellan Bergsåkertjärn och vägen till Vikfors. Odlingsmarken finns kvar än i dag, den skördas fortfarande. Alla hus på platsen är borta, men tydliga spår av byggnader finns ännu. På platsen har det funnits en liten stuga med en spismur i sten. 

Adam vigdes 1878 med Maria Tjärnlund. Hon hade kommit till Yttervik som piga två år tidigare. Hon var född i Tjärn, Skellefteå 27 december 1852 som ett av sex barn till soldaten Per Andersson Tjärnlund född i Hjoggböle och Ulrika Johansdotter från Brännvattnet, Skellefteå. 1855 flyttade familjen till Medle varför Maria växte upp där. I äktenskapet mellan Adam och Maria föddes sju barn, fyra flickor och tre pojkar. Två av pojkarna dog som små. 

Efter cirka 20 år på platsen flyttar familjen till en ny plats, nuvarande Yttervik 345. 1897 hade Adam och Maria köpt 1/64-del av hemman nr. 5 i Yttervik, de bodde i ett torp vid Avatjärn. På platsen hade det sedan tidigare varit två bosättningar. Torpet var inte särskilt stort men de ägde det och fortsatte att nyodla mark. De hade vid denna tid två kor som hette Gärda och Svärta, en gris, ett får och ett lamm. 18 december 1899 avled Maria i sviterna av lungsot (tuberkulos), nästan 47 år gammal. Adam blev då ensam med det lilla jordbruket och de sex barnen. Sonen John Artur, dog knappt två månader senare av okänd dödsorsak. Han blev fyra år gammal.

Adam Olofssons dödsannons från tidningen Skelleftebladet 27/7 1905. Sommaren 1905, närmare bestämt lördagen den 22 juli klockan 08:00, somnade även Adam in av lungsot, 53 år gammal. Barnen blev föräldralösa. Yngsta dottern Anna var 12 år gammal när fadern dog. Vid Adams bortgång fanns det två kor och två höns på gården. Sonen Arvid Olofsson född 1882 övertog gården i Yttervik och nyodlade ytterligare en hektar. Efter honom och makan Hilma bodde deras dotter Ally gift Markström på gården. 

Denna familj var hårt drabbad av tuberkulos. Förutom Adam och Maria hade även Adams mor Fredrika dött i sviterna av sjukdomen. En av döttrarna till Adam och Maria, Jenny född 1885, blev vid fyra års ålder fosterbarn hos Gabriel Persson Marklin och hans hustru Marta Erika Persdotter i Yttervik. Det berättas att Jenny var en duktig kvinna och när hon hade kommit till makarna Marklin som fosterbarn hade hon sagt: "I vill eta atve husbonn" (jag vill äta med husbonden). Hon hade alltså ställt krav, trots att det vid denna tid inte var vanligt att kvinnor åt vid bordet, flickorna åt vid spisen och kanske särskilt ett fosterbarn. Jenny gifte sig 1907 med Frans Larsson som hade varit dräng hos familjen. Han var uppvuxen i Fagerviken, en plats strax öster om Yttervik. I deras äktenskap föddes tre barn. 1913 flyttade Frans och Jenny med sina barn samt Jennys fosterföräldrar till Gummark, Skellefteå. De bosatte sig på gården där Jennys äldre syster "Mia" gift med Viktor Lindberg bodde med sin familj. Tre år senare, 27 februari 1916, hade Jenny insjuknat i tuberkulos och hon avled på Umeå lasarett av sjukdomen. Yngsta barnet var blott tre år gammalt när Jenny gick bort. Frans blev ju änkeman och ensam med de tre småbarnen. Han gifte senare om sig och fick ytterligare två barn i det äktenskapet. Tänk vad mycket elände en sjukdom kan ställa till med och hur samma familj kan drabbas så hårt. 

En syster till Jenny, Nanny född 1887, kom att bli min farfarsmor. Hon flyttade 1919 till Sjöbotten, Skellefteå och gifte sig samma år med Sigfrid Rosendahl. Ett av deras barn var min farfar Sigurd som föddes två år senare. Mer om detta berättar jag en annan gång. 

Jenny Olofsson Marklin, dotter till Adam och Maria Olofsson. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Tre av Adam och Maria Olofssons barn, Maria (Mia), Anna och Nanny Olofsson. Foto: Franke Skellefteå/privat bildsamling.

Bouppteckningar är väldigt intressanta källor för oss släktforskare och vi är många som läser sådana. Har du ännu inte upptäckt bouppteckningar så vill jag verkligen föreslå att du utforskar dem.

Mest intressant är kanske vad en bouppteckning berättar om hushållets tillgångar och skulder, och det har jag bloggat om tidigare. Men det finns mer som är intressant med bouppteckningar. De kan också bekräfta släktskap och ge ledtrådar till var försvunna släktingar finns.

I första stycket i en bouppteckning beskrivs när personen dött och vilka arvingar som efterlämnas, oftast med både namn och bostadsort. Det innebär att det kan gå att hitta en person som på något sätt försvunnit i kyrkobokföringen, till exempel en som flyttat men där prästen inte noterat vart, om det finns ett register att söka i. Dessutom hjälper det till att fastställa att det verkligen är rätt persons bouppteckning när många har samma namn. Här kan också ett osäkert släktskap bekräftas, om du till exempel vill säkerställa att den du hittat verkligen är din anas förälder. Det ser du om det är rätt barn till den avlidne och att alla uppgifter stämmer. Sådant har jag haft hjälp av ibland för att komma vidare i generationerna bakåt.

Den bästa hjälpen kanske det är om men letar efter emigranter i släkten. En del boupptecknare, men inte alla, var noga med att skriva in bostadsort även för emigrerade arvtagare. Då har du något att gå efter när du söker emigranten i Amerika. Det är inte ovanligt att det bara står vilken stat arvtagaren bor i men t o m rätt adress kan förekomma.

Här har vi en bouppteckning från Ala tingslags häradsrätt 1907 där vi får veta att en av den avlidnes barn, sonen Ernst Fritiof, är gift med Karin Olsson och bor i Salt Lake City i Utah i USA. Det var ju en stor stad men med bådas namn kan det kanske vara möjligt att hitta paret i en amerikansk folkräkning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ytterligare ett exempel, från en bouppteckning från Konga häradsrätt 1889. Den dödes ene son bor i Stillwater i Amerika (som ligger i Minnesota). En dotter har också emigrerat, kanske bor hon någon annanstans. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har också varit med om att det för en emigrerad dotter stått vem hon gifte sig med i Amerika och då bytt namn och den gången kunde jag lätt hitta henne och hennes efterlevande i Pennsylvania.

Allt fler bouppteckningar digitaliseras och även register till dessa. Men ibland saknas register och då är det bara att bläddra i volymen närmast efter dödsdagen. Det hände ibland att det dröjde länge innan en bouppteckning gjordes eller innan den lämnades in till häradsrätten eller rådhusrätten, så en del är svåra att hitta. Dessutom finns det inte bevarat bouppteckningar efter alla som dött. Jag tror att för en del som var så fattiga att de egentligen inte ägde något gjordes inte bouppteckning utan man skrev ett s k fattigbevis. Men var man hittar sådana vet jag inte.

PS. De jag nämner här är bara slumpvisa exempel och inte släkt till mig.

Jag fick en fråga från en amerikansk vän om hur det kan komma sig att vi inte behåller gravstenarna på våra gravar under så lång tid som möjligt.  Tycker ni inte att de som ligger där är värda att minnas, var den kommentar som kom farande.

Behöver vi en sten för att minnas, var min första tanke. Om den inte finns är det då ett tecken på någon form av ringaktning, eller hur ska frågan som kom över atlanten egentligen förstås. Kan inte minnet leva ändå, i olika former för olika personer och vad händer med den delen när gravrätten går ut och stenen försvinner från sin plats på kyrkogården. Försvinner minnet av just den personen och hamnar i någon hög av andra bortglömda människor.

Götlunda kyrkogård. Egen bild

Naturligtvis, anser i alla fall jag, så finns det ingen direkt koppling mellan en gravsten och de minnesbilder som en avliden person lämnar efter sig. Minnet av en älskad är lika starkt oavsett hur den begravs eller om det finns ett minnesmärke vid gravplatsen. Att vi idag har så många olika fina sätt att begrava våra kära ger oss möjligheter att välja den väg som passar den avlidne och dennes efterkommande bäst. Minnet av den vi älskar har ju inget med hur en gravplats ser ut, om det finns ett namn inristat, om det är i en anonym grav eller om askan spridits för vinden över land eller vatten.

För min egen del så aktualiserades frågan på allvar första gången när min mamma för ett tjugotal år sedan bestämde sig för att verkligen tänka igenom sina egna önskningar inför det som komma skulle. Med barnen utflugna, boende en bra bit från hennes bostadsort, och ingen familjekoppling till platsen, så beslöt hon sig för att hennes egen önskan var att vila på en anonym plats i en minneslund. Det fanns en liten hake, tyckte hon, eftersom min pappa sedan länge vilade i en urngrav, med en sten som hade plats för bådas namn. Trots att det inte var möjligt enligt vissa regler, som kyrkogårdsnämndens ordförande sa, så fick mamma nämnden att gå med på att flytta pappa till minneslunden och där vilar de nu båda.  Jag upplever att jag samma möjligheter som de med en gravsten att minnas mina föräldrar. Och det finns en rofylld plats att bara vara på när jag besöker minneslunden, men det är ju inte bara där minnena finns, de följer ju mig hela tiden.

Så mitt svar till den amerikanske vännen blev, som du säkert förstår, att visst kan man minnas både med  och utan sten, minnena finns inom mig.

Ord upphör aldrig att fascinera mig.  Deras klang, uttal, betydelse.... Möjligheterna till nya upptäckter är oändliga. Som släktforskare lär man sig många nya ord och rätt många pikanta stavningar av bekanta ord. Ibland undrar jag om orden närmast var ett självändamål för dem som skrev kyrkböcker och tingsprotokoll förr. Skrev man långa, invecklade meningar för att förklara något som egentligen kunde förklarats i tre ord, bara för att visa för andra människor att man minsann hade ett rikt ordförråd? Vi får ju komma ihåg att läs- och skrivkunnighet var ganska ovanligt bland gemene man förr i tiden. 

En annan intressant aspekt på ord är ju, att somliga förr inte alls betydde samma sak som idag. Om vi tar det svenska ordet 'enfaldig', som idag väl närmast betyder... tja, lite bakom flötet, kan vi väl säga. Så har det inte alltid varit. Förr i tiden kunde en person med stolthet notera sig ha blivit bedömd som 'enfaldig'. Det betydde ungefär 'rättrådig' eller 'hederlig'. Senare betydde det väl närmast 'enkelspårig', och landade i dagens uppfattning av ordet. 

Engelskans 'nice' har en liknande historia. Under medeltid och renässans betydde ordet 'nice' inte som idag 'trevlig' eller 'bra' utan snarare 'blyg' eller 'skygg'. Senare var en 'nice' person nervös eller känslig. För att så småningom landa i den trevligare betydelsen av idag. 

Det är roligt att jämföra ord på olika språk. Jag minns en polska som jag jobbade tillsammans med en tid. Hon berättade att på sitt förra jobb, hade en medarbetare gått förbi när hon satt och talade polska i telefon med sin mamma. Han undrade sedan: 'varför sitter du coh säger "tack" till din mamma i telefon hela tiden?'. Det polska ordet för 'ja' låter som vårt svenska 'tack'....  

Säger du 'Leffe' till rätt person i Belgien så får du in en skummande öl. Säger du 'Leffe' i Sverige, så blir det ingen öl, däremot kanske en västklädd herre som med släpig röst meddelar fakta om kända och okända kriminalfall i TV... 

Ord är inte bara fascinerande, de är också otroligt viktiga. Det hjälper inte hur raffinerade elektroniska hjälpmedel vi än uppfinner åt oss, kan vi inga ord, eller sätta orden i begripliga meningar, så är vi snart tillbaka på grottstadiet. Kan vara bra att ha i åtanke... 

Bilden: Konserthuset på Konserthuset, en liten ordlek. Foto: författaren

Per Abraham Lundgren. Foto: Fotografiatelieren Norsjö/privat bildsamling.Per Abraham Lundgren (1888-1966) föddes i Risliden, Norsjö som enda barnet till bonden Jakob Abrahamsson Lundgren och hans hustru Hilda Johanna Fällman. Per Abraham hade dock en 13 år yngre fostersyster vid namn Ragnhild Kristina Linnéa Holmgren. Hon kom till familjen vid sex års ålder 1907. Hon gifte sig 1919 med handlaren Olof Rickard Brännström född 1889. De fick dottern Rutgerd Johanna f. 1919. Olof Rickard avled redan 1923 av okänd sjukdom. Ragnhild dog 1926, 25 år gammal på Hällnäs sanatorium av tuberkulos. Rutgerd blev därmed föräldralös. Hon växte upp hos sin faster med familj i Brännlund, Norsjö.

Tillbaka till Per Abraham, P.A. Han ingick äktenskap med Anna Sofia Agneta Lidén år 1915. Hon var född 1894 i Norresträsk, Norsjö. Makarna var jordbrukare i Risliden. Fem barn fostrades i hemmet. I slutet av april 1940 drabbades familjen av en stor sorg. Per Abrahams hustru Anna gick bort i sviterna av tarmvred på Skellefteå lasarett. Yngsta barnet var vid moderns bortgång knappt fjorton år gammalt.

Per Abraham gifte sig andra gången med småskollärarinnan i Risliden, Jenny Viktoria Sparrman född 1894. Hon var från Björnkliden, Jörn och var småskollärarinna i Risliden från och med år 1919.

P.A. blev i sin hemby Risliden tidigt anlitad för bouppteckningar och olika räkenskaper. Han hade också en mängd förtroendeuppdrag i byn. Han var sekreterare i byaföreningen och senare också som ordförande. När Rislidens blåbandsförening bildades 1912 var P.A. dess förste ordförande. Han var även ordförande och kassör i byns elförening mellan 1923-1946. Det sistnämnda året fick Risliden elektricitet från Skellefteå stad. Per Abraham kämpade för att el- och telefonnäten skulle byggas ut och att vägarna i socknen skulle förbättras. Det var förutsättningar som hans hemby saknade när 1900-talet var ungt.

Per Abraham var även engagerad i kommunen i många år. Från början av 1920-talet fram till cirka 1955 hade han olika kommunala uppdrag. Norsjö kommunfullmäktige tillhörde han från år 1920 och i drygt 30 år framåt dessutom kommunalnämnden från år 1922. Från 1935 till och med 1955 var han kommunalnämndens ordförande, före 1935 hade han varit nämndens vice ordförande.

Nämndeman i Malå-Norsjös tingslags häradsrätt blev han 1918 och häradsdomare ungefär 1950. Den senare befattningen lämnade han sex år före sin bortgång. Före vägorganisationerna blev statliga var han bland annat ledamot och ordförande i Norsjö vägnämnd till 1951. Landstingspolitiker 1927-1934. Ordförande i kristidsnämnden och ledamot av kyrkofullmäktige var han också. Sista tiden var han ordförande. Han verkade även som revisor för Norsjö jordbrukskassa och konsumtionsföreningen.

Samtliga av dessa sysslor skötte Per Abraham hängivet och som en riktig demokrat. Han var en person som lyssnade på vad andra hade att säga och försökte alltid i sina gärningar gynna allmänheten. P.A. var verkligen en hedersman, tillmötesgående och hederlig, i dubbel bemärkelse principfast. Han var även begåvad med en fin humor. I diskussionerna i kommunfullmäktige där han redovisade kommunalnämndens ståndpunkt, var han i som allt annat i högsta grad objektiv. Han kunde replikera med ett leende om någon opponerade sig mot honom. Både som kommunalman och häradsdomare tilldelades han utomordentliga hedersbetygelser för medborgerliga förtjänster. Nu är han borta men minnet av honom levde länge kvar efter hans död.

78 år gammal blev han. Sista åren var hans hälsa försämrad. Han somnade in på Norsjö sjukstuga i maj 1966 efter att ha varit sjuk i en vecka. I och med hans bortgång har en framstående och respekterad person inom kommunväsendet i Norsjö kommun lämnat jordelivet. Vid begravningen av honom talade ett flertal personer och framförde tackhälsningar. Exempelvis ordföranden från kyrkofullmäktige och kommunalnämnden, släktingar samt vänner. Den stora skaran begravningsgäster vittnade om hur omtyckt och uppskattad den avlidne varit.

Hustrun Jenny avled 1981 på sjukhemmet i Jörn.

Nu ska jag bjuda er på ett kantarellställe. Åtminstone er som har vägarna förbi Gärdhem utanför Trollhättan. Att berätta om sina kantarellställen är inget man gör lättvindigt, inte vi svenskar i alla fall. Men jag kommer kanske inte att komma dit igen så därför kan jag dela med mig.

De här kantarellerna hittade jag i närheten av platsen där torpet Tippekulla stått en gång i tiden. I torpet bodde min farfars far Johan Olausson med sina föräldrar och syskon åren innan han flyttade hemifrån. Familjen kom dit 1873, han flyttade därifrån 1875 när han gifte sig, men föräldrar och syskon var kvar till 1879.

Tippekulla låg under Baggården i Gärdhems socken och är ett av tre torp under Baggården där min släkt bodde på 1800-talet. I lördags var två av mina bröder, en svägerska och jag ute i markerna och letade torpgrunder. Vi hittade resterna från ett av torpen, det som hette Baggårdstorp. Gärdhems hembygdsförening har gjort en torpinventering som resulterat i en bok 2001 och i boken finns en karta som underlättar att hitta dessa torpställen. Stort tack till hembygdsföreningen! Utan kartan hade vi inte hittat rätt.

För att hitta mitt kantarellställe måste du alltså antingen hitta torpet Tippekulla på häradsekonkmiska kartan eller ha tillgång till kartan från torpinventeringen. Tippekulla är torp nr 18. Kantarellerna växer i gräset sydost om platsen för torpet, på andra sidan vägen. Så du får jobba lite för att hitta stället. Just nu finns det kanske inga kantareller att plocka där, men snart, för jag lämnade några på tillväxt. Om de nu växer på sig i höstkylan.

Först tog vi oss till torpet nummer 16 i inventeringen, det hette Baggårdstorp. Enligt boken fanns torphuset kvar för 20 år sedan men idag har det rasat. Resterna ligger kvar så det var inte svårt att hitta även om vi fick gå längre än vi räknat med. Men det gäller att se hur landskapet ser ut på kartan och hitta riktpunkter. Även om landskapet förändrats (men inte så mycket just vid detta torp) så kan det ibland vara lättare att se på flygbilder i karttjänsterna på nätet, då kan man se spår av gamla vägar, åkerholmar och odlingar som bara syns uppifrån. Det är ju så många beteshagar och åkrar som växt igen sedan 1800-talet, det som är skog nu kanske inte var det då.

Min svägerska är en fena på att se detaljer i gräs och snår och såg ganska snart att det finns en torpgrund till intill det raserade huset vid Baggårdstorp. Och den grunden är sannolikt äldre, det måste vara ett första torp som stått där och att det andra byggts senare.

På Baggårdstorp bodde Lars Larsson och Ingrid Olofsdotter, som är min farfars föräldrar. De kom dit 1820 och det står då som ett nytt torp i husförhörslängden. Sedan finns det två familjer så kanske var det redan då ett gammalt torp och att det nya byggdes redan 1820. På 1980-talet var det reveterat och det är svårt att avgöra åldern även om det ser gammalt ut. Vilket av husen mina förfäder bodde i kan inte jag avgöra. Är det någon av er släktforskare där ute som vet något om detta?

Hur som helst var det väldigt roligt och spännande att gå på torpletning. Till slut fann vi också platsen där Lars Larsson fötts, soldattorpet under Bastorp några kilometer från Baggården. Hans far var soldaten Lars Larsson Lind och hans mor hette Maria Jonsdotter och om dessa har jag bloggat tidigare.

Vid de två träden i förgrunden finns mindre rester kvar av en byggnad, kanske ett äldre torp. Det ser ut som om det kan vara rester efter en eldhärd just vid träden. I bakgrunden, vid min bror och svägerska, ligger resterna av ett troligen senare torp, det som är Baggårdstorp. Egen bild.

Resterna av det raserade Baggårdstorp. Egen bild.

Kan det vara huggna grundstenar efter ett gammalt torp? Egen bild.

Tack för att ni gjort boken, Gärdhems Hembygdsförening! Huset på bilden i boken är det som vi såg raserade rester av.

Baggården i Gärdhem. Där var min farfars mor Fredrika Olofsdotter piga innan hon gifte sig med farfars far Johan Olausson 1875, när han flyttade från torpet Tippekulla. Egen bild.

Inga spår finns kvar efter soldattorpet men enligt Gärdhems Hembygdsförenings torpinventering måste det vara här torpet stod, på den här lilla åkerholmen där jag står idag, tvåhundra år senare. De bodde här kring sekelskiftet 1800. Eget foto.

Min ene bror har bott i Gärdhem i väldigt många år och känner till trakten väl, vilket underlättar i sådana här sammanhang. Men ge er ut och leta, jag lovar att det ger mycket tillbaka. Bara känslan av att befinna sig på samma plats som förfäderna gjort i flera generationer tillbaka, det gör att en kan känna någon slags helhet i livet.

Så är det med släktforskning.

För några veckor sedan bloggade jag om min distanssläktgren i Blekinge, ett landskap som jag faktiskt aldrig besökt, hittills. Nästa landskap i alfabetisk  ordning bland mina mer obskyra släktkopplingar, är Dalsland. Där har jag varit! Paddlade kanot på sjöarna där någon gång i början av 1980-talet. Den enda tätort jag stiftade bekantskap med var Bengtsfors. Dock såg jag orten endast i grodperspektiv, då vi fick vänta någon halvtimme i kanotkö vid slussen. 

Så var då frågan om släktutgreningen Dalsland skulle visa sig vara lika snöpligt kort som Blekinge visade sig vara. Inledningen såg inte så lovande ut. Det handlade om en enda person som, ehuru västgöte till börden, hamnat i Dalsland. Historien är som följer:

För länge, länge sedan levde i Källstorp, Tengene, Västergötland en man som hette Anders Andersson Maskoll (Matskoll, Maschål med fler stavningar). Han var bonde, ryttare och rusthållare åtminstone 1571. År 1601-1605 var han nämndeman i Viste härad. Anders hade bland barnen två söner: Lars, som levde på Nolby och blev nämndeman i Åse härad. Brynolf, som via tjänster som militärpräst och rektor, slutligen hamnade som kyrkoherde i en ort som tidigare emellanåt kallats Hesselskog, numera heter den Edsleskog. Denna ort ligger i Dalsland. 

Lars i Nolby är min ff mm fm mf ff f. Han blev så småningom far till en Anders Larsson Maskoll. Och så vidare. Men vi ska fokusera på Dalslandsidan av det hela. 

Brynolf gifte sig med Margareta Hjerpe och fick ett flertal barn. De flesta av dessa barn kallade sig inte Maskoll utan Hesselgren efter orten där de från 1640-talet var bosatta. Ett av barnen, Abraham Hesselgren, for till Stockholm, blev fiskal, och fick en son Gudmund H, som blev adlad Silfverstolpe. Men eftersom jag i detta kåseri fortfarande vill stanna kvar i Dalsland, fortsätter jag till den av Brynolfs söner som efterträdde honom.

Laurentius (nu dög det väl inte med 'Lars' längre) Hesselgren var född 1632, blev prästvigd i Skara och hamnade som först medhjälpare och senare efterträdare till sin far. 1675 tillträdde han pastoratet. Han var gift med Anna Matsdotter Norenia från Nor, och en intressant notis om henne är att hennes mor hette Brita Arvidsdotter Roman. Om nu Edestam har rätt i allt han skriver i Karlstads stifts herdaminne, som jag hämtat dessa uppgifter ur, så blir det andra gången släkten Roman korsar min väg. Jag har Roman på min värmländska farfars farmors sida också... 

De av Laurentius Hesselgren och Anna Norenias barn som finns uppräknade i herdaminnet, verkar ha vandrat iväg åt alla möjliga håll. Värmland, Västmanland, och Kronobergs län. Endast ett, Margareta, tycks ha blivit kvar i Dalsland. Hon hamnade i Åmål, och var gift med två präster därstädes, Faxell och Svahla. 

Det är så långt jag har hunnit på denna utgrening. Kanske har Margaretas barn fortsatt leva i Dalsland? 

Hursomhelst: den enda utgreningen till Dalsland, börjar få ett flertal kvistar! 

Källa: Anders Edestam: Karlstads stifts herdaminne, band 5. 

Bilden: Sluss i Karlstad, med efterföljande kanal. Får vikariera för Dalslands kanal, som jag tyvärr inte har några bilder av. Foto: författaren.

Johan Enmark som ung. Foto: Signe Risberg Kallholmen/privat bildsamling. Johan Enmark som lite äldre. Foto: Sundborg & Lindberg Skellefteå/privat bildsamling.

Johan Valdemar Enmark var född 1901 i Djupgrovan, Kågedalen som nummer sex i en syskonskara på nio barn till Klas Erik Enmark och hans hustru Anna Magdalena Johansdotter. Fadern dog när Johan var tio år gammal. 

Som brukligt på den tiden fick Johan i unga år ge sig ut i arbetslivet. Först arbetade han som dräng, därefter skogsarbetare och senare som flottningsarbetare. Han jobbade som flottare i Kågeälven vid Stavaträsk, Jörn och träffade då sin blivande hustru Hulda Maria Jonsson född 1892 från Högkälen, Jörn. De vigdes 1927. Då hade Johan redan fått anställning hos Boliden Mineral. Han byggde ett hus i Strömfors där familjen bosatte sig. Sonen Harry föddes året därpå och dottern Signe 1929, hon dog dock samma dag som hon föddes. 1931 såldes hemmet i Strömfors och familjen flyttade till Granholm, inte så långt från Djupgrovan.

I slutet av november 1934 avled hustrun Hulda av tuberkulos i lungorna. Därför fick Johan ensam sköta sonen Harry, sex år gammal, jordbruket på gården i Granholm samt sitt jobb i Boliden åtta kilometer hemifrån. För att mäkta med allt detta tvingades han att anställa en piga och tidvis även en dräng.

1936 drabbades Enmark av silikos, även kallat stendammslunga. Han slutade då sitt arbete hos Boliden Mineral. Han blev jordbrukare på heltid. För att dryga ut inkomsterna som ju inte var särskilt höga på den tiden, hade Johan flera kolmilor och tjärdalar. Året därpå gifte han sig med Myrie Margareta Johanna Renlund. Hon hade arbetat som piga hos honom. Myrie var född år 1914 i Nyholm, Skellefteå. De fick tre pojkar tillsammans.

Johan var en person som grannar och andra lyssnade på när han framförde sina förslag och åsikter. Hans stora dröm var en utfartsväg till landsvägen vid Nyholm. Med honom som ordförande bildades en förening som skulle förverkliga denna dröm. Flera arbetstimmar lade han ner för att det skulle bli gjort. 1951 var den nya vägen färdig. Biltrafik till Granholm och Djupgrovan blev därmed möjlig året om.

I början av 1960-talet försämrades Enmarks hälsa mestadels beroende på de arbetsskador han tidigare i livet hade ådragit sig i den dammiga och högljudda miljön i malmkrossverket i Boliden. Jordbruket avvecklades successivt och 1963 flyttade familjen till Strömfors, senare till Boliden. Gården i Granholm användes länge som fritidsbostad men såldes 1986 till äldste sonen Harry. 

På 1970-talet förvärrades Johans gamla hörselskada avsevärt. Det blev självklart ett hinder för en så lättsam och utåtriktad person som han tidigare hade varit. Sista tiden av livet vistades han på sjukhemmet i Boliden.

Johan avled i mars 1987, nästan 86 år gammal. Myrie gick bort i november 2002.

I går kväll var jag på Bokmässan i Göteborg. Där fick jag ta emot årets litteraturpris från Stiftelsen Sveriges Sjömanshus. Priset har jag fått för boken "Släktforska om sjöfolk", utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2017, som handbok nr 16.

Jag är mycket stolt och tacksam över priset, och fortfarande lite överväldigad över en sådan här belöning. Det är stort. Tack för en fin uppmuntran!

Stiftelsen Sveriges Sjömanshus bildades 1972, efter att sjömanshusorganisationen lagts ner på 1960-talet. Stiftelsen tog över sjömanshusens tillgångar och har förvaltat dem väl. Varje år delar man ut en lång rad belöningar. Det är arbetsbelöningar till sjöfolk som kommit på bra lösningar för att öka säkerheten till sjöss, belöningar för insatser inom sjöräddning med mera. Och så ett litteraturpris varje år.

Att jag tilldelats priset blev känt i våras och idag skedde den högtidliga utdelningen. I samband med det höll jag ett kort föredrag om bokens innehåll.

För dig som hittar sjömän i släkten och vill veta mer om dem är sjömanhusarkiven en mycket rik källa. I boken går jag igenom steg för steg hur man tar sig fram i arkivhandlingarna. Först registret (inskrivningsboken), sedan påmönstringsliggaren och sedan till sjömansrullan. Med hjälp av dessa handlingar kan du följa en sjömans hela karriär till sjöss. Med lite tur, för det är inte alla handlingar från alla sjömanshus som bevarats, i vissa saknas en del. Arkiv Digital har digitaliserat arkivhandlingar från alla sjömanshusarkiven.

I boken skriver jag också om andra källor som kan ge information om sjömän. Boken handlar bara om sjömän i handelsflottan, inte om militära sjömän (båtsmän, skeppsgossar m fl).

Det var väldigt trevligt och roligt men mycket ovant av vara i centrum för uppmärksamheten på det här sättet. Men jag är extra glad för att jag fått möjlighet att kombinera mina intressen släktforskning och sjöfart och hoppas boken kan vara till nytta för många släktforskare och andra arkivforskare med sjöfartsintresse.

Vid prisutdelningen på Bokmässan fick jag prata om boken en stund. Min bror Thomas Lundborg var där och fotograferade.

Resten av helgen blir det släktutflykt nu när jag är på västkusten.

Vid MyHeritage Live-konferensen i Amsterdam nyligen lyssnade jag till ett föredrag av en av Nederländernas främsta och mest kända genealoger, Yvette Hoitink, som berättade om Holländska källor av olika slag. Det visar sig att den sekularisering av statsförvaltningen som blev resultatet av Franska Revolutionen, och som förfinades av en viss Napoleon Bonaparte, kom att gälla långt utanför Frankrikes gränser. Under Napoleons erövringar av stora delar av Europa spreds den nya ordningen, där staten tog över registreringen av medborgarna från kyrkan - så även i Nederländerna där brytåret är 1811. Före detta år: Kyrkoböcker, efter detta år: Civil registrering. Så småningom smittade systemet av sig på andra länder, England 1837, Tyskland (Standesamt) senast 1876, Danmark 1924 (1968) och Sverige 1991.  

Av alla dessa system tycks det svenska vara det mest extrema och dessutom det mest fragila. I alla andra länder registrerar man de tre viktiga livshändelserna, födelse, vigsel och död, i separata böcker, längder eller databaser - information som kan användas som underlag för fortsatt forskning, som kan korrigera andra källor och som kan skrivas ut analogt och bevaras för framtiden i säkra arkiv, långt från attackerna från cyberrymden. Sverige har inte längre några egentliga födelseböcker, vigslar registreras, förutom själva datumet för civilståndsändring, över huvud taget inte och dödsuppgiften är just bara detta, ett datum, ingen ort, inget sjukhus, ingen dödsorsak, ingen begravningsplats. Det svenska Skatteverket envisas dessutom med att den stora folkbokföringsdatabasen inte behöver arkiveras eller säkras på något annat sätt än via "speglingar", d.v.s. en sorts enkelt back-up-system. Det svenska kulturdepartementet, som borde oroas över den historielöshet som blir resultatet om systemen skulle kollapsa, vågar inte säga flaska eftersom frågan "ägs" av Finansdepartementet, och nåde den minister som klampar in på en kollegas revir ...

1811 är alltså brytpunkten mellan kyrkoböcker och civil registrering av födelse, vigsel och död i Nederländerna. Detta visste jag redan, men vad jag inte visste var att landet sedan 1850 faktiskt också har en sorts HUSFÖRHÖRSLÄNGDER - snarlika de svenska, med kolumner, familjegrupper, hänvisningar bakåt och framåt, ja till och med överstrykningar ... En längd för varje decennium och alltså inte bara i form av ett nedslag, som i folkräkningar eller mantalslängder, utan med fortlöpande information. Va? Här har man i ett halvsekel predikat om att Sverige, av historiska skäl tillsammans med Finland, är det enda landet i världen som förfogar över denna guldgruva av information på individnivå, och så är det inte så ... Min släktforskningsvärld skakar i sina grundvalar! När man tittar lite på ovanstående exempel från det Holländska "Bevolkingsregister" anar man dock att holländarna nog måste ha varit på studiebesök i Sverige och lärt sig hur det ska se ut ... 

När det gller digitaliseringen ligger Nederländerna väl framme och har på många sätt gått förbi Sverige. Archieven.nl kan vara ett bra ställe att börja på eller varför inte kika in på Yvette Hoitinks mycket informativa sida: https://www.dutchgenealogy.nl/ - för att inte tala om det Holländska Riksarkivet, som också kan vara värt en mässa: Nationaalarchief

Så var det den lite märkliga rubriken på denna blogg: Den allmänbildade vet att originalaforimsen inte handlar om husförhörslängder utan om KRUSBÄR. Men vem var det som sa så? Den här mannen:

Det finns idag en uppsjö av olika digitala lösningar som kan kopplas till släktforskning. Och det kommer nya ganska ofta. Ibland bra tekniska lösningar som ser intressanta ut, ibland verkar det som suget efter pengar har gått före de släktforskningsbaserade kraven. Vilka är då de krav som vi kan ställa på tekniken, inte är de så speciella jämfört med andra lösningar kan man tycka. Det mesta består av att kunna ta fram det som är inmatat på något sätt och sätta det i relation till en mängd olika handlingar vid olika tillfällen på olika platser, och kanske lite andra olika ingredienser.

Vi vill naturligt vis få ut det vi stoppar in i den ordning vi tänkt oss. Det är inte alltid så lätt att förstå hur olika familjekonstellationer ska presenteras. Hur ska det synas att mamma var gift flera gånger och att männen i hennes liv har olika koppling till de barn som finns. Och hur blir det när pappan till tredje barnet tidigare var gift med mammans syster och de har barn. Hur ska då relationen ritas upp. Det kan synas som trivialiteter men ibland blir det trassligt, och så länge vi inte presenterar resultatet i tre dimensioner så korsar linjerna varandra lite hur som helst.

Foto Evan Dennis Unsplash, fri bild.

Men det som inte kan visas kan i alla fall beskrivas. Det finns alltid möjligheter att lägga till beskrivningar och det ska naturligtvis anges var man kan läsa om de aktuella händelserna, det där med källor som det egentligen inte kan bli för mycket av. Det är när det är för litet av källor som problemen uppstår för de som ska försöka läsa det som kommer upp på skärmen eller finns i den intressanta släktboken.

Men även om tekniken förfinas, möjligheter att lägga in den ena uppgiften efter den andra så finns det en viktig faktor som vi ibland bortser från. Vem är det som lägger in vilken information och hur vet jag att det är rätt?  Ibland är det uppenbart att det kommer in fel uppgifter, oavsett om det är medvetna eller omedvetna fel. Det som framkommer är att det finns många lösningar, men inte alla, som saknar grundläggande kontroll på hur sannolik informationen kan vara. Ett flertal av de vanligaste utländska programmen som hanteras på internet saknar varje form av rimlighetskontroll.

Jag har senaste veckorna sett hur uppgifter som ska kunna vara mina har sådana uppgifter som född 1794 och död 1792, pappa föds tre år efter äldsta sonen och min mormor tycks ha varit gift med min farfar samtidigt som hon får barn med sin andre man, min morfar. Att det inte är ett rent tekniskt fel är uppenbart eftersom det inte finns kontroller och att den som ansvarat för inmatningen har det yttersta ansvaret är också klart, men visst borde vi kunna kräva mer av de som ska betalt för att tillgängliggöra informationen.  Att det dessutom ska slå igenom i ett tidigare riktigt träd gör saken lite allvarligare, att uppdatera genom att ta bort riktiga uppgifter och ersätta dessa med trams är ingen höjdare för någon.

Nog borde vi kunna få till bättre kontroller genom att använda den makt vi har som rörelse. Skriv till den leverantör som saknar dessa och kräv bättring. Se till att påpeka det på olika sätt. Upp till kamp mot slöa leverantörer, kvalité ska det vara och det kan vi kräva. Ju fler som reagerar och agerar desto fortare urholkar vi stenen.

Det är väl lika bra att erkänna även här på bloggen: jag är anglofil. Hyser en glödande passion för England, engelska språket, engelsk historia, engelskt godis med mera.

Jag vet, det ska heta Storbritannien och brittisk historia osv, men det är i första hand England jag har erfarenhet av.  

Det började när jag som tonåring kom till Eastbourne på språkkurs. Närmare bestämt den dagen vi var på utflykt till London. Plötsligt fann jag mig ensam i miljonstaden, mina kurskamrater hade gått vidare utan mig. Och vad hände? På den tiden var jag paniskt rädd för att komma bort. Jo, jag tänkte helt lugnt: 'äsch, jag har ju kartan'. Den bisarra sanningen var att jag kände mig mer hemma i både London och  England än vad jag någonsin gjort någon annanstans. Jag trivdes med Albions döttrar och söner; deras torra men alltid närvarande humor, det stillsamma småpratet i butikerna och inte minst deras otroligt välbevarade historia, så ömt vårdad och samtidigt lätt tillgänglig för oss sentida resenärer (där har svenska ansvariga MYCKET att lära!). 

Jag har också haft glädjen att räkna in lite släkt från öriket. Min ff mm, hon med prästerna i Halland och Västergötland, hade en bror som drog iväg till London på 1870-talet, gifte sig med en kvinna från Suffolk, blev pubägare i East End, och fick en dotter. Den dottern i sin tur har sett till att det faktiskt finns lite nutida släktingar i England (och på Irland). Dessutom har jag en jämnårig femmänning som släktforskat! Vi har förstås bytt mycket information, jag förstod så mycket som att släktforskningen i Storbritannien fortfarande skedde på 'register offices' (det här var i slutet av 1990-talet, nu är det nog datoriserat). Min femmänning ville ha uppgifter från mig och frågade om hon inte kunde 'get a copy' av dopattester och liknande. Det ställde sig ju lite knepigt då våra gemensamma släktingar fanns nere i Halland och originalen därmed på landsarkivet i Lund, men jag ordnade kopior från mikrokort via SVAR, om jag minns rätt. 

Men även om släktforskningen skiljer sig åt, så finns det ju, förutom att vi hör till samma språkstam, en hel del annat som vi svenskar har gemensamt med britterna. Jag har nyss läst ut en bedövande vacker fotobok om Peak District, och den i de trakterna utgrenade traditionen med 'well-dressing', alltså brunns- och källdekorationer. Man klär helt enkelt in brunnarna och källorna med blommor och blad. Detta är en sed som troligen funnits redan under förkristen tid, men under Digerdödens härjningar på medeltiden, sägs invånarna i den lilla orten Tissington ha klarat sig från smitta genom att enbart dricka rent källvatten, och i tacksamhet blåst liv i den gamla traditionen. En annan sedvänja som har sitt ursprung i en hednisk fruktbarhetsrit, är 'church clypping', som nu handlar om ortsbornas kärlek till sin kyrka, där man bland annat, hållande varandras händer, promenerar runt kyrkan ifråga, medsols. Precis som  många av våra svenska sedvänjor har de alltså sitt ursprung i hednatro, men har sedan 'anpassats' till den nya religionen kristendom. Vilket såväl där som här troligen skyndat på befolkningens övergång till kristendomen. 

(Rob Talbot & Robin Whiteman: The Peak District)

Sedan går det ju inte att komma ifrån att man (kanske) kan gå lite väl långt i bevarandet av historiska sedvänjor i de förenade kungadömena. I en av mina favoritböcker om London läser jag: 'År 1211 fick skråna i City från Kronan överta en ödemark i Shropshire mot årlig avgift. Denna erläggs fortfarande varje september vid Law Courts (i London, min anm.) där Citys advokat möter en ämbetsman från hovet med den charmanta titeln "Queen's Remembrancer". Med yxa och faschinkniv hugger den lärde juristen av ett risknippe och betalar därefter gälden med 6 hästskor och 61 spikar....' 

(Knut Haeger: Läsebok för Londonfarare)

Men det är väl just det där som gör det där dimmiga öriket så speciellt.... Rule Britannia! 

Bilden: Ett stilla vattendrag utanför Longland's i  Twetfield, Carnforth, Lancashire. Man skymtar några utlöpare från Cumbrias berg i bakgrunden. Foto: författaren

Anton Nordmark. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Hanna Nordmark. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Makarna Anton Nordmark och Hanna Katarina Lindberg. De gifte sig 1903. Tre barn, en son och två döttrar, växte upp i deras hem. Familjen bodde i Sjöbotten, Skellefteå.

Anton föddes 1862 och växte upp i Sjöbotten, Skellefteå. Som äldste son i en syskonskara på åtta barn fick han tidigt lära sig vad arbete och fattigdom var. Han hjälpte till i hemmet eftersom fadern var sjuk. Det var därför upp till honom och de äldre syskonen att skaffa mat samt husrum till familjen. Detta eftersom deras hem var tvunget att säljas. 1887 köpte Anton tillsammans med sin bror Konrad ett hemman i samma by som då födde 2-3 kor. Bröderna arbetade upp gården och delade sedan på densamma. När Anton sålde sin del av hemmanet till sonen Birger med familj 1935 så födde gården 6-7 kor och en häst. Anton arbetade i 18 års tid på sågen i Bureå. Arbetsdagarna var 12 timmar långa och dagpenningen 1:50 kr per dag. Det var nog inte lätt att klara alla utgifter som exempelvis skulder samt försörjning av föräldrar och syskon med en sådan inkomst. Senare jobbade han som transportarbetare. Vi som lever i dag förstår nog inte hur så mycket arbete var möjligt men Anton hade en oövervinnerlig arbetsvilja och kärlek till sitt jobb så han var aldrig sparsam med sina krafter. Han var en uppriktig och godhjärtad person, som aldrig tvekade att ge ett handtag om det behövdes. Därför var han alltid uppskattad och omtyckt i sin omgivning. Han saknade ovänner. Anton avled i sviterna av magcancer i januari 1941, 78 år gammal.

Hanna var född 1869 i Kåge strax norr om Skellefteå. Hon levde kvar på gården i Sjöbotten efter Antons bortgång och vårdades av sonen Birger med familj. I en liten stuga hade hon ett eget hem där hon bodde så länge hon orkade. När Bureå fick sitt ålderdomshem flyttade hon dit och vistades där fram till sin död. Hon var, trots sin ålder, vid god hälsa. Hon skojade med folk och sjöng även emellanåt. I sin ungdom var hon en arbetskvinna utan dess like. Ett exempel på detta var när maken hade kommit hem med höskrindan och den hade tippat, då var det hon som lyfte upp den igen innan Anton ens hann tänka. Som person var Hanna gladlynt och positiv. Hon var 91 år gammal vid sin död i september 1960.

Ibland får en tänka lite kreativt i släktforskningen. Igår lyckades jag hitta en person som jag letade efter för fyra år sedan och inte hittade då.

I januari 2015 släktforskade jag om min pappas två morbröder Karl och John som emigrerade 1909 och 1911. Vi i släkten visste inte så mycket om vad som hänt dem men en del fragmentariska uppgifter fanns. Men jag gick till verket och fick fram en del från amerikanska arkivdokument, genom Familysearch och Ancestry. Jag skrev ihop en berättelse om Karl och John och lämnade till min pappa, mina bröder och mina andra släktingar. Då levde ännu fyra av pappas sju syskon. Idag är de bara två kvar. Men det jag skrev triggade minnet hos två av mina fastrar och ytterligare några uppgifter kom i dagen.

Det är ett ständigt pusslande, det vet ju ni som släktforskar.

Det jag fann om Karl då, 2015, var att han emigrerade 1909 och kom till USA via Kanada. I Amerika gifte han sig med en kvinna som hette Elin och som sedan kallades Ellen. De bodde i staten Washington och i Kalifornien. Men så dog Elin på hösten 1921. Karl åkte hem till Sverige 1922 men återvände till USA 1923. Jag har inte hittat deras vigsellicens i USA och i folkräkningarna har Elin ju makens efternamn. Så vem var Elin och varifrån kom hon?

Karl var född och uppväxt i Rolfstorp i mellersta Halland men när han var hemma och vände på 1920-talet bodde han hela tiden i Vänersborgstrakten. Innan han emigrerade 1909 hade han också bott där en kort tid. Men han tog inte ut något flyttbetyg då så det är hans inresa i USA via Kanada som gett mig information om när han reste.

När jag hade skrivit ihop det jag visste och lämnat ut det kom en av mina fastrar på att hans fru Elin skulle ha kommit från Vänersborgstrakten och att hans syfte med hemresan på 1920-talet var att han kom hem för att begrava henne. Om det verkligen var så har jag inte hittat något bevis på, för jag har inte hittat någon sådan begravning i Vänersborg eller de närmaste grannsocknarna.

När han återvände till USA 1923 uppgav han Tekla Johansson i Kassartorpet som närmaste anhörig, trots att hans far och syskon levde nere i Halland. Dessutom hade han en dotter i Varberg som bodde hos sin ogifta mor, men han hade erkänt faderskapet, betalade för henne och höll kontakten via brev.

När jag 2015 läste om Tekla Johansson i passagerarlistan tänkte jag att han under sin vistelse i Vänersborg träffat en ny kvinna och kanske förlovat sig och att hon skulle komma efter. Att det inte blev så visste jag, för några år senare gifte han om sig i USA med svenskättlingen Mary Berg.

Jag letade efter Tekla i Kassartorpet. Kassartorpet finns i Vassända-Naglums församlingsbok (AII:8) och det var i den församlingen Karl bodde 1922-1923. Men jag kunde inte hitta henne där. Numera finns ju det sökbara registret Befolkningen i Sverige 1860-1947 hos Arkiv Digital. Där kunde jag nu hitta tre Tekla från Vänersborg eller omgivande församlingar. En var för ung men det fanns två som skulle kunna passa åldersmässigt med Karl, en född 1877 och en född 1884. Men ingen av dem hette Johansson. När jag kollade den äldsta såg jag att hon hade många syskon och att en av dem hette Elin. Och då slog det mig att denna Tekla kanske kunde vara Karls svägerska och inte en käresta. Den äldsta Teklas syster Elin emigrerade, men redan 1906 och då var inte Karl i Vänersborg. Nästa Tekla hade också en syster som hette Elin och denna Elin emigrerade 1909, samma år som Karl. Men denna Tekla född 1884 hette inte Johansson utan Andersson. Så jag sökte vidare på henne och kunde se att hon senare var gift med en Johansson och de bodde i Kassartorpet. Bingo alltså! Så jag vill nog påstå att denna Teklas syster Elin Maria Andersson, född den 19 februari 1882, med all sannolikhet är min fars morbrors första hustru. I utflyttningslängden ser jag okcså nu att Elin Maria utvandrade till Amerika men att prästen lagt till Kanada. Hon reste alltså samma väg som Karl.

Till vänster: Bröderna John och Karl Oteen i USA tillsammans med Karls hustru Elin Maria Andersson.
Till höger: Karl och Elin, fotograferade kanske vid samma tillfälle.

Jag hittade Tekla nu, i Kassartorpet i församlingsboken före Karls vistelse i Sverige, i Vassända-Naglum (P) AII:2 (1900-1917) Bild 61 / sid 457 (Arkiv Digital). Men i nästa församlingsbok från 1916-1933 kunde jag inte hitta henne i Kassartorpet och det var bara där jag hade letat för fyra år sedan. I den boken (AII:8) tar Kassartorpet slut på sidan 716. Tekla och hennes familj finns i stället i Almedal, på sidan 732. Så förmodligen var det så att han 1923 uppgav att hon bodde i Kassartorpet, för det hade hon ju gjort tidigare. Inte konstigt att jag inte hittade henne. Eller låg Almedal i Kassartorpet fast det inte framgår av församlingsboken?

Min pappas morbror hette Karl Kristoffersson Oteen. Namnet Oteen hade han skaffat sig i Amerika, och det gjorde hans bror John också. Tack och lov för det, för tack vare deras ovanliga efternamn har jag kunnat hitta Johns barnbarn idag.

Karl bodde i Almedal i Vassända-Naglums församling när han var hemma i Sverige 1922-1923. Han finns på sidan 732 i församlingsboken AII:8, nästan längst ner på sidan tillsammans med några andra ungkarlar. Där hittade jag honom 2015. Och det är ju där jag hittat Tekla till slut också, igår! 2015 tänkte jag inte utanför boxen utan letade bara på sidorna med Kassartorpet. Jag kollade aldrig längst upp på sidan 732. Kanske var Karl inneboende hos sin svägerska 1922-1923, det verkar nästan så.

Det här blev en lång och snårig historia men syftet med den är att visa att man ibland får lägga pussel av flera olika bitar och tänka lite kreativt. Och så bra det är med dessa sökbara register, som gör att jag kan hitta människor som annars håller sig gömda. Det tackar jag för!

Charles Otens (tidigare Karl Kristoffersson) Registration Card från 1918

Att leta släktingar som rest över till USA någon gång för länge sedan och inte kommit tillbaka är många gånger en utmaning. Men med det som händer i den digitala världen så finns det fler och fler möjligheter att tillgå. Det ena registret efter det andra dyker upp och gör det mindre svårt (ska inte skriva lättare) att spåra den försvunne släktingen.

Att Familysearch (gratis) och Ancestry (kostar) har många register är kanske känt, och de har så mycket så det nästan är svårt att sortera träffarna. Ibland blir det nästan för mycket av det goda, men som i alla andra fall så gäller det att kontrollera och kontrollera igen att det är rätt person som dyker upp i listorna.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap

När det gäller den här sidan av Atlanten så finns det ett antal register att tillgå, ett som funnits länge och fortfarande är superbra är online-tjänsten Emibas. Kostar men inte alls mycket.  Att Arkiv Digital har en sökmöjlighet till de som uppges vara svenskar i den amerikanska folkräkningen från 1940 är kanske ingen nyhet eftersom den funnits ett tag, men nu finns det möjlighet att söka på de som finns på många av de passagerarlistor som framställdes under emigrationsperioden.  Inte helt unikt, det har funnits liknande möjligheter tidigare, men likväl ytterligare en möjlighet att söka efter sin försvunna emigrant.

Personligen söker jag efter Klas, född 1866, som enligt kyrkboken tog ut flyttbetyg 1888, tillsammans med sin broder Alfred och två kusiner. Jag har letat och letat men hittar inte Klas någonstans, han verkar inte finnas i någon passagerarlista, så frågan är om han kom iväg. Alfred och de två kusinerna finns, men vad hände med Klas?  När jag pratade med min faster, så blev bara svaret: Det talar vi inte om.  Lämnade han hemmet med de tre andra och försvann på vägen till Göteborg? Blev han rånad eller ihjälslagen eller vad hände. Hände något på vägen till Göteborg eller ångrade han sig och stannade kvar, men inte ville återvända till hemsocknen. Ingen tycks veta så jag sitter här med min försvunna bror till min farfar. Kanske hittar jag honom inte, men jag undrar om det skulle vara så att det finns något spår i Polisunderrättelser.

Jag måste nog sätta mig ner och gå igenom det som finns registrerat där också, undrar om Arkiv Digital hinner före mig med ett register över alla namn i de källorna?

De som pratat släktforskning med mig, vet att jag brukar skryta med att jag har anor över i stort sett hela Sverige. Anor är förstås att ta i, det rör sig i några fall om utgreningar i form av ingifta, syskonbarn och liknande. Jag har också rätt dålig koll på de släktgrenarna och landskapen. Tänkte att jag skulle börja titta lite närmare på dem, och började i god ordning med Blekinge, eftersom det kom först av landskapen alfabetiskt sett. Så här ligger det till:

Min farfars farmor dog ung i sin enda barnsäng. Barnet överlevde (annars satt jag inte här och skrev detta) och fick senare i livet några lyckligtvis bevarade brev undertecknade med 'moster Emma'. Sagda dam visade sig heta Emma Albertina Lethenström. Hon var gift, och hennes son, farfars fars kusin, hamnade så småningom i Carlshamn i Blekinge, där han gifte sig med en kvinna från trakten. 

Det var denna kvinna, modern till farfars sysslingar, som jag räknade som min Blekinge-utgrening. Hon hette Maria Elfrida Andersson och visade sig vara född i Asarum 1872. Så långt allting bra. Men när jag nu började titta på hennes föräldrar, visade det sig att mamma Anne Mari Jensdatter (senare ändrat till Jensen)  var direktimporterad från Danmark. Hon kom enligt uppgift från Köpenhamn år 1866. Så där blev det då inget mer Blekinge. 

Men pappan då? Ja, han hette Eric Andersson och var trädgårdsmästare. Familjen bodde i Stampen 24 i Asarum när Maria Elfrida kom till världen. Hon hade också två äldre bröder, den äldste född i Oxie, den yngre i Malmö. Redan här började jag få onda aningar, och en liten titt på Ortnamnsskivan bekräftade dem. Pappa Eric Andersson kom från en ort vid namn Österslöv, som jag aldrig tidigare hört talas om. Den visade sig vara belägen i Skåne. Inte så långt från gränsen till Blekinge i och för sig, men obestridligen Skåne. 

I förtvivlans mod slog jag upp Eric i Österslöv. Jodå, han var född på platsen. Jag letade också vidare på hans föräldrar. De hette Anders Hansson och Ingar Persdotter. Både Anders och Ingar var födda 'in loco' som prästen skrivit i kyrkböckerna. Anders i Fjelkestad, som numera är egen församling, tror jag. Ingar i Karstad i Österslöv. 

Det blev en mycket, mycket kort släktutgrening i Blekinge, det... 

Undrar vad som händer om jag försöker mig på något av de andra landskapen där jag har lite mer 'obskyra' släktutgreningar? 

Bilden: Ur lysningsboken för Österslöv år 1822, där det framgår var Anders och Ingar kommer ifrån. Foto: författaren

Olof och Maria Holmgren, Sandviken. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Detta är makarna Olof Valfrid Holmgren (1856-1937) och hans andra hustru Maria Augusta Rönngren (1877-1929). Olof var född i Sandviken, Skellefteå (Bureå) och övertog hemgården efter sina föräldrar. Han gifte sig första gången 1894 med Margareta Eufrosyna Holmström f. 1858 från Falmark, Skellefteå. Det äktenskapet varade dock bara i ett år. 1895 avled Margreta Eufrosyna i benröta. 

År 1898 gifte Olof om sig med Maria Rönngren från Hökmark, Lövånger. Hon hade varit piga på gården i Sandviken ett halvår innan vigseln. Olof och Maria fick fem barn tillsammans, två av barnen dog i späd ålder. 1927 sålde makarna hemmanet till Bureå kommun. Olof och Maria flyttade därför in till Bureå samhälle. Maria dog 1929 av hjärtfel och Basedows sjukdom. Efter hustruns död flyttade Olof till en dotter och måg i Bureå. Där bodde han fram till sin död 1937. Vid ett besök hos yngsta dottern och mågen i Kusmark, Skellefteå insjuknade Olof i lunginflammation och avled sedan i sviterna av sjukdomen.

Om Olof har det berättats att han en gång var ute på promenad i Sandviken. Han gick österut och kom gående upp mot backen där en man som hette Otto bodde på den tiden. "Ottoslanne" (Ottoslandet) kallar vi det i dag. Olof gick med armarna på ryggen, lätt framåtlutad. Kan du se honom gå? När han kom fram till "Ottoslanne" utbrast han plötsligt: "Jaså, he gar bo jera backen janna å." (Jaså, det går att bo här i backen också.) Sedan traskade han vidare.

Vidare kan det berättas att ett barnbarnsbarn till Olof och Maria är författaren Stig Larsson. Inte Stieg Larsson som har skrivit Millenium-trilogin, utan hans namne som bl.a. har skrivit romanerna Autisterna och Nyår samt filmen Kaninmannen som han både har skrivit och regisserat.