Järnvägare, det var alla de som arbetade inom järnvägen och de var många. I senaste numret av släktforskarförbundets tidning Släkthistorisk Forum är temat järnvägsanställda, och där har jag bidragit med vissa delar. Det är jag glad för, för järnvägen var en stor grej när den etablerades för drygt 150 år sedan och i mina barns pappas släkt var de järnvägare i flera generationer.

Järnvägsmuseet har gjort mängder av bilder tillgängliga på Digitaltmuseum, både på stationshus, tåg och anställda. Där har jag bl a hittat dessa:

Nog ser de väl stolta ut över sitt arbete vid järnvägen? Detta är de anställda på Karlshamns station på 1880-talet. Den unge mannen som står som tredje från höger hette Gustaf Henrik Emil Sjögren och han var stationsskrivare. Senare, in på 1900-talet, blev han stins i Karlshamn. Stationsskrivare var till stor del ett administrativt yrke och bedrevs till största delen inomhus på järnvägsstationerna. I arbetet ingick bland annat att sälja biljetter till tågpassagerare och skriva fraktsedlar för gods, men också bokföring och att sköta all den administration som stationen krävde. Alla personerna på bilden är identifierade, läs om dem här: https://digitaltmuseum.se/021018177161/gruppfoto-pa-personalen-vid-karlshamn-station

Karl Tyko Bredelius, född 1855 i Skara, var stationsinspektor, dvs stins, på Katrineholms station från 1903 till sin död 1909. Som stins var han chef på järnvägsstationen, i vissa fall kunde en stins vara chef för flera närliggande stationer. Den som blev stationsinspektor hade befordrats från lägre tjänst, oftast stationsskrivare. Stationsinspektorn delegerade många uppgifter till de underställda på stationen. En vanlig uppfattning är att det var stinsen som vinkade iväg tåget men oftast var det någon av de andra anställda, till exempel en tågklarerare. Här kan du se bilden i större format: https://digitaltmuseum.se/021018102771/katrineholm-station-carl-tycho-bredelius-stins-katrineholm-1903-1909

Henrik Bergdahl, född 1865 i Karlskrona, var stins på Emmaboda station i Viissefjärda socken när fotografen kom dit 1916. Det är nog han som står i mitten. Han hade då arbetat där i två år. 1923 flyttade han till Stockholm med hustrun Selma Amalia Lindström. Före Emmaboda hade han varit stationsföreståndare i Skruv i Ljuder socken, ett arbete han också haft hemma i Karlskrona.
Några av gubbarna var nog stationskarlar men det står inget om det i informationen från Järnvägsmuseet. Men alla stationer hade stationskarlar anställda. Stationskarlarna kunde få syssla med allt möjligt på en järnvägsstation. De var arbetare, inte tjänstemän som stinsen och stationsskrivarna. Från första början hade stationskarlarna till uppgift att öppna vagnsdörrana på ankommande tåg och ropa ut stationens namn för de avstigande passagerarna. De tog också hand om passagerarnas bagage så att de resande själva inte behövde bära det. Hanteringen av gods var stationskarlarnas uppgift, att både lasta och lossa godsvagnarna och omfördela gods mellan olika tåg. Innan biltrafiken blev allmän skickades i stort sett allt gods med järnväg och godshanteringen var omfattande på stationerna. Här kan du se bilden i större format: https://digitaltmuseum.se/021018085741/emmaboda-station-stins-h-bergdahl

Jag vill också tipsa om boken "Järnvägsminnen", utgiven 1952 av Nordiska museet, redaktör Mats Rehnberg. Boken innehåller berättelser av sex tidigare järnvägsanställda som gått i pension, minnen insamlade av Nordiska Museet. Det handlar om stationskarlar, konduktörer, eldare, lokförare med flera. Mycket intressant att läsa de anstalldas egna berättelser om sitt arbete.

Gammalt och nytt i en härlig blandning, tänk att släktforskning kan vara så mycket av båda delarna.  Det låter ibland som att släktforskning är tråkigt, det är bara grottande efter döingar i gamla dammiga arkiv, säkert underlag för vissa störningar i andningsmekanismen som kräver behandling. Och visst kan det finnas tillfällen då dammet yr och nya upptäckter görs. Men allt är inte grottande i 1500-talsskrifter, som en del tycks tro.  Det kan ju faktiskt vara lite dammigt i ett 1900-talsarkiv också😊

Men nu var det inte det jag tänker på utan hur mycket som ändå händer inom området. En del ser med fasa på utvecklingen, all stormar in i det nya och nästan tappar fotfästet. Det börjar med allehanda register som blir tillgängliga, titta bara på Släktdata, nytt läggs upp hela tiden. Fast nytt är det ju inte egentligen, det är ju lika gammalt som källan men där idogt arbetande släktforskar hjälper oss andra med sammanställningar av gammalt material som gör att vi andra hittar det mycket lättare. Och det finns ju samma sak på många ställen.

Går jag in på Genealogiska Föreningens hemsida så finns det en bit ner till höger några räknare, som visar hur många poster som registrerats i några projekt. Undrar hur många, utöver de närmast intresserade, som kollar räknarna.  Att det finns ett stort antal pass registrerade, runt 700 000, hur hjälper det mig. Kan jag se något vettigt där, och visst kan du det om de är intresserad av hur förfäder reste inom landet. Kolla upp om dina anor begärde ut pass, för det behövde man för att resa utanför den egna socknen. Det var inte som idag att det avser utlandsresor, här var det inrikesresor. Tänk om din anas pass är ett av de 700 000.

På samma sida finns ett annat register angivet, Familjenotiser, och det innehåller uppgifter från 1936 till 1990 med urklipp ur Svenskan och DN. Kan det vara släktforskning att titta på så ”nya” uppgifter?  Visst kan den vara det, finns mycket som kan vara okänt för oss som dyker upp. Och nu måste jag lägga till att de registren är för medlemmar i föreningen, så varför inte gå med. Det kan ju vara kruxet med register och indexeringar, att det kan ligga bakom någon form av betalning. Men det finns ju båda delarna, en del bekostas av andra och en del får man betala själv för att se.

Fri bild av Joshua Cettle på Unsplash

Och när vi tittar på det som innehåller information från tider innan dagens så ändras det inte, men den sammanställs på nya sätt. Samma sak kan vi säga om det som händer på DNA-sidan. Att vårt DNA inte ändras hur som helst det vi, men kan det sammanställas på annat sätt eller kan det sorteras på nya sätt, ungefär som de register och index vi talat om ovan. Och trots att DNA-området är relativt nytt så händer det saker inom det området. Utvecklingen står inte still, det kommer nya verktyg från de olika leverantörerna och det kommer nya sätt att samla in information om vårt DNA, något som kommer att ge nya kunskaper framöver.

Under det att de två största, Ancestry och 23andMe, kör på i sina invanda tekniska spår, så kommer det nyheter från andra. MyHeritage har gått över till ett nytt sätt att ta hand om de spår som vi lämnar på topsen som används för att samla in celler från våra kinder. De plockar fram hela DNA-strängen och läser den en gång på varje sida. Alla de cirka 3,2 miljarder paren läses och sammanställs i databasen och utgör sedan grund för att plocka ut information.  Ska jag vara lite elak så kan vi säga att här går kvantitet före kvalité. Det blir en del missar när man bara läser varje punkt en gång, men det blir förhoppningsvis tillräckligt med antal rätt för att få fram bra information. Skillnaderna mellan den gamla tekniken och den nya har väl inte synts fullt ut än, men det finns en del jämförelser som faktiskt pekar åt lite olika håll, men med tiden får vi nya svar.

Just denna vecka har FamilyTreeDNA inför ett nytt sätt att läsa av DNA-testerna. Tidigare läste de av, på samma sätt som Ancestry och 23andMe gör fortsättningsvis av runt 700 000 punkter, det gjorde förresten även MyHeritage innan de ändrade sitt sätt. Nu läser de av 280 miljoner punkter, och det gör de med bra kvalité, så här kan vi kanske säga kvalité före kvantitet. De har alltså kraftigt utökat antalet punkter men behållit kravet på att det ska vara rätt.

Vad kommer vi att kunna utläsa utifrån de nya teknikerna, förutom det vi ser idag, ja det får vi vänta ett tag med, det vi vet är att det kommer nya rapporter och verktyg baserade på materialet, en del redan i år, andra kommande år. Det viktigaste i sammanhanget är ju ändå att alla de tester som redan finns kommer att fungera i de kommande lösningarna, så att vi fortfarande kan se att vi har gemensamt DNA även om vi inte alltid vet hur.

Och ovanpå allt detta med gamla och nya sätt så svävar begreppet AI, något som kommer att hjälpa oss framöver, bara vi lär oss att hantera verktyget/verktygen på ett ansvarsfullt sätt. Mycket av det slitgöra som finns idag kan vi hjälp med och vi kommer att lättare se samband och få förståelse för skeenden men bakom allt behövs det mänsklig logik och arbetsiver, det kan vi inte klara oss utan.

’Begriper du varför det ska vara så mycket klockor här inne? Och det är ingen xx som går lika heller?’

Repliken är hämtad ur Magnus & Brasse-sketchen ’flygkaptenerna’, ett kärt minne från min egen barndom. Herrarna befinner sig i cockpit på ett flygplan, och det de ser är förstås inte några klockor alls, utan mätare av alla möjliga slag som de har framför sig.

Men klockor, alltså. Hur gjorde man förr i tiden när man skulle kalla hem någon till sista mjölkningen eller kvällsmålet? Då när det varken fanns uppdragbara klockor, elektriska sådana eller armbandsur?

Svaret är enklare än man tror. Man fick helt enkelt tyda tecknen. När det kurrade i magen, började det bli dags att gå hem och äta. När det skymde, plockade man ihop plogen, selade av oxen och gick hem. Samma sak på morgnarna; när det började dagas, var det läge att gå ut och mjölka korna. Måste ha varit bekymmersamt under kolmörka vinternätter…

Efter hand dök det upp diverse koskälleliknande saker som husmor kunde använda för att kalla hem gårdsfolket till måltider. I slåttertider kom ofta husmor eller pigor ut med mat till ängarna.

Sedan fanns det förstås lite antydningar; vi människor är ju rätt nyfikna och kunskapstörstande av oss, och experiment företogs tidigt. Solur är kända sedan ungefär 3500 f Kr. När träpinnens skugga föll i en viss riktning, var det dags för vaskning för att sedan gå iväg för att dricka vin och äta bröd. Lite senare kom timglasen, som ju inte sällan stod på kanten av predikstolen i kyrkan för att prästen skulle kunna hålla koll på hur länge han predikat.

Det första armbandsuret tillverkades av schweizaren Abraham Breguet, som etablerat sig och sitt urmakeri i Paris under Napoleons dagar. 1810 tillverkade han ett armbandsur till en av Napoleons systrar. Den nya uppfinningen gjorde succé, och han fortsatte förse societetens kvinnor med dessa lätta tidsmätare. Armbandsuret var således tänkt för kvinnor till att börja med. Under första världskriget var det någon på brittiska krigsministeriet som insåg fördelen med att soldaterna bar armbandsur, och det blev allmänt på båda stridande sidor. Under de glada åren på 1920-talet kom armbandsuren verkligen i ropet på herrsidan; det hette att ’en välklädd gentleman’ absolut inte fick gå utan armbandsur.

På 1930-talet kom så den första armbandsklockan för barn: den hade Musse Pigg som motiv. Senare brakade experimentlusten loss; vi fick vattentäta armbandsur för dykare, skottsäkra klockor för militären, sportklockor med inbyggda stoppur, med mera. Och så förstås pilotklockor för flygare.

Men dessa satt ju på armen på piloten, inte på väggarna i cockpit. Som Magnus och Brasses flygkaptener trodde.

Källor: Wikipedia

Nordisk Familjebok 1953

Bilden: Ur med lite olycksbådande slagkraft; the Holy Trinity Church i Low Bledlow, England har varit med i 'Morden i Midsomer', avsnittet heter 'Death's shadow'. Foto: författaren

Gemini har fått upp drag att illustrera »släktkänsla«.

I min föregående blogg, där jag reflekterade över skillnaden mellan begreppen släkt och ätt, avslutade jag med  annonsera titeln på denna veckas blogg – »Släktnamn och släktkänsla«. Detta var nämligen föremål för en ganska intensiv debatt i tidskriften Släkt och Hävd (SoH), Genealogiska Föreningens (GF) medlemstidskrift, mellan 1973 och 1975 med inte mindre än sju inlägg från fyra olika personer. Debatten påbörjades i SoH 1973:3 och pågick sedan i 1974:1, 1974:3, 1975:1/2 och 1975:3 då den förklarades avslutad av redaktionen. Hade man inte gjort det hade debatten ändå avslutats senast året därpå då två av debattörerna avled.

Debatten inleddes med en inlägg under pseudonymen Pseudonymos, varpå följde inte mindre än tre inlägg av medeltidsgenealogen på Personhistoriskt lexikon Hans Gillingstam (1925–2016), två inlägg av GF:s ordförande 1957­–1974 överste Börje Furtenbach (1901–1976) samt ett inlägg av banktjänstemannen Lennart Zielfeldt (1895­–1976), som varit med om att grunda GF 1933 och hade varit mångårig styrelseledamot 1933–1971 (ett ännu oöverträffat rekord i GF:s annaler) varav åren 1933–1959 som sekreterare.

Det är oklart för mig vem Pseudonymos var men de tre övriga tillhörde dåtidens storheter inom släktforskarvärlden och var eller blev hedersmedlemmar i GF: Gillingstam 1980, Furtenbach 1974 och Zielfeldt 1959. Att debatten skedde i GF:s tidskrift var inte konstigt. Detta var ett decennium innan Sveriges släktforskarförbund bildades och GF var den då i särklass största släktforskarföreningen, även om medlemsantalet då endast var knappt 2 000 och därmed lägre än idag. Den stora ökningen i föreningsanslutna släktforskare och i antalet släktforskarföreningar som ledde till att förbundet bildades kom först under det följande decenniet.

Psedunymos inlägg hade titeln »Om släktnamn och släktforskning«. Ingången var att skribenten invände mot ett yttrande en dansk släktforskare (Albertus Fabritus) gjort inför 1960 års namnrättskommitté: »ett namnsystem, vilket ger inomäktenskapliga barn lika rätt faders och moders släktnamn, kan icke innebära någon olägenhet för den genealogiska forskningen«.

Pseduonymos argumentation gick ut på att namnsystem som tillät olika namn inom en familj skulle göra det svårare att släktforska och därför borde barnen rätt att välja namn begränsas. Ett exempel hur enkelt det var att hitta släktingar med hjälp av en telefonkatalog gavs – det skulle bli svårare med fritt namnval. Skribenten gav också exempel från den adliga ätten Hård af Torestorp inom vilken en rad olika släktnamn förekom: »Släktgrenar har genom de generation efter generation återkommande namnbytena – en verklig namförbistring – ryckts loss ur sitt rätta släktsammanhang och försvunnit i den genealogiska anonymiteten.«

Under rubriken »Släktnamnet – en felkälla för släktkänslan: Genealogisk fiktion kontra praktisk verklighet« gjorde Hans Gillingstam ett genmäle. Hans Gillingstam är bortgången sedan ett decennium och blev med tiden en av svensk släktforsknings giganter. Det kan vara värt att notera att han 1974 endast var 49 år gammal.

Hans Gillingstam invände först med motfrågan varför det skulle vara svårare att hitta släktingar med olika släktnamn med hjälp av en telefonkatalog. Exemplet Hård af Torestorp menade han bara exemplifierade en genealogs teoretiska övervärdering av släktnamnet: »De soldatsläkter, som härstammar från adelssläkten Hård af Torestorp, har inte mycket med begreppet adel att göra och visar snarast, hur litet fädernehärstamningen i praktiken betyder.«

Han argumenterade sedan mot det agnatiska släktbegreppet, som Lennart Zielfledt hade argumenterat för redan i SoH 1960:1: »För mig ter sig denna agnatiska definition som en högreståndsföreteelse, grundad på att släktnamn oftast ärvts på manssidan efter riddarhusets mönster.«

I samma nummer som Gillingstams inlägg inkom Börje Furtenbach med »Ett genmäle«. Han ville visserligen inte värdera de agnatiska och kognatiska släktbegreppen olika, men menade att det av praktiska skäl var bättre med det agnatiska begreppet eftersom det begränsade antalet personer som skulle redovisas i en släktutredning. Han tog dock ett ytterligare steg och instämde i Psedunymos slutsats och menade att ett fritt namnval mellan faderns och moderns namn för barn skulle leda till praktiska svårigheter  och att det skulle uppstå kaos »om det blev fritt fram att antaga morsnamn Och i så fall vilket? Hennes flicknamn eller namn i andra eller tredje äktenskapet? Inser inte G. vilka svårigheter detta kan komma att vålla och hur det kommer att komplicera förhållandena även för en rätt kunnig släktforskare?« 

Han menade alltså att de praktiska svårigheterna för släktforskning med fritt namnval för barn var skäl att begränsa de möjligheterna i lagstiftning.

Hans Gillingstams mest intressant argument i det genmäle som följde vara att släktnamnets roll som felkälla för släktkänslan i princip fördubblas med varje generation: »Detta är särskilt beaktansvärt för nutida bärare av medeltida släktnamn. De har oerhört mycket mer av blodsarv från sina kanske ofrälse mödernefränder på 1800-talet med andra släktnamn än från sina namnfränder i kanske femtonde led.«

Vi nutida släktforskare känner igen oss med våra försök till genetisk genealogi. Efter bara sex generationer delar vi i genomsnitt autosomalt DNA från närmsta gemensamma ana med endast en av tio av våra sexmänningar. I min blogg Tunna blodsband 18 september 2018 konstaterade jag att efter tio generationer börjar sannolikheten att inte ha något DNA alls från en godtyckligt ana i den generationen går mot ett. Efter 14 generationer är den närmast ett.

Om vi (nästan) saknar blodsband är det likt Gillingstam rimligt att fråga vad det är för släktskap? Mitt svar ligger i en paradox: Även om vi inte delar något DNA med en så avlägsen ana hade vi inte existerat om inte den anan hade existerat.

Efter det inlägget känns det som om Furtenbach ville »ta fram madrasserna«. Han fällde dock en kommentar som modifierade hans position. Han skrev nämligen att släktkänslan mellan fyrmänningar oftast är borta för såvitt inte det gemensamma släktnamnet fungerar som ett sammanhållande kitt (min kursivering).  Hans Gillingstam tog fasta på detta och menade att Furtenbach gjort ett medgivande om att Gillingstams tes om att släktnamnet fungerade som en felkälla för släktkänslan.

Några fler inlägg av Gillingstam och Furtenbach blev det inte. Debatten kom istället avslutas av Lennart Zielfeldt under rubriken »Släktnamnet – ett genealogiskt rättesnöre«. Han argumenterade direkt emot Gillingstam och menar att barn inte borde få välja släktnamn beroende på om de känner mer samhörighet med den ene förälderns släkt och avslutade med att »[d]en agnatiska synen vid återgivning av släktsamband har bibehållits från urminnes tider till våra senaste genealogiska standardverk.«

Jag har i den föregående bloggen konstaterat att delad agnatisk härkomst vare sig är ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för att man ska tillhöra samma ätt på Riddarhuset  – ätt på Riddarhuset är inte samma sak som agnatisk släkt. Jag har också nämnt Johan Bures släktbok , en kognatisk redovisning av bönder, som idag får anses som ett standardverk och som tillkom för mer en halvt millenium sedan.

I retrospektiv framstår Hans Gillingstam som den moderne forskaren medan de övriga (förvisso en generation äldre än honom), som han anklagade för att vara konservativa, närmast i betydelsen förändringsobenägna, verkligen var det.

Nyligen hemkommen från en kulturvecka i Madrid, där vi vandrade - så småningom stapplade - oss igenom tre stora konstmuséer, fyra slott och ett antal tillf'älliga utställningar. Och några vackra parker. Staden Madrid är en riktig höjdare, välordnad och med ett särdeles välskött och lättnavigerat tunnelbanesystem. Där tappade vi dock varje dag hakan inför all vänlighet och artighet som visades oss gamla och trötta: Ungdomarna RESTE SIG UPP och erbjöd oss sina platser!!! Det skulle vara i Stockholm det ...

En av konstsamlingarna stack ut, nämligen den på Museo Thyssen-Bornemiszas övervåning, som ägnas Renässansen och Barocken, således från perioden 1400 -1650.  Gammalt och trist, hann jag tänka, innan jag blev stående framför porträtten i ingressbilden. Den högra bilden heter "Porträtt av en kraftg man" och är målad av Robert Campin (1375-1444) omkring 1425.

1425

Kunde de måla så på den tiden? Vilken skärpa! Vilken blick! Vilka fäger! Vilken träffsäkerhet i återgivningen av en människa som levde för 600 år sedan. Man tror inte sina ögon! Den vänstra bilden är inte sämre den: Porträtt av Ruprecht Stüpf, målad av Barthel Beham (1502-1540) omkring 1528. Som släktforskare vill man ju gärna veta vem han var denne Stüpf - en inflyelserik patricier och borgmästare i München - men ännu viktigare är ändå det faktum att han faktiskt ÄR identifierad. Det är mer än man kan säga om alla dessa anonyma ansikten i våra gamla insticksalbum eller skokartonger. 

För snart ett kvarts sekel sedan blev jag, som ordförande i Sveriges Släktforskarförbund, kontaktad av Tore Sand i Eksjö, som hade fått en lysande idé. Han föreslog att man på Rötter borde ha en särskild avdelning för gamla fotografiska porträtt, både identifierade och oidentifierade. Avdelningen skulle förses med interaktivitet, så att vi släktforskare skulle kunna hjälpa varandra med identifieringen och påföra nyttig information om de avbildade.

Jag talade genast med Rötters skapare och dåvarande redaktör, Håkan Skogsjö, som entusiastiskt åtog sig att skapa denna fantastiska resurs som fick namnet PORTRÄTTFYND. Släktforskarkollektivet har sedan dess aktivt medverkat till att avdelningen idag har 287.943 porträtt, de flesta med identifierande information eller ledtrådar att gå vidare med. Mycket bra!

Men är det inte dags att gå vidare?

Sedan 2002 har den tekniska utvecklingen flödat fram, så att det numera faktiskt går att identifiera folk med ansiktsigenkänning. Åtminstone i deckarna på TV - men borde det inte gå att med samma teknik bearbeta bilderna i Porträttfynd och köra jämförelser med andra bilder både där och i andra bilddatabaser?

Borde inte detta vara en logisk fortsättning på ett redan succéartat projekt?

Den här bilden från 1537 behöver inte identifieras ... Vi vet att den föreställer den förfärlige Kung Henry VIII av England. Det var han som nackade två av sina sex fruar och skilde sig från två av dem samt försköt sina barn. Bilden till höger - från 1483 av della Francesca - av den guldlockige pojken är däremot fortsatt anonym.