Rötterbloggen
Rötterbloggen

Lägesrapport i coronatid

Hur har ni det där ute i coronatider? Hoppas alla släktforskare och alla andra håller sig till rekommendationerna och på avstånd så att smittan kan hållas i schack. I början av mars fick jag frågan av en bekant om jag var orolig för coronaviruset. Nej det var jag inte. Så lite jag förstod då!

För oss som släktforskar är det kanske inte riktigt lika illa som för många andra, just när det gäller sysselsättningen under självvald isolering. Vi har ju alltid något i släktforskningen att ta tag i och fördjupa oss i. Hittills har jag aldrig träffat på någon släktforskare som sagt sig vara färdig. Har du?

Naturligtvis ska jag inte förringa det som händer just nu. Läget är mycket allvarligt. För många är det en väldigt svår tid, framför allt för dem som är sjuka och för de äldre som nu isoleras på äldreboenden och i hemmet. Alla handskas inte med Skype och Facetime i kontakten med yngre släktingar. Men ringa och skriva brev kan man också göra, glöm inte det.

För oss som är aktiva i en eller flera släktforskarföreningar så läggs ju all sådan verksamhet på is, åtminstone fram till sommaren. Kanske längre, det får vi se. Här i Västerås är jag nu invald i styrelsen för Västerås Släktforskarklubb och vi håller styrelsemöten och övrig kontakt digitalt. Det går bra. Jag är också med i Tjust Släktforskarförening i Västervik och där är planen sedan länge att hålla en veckokurs till sommaren, i slutet av juli, där jag ska medverka ett par dagar. Det spörs hur det blir med det.

Under tiden fortsätter jag släktforska. Just nu åt ett par kunder där forskningen rör socknar i Dalarna och Skåne, växelvis med min egen släkt i Halland. Det är fantastiskt roligt att ha ett sådant här intressant intresse, både som hobby och som jobb. Så många fascinerande livsöden jag råkar på i kyrkböckerna. Det spelar ingen roll att det inte är min egen släkt, det är lika intressant för det.

Här om dagen funderade jag på en familj där de gamla föräldrarna lämnade ifrån sig en ansenlig förmögenhet enligt bouppteckningarna. Men inte så många år senare, när nästa generation lämnade jordelivet, då var pengarna borta. Vad hände? Det har jag inget svar på.

Just nu grubblar jag på en annan familj i Dalarna. En kvinna som föddes i mitten av 1700-talet och namnet på hennes föräldrar finns i kyrkboken. Båda två hade mycket vanliga namn. Husförhörslängd saknas för den tiden men finns från ett decennium tidigare. Då fanns det två ungdomar med de rätta namnen i byn. Men namnen var så vanliga så någon av föräldrarna kan lika gärna vara från en annan by som kommit dit efter vigseln. Gapet till nästa husförhörslängd är 30 år och då finns föräldrarna inte kvar i byn. Så nu grunnar jag på vilka andra vägar jag ska gå. Det här är alltså för en kunds räkning så jag ska inte gå in mer i detalj på det.

I min egen släkt har jag nyss fått kontakt med en annan släktforskare som är gift med en tremänning till mig. Hon har släktforskat på min och hennes makes gemensamma släkt så vi har utbytt information. Jätteintressant, tycker jag. Allt stämmer inte överens, men det mesta. Snart ska jag fördjupa mig i diskrepanserna och se vad som kan vara rätt.

Som släktforskare är jag alltså fullt sysselsatt hela tiden, även i självvald isolering. Hade jag varit vårdutbildad och yngre hade jag haft en annan uppgift nu. Det finns mycket vi kan göra för att hjälpa varandra i dessa tider.

Jag saknar mina barnbarn, det ska erkännas. Hoppas coronakurvan planat ut så mycket till sommaren att vi kan träffas då.

farmor konfirmation
Min farmors konfirmationskort från Rolfstorp i Halland. Hon var född 1889 så det bör vara från 1903 eller 1904. Farmor hette Gerda Kristoffersson och sitter som tredje från vänster. Jag hoppas lösa en släktgåta i hennes släkt.

mammas klasskort
Min mammas skolkort från sjätte klass (eller möjligen femte) i Okome skola i Halland. Mamma står precis framför trädet och hon verkar inte ha varit på så gott humör den dagen. Mamma hette Gertrud Dahlberg, föddes 1924 och dog 2009. Detta bör alltså vara från 1935 eller 1936. I hennes släkt, liksom i min pappas, finns det inte en enda okänd far i rakt uppåtstigande led. Men utmaningar finns ändå för den som släktforskar.

fattighus
Varje dag går jag ut en timme, oftast i skogen i närheten av där vi bor, antingen själv eller med maken som nu jobbar hemifrån. Vid en stig finns den här husgrunden och jag jobbar på att ta reda på vad detta är för hus. Det går ju inte att låta bli att fundera på. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  155 Träffar
  0 Kommentarer
155 Träffar
0 Kommentarer

Smått och gott

Att ha en älskad hobby är ju en ”gudagåva” och det är så många glädjestunder som kommer upp i minnet när jag tittar tillbaka på de olika delarna av mitt släktforskarliv.

Alla de små och stora tillfällen när personer, platser och händelser plötsligt faller på plats. När det som verkat vara helt omöjligt plötsligt får en lösning.  Ibland genom olika spår i arkiven, där den senaste sidan ger den förklaring som behövs. När det är klart att det var mellan två sidor som det blev lite fel på födelseår och plats.  Trots att mammans namn ändrades så går det nu att se att det samma familj, något som andra påpekat är omöjligt.

Ibland hittar jag uppgifterna själv, ibland kommer det någon form av information från oväntade håll. En gammal kommentar på Anbytarforum gör att någon för mig okänd skriver ett meddelande och pekar på var jag ska leta. Eller plötsligt kommer det en hel bunt med papper, kolla igenom och se om det är så att du är släkt med Dan Andersson, för det tror avsändaren. Visst, där står ju namnet på personen som jag tappat bort, och eftersom det finns källhänvisningar så startar kontrollen av de uppgifter jag fått och nog kommer vi till samma slutsats. Det finns en koppling och den finns ju där som den tegelväggen var. Tegelvägg är kanske inte rätt namn, men hur översätter man annars det engelska ordet brickwall som många skriver om både här och där.

Fritt foto Evan Dennis Unsplash

För länge sedan stod jag och pratade med en person i det som då var Släktforskarförbundets lokaler. Han hade några släktträd uppsatta på väggen och vi småpratade om de olika ingående släkterna och hur olika ödets lotter kan falla. Det gick bra för en del och mindre bra, eller vi ska kanske benämna det som att det gick rätt åt pipan för andra. Kunde det bero på arv, fallenhet eller vad kunde vara den bakomliggande orsaken. Ä det så att det kan olika bra för olika grenar i en familj, då kanske det inte är arv utan mer lyckliga eller olyckliga omständigheter. Personen ifråga tog då upp ett stort träd, som han hade hoprullat i en hylla. Stort var det och en massa namn, efter vad jag minns så var det en produkt som förbundet tagit fram vid något tillfälle, fast jag kan ju minnas fel. Hur eller hur så fastnade mina ögon på ett namn och en ort.  Någonstans bland de grå cellerna så dök det upp ett liknande namn från mitt eget träd. Kunde det vara samma person. Hem och kontrollera, visst var det samma person och då kunde jag konstatera att jag var släkt med en stor skidåkare eftersom huvudpersonen var Gunde Svan. Tydligen fanns det ett intresse för hans anor då det togs fram ett träd av någon, undrar vem det var. Så genom den trycksaken så fick lite fler avlägsna, riktigt avlägsna släktingar.

Att det är bra att kasta ur sig frågor både här och där kan jag inte nog understryka. Kört fast på en östgöte, slängde ur mig namnet när vi städade bland hyllor på Genealogiska Föreningen och då stannade en av deltagarna upp och sa att jag borde läsa förbundets årsbok, det fanns ett avsnitt som kanske kunde leda till något.  Sagt och gjort, efter lite letande och med min information kopplat till det som stod i boken, och även lite andra häften så var det klart att jag har släktband till Tage Danielsson, en av de största humoristerna vi haft.

Så, men olika sorters hjälp, med olika verktyg och olika personers intresse så förstår jag nu varför jag egentligen inte vill skriva något. Att jag inte är bra på skidor vet alla som sett mig, även om det är få som gjort det och att min humor inte alltid går hem har ju också sin förklaring. De gener jag skulle ha haft gick alltså inte till mig, utan till Dan, Gunde och Tage.

Fortsätt läs mer
  333 Träffar
  0 Kommentarer
333 Träffar
0 Kommentarer

Nittionio-och-en-halv.... hundra!

DSCN9945

Nä. Som det står i den gamla soulklassikern: 99 and a half won't do... HUNDRA ska det vara! 

Tänk, detta är min etthundrade blogg här på Rötter! Jag som fortfarande kommer ihåg när jag fick frågan och skulle bli fotograferad... Det var klart att jag tackade ja, men undrade ju lite grann om jag verkligen skulle kunna skriva något varje vecka. Någon gång har det väl blivit 'mässfall' och ledigt över jul och  sommarsemester har jag ju tagit mig, men i stort sett, så har det gått bättre än jag trodde. 

En liten titt i backspegeln: Den MEST sedda av mina bloggar är fortfarande 'Min vän mördaren' som jag skrev för lite drygt två år sedan. Kanske inte så konstigt, det är väl inte så många släktforskarföreningar som fått brev med begäran om släktforskarhjälp från en dömd mördare. 

Den MINST sedda bloggen är till dags dato 'Usch - snö!' som jag skrev i december förra året. Kanske lät den lite gnällig även om jag faktiskt försökte att skriva positiva saker också. 

Den mest KOMMENTERADE bloggen, vad jag sett åtminstone, är, underligt nog, 'Funderingar på dass' som inte innehöll några genealogiska inslag, bara allmän dasshistoria. 

Det har varit drygt två roliga, intensiva och lärorika år med bloggen. Lite trista bananer också, som när sura facebookanvändare vill att min länk till bloggen ska tas bort bara för att den inte varje vecka behandlar just den gruppens specialintresse. Men, som jag påpekat flera gånger, man behöver ju faktiskt inte klicka på länken och läsa!  Och jag försöker ju i alla fall inte sälja falska märkessolglasögon.... 

Det roligaste med att blogga är alla snälla kommentarer och beröm som kommit mig till del, ibland från helt okända människor! En extra rolig sak: när jag skrev om det 'turkiska tältet' på Armémuseum, som jag återsåg många år efter min pryotid där, så hörde min handledare av sig! Fantastiskt, efter så många år.... 

Det absolut svåraste med bloggen är att det ibland blir tisdag lite väl fort....  Har jag bara en idé om vad jag ska skriva om, så löser det sig i allmänhet. Men det har hänt att jag suttit här vid skärmen och stirrat på en tom bloggruta och malt: 'vadihelsifyrskajagskrivaom?' femtioelva gånger. Men oftast har jag kommit på något, om än ibland i sista minuten. 

Det finns säkert en och annan som tycker att jag borde skriva mer 'strikt' om släktforskning här i bloggen. Och ge tips på länkar och böcker som kan lösa släktforskningsproblem. Men det gör mina bloggkollegor så bra, att jag medvetet har valt att lägga mig lite 'vid sidan' om detta. Försöker kreera en salig blandning av släktforskning, alllmänhistoria, folktro, mytologi och hembygd. Som den historienörd jag är och har varit sedan barnsben, så envisas jag med att lägga historisk synvinkel på i stort sett allt jag upplever, läser eller hör talas om. Och jag tror att de flesta släktforskare nog faktiskt är intresserade av ovanstående ämnen, eftersom släktforskningen hela tiden 'krockar' med dessa.

Ibland har jag varit frestad att använda min blogg till diverse samhällskritiska inlägg. Jag blir heligt förbannad som så många andra, på exvis könsfördomar, narkotikaliberalism och annat. Men hittills har jag lyckats hejda mig. Den här bloggen ska vara TREVLIG, så att ni vill läsa den! Det där andra skriver så många om på olika håll och kanter, så det behöver inte stå att läsa på Rötterbloggen också. 

Men... den främsta orsaken till att jag kommit ända till hundra, och faktiskt tänker fortsätta om jag får, är ju att ni LÄSER mina bloggar! Och det tycker jag är HELT FANTASTISKT! 

Stort och varmt tack till ALLA som läser min blogg! 

Vi ses nästa tisdag!

Släktforskarhälsningar

 

Helena

Bilden: 99 and a half (won't do) är en soullåt som spelats in av många artister.... Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  224 Träffar
  0 Kommentarer
224 Träffar
0 Kommentarer

Per Anton och Hulda Viklund, Fisktjärnliden

Per Anton Hulda ViklundHulda och Per Anton Viklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Hulda Kristina Nyström föddes 13 september 1875 i Källheden, Burträsk som dotter till den i trakterna kända bonden, snickaren och bössmeden Nils Karlsson Nyström samt hans hustru Emma Karolina Karlsdotter Lindahl. När Hulda var 6 år gammal flyttade familjen till Holmtjärnliden, Burträsk. Redan som nioåring arbetade hon som barnsytare hos sin morbror O. P. Lindahl i Tornäset, Gammelbyn, Burträsk. Efter att hon vuxit upp tjänade hon som piga på olika ställen och gifte sig 19 år gammal, 1894 med Per Anton Viklund från Risåträsk, Burträsk. 

Olika åkommor plågade henne de sista tio åren av livet, trots det hade hon alltid kvar sitt goda humör och var strävsam enda till slutet. Sorger upplevde hon också. Maken gick bort 1934 och två år senare somnade gifta dottern Hildur in, endast 32 år gammal. Hulda var en bra och godhjärtad människa vars omsorg om hemmet och sin familj aldrig tog slut. Hon avsomnade plötsligt lördagen 11/4 1942 i sitt hem i Fisktjärnliden, 66 år ung. 

Per Anton Viklund kom till världen 5 juli 1870. Han växte upp i Risåträsk, Burträsk som yngst av sju syskon. Hans föräldrar var den legendariske kraftkarlen Johan Fredrik Jonsson Viklund, kallad ”Stor-Jan-Frick” och hans hustru Katarina Sofia Andersdotter. Gården i Risåträsk var Katarina Sofias barndomshem, hennes föräldrar bodde med på gården. När Per Anton var två år gammal omkom hans far ”Stor-Jan-Frick” genom drunkning. Om Per Antons far, ”Jan-Frick” finns mycket att berätta. Gissningsvis var han, att döma av sonens storlek, cirka två meter lång och bred som en ladugårdsport. När bönderna i bygden skulle göra stadsbesök ville de gärna ha honom med sig bak på släden eller vagnen. Man ville nog ha med sig en stadig man vid ett eventuellt krogbesök, med honom som sällskap ville nog ingen börja bråka.

Under senare delen av 1800-talet hade diverse skogsbolag köpt upp skogen i trakterna och det flottades timmer i de flesta vattendrag. Johan Fredrik arbetade som flottningsförman i Risån.

Tjärbränning var ju något som kunde bringa inkomster till bönder. Stor-Jan-Frick sägs ha kunnat greppa en full tjärtunna (lite mindre än ett bensinfat) och lyfta den med raka armar. Få i Burträsk socken eller i Västerbotten kunde upprepa den bedriften.

När han skulle ut och arbeta i skogen på vintrarna ville hans hustru skicka med honom en matsäck. Han lär då ha yttrat: ”Äsch, det är väl ingen karl som inte kan vara ifrån matfatet över dagen.” Helt onödigt tyckte han och det tog kanske också överflödig tid att äta lunch. Om allt detta om ”Jan-Frick” är sant vet jag inte men så har det berättats om honom.

Tillbaka till Per Anton. Han kom som dräng till Fisktjärnliden 17 år gammal 1887. Hans mor bodde också där, hon hade år 1882 gift om sig med Nils Johan Gustafsson Lindahl. Per Anton vigdes som sagt med Hulda 14/10 1894. De köpte en bit mark i Fisktjärnliden och blev torpare där. Ett tufft liv började då för makarna. Länge födde deras hemman endast en ko, men både Per Anton och Hulda kämpade samt knogade hårt vilket gjorde dem så småningom ganska välbärgade. Vid Per Antons frånfälle hade makarna Viklund fyra kor på gården. Genom åren kom 10 barn till världen, vilket innebar många vaknätter och umbäranden för makarna. Per Anton insjuknade i tuberkulos och avled måndagen 2 april 1934 i sviterna av sjukdomen. Han var vid sin bortgång 63 år gammal.

Fortsätt läs mer
  232 Träffar
  0 Kommentarer
232 Träffar
0 Kommentarer

Mormors betyg

I dessa karantäntider så kanske du ägnar dig lite mer åt släktforskning än vanligt, nu när du inte kan umgås med nära och kära i samma utsträckning som tidigare.

Har du din släkt i Österåker och Västra Vingåker i Sörmland och vill fördjupa din forskning så finns det nu avfotograferade examenskataloger från skolorna i dessa socknar att hämta information från. Detta är ett av många lokala projekt som genomförs av medlemmarna i släktforskarföreningar, i detta fall Katrineholm-Flen-Vingåkers släktforskarförening.

Examenskatalogerna sträcker sig från 1862 till 1950 så det är en ganska lång period, även om det finns några luckor på 1930-talet. Utöver betygen från examen innehåller katalogerna uppgifter om närvaro i skolan, sjukdagar, lovliga och olovliga frånvarodagar. Även frånvaro pga avsaknad av skor eller kläder är inskrivet, liksom redovisning från slöjdskolor och skolkök.

Bilderna finns inte på nätet utan är du intresserad av att ta del av en skolkatalog kan du kontakta släktforskarföreningen på e-post till .

Är du med i en förening där andra liknande projekt genomförs, alltså fotografering av lokala arkivhandlingar? Berätta gärna om det i en kommentar här.

Egentligen borde man samla information om sådant från hela landet. Eller finns det redan någonstans?

Så här kan bilderna se ut:

2

kyrkskolanVV1880

Fasta1870

Opsala1898
Namnen står på vänstra sidan i uppslaget.

1

3

 

Fortsätt läs mer
  437 Träffar
  0 Kommentarer
437 Träffar
0 Kommentarer

Galgbacken

Jag var under några dagar på Öland, i närheten av Långlöt och fick då höra om galgbacken i närheten. Den ligger i Nedra Bägby, en del av Gärdslösa socken.  Kanske inte en plats som är högsta prioritet som turistattraktion, men det är ju en historisk plats som kan tilldra sig visst intresse. Inte blev det mindre när en person i grannskapet berättade att han var släkt med ”mörderskan” som var delaktig i det brott som ledde till den sista avrättningen på den galgbacken.

När nyfikenheten steg så gick jag in på databasen Avrättade, som finns på Rötter under rubriken Faktabanken.  Där finns, som avrättning 699, den hemska historien i en kort beskrivning och med hänvisning till uppgifter i dödboken för Gärdslösa socken.

Bröderna Erland och Peter, 19 respektive 23 år avrättas genom halshuggning på en stupstock. De hade året innan slagit ihjäl sin egen far, efter, vad det skrivs, påtryckningar från modern. Avrättningen skedde den 11 september 1845. Efter det har inte galgbacken använts.

Genom uppgifterna i databasen Avrättade var det lätt att gå vidare och hitta lite uppgifter i Gärdslösas olika kyrkböcker. Små notiser om tillvägagångssätt och straffet finns invävt i dödbok och husförhörslängder. Det finns också uppgifter om vart modern skickades och vad som hände med övriga barn i familjen, det var 5 syskon totalt och tre blev fosterbarn i en annan del av socknen. Modern och den man som hon tydligen fattat tycke för och som var en av orsakerna till mordet dömdes också till döden, men fick straffet omvandlat från dödsstraff till 10 års fängelse.

Öländskt landskap, eget foto

I husförhörslängden finns notering om att modern skickats till Norrköpings fängelse, och i den längd som finns där över fångarna finns utförlig beskrivning om händelserna som ledde till mordet och även den rättegång som varit. Hon anklagades, tillsammans med den nya mannen, för dubbelt hor, men det gick inte att bevisa eftersom inget vittne trädde fram. Beskrivningen av den elake äkta mannen kanske är färgad, men den finns där och anges som den orsak som gjorde att hans liv skulle släckas. Att det fanns ett kärleksdrama som också påverkade framgår av den detaljerade beskrivningen.

Den man som modern umgåtts med och som var en av anstiftarna blir som sagt ovan dömd till 10 års fängelse och han transporteras till Malmö, där han, enligt husförhörslängden i Gärdslösa avlider i lungsot den 21 juni 1847.

Naturligtvis finns det mer i andra källor, jag har inte ens letat efter domboken, men bara genom en enkel slagning i databasen Avrättade och sedan uppföljande sökningar i de angivna källorna så framkom en hel del, som gav kött på benen till besöket på Galgbacken i Nedra Bägby. Undrar om det är fler än jag som sökt på den platsen i år, eller är den så gammal och ointressant att den sjunker allt längre ner i glömskans mörker.

Nu har jag ju ingen koppling till de inblandade familjerna, men visst kliar det lite i fingrarna att försöka följa de olika personerna. Vad hände med modern, när hon frigavs 1855 och, som det står, får attest att resa till Gärdslösa. Kom hon tillbaka, fick hon träffa sina barn och ville de se henne. Mannen som deltog och fick lämna sin fru och sina barn dog ju i fängelset. Hur gick det för den familjen, kunde änkan driva jordbruket vidare efter den tragedi hon varit med om och fick barnen möjlighet till en bra uppväxt. 

Frågorna blir fler och fler, kanske finns det redan beskrivet, och ska jag lägga ner lite mer tid, hittills är det ju inte så lång tid som gått åt.  Eller har du svaren på mina frågor, har du sett något som jag kan använda?

Fortsätt läs mer
  611 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Ahlgren
Spännande att få veta en del om hur det gick för de inblandade.
söndag, 22 mars 2020 16:52
611 Träffar
2 Kommentarer

Röda stugor tågar jag förbi...

Sderkkar-003

Undertecknad, som är lite grann i husletarsvängen, kom att fundera på detta med nu och då vad gäller bostäder. Många gamla röda trähus är till salu ute på landsbygden, och man försöker övertyga mig om att dessa hus eller stugor har 'bevarat sin charm' sedan 1800-talet eller rentav ännu tidigare. 

Charm??

Ja, kanske för oss idag, om vi är sådana att vi, matade med 'Hemsöborna' och annat TV-serieutformat 1800-tal vill ha takbjälkar, gnisslande dörrar och knakande trappor. Men jag skakar oftast på huvudet åt de objekten. För de som bodde i husen när de var nya, betraktade dem knappast som vare sig charmiga eller 'fulla av karaktär' som det så målande brukar stå i annonserna. Fulla med löss och möss var husen däremot. Och särskilt romantiskt med brunnar som frös till is eller sinade var det knappast. Dessutom var stugorna små, och utan möjligheter till barnbegränsning, kunde det vara väldigt många som skulle trängas i ett enda rum. Men det hade ju sina fördelar på vintern, eftersom det måste ha varit fruktansvärt kallt i de oisolerade stugorna. Då var det bra att vara många och kunna sova tätt ihop! 

Idag heter det 'öppen planlösning' när kök och vardagsrum sitter ihop. Jag avskyr öppen planlösning! För det första brukar kök och matplats bre ut sig så att vardagsrumsdelen blir pytteliten. För det andra: om man har gäster och har öppen planlösning så att gästerna ser allt som händer och sker i köket, vill det till att man är gourmetkock!  För oss andra, som blir glatt överraskade varje gång vi lyckas värma de industrilagade köttbullarna utan att de bränns, är det absolut nödvändigt med väggar till köket! Vem i allsin dar vill visa sina kladdiga bänkar, vidbrända rester av teststekning och nermjölade golv för gästerna? Då gick de väl hem... 

Ett nytt uttryck i fastighetsannonserna för lägenheter har dykt upp på sistone: 'hotellkänsla'. Själv tycker jag det är ett lite konstigt uttryck. Det är ju så att man förväntas köpa lägenheten och bo där? Ska man då känna sig som man bor på hotell? 'Känn dig som hemma' blir istället 'känn dig som på hotell'....  Fast de röda stugornas folk, på 1800-talet och långt in på 1900-talet, skulle nog gärna ha bytt till sig en lägenhet med 'hotellkänsla'! 

Men 'röda stugor' tågar jag förbi. Det krävs oftast så mycket renovering att det bleve enklare att bygga sig ett nytt hus! 

Bilden: Stuga från en mycket speciell lekplats vars namn jag glömt, på Söder i Stockholm. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  341 Träffar
  0 Kommentarer
341 Träffar
0 Kommentarer

Skräddaremästare Robert Nystedt

Robert Nystedt Inre Ursviken f. 1870 05 01. 2015 001 057Skräddare Robert Nystedt. Foto: C. Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Skräddaremästare Per Robert Nystedt föddes 1870-05-01 i Nybyn, Nysätra som son till torparen Hans Olof Nystedt och hans hustru Maria Lovisa Persdotter. Fadern dog 1885-08-21 när Robert var 15 år gammal. Han hade ramlat i en brunn och drunknat. Efter Hans Olofs död gifte Maria Lovisa om sig 1890 med småbrukaren och änkemannen Per Johansson. De bosatte sig i Stensborg, Ånäset.

Robert började sin yrkesbana i Sundsvall hos den stora skrädderifirman Frans Pettersson och var där midsommardagen 1888 när staden lades i aska. Robert flyttade till Vallen, Nordmaling i oktober samma år och blev skräddarelärling hos skräddare August Öberg. Senare bosatte sig Robert i Aspeå, Nordmaling och var där verksam som skräddaregesäll. Liksom många andra gesäller, begav sig Robert ut i världen på äventyr. Han besökte Danmark, Norge och Tyskland. 1890 flyttade han till Umeå stad. Han arbetade där som skräddaremästare innan han året därpå återvände hem till Nybyn, Nysätra. Där startade han egen skrädderirörelse. 

1896 flyttade Robert till Yttre Ursviken, Skellefteå. Där gifte han sig samma år med Margareta Kristina Lundström född 1875-02-19 från Kusmark, Skellefteå. Fem barn föddes i deras äktenskap. Robert hade till en början sin skrädderiverksamhet i bagarstugukammaren i gästgiveriet i Ursviken. Han var en duktig skräddare och tack vare det skapade han sig en framtid. Han uppförde en egen gård i Ursviken. Precis som de flesta människor var Nystedt ingen som klarade sig undan olyckor. Första fastigheten han ägde i Ursviken tvingades han se brinna upp. Robert gav sig inte. Han tog på nytt nya tag och skapade sig ett hem på egen mark i Ursviken. 1913 flyttade familjen till Piteå stad. Äldsta dottern Svea avled där 1915-02-06, 17 år gammal i tuberkulos. Familjen flyttade senare samma år till Inre Ursviken, Skellefteå. Äldste sonen Napoleon dog 9 oktober 1928, 30 år gammal i lunginflammation. Som ung lärde han sig att arbeta i skräddarverkstaden tillsammans med sin far. Sveas och Napoleons dödsfall innebar en stor sorg för hela familjen. Roberts hustru Kristina avsomnade 23/3 1939 i sviterna av en hjärnblödning. Efter hustruns bortgång bodde skräddaremästare Nystedt hos sonen Sven som övertagit skrädderiaffären efter honom. Där fick Robert vandra och pyssla med sitt kära jobb, som han hade svårt att lämna. Tråd, nål och pressjärn låg honom nära hjärtat.

I ungdomsåren var Robert en hängiven medlem av IOGT-logen Dunker. Hans fritidsintresse var på den tiden fiske och motorbåtsfärder i skärgården. Robert var trevlig, social och gladlynt. Han var en något unik person som kom att saknas länge av både skärgårdsbor och andra människor. Skräddaremästare Robert Nystedt gick bort 19/3 1943, nästan 73 år gammal. Må han vila i frid!

Fortsätt läs mer
  289 Träffar
  0 Kommentarer
289 Träffar
0 Kommentarer

Varifrån kom Helena Alexandersdotter?

I min farmors släkt finns ett par makar som jag är lite fundersam på. Det är min farmors farmors farmors föräldrar. De hette Sven Nilsson och Helena Alexandersdotter och bodde i Gässlösa i Rolfstorps socken i Halland vid mitten av 1700-talet. Min ana är deras dotter Nilla, född den 11 oktober 1744 i Gässlösa. I mars 1746 föddes hennes lillasyster Bodil. Fler barn verkar de inte ha fått, möjligen kan de ha haft ett till. Hemmanet Gässlösa hörde till säteriet Hovgården och de var torpare i Gässlösa.

Det som för mig fortfarande är mer eller mindre oklart är vilka föräldrarna Sven och Helena var. Sven Nilsson tror jag att jag hittat, men är inte helt säker. Helena Alexandersdotter är jag mycket osäker på. Kanske är det någon av er som läser detta som har någon ledtråd att komma med.

Det jag vet är följande. Sven Nilsson dog i Gässlösa i Rolfstorp den 19 oktober 1784. Enligt prästen var han då på sitt 70:e år, alltså född omkring 1714. Helena Alexandersdotter dog redan den 30 juli 1764 (Sven gifte sedan om sig, men det är en annan historia). Hon ska då ha varit 60 år och 4 månader gammal, alltså född i mars 1704. Om nu det stämmer. De gifte sig den 26 oktober 1740 i Gödestad, som är grannförsamling till Rolfstorp. Sven var då dräng från Rolfstorp och Helena var piga från Gödestad. Dräng och piga kan betyda att de var ogifta sedan tidigare, men givetvis också att de arbetade som dräng och piga. Jag hittar dem även i husförhörslängden från 1750 i Gässlösa.

Hallands släktforskarförening har en databas med födda, vigda och döda i Halland och som medlemmar har tillgång till. Där har jag sökt efter Sven och Helena. Det finns en Sven Nilsson som föddes i Gödestad socken den 8 mars 1713. Han är den ende med detta namn som kommer i närheten av rätt födelsetid. Han föddes på Anders Svensgården i Gödestad kyrkby. Det var hans mors föräldragård, hon hette Gunnel Svensdotter. Svens far var Nils Hansson Holm som dog i Göteborg 1719, när Sven alltså var sex år gammal. 1721 gifte hans mor om sig med Anders Eriksson som blev bonde på gården. I Gödestads CI:1 finns ingen anteckning om att han flyttat från gården, men det kan han ju ha gjort så snart han blev vuxen. Han bör ju ha varit 26-27 år när han gifte sig så han kan ha blivit dräng i Rolfstorp före vigseln. Eftersom de gifte sig i Gödestad och Helena var därifrån tänker jag att de kan ha lärt känna varandra men att han tillfälligt bott i grannsocknen. Så därför är denne Sven Nilsson en stark kandidat. Men alltså inte helt säkert.

Helena vigsel1740
Vigseln i Gödestads ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Helena mantal1760
Mantalslängden från Rolfstorp 1760, där Sven Nilsson i Gässlösa kallas "torparen och adelsryttaren". Bildkälla: Riksarkivet.

Varken när han dog eller någon annanstans har jag hittat någon uppgift om varifrån Sven Nilsson kom. I mantalslängden kallas han adelsryttare när han var torpare i Gässlösa 1755 och 1760 och det tolkar jag som att han var ryttare i Adelsfanan. Men jag har inte hittat någon mönsterrulla från Adelsfanan för rätt tid, bara från 1743 och där är han inte med. Förmodligen hade det inte framgått där varifrån han kom.

Ingemar Rosengren är en nestor inom släktforskningen i Halland. Han har gett ut flera gårdsgenealogier, där han för vissa socknar gått igenom vilka som har bott på de olika gårdarna. Som källor har han både kyrkböcker, mantalslängder, domböcker, bouppteckningar och en del andra källor. I boken för Hovgåren och Gässlösa konstaterar han att varken Sven Nilsson eller Helena Alexandersdotter var födda i Rolfstorps socken, vilket även är min slutsats.

En kvinna med namnet Helena Alexandersdotter borde ju gå att hitta, eller hur? Åtminstone i en databas. Alexander var inget vanligt namn i Halland i början av 1700-talet och Helena eller Lena var inte så vanligt heller. Men några finns det. Däremot bara en enda Helena Alexandersdotter född i början av 1700-talet i mellersta Halland. Det är dottern till klockaren Alexander Geting i Drängsered, Helena som föddes den 12 december 1703. Några månader fel är det ju men fel på några månader är ju inte ovanligt i 1700-talets kyrkböcker. Ändå är jag ganska tveksam till att detta är rätt Helena.

Drängsered ligger ungefär fyra mil sydost om Gödestad. Varför skulle en klockardotter flytta så långt bort för att bli piga? Visserligen var hennes far död sedan 1736 så hon kan ju ha vistats hos t ex en släkting i Gödestad. Det vet jag alltså inte. Däremot funderar jag på om hon kan ha kommit från någon närliggande socken i Halland. Eller i Västergötland, till exempel Istorp eller Horred. Dessutom finns det några halländska socknar i närheten som inte verkar ingå i databasen. En av dem är Skällinge och där är förklaringen att CI:1 börjar 1713 så där går det ändå inte att hitta hennes födelse om hon skulle vara född där.

Det här är en släktgren jag tidigare lagt åt sidan eftersom jag haft så lite att gå på i sökandet. Det är flera år sedan jag höll på med denna, långt innan Hallands Släktforskarförenings databas fanns tillgänglig på nätet. Men på minnesstunden efter min farbrors begravning förra veckan kom jag att prata om detta med en kusin som också släktforskar men mer sporadiskt. Han undrade om jag kunde ta en titt i Adelsfanans rullor, vilket jag alltså gjort. Och sedan var jag ju igång igen... Något som gör sökningen efter födda i de socknar som inte ingår i databasen svår är att flera av kyrkböckerna i häradet är förda topografiskt. Det vill säga att födda, vigda och döda finns inskrivna på gården och inte kronologiskt. Vet jag vilken gård en släkting kom ifrån är det ju väldigt bra eftersom jag ibland kan hitta flera generationer där, men vet jag inte det blir det att leta på varje gård tills jag hittar rätt. Och det har jag inte gjort i Gödestad än. Men den dagen kommer, om jag inte har tur att hitta rätt lösning på annat sätt.

Om inga andra tips kommer fram blir nästa steg att leta mer i de närmaste socknarnas födelseböcker men också att se om det går att ta reda på vad som hände klockardottern Helena Alexandersdotter från Drängsered.

Helena 1
Gässlösa är numera ett naturreservat. Torpet där mina släktingar bodde låg nog precis väster om det som idag är gräns för naturreservatet. Eget foto 2016.

Helena 2
Trappan leder till en stig där man kommer in i naturreservatet intill skylten. Min far och jag och ett par andra släktingar stannade till här en sommardag 2016 men vi hade då inte tid att utforska reservatet eller leta upp platsen för släktingarnas torp. Det kräver lite mer detaljstudier av gamla kartor för att fastställa det, misstänker jag. Forskning fortsätter. Det är en trakt med mycket bokskog och inte långt från Åkulla bokskogar. Eget foto.

Kanske borde jag i dessa coronavirustider i stället ha bloggat om historiska farsoter. Men de känner ni förstås rerdan till. Spanska sjukan, kolerautbrott, pesten, rödsoten och andra smittsamma och farliga sjukdomar. Det är ett annat perspektiv idag. 1918-1919 dog omkring 38 000 personer i Sverige i spanska sjukan. Fruktansvärt! En av dem var min morfars mor. Morfar blev också sjuk, men överlevde. Tack vare det finns jag idag. Men det var en skör tråd. Säkert finns det fler sådana tillfällen i släkten där någon överlevt en svår sjukdom och sedan fått barn som annars inte skulle funnits. Tänk vad lite vi vet, egentligen...

Fortsätt läs mer
  503 Träffar
  0 Kommentarer
503 Träffar
0 Kommentarer

Små saker

 Mitt bland allt som händer, på olika plan, så är det ibland skönt att få grotta ner sig i en frågeställning som inte relaterar till något annan än några personer i min egen släkt. Glöm allt som händer runtomkring och försöka hitta de spår som hittills fördolts.  Letandet kan ha sitt eget liv och att få prova olika vägar kan ju leda till både frustration och förnöjelse.

På min morfars sida så finns det lite att grotta i, pojken från Brattfors som drar sig lite sydöst ut, mot Lindesbergstrakten och som jag har svårt att knyta ihop alla trådar för. Han lägger sig till med ett efternamn så där bara, och som jag själv berättar för många emigrantättlingar så behöver det inte finnas någon logik eller speciell händelse bakom tillägget, men ändå så kommer frågan: varför?  Trots att jag vet att det troligen inte finns någon förklaring nedskriven så letar jag, var det någon han bodde hos, någon annan släkting bakåt eller varför kom han på just det namnet.  Har syskonen lagt till något efter sitt patronymikon och om ja, vad har de valt och finns det någon synbar förklaring till deras val. Hittills är utfallet lika dåligt som jag vet att det är för många, men det finns en gnagande känsla att jag har svaret framför mig men inte ser det.

Fast å andra sidan så finns ett hål i det som jag hittat hittills. Han finns i sin hembygd, noterad för nattvardsgång fram till 1803 och sedan finns han som ankommen till Nora från Filipstad 12 år senare. Hittar honom inte i Filipstad, som det står i inflyttningsboken att han kom ifrån,  eller närheten så var kom han ifrån. Förhoppningsvis, men inte helt säkert, är det rätt person eftersom födelseort och födelsetid är densamma, men konstiga saker kan ju hända.



Nåväl, det är bara att ta skeden i vacker hand och acceptera läget, men det finns ju fler saker att fundera på. Varför dyker plötsligt begreppet ofärdig upp, som en liten notering i en husförhörslängd.  Var det något som fanns med sen födseln, men inte noterats tidigare eller hände något. Det kanske inte har så stor betydelse men visst vill jag veta. Det skrevs inte så mycket i böckerna i de trakterna så det blir kanske en hemlighet, som så mycket annat.

Fritt foto av Dimitri Houtteman på Unsplash



Efter giftermål, som ju ger en del uppgifter, så kommer en dotter och strax därefter en son, och det är han som är kopplingen till mig.  Men det blir inte så bra, mamma dör i lungsot året efter sonens födelse och det syns i dödbok och husförhörslängd. På raden ovanför, i husförhörslängden står det på pappan en notering, död 1825, tre år efter hustrun, men jag hittar inte något i dödboken.  Vad som hände med barnen är oklart, längden som de står i går ytterligare fem år framåt i tiden efter faderns död, men ingen notering om flytt.  För mig försvinner den något äldre dottern, jag hittar inga spår efter henne men sonen dyker upp som dräng betydligt senare.  Så någonstans tog de vägen, någon tog hand om dem, så nu gäller det att leta vidare, att försöka se vad som hände med de två och också ett letande efter uppgift om faderns död, var det kopplat till ofärdigheten som gjorde att han dog eller vad hände.

Efter ett tag i bubblan på 1820-talet så blir det till att ta en paus, efter att ha lagt till de trådar som kollats och visat sig leda fel och naturligtvis de fynd som kanske kan ge något.  Tiden räcker inte för att sitta kvar för länge, måste skriva en liten text till Rötterbloggen.  Men därefter, vid lämplig tidpunkt, så blir det till att hoppa in i bubblan igen och se vad som kommer ut då.  Så om ni inte får kontakt, så sitter jag i min lilla bubbla, om jag sliter mitt hår eller har ett stort leende får framtiden utvisa.

Ha det bra!

Fortsätt läs mer
  874 Träffar
  0 Kommentarer
874 Träffar
0 Kommentarer

Månen vandrar....

Nykamexp-030

I fjol var det exakt femtio år sedan Neil Armstrong och Edwin 'Buzz' Aldrin (bördig från Värmland) tog sina första steg på månen. Många månprogram har det varit under året, både på radio och i TV. På wikipedia läser jag att månen befinner sig 384 400 kilometer från jorden, och är den femte största månen i vårt solsystem. Bland annat, med många siffror...

Om månen har mytologi, sagor och fantasier flödat i årtusenden, i vitt skilda kulturer. Jules Verne kom redan 1856 med  boken 'Från jorden till månen', en bok som innehåller flera detaljer som på ett kusligt sätt liknar det verkliga Apolloprojektet drygt hundra år senare. Hergé kom på 1950-talet med 'Månen tur och retur' där han skickade Tintin och hans vänner till månen med framför allt i första bokdelen en rad detaljerade skildringar av tekniken som gjorde det möjligt. Undertecknad är allt utom tekniskt lagd, men hyser stor beundran för detaljrikedomen i en bok som skrevs mer än tio år innan den verkliga månlandningen blev av. 

Redan de gamla grekerna intresserade sig mycket för månen, för att inte tala om vad kineserna gjorde. I gamla kinesiska folksagor, brukar månen ofta vara försedd med ett antal övernaturliga väsen som påverkar jordens befolkning på olika sätt. I romersk mytologi heter mångudinnan Luna och är förenad med dödsgudinnan Proserpina (Persefone i grekisk mytologi) och jaktgudinnan Diana (alias Artemis) i någon slags treenighet. Proserpina sprider skräck i underjorden med sin spira, Luna skickar bländande sken från himlen, och Diana jagar vilddjur med pil och båge. Hm, ett lite bisarrt jaktlag kanske...? 

Sagor om månen och mångubbar av olika slag finns det massor. Själv minns jag en ganska fånig historia om en bortskämd liten pojke som såg månen i en hink med vatten, och ville ha den. Pappa storbonden beordrade då sin dräng att hämta ner månen från himlen åt pojken. Drängen försökte då hoppa upp i himlen ett par gånger, men misslyckades. Då bonden röt och pojken fortsatte gnälla efter månen, tog drängen hinken med vattnet och hällde det prompt över pojken istället. 

Det gjorde han rätt i, tyckte jag. 

I nordisk mytologi är Sol och Måne barn till en viss Mundilfare, och denne var så stolt över barnens skönhet att Oden och Ve, skapargudarna, blev sura och slängde upp barnen till himlen. Där drar Sol en stor vagn med det största av himlens ljus, vilket gudarna har förfärdigat av gnistor från Muspelhem. Måne drar en något mindre ljuspunkt, och kan själv reglera dess olika ny och nedan. Som det inte räckte med det, sitter det en elak trollkvinna i en skog en bit bort och föder fram otäcka vargar som jagar Sol och Måne i ett evigt kretslopp.... 

Nog för att dagens astronomer och meteorologer har mer rationella förklaringar till månens olika utseenden och faser, men onekligen lite tråkiga i jämförelse.

Ja, månen har fått se och höra mycket genom tiderna. Och då har jag ändå inte nämnt varulvar, tidvatten och alla tusentals månlåtar som spelats och sjungits....  Så nära och ändå så långt borta!

Källa utom wikipedia: Alf Henriksson, Lars Hansson och Disa Törngren: Hexikon som lexikon.

Bilden: Fullmåne genom balkongfönstret. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  422 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Håkan Gelin
Jag brukar fundera när jag ser fullmånen, undrar vad vår anfader hammarsmedsmästaren Göran Andersson Aldrin född 1709 i Alsters so... Läs mer
onsdag, 11 mars 2020 10:22
Helena Nordbäck
Håkan Gelin, vad roligt att en av 'Buzz' släktingar sett min blogg ovan! Intressant det du skriver, tyvärr härstammar jag inte frå... Läs mer
fredag, 13 mars 2020 22:34
422 Träffar
2 Kommentarer

Korpral Gabriel Hansson Hurtig

Gabriel Hansson HurtigKorpral Gabriel Hansson Hurtig. Foto: Hanna Lundborg Umeå. Privat bildsamling. Korpral Gabriel Hansson Hurtig föddes 22 februari 1856 i Hötjärn, Lövånger som äldst av fem söner till Hans Gabrielsson och hans hustru Barbro Kristina Andersdotter. Gabriel växte upp under simpla förhållanden. På den tiden var det verkligen inte fördelaktigt att bygga och leva i dessa trakter. Om detta vittnar inte minst det faktum att Gabriel som 11-åring, nödåret 1867, fick följa sin far till skogen för att skrapa bark och plocka mossa att dryga ut mjölet med. 

20 år gammal, 1876, blev Gabriel indelt soldat. 1878 flyttade han till Yttervik, Skellefteå och bosatte sig på soldatrote nr. 8 Hurtig. 1881 befordrades han till korpral. Han blev kvar i kronans tjänst i 25 års tid och avgick 1901 med pension samt erhöll svärdsmedaljen för trogen tjänst.

Gabriel gifte sig 1887 med Ida Maria Lundmark född 1865-12-24 i just Yttervik. Sju barn fostrades i deras hem. 1897 flyttade familjen till Sjöbotten, Skellefteå där de köpt ett hemman. Ida avled 17/2 1920. 1929 sålde Gabriel hemmanet till yngste sonen och bodde resten av sitt liv hos honom. 

Enda sen 1885 var Gabriel engagerad nykterhetsman. Han var en av stöttepelarna i Sjöbottens blåbandsförening som startades 1912. Dessutom var han djupt religiös samt aktiv i byns EFS-förening, några år som dess ordförande och när söndagsskolan startade 1908 var Hurtig en av ledarna för denna. 

Gabriel Hansson Hurtig innehade en häpnadsväckande fysisk och psykisk vitalitet. En spänst som 30 år yngre personer kunde avundas honom. På somrarna cyklade han gärna ganska långa sträckor för att hälsa på barn och barnbarn. Vid 85 års ålder jobbade han fortfarande med alla existerande sysslor som fanns på gården.

På sin 90-årsdag uppvaktades Hurtig av biskop Bengt Jonzon. I Sjöbottens bönhus fick den gamle korpralen sitta mellan biskopen och prosten K. A. Fellström. Han fick ta emot gratulationer och en present ur biskopens hand. En stor dag för Gabriel, en glad men lite trött jubilar.  

90 år gammal ägnade Hurtig sig åt lättare arbeten. Han promenerade, åldern till trots, rak i ryggen som en 20-åring. Mentalt var han alltjämt pigg som en ungdom. Han höll sig alltid uppdaterad om vad som hände runt omkring honom och var allmänt uppskattad i sin omgivning. Det utnötta uttrycket "en kärngubbe av den gamla stammen" kom väl till användning för att beskriva gamle korpral Hurtig. Om det var någon som skulle ha en blomma för ett förtjänstfullt livsverk så var det han. 92 år ung avled Gabriel Hansson Hurtig den 15 december 1948. 

Fortsätt läs mer
  413 Träffar
  0 Kommentarer
413 Träffar
0 Kommentarer

Vilka var församlingens präster?

Igår såg jag något jag aldrig sett förr. En Series Pastorum som tavlor på väggen i en kyrka. Tidigare har jag bara sett detta i kyrkböckerna, men det finns säkert fler kyrkor (kanske många?) där listan över församlingens präster är uppsatt på väggen.

För det är just vad Series Pastorum är. En lista på prästerna i en församling. Ibland finns det uppgifter ända från medeltiden. Listan brukar oftast, men inte alltid, finnas i någon av de äldre ministerialöckerna, dvs C:1, C:2 etc. Ibland finns de i andra böcker i kyrkoarkivet. Uppräkningen av präster kan alltså börja långt innan kyrkboken börjar, då har en senare präst fört in uppgifter som funnits i församlingen. I många fall sträcker den sig också betydligt längre framåt än vad resten av kyrkboken gör. Senare präster har alltså fortsatt fylla på om sig själv i samma bok.

Har du präster i släkten kan det ju vara intressant, men då är herdaminnena till betydligt mer hjälp i många fall. En del herdaminnen är digitaliserade men inte alla. Och finns en Series Pastorum där din präst är med, då finns den tillgänglig digitalt om den finns i någon ministerialbok. I en del församlingar står det biografiska anteckningar, i andra är det bara en uppräkning av namn.

Hishult1
Series Pastorum i Hishults kyrka i Halland. Tavlorna hänger på vägger till höger om entrén till kyrkorummet. Den äldste nämnde prästen här är Herr Laurentius Nilsson Stubbeus som kom till Hishult 1606. Eget foto.

Hishult CI2B
I Hishults församling finns Series Pastorum i CI:2 och börjar lite tidigare än tavlorna på väggen. Först i raden är Nicolaus Olai Halmstadius som kom hit 1560. Om honom och de nästföljande tre får vi bara veta namn och årtal, sedan är det mer att läsa om varje. Om nummer 5 Laurentius Kilian (alltså inte Nilsson som på tavlan) Stubbeus kan vi läsa att han var född i Stubbhult, kom till Hishult i slutet av 1500-talet (inte 1606 som det står på tavlan) och liksom sin far blivit superintendent på Gotland och sedan bytt namn till Lauritz Nilsson Helsingburgius. Sedan står det något om predikstolen och trappan till den som jag inte riktigt kan tolka. Därefter har en sentida präst skrivit: "Förestående uppgifter är falska, se Skarstedts herdaminne pag 445". Jag undrar vad det står där. Kanske är det rätta det som står på tavlorna som hänger på väggen i kyrkan.På de följande sidorna i C:2 finns också mycket att läsa om senare präster. Bildkälla: Arkiv Digital.

Flisby
Ett annat exempel är Flisby församlings Series Pastorum, som finns uppdelad på tre ställen i C:1. Här har en del av prästerna skrivit om sig själva, det är olika handstilar. En är Magister Hans Bruzelius från Ingatorp som kom till Flisby i maj 1702. Han var 30 år gammal och stannade visst bara ett år, sedan överlämnade han till Johannes Erici Styrenius. Det är Styrenius som har skrivit detta i mitten på vänstersidan. Bildkälla: Arkiv Digital.

Behöver en bry sig om det här om en inte har präster i släkten? Nej, naturligtvis inte. Men själv tycker jag att det är intressant att se vilken präst som varit verksam när jag hittar vad han skrivit om mina gamla släktingar. I släktboken kan det kännas bra att skriva att "... prästen Jöns Halmstadius skrev att ..." när jag berättar om vad jag läst i en kyrkbok. Och alla har ni väl stött på någon präst med oläslig handstil eller som slarvat och då vill en gärna veta vem det var.

Hishult2
Tavlorna hänger ju i Hishults kyrka som jag besökte igår för att vara med vid begravningen av min hundraårige farbror. Han gick bort för en månad sedan. Kyrkan är stor och ståtlig för att vara en landsbygdskyrka. Vi parkerade vid kyrkogårdsmuren och där såg vi de här ringarna som är fästade i muren. Är de till för att binda fast hästen, tro? Eget foto.

Fortsätt läs mer
  612 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
Jag har sett detsamma i Nora stads kyrka i Örebro län. Maria Langs Nora (Skoga), alltså.
lördag, 07 mars 2020 23:00
Eva Johansson
Anders: Ja, jag tänkte väl att det måste finnas sådana här tavlor i fler kyrkor. Själv har jag aldrig sett det förut.
söndag, 08 mars 2020 13:53
Carl-Johan Ivarsson
Ja, dessa tavlor är mycket vanliga. Besökte Tryserums kyrka i nordöstliga Småland i går och där finns det sådana tavlor. De bygger... Läs mer
måndag, 09 mars 2020 15:16
612 Träffar
8 Kommentarer

Nummer 100

Ibland kan det vara skoj att räkna lite på olika saker. Det kan vara för att bevisa något eller bara för skoj skull. Tänk så många som anger hur många de har i sina alldeles egna släktträd, en del är stolta över de närmaste 100 raka anorna och andra svänger sig med många hundra tusen namn.  Vilket som är bäst kan vi alltid diskutera, men vi lär inte komma till någon gemensam uppfattning eftersom vi har olika drivkrafter för det som vi samlar och räknar.

Att ett tal bara är något som faktiskt betyder något när det sätts in i sitt sammanhang är nog ganska välkänt.  För en god vän betyder antalet 91 en hel del, även om det kanske inte är så klart för andra.
Pappa blev 91 år och det blev farfar också, innebär det att han blir lika gammal. Två tal i följd säger inte så mycket men när vi lägger till att hans morfar blev 91 år så börjar tankarna snurra och med lite egen släktforskning så visade det sig att farfars far blev 91 år och en dag, han dog på sin 92-årsdag.  Nog borde alla de gener som dessa herrar förmedlat ner min vän vara en bra grund för att tippa att det skulle bli ett 91-årskalas. Men vi får se.

Jag tycker att talet 100 är bra, även om jag inte kan räkna in några kända 100-åringar i min släkt. Några har kommit nära, men ingen har hittills passerat dem magiska gränsen. Vi får se vad framtiden kan utvisa, om det kommer om fyra år då den första 100-åringen i min antavla kanske kan räknas in.
Men 100 kan användas till annat också, det kan vara en delmängd på väg mot något mycket mer eller det kan vara ett mål med något som vi gör.

Fri bild Jason Dent på Unsplash

Jag har skrivit en del små snuttar på Rötterbloggen, lite om intressanta personer, intressanta händelser och intressanta fynd. Åtminstone har jag tyckt det var intressant, men ibland har jag förstått att vi tycker lite olika, och tur är väl det. Tänk om alla tyckte likadant, vad trist det skulle vara då. Att få ifrågasätta uttryck och skeenden är också något som jag tagit mig friheten att göra, bland det ”bästa” var att ifrågasätta behovet av böcker när vi kan digitalisera allt, där kom det en del intressanta mail direkt hem till mig och det var kanske tur att andra inte behövde läsa dem, det var inte språk som passade i de fina salongerna, utan kanske mer i drängastugan.

Men jag får trösta mig med att andra inlägg fått lite mer uppskattning, att kunna berätta om vem den rike amerikan var och få kontakt med personer från Australien när jag skrev om en försvunnen , det uppväger. Det var meningen när jag började att det skulle bli ett fåtal inlägg, det var ju bara en prova-på-tid, men det blev lite mer. Det är inte det lättaste att komma på något som kan intressera och därför bugar och bockar jag mig för de som producerat ett stort antal inlägg, det är ett fantastiskt jobb de gjort och gör.

Så nu är dags att för mig att gå över till tresiffrigt, kanske blir det högre siffror men en nivå är nådd, blogg nummer 100 är publicerad, och glad är jag för det!

Fortsätt läs mer
  690 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan von Schinkel
Hej! Tack för 100 st. Det har varit en trevlig läsning och jag väntar mig fler av samma djupa och förnuftiga utläggningar. / Stefa... Läs mer
torsdag, 05 mars 2020 09:02
690 Träffar
1 Kommentar

Vad heter vi egentligen??

DSCN9910

Mitt mobiltelefonbolag, vars namn vi förbigår med diskret tystnad, hade bestämt att jag skulle byta så kallat sim-kort i min telefon. Detta skulle vara sååå enkelt, försäkrades det. Jovisst. Efter en dryg timmes förtvivlat pillande, med min tålmodiga syster som guide i telefon, gick det äntligen vägen. Lätt?! Visst, om jag hetat Tindra och varit tio år gammal, hade jag nog haft den sortens späda små fingrar som behövdes för att pilla ut det eländiga sim-kortet och fixa dit det nya lite fortare. Tyvärr heter jag inte Tindra... Det namnet fanns väl inte ens i fantasin när jag föddes i mitten av 1960-talet. 

Vad har vi egentligen hetat i förnamn genom tiderna? Allt möjligt, förstås. Från ungefär mitten av 1800-talet, när den gamla sedan att uppkalla barnen efter far- och morföräldrar eller andra släktingar började bli mossig, har föräldrar valt namn efter alla möjliga kriterier till sina barn. 

En namnlista som jag för min del fann lite intressant, var min farfars mormor och hennes fyra syskon. Först föreföll det mig som om föräldrarna hade haft svårt att enas om namngivningen av barnen; varje barn hade ett namn som var vardagsnära och ett som var lite mer fantasirikt. Men sedan har jag inhämtat att de flesta av de här namnen var ganska 'inne' under det romantiska 1800-talet. 

Farfars mormors äldste bror hette Hjalmar. Ett vanligt, jordnära namn. Men tillnamnet Paridon lät onekligen lite mer mytologiskt. Han brukade oftast skriva sig 'H P' i vuxna år. Nästa barn fick heta Eufrosyne Amalia. Återigen en säregen blandning av jord och poesi. Fast sedermera har jag lärt mig att namnet Eufrosyne var rätt populärt i mitten av 1800-talet. Barn numro tre hette Johan Mauritz. Här finns dock en logisk förklaring: gossens morfar hette Johan, och han hade en några år äldre kusin som blivit döpt till Mauritz. Det fjärde barnet är min farfars mormor Carolina Justina, och här följde man gamla sedvänjor: barnets mormor  hette just så. När minstingen slutligen anlände, verkar dock föräldrarna ha kastat loss alldeles: James Hugo Rudolph fick gossen heta. Så här långt har jag inte hittat något av namnen i någon av föräldrarnas släkthistoria. Och James? Hur kom ett så engelskt namn in i bilden? Det kommer jag nog aldrig att få veta... 

I unga år, bläddrade jag vid ett tillfälle i min systers Kulla-Gullabok. Där läste jag Gullas riktiga namn, motvilligt uppräknade av henne själv: Gunilla Beatrice Frederike. Den som fick höra uppräkningen, skakade på huvudet och sa något om 'bara gamla kärringnamn alla tre'. Det var vid förra sekelskiftet, det. Idag skulle väl inget av de namnen betraktas som särskilt tantigt. 

Namn har sina modetrender som så mycket annat. På 1930-talet var det tunga, fornnordiska namn på flickorna: Ingegerd, Margareta, Birgitta (eller Birgit). Pojkarna hette Arne, Bertil och Gösta. På det följande 1940-talet blev dubbelnamnen väldigt populära: Ann-Kristin, Marie-Louise... men även namn som Marianne, Anita eller Solveig var gångbara. Pojkarna fick också gärna dubbelnamn som Lars-Erik och Hans-Olof, men kunde också heta Ove, Lennart eller  Stig. På femtiotalet döptes killarna gärna till Göran, Peter eller Kenneth. Tjejerna fick heta Eva, Agneta eller Lena. Mitt eget sextiotal döpte gärna flickor till Charlotte, Åsa eller Pia. Pojkarna hette väldigt ofta Mikael, Fredrik eller Patrik. På sjuttiotalet kallades flickorna Camilla, Carina eller Pernilla. Pojkarna hette gärna Johan, Niklas eller Jonas. Under en period från mitten av åttiotalet till början av nittiotalet senare, var det väldigt enkelt att ha koll på vad folks nyfödda barn hette. Alla killar utan undantag hette Andreas eller Daniel, och alla flickor lika undantagslöst Emma eller Emelie. 

Idag har det plötsligt blivit inne med gamla sekelskiftesnamn igen. Pojkar döps till Hilding, Albin eller Alfred. Flickorna får heta Agnes, Alice och Elsa. Om inte föräldrarna gör en ordentlig utbrytning och går igång på namn som William och Liam eller just Tindra.... 

Sedan finns det namn som smidigt ålat sig med i varje generation. Erik och Lars, Anna och Maria är sådana namn som alltid tycks finnas med oss.

OBS! Ovanstående är inga fakta huggna i sten, utan bara en liten exposé jag gjort över de namn som jag själv oftast stött på i varje generation, både i släkttavlor och i vanliga livet. 

Bilden: En av de många, inte särskilt vackra bilder på min mobiltelefon som jag skickade till min stackars syster ikväll, och som utlöste allt detta. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  733 Träffar
  0 Kommentarer
733 Träffar
0 Kommentarer

Hjalmar och Selina Stenlund

Hjalmar Stenlund BölesvikHjalmar Stenlund som ung. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Frans Hjalmar Stenlund föddes 30 maj 1879 i Bölesvik, Skellefteå. Hans far var bonden, nämndemannen och häradsdomaren Erik Hansson Stenlund (se tidigare inlägg). Modern Eliana dog när Hjalmar var knappt tre år gammal. Innan Hjalmar träffade Selina sällskapade han med en kvinna i Holmsvattnet, Skellefteå som hette Maria Pettersson. I slutet av november 1917 fick de en dotter tillsammans som fick namnet Maja-Lisa. Hon avled vid 13 års ålder 1931 i tuberkulos och bodde då hemma hos sin mor Maria, moster Alice och mormor Eufrosyna i Holmsvattnet. Hjalmar och Maria gifte sig aldrig eftersom Marias mor Eufrosyna inte godkände Hjalmar som svärson, enligt vad som berättats. Annat var på den tiden, då fick man inte själv bestämma vem man skulle gifta sig med utan det bestämde föräldrarna. Maria var ogift livet ut, liksom hennes syster Alice.

Selina Gren och Hjalmar StenlundSelina Gren och Hjalmar Stenlund. Vigda 1922 i Bureå kyrka. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Nanny Selina Gren, som kom till världen 1893-10-30, var dotter till fältjägaren Karl Gren och hans hustru Karolina Eufrosyna Holmlund i Långviken, Skellefteå. Hon var tillsammans med sin tvillingsyster äldst i en syskonskara bestående av sju barn. Selina gifte sig 1922-10-29 med Hjalmar Stenlund i Skellefteå landsförsamlings kyrka. I äktenskapet föddes fyra barn, tre pojkar och en flicka. Efter giftermålet övertog de Hjalmars föräldrahem i Bölesvik, Bureå. Där bodde de fram till 1929 när de, tillsammans med Hjalmars far och styvmor, flyttade till en gård i Gamla Falmark, Bureå. De bedrev både jord- och tegelbruk på hemmanet. Selina avled i sviterna av en hjärnblödning tre dagar före julen 1943, blott 50 år gammal. Hjalmar var då ensam med fyra barn och dessutom hade han ett jordbruk att ta hand om. När Selina dog fick dottern Ruth, då 17 år, hjälpa till med hushållsbestyren i hemmet. Hon blev senare sjukvårdsbiträde dels i Norrköping och dels i Bureå.

Hjalmar sålde hemmanet till näst äldsta sonen och flyttade 1947 till Bureå tillsammans med dottern och yngsta sonen. De bodde på en fastighet nära kyrkan. Inte nog med att Hjalmar förlorade sin kära hustru och barnen sin mor, dessutom rycktes familjens enda dotter bort bara 27 år gammal. Rut avled 1953 på Skellefteå lasarett efter en kort tids sjukdom och efterlämnade trolovad, fader och tre bröder som närmaste anhöriga. Hjalmar levde i Bureå fram till 1962, när han började vistas hos yngste sonen med familj i Kusmark, Kågedalen. Det gjorde han fram till sin död två år senare.

När Hjalmar hade blivit änkeman, var han på besök hos en familj i Holmsvattnet. Han satt och beklagade sig över att det inte gick som han hade tänkt sig med Maria, att han inte fick gifta sig med henne. Han tittade ut genom köksfönstret, pekade med handen mot en granngård. Han berättade om en kvinna som på 1800-talet hade bott där och som hade fött 21 barn. Hon hette Cajsa Dorotea Nilsdotter och levde mellan 1813-1868. Så här berättade Hjalmar om henne: "Hon var se kvedu, se da hon lag däri sanga, se snood hon först krappen å sen slaingd hon över kven. Hon var tretton kvarter (cirka 193 cm) runt om. He var tjveillinga å treillinga vart år!" (Hon var så bukstinn, när hon låg i sängen, så vände hon först kroppen och sen slängde hon över magen. Hon var tretton kvarter (cirka 193 cm) runt om. Det var tvillingar och trillingar varje år!" Det sista om tvillingar och trillingar varje år stämmer inte riktigt men Cajsa Dorotea födde två tvillingpar och en gång trillingar. Av de 21 födda barnen var det "bara" fem som blev vuxna. Första barnet födde hon vid 20 års ålder och det sista vid knappt 44,5 års ålder. Cajsa Dorotea var gift med Carl Nilsson, makarna var väldigt fattiga. 

Hjalmar och Margareta Stenlund BölesvikHjalmar Stenlund (till höger) tillsammans med sin syster Margareta gift Öhman. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Hjalmar var ofta anlitad som förmyndare och var känd för att ha ordning och reda i sina papper. I 80-årsåldern var han fortfarande pigg, skötte hushållet för sig och sonen. Stenlund var en skojfrisk och gemytlig herre, som såg det roliga också i den trista vardagen. I sina krafts dagar var han en duktig arbetare. Han hjälpte bland annat sin äldste son med att bygga ett fritidshus till honom som fortfarande finns kvar. Hjalmar traskade genom samhället med en spänst som flera yngre kunde avundas honom. Han avled dagen efter sin 85-årsdag 1964.

Fortsätt läs mer
  457 Träffar
  0 Kommentarer
457 Träffar
0 Kommentarer

Aina uppfann rullatorn

Tänk att en så bra grej som rullatorn är en svensk uppfinning! Ett stöd för den som får svårt att gå eller får problem med balansen och som är en förutsättning för många att kunna röra sig utanför hemmet. Så säger flera bekanta som är beroende av rullator.

rullator
Eget foto.

Om ni läser på Wikipedia så ser ni att den som uppfann den hette Aina Wifalk. I bostadsrättsföreningen där jag bor i Västerås träffas vi på fika ibland, vi som bor här. Flera av mina grannar är äldre och använder rullator. Hur bra den är kom vi att prata om vid en fika för ett tag sedan. Jag visste sedan tidigare att rullatorn är en svensk uppfinning och sa "Vet ni att rullatorn är uppfunnen i Sverige?". "Javisst", svarade en av grannarna, "det var Aina Wifalk som uppfanna den. Jag var arbetskamrat med henne på sjukhuset här i Västerås". Nog blev jag förlägen. Inte visste jag att den uppfanns i Västerås. Men nu vet jag.

Aina Wifalk var kurator på sjukhuset och hade haft polio som ung så hon behövde ett hjälpmedel själv. Då kom hon på rullatorn. Så bra gjort! En fantastisk grej som hjälper så många! Hon bodde alltså här i Västerås, faktiskt i grannkvarteret på andra sida gatan. Anna var född 1928 och gick bort 1983.

Aina Wifalk har ganska nyligen fått en gata i Västerås uppkallad efter sig. Den går från sjukhuset och österut. Här om dagen åkte jag förbi den med bussen.

Jag kan ju inte låta bli att ta reda på lite om hennes släkt. Hon föddes i Lund och kom sedan till Västerås. Från början hette hon Olsson och bytte sedan till Wifalk. Det var inte hennes namn som gift, för hon förblev ogift.

Familjen bodde i Lyby församling, som ligger i Hörby kommun i Skåne. Hennes far Algot Fredrik Olsson var arrendator på gården Sextorp nummer 12. Hennes mor hette Iris Lucia Nilsson och Aina fick också namnet Lucia vid dopet. 1929 fick hon en lillebror som hette Nils Anders men han dog ett par månader gammal. 1940 föddes hennes lillebror Lars, han tog också namnet Wifalk. Föräldrarna skildes och hennes mor och de båda barnen flyttade till Trolle-Ljungby församling där hennes mor Iris blev hushållerska ett år, troligen i en folkskollärarfamilj. 1947 flyttade Aina hemifrån, till Lund och jag antar att det var för att studera, men det vet jag inte. I 1960 års folkräkning var hon kurator på sjukhuset i Västerås. En artikel om Aina Wifalk och rullatorn, med en bild på Aina, finns hos Ny Teknik. Där kan du läsa om hur det gick till när hon utvecklade rullatorn.

Hennes mor Iris levde till 1987 och gifte aldrig om sig. Hennes far Algot Fredrik Olsson bytte efternamn till Oldvall och bodde vid sin död 1974 i Malmö. Algot var bondson från Träne socken. Hans far Anders Olsson kom från Trolle-Ljungby men hans mor Augusta Fredrika Andersson var född i Kungsholms församling i Stockholm. De var sex barn i familjen. En alldeles vanlig och skötsam bondefamilj i Skåne, ser det ut som. Bortsett från att hustrun var från Stockholm, det var nog inte så vanligt. För enkelhetens skull kallar jag henne Augusta. Hon kom 1872 som fosterbarn till en familj i Norra Åsum i Skåne och var barnhusbarn. Då hette hon Engman och var två år gammal, men tog alltså senare sina fosterföräldrars namn.

Journalerna för barnen på Allmänna barnhuset i Stockholm finns digitaliserade på Stockhokms Stadsarkivs hemsida. Här kan vi läsa om Augusta Fredrika Engman.

barnhusjournal
Översta delen av barnhusjournalen. Den finns i sin helhet här.

Augusta föddes på barnbördshuset Pro Patria så hennes födelsenotis finns inte i Kungsholms församling utan i Pro Patrias egen ministerialbok. Hade jag inte läst barnhusjournalen hade jag letat förgäves i Kungsholms församling. Kungliga sällskapet Pro Patria var ett ordenssällskap som blivit ett välgörenhetssällskap. Barnbördshuset inrättades 1774 och var Sveriges första BB. De tog emot både gifta och ogifta mödrar mot en mindre avgift. 1951 las BB-verksamheten ner. Sällskapet finns fortfarande, det vet ni säkert.

ProPatria1870
Augustas födelse i Pro Patrias födelsebok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Tänk vad mycket en kan lära sig när en börjar rota i någons släkthistoria.

I födelsenotisen läser jag att Augustas mor var ogifta pigan Anna Christina Engman, född 13 december 1838 i Vänersborg. På Luciadagen! Men det var ju Ainas mor som hette Lucia... Anna Engman bodde på Återvändsgränd 3 i Stockholm. Dottern Augusta skrevs in på Allmänna barnhuset den 14 april som nummer 80. Hon blev intagen för fattigvårdsnämndens räkning, så Anna måste ha vänt sig dit om hjälp, antar jag. Eller så var hon så fattig att hon inte kunde betala för barnet och fattigvårdsmnämnden fick träda in.

Det är så jag vill gråta... Och så många sådana här livsöden det finns.

Augusta blev samma dag utlämnad till en arbetarfamilj på Ladugårdslandet men återlämnades redan den 30 april, förmodligen för att fosterfamiljens barn hade scharlakansfeber. Den 20 maj kom hon till en hustru på Målaregatan i Klara församling. Där verkar hon ha varit kvar till den 21 maj 1872. Den 25 maj skickades hon till husmannen N Persson i Norra Åsum i Skåne, men samma dag är det infört att hon flyttades till Anders Olsson i samma församling. Där blev hon kvar. 1881 och 1883 fick hon lite pengar i belöning av barnhuset så troligen var hon snäll och duktig. Det var väl det som belönades. Jag undrar hur hennes liv blev, om hon fick slita och arbeta tidigt eller om hon var ett älskat fosterbarn. Fosterföräldrarna var redan i 50-årsåldern när hon kom till dem och de hade inga egna hemmavarande barn.

Det är känt att många barnhusbarn fick slita ont i sina fosterfamiljer. Många som anmälde att de ville ta emot fosterbarn skrev att de ville ha lite större barn som kunde arbeta på gården. Om detta skriver historikern Johanna Sköld i sin bok "Fosterbarnsindustri eller människokärlek". Läs den!

Annas föräldrar var Lars Olsson Engman och Catharina Johansdotter i Vänersborg. Lars kallas "H. F. arbetare" i husförhörslängderna. Vad kan "H. F." betyda? Någon som vet? Det verkar som om alla i ett visst kvarter har "H. F." framför sina namn. (Se Vänersborg (P) AI:18 (1845-1855) sid 117). De hade fyra barn till. Lars dog 1851. Hur änkan försörjde sig och barnen sedan står det inget om. Anna flyttade till Göteborg 1857 och blev piga där. I början av 1860-talet kom hon till Stockholm, sedan till Åbyholm i Vallentuna, så via Stockholm igen till Trångsund i Huddinge och därifrån till "obestämd ort" 1868. Sedan dyker hon upp på Pro Patria där dottern föddes den 22 januari 1870. I Huddinge husförhörslängd finns en väldigt svag blyertsanteckning att hennes betyg är sänt till Göran den 9 oktober 1868. Det måste vara St Görans sjukhus för St Görans församling bildades först 1925. Anna Christina Engman dog i Stockholm 1873, som ogift piga på Norra Tullportsgatan 25 i Katarina församling, enligt dödboken.

Aina Wifalks mor Iris föddes i Rinkaby församling söder om Kristianstad. Iris föräldrar Nils Nilsson och Anna Eriksdotter var åbor på Geltofta nummer 4. Från 1910 står de som ägare av samma gård. Iris äldste bror Nils dog ett halvår gammal. Hon fick fyra syskon till men ytterligare en liten Nils dog några månader gammal. Iris bodde hemma tills hon gifte sig med Ainas far 1926.

Nils Nilssons föräldrar hade också varit åbor på Geltofta nummer 4, ett kronoskatterusthåll på 1/4 mantal. Trots att åbo brukar betyda arrendator med arvsrätt står de insrkivna som ägare, både Nils och hans far Nils Mårtensson. Jag har för mig att det i Skåne också kan ha betydelsen bonde. Nils Mårtensson var 19 år äldre än sin hustru Karna Nilsdotter och hade två barn från sitt första äktenskap. Sonen Nils var född i det andra äktenskapet.

Iris mor Anna Eriksson var född i Gustav Adolfs församling i samma pastorat som Rinkaby. Den hette först Viby, ända till 1778. Tänk på att en del församlingar har bytt namn ibland. Annas familj bodde på Viby nummer 8, en gård på 1/4 mantal som hennes far Erik Mårtensson ägde. Han var inte bara bonde utan också kyrkvärd. Han dog när Anna var fem år, då blev de efterlämnade barnen ägare till gården. Annas mor Anna Nilsdotter dog bara en vecka efter Annas födelse 1872, i barnsängsfeber. Året efter gifte Erik om sig med Sissa Nilsdotter, som alltså blev änka redan efter fyra år. När Erik dött kom en Anders Mårtensson till gården, han ägde 1/16 av den, så han var nog Annas farbror. Det verkar som om Sissa Nilsdotter gifte om sig med Mårten Svensson och att de var kvar på gården till 1884.

Viby
Husförhörslängden från Viby med Anna Erikssons familj. Bildkälla: Arkiv Digital.

PS. Ainas bror Lars Wifalk gick bort för ett år sedan. Hade jag inte sett det hade jag inte nämnt honom, pga GDPR. Och jag är alltså inte på något sätt besläktad med denna familj, bara en nyfiken släktforskare.

Fortsätt läs mer
  718 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Ingrid! Vad roligt att du minns henne! Jag har ju aldrig träffat henne, har bara hört berättas och läst om henne. Ja, även om man ... Läs mer
tisdag, 03 mars 2020 10:05
718 Träffar
2 Kommentarer

Sant, eller….

Att det finns ett stort intresse för släktforskning, det vet säkert de flesta. Det får olika uttryck och det lockar också olika aktörer till det intressanta området.  Det gör också att det blir än mer viktigt att fundera på vad det är som sägs och på vilket sätt. Jag känner ibland ett behov av att sätta mig ner och fundera på vad som kan vara bra för en förening eller för vårt gemensamma intresse för det som hände förr och hur det ska återberättas. Är det viktigt att nå ut med det intressanta i släktforskning oavsett hur det sker eller ska vi bli lite ”tråkiga” och peka på att allt som sägs eller skrivs kanske inte är helt rätt. Att det ibland blir lite för mycket av enkla berättelser, vars syfte är att locka nya läsare och då kanske kunna göra oss mer attraktiva, så att det blir som ringar på vattnet, det sprider sig till större ytor och lockar ännu fler.

Nu finns det säkert de som tycker att jag är tråkig, som tar upp en sån här fråga, och därför kan det vara på sin plats att jag berättar lite om några av mina egna erfarenheter av det som vi kan kalla kommersiella produkter, vars koppling till släktforskning baseras på att det är ett intressant område och det kanske går att generera lite vinst på det. Det är inte kopplat till någon eller något inom släktforskarrörelsens ideella delar.

Egen bild från Genealogiska Föreningens tidigare bibliotek

Det står naturligtvis var och en fritt att berätta eller publicera en text, men jag tycker det blir lite konstigt när det som publiceras och sägs återge en verklighet är fylld med allehanda felaktigheter eller utelämnanden. Nu kan vi ju alla vara mer eller mindre bra på att hitta sanningshalten och det blir mer som kåseri, men då bör det framgå att det bara är en del av en sanning eller mer eller mindre påhittat..

Jag har vid ett antal tillfällen kontaktat de som ger ut skrifter där det funnits klara fall av felaktiga uppgifter, men viljan att göra något har varit obefintlig eller, i bästa fall, ganska liten.   Att det som redan tryckts inte kan ändras, det är förståeligt, men viljan att rätta till i efterhand saknas ofta och det gör ju att det bildas nya sanningar. Det finns också fall där en publikation tagit in en liten rättelse i ett senare nummer, på en liten undanskymd plats, och det är ju sig ett fall framåt, men sedan har den ursprungliga artikeln återpublicerats på företagets webbplats, utan den minsta kommentar om brister eller fel. Och det känns ju mindre bra.

Så vad kan vi göra? Köpbojkott är knappast rätt svar eftersom det finns guldkorn i allt, men kanske en lite mer öppen attityd till att rätta till.  Kanske kan aktörerna ändra sig lite om fler pekar på de felaktigheter som finns och att källkritik blir en del av produktionen av artiklar.

Har du upplevt det som jag gjort eller är jag ensam?   Har du förslag på vad och hur vi kan få en så bra sanningshalt i det som skrivs?

Fortsätt läs mer
  1466 Träffar
  0 Kommentarer
1466 Träffar
0 Kommentarer

I en klosterträdgård...

DSCN9633

Redan som barn fick undertecknad en rätt diffus bild av detta med munkar och nunnor. Från nunnorna på skivomslaget till 'Sound of Music' när jag var riktigt liten, via diverse spökhistorier innefattande munkar eller nunnor fram till Casinorevyns berömda 'tagelskjortan på'. Senare, när jag uppdagat att jag har en massa präster i släkten, varav vissa grenat sig ända ner till medeltidens utkanter, har jag i förfädernas fotspår besökt åtskilliga kyrkor med medeltida ursprung, och insett att många av dem spelat en roll under den tid vi var katoliker här i Sverige, och inte minst för munkar och nunnor under den här tiden. 

Den som möjligen läst min blogg 'Grå, grå, grå' från november 2019, minns kanske (annars finns bloggen kvar här på Rötter, bara att bläddra bakåt) en parentes där jag stoltserade med att jag åtminstone visste så mycket som att franciskanermunkar = gråbröder? 

Jag tänkte lite flyktigt att det kanske vore idé att försöka reda ut det här med olika munkordnar och deras olikfärgade kåpor någon gång. Inspirerad av den bok om utgrävningarna i Varnhems kloster 1976 som jag just nu håller på att läsa, satte jag igång. Det visade sig då att det finns mängder med klosterordnar som jag inte haft en aning om, för att nu inte tala om de klosterväsen som finns i andra världsdelar. Men i nedanstående har jag nöjt mig med de munk- och nunneordnar som förekommit här i Sverige, och, det  vill jag särskilt betona, jag har inte tagit med alla. Detta är bara ett litet urval! 

Ordet 'munk' kommer från grekiskans monachos, som betyder ensam eller eremit. Redan på 300-talet fanns i Egypten spridda kristna kloster med diverse olika regler. År 529 startade emellertid Benedikt av Nursia den första enhetliga västerländska klosterordern, både för munkar och nunnor, och de kallades benediktiner. Benediktus hade turen att vinna påven Gregorius den store (han med sången, ni vet) för sin sak, och redan 575 hade påven sponsrat ett munkkloster för benediktiner i Rom. Reglerna var stränga, och framför allt var det viktigt att munken eller nunnan stannade i sitt kloster, levde avskilt och spartanskt.  Mycket av benediktinernas verksamhet handlade och handlar, om skolor och undervisning, de viktiga klosterskolorna var från början deras verk. 

Men efter något sekel började benediktinerna få problem. Inte minst därför att de med sina ofta stora egendomar blev involverade i vasallsystemet. Inte sällan fick klostren en ägare som inte alls var munk, utan hade helt andra och världsliga intressen av klostrets tillgångar. Med tiden luckrades också de stränga ordensreglerna upp. 

Detta gjorde att ett antal andra munk- och nunneordnar bröt sig loss från benediktinerna och 'startade eget':

Kartusianer omnämns första gången 1084. De bar oftast vita kåpor och betonade avskildheten och eremitliv. Det var vanligt att kartusianerklostren hade små egna hus för varje munk eller nunna. Endast enstaka måltider åts gemensamt. 

Utanför Dijon i Frankrike ligger en liten ort som heter Citeaux. Där bildade några utbrutna benediktinermunkar en egen orden år 1098. De kallade sig cisterciensermunkar efter platsen, och en av deras huvudregler var att vara självförsörjande. De odlade mycket mark, men då de var förhållandevis få, tog de in 'lekbröder' till hjälp. Varpå det  här med lekbröder såg dagens ljus. 

Franciskaner fick förstås sitt namn från Franciskus av Assissi. Egentligen var det inte någon munkorden i vanlig bemärkelse, utan de kallades oftast 'gråbröder'. Franciskanerna byggde heller inte kloster, utan 'konvent' och var inte bundna till ett visst kloster. Franciskanerna var en tiggarorden och levde på vad de kunde få ihop vid sina vandringar i eller mellan städerna. Grå kåpor hade man, men numera, läste jag, kan de tydligen ha bruna kåpor också. Vad franciskanerna dock alltid har, är ett vitt rep, med tre knutar på om midjan. De tre knutarna symboliserar deras viktigaste ordensregler: fattigdom, kyskhet och lydnad. 

Franciskus vän Klara av Assissi bildade en nunneorden i samma anda, klarissorna. De levde däremot, till skillnad från sina 'bröder' i kloster och iakttog vanliga klosterregler. 

Dominikanerorden stiftades 1215, och deras främsta regel var predikan. Det är en tiggarorden som franciskanerna. Dominikanerna var ivriga förkunnare, men också ivriga jägare på meningsmotståndare. Det var de som startade inkvisitionen och dess hänsynslösa jakt på 'kättare'. Dominikanerna bar oftast vita kåpor, men under senare delen av medeltiden, då de själva var utstatta för diverse hot från kritiska regenter, kunde de ses i svart ovanpå den vita kåpan, för att inte bli avslöjade. 

Så måste vi förstås också nämna Birgittinerna, en orden som Birgitta själv instiftade i Vadstena 1370. Dem känner man lätt igen på den 'krona' av vita band som de bär på huvan. År 2017 fanns det summa två birgittinerkloster kvar: i Vadstena och i Uden, Nederländerna. Båda är nunnekloster, några munkar finns inte just nu inom orden. 

Grå kåpor som blivit bruna, vita kåpor som dolts under svarta... utbrytargrenar... det är ett myller av munkar och nunnor som präglat vår medeltidshistoria! Och ibland lämnat lite förvånansvärda arv efter sig. Dom Pierre Perignon, benediktinermunk, är idag mest känd som champagne. Kartusianerna, eremiter eller ej, började framställa chartreuselikör. Och trappistmunkarna, som jag inte ens har nämnt här, bryggde öl... 

Men vi har fått mycket i arv efter medeltidens munkar och nunnor!

Källor: Wikipedia

Nordisk Familjebok 1953

Inspiration: Ragnar Sigsjö: Klosterstaden Varnhem

 

Bilden: Vreta klosterträdgård i somras. I den trädgården vandrade en gång benediktinernunnor.... Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  597 Träffar
  0 Kommentarer
597 Träffar
0 Kommentarer

Jonas Bernhard "JB" Lundström Strömfors, Skellefteå

Jonas Bernhard Lundström Strömfors 0001Jonas Bernhard JB Lundström, Strömfors. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Bernhard kallad "JB" Lundström föddes 1893-01-27 och växte upp i Strömfors, Skellefteå där han även bodde i större delen av livet. Han gifte sig 7/12 1919 med Vilma Charlotta Enmark från Djupgrovan. De övertog JB:s barndomshem. JB och Vilma tog hand om tre fosterbarn vid namn Arne, Ingeborg och Anneli. De blev som deras egna barn. Huset som familjen bodde i uppfördes 1919-1920. Lundströms hade sex kor, grisar och en häst som hette Flora. Vatten fanns indraget både i huset och i ladugården. Den sistnämnda byggnaden byggdes 1937 och var därför ganska modern för sin tid med vatten etcetera.

JB hade Strömfors första taxi. Den skaffade han på 1920-talet i samband med Bolidengruvans tillkomst. Taxirörelsen överlät han 1936 till Paul Oskarsson. JB hade senare en bil som var av "ovanligt" märke och vid ett tillfälle var två av fosterbarnen på bilutställning i Lycksele med hans bil. Den drog till sig väldigt stort intresse från besökarna där. När de kom hem och JB fick reda på detta sa han: "Ni skulle ju ha sålt den." Senare bytte han bort bilen till en Volkswagen "Bubbla".

Efter att JB slutat köra taxi ägnade han sig istället åt jordbruket på den egna gården. En tid försökte han sig även på försäljning av silverrävar, men den verksamheten avvecklades på grund av de dåliga förhållanden som förelåg under andra världskriget. JB var också en framgångsrik köpman. Han sålde bland annat skogsskiften till gruvbolaget Boliden och andra köpare.

I Strömfors angelägenheter deltog Lundström med stort intresse. Under flera års tid var han byaålderman och kassör i bönhusföreningen. Dessutom var JB i mer än 20 år ordförande i Strömfors kvarnförening. Jakt var ett stort intresse för honom liksom skytte. Han var aktiv i Bolidens skytteförening från 1936 och vann flera priser inom skytterörelsen. Som person var JB vänlig och pratsam. Han tvekade inte att yttra sin åsikt om olika världshändelser. Ett besök i hans och Vilmas gästfria hem var alltid gemytligt. Alla kände sig välkomna där.

En vinter var Vilma och JB:s fosterson Arne uppe i trakterna kring grannbyarna Sandberg/Brännet och högg timmer. Plötsligt kom han åkande hem på sina skidor och ropade: "Märren är i brunnen". Flora hade alltså hamnat i brunnen. Det blev bråttom. Oskar Forsberg som hade lastbil i Strömfors lastade folk på flaket och sedan bar det iväg för att försöka dra upp Flora ur brunnen. Med gemensamma krafter lyckades de att få upp henne ur brunnen. Hon överlevde även om hon var väldigt slut efter detta och de hade nog gett upp hoppet om att hon skulle överleva. Som tur var gick det vägen denna gång.

En dag frågade Ingeborg JB vad som skulle hända med henne och hennes fostersyskon om JB och Vilma dog. "Jag kan ju inte ens sopa ihop 'sotuklea'" (sotuklea=sotiga, smutsiga kläder), hade Ingeborg själv sagt. Det var det ju ingen som hade tänkt på. Detta fick JB att åka till häradsdomare Hjalmar Holmberg i Klintforsliden som hjälpte honom att skriva ett testamente som sa att Ingeborg, Arne och Anneli skulle få ärva efter Vilma och JB. JB hittade en gång hittade nämnda Ingeborg gråtande i ladugården. Hon tyckte att det var för jobbigt och slitsamt att mjölka korna. "Nu ska vi inte ha kvar några kor", sade JB Lundström efter denna händelse.

JB och Vilma bodde de sista åren i Boliden efter att de sålt hemmanet i Strömfors till JB:s brorson Sten Svensson. JB gick bort 28 mars 1977. Vilma levde till 21 maj 1981. 

Fortsätt läs mer
  611 Träffar
  0 Kommentarer
611 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
279 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
103 inlägg
Helena Nordbäck
100 inlägg
Anton Rosendahl
46 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser