Vi har väl alla råkat ut för att våra förfäder och släktingar kallas något annat än vad som står i födelse- och dopboken:

• Maria blir Maja
• Christina blir Stina (eller Kjerstin)
• Margareta blir Greta
• Olof blir Olle
• Pehr blir Petter   o.s.v.

Även motsatsen känner vi igen. Trots att det klart och tydligt står MAJA STINA i födelseboken så "förfinas" hon så småningom till Maria Christina, säskilt om hon flyttar till stan ...

I över 50 år har jag letat efter fyra försvunna systrar LÖFBERG som spårlöst försvinner från Ystad omkring 1810. Jag har alltid trott att de måste ha lämnat landet - annars borde jag för längesen ha hittat dem. Tog de sig till Pommern kanske, eller Baltikum? Jag har letat överallt! Så, för kanske 20 år sedan, fick jag upp ett spår i Norra Åkarp (L):

Ser ni? Där är hon ju, handskmakardottern Anna Christina Löfberg från Ystad. I en senare husförhörslängd ser det ut så här:

Aha! Hon har fått en liten son, Bengt, som så småningom flyttar till Kristianstad och blir guldsmedslärling:

Här har han också fått ett efternamn: ERLANSSON. Hmm, ta och kika på det första kyrkoboksutdraget ovan. Vad heter drängen fyra rader nedanför Stina Löfberg? ERLAND Bengtsson heter han - 13 år yngre än Stina, men han är den ende Erland i Norra Åkarp vid denna tid ... Om honom skriver prästen i Norra Åkarp: "En obändig yngling - har ej begått Nattvarden".

Tillbaka till Bengt Erlandsson i Kristianstad. Som synes är han överstruken och det utan hänvsining till vart han tagit vägen. Suck - hinner man tänka - han är naturligtvis ute på gesällvandring. Honom hittar jag aldrig. Häromdagen gjorde jag ett nytt försök i Kristianstad. Sökte på BENGT och 1827 22/6, inga träffar. Sökte på BENGT och Norra Åkarp, inga träffar. Sökte på flera andra sätt och till sist klämde jag i med ERLANDSSON 1827 och si:

Här har vi förvandligen. BENGT har blivit BERNT, och så kommer han att heta resten av livet. Han blir framgångsrik guldsmed i Kristianstad - många av hans alster finns bevarade och dokumenterade. Bengt Erlandsson (1827-1896) - det är den sittande mannen på ingressbilden - gifter sig 1851 och får åtta barn. Kanske de enda ättlingarna till den gamle handskmakaren i Ystad. Om jag nu inte till sist skulle råka på de tre ännu försvunna döttrarna i någon fjärran hamn.

Bilderna i kollaget är hämtade från Regionmuséet Skåne.

SofiaSofia och Anton Rönnkvist. Foto: Sundborg & Lindberg Skellefteå. Privat bildsamling. Margareta Olofsson föddes i Svarttjärn, Lövånger den 16 november 1875 som äldst i en syskonskara om sju till föräldrarna Per Olofsson, barnfödd i Svarttjärn och hans andra hustru Elisabeth Katarina Mattsdotter, bördig från Vallen, Lövånger.

Sofia konfirmerades sommaren 1890. Hon kom några år senare som piga till Anders Rönnkvist med familj i Mjövattnet, Burträsk. 1898 vigdes Sofia med Anders son Jonas Anton Rönnkvist född 31 juli 1869. Han var född i Hökmark, Lövånger men hade vuxit upp i Mjövattnet som ett av sju barn till föräldrarna Anders Rönnkvist, bördig från Hökmark och hans hustru Anna Katarina Jonsdotter, härstammande från Fjälbyn, Lövånger. Anton och Sofia hade köpt ett hemman nära Renfors. De blev föräldrar till elva barn, varav åtta levde till vuxen ålder. Anton avled på Skellefteå lasarett den 20 januari 1937. Efter Antons död överlämnades hemmanet till en av sönerna, vilkens hushåll Sofia skötte efter makens bortgång.

Sedan ungdomen var Sofia varmt religiös och en trogen missionsvän, som alltid varit aktiv i syföreningen. Fru Rönnkvist var en god och klarsynt människa. Alla som hade kommit till hennes gästvänliga hem hade mottagits med förståelse och vänligt bemötande. Tack vare detta var hon omtyckt av sin omgivning. Sofia, som var min farmors faster, somnade in den 3 februari 1952 på Skellefteå lasarett efter en längre tids sjukdom.

Prästen i Örtomta i Östergötland skrev 1803 i kyrkboken om landet Senegal i Västafrika.
Visst är det intressant!?
Det tycker jag. Något som verkligen överraskar. Hur kom detta sig?

Hans referens till Senegal finns i 1803 års "Sällsamma händelser" (Örtomta C:3 sidan 537 hos Arkiv Digital och 697 hos Riksarkivet). Där berättar han om en ovanligt het och torr sommar. En dag hade det varit 36 grader varmt och han konstaterar att det bara var 14 grader under temperaturen i Senegal.
Att jag kom att läsa detta beror på att vi använde prästens anteckning i en läsövning i vår texttydningskurs i Västerås Släktforskarklubb för ett tag sedan. En gång i månaden höst och vår träffas vi och övar på att läsa diverse texter. Det här var en trevlig och lite udda övning.

Sällsamma händelser i kyrkboken från Örtomta. På tionde raden längst till höger ser ni att det står "Sennegal". Bildkälla: Arkiv Digital, Örtomta (E) C:3 (1790-1830) Bild 281 / sid 537 (AID: v42653.b281.s537, NAD: SE/VALA/00483).

Brukar ni läsa "Sällsamma händelser"? Jag gör det ibland, det kan vara både intressant och roligt och ge information om allt möjligt som hänt i socknen. Som det här med den extremt varma sommaren 1803, med torka och missväxt som följd.
Om du inte känner till "Sällsamma händelser" så är det något vissa, men inte alla, präster skrev om i kyrkböckerna. Helt enkelt udda och ovanliga händelser. Oftast kan man hitta dem i den äldsta ministerialboken, eller någon av de äldsta (alltså C:1, C:2 osv).
Det kan handla om allt möjligt. En kalv som föds med två huvuden. En kvinna som fått femlingar. Ovanliga väderfenomen, som den här värmen eller snö mitt i sommaren. I flera sådana anteckningar har jag sett att prästen skrivit om att någon sockenbo dött på ett konstigt sätt, t ex av ett blixtnedslag. Ett sådant exempel är en man som 1737 dog sedan han gått ner i en nygrävd grav "för att stöta undan stenen" och att gravstenen då föll över honom så att han dog. (Blackstad C:1 sidan 199). Där kan man också läsa om en sockenbo som var född med ett finger på varje hand och en tå på varje fot.

Hur kom det sig att prästen i Örtomta (mellan Linköping och Norrköping) kände till landet Senegal i Västafrika? Hur kunde han veta hur varmt det var i Senegal? Det har jag inget svar på.
Prästen i Örtomta församling hette Nils Aurelius. Han hade kommit till församlingen 1790 och var kvar till sin död 1810. Innan dess hade han varit regementspastor vid Västmanlands regemente och hovpredikant hos hertig Fredrik Adolf.
Vi i läsgruppen funderade på detta och tänkte att han kanske kände någon sjöman som varit där och berättat om landet. Eller om han läst om det i tidningen. Norrköpings Tidningar har funnits sedan 1758. En sökning i KB:s tidningsdatabas gav dock ingen träff där vid den tiden.
Prästen skrev att Senegal ligger "under Linien" vilket vi tolkade som ekvatorn. Men det ligger lite norr om ekvatorn. Jag har faktiskt själv varit där, i huvudstaden Dakar, när jag arbetade i handelsflottan på 1970-talet. Det var den 7 juli 1975 och jag var telegrafist på M/S Arizona. Hamnbesöket där den gången var mitt allra första möte med Västafrika.
Efter två dagar var vi på väg därifrån. Då följde vi hamnstädernas pärlband utmed kusten: Buchanan, Abidjan, Tema, Cotonou, Sapele inne i Nigeria och tillbaka hem till Sverige via i stort sett samma trad. En resa fram och åter till Västafrika, inklusive hamnbesök i Europa, tog ungefär tre månader. Första gången jag var mönstrad ombord hann jag med två vändor till Västafrika. Andra gången blev det bara en.

Till vänster: Bild från Dakar i Senegal, bildkälla: Wikipedia, foto: Ibrahima El Bachir Diack. Till höger: Min egen bild från resan när jag besökte Dakar 1975. Tyvärr har jag ingen egen bild från hamnbesöket i Dakar. När jag tog den här bilden stod jag på bryggvingen och vi var på väg in i en hamn, men jag vet inte vilken.

- Är det meningen att man ska gå på det där?

Det var en spontan kommentar från undertecknad, där jag satt framför TV:n och slötittade på något reklaminslag. Det handlade om håravfall, och någon dekokt som skulle medföra en rik och flödande återväxt av håret. Samma sak är det med alla dessa trettifjorton antirynk-reklamer. Ibland är det skrattretande tydligt att det inte är en och samma kvinna som ’efter’ några dagars behandling plötsligt blivit slät som ett strykjärn i ansiktet.

Jag slogs då av att fenomenet absolut inte är nytt. Förr hade man marknader på stora och små ställen, och alla marknader av någon storlek hade lite obskyra inslag, som sierskor eller spåmän, och udda existenser som sålde mirakelmediciner i små glasflaskor. Egentligen ganska fult. Många människor led av sjukdomar som de hade ont av, eller som stegvis gjorde dem alltmer oförmögna att arbeta. Och så kommer dessa, ofta bisarrt klädda figurer med konstiga hattar och ibland långa skägg, och hävdar att just deras produkt ska bota sjukdomen i ett nafs. Den sjuka personen eller hans/hennes anhöriga betalar, och några dagar senare, när man insett att det (i bästa fall) bara var vanligt vatten i flaskan, ja, då är lurendrejarna långt borta. En del skickliga skojare kunde nog leva länge på sina ’mirakelmediciner’ innan de åkte fast. Om de någonsin gjorde det. Undrar vad som hände om någon kvackare av den sorten faktiskt åkte fast? Egentligen borde man väl döma dem till avrättning och bränna dem på bål? Kloka gummor leddes ju till bålet i långa rader på 1600-talet för att de råkade känna till hur vissa örter kunde bota eller lindra sjukdomar? Men kanske var det just därför? Skammen över hur man behandlat dessa kvinnor förr kanske förhindrade att man tog itu med kvacksalvarna på allvar? Kanske en och annan rentav tyckte sig ha blivit friskare av mirakelmedicinen, även om det nog mest var en desperat placebo-effekt?

Sedan kan man ju fråga sig hur effektiva de ’riktiga’ läkarnas mediciner var förr i tiden. Jag läste en gång i en brittisk krönika om författaren och historikern Thomas Carlyle, som (troligen) led av magsår, och för detta åt en av läkaren föreskriven dekokt som kallades ’grått pulver’ och bestod av kvicksilver (!) utblandad med krita för att gå att svälja. Författaren till boken, som själv var läkare, förklarade att ’kvicksilver är overksamt mot magsår, men kritan kan ha gjort en viss nytta’.

En gång lät Agatha Christie miss Marple förklara att hon föredrog de gamla läkarnas bruna glasflaskor med medicin, för den soppan kunde man ju alltid slå ut i vasken om man inte ville ta den. De moderna läkarnas metoder var alltför avslöjande, tyckte hon. (Det var i ’Ett mord annonseras’).

Som den historienörd jag är, skulle jag nu kunna sätta igång att filosofera över alla dessa gifter som blandats ihop och använts av samvetslösa typer genom tiderna, från kejsar Claudius förgiftade svampstuvning till ryssen Litvinenko som blev så klumpigt mördad med polonium. Men detta skulle ju handla om mirakelmediciner, inte farliga gifter. Det är ju tur att rättsmedicinska kunskaper har utvecklats under det senaste århundradet! Giftmord är rätt så riskabelt numera…

Bilden: vad kan de här små obskyra flaskorna ha innehållit då? Foto: Pixabay

Funderar du på hur förfäderna och förmödrarna bodde när de levde på 1600-talet och 1700-talet? Hur husen såg ut på 1800-talet gör vi oss kanske lättare en föreställning om, att det var faluröda hus med vita knutar. Men riktigt så var det inte. Den faluröda färgen användes först av de välbärgade och rika. Det dröjde en bra bit in på 1800-talet innan småbönder och torpare började måla sina timmerstugor.
På en normalstor gård kanske vi också tänker oss ett tvåvånings boningshus med flera rum. Men det är också en hustyp som blev allmän först under andra halvan av 1800-talet. Många som fick flytta sin gård vid laga skiftet valde nog att bygga sig ett lite större och bättre hus än den gamla stugan.
Hur husen såg ut varierade förstås en hel del i landet. De stora och ståtliga hälsingegårdarna är idag ett välkänt kulturarv.

Vi är många som har släkt från de gamla torpen. Torp har vi kanske en mer korrekt bild av. Det var små stugor med ett större rum, eller kanske två, och kök och förstuga. Eller kanske inte ett kök utan bara ett större rum och en liten kammare.
Att ha ett separat kök ska ha börjat komma i bruk först på 1700-talet. Det dröjde till efter mitten av 1800-talet innan bostadshus generellt hade separata kök. I stället var det vanligt att man lagade maten på spisen i rummet där man också åt, sov och arbetade.
Egentligen skilde det inte så mycket i utformningen mellan backstugor och torp. Torpen hade odlingsbar mark, backstugor hade inte odlingsbar mark, det var den stora skillnaden. Men stugorna kunde se likadana ut.

Torpen kunde vara enkelstuga eller parstuga, liksom gårdens manbyggnad men som ibland hade en påbyggd övervåning. Gårdarnas boningshus var nog som regel lite större än torpen, lite längre och bredare. Många torp var ryggåsstugor, alltså utan innertak.

Detta är en enkelstuga, med stuga till höger och förstuga och kök till vänster. Torpet Nyhägn i Gladhammars socken hyrde vi som sommartorp 2004–2009. Eget foto.

Mina skisser av parstuga och enkelstuga, fritt efter Kalle Bäcks bok (se nedan). 

En som studerat torpen ingående är historieprofessorn Kalle Bäck i Linköping. Han har bl a skrivit en mycket intressant bok som heter Sverigebilden, utgiven 2008 och med undertiteln "Hem och hus – bebyggelseförändringar på landsbygden 1840–1880". En mycket läsvärd bok.
Här berättar han om olika typer av gårdar, öppna eller kringbyggda eller halvöppna. De typiska kringbyggda Skånegårdarna är ganska olika de öppna gårdarna i de nordligare delarna av Sverige, när det gäller de traditionella byggnadssätten.
I sin bok berättar också Kalle Bäck om att det kan finnas detaljerade beskrivningar av gårdshus i skiftesprotokollen för de gårdar som vid laga skiftet fick flyttas.

Bondgårdarnas manbyggnader och uthus var nog som regel inte så stora., åtminstone inte i äldre tider. Det kan vi se på sådana hus som fortfarande finns kvar. Man bodde trångt och hade inte så stort behov av stora salar och flera rum eftersom alla sov och åt tillsammans.
En bevarad mangårdsbyggnad från en gammal gård är Lilla Gunnebo i Gladhammars socken i östra Småland, en gård på 1/4 mantal. Det är en enkel parstuga, byggd omkring 1685. 1964 blev huset hembygdsmuseum i samband med Gunnebo bruks 200-årsjubileum samma år.

Mangårdsbyggnaden på gården Lilla Gunnebo, som är en parstuga, numera hembygdsmuseum. Den vita fyrkanten vid dörren är en skylt som berättar om gården och huset. Eget foto.

Något Kalle Bäck nämner är vad han kallar tvillinghus. Det kallar vi parhus idag, om de ligger i stan eller i planlagda bostadsområden. När mina barn gick i skolan hade jag ett sådan halvt parhus, alltså hopbyggt med grannens hus.
Sådana hus har också funnits i min släkt. Ett sådant tror jag fanns på en gård i byn Myckilt i Askome socken i Halland. Två gårdar i byn har gårdsgränsen ritad precis genom mitten av det långsmala huset, så det måste vara ett sådant hus. Jag har också släktingar som bott i ett sådant hus i Lunnagård i Gunnarps socken (också i Halland). Kalle Bäck skriver att sådana hus inte var äldre än övriga gårdshus, utan bara ett resultat av hemmansklyvningar, vilket jag också tänkt.

Det här tvillinghuset är rivet sedan många år. Det stod förr på gården Lunnagård i Gunnarps socken, alldeles intill landsvägen. Här bodde två familjer. Gården var på ett helt mantal. Okänd fotograf.

På släktforskardagarna den 23-24 augusti ska Kalle Bäck hålla föredrag, men den här gången om mat, inte torp eller dass.

Vill du se äldre gårdshus så är ett besöksmål Råshults Södregård i Stenbrohults socken i södra Småland. Där föddes Carl von Linné 1707 och sedan 2002 är Råshult kulturreservat.