Upp och ner, hit och dit

Släktforskning kan göras på många sätt och det finns väl egentligen inget som är rätt eller fel, även om det finns olika synpunkter på vad som ska vara med. Grundläggande delar som att det man tar fram ska vara rätt och inga hitte-på kan de flesta säkert hålla med om, även om vi sett de som tidigare förbättrat släkten eftersom det gynnat dem. Men sen då, finns det fler saker som man absolut inte får göra, eller måste göra. En del säger kanske att spårbarhet är viktig, och det kan väl vara så om man vill att någon annan ska kunna hitta samma sak, fast riktigt hur man skriver det råder det delade meningar om.

Om jag i mitt projekt vill göra på ett sätt, så får jag väl göra det, och sedan får vi se hur det tas emot.  Eller är det fel tänkt?  Vi får se, först måste jag nog definiera själv vad det är jag vill uppnå och sedan får det visa sig vilka uppgifter som verkligen behövs. Så då blir det viktigare med definitionen av det jag vill göra, och då måste resurserna läggas där. Självklart, men gör vi alla så.

Jag tänker börja med några småprojekt, bara så där för skoj skull, men det innebär att jag måste tänka till lite grann. Och det kan vara jobbigt när man alltid gjort på samma sätt. Bara kört från nu och bakåt i alla tänkbara källor, det är lätt. Nu ska jag köra åt olika håll, för jag vill plocka fram olika personers Y-DNA, den raka pappalinjen. Jag har valt ut olika intressanta, för mig, personer och vill se vilken grupp de hör till. Vi får ju veta mer och mer om olika grenar och hur de rest och sådant, så varför inte se om det finns några gemensamma drag hos de jag plockat ut.

Överskott av tid eller bristande intressanta egna släktlinjer tycker säker många, men varför bara hålla sig till den egna släkten, eller den egna byns släkt. Fast det finns ju fler som har helt olika utgångspunkter för sitt letande, så jag är inte alls ensam. Tänk bara på alla som letar efter kungakopplingar i olika träd, där finns det ingen brist på uppslag. Fast jag behöver inte det, jag ser ju ut som kung Oscar, helt porträttlik, även om ingen annan tycker det.

Ett Y-träd . Eget foto

När jag nu håller på med att leta kandidater som jag hoppas vill ställa upp och testa sig så slår det mig hur olika familjebildningar ser ut. Ibland många barn, men det innebär inte att det finns några linjer att kolla, för det var ”bara” flickor, och då dör Y-DNAlinjen ut direkt.  Fast om jag istället hade tänkt mig mt-DNA, den raka moderslinjen, så hade det varit jättebra. Och ibland verkar det som det blir många pojkar i en generation och inga alls generationen efteråt, så det som såg ut som jättelovande blir helt stopp, bara så där.

Det blir uppenbart varför vissa linjer dör ut, när jag blir tvungen att gå längre och längre tillbaka bland generationerna för att hitta nu levande raka pappalinjer.  Begreppet som en del använder för att beskriva hur det kan ta slut, att en linje ”döttrar” ut, behöver kompletteras med att det nästan verkar som en del familjer undviker att leva i par, hela syskonskaror där inte någon bildar familj och får barn, åtminstone inte några som syns, förkommer. Och då tar den linjen slut. Funderar på hur det kändes att få en massa egna barn, men inte något barnbarn.

Det ska bli spännande att se om mina egna små projekt kommer att visa något, kanske blir det en flopp och inget går att se, men bara det är ju en framgång 😉

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Addenda et corrigenda
En 'doldis' till bokmässa
 

Kommentarer 1

Maria Timashans den torsdag, 21 mars 2024 20:36

Trevlig läsning som alltid!

Det finns så många måsten. När jag började släktforska (1995-ish) så var det genom att låna microfiche (film?) på biblioteket, sitta där och på ett block notera så mycket som möjligt under den timme som jag hade filmläsaren bokad, och sen när jag kom hem, renskriva mina egna kråkfötter.
Sen skaffade jag en PC, det kom program för att registrera släktforskning och snart även tillgänglighet gratis och med abonnemang att hitta kyrkböcker och mängder av andra dokument.

Jag har till viss del tagit över den släktforskning som min pappa och min faster gjorde nån gång på 1950-talet, det var delvis så mitt intresse startade. Då jag inte har egna barn så har jag planerat dels att skänka min forskning till allmänheten, men också att två kusinbarn ska få tillgång så de kan fortsätta om de vill. Att ge bort något ska ju inte vara villkorat.
I början av min forskning, där på biblioteket trodde jag ju mitt minne var perfekt - det var helt klart bra men inte så bra så det gick att minnas i vilka HFL informationen fanns, och jag har gjort ett hästjobb i efterhand när allt blev tillgängligt att fylla i den saknade informationen.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att hur en arkiverar och dokumenterar är upp till den som gör det; har jag en önskan om att "någon annan" ska kunna ta vid senare så är det klokt att göra så det går att följa upp men i övrigt utan krav.

Trevlig läsning som alltid! Det finns så många måsten. När jag började släktforska (1995-ish) så var det genom att låna microfiche (film?) på biblioteket, sitta där och på ett block notera så mycket som möjligt under den timme som jag hade filmläsaren bokad, och sen när jag kom hem, renskriva mina egna kråkfötter. Sen skaffade jag en PC, det kom program för att registrera släktforskning och snart även tillgänglighet gratis och med abonnemang att hitta kyrkböcker och mängder av andra dokument. Jag har till viss del tagit över den släktforskning som min pappa och min faster gjorde nån gång på 1950-talet, det var delvis så mitt intresse startade. Då jag inte har egna barn så har jag planerat dels att skänka min forskning till allmänheten, men också att två kusinbarn ska få tillgång så de kan fortsätta om de vill. Att ge bort något ska ju inte vara villkorat. I början av min forskning, där på biblioteket trodde jag ju mitt minne var perfekt - det var helt klart bra men inte så bra så det gick att minnas i vilka HFL informationen fanns, och jag har gjort ett hästjobb i efterhand när allt blev tillgängligt att fylla i den saknade informationen. Vad vill jag säga med detta? Jo, att hur en arkiverar och dokumenterar är upp till den som gör det; har jag en önskan om att "någon annan" ska kunna ta vid senare så är det klokt att göra så det går att följa upp men i övrigt utan krav.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
20 april 2024

Captcha bild