Rötterbloggen
Rötterbloggen

Trixa med siffror

Att det ibland blir lite för mycket siffror och för lite av annat vittnar många släktforskare om. Rad efter rad med siffror om födelse, vigsel, barnafödande och död. Sida upp och sida ner, men vad ger de uppgifterna, vad berättar de om den släkt man är intresserad av. Kan det vara rimligt att lägga ner arbetsår efter arbetsår, decennium efter decennium i sifferjakten?

Naturligtvis finn det lika många svar som det finns släktforskare. Det är oundvikligt att sifferuppgifter spelar en stor roll när det gäller att stoppa in personer och händelser i rätt skeende och rätt tidsperiod. Men det finns så mycket mer att hitta, det finns så många fler uppgifter som inte är kopplade till siffror som kan fylla upp tiden som vi lägger ner och ju fler källor som blir tillgängliga desto mer text kan vi lägga till.

Men det finns andra siffror vi kan fundera på, som inte har direkt med släktforskning att göra, men som dyker upp när vi funderar på ett av mina prioriterade områden, DNA och släktforskning. För att förstå hur det egentligen går till när uppgifter från våra celler jämförs och när vi hämtar uppgifter från den egna kroppen och jämför så kan det vara skoj att titta lite på den, kroppen. Vad är den och vad kan den göra. Att den är en fantastisk ”uppfinning” kan vi nog vara överens om.

Fri bild Hal Gatewood Unsplash

Att vi alla består av en massa celler som klumpats ihop och bildat det vi ser idag, det vet de flesta. För att hålla liv i cellerna så pumpas det blod till alla, och då går det åt en del transportvägar för att nå ut och få tillbaka blodet till hjärtat.  Det sägs att den sammanlagda längden av det egna blodomloppet är lika långt som ett varv runt jorden, runt 4 000 mil, och då förstår vi att hjärtat har lite att göra. Att vi har någonstans mellan 4 till 6 liter blod i kroppen som cirkulerar tre gånger i minuten påverkar också. Eftersom det ska pumpas hela tiden så blir det några slag och jag läste att har man en genomsnittspuls på 72 slag och blir runt 80 år så har hjärtat slagit, i grova drag, 3 miljarder gånger.

3 miljarder är ganska ofattbart många gånger, men i samma härad ligger det antal tecken som det finns i varje cell. DNA-delen i cellen beräknas ha 3,2 miljarder tecken. Det är mycket det, och det ligger som en hopsnurrad liten grej i varje cell. Nu är det ju så små bitar vi pratar om att det kan vara svårt att förstå. Men om vi kunde dra ut DNA-spiralen till en enda lång, rak sträng skulle den bli två meter. Två meter i varje liten cell.

Eftersom vi har många celler och kunde vi då lägga ut varje cells DNA-sträng efter varandra så blir det en enormt lång sträng. I en människokropp finns ungefär 1014 celler. Detta innebär att den totala längden av vårt DNA är ca 200 000 000 000 km långt, vilket är över 660 resor till solen fram och tillbaka. Om det stämmer kan jag inte garantera, men hur eller hur är det en sträcka som vi nog inte riktigt förstår.

Med dessa sifferuppgifter i bakhuvudet så återgår jag gärna till att leta reda på några fler uppgifter ur kyrkböckerna, det tar ett tag innan de siffrorna är uppe i tal som liknar DNA-delen.

Fortsätt läs mer
  811 Träffar
  0 Kommentarer
811 Träffar
0 Kommentarer

Ett fatalt misstag!

Sderkkar-017

Min mm mm f, Nils Persson Burström, föddes i Lövånger, Västerbotten år 1811. Vid tjugo års ålder arbetade han som dräng i Yttervik i Skellefeå landsförsamling, och där gifte han sig med pigan Catharina Andersdotter, som var hela tretton år äldre än han själv. Året därpå lämnade paret Västerbotten och flyttade ner till Stockholm. Nils utbildar sig till kornett vid Göta Artilleriregemente, och hör till Klerckers kompani. 

År 1841 inträffade något troligen rätt överraskande för Nils och Catharina. De fick en dotter, min mormors mormor. Catharina var hela fyrtiotre år gammal, och paret hade nog inte direkt räknat med att få några barn alls. Tyvärr dog Catharina Andersdotter tolv år senare i kolera. Hon fick aldrig återse sin västerbottniska hembygd. 

Men vad blev det egentligen av Nils? Jag hade sett i mantalslängderna att familjen flyttade från Maria församling på Söder till Ladugårdsland, och fastän hans hustru stod som 'corporalshustru' i dödboken, så var Nils inte längre militärt verksam. 

Stadsarkivet hade då (numera är de väl inlagda på data) ett maskinskrivet mantalsregister för år 1855, där hela familjerna stod uppräknade. På det sättet hittade jag Nils det året, men vad stod det egentligen? 'Straffånge'! Inte särskilt trevlig läsning, även om jag inte precis haft några illusioner om hans liv och leverne. Nåja, jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen, beställde fram straffrullor och satte igång att leta. Jag sökte både i Stockholm och i Vaxholm, ifall han skulle ha hamnat där. Inte ett spår av honom. Han fanns inte som död eller utflyttad heller!  Han var borta... 

Efter att ha ägnat mig åt annan släktforskning någon tid, gjorde jag ett nytt försök, med hjälp av Stadsarkivet då nya CD med mantalsregister för Stockholm 1800-1870. Och då hittade jag honom! Han hade gjort en liten utflyttning till Maria Norra. Och nu uppdagades SANNINGEN: Min anfader Nils Persson Burström var inte alls straffånge! Däremot arbetade han som fångvaktare vid Södra Kronohäktet! Det var ju en helt annan sak. 

Uppbragt å min anfaders vägnar, försökte jag tubba Stadsarkivets personal att göra en liten tippexradering i det maskinskrivna mantalsregistret för 1855, men man vägrade, klokt nog. 

När jag plöjde mantalslängden, såg jag att det faktiskt fanns en fånge vid namn Burström intagen på Nils arbetsplats vid samma tid som Nils tjänstgjorde där. Men den fången hade ett helt annat förnamn. 

Några år senare, 1859, är Nils Burström tillbaka i Ladugårdsland, bor i kvarteret Kronkvarn. Men 1860 är han försvunnen igen! 

Och det är han alltjämt, trots att jag emellanåt gör nya försök att hitta honom. Någon som har sett till honom? Flyttade han rentav hem till Västerbotten igen? 

Hursomhelst, om nu Stadarkivets personal inte ville radera i mantalsregistret, så har jag i alla fall här och nu slagit ett slag för Nils Persson Burströms heder! 

 

Delar av den här texten publicerades i DIS-PLAY nr 4 2002.

Bilden:  Södermiljö. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  1200 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Enligt Mantalsregistret i Stockholms Stadsarkiv för året 1855 är denne Nils Burström född 1808, inte 1811. Är det samma person ? ... Läs mer
fredag, 13 september 2019 14:42
Helena Nordbäck
Hej! Jodå, det är samma person. Nils födelsedatum 'åkte kana' en hel del efter att han kom till Stockholm. Men 1811 är han född, d... Läs mer
fredag, 13 september 2019 22:24
1200 Träffar
2 Kommentarer

Svampen som människoföda

Något som jag tycker är nästan lika roligt som att släktforska, det är att plocka svamp i höstskogen. Det gjorde vi igår och då glömde jag bort att det är min bloggdag idag. Här i Västerås har vi ju ännu inga svampställen så vi gav oss av lite på måfå i ett skogsområde där min make har sprungit några gånger på sina löprundor (han är långdistanslöpare). Och vi kom hem med så mycket svamp som vi inte kunnat drömma om. Kantareller, trattkantareller, karl johan, taggsvamp, smörsopp, strävsopp och aspsopp. Och så en stor och fin blomkålssvamp! Ni som är svampplockare förstår hur det kändes.

svamp
Gårdagens skörd i svampskogen. Svamptorken går fortfarande varm i köket.

Hade detta varit för tvåhundra år sedan, eller 150 år sedan, då hade det inte hänt. Då gick vanligt folk inte ut i skogen och plockade svamp till människoföda. Svamp kunde möjligen korna äta. Inte ens den som var riktigt hungrig och utan mat tog till svamp för att bli mätt. Så var det i Sverige även om man i många andra länder såg svamp som en kulinarisk ingrediens. Ändå hade visst Kajsa Warg med några recept på svamprätter i sin kokbok 1755.

Carl von Linné kallade den i skogarna flitigt förekommande örsoppen för kosvamp och det lever kvar för det har jag hört i vår tid. Men som så många andra seder sipprade det så småningom ner från överklassen att man faktiskt kan äta svamp. Den nye kungen Karl XIV Johan var en av dem som gillade svamp och han fick så småningom ge namn åt stensoppen, som svampen karl johan egentligen heter. En delikatess enligt mig.

Under de sista decennierna på 1800-talet utgavs flera svampböcker i upplysningssyfte, för att få folket att äta svamp. Och visst lyckades det, även om det nog tog ganska lång tid att få människor att känna sann lycka över ett eget kantarellställe. Stadsborna anammade svampintresset först men på landsbygden dröjde det. Under min uppväxt på landet förekom inte att vi plockade svamp i skogen, bara bär, och jag har inget minne av att någon annan gjorde det heller. Det är först som vuxen jag lärt mig detta, både att uppskatta svamp och att känna igen vilka jag ska plocka. Jag har lärt mig ett tiotal, som jag är säker på, och plockar bara dem. Men är jag det minsta osäker kollar jag i svampboken eller på Svamguiden.

Läs om svampens historia som mat:
http://blog.svd.se/historia/2014/10/17/at-man-svamp-forr/
https://popularhistoria.se/vardagsliv/mat-dryck/svenskarna-och-svampen
https://www.hd.se/2014-02-03/han-berattar-svampens-historia

Den som räknas som kanske den främste mykologen (svampkännaren) i Sverige är Elias Fries (1794-1878). Han var docent i botanik i Lund och systematiserade svamparna. Läs om honom på Wikipedia.

Inte har svampar något med släktforskning att göra annat än att jag ganska ofta funderar på likheter och skillnader mellan våra liv idag och de liv som släktingarna levde på 1800-talet och tidigare. Det är ju lätt att ta för givet att de föreställningar och livsbetingelser vi har idag gällde även då. Men så är det ju inte. Så mycket som var självklart förr och som vi inte ens känner till längre.

Ta bara något sådant som häxprocesserna, anklagelser som vi idag inte kan begripa att man tog på fullaste allvar då och t o m dömde folk till döden för. Eller att de finaste guldgula kantareller inte skulle gå att äta, det som är en delikatess stekt i smör med lite lök, salt och svartpeppar, och avrett med en skvätt grädde. Så får det bli till middag idag här hemma, innan jag sätter igång med kvällens arkivforskning om skånska bönder.

Fortsätt läs mer
  769 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Inte har svampar något med släktforskning att göra Nja, men skulle släktforskare enbart ägna sig åt att insamla namn och datum på... Läs mer
lördag, 07 september 2019 17:32
Eva Johansson
Lars: Tack för din kommentar! Visst håller jag med dig och jag tänker ofta på hur livet kan ha varit för mina gamla släktingar, se... Läs mer
lördag, 07 september 2019 17:51
769 Träffar
2 Kommentarer

När ögonen tröttnar och handen skakar

Med dagens tekniska underverk så kan vi sitta hemma och läsa alla möjliga källor, avfotograferade på ett eller annat sätt, från en mängd olika arkiv.  Vi kan fördjupa oss i månghundraåriga skrifter likväl som i utdrag ur dataregister, producerade i närtid. Alla dessa olika källor har minst en sak gemensam, informationen kom ursprungligen från någon som ville att det skulle bevaras.

Jag har tänkt många gånger på alla de timmar som lagts ner på att skriva ner alla dessa uppgifter, hur kände de som skrev, vad var deras drivkraft att lägga ner all denna tid. Var det bara av ren plikttrogenhet de spenderade timme in och timme ut eller fanns det en förhoppning om att någon skulle läsa dessa rader och finna nöje i det. Fanns det en tanke på att bevarandet hade ett eget värde, att framtida läsare skulle få ut något av de spretiga bokstäverna?

Och vad kände den gamle giktbrutne prästen, som satt i sin ensamhet på sin kammare och försökte tolka de egna kladdnoteringarna för att föra in i de olika böckerna. Ögonen var skumma, svårt att läsa den egna skakiga handstilen och inte var det så lätt att följa raderna heller, handen ville inte detsamma som hjärnan och då blev det som det blev. Inget rättstavningsprogram, ingen kopieringsfunktion och ingen hjälp med rader och kolumner utan det blev ibland ganska rörigt.

Fri bild från Unsplash. Fotograf Roman Kraft

Insamlandet av uppgifter och sparandet kan ju ha olika värde. Jag arbetade för länge sedan i en större koncern, där varje fabrik, oavsett var i hela världen den fanns, skulle skicka in en rapport varje månad. Varför var svårt att förstå, men så var det. Vid ett tillfälle, på besök på huvudkontoret, såg jag namnet på mottagaren och jag gick in i hans rum och hälsade. Roligt att få ett ansikte på det hittills anonyma namnet.  Passade också på att fråga vad informationen från de 168 enheterna användes till. Svaret var något förvånande att för bra många år sedan hade VD fått en fråga han inte kunde svara på, eftersom uppgifterna inte fanns centralt. Den dagen skapades rapporten, och så fortsatte det år efter år. Dåvarande VD var avliden sedan flera år, rapporterna samlades in och arkiverades i pärmar, påminnelse om saknad rapport skickades ut om så behövdes, allt gick vidare. På min fråga om något sammanställdes eller om uppgifter hämtades ur de samlade rapporterna så var svaret: Det har inte hänt än, men vi vet att vi har materialet om det behövs. Ridå, vi slutade skicka , det kändes helt meningslöst att lägga ner en arbetsdag på något sådant.

Var det så det kändes för alla som skrev, någon har sagt men det fyller ingen egentlig funktion. Förstod de vilket oerhört värde framtidens forskare har funnit i de handskrivna böckerna? Vad skulle vi släktforskare syssla med om den gamle prästen följt minsta motståndets lag och tagit något värmande, slutit ögonen och drömt sig bort istället för detta tragglande med bokstäver. Jag skänker alla de som inte gav upp en varm tanke och fortsätter försöka tolka kråkfötterna, för de är bättre än inget skrivet.

Fortsätt läs mer
  1051 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Jag tror nog att prästerna upplevde det som meningsfullt att fylla i kyrkböckerna med uppgifter om församlingsborna. Det hade de j... Läs mer
onsdag, 04 september 2019 17:55
1051 Träffar
1 Kommentar

När farfar var ung...

Ordförandeklubba

Undertecknad har en viss faibless för äldre släktforskning och dito historia. Jag är i dålig form den dag en runsten eller en medeltidskyrka passerar utan att jag inspekterat. Men för några dagar sedan, vid städning av hyllor hemmavid, hittade jag några kopierade sidor som fick mig att fundera på hur det 'gick till när farfar var ung'. 

Att föräldrar efter århundradens bundna namnformer (äldste pojken fick farfars namn, äldsta flickan mormors osv) verkligen släppte fantasin lös runt förra sekelskiftet insåg jag efter att ha läst i diverse mantalsregister för Stockholm på 1920-talet. En stackars golvläggare har begåvats med förnamnen Helidorius Egidius.  En annan person heter Zeke Ödlevi. Troligen är den sistnämnda en kvinna, men jag är inte helt säker... En annan företeelse som är ganska tidstypisk såg jag också i mantalslängden vid samma tid: en ung man har yrkestiteln 'polettpojke'... 

Förutom namnfantasi, hade man en rörande tilltro till att allt nytt var av godo. På 1930-talet lanserade man en cigarrett som hälsobringande, och särskilt lämplig för att motverka hosta... 

Föreningslivet blomstrade. Mina upphittade kopieblad, som kommer från boken '1870 års män.  Minne' berättar om hur bröderna' år 1925 åkte 'På sommarfärd i Dalarne'. Man besökte Blötberget (raskt omdöpt till Mont de Bleute) där man besåg gruvorna, Falun där man åt på restaurang Kullen, där en av årsbröderna 'fick orkestern att spela en jazz'. Senare framkom att samme glade årsbroder bjudit hela orkestern på punsch, vilket man i de motbokstider som rådde, verkligen förvånade sig över i årsberättelsen. När man sedan läser att ett par av herrarna hade 'växlat rum' och ställt till med ett 'fasligt rabalder' frampå småtimmarna, så inser man att det nog inte bara var punsch som hade flödat... Nästa dag besåg man Rättvik och Siljan, samt intog måltid i Leksand. Det hurrades och man läste upp telegram som kommit från frånvarande årsbröder. När det så blev dags för avfärd, var det en av herrarna som trivdes så bra att han 'beslöt sig för att stanna några dagar och vila upp sig'. Det hela är mycket målande och färgstarkt skrivet, och ger en brokig bild av hur ett möte med årsbröder kunde gå till. GF hade en mängd årsbrödramatriklar, där man inte bara skriver om brödernas 50-årsjubileum utan också har foton på varje broder (nästan) samt biografi med data om hustrur och barn. Således en guldgruva för oss släktforskare, om man har anor som 'bara' varit okänd bankkamrer eller lanthandlare i hela sitt liv. Här får de sina femton sekunder i rampljuset! 

En annan bok jag bläddrade i med liknande upplägg hette 'Körsången i Sverige'. Det tjocka bokbandet var indelat i tre delar; Götaland, Svealand, Norrland. Här finns minst lika många kvinnor som män, vilket nästan är ännu mer värdefullt för släktforskaren. Här har vi kanske en Anna Andersson från Knäckebröhult. Född, vigd, sin mans hustru och sina barns mor i ett och samma Knäckebröhult. Men i körsångarmatrikeln har hon sitt foto med, här står när hon är född, vilket röstläge hon har, och kanske har hon rentav deltagit i körresor till andra delar av landet? 

Så glöm för all del inte de tjocka luntorna från 'när farfar var ung'. Där göms många människoöden och en väldigt speciell tidsatmosfär.

Förresten. Årsbrödraföreningarna finns fortfarande. Min mentor var med i '1920 års män' och han fick mig att kikna av skratt när han visade mig ett papper som innehöll en inbjudan till en bussresa med sagda sällskap. Där läste jag bland annat 'lunch 320:- inklusive damer'. Nu menades förstås medföljande fruar, men ändå.... 

Lite grann av årsbrödrasjälen från förr verkar ha hängt med ändå! 

Bild: Ordförandeklubba modell äldre. Bild från Pixabay.

Fortsätt läs mer
  730 Träffar
  0 Kommentarer
730 Träffar
0 Kommentarer

Fyrdubbelt bröllop i Lövångers kyrka

                                                                           

Per Daniel Konrad och Hugo Olofsson med respektive 0001Brudparen från vänster: Per Olofsson och Vilma Hägglund, Daniel Olofsson och Ruth Öqvist, Konrad Olofsson och Astrid Granberg, Hugo Olofsson och Elin Rönngren. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.  Söndagen den 18 oktober 1942, mitt under pågående världskrig, ägde ett ovanligt bröllop rum i Lövångers kyrka. Fyra bröder från Svarttjärn, Lövånger vigdes med sina blivande makar. Dessa var Hugo född 1912, Per född 1915, Daniel född 1916 och Konrad född 1920. Bröderna vigdes med Elin Rönngren född 1915 i Svarttjärn, Lövånger, Vilma Hägglund född 1912 i Svarttjärn, Lövånger, Ruth Öqvist född 1913 i Tuvan, Skellefteå och Astrid Granberg född 1920 i Andersvattnet, Burträsk. Brudnäbbar var Enar Lundström och Solveig Holmer. Det berättas att kantorn fick spela bröllopsmarschen flera gånger eftersom brudparen kom i otakt med varandra när de tågade in i kyrkan. Vigselförrättare var kyrkoherde Johan Hedqvist, som också höll ett hjärtligt anförande till de nygifta. Trots det usla vädret var kyrkan fylld med folk. 

Efter vigseln i kyrkan hade brudparen bjudit in släkt och vänner till middag i brödernas föräldrahem i Svarttjärn. Där tog de emot ett flertal telegram och hyllningar. Ett tal framfördes till de nyss gifta av kyrkoherde Hedqvist. Omkring 125 personer medverkade i bröllopsfirandet. 

När de fyra brudparen firade silverbröllop (25 år) uppvaktade tidningen VF (Västerbottens Folkblad) dem och bjöd på tårta. 1992 när brudparen skulle ha firat guldbröllop uppmärksammades detta i samma tidning med en artikel.

Vad hände sen med brudparen? Äldste brodern Hugo byggde 1943 upp ett nytt hus i den norra delen av byn. Där bosatte han sig med hustrun Elin. Hon hade i unga år arbetat som hembiträde. De fick tre barn, två söner och en dotter. Hugo var en alltiallo i byn. Han var lite av en ”byafrisör”. Han klippte bland annat bybor och släktingar. Hugo var också en flitig och skicklig jordbrukare. Han var ofta anlitad för olika sysslor i Svarttjärn. Hugo var också väldigt religiöst intresserad, kassör i missionsföreningen i över 30 år och var en av de som låg bakom byggandet av bönhuset i byn. Han avled hastigt 1972. Elins stora intressen var bärplockning, trädgårdsarbete, mattvävning och brodering av dukar. Hon tyckte också om att sticka. Många sockar och vantar stickade hon till sina barn samt barnbarn. Hon hade en kristen tro och var medlem i byns EFS-förening. Elin bodde kvar på gården med äldste sonen som övertog densamma. Hon gick bort 2005.

Brodern Per hade som ung lärt sig till snickare i Hökmark. Han blev en skicklig möbelsnickare och arbetade efter lärotiden på exempelvis Burmans snickeri i Bureå. Per och Vilma bodde efter vigseln i bland annat Bodbysund och Svarttjärn, men 1960 flyttade makarna till Skellefteå. Två barn, en dotter och en son, föddes i äktenskapet. Vilma var en driftig och ihärdig kvinna.som på ett exemplariskt vis vårdade både sitt hem och sin anställning vid skolbespisningen på Norrhammarskolan i Skellefteå. Hon somnade in på lasarettet i Skellefteå 1978. Efter att Per hade varit änkeman i några år gifte han om sig med Margit Karlsson 1985. Makarna bodde då i Skellefteå. Per avled på Skellefteå lasarett år 2000. Margit gick bort 2012.

Den tredje brodern Daniel startade tillsammans med sin maka Ruth affär i Svarttjärn, ”Daniel Olofssons diversehandel”. Daniel och Ruth köpte 1942 affärsfastigheten av Per Burman, som tidigare hade haft affär i byn. Affärsrörelsen var verksam till 1963, när makarna sålde fastigheten och flyttade till Sörböle, Skellefteå. Daniel körde taxi och buss, Ruth skötte affärsverksamheten. Hon tyckte inte om namnet på affären eftersom det ju var hon som var föreståndarinna för affären och inte Daniel. I affären fanns även telefonväxel, apotek och post. Det fanns dessutom drivmedel att köpa på affären. Det hände att förbipasserande knackade på fönstret mitt i natten och ville köpa bensin eller annat drivmedel. Många gånger fick Daniel och Ruths barn springa telefonbud till folk i byn som någon ville prata med (de fick då ringa tillbaka) eller lämna något meddelande till.  Daniel och Ruth fick fyra barn, två döttrar och två söner. Daniel dog samma år som brodern Per, år 2000. Makan Ruth levde till 2009.

Yngste brodern Konrad övertog hemgården i samband med giftermålet. Han och makan Astrid bedrev jordbruk på fastigheten. Astrid kom till Svarttjärn, Lövånger som piga. I äktenskapet med Konrad föddes fyra döttrar. Båda makarna var religiöst intresserade och Konrad var, liksom brodern Hugo, delaktig i byggandet av byns bönhus som invigdes 1953. Astrid hjälpte maken med jordbruksarbetet och hon jobbade även en tid som hemsamarit. 1982 flyttade makarna till Lövånger. Fyra år senare avled maken Konrad. Astrid levde till 1992.

Fortsätt läs mer
  1095 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
3 3
måndag, 02 september 2019 21:03
Stefan Simander
måndag, 02 september 2019 21:04
1095 Träffar
2 Kommentarer

När koleran slog till

Runt om i Sverige finns det massor av kolerakyrkogårdar. Kanske i de flesta församlingar. I många fall finns de kvar men kan vara bortglömda. Här och var kan man se en skylt med "Kolerakyrkogård" i ett snår i skogen. Tidigare i veckan gick jag på Badelunda fornstig i skogen öster om Västerås och såg på håll ett litet område omgärdat med staket. Det är Badelunda kolerakyrkogård.

Där finns en skylt vid ingången som berättar om tillkomsten. Bara en enda person är begravd här, den lilla flickan Charlotta Albertina Myhrman som var det enda koleraoffret. Hon dog den 18 november 1853. Många fler dog i kolera det året, men på andra håll i landet.

skylt
På skylten berättas om det enda koleraoffret i Badelunda församling. Eget foto.

F1
Badelunda dödbok om Charlotta Albertinas död 1853, vänstersida och högersida. Bildkälla: Arkiv Digital.

sten
Det här är den enda stenen som finns på den lilla kolerakyrkogården, men den har ingen text och frågan är om den är rest över Charlotta Albertina. Eget foto.

Koleran var en farsot som första gången drabbade Sverige 1834. De första fallen var i Göteborg i juli det året och epidemin spred sig snabbt, först norrut på västkusten och sedan vidare i Sverige. Många familjer drabbades hårt, i mina barns släkt i Västergötland finns en familj som på några dagar förlorade tre små pojkar.

Goteborg1834
I Göteborgs Domkyrkoförsamling var det två vuxna män som dog i kolera den 30 juli 1834, ett par av de första fallen i Sverige, men i augusti dog oerhört många fler. Juli månad hade 15 döda, i augusti dog flera hundra. Det är sida upp och sida ner i dödboken, alla döda i "farsoten cholera" har prästen skrivit. Augusti var värst, det fortsatte en bit in i september men mattades sedan av. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men koleran återkom, i flera epidemier. Ungefär vartannat år på 1850-talet och till sist 1866. Att den spred sig vid den här tiden, främst i fattigkvarteren, hade med den stora tillväxten i städerna att göra. Man levde trångt och ohygieniskt, t ex saknades som regel avloppssystem.

Kolera orsakas av en bakterie. Ett led i att minska smittspridningen var att begrava de döda på avlägsna platser, precis som man gjort med pestoffer tidigare.

Historikern Daniel Larsson vid Göteborgs universitet har skrivit en bok om de svenska kolerautbrotten, "Kolera - samhället, idéerna och katastrofen 1834" (Carlssons Bokförlag 2015). Här får vi veta det mesta om 1800-talets kolera och hur det drabbade folk i Sverige, men också hur man försökte skydda sig.

Trots att koleran härjade i både Finland och Norge åren före 1834 slapp vi utbrott då, ända till i juli detta år när Göteborg drabbades. Då hade man redan börjat tro att vi skulle bli förskonade. Några veckor senare hade sjukdomen spridits till Stockholm.

Badelunda sockens enda koleraoffer 1853 Charlotta Albertina var född den 11 juni 1850 och alltså bara tre år gammal. När hon dog var hennes mor änka, hennes far grenadjären Carl Petter Myrman hade dött bara några månader efter Charlotta Albertinas födelse och änkan och barnen hade fått lämna ryttartorpet på Myrby och flytta in i fattighuset. Föräldrarna Carl Petter Myrman och Anna Stina Melin hade gift sig 1835 och var då några och tjugo, båda två. De fick tre döttrar och tre söner och ett par år innan Charlotta Albertina föddes dog en av hennes bröder. De som överlevde var Anna Mathilda född 1836, Christina Carolina född 1839, Carl Peter född 1842 och Jan Eric (som ibland kallas Johan) född 1846. Alla klarade de sig undan koleran, även under kommande epidemier.

familjen fattigstugan
Charlotta Albertinas familj i Badelunda husförhörslängd vid tiden för hennes död. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag vet inte var fattighuset i Badelunda låg men kanske i närheten av kyrkan. Kolerakyrkogården ligger en bit därifrån, mindre än en kilometer söder om kyrkan, väldigt nära byn Skälby. Och det var på Skälby som Carl Petter Myrman fötts 1812. När han dog 38 år gammal skrev prästen att han "levt ärligt och beskedligt". Krig hade han ju sluppit vara med i, men värre blev det uppenbarligen för hustrun Anna Stina efter hans död eftersom hon och barnen hamnade på fattighuset. Äldsta dottern Anna Matilda flyttade hemifrån redan som 15-åring, och flyttade då in till Västerås. Hon gifte sig så småningom och fick det bättre, efter sin makes död 1876 kom hon tillbaka till hemtrakten och blev lanthandlare i Irsta, med tre egna barn och makens tre barn som styvbarn i sin familj. Hon dog i Lindesberg 1920.

Efter yngsta dotterns död i kolera flyttade Anna Stina också till Västerås. Christina Carolina kom så småningom till Stockholm och gifte sig. Hon dog där som änka 1928. Då hade modern varit död sedan år 1900. Lillebror Jan Eric flyttade omkring på olika drängplatser i flera år men dog ung, redan 1870 i Västerås, strax efter att han fyllt 24 år. Storebror Carl Peter blev torpare i Romfartuna, gifte sig och fick barn och levde till 1915, en av hans döttrar emigrerade till Amerika. Men det är deras lillasyster Charlotta Albertina som lämnat spår till eftervärlden utanför den egna familjen, genom sin död i kolera.

kyrkog
Så här liten är kolerakyrkogården i Badelunda lite söder om kyrkan. Tanken var förstås från början att fler skulle begravts här men församlingen förskonades från fler koleraoffer. Eget foto:

Fortsätt läs mer
  837 Träffar
  0 Kommentarer
837 Träffar
0 Kommentarer

Vad kan vi lära oss?

Som säkert alla vet så var det släktforskardagar i Borås helgen som var. Som alltid en höjdpunkt, med många besökare, för min del en hel del arbete i en monter, som hade heltända volontärer och många intresserade och även intressanta besökare.

Nu ska vi inte sitta fast i det som var, även om arrangemanget var toppen, utan jag funderar på en del av de samtal vi hade om både det ena och det andra. Naturligtvis fanns det koppling till DNA, för det var vad montern handlade om, men ibland var det helt fantastiska historier som kopplades samman med DNA-tester.

Min farmors far (hoppas jag). Privat

Att det upptäcks att några fått fel far, farfar eller morfar är nog känt av de flesta, men ibland kan det uppstå situationer som gör att jag måste fundera på om jag hör rätt, när historier rullas upp. Vem kunde tro att de fyra barnen i familjen inte hade samma far, när allt verkade så lyckligt. Testet av ett syskon gav det uppseendeväckande resultatet, vi verkar vara halvsyskon. När det gick upp för de två inblandade så blev den naturliga följdfrågan, våra två andra syskon, vilka är då helsyskon och med vem av oss. Mannen som satt mitt emot mig tystnade, kanske funderade han på om han skulle berätta mer. Efter ett tag kom fortsättningen, de två andra gick motvilligt med på ett test, och det visade sig att ingen hade ett resultat som helsyskon, det verkade som det fanns ett halvsyskon till och den fjärde hade inte träff på varken hel eller halvsyskonnivå med de andra. Det var inte utan att det kändes som om hela världen föll över mig, vad är det för historia som berättas, är det sant. Det ska finnas fyra helsyskon, nu visar det sig vara tre halvsyskon och en som inte passar in alls.

Det tog inte slut där, naturligtvis ville de veta vem av dem som var barn till mannen i äktenskapet, så man testade några kusiner från farssidan och det blev inget bra resultat för någon. Kunde det vara så att mannen inte var far till något av barnen? Det verkade inte bättre, om nu inte kusinernas pappor var några andra än vad som sagts. Mysteriet med det fjärde syskonet som tycktes ha en annan pappa likväl som en annan mamma återstår att lösa, kan det vara en bortbyting?

Vi kom inte längre i vårt samtal, jag hoppas få veta mer senare, men problemet är just nu att jag bara fick veta ett förnamn, så kanske får jag vänta till nästa år.

Den osannolika historien lär mig att inte ta för givet att det som sagts eller skrivits alltid är rätt. Det finns en del hemligheter dolda, trots att vi påstår oss ha ett sådant fantastiskt system för att följa upp släkt, via olika typer av böcker. 


Hur ser din historia ut, finns det liknande eller kanske ännu mer komplicerade familjeförhållanden i ditt träd?

Fortsätt läs mer
  1462 Träffar
  0 Kommentarer
1462 Träffar
0 Kommentarer

Borås, Borås....

DSCN9764

 

Fortsätt läs mer
  944 Träffar
  0 Kommentarer
944 Träffar
0 Kommentarer

Familjen Renström, Långviken, Skellefteå

Karl och Eva Renström LångvikenEva och Karl Renström. Foto: C. Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Familjen Renström från Långviken bestod av föräldrarna Karl Efraim Renström (1854-1917) och Eva Margareta Bergmark (1851-1918) samt deras sex döttrar. Karl föddes och växte upp i Bodan, Skellefteå som ett av nio barn till bonden Per Anton Renström och hans hustru Magdalena Kristina Lundberg. Karl träffade lärarinnan Eva Bergmark från Yttervik, Skellefteå. Hon hade varit lärarinna i tio år innan hon gifte sig med Karl år 1881. I samband med vigseln bosatte sig Karl och Eva i Långviken, Skellefteå där de hade köpt ett hemman. 

Karl och Eva bodde kvar på gården i Långviken efter att barnen hade lämnat hemmet. De var jordbrukare och hade bland annat en häst. En dag i mars 1917 skulle Karl hämta en höskrinda med hjälp av hästen. Han korsade vägen och plötsligt halkade hästen på grund av isen. Karl föll av hästen och bröt nacken. Han levde fem dagar efter denna tragiska händelse. Han avled 26 mars 1917.

Eva levde till året därpå när hon avled den 20 oktober 1918 i sviterna av en hjärnblödning.

Vad hände med deras barn då? Samtliga av barnen förutom "Sanna" emigrerade till USA. Systrarna reste med destinationen Boston, USA. Det jag vet är att Fanny gifte sig Knutsson och Anna gifte sig med Robert Johnsson. Vad som hände de övriga syskonen som reste till USA vet jag inte, jag har inte forskat om det så mycket. 

Om Anna och Robert vet jag dock lite. När Agnes fyllde 70 år 1954 så var hon och sonhustrun Berit uppe på övervåningen i huset. De gjorde i ordning maten till kalaset. Då såg Berit i fönstret att en taxi stannade utanför huset och ut klev ett par som Berit tidigare bara hade sett på foto. De gick in i huset och upp på övervåningen till Agnes och Berit. Till slut sa Robert till Agnes: "Agnes, känner du inte igen oss?" De hade alltså åkt enda till Sverige för att fira Agnes.

Sanna Elise Elin Karl Eva Agnes Renström LångvikenKarl och Eva med fyra av sina barn. Bakre raden från vänster: Susanna (Sanna), Elisabeth (Elise). Främre raden från vänster: Elin, Karl, Eva, Agnes. Döttrarna Anna och Fanny saknas på fotot. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Om "Sanna", som var äldst i syskonskaran, kan berättas att hon gick i sin mors fotspår och utbildade sig till lärarinna. Hon avlade småskollärarinneexamen 1902. Hennes första tjänstgöring som lärarinna var i Lidberg-Södra Grundfors mindre folkskola. Där var hon verksam i nästan två år. Hon blev senare lärarinna i  Sjöbotten och Långviken. "Sanna" var en lojal och bra lärare, berättas det. Hon var en tid förlovad med min farfarsfars kusin Hugo Lindkvist från Sjöbotten. Det blev dock aldrig någon vigsel dem emellan. "Sanna" vigdes istället i juli 1917 med Konrad Marklund född i Bergliden men uppväxt i Klutmark, Skellefteå. De övertog "Sannas" hemgård i Långviken efter att hennes far hade dött. I äktenskapet föddes tre döttrar. Både "Sanna" och Konrad insjuknade i tuberkulos. Hon avled den 13 maj 1927 och han avled den 12 juli samma år. Tänk så mycket tragik som kan drabba samma familj. Barnen var ju nu föräldralösa, de växte upp hos fosterföräldrar på olka håll.

Konrad Marklund och Sanna Renström bröllopsfotoKonrad och Sanna Marklund 1917. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå/privat bildsamling.

Konrad och Sanna Marklund med barnen Rut och LisaKonrad och Sanna Marklund med barnen Ruth och Elisabet (Lisa). Taget 1921 eller 1922. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

 

 

 

 

 

 

 

Agnes Renström gift Lundmark LångvikenAgnes Renström gift Lundmark. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

 

 

 

 

Agnes var ett av syskonen som emigrerade till Nordamerika. Hon arbetade där i sex år mellan 1904-1910. Hon återvände därefter till Sverige och Långviken. Agnes gifte sig 1920 med Simon Lundmark från samma by och de fick tre pojkar. Dessutom växte Agnes systerdotter Ruth upp hos dem. Ruth hade ju blivit föräldralös när Agnes syster "Sanna" och hennes make Konrad dog i lungsot. En son och sonhustru övertog 1946 gården. Agnes blev sjuk i slutet av sitt liv och hon somnade in på sjukstugan i Norsjö den 26 augusti 1968. Hon blev 84 år gammal. Maken Simon avled 25 juli 1974, 80 år gammal. 

Agnes hade humor. Som till exempel när hennes son Oskar och hans fru Berit nyss hade gift sig. Hon låg på BB med deras första barn strax före jul. Berit hade köpt ett armbandsur till honom som Agnes skulle ge till Oskar i julklapp. Agnes slog in den i en stor låda och en stor plastpåse utanpå. När Oskar öppnade den sa han att paketet var större än innehållet.

Fortsätt läs mer
  516 Träffar
  0 Kommentarer
516 Träffar
0 Kommentarer

På plats i Borås

Lördag kväll: Uppdaterad med fler bilder. Scrolla längst ner.
Läs mer om mässan.

Nu är Släktforskardagarna igång. Ja, är du morgontidig och läser detta redan till morgonkaffet, då dröjer det kanske en liten stund till innan det är dags för mässhallens entré att öppna. Själva mässan öppnar klockan nio på morgonen, både lördag och söndag. Då står vi redo att ta emot er, alla vi som arbetar som utställare under mässan. Själv kommer jag att finnas i Rötterbokhandeln i kongresshallens nedre plan och hjälpa till med att sälja böcker.

kongresshall IMG 8285
Det är här ni ska gå in, i entrén till Borås Kongress. Där inne pågår Släktforskardagarna den här helgen.

Men redan igår hade många släktforskare kommit till Borås, där Släktforskardagarna hålls i år. I går hölls ett informationsmöte för föreningsrepresentanter och på eftermiddagen hölls årsstämman för Sveriges Släktforskarförbund. Där var jag med och representerade Tjust Släktforskarförening, som ett av 129 ombud från 48 föreningar.

I år hölls mässan inne i en kyrka! Caroli kyrka i centrala Borås. Varför vet jag inte men det var fint. Allt fungerade som vanligt men det kändes kanske lite extra högtidligt att sitta under de höga kyrkvalven.

kyrkan IMG 8293
Utanför kyrkan före stämman.

stamma IMG 8303
Sveriges Släktforskarförbunds årsstämma 2019 i Caroli kyrka.

kyrktak IMG 8302
Imponerande takmålningar i kyrkan.

Fyra motioner hade kommit in till årsstämman. Hur det gick med en av dem kan ni läsa här.

Ett av många val som gjordes var att välja en ny ledamot i förbundsstyrelsen. Det blev Bertil Sundin från föreningen Nordanstigs Bygd- och Släktband och han ersätter Hjördis Katarina Lundmark. Bertil ser ut så här:

Bertil IMG 8312

Före stämman tog jag en tur i kongresshallen där stämman hålls. Igår eftermiddag pågick förberedelserna febrilt inför mässan. Idag och imorgon räknar vi med flera tusen besökare. Det ser jag fram emot.

Fler bilder kommer ikväll.

IMG 8313
Släktforskare från Värmland på väg från stämman i kyrkan.

Bilder från förberedelserna i mässhallen Borås Kongress på fredageftermiddagen:

IMG 8272

IMG 8277

IMG 8280

stan IMG 8287
På stan i Borås. Jag tror att det är rondellen på Yxhammarsgatan inte så långt från Borås Kongress.

Lördagens bilder:


L 8318
Högtidlig invigning.

L 8329
Borås släktforskare i sina gula tröjor har haft ett styvt jobb idag.

L 8332bokhandel
Fullt ös i Rötterbokhandeln.

L 8316
Årets nyheter i Rötterbokhandeln.

L 8335Ted
Ted Rosvall pratade om sin nya bok och som emigrantforskningsboken.

L 8337
Skånes släktforskarförbund. Ni ser att det var mycket folk.

L 8341 DIS
DIS har egen monter.

L 8343
Familysearch visade arkivsökningar.

L 8345
Ganska många släktforskarföreningar finns med på mässan.

L 8350
I väntan på en föreläsare.

L 8353
Arrangörerna.

 

Fortsätt läs mer
  1234 Träffar
  0 Kommentarer
1234 Träffar
0 Kommentarer

Nu är det dags!

Nu är det nära, en av årets större tilldragelser inom min släktforskarvärld. Snart ska vi resa till Borås för att göra det bästa möjliga av en fullspäckad helg.

Släktforskardagarna ska fyllas med allt möjligt. En del har dagarna uppfyllda med olika föredrag och event, knappt en minut ledigt för att säga Hej till de man mött tidigare. Andra koncentrerar sig på årets viktigaste föredrag, det egna, här ska exceptionella slutsatser beskrivas, nya rön komma i dagen och efter år av arbete så ska någon upprymd person få hamna i centrum för hela släktforskarrörelsens uppmärksamhet.

För andra är det årets höjdpunkt den lilla kaffestunden med den goa vännen, eller är det lördagskvällens bankett som lockar. Att få äta och underhållas under några timmar kan vara underbart även om natten inte kan bli så lång, det finns ju en dag till som väntar.

För några betyder det slutet på mer än ett års arbete med planering, placering av montrar, trycka upp biljetter och mässkataloger. Allt ska vara klart för nu är det examen, nu kommer alla på en gång och även om det kanske snurrar lite i magen av oro så är det finaldags. Borås ska bli än mer känt, och det ska pratas länge om dessa dagar.

Min bil lastad Privat

Personligen så blir en härlig upplevelse, hoppas jag, efter en tid med funderande på hur en monter ska se ut, vilka möbler som behövs, vilket material som måste med och allt annat som hänger ihop med en lyckad presentation. Utrustning som behövs har kommit via transportbolag från andra sidan atlanten, den sista kom idag. Affischer har tryckts upp med hjälp av engagerad vän. Nu ska bilen packas och då ska det finnas plats för allt, och kanske också en egen liten resväska för det brukar gå åt en antal skjortor under dagarna, inte minst när allt ska in i lokalerna, placeras ut och se snyggt ut. Många funderingar och en hel svett blir det innan vi är redo att möta anstormningen på lördag morgon.

Visst är det underbart när det är färdiga och hela gruppen med de fantastiska människor som ställer upp och ger järnet under dagarna, allt för att det ska bli så bra som möjligt.

Får passa på att göra lite reklam. Har du läst ända hit och kommer till Borås så hoppas jag att du söker upp oss i vår monter. 



Hjärtligt välkomna till FamilyTreeDNA, vi finns i monter E05, där E står för entreplan.

Fortsätt läs mer
  1074 Träffar
  0 Kommentarer
1074 Träffar
0 Kommentarer

Siste rotesoldaten Karl Blylod

Sista rotesoldaten i Bjurvattnet, Skellefteå hette Karl Blylod. Han var född i Långselet, Skellefteå år 1859, som son till Jonas Ulrik Jonsson och hans hustru Kristina Katarina Johansdotter. Föräldrarna var fattiga. Karl berättade om ett minne han hade från nödåret 1867. Han var ju då 8 år gammal. Maten var helt slut i den lilla torpstugan. Fadern i familjen gick till logen och plockade de ax som fanns, med agn och allt. Han tog yxan, försökte hugga och krossa dem så bra han kunde. Av detta gjorde dem en pannkaka. Det blev ju inte en normal pannkaka som enkelt kunde tas ur pannan. Bitarna fick brytas loss med kniv, det liknade mest svart kol. Det var den godaste pannkakan som Karl hade ätit. Detta var ett levande bevis på att hunger är den bästa kryddan. Fjorton dagar före Karls tioårsdag, 1869, dog hans mor, vilket gjorde att han tidigt fick söka sig ett arbete för att tjäna pengar. Först var han vallpojke och sen dräng, därefter blev han rotesoldat i Bjurvattnet när han var 21 år gammal. Till sin personlighet var han försynt, men han var en duktig hantverkare, skomakare och snickare. Sin skjutskicklighet hade han nytta av eftersom han var en flitig jägare. Det berättas att under tiden som Blylod var soldat fick han en silvermedalj. Att få den medaljen räknades som ett mästerverk.

Karl bodde på Långmyrbacken, ett ställe cirka 1 km nordöst om byn Bjurvattnet. Han bodde i ett litet soldattorp med ett uthus och lite odlingsmark till. Han arbetade upp en odling (Porsmyran) där han bedrev jordbruk för husbehov med en ko och två får. Det berättas att marken inte fryser däruppe på Långmyrbacken, varför det är ett bra ställe att odla på.

Blylod var gift två gånger, första gången med Katarina ”Karin” Lundqvist från Stenbäcken, Burträsk. Med henne hade han åtta barn. När hon skulle föda det nionde barnet så dog både hon och barnet i barnsäng. Deras barn hette Kristina Albertina (dog knappt två år gammal), Karolina (kallades för Lina), Johan Edvard, Hanna, Ester, Nanny, Paul och Jenny. Vad sista barnet hette som dog tillsammans med modern har inte gått att få fram. Karin dog på sitt 39:e levnadsår, den 18 januari 1903. 

Ester Blylod BjurvattnetEster Blylod. Foto: Sundborg och Lindberg/privat bildsamling.

 

Blylod gifte om sig med Kristina Nilsson ifrån Röjnoret. Hon hade tre barn före vigseln med Karl. Barnen hette Emma, Hugo och Anny Nilsson. I äktenskapet med Karl Blylod fick hon fem barn till. Två av dem var tvillingar, den ena av tvillingarna dog knappt ett halvår gammal. Karl och Kristinas barn hette Sally, Jesper, Sanna (hon som dog fem månader gammal), Sanny, och Maria (kallades för Maja). Det var mycket tragiskt i familjen Blylod. Flera av barnen dog i lungsot (tuberkulos). En av dessa var Karls dotter från första äktenskapet, Ester, som var lärarinna i Bjurvattnet. Hon dog i sviterna av tuberkulos 1927, 32 år ung. Jesper Blylod var hemma under sommaren 1937 och dog senare på hösten samma år på Hällnäs sanatorium utanför Vindeln. 20 år gammal blev han.

 

 

 

 

 

 

Blylods beskurenDenna bild togs 29/6 1929 när Karl Blylod fyllde 70 år. Foto: Eugén Jonsson/privat bildsamling. Jag har numrerat personerna för att lättare visa vem som är vem på fotot. Bybor, släktingar och vänner uppvaktade Karl på födelsedagen. Fotografen Eugen Jonsson var son till nr. 33 på bilden.  1. Helge Holmström, Frängsberget. Son till nr. 17 och nr. 29. 2. Lea Stenberg, Bjurvattnet. Dotter till nr. 26 och nr. 27. 3. Erik Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16.  4. Gulli-Maj Norberg, Boliden. Dotter till John Norberg och Berta f. Jonsson ifrån Bjurvattnet.  5. Maria ”Maja” Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13.  6. Sanny Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13. 7. Alvina Norström, Långdal. Dotter till nr. 20 och nr. 33. 8. Sally Blylod, Bjurvattnet. Dotter till nr. 12 och nr. 13. 9. Hugo Nilsson, Steninge, Norsjö, son till nr. 13.  10. Anton Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16. 11. Jesper Blylod, Bjurvattnet. Son till nr. 12 och nr. 13.  12. Jubilaren Karl Blylod, Bjurvattnet.  13. Kristina Blylod f. Nilsson, Bjurvattnet. 14. Emma Avander f. Nilsson, Valfors. Dotter till nr. 13. 15. Erik Holmström, Frängsberget. Son till nr. 17 och nr. 29. 16. Lovisa Degerfeldt f. Nygren, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Gift med nr. 24.  17. Karolina ”Lina” Holmström f. Blylod, Frängsberget. Dotter till nr. 12. 18. Sanny Holmström, Frängsberget. Dotter till nr. 17 och nr. 29. 19. Paul Blylod, Boliden, son till nr. 12.  20. Konrad Norström, Långdal. Far till nr. 7. 21. Mårten Avander, Valfors. Gift med nr. 14. 22. Abraham Johansson, Bjurvattnet. Gift med nr. 23. 23. Maria Johansson f. Tjernlund, Bjurvattnet. Gift med nr. 22.  24. Oskar Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Gift med nr. 16.  25. Sven Degerfeldt, ”Timmerkläppen” Norra Åkulla. Son till nr. 24 och nr. 16. 26. Jonas Stenberg, Bjurvattnet. Gift med nr. 27. 27. Karolina ”Lina” Stenberg f. Jonsson, Bjurvattnet. Gift med nr. 26. 28. Axel Vidmark, Bjurvattnet. Son till nr. 39. 29. Antonius Holmström, Frängsberget. Gift med nr. 17. 30. Hulda Eriksson f. Nilsson, Bjurvattnet. Gift med nr. 32.  31. Sara Jonsson, Bjurvattnet. Syster till nr. 27 och 34. 32. Erik ”Stor-Erik” Eriksson, Bjurvattnet. Gift med nr. 30. 33. Eva Norström f. Jonsson, Långdal. Gift med nr. 20 och halvsyster till Karl Blylod.  34. Anders Jonsson, Bjurvattnet. Bror till nr. 31 och nr. 27, far till fotografen. 35. Anders ”Ant” Brännström, Bjurvattnet. Gift med nr. 36.  36. Margreta ”Greta” Brännström f. Blylod, Bjurvattnet. Gift med nr. 35. 37. Eva ”Ant-Eva” Vidmark f. Johansdotter, Bjurvattnet.  38. Johannes Varg, Räftkläppen. Gift med nr. 40.  39. Linda Vidmark f. Lindqvist. Mor till nr. 28. 40. Erie Varg f. Nilsson, Räftkläppen. Gift med nr. 38. 41. Emma Nygren f. Vestermark, Bjurvattnet.  42. Bertil Marklund, Gillervattnet.  43. Frida Jonsson, Bjurvattnet. Dotter till nr. 34. 44. Karolina ”Lina” Nilsson f. Avander, Räftkläppen. 45. Emmy Jonsson, Bjurvattnet. Dotter till nr. 34. 46. Per Oskar ”P-O” Vidmark, Bjurvattnet. Gift med nr. 48. 47. Sylvia Vidmark, Bjurvattnet. Dotter till nr. 46 och till nr. 48. 48. Jenny Vidmark f. Andersson, Bjurvattnet. Gift med nr. 46.

En dag i mars 1943 skulle Karl laga skor, han var ju skomakare. Han tog ett stearinljus med sig och gick upp på vinden för att hämta någonting att reparera skor med. Han snubblade och spillde stearin som dem sa. Hela soldattorpet började brinna. Hans hustru Kristina tog sig snabbt ut ur stugan, men Karl ville rädda ett väggur som han tyckte var lite märkvärdigt. Det medförde att han blev bränd på huvud och hals innan han tog sig ut ur torpet. Närmaste grannen till Blylods var hemmansägaren Jonas Stenberg. Han hade just kommit hem från skogen med ett timmerlass. När han kom hem sa han ungefär så här: Jag kan inte köra in hästen, jag måste fara till Blylodstorpet, det brinner där! Han sadlade aldrig om Jeppe, som hästen hette. De lade Karl Blylod på ett bolster och sen bar det av mot Skellefteå lasarett. Där dog han efter en veckas vistelse, det var den 27 mars 1943. Karl blev 84 år gammal.

En månad efter denna tragiska händelse avled makarnas yngsta dotter Maria ”Maja”, som var medlem i frälsningsarmén (se bilden till nedan), av lungsot på Hällnäs sanatorium. Hon blev 22 år gammal. 

majablylodMaja Blylod. Foto: Okänd/privat bildsamling.

Vad hände med Karls hustru Kristina undrar ni säkert? Hon bodde någon eller några veckor hos William Erikssons familj i Bjurvattnet och flyttade sen till sin dotter Sally med familj i Bjurliden fram till 1949 när de flyttade därifrån. Kristina flyttade då till sin andra dotter Sanny med familj i Boliden och bodde där fram till sin död 1953, 73 år gammal. 

Soldattorpet brann ju ner till grunden. En gammal fiskarstuga inköptes av Bjurvattnets kulturminnesförening med syftet att rekonstruera det förstörda soldattorpet. Stugan flyttades till platsen där det gamla torpet stod. Invigningen av torpet ägde rum lördagen den 19 augusti 1995. Om man kör till Bjurvattnet, är det skyltat ifrån landsvägen, var Blylodstorpet är. Det ägs och vårdas än i dag av Bjurvattnets kulturminnesförening. I dag används torpet som samlingsplats för byborna vid olika sammankomster. 

Bild 011Så här ser soldattorpet ut i dag efter återuppbyggnaden. Det är en aning kortare än torpet som brann ner. Grundstenarna från det tidigare soldattorpet finns kvar och visar att det torpet var längre än det nuvarande. Foto: Anton Rosendahl/privat bildsamling. 

Fortsätt läs mer
  828 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Åke Wahlqvist
Underbara (om än många gånger tragiska) släkthistorier du förmedlar till oss Anton!
måndag, 19 augusti 2019 13:34
828 Träffar
1 Kommentar

Kursbok för nybörjaren

I våras skrev jag en ny handbok för släktforskare och för några dagar sedan fick jag de första exemplaren i ett paket från släktforskarförbundet, som ger ut boken. På Släktforskardagarna i Borås till helgen ska den börja säljas och även i Rötterbokhandeln på nätet.

kursboken

Olle Söderström, som också medverkar i förbundets tidning Släkthistoriskt Forum, har gjort layouten och det har han gjort väldigt bra. Intrycket läsaren får betyder mycket.

Det är alltid roligt och hedersamt att få uppdraget att skriva en handbok. Den här vänder sig till nybörjare som ska lära sig släktforska och handlar förstås allra mest om hur man använder kyrkböckerna. Ett kapitel om mantalslängder finns med på slutet.

Jag har försökt sätta mig in i hur det var när jag själv lärde mig släktforska för snart tio år sedan. Vad det var som gjorde att jag fann nycklarna, att jag begrep hur jag skulle göra. Numera sitter det i ryggraden att gå från födelsebok till husförhörslängd till vigselbok och dödbok. För nybörjaren är det ju inte självklart men detta hoppas jag att jag lyckas förmedla.

 

Fortsätt läs mer
  882 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Neta Hedberg
Grattis till den nya boken! Jag kommer definitivt att köpa ett ex. även om jag kanske inte "behöver".
lördag, 17 augusti 2019 17:41
Eva Johansson
Tack Neta!
söndag, 18 augusti 2019 19:02
Ulla Comérus
Kan jag få köpa en bok omgående? Jag har googlat på bibliotek i närheten, som inte har boken ännu.
lördag, 17 augusti 2019 22:45
882 Träffar
6 Kommentarer

Penningar att söka

Vill du ha hjälp att delfinansiera ett släktforskningsprojekt?  Lite medel till tryckning eller har du andra kostnader som du behöver ha stöd till.  Varför inte skriva ihop en enkel beskrivning och skicka in din ansökan till Arvid Lundbäcks Stiftelse.

I år är udda källor i fokus, men har du idéer om andra ämnen så tveka inte att prova, allt att vinna och inget att förlora.

Del av Genealogiska Föreningens samlingar / privat

I slutet finns en länk till ett Rötterinlägg som närmare beskriver hur och när man ansöker, men jag vill understryka att sista ansökningsdag för denna gång är 1 september 2019. Nästa gång blir om ett år.

Eftersom Rötterinlägget innehåller den väsentliga delen av information som behövs, så blir det här ett ganska kort blogg-inlägg, men visst kan det vara skönt med ett sådant som omväxling (hoppas jag).

https://www.rotter.se/nyhetsarkiv/3255-2019/2842-sok-bidrag-till-ditt-forskningsprojekt

Fortsätt läs mer
  1312 Träffar
  0 Kommentarer
1312 Träffar
0 Kommentarer

Erland "Flygar-Nisse" Nilsson

Fritz Anders Erland Nilsson föddes 11 januari 1908 i Kalvträsk, Västerbotten. Han var äldst i en syskonskara på sju barn. Föräldrarna hette Anders Nilsson och Anna född Karlsson. 

År 1923 dog Erlands far i tuberkulos. Året därpå avled även hans mor i samma sjukdom. Erland och de övriga sex syskonen blev därmed föräldralösa. Därför växte han och hans syskon upp hos deras farbror och faster, Jonas och Lotta Nilsson i Kalvträsk. Erland tyckte inte om att vara dräng hos sin farbror och det var inget han pratade om senare i livet. Antagligen arbetade barnen för mat och husrum. Han blev inte länge hos Jonas och Lotta. Han och en kompis letade något annat yrke. Det blev till att gå och han jobbade som bland annat pinnpojke på sågar, skogshuggare, flottare, ja allt som fanns till buds. De två grabbarna fick jobb hos en skomakare men de hade magrat så mycket att sitta på en stol gjorde ont, båda var tvungna att sitta på kuddar. Lönen var mat och husrum.

Åren gick och de klarade sig, på något sätt. 1931 flyttade Erland till Klemensnäs, Skelleftehamn och hade då fått anställning på Rönnskärsverken. 1933 flyttade han till Yttre Ursviken. Han gifte sig samma år med Anna Oskaria Lundström som hade arbetat som hushållerska hos honom. Hon var också född i Kalvträsk, precis som Erland. 1932 föddes makarnas gemensamma son. 1933 flyttade han och familjen till Matrosgatan 3 i Skelleftehamn. Där bor även Erlands svåger, Alfons Lundström.  Redan 1934 avled Anna på Skellefteå lasarett. Han återvände 1943 till Kalvträsk. Där öppnade han en svets- och smidesverkstad samt en taxifirma. 1944 gifte han om sig med sin framlidna frus syster, Beda Regina Lundström. De fick två döttrar tillsammans.

Ett flertal hus runt om i Västerbotten har broräcken och staket som Erland har gjort. En trätavelfabrik startades i ett garage nära kyrkogårdsmuren i Kalvträsk. På dörren stod det ”experiment pågår”. Erland hade gjort en maskin som tillverkade tredimensionella tavlor. Han ritade motivet och maskinen skar ut. Motiven betsades i olika nyanser, ett motiv som var extra användbart i Arjeplogstrakten var Stalin utskuren i trä. En försäljare anställdes och affärerna gick ypperligt.

Prototypen till en skoter byggde han också, men intresset var svalt bland tillverkare, ingen förstod vad en skoter skulle vara bra till. Han var för tidigt ute. När Erlands familj skulle på sommarsemester byggde han en husvagn, med många fiffiga lösningar. Efter en gallstensoperation pratade en läkare om att det tog alldeles för lång tid att sterilisera operationsverktygen. Erland tillverkade en autoklav som halverade tiden.

Byggandet av flygplan

Erlands intresse för byggande av olika saker var alltså stort, redan som åttaåring väcktes intresset för flygplan, när han för första gången såg ett flygplan i Kalvträsk där han växte upp. Föräldrarna som var jordbrukare, såg med blandade känslor på när deras åttaårige son tillverkade ett fungerande flygplan som snurrade runt på köksgolvet, drivet av en väckarklocka. 1936 reste han till Stockholm för att titta på flygplan och träffa flygare. Han säger till dem att han själv ska bygga ett flygplan och blir idiotförklarad av dem. Erland återvände till Västerbotten och väl där byggde Erland en skördebindare åt sin svärfar, något som han hade lärt sig på någon mässa. Samma år började han bygga sitt första flygplan. Ett ensitsigt flygplan började han att bygga utan ritningar i ett hyresrum i Skelleftehamn. Så småningom blir hyresrummet för litet och han flyttar tillverkningen till Folkets hus källare.

1938 startade Norr- och Västerbottens första flygskola i Skellefteå. Erland anmälde sig omedelbart. Förutom att han jobbade på Rönnskärsverken, byggde ett eget flygplan, lärde han sig att flyga flygplan och han var dessutom skolflygplanets mekaniker. Den 20 april 1938 erhöll "Flygar-Nisse" flygcertifikat. 

Blixten blev klar, hans hemmabyggda ensitsiga flygplan, som mätte 8,6 meter mellan vingspetsarna. Med detta silverfärgade plan flög han, tidiga morgnar, till Kalvträsk till sin blivande fru, Beda. Planet var så litet att inte många kunde se det på hög höjd. De kunde stiga upp till fem kilometers höjd. Blixten blev efter 100 flygtimmar bortskänkt som en markbunden leksak. 

Erland Nilssons första plan BlixtenErland Nilssons första flygplan Blixten. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Blixten var inte det sista flygplanet Erland byggde. År 1950 anhöll han skriftligen hos sin hustru Beda, om att på fritiden få bygga en flygbåt. Hon säger ja och byggandet kan börja. Under denna tid bodde Erland och Beda med sina två döttrar i Harsprånget, Jokkmokk. Under grannens vardagsrumsgolv grävde Erland för hand ut ett rum med måtten 7,3 m x 3,9 m. Ett lagom stort rum för att bygga ett flygplan i. Tillverkningen sker endast på fritiden med undantag för söndagarna. Den dagen åt familjen god mat och umgicks med väldigt många vänner. Hela familjen sjöng och musik spelades. Erland behärskade många instrument. Under pauser i arbetet med planet tände alltid Erland sin pipa, som han själv hade tillverkat av rör från något trasigt plan i närheten. 

Erland och flygbåten BEDAErland Nilsson med sin flygbåt Beda. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Fyra år tog bygget och premiärflygningen ägde rum den 11 juli 1954 på Porjusselet. Flygbåten fick namnet Beda efter Erlands fru. Den hade en spännvidd på 11,26 m och var 7,56 m lång. Tom vägde flygmaskinen 495 kg. Erland blev väldigt nöjd med bygget. Brev skickades till familjen, några med inbjudningar till USA och Kanada. De ville att Nilsson skulle ta med sig familjen och flygplanet för att visa upp det. De ville börja serietillverka flygmaskinen därborta.

En söndagsmorgon skulle familjen åka iväg med flygbåten Beda. Erland var inte tillfreds med motorn, den gick inte som den skulle. Efterhand visade det sig att en person hade hällt grus i bränsletanken. Motorn plockades isär i minsta detalj och rengjordes i brännolja. Eftersom Nilssons flygbåt inte var godkänd av Luftfartsverket fick han ju inte flyga med den. Flygturerna började anmälas till polisen och böterna blev mer och mer kostsamma. För att inte riskera att förlora sitt flygcertifikat lät Erland därför flygmaskinen stå kvar på marken tills vidare. Flygbåten Beda finns än i dag att beskåda på Arlanda Aero Space, ett flygplansmuseum i Stockholm. 

Den 4 augusti 1965 avled Erland Nilsson, då boende i Gällivare. Han efterlämnade hustru och tre barn som sina närmaste anhöriga. Mer finns att berätta om Erland och hans liv men det får bli en annan gång. 

Fortsätt läs mer
  719 Träffar
  0 Kommentarer
719 Träffar
0 Kommentarer

Skriv om din släkt!

Massor av nya släktböcker skrivs och publiceras numera. Vi är så många som släktforskar och bland alla dessa finns det nu många som ger sig i kast med att berätta sin släkthistoria. Det är glädjande, tycker jag.

3 bocker

Här på bilden ser du tre lokala släktböcker från Tjust härad i nordöstra Småland, utgivna av medlemmar i Tjust Släktforskarförening i år. Tjust härad omfattar ungefär nuvarande Västerviks kommun. Där har jag bott i 38 år och är aktiv i föreningen som redaktör för medlemstidningen. På så sätt har jag fått dessa böcker. I förra numret av vårt medlemsblad Wåra Rötter skrev jag om Mikael Gustafssons bok. Just nu håller jag på med en artikel vardera om Anders Bockgårds och Karin Hallbergs båda böcker. Alla tre är innehållsrika men har sinsemellan ganska olika karaktär. Men det bästa är att de skrivits och publicerats, till glädje för många fler än de allra närmaste i familjen.

Anders Bockgård har kartlagt en stor del av ättlingarna till bonden Guttorm i Gärdsnäs by i Hannäs socken på 1500-talat och följt den här släkten framåt i tiden. Det är både berättelser och redovisning av vilka som funnits i de olika familjerna. Flera släkttabeller och ett stort personregister på slutet gör det lätt för andra släktforskare att hitta förfäder.

Karin Hallberg skriver om sin släkt några generationer bakåt, både mormors, morfars, farmors och farfars släkter. De kom från flera socknar i Tjust men också från omgivande socknar. I de flesta fall har hon stannat vid sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Karin har även hittat flera efterlevande till släktens emigranter. Här är det också berättelser varvat med redovisningar av släktmedlemmar, illustrerat med många fotografier från senare generationer.

Mikael Gustafsson ägnar sin bok åt ett par familjer när han skriver om två mordfall i Västerviks skärgård på 1750-talet. Han har tagit del av över 500 sidor rättegångsprotokoll och andra skrivelser med anknytning till morden och redogör för sin tolkning av dessa. Det handlar främst om mordet på inspektorn Peter Thorn på Vinö, som sköts ihjäl den 20 maj 1752. Vid utredningen av detta mord uppdagades också att pigan Annika Jonsdotter fött barn i lönndom och därefter dödat barnet.

Så här olika kan släktböcker vara. Säkert finns det många andra varianter, i allt från spännande berättelser till kataloger över släkter. De här tre böckerna är ju bara de senaste exemplen från ett härad, så jag gissar att det finns många fler nya släktböcker från andra delar av landet, både redan utgivna och på väg att bli skrivna.

Funderar du på hur du ska komma igång med att skriva din släktbok? På Facebook finn en grupp för släktforskare som skriver släktböcker och där kan du få goda råd om allt som rör skrivande och bokutgivning. Gruppen heter "Släktforskares släktböcker". Är du med i en släktforskarförening finns det kanske fler som skriver släktbok och som vill dela sina erfarenheter med dig och andra i samma situation.

Fortsätt läs mer
  1527 Träffar
  0 Kommentarer
1527 Träffar
0 Kommentarer

Varför letar jag?

Oftast rullar livet vidare och med det de intressen som vi tror oss ha. Men ibland så dyker det upp en fråga och plötsligt uppstår en situation som ger eftertanke och kanske också en del funderingar.

Jag fick frågan av en yngre person: Varför sitter du och letar efter de som dött, du kommer ju inte att få träffa dem i alla fall. Kan du inte släppa det där och börja med något som handlar om framtiden istället. Där finns det ju mycket nytt att fundera på och kanske kan du hitta på något bra som kan ändra på hur vi lever idag. 

En ganska bra fråga, men inte lär jag kunna komma på något revolutionerande så den delen av frågeställningen kan vi lägga på hyllan, var mitt spontana svar. Eller skulle det vara möjligt?

Men hur är det med letande efter döda och därtill hörande uppgifter, kan det ge något positivt till någon mer än mig? Kan jag förmedla något som förändrar, kan det jag tycker är en intressant sysselsättning, såsom släktforskning, ge något annat än en lista på de som jag ändå inte träffar.

Visst kan det kännas hopplöst när de jag söker, bara försvinner. När barn efter barn i den just funna familjen dör och det blir inga kvar. Varför ska jag lägga tid på sådant?

Fri bild av Evan Dennis, Unsplash.

Naturligtvis så finns det något att lära, vi ser vår plats i historien och kanske kan vi lära oss något som påverkar ett kommande beslut. För min egen del så har det definitivt ökat intresset för hur vi utvecklats, vilka lärdomar som tidigare generationer dragit och som lett fram till hur vi har det idag. Stereotypa föreställningar om hur bra det var förr, som vissa kommer dragande med, kan motbevisas. Andra som påstår att vi aldrig flyttat, att vi alltid funnits här och att allt sett likadant ut kommer ju på skam när källorna talar sitt språk. Och varför inte läsa boken Svälten, som ger en inblick i ett annat Sverige än vad vi ser idag.

Och, trots att det kan låta tjatigt, hur vi lär oss mer och mer genom att nyttja kunskaper från olika källor, de fantastiska nerskrivna dokument som finns kombineras med ny teknik. Tänk att vi kan sitta hemma i vår kammare och läsa dokument från många århundraden, från olika länder och med olika grad av information. Digitaliseringen ger oss nya, oanade möjligheter att hämta och sprida information.

Och redan första gången jag hörde om DNA så snurrade tankarna, här kommer en ny infallsvinkel. Vi kommer att lära oss mycket om det som varit, vi kommer att kunna belägga eller avföra diverse olika teorier, vi har helt nya möjligheter. Sedan att vissa kallar det humbug eller andra nersättande värderingar, det får vi ta, alla kan inte tycka om allt.  

Bara en sådan sak att vi lärt oss en hel del om de förändringar som skedde innan skrivna källor, hur folkförflyttningar var mycket vanligare än vi någonsin tidigare förstått. Om vi sätter det i rätt sammanhang så ger det en större förståelse för de döingar som jag sitter och letar efter.

Så visst ska jag fortsätta leta de döda som jag inte får träffa rent fysiskt. De vävs in i historien och var och en av dem är en liten pusselbit i det stora livsmönstret.


Eller gör jag fel, ska jag sluta och bara bry mig om framtiden? Hur ska du göra?

Fortsätt läs mer
  1661 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Mats, det är som du skriver. De döda är pusselbitar i vår egen historia. För mig betyder släktforskningen att jag bättre kan först... Läs mer
onsdag, 07 augusti 2019 14:08
Ulla Comérus
De som vill ägna sig åt framtiden, som vi vet väldigt lite om, ska naturligtvis göra det. Man tänker och känner olika. Jag är som ... Läs mer
onsdag, 07 augusti 2019 23:07
BrittMarie Ek
Jag tror det har med ålder att göra. Jag var visserligen som flicka nyfiken på och lite mallig över farmors anor av glasblåsare oc... Läs mer
torsdag, 08 augusti 2019 00:05
1661 Träffar
4 Kommentarer

Fabrikör F.A. Hedman i Skellefteå

F.A. HedmanFrans Algot Hedman (1889-1979) mer känd som "F.A." Hedman. Han föddes i Holmsvattnet, Skellefteå som son till bonden Johan Larsson Hedman och hans andra hustru Anna Eufrosyna Larsdotter Norsten. I faderns första äktenskap med Annas halvsyster Maria hade fem gossar kommit till världen. I det andra äktenskapet med Anna som hustru, föddes två pojkar, F.A. var den äldre av dem. När F.A. var knappt fem år gammal dog modern Anna. Algots farmor Greta-Cajsa levde till år 1900 och på gården fanns dessutom en piga, så familjen klarade nog av jordbruket på gården även om det nog var tufft för familjen på många sätt.

Sommaren 1904, när F.A. var 15 år gammal, tog han tjänst hos en bonde i grannbyn Bölesvik och tjänade fem kronor per vecka (277 kr i dagens penningvärde). Det var hans första arbete. 1905 arbetade han på sommaren tillsammans med sin äldre bror Lars Hedman med så kallad krondikning. De tjänade då två kr/dag (108 kr i dagens penningvärde).   

 

 

F.A. Hedman.                                                                                                                   Lars Hedman

En faster till Algot, Eufrosyna "Syna" Larsdotter tog tjänst i Skellefteå som piga på olika ställen, bland annat hos rådman David Markstedt i Skellefteå stad. Hon gifte sig 1899 med slaktaren Anton Selin från Arnäs, Ångermanland. Han hade år 1901 uppfört ett större hus på Nygatan 46 i Skellefteå, vid torget i staden. Det huset revs senare och fick ge plats åt nuvarande byggnaden där bland annat Åhléns och Länsförsäkringar huserar. Frans Algots bror Konrad Hedman (senare bosatt i Ursviken) var en mycket duktig snickare. Han var med vid bygget av det huset. Han hade även några år tidigare varit med och byggt det stora stadshotellet som även inrymde rådstuga. Det var för övrigt Norrlands största trähus. 

             Eufrosyna Syna Larsson gift m. Anton Sellin 1856 1940                                                                                                                               

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                      

Lars Hedman.

                                                                                                                                                                                                        

 

 

 

Eufrosyna "Syna" Larsdotter. 

1905 köpte Algots äldre bröder Konrad och Edvard Hedman ett gammalt soldattorp i Sävenäs för 2000 kr (108433 kr i dagens penningvärde). Det var hamnplats vid Skellefteälvens utlopp, där byggdes ett åttaramigt sågverk. Tanken var att starta egen slakterirörelse. Torpet bestod av ett stort kök och en kammare. Konrad byggde till verkstad, som bland annat innehöll en stor gryta där man kokade falukorv på hästkött och njurtalg och där man även kunde slakta något.

Edvard HedmanKonrad Hedman

Två år senare, hösten 1907, togs sågen i bruk. Algot sökte då jobb där och fick det trots att han inte hade fyllt 18 år, som egentligen var minimumåldern. "Han såg ju stark ut", sa förmannen om F.A. Det F.A. arbetade med på sågen var att lassa "spink" från två ramar och för det tjänade han 32:50 kr (cirka 1616 kr i dagens penningvärde), för två veckors jobb. Arbetstiden var 6-18 med en timmes matrast, alltså elva timmar per dag och sex dagar per vecka. Han bodde hos sina bröder. På "fritiden" hjälpte han de med att dra köttkvarn eller hugga ved.

Algot, som hade lärt sig slaktaryrket av sina äldre bröder, flyttade år 1909 till Skellefteå och tog tjänst som dräng hos tidigare nämnda Eufrosyna och hennes make Anton Selin. Som lön fick F.A. 15 kr/månad (i dagens penningvärde 753 kr) inklusive mat och husrum. Emellanåt fick han dock en tia extra av sin faster. År 1910 avled hastigt Anton varför F.A. fick hjälpa sin faster med affär och slakteri.

 

Algots bröder Edvard och Konrad Hedman. 

F.A. Hedmans charkuteriaffär

Till vänster syns F.A. Hedmans slakteri- och charkuterifabrik. I mitten brandstation och polis, till höger bankhuset.

F.A. Hedman äldre Hilma HedmanF A o Anna Hedman 001

F.A. Hedman med sina hustrur, Hilma (första hustrun) och Anna (andra hustrun). 

Helmer HedmanTre år senare, den 12 maj 1913, övertog F.A. slakteriverksamheten efter "Syna". Samma år gifte sig Algot med Hilma Holmlund från Hedensbyn, Skellefteå. De  fick sex barn tillsammans. En av sönerna, David Hedman, utbildade sig till läkare i Uppsala. Han tjänstgjorde som detta i bland annat Stockholm, Sundsvall och Nässjö. Algots yngste bror Helmer Hedman blev verkmästare på fabriken. F.A. innehade slakteriverksamheten fram till 1948 när han sålde den. Han tillhörde Frimurarorden, TR-orden och S:t Olovs kyrkobrödrakår. Han var ledamot i kyrkofullmäktige. Makan Hilma avled 1952 och F.A. gifte om sig fyra år senare med Anna Vikström som var född i Ursviken. Hon hade utbildat sig till sjuksköterska i Stockholm och efter avlagd examen arbetade hon som sjuksköterska i Burträsk och Skellefteå. Senare öppnade hon ”Syster Annas sjukvårdsaffär” vid Nygatan i Skellefteå som hon 1958 överlät till en dotter och måg. F.A. tillbringade mycket av sin fritid i stugan i Östanbäck strax norr om Skellefteå. Algot avled 1979, Anna avled två år senare. 

 

 

 

Helmer Hedman.

Fortsätt läs mer
  712 Träffar
  0 Kommentarer
712 Träffar
0 Kommentarer

Borgerligt liv på 1690-talet

Sedan jag i sommar blivit Västeråsbo har jag grottat ner mig i Västerås stads historia. Jag läser på, för jag vill ju veta så mycket som möjligt om min nya hembygd. Och som släktforskare är det framför allt människornas historia som är intressant. På stadsbiblioteket fick jag tips om ett par böcker och den ena är historikern Ruth Hedlunds bok "Västerås befolkning vid slutet av 1600-talet". Vilket bra tips! För det här är en bok som verkligen går på djupet i arkiven och lyfter fram stadsbornas liv för drygt 300 år sedan.

Boken är Ruth Hedlunds doktorsavhandling från 1980. För de allra flesta släktforskarna i Västerås tror jag att hennes arbete är välkänt, men för dig som långt bak i dina släktled hittat västeråsare vars efterlevande sedan flyttat kan kanske detta vara en ny källa till kunskap.

Västerås Domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv har bevarade husförhörslängder ända från 1697. Jag misstänker att det är ganska unikt med så gamla längder, även om det finns en och annan även i andra församlingar. Ruth Hedlund har utgått från denna husförhörslängd och tagit fram information om stadens invånare från många andra källor. Hon går igenom 1697 års människors sysselsättningar, bostäder, släktskap, giftermålsmönster, sociala nätverk med mera. I ett personregister på slutet går det att hitta alla som nämns i boken.

Ett exempel är handelsmannen Joust Butnut och hans hustru Magdalena Volker. I husförhörslängden hittar vi dem på sidan 20. De bodde på Stora gatan i Södra kvarteren, även idag en handelsgata:

1697
I den här husförhörslängden har prästen skrivit upp den förhörde personen varje år, så Joust Butnut och andra i hans hushåll kommer på flera rader under varandra, därför blir det mycket utrymme för varje hushåll. Bildkälla: Arkiv Digital.

Om den här familjen får vi av Ruth Hedlund veta att Joust Butnut kom från en gammal känd handelssläkt i Västerås. Han ägde inte bara sin gård i staden utan också Mycklinge gård i Tillberga socken, som var ett rusthåll. 1696 var han en av tolv stadsbor som var rusthållare och en av 27 handelsmän i staden. Han hade troligen, som andra handelsmän i hans släkt, börjat inom yrket i mycket unga år och kanske arbetat några år i Stockholm, vilket var ett vanligt mönster.

Giftermålsmönster visar att de allra flesta gifte sig inom sin egen grupp. Skomakare med skomakardöttrar, handelsmän med handelsmansdöttrar. Så var det också för Joust Butnut och Magdalena Volker, hennes far var också handelsman och en släkting till henne var gift med handelsmannen Johan Jernstedt.

Flera hundra av stadens invånare är nämnda vid namn i boken och insatta i olika sammanhang. Vi får också veta hur stadens liv var inrättat. Stadsborna ingick i en starkt bunden hierarki där alla visste sin plats, eller förmodades veta, från fattigaste tiggaren till landshövdingen eller biskopen. Säkert känner du till burskapet, dvs att de mest ansedda männen kunde bli borgare, med särskilda skyldigheter och rättigheter. Bland dessa utsågs rådmännen och magistraten, dvs stadens styrande.

Strikta regler och turordning gällde, inte bara inom skråväsendet. Västerås var en handelsstad med hamn, precis som idag, men det var inte bara att flytta dit och bli handlare eller skomakare utan tillstånd krävdes. Inom skråna bevakade man så att det inte blev för många inom ett yrke, då kunde ju någon utkonkurreras. Regler fanns för allt, till exempel för i vilken ordning fartygen i hamnen fick lastas. Enligt skutordningen från 1664 skulle detta bestämmas genom lottning på rådhuset. Genom Västerås skeppargille reglerades antalet resor per skepp till Stockholm. Och så vidare...

Det här är väldigt intressant, tycker jag. Det förklarar livsvillkoren för stadsbefolkningen vid den här tiden. Kanske lite svårt att förstå för oss idag, som ibland kan gnälla över diverse regler och lagar som vi inte tycker passar oss. Men på den tiden var det ingen idé att gnälla. 114 borgare tyckte på 1680-talet att rådmännen och andra välbärgade i staden hade lagt beslag på alltför mycket av stadsjorden, dvs den jord som kungen ursprungligen gett staden för att kunna odla och ha som mulbete och därmed försörja sin befolkning. Stadsborna protesterade och ville att opartiska män skulle ta sig an ärendet men hänvisades tillbaka till landshövdingen och rådmännen, som var de som anklagades... Ja, ni förstår ju att det gick åt skogen, och de klagande straffades. Tvåhundra år senare skaldade Verner von Heidenstam att "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar." Det tog lång tid att komma åt orättvisor.

stadsjordar karta1688
En karta från 1688 visar en del av stadsjordarna norr om stadens staket, som borgarnas protest på 1680-talet handlade om. Till höger om kartan står vilka som ägde jorden, och där kan vi hitta en del av stadens elit. Bildkälla: Lantmäteriet.

karta1800
Kartan visar Västerås stad omkring år 1800. På stadens dåvarande humlegård ligger idag stadshuset. Troligen såg det ut ungefär så här även hundra år tidigare. Den stora expansionen kom under industrialiseringen och på 1900-talet. Bildkälla: Lantmäteriet.

Hur som helst, i den här boken fick mycket kunskap att hämta. Och säkert finns det andra liknande böcker om livet i våra äldre städer även på annat håll än Västerås, t ex Dick Harrisons böcker om Söderköping och Kalmar. Men Ruth Hedlunds bok har mycket att ge även för den som inte har rötter i Västerås eftersom hon förklarar hur livet generellt levdes i städerna på 1600-talet. Ska du skriva en släktbok om din släkt i en stad från den här tiden så är ett råd att söka information i litteraturen, för att få mer kött på benen.

Skriv gärna i en kommentar om du har tips på andra liknande böcker till nytta och glädje för släktforskare.

Fortsätt läs mer
  768 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Aina Wallström
Intressant och roligt att läsa, för en gammal västeråsare i förskingringen. Tillbringade mina första 20 år på Skallberget, som nog... Läs mer
lördag, 03 augusti 2019 08:40
Eva Johansson
Aina! Ja, den är intressant om du har släkt bland västeråsarna på 1600-talet.
lördag, 03 augusti 2019 20:46
768 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
255 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
80 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
23 inlägg