Under jullovet

militrhjlm

Då önskar jag alla en god fortsättning på det  nya året! Tjugondedag Knut ligger bakom oss, och jag ska inte förirra mig ner i några reflektioner kring namnet Knut eller seden att städa ut julen just till detta datum. (Det vore för övrigt opassande, eftersom jag själv är sorgligt senfärdig med nedplockning av julen). Däremot hoppas jag att alla har passat på att njuta av Tulpanens dag igår måndag, alltid den 15 januari, coh köpt med sig en bunt färgglada glädjespridare i vintermörkret. 

Under jullovet har man ju förhoppningsvis tid att fördjupa sig i släktforskningen, och då jag fått låna en diger krönika om den lilla hälsingeorten Ilsbo av en god vän, så har jag gjort precis så. Jag har nämligen en soldat, som vad jag visste fram till nu, hade dött i Ilsbo, dock utan närmare upplysningar. Sonen ska också vara född därstädes. Jag gick tillbaka till sonens vigsel i närbelägna Bergsjö och läste anteckningarna lite noggrannare än förra gången. Där står verkligen att hans far, soldat, är avliden och änkan är hans (sonens alltså) närmaste anhörig. Med hjälp av denna upplysning, kunde jag i alla fall begränsa letandet i dödboken till före år 1754 när junior alltså gifte sig. 

I boken jag fick låna, finns en förteckning 'död i Ilsbo'. Och där hittade jag verkligen min soldat! Död 1743. Raskt över till Ilsbo dödbok, jodå, jag hittade honom direkt. 'Efter att ha levat christeligt och vackert i 66 år' skriver prästen som avslutning. Det antyder ju att han bott i församlingen ett tag. Samt att han troligen är född 1677, eller möjligen 1676. Var han är född, framgår däremot inte, men jag tror som sagt inte att prästen skulle ha uttalat sig om soldatens vackra leverne utan att ha lärt känna honom, han var för övrigt kyrkvärd också, framgår det. 

Sedan har jag möjligen också hittat änkan i boken respektive kyrkboken, men den noteringen behöver kollas upp i alternativ källa, och det hoppas jag kunna göra snart. I boken finns också en ägarlängd för gårdarna i Ilsbo, men min soldat verkar inte ha ägt någon gård. 

Det är ju i alla fall tur att vi har en hobby som inte kräver utomhusvistelse med vackert väder... 

 

Bilden: en äldre militärhjälm  Foto: Pixabay

 

Fortsätt läs mer
655 Träffar
2 Kommentarer

Lovisa "Lova" Larsson

Lova Larsson Bursiljum f. 1853 09 06 2015 001 043Lova Larsson. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Magdalena Lovisa ”Lova” Larsson föddes 1853-09-06 i Bygdeträsk, Burträsk som barn nummer tre av fem till bonden Lars Gustaf Persson, barnfödd i Bygdeträsk och hans hustru Christina Regina Olofsdotter, bördig från Renbergsvattnet, Burträsk.

När Lova Larsson gick och läste (deltog i konfirmationsundervisningen) 1870 vistades hon i Svedjan (nära gamla mejeriet). Där kom hon i kontakt med Eleonora Lindström, föreståndaren för mejeriet i Burträsk. Hon anställde Lova som sin piga. Eleonora Lindström hade ofta två elever samt en piga. Det berättas att Lova var med när Burträskosten (Västerbottensosten) kom till.

Det finns många olika berättelser om hur Burträskosten (Västerbottensosten) kom till. Från Svedjan i Burträsk (granne med gamla mejeriet) kommer denna berättelse. Eleonora bjöds på kaffe till Lundströms gård i Svedjan. De satt vid köksbordet, skrattade och pratade. Eleonora glömde därför bort osttillverkningen. Glömskan innebar att en läckerhet blev till.

Lova tyckte att mejerska var ett intressant yrke. Hon utbildade sig till mejerska i Härnösand och Stockholm. Åren 1878-1880 var hon piga i Bodbyn hos bonden Per Anton Österlund med familj. 1881-1883 arbetade hon på Gammelbyns mejeri i Burträsk. Lova återvände hem till sina föräldrar i Bygdeträsk 1883. 1885-1886 bodde Lova i Mångbyn, Lövånger och var då antecknad som mejerska. 1886 flyttade hon till Gammelbyn, Burträsk och arbetade som piga åt fanjunkare Johan Otto Sundström. 1887-1888 tjänstgjorde Lova som piga i Gammelbyn hos handlare Carl Johan Skog. 1888 återvände Lova till Gammelbyns mejeri i Burträsk och fick på nytt Eleonora Lindström som sin arbetskamrat. Lova fick ersätta Eleonora när hon inte hade hälsan att fortsätta. 1892, samma år som Eleonora dog, flyttade Lova till Vebomark. Hon tjänstgjorde vid mejeriet där under fem års tid. 1897 flyttade hon till Nedre Bäck, Skellefteå socken. Hon blev kvar där till och med år 1903 när hon flyttade till Selet, Lövånger. Där var hon i knappt ett år. 1904 flyttade Lova tillbaka till Gammelbyn, Burträsk och arbetade på mejeriet i elva år. Hon utbildade unga flickor som skulle bli mejerskor. Utbildningen tog två år. Därefter var de färdiga för anställning vid andra mejerier. Vid denna tid fanns det mejerier i många byar runt om i bygden. Lova Larsson var en av dem som förde arvet efter Eleonora Lindström vidare.

1915 flyttade Lova till Bursiljum och bosatte sig i en stuga på fastigheten som ägdes av Nikanor Emanuelsson. Nikanors hustru Augusta var syster till Lova. Det var troligtvis anledningen till att Lova bosatte sig i Bursiljum på ålderns höst. Hon avled 1923-02-24 och stugan revs efter hennes bortgång.

Fortsätt läs mer
579 Träffar
0 Kommentarer

Tio år som bloggare på Rötter

jubileum 10

I morgon får jag nog se till att fira lite, åtminstone lite stillsamt här hemma. För precis tio år sedan, den 14 januari 2014, gjorde jag mitt första blogginlägg här i Rötterbloggen. Sedan dess har det blivit 477 inlägg, inklusive detta. (Bakgrunden på jubileumsbilden ovan är den första sidan i Gladhammars äldsta ministerialbok, C:1, bildkälla: Arkiv Digital).

Att ha förmånen att få blogga om släktforskning, det uppskattar jag. Det är en glädje att få dela med mig av både stort och smått. Allt ifrån de allmänna tipsen om till exempel emigrantforskning, fastighetsforskning eller släktforskning i Stockholm, till nischade historier om enskilda människor. Ibland har jag skrivit om mina egna släktingar, ibland om andras.
Vi är flera bloggskribenter som bloggar regelbundet och har olika publiceringsdagar. Min bloggdag är lördagar. På senare år har jag nog bloggat så gott som varje vecka men från början var jag inte riktigt lika flitig. Det gäller ju att komma på något intressant att blogga om varje gång.

Vad har de här tio årens bloggande lärt mig? Jo, att ni läsare gärna vill ha praktiska råd om källor och forskning. Ett av de mest lästa av mina inlägg handlar om emigrantforskning. Det skrev jag i juli 2019 och det har fått över 25600 klick sedan dess. För mig är det väldigt mycket, men jag vet inte om det är det mest lästa.
Ett annat populärt blogginlägg handlar om de allra fattigastes bostäder, backstugor och kojor. 21250 klick på det. På ett sätt är det extra glädjande att man faktiskt vill läsa om de fattiga. Att göra det kan kanske ge lite perspektiv på livet.

Det är väldigt trevligt att få kommentarer om det jag skriver. Ibland är det frågor om mer detaljerade källor eller information om blogginläggets innehåll och kan jag hjälpa till med det så gör jag det gärna.
Om du har en fråga eller kommentar så är det allra bästa att du skriver det i kommentarsfältet här i bloggen. Då får jag ett mail om kommentaren, även om den lämnats till ett gammalt blogginlägg.
Det går också bra att skicka mail till mig (info snabel-a slaktforskaren punkt se), men då är det bra om du skickar med en länk till blogginlägget du vill fråga om. Efter snart 500 inlägg kommer jag inte ihåg allt jag skrivit om eller när.
Extra glad blir jag för mailen med tips om något särskilt som avsändaren tycker att jag ska skriva om.

För dig som läser våra blogginlägg här på Rötter vill jag bara påminna om att de är skrivna i ljuset av sin tid och oftast inte uppdaterade efteråt. Något som jag bloggade om 2015 kanske inte gäller längre, t ex länkar till diverse källor.
Ibland har jag uppdaterat med ny information när det kommit fram och då syns det tydligt som ett tillägg eller en rättelse, men jag går inte systematiskt igenom gamla blogginlägg och kollar länkar mm.

Det allra första blogginlägget handlade om hur jag kom att börja släktforska. Jag började med min mans fars släkt som kommer från Ryssby och Berga i västra Småland. Den släkten höll jag på med även under A-kursen i släktforskning som jag läste på distans på Mittuniversitetet 2010 och skrev min examensuppsats om.
Då, för snart 14 år sedan, kom jag inte så mycket längre bakåt än sent 1700-tal i flera släktgrenar och till första halvan av 1700-talet i några få. Kyrkböckerna var digitaliserade av Riksarkivet och Arkiv Digital (AD) , som hade kommit ganska långt med fotogreringen i färg redan då. Men det fanns inga register att söka i utöver folkräkningarna hos Riksarkivet, som då kallades Svar.
Min plan är att någon gång återuppta forskningen om makens släkt, för med alla nya register som numera finns hos AD tror jag att jag skulle kunna få fram betydligt mer. Vi får se.

Under tiden kommer jag att fortsätta blogga, åtminstone ett tag till.
Det finns så mycket att skriva om och jag har samlat på mig en liten bank med idéer på sådant jag själv tycker är intressant att fördjupa mig i. Förhoppningsvis tycker även ni läsare det.
Jag gillar bloggandet. Att skriva för bloggen är ganska lättsamt, även om ämnet ibland kan vara nog så allvarligt. Ett blogginlägg är inte en artikel, inte som i en tidning (vilket jag också gjort, i över 40 år), utan kan vara mer personligt och kommenterande. En egen genre inom skrivandet, så känner jag.
Det blir kanske inte tio år till, men några, gissar jag.

Fortsätt läs mer
736 Träffar
5 Kommentarer

En liten by


Överallt finns de, små byar, som funnits under längre eller kortare tid. Ibland kan vi se att de kommit till på senare tid, när odlarna tagit ny mark i bruk, ibland de de funnits länge. En del byar kan man se att de funnits men sedan har de av olika skäl försvunnit, ibland beroende av olika sjukdomar, eller också emigrerade alla och byn dog ut.

Det finns hur mycket historia som helst att berätta om var och en av dessa byar, oavsett hur länge de funnits. Och finns de kvar idag, så kan det vara än mer intressant. Hur man berättar kan naturligtvis variera, det beror ju på hur mycket information det finns.  Jag tänker på alla de små häften som fanns förr, ofta utgivna av någon hembygdsförening eller liknande sammanslutning.  Jag vet inte hur många sådana som getts ut, men det finns ett stort antal i Genealogiska Föreningens bibliotek har jag sett.

Sedan kan man, i dessa datoriserade tider, fundera på hur många som vågar satsa på ett sådant gammalmodigt sätt som en tryckt bok. Jag hör berättelser om att sådana antika saker som böcker inte kommer in i vissa hem, de är otympliga, de samlar damm och det är inte bra för allergiker och andra liknande argument. Nu gäller det ju, tack och lov, inte alla hem, så det finns säkert en möjlighet att sprida information genom en tryckt bok.

Bild från GFs bibliotek, taget av författaren

Jag har, förutom att blogga och släktforska, också förmånen att få vara med och besluta om satsningar som sker genom Arvid Lundbäcks Stiftelse, som tar emot ansökningar en gång om året. Genom denna stiftelse så kommer jag i kontakt med olika personer och ser olika utfall av beviljade ansökningar. Och just nu kan jag se resultatet av en sådan ansökan. Jag sitter med en intressant bok, som har det något underliga namnet Kvek.   100 sidor om den lilla byn Kvek, som ligger i Fröslunda socken i nuvarande Enköpings kommun.

Det är Charlotta Medin som sammanställt mycket intressant information, och även om man inte har den minsta kontakt med den lilla byn så är det intressant att se vad som finns beskrivet, från 1300-talet och tills nu. Det är berättelser om hur byn utvecklas och vilka beslut som fattats av andra än byborna, det är berättelser om olika personer, alltifrån de pojkarna som fick möjlighet att studera och blev präster, till många andra som levt och verkat i eller av byn.

Det blir också till viss del en bra utbildning om olika områden som berört byn, allt från änkekonservering till olika typer av skiften och även om den upprustning som skett av byn, genom hembygdsföreningens försorg.   Mycket att läsa och intressant är det.

Nu är inte detta det enda resultatet av stiftelsens verksamhet, men det finns en gemensam sak med de stöd som delas ut och det är att resultaten kommer Genealogiska föreningen till del, så snart står boken om Kvek på en bibliotekshylla hos föreningen.  Många kommer att kunna läsa den, både nu och framöver, och ta del av all den kunskap som finns i den.

Fortsätt läs mer
872 Träffar
3 Kommentarer

Karl och Ruth Boström

Karl Boström och Rut f Bergmark 2 kopia 3Karl och Ruth Bergmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Antonius Boström föddes 7 januari 1900 i Långviken, Skellefteå socken som ett av nio barn till föräldrarna Nils Johan Boström, barnfödd i nämnda by och hans hustru Anna Margareta Forsman, bördig från Östra Falmark.

I unga år erhöll Karl anställning vid Bure AB:s sågverk. Han arbetade där i cirka 20 års tid. 1925 vigdes han med Ruth Johanna Valborg Bergmark född 1901-11-23 i Ersmark, Skellefteå. Hon var äldst av åtta barn till verksägare Nils Teodor Bergmark, barnfödd i Ersmark och hans hustru Maria Sofia Larsson, bördig från Bygdeträsk, Burträsk. I samband med giftermålet köpte Karl och Ruth en mindre jordbruksfastighet i Långviken där de bosatte sig. Där föddes även deras tre barn.

Fastigheten i Långviken såldes och 1938 flyttade familjen till Ersmark, Kågedalen där de övertog en del av Ruths föräldrars hemman. 1945 fick Karl anställning vid Skega AB. Han blev så småningom förman vid fabriken. Där blev han kvar fram till sin pensionering.

Karls fritidsintressen var jakt och fiske. På fritiden såg man honom därför ofta ute i skog och mark. Många är de olika villebråd han fällt. Som person var Karl gladlynt och språksam. Han var omtyckt i sin omgivning, av såväl vänner som grannar.

Ruth var liksom sin make munter och uppskattad i sin närhet. Hon somnade in 9 juni 1973. Karl somnade in 19 januari 1988 på Servicehuset i Kåge där han bodde i slutet av sitt liv.

Fortsätt läs mer
416 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskning i skuggan av andra världskriget

Hur gör man för att få veta något om sin släkt när nästan alla släktingarna mördats?
Joanna Rubin Dranger är en svensk författare och illustratör. Hon har gjort flera uppmärksammade serieböcker för vuxna. Hennes senaste bok heter "Ihågkom oss till liv" och den handlar om hennes judiska släkt och hennes släktforskning om den. En mycket läsvärd och fin bok.

Hennes morfar David Rubins släkt kom från Polen och hennes mormor Dora Katz släkt från Ryssland, nära gränsen till Litauen. Båda kom från judiska släkter, släkter där de flesta mördades under andra världskriget. David Rubin kom till Sverige 1921, 19 år gammal. Dora Katz var född i Sverige, av föräldrar som flyttat hit 1906. Familjen Katz hade en affär utanför Göteborg.
Det är en berörande och drabbande bok. Vi känner ju till nazisternas folkmord under andra världskriget, morden på miljoner judar och många andra. Många vittnesmål om detta finns, inte minst i litteraturen. Joanna Rubin Drangers bok är en av de böcker som jag inte kan glömma efter läsningen.
Hon berättar både om sin släkt och ibland i detalj om hur hon får fram informationen, det som går att få veta när så mycket är utplånat.
En gren av släkten fanns i Norge och fick fly därifrån sedan landet blivit ockuperat av Tyskland. Andra lyckades ta sig till Israel och överlevde. Men de flesta släktingarna mördades, både barn och vuxna.

Thomas Fürth och Mikael Hoffsten har skrivit en handbok om judisk släktforskning.

Två uppslag i Joanna Rubin Drangers bok:

1Rubin

2Rubin

 

I Sverige fanns det många anhängare till mördarna. De svenska nazisterna kunde räknas i tusental. Flera faktaböcker om vår 1900-talshistoria har tagit upp detta på senare år, men också skönlitteratur.
Förhållandevis många nazister fanns i Norrbotten, framför allt i Tornedalen. Detta är välkänt och dokumenterat och har undersökts på senare år av historiker. I den dåtida Tärendö kommun hade nazisterna som mest anhängare. I kommunvalet 1934 röstade drygt en tredjedel på nazisterna där.
För mer läsning, se länkar nedan.

Bosse Johansson har skrivit den historiska romanen "Kattmamman", utgiven 2018. Det är en berättelse om en hängiven nazist på en fiktiv ort i Norrbotten, från 1920-talet till 1950-talet. Den bygger på både faktiska händelser och verkliga personer, alltså en sorts dokumentärroman.
Den här boken avslutas med en bilaga som innehåller namn på många av Norrbottens nazister, hämtade från medlemsregister för nazistpartier och aktieägare till företagen som gav ut nazisternas tidningar, plus en lista över svenskar som anslöt sig till Hitlertysklands armé och dog under kriget. I bilagan finns också en lista på dåtidens högerextrema organisationer.

En annan roman där nazisterna i Norrbotten förekommer är Mikael Niemis senaste, som heter "Sten i siden" och kom ut förra året. Läs den!

Länkar:
Boken Kattmamman: https://stigfinnaren.info/onewebmedia/Kattmamman.pdf
Akademiska uppsatser:
http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1137766/FULLTEXT01.pdf
https://journals.lub.lu.se/st/article/download/18106/16383/45520
https://journals.lub.lu.se/st/article/view/18106/16383
https://journals.lub.lu.se/index.php/scandia/article/download/1410/1197
Annat:
https://www.arbetarhistoria.se/129-130/ (artikel på sidan 41)
https://www.regeringen.se/contentassets/91ced404150c43a69d16746cf18e2115/overvakningen-av-nazister-och-hogerextremister.-sakerhetstjanst-nazism-och-hogerextremism-1946-1980.-sapos-overvakning-av-svensk-hogerextremism-efter-1980 (litteraturlista på sista sidorna)
https://kulturmiljonorrbotten.com/2016/07/15/nationalism-i-sverige-och-norrbotten/

Fortsätt läs mer
450 Träffar
2 Kommentarer

Viking, att vara eller

Ett nytt år har precis börjat och det finns mycket att skriva om framtiden, men jag har hamnat lite i det bakvända och tänkte då börja med ett annat ämne.  Det finns ju nya tekniska innovationer, lite olika uppfinningar som kallas AI.  Det kan användas till mycket och en trend tycks vara att skapa nya bilder och dokument om olika tidsepoker. Under en tid nu har det dykt upp både det ena och det andra om vikingar.  Vikingar som år på tinget med hornförsedda hjälmar och med vapen i hand. Tingsfrid tycks inte råda.  Eller en del andra absurditeter om den tiden.

Det leder mig till en blogg jag skrev för närmare fyra år sedan och den har jag plockat av, om du tycker dig känna känner igen texten.  Trots att det gått några år så är ämnet fortfarande aktuellt och lever hos många. Och då kommer ju frågan om hur mycket vi egentligen vet.

 I de kontakter som jag har med amerikaner så framkommer väldigt ofta frågan om hur man kan se om någon eller flera förfäder varit viking. Kan man se det i kyrkböckerna eller går det att få fram med DNA. Att man som svensk ska kunna svara på frågan anses naturligt, för de flesta av oss måste ju veta om man är viking eller inte.

Det känns nästan besynnerligt hur fixerade frågeställarna är runt ämnet. Och de verkar tro att jag undanhåller information om ”mina” vikingar av någon anledning, nästan som om det vore ett kantarellställe som jag inte berättar om. Att intresset är stort för historia bland vissa emigrantgrupper, eller ska det egentligen stå immigrantgrupper, det står klart. Men att det ska vara så intressant att försöka hitta kopplingar tillbaka till en tid som ligger tusen år bort, det är nästan bisarrt. 

Mina försök att förklara att det inte fanns någon kyrka förrän i slutet av det vi kallar vikingatiden, det glöms fort bort. Och att det inte skrevs kyrkböcker förrän många hundra år senare det är ännu svårare att förstå. Ibland hittar någon ändå en tråd någon stans på internet och försöker haka på sin egen linje på någon kung, drottning eller annan höjdare som sedan leder ner till vikingatiden. Oavsett vad jag säger så är de då säkra på att de har hur mycket vikingablod som helst och bygger gärna ett litet vikingahörn hemma, med en hornförsedd hjälm i centrum. Att hjälmen är gjord i plast gör inget och att det inte hittats hjälmar med horn från den tiden, det gör inte så mycket, det imponerar nog på vänner och grannar ändå.

Fritt foto av Dzianis Sukhavaran på Unsplash

En annan väg som många försöker använda är att spåra sitt vikingaursprung genom DNA-tester. De vanligaste av dessa tester går ju bara fem, sex eller i bästa fall tio generationer bak, och även inom de avstånden med en osäkerhet om hur kopplingar sker. Men vissa företag drar sig inte för att försöka peka ut ursprung långt tillbaka i tiden, även om underlaget är likhet mellan nu levande människor som visserligen har olika bakgrund men ingen bevislig koppling till de områden som anges. Så den vägen kan vi nog säga är stängd.

Genom att analysera den raka ”pappa-linjen” eller ”mamma-linjen”, med andra DNA-test så kan man komma ganska långt tillbaka i historien, visserligen inte på personnivå men det går att följa hur linjerna vandrat och hur de delats under många hundra år. På det sättet kanske man kan se om det finns vikingar långt tillbaka, det vore ju bra.

Men hur är det med vikingar, hur kan man se vilka som var och vilka som inte var. Det är inte lätt eftersom det inte var några speciella DNA-lika människor som reste ut. De var, på samma sätt som samhället i övrigt, en blandning från olika grupperingar som rörts sig och blandats under många tusen år. Vid utgrävningar av lämningar från den tiden så framgår det klart att det är ett tvärsnitt av befolkningen från den tiden som rest. Det finns ingen speciell DNA-gruppering som syns i lämningarna, som skulle peka på skillnader i samhället. Att dessutom är klart att de som reste som vikingar blandade sin tid med arbete hemma på gården med resor i olika väderstreck gör det än svårare att försöka hitta någon som helst ledtråd DNA-vägen.

Så slutsatsen är väl att vi får leva med vår bristande kunskap om vem som var viking och vem som inte var det. Det går knappast att föra in en viking i sitt släktträd och frågan är väl egentligen om det spelar så stor roll, det finns inte så mycket av deras arvsanlag kvar i oss så att det påverkar.

Men det är inte alltid så lätt att till sig, så vi kanske kan fortsätta med letandet och under tiden får de som så vill hänga upp sin vikingahjälm och slipa sitt svärd för att behålla kontakten med sin förmodade, eller ska vi säga önskedrömda förflutna.


Ha det bra, viking eller ej!

Fortsätt läs mer
820 Träffar
0 Kommentarer

Gott Nytt År!

Så här, näst sista dagen för året, då är det väl dags att både blicka bakåt och framåt. Eller är det alldeles för förutsägbart?
Blicka bakåt på året som gått: AI. Blicka framåt på det kommande året: AI.
Det jag förstår att vi släktforskare kan använda AI till är att tolka gammal handskriven text så att fler arkivhandlingar blir sökbara. Mycket bra, tycker jag. Men vad kan vi mer ha för nytta av AI? Sortera stora mängder information och göra den mer begriplig? Säkert finns det annat också.

Ytterligare framåtblickande: Något jag ibland tänker på är om förutsättningarna för släktforskningen kan komma att påverkas av nya lagar och regler? Vad vet jag inte, men vi har ju fått en del ändringar på senare år, t ex GDPR. Den har påverkat oss uppdragsforskare men inte dig som bara släktforskar om din egen släkt, så vitt jag förstår.
Vi som är engagerade i släktforskarföreningar och bedriver verksamhet i ideella föreningar och i samarbete med studieförbunden, hur kommer detta att påverkas? Minskningen av stöd till bildningsförbund kan säkert få sin betydelse, t ex för oss som håller släktforskarkurser.
Framtiden blir allt svårare att förutse, känner jag, men det kanske bara är ett ålderstecken?

I stället tar jag en titt bakåt till den där höstdagen för snart 15 år sedan då maken och jag besökte ett öppet hus hos släktforskarföreningen i Västervik. Maken var intresserad av att få information om hans farföräldrar, döda sedan länge. Själv hade jag då aldrig släktforskat. Min svärfar hade lämnat oss några år tidigare och det fanns ingen kvar att fråga.
Men där hos föreningen fick vi svar. Vi blev visade en sida i en kyrkbok med hela farföräldrarnas familj i början av 1900-talet. Maken läste alla namnen på farbröder och fastrar och kände igen de flesta. Han fick också bekräftelse på att farföräldrarna kom från Ryssby, vilket han hört talas om. Men vilket Ryssby?
Det gick något år innan jag tog mig an släktforskningen och nystade upp hans fars släkthistoria. När jag väl börjat släktforska kunde jag inte sluta, utan håller fortfarande på med detta, under senare år nästan på heltid. Det dröjde inte många år förrän jag sa upp mig från en fast anställning och började arbeta som uppdragsforskare. Detta är det roligaste jobb jag haft, numera som jobbonär.

Varför är släktforskning så intressant? Varför släktforskar du? Är det nyfikenheten på din egen släkt? Detektivarbetet, att sammanställa information från olika källor och dra slutsatser? Arkivforskningen, att leta information i gamla handlingar?
För mig är det nog framför allt letandet och sammanställningen, att hitta detaljerna och förstå vad de betyder.
Så snart jag hade börjat släktforska var jag helt fast. Jag hade flow, tid och rum försvann och plötsligt var det natt. Det här har nog de flesta av er upplevt.
Men på nyårsafton imorgon ska jag lyfta blicken från kyrkböckerna och fira nyår. Åtminstone en stund.

Gott Nytt År!

1947

Nyårsfirande i Uddevalla 1947. Fotograf är Arne Andersson. Bilden kommer från Bohusläns Museum och i bildtexten hos Digitaltmuseum står det: "Nyårsfirandet i Kongressen och Carlia 31/12 1947". Gamla och Nya året frös ihop, stämningen på nyårsfirandet var mycket glatt." Kanske känner du igen en förälder, moster, farbror eller annan släkting? De ser i alla fall ut att ha haft trevligt där på nyårsfirandet för 76 år sedan.

1959

En annan glad bild från nyårsfirandet är denna, från Örebro 1959. Säkert är det någon av ungdomarna på bilden som fortfarande är med och firar nyår i vår tid. Berätta gärna i en kommentar. Bilden är från Örebro-Kuriren och fri för publicering genom Örebro Läns Museum och Digitaltmuseum. I bildtexten står det att det är en bild från nyårsfirande men att den är tagen den 2 januari 1959. Kanske är det datumet för publiceringen i tidningen och bildren togs på nyårsafton 1958. Foto: okänd pressfotograf på Örebro-Kuriren.

Fortsätt läs mer
503 Träffar
0 Kommentarer

En släktforskares helg - eller konsten att ljuga i kyrkboken

I sviterna av Covid, med sambon parkerad framför de kroniska sportsändningarna, sitter jag och gör nedslag i de olika arkiven som kommit i Arkiv Digital. Barnhusbarn intresserar som vanligt. I ”Avskriftssamlingen” på Riksarkivet i Göteborg finns bland annat listor på de barn som tagits in på Frimurarebarnhuset i staden.

Thure

Plötsligt ser jag en notis om Nr 763, Thure Halldan Torstensson. Intagen 15 september 1812, född 30 oktober samma år. Han hade alltså redan plats vid födseln. Boken ”Doktor Dubb dikterar” berättar att bättre bemedlade kunde få diskret förtur till platser mot ersättning, barnhuset var annars till för fattiga barn och hittebarn. Lille Thure var hos inte mindre än fyra fosterhem under sin korta levnad, han avled enligt notisen den 9 januari 1815. Men…det är också inskrivet att fadern uppges vara en Secreterare Greiffe. Modern ska vara en dotter av framlidne Landscamreraren Bagger. Ett mysterium piggar upp, kan det vara sant eller åtminstone troligt?

Fanns de här personerna? Släktforskarens nödlina Google tillfrågas. Jodå – Secreteraren Greiffe bör vara Torsten Carl Greiffe, född 1789 på Anfasteröd i Bohuslän, död 1855 i Göteborg. Son till Carl Fredrik Greiffe och Charlotta Lovisa Natt och Dag. Fint folk, alltså. TC Greiffe blev polisfiskal och sedermera också stadsfiskal, i Göteborg. Han beskrivs i ”Det Gamla Göteborg” som en utmärkt, dugande och kraftig polischef. ”I kampen mot samhällsslöddret ägde Greiffe sin finurlighet och sin herculiska styrka” säger boken. Torsten heter han också – det är en ledtråd!

Men Bagger då, landskamreraren? I ”Skånska nationen före afdelningarnes tid” finns en Carl Henrik Bagger född 1758. Han är jurist och har, efter flera förordnanden, blivit landskamrerare i Göteborg. Som notat anges att han ska ha sålt sin kronofogdetjänst i Halland till brodern Johannes, som sedan rymde utomlands med kassan. Carl Henrik tog avsked 1805 och bosatte sig på Anfasteröd.

Då är det dags att hitta lille Thures födelse. Inte lätt att veta vilken församling det kan vara, det behöver inte ens vara i Göteborg. Men Arkiv Digitals sökbara register ger utdelning vid sök på födelsedatum. Han är född i Göteborgs Domkyrkoförsamling. Fadern okänd men – modern anges till Marie Carlsson, 20 år gammal. Vittnena är misstänkt fina. Auditören och landsfiskalen J W Thoren, polisnotarie J S Eiserman, herr Niclas Liberg, jordegumman fru Hallberg, demoiselle Sophie Bergström och d:o Anna Christina Liberg. Den påstådde fadern var ju polischef, det bränns. J W Toren tillhörde dessutom släkten.

Kan Marie Carlsson vara dotter till C H Bagger, hon borde vara född 1792, hypotesen är att hon heter Marie/Maria? Det är svårt att hitta honom i husförhören så jag går till Disbyt. Han ska ha flera döttrar, en född 1792 men hon heter där Ingrid Lovisa, en äldre flicka heter Maria Sophia, men hon är redan gift år 1812, med Anders Greiffe, Torsten Greiffes bror. För säkerhets skull kollar jag GFs inrikes pass. Där finns flera resor för en Maria Susanna Bagger, till och från Göteborg för att besöka släktingar. Den första resan är i februari 1813, till Skara via Vänersborg, vilket kan stämma med att hon skulle fått barn hösten 1812. Men är hon dotter till landskamreraren? Hittar ingenting i husförhörssökning. Men Google kommer upp med en släkttavla i My Heritage där hon ska vara född just 1792 och dotter till Carl Henrik Bagger. Till slut hittar jag familjen Bagger i Örebro, där han enligt biografin var landskamrer ett kort tag. Inga födelsedata på någon i familjen, men Maria Susanna finns med i syskonskaran. Disbyt hade fel födelsedatum på hennes syster, felaktigheter drabbar många i familjen, deras födelsedata varierar ordentligt i längderna. Ett sök på födda finner rätt syster med bara namnet Maria, född 1792-03-26 i Hammarö, Hanhals socken där fadern var kronobefallningsman. Maria Susanna har sitt sista pass från Örebro till Västergötland 15 december 1814. Då reser hon med fru Ulrica Catharina Hedde född Bergstedt 1763.

I Strö församling hittar jag en Maria Bagger som ska vara född 1795-03-26, bor hos en av systrarna Bagger.  Hon avlider 31 augusti 1823, kan det vara rätt person? Hon står som Maria Sophia, mamsell, men den systern var född tidigare och gift, som sagt. Fadern försvinner spårlöst, flera personer letar efter honom på Anbytarforum, men hans död 30 april 1810 finns annonserad i en tidning, någon bouppteckning har jag inte hittat. Men det är mycket troligt att Maria Susanna är modern till Thure, anser jag.

Herr polischefen Greiffe har alltså ljugit ordentligt, om än inte så fantasifullt i födelseboken och hans kollegor har ställt upp som vittnen. Någon nitisk anställd på barnhuset har sett till att anteckna de riktiga förhållandena och avslöjat hemligheten. Jag har inte sett originalet, det är inte fotat, men hela myglandet avslöjas nu – mer än 200 år senare. Man kan undra hur många ”falska” uppgifter som cirkulerar i våra dokument. När det gällde att dölja ursprunget för barn födda utanför äktenskap kunde man sträcka sig mycket långt. Trots detta finns ofta något korn av förvrängd sanning i uppgifterna.

Fortsätt läs mer
651 Träffar
0 Kommentarer

Leta på olika sätt

För många är julen en högtid då man kontaktar olika delar av släkten, det syns inte minst på det antal julkort som fortfarande distribueras, trots att det finns så många andra kanaler som gör samma sak. Tänk om det fanns ett sätt att se hur många julhälsningar som gått som telefonsamtal, SMS, olika sociala nätverk eller andra kontaktvägar.  Tror nog att även om de är många, det skickades över 16 miljoner förra året, så är andelen julkort ganska liten om man lägger ihop allt.

Nu vet vi att det inte är alla som firar med familjen, av en eller annan anledning, och det kan ju innebära en möjlighet att träffa nya personer, om de nu vill träffa oss. I år hade vi tillfälle att träffa en ny bekantskap, ett par som kommer från Indien, men nu bor och arbetar i Sverige. Att de har familj, det vet vi, men de bor kvar i Indien och dit är det en bit att åka.

Det finns mycket att tala om när man träffas vid en högtid, där det finns så många olika traditioner, även bland de som bott hela livet i Sverige. Att då jämföra traditioner mellan olika länder ger möjligheter till spännande upptäcktsfärder.  Finns det julgran, julklappar och hur är det, firar man överhuvudtaget jul på andra platser. Att vi tar för givet att jul firas, innebär ju inte att det sker överallt och definitivt inte på samma sätt.

Fri bild av Naveed Ahmed på Unsplash

Efter långa samtal så glider samtalet över till andra spår och jag kunde inte låta bli att glida in på en av de saker som ligger mig varmt om hjärtat, och eftersom det här publiceras i en släktforskningsblogg så förstår alla vad det var. Hur är det med släktforskning i Indien?  Och det blev en intressant stund, som naturligtvis inte visar hur de 1,4 miljarder indierna släktforskar, men hur några upplever situationen.  Vet du förresten att Indien i år blev världens folkrikaste land.

Indien har inte haft någon riktig folkbokföring förrän på senare tid, om vi bortser från att kolonialväldet håll bra ordning på alla britter i landet. Det påbörjades arbete vid självständigheten 1947, men mycket återstår. Och det är svårt att komma så långt tillbaka, om det inte finns berättartraditioner inom familjen. Det som kan motsvara släktforskning är att försöka hitta delar av nu levande familjegrenar, som splittrats under de senaste 100 åren. Begreppet storfamilj blir mer levande när jag hör berättelserna om vad de letar efter och vad de hittar.

Det finns andra sätt att koppla informationen, som vi har i våra släktforskningsprogram, för dem i Indien. I en familj kom man underfund med att det fanns tidigare okänd släkt i närområdet, och då blev det gemensamma beslutet att köpa en riktig stor bil tillsammans för att kunna göra resor ihop. Undrar om vi ska göra detsama, det kommer ju nya släktingar från både höger och vänster när man tar ett DNA-test.  Ska vi köpa en buss ihop och resa mellan de olika släktställena i Sverige. Vem vet kanske det är ett uppslag

Det här blir årets sista blogg, ett år som präglats av mycket som skulle kunna fylla olika bloggar, då inte släktforskningsrelaterat. Jag vill önska er alla ett gott nytt år och hoppas innerligen att vi kan se mer positiva händelseutvecklingar inom många områden. Ha det bra och vi ses nästa år.

Fortsätt läs mer
1023 Träffar
0 Kommentarer

God Jul!

julkort JennyNyström PD

Hoppas ni alla har en riktigt fin jul, hemma eller var ni än befinner er. Fast jag vet förstås att det inte alltid är så. Firar du julen i ensamhet hoppas jag att den är självvald. Själva firar maken och jag med barn och barnbarn, precis som vi brukar.

Julkortet ovan är ett av många som Jenny Nyström målat. Hon är nog den konstnär vi mest förknippar med julen.  Jenny Nyström föddes i Kalmar 1854 och anses vara den som gav jultomten ett ansikte. Det var hon som började måla jultomten så som vi är vana att se den idag, med vitt skägg och röd tomteluva. Redan som barn flyttade Jenny Nyström till Göteborg. Hon gifte sig med Daniel Stoopendaal och 1893 föddes sonen Curt som hade tänkt bli läkare men så småningom övergick till att följa sin mor i hennes yrkesarbete som julkortsmålare.

Detta är nionde gången jag gör ett blogginlägg vid jultid här i Rötterbloggen. Jag trodde det skulle bli tionde eftersom jag började blogga i januari 2014. Men det visade sig att jag inte skrev något blogginlägg vid julen 2015 och nu minns jag inte varför.
Övriga jular har jag nog oftast skrivit om människor jag hittat under min släktforskning som antingen fötts, dött eller gift sig på någon av julhelgens dagar. I år blir det inte så, jag hittar ingen mer just nu. De allra flesta i mina släktträd är ju inte födda eller har dött på julen. Vi får se om jag har någon ny julanknyten upptäckt att komma med nästa år.

Som arbetande uppdragsforskare kan det ibland bli stressigt. Det går aldrig att veta i förväg hur lång tid en släktutredning till en kund tar, för det beror ju på vad som är möjligt att hitta. Åtminstone i de flesta fall, men vissa kunder beställer avgränsade eftersökningar som är lättare att planera.
I somras hade jag flera större släktutredningar på gång och jobbade mycket så nu har jag i stället tagit ett par veckors semester före jul. Det har verkligen varit toppen, att inte behöva stressa så mycket som det vanligtvis blir före jul. Nu har jag i lugn och ro kunnat fundera över julklappsinköpen till barnbarnen och fått till lite julstämning här hemma. Plus lite släktforskning som jag ska ge bort så småningom, som jag skrev om i förra blogginlägget.

Så här års känns det så självklart att tänka tanken "vart har tiden tagit vägen?". Det var ju alldeles nyss det var jul förra året. Ett år går så fort numera. Nu när jag närmar mig 70-strecket är ju ett år bara 1/70 av mitt liv men när jag var 20 var det 1/20 av livet. Vilken skillnad!
Så är det nog för barnen också. När jag säger att "vänta lite, jag kommer om en stund" så är den stunden mycket längre för barnet än för mig. Det sa min ene son till mig någon gång när han var i skolåldern. Jag har kloka söner, ska ni veta.

Apropå tid så känns det också som att jag inte alls har bloggat i tio år, utan började mer nyligen. Men mer om det senare, jag måste nog uppmärksamma tioårsjubileet om några veckor. Då får jag se till att skriva något klokt om tidens gång.

Fortsätt läs mer
475 Träffar
4 Kommentarer

Tomtar på loftet

Lindstrand

Inför denna julblogg letade jag bland mina filer efter en bild med lite julstämning, en tomte kanske. Det närmaste jag kom var bilden till vänster av svenskamerikanen ANDERS NILSSON LJUNGSTRAND (1833-1908), en bondson från Vartofta-Åsaka och Vårkumla socknar i Västergötland som 1868 utvandrade till Norra Amerika. En tidig porträttbild av samme man (höger) tycks vara tagen i Chicago, dit så många emigranter sökte sig. Resan fortsatte emellertid och till sist hamnade han i Templeton, San Luis Obispo County, California. I folkräkningarna står han som apelsinodlare på egen ranch. Han dör ogift 1908.

Så till rubriken: TOMTAR PÅ LOFTET. Var kommer den ifrån och vad betyder den?

I synnerhet på 1900-talet börjar ordet tomte användas nedsättande i betydelsen ’konstig, enfaldig person’. Att ha tomtar på loftet eller tomtar i garaget betyder att vara dum eller tokig. Dessa uttryck är exempel på idiom, alltså ett fast uttryck vars betydelse inte framgår av de enskilda ordens betydelser.

Själv har jag nog uppfattat uttrycket något mildare, ungefär som man beskriver en nörd eller någon som är besatt (i positiv mening) av ett ämne. En som dagligen och stundligen tänker på detta, söker nya infallsvinklar och grubblar över hur insamlade fakta bäst ska tolkas. Ja, ni förstår vart jag är på väg med detta.  Är det inte vi släktforskare, som understundom har "tomtar på loftet". Själv är jag i alla fall sådan ... Det händer att min hustru ibland avbryter mina genealogiska tankegångar med ett "Hemskt vad du är tyst då ..."  alternativt "ibland tror jag att jag är gift med ett mugget arkiv". Detta händer särskilt vid de tillfällen då jag har forskat fram något nytt och revolutionerande, något som jag omedelbart måste ta itu med.

Dessemellan är jag ganska trevlig ...

Nu önskar jag alla läsare och nördiga släktforskare en riktigt fin jul- och nyårshelg med massor av tomtar - helst dock inte på loftet!

 

 

 

Fortsätt läs mer
457 Träffar
2 Kommentarer

Lite rörigt och sånt

Kan vi tala om rörigt?  Det brukar kanske vara det inför julen, men det kan ju vara på olika sätt.  Ibland kommer inte den där julklappen jag beställde fram i tid, och då blir det en del nerver som sitter på ytan.  Eller vad händer om griljeringen av skinkan misslyckas, var hitta en till, eller ska vi skapa en ny tradition utan skinka i år. Förhoppningsvis har någon glömt lutfisken i en kundvagn, så klarade vi av den delen.

Kan nog fortsätta med alla möjliga inslag, fast en del drabbas inte av något utan allt löper på som vanligt. Kanske det jämnar ut sig vid nyårsfirandet istället, då jag sitter lugnt och grannen har problem med bilen som står i diket en bra bit bort. Ja, nu kan jag ju inte se in i framtiden, så det blir bara en spekulation. Det där med att se in i framtiden, det kan jag kompensera med att se in i forntiden istället. Eller vad säger man när det dyker upp det ena efter det andra av det som skett men inget sett då, utan först nu.

Fri bild Wout Vanacker Unsplash

Mitt i stöket inför de kommande helgerna så kom det ett DNA-svar, och vad gör man då. Gömmer datorn någonstans och låtsas som det regnar, kanske bättre att säga att det snöar. Det finns inte tid i julbestyren, inte en chans säger en del. Men bara titta lite, en kort stund och sedan stoppa undan allt igen. Så gör vi, och det blev ju inte så bra, eller det blev riktigt bra, beroende på hur jag ser det. Där kom det en person med koppling till Skaraborg och Värmland, samtidigt. Och det genom en morfar, som bodde på rätt ställe och där förnamnet stämmer med det som sagts.  Inte varje jul det blir klart att detta måste vara den saknade pappans egen far, en julklapp bara så där.

Och på tal om Värmland, jag läste en krönika från Värmlandstidningen där det kom den ena julklappen efter den andra. Efter långt letande så kom svaren, flickan som bodde i det inre av Värmland hade kopplingar till Malmö, och inte bara dit utan till Svenska akademin, åtminstone på lite håll. Skalden Hjalmar Gullberg, som inte fick bo hemma hos sina biologiska föräldrar, och såg sig själv som ensambarn, hade en halvsyster i Värmland. Tänk om han fått veta det, han som ibland betonade hur ensat det varit.  Och inte nog med det, det dök upp två halvsyskon till. Produktiv pappa hade han, Hjalmar.  Undrar vad Hjalmar Gullberg-sällskapet säger nu.

Nu verkar det som jag seglat iväg långt från julen, och de bestyr som finns.  Tog ett tag innan datorn stoppades undan igen, och ska vi vara riktigt petiga så syntes det nog ett hörn av den hela tiden, även om annat också hade prioritet. Jag får nog låta den vila lite, det kommer ju mellandagar som ska fyllas med roliga saker, och då kommer det säkert fler fina upplevelser av det som hände förr , men som vi inte vet så mycket om (än).

Med dessa enkla rader önskar jag dig, kära läsare, en riktigt fin tid framöver. Hoppas att de kommande dagarna blir som du önskat dig, vad det än må vara och att vi senare kan se tillbaka på året som flytt, oavsett om det varit bra eller mindre bra, med viss tillförsikt och starta jakten på nya upplevelser i släktforskningens värld.

Fortsätt läs mer
827 Träffar
0 Kommentarer

O tannenbaum...

Julgran-23

Då har året kommit fram till granens tid. För min del har jag plastgran sedan min tid i lägenhet. Levande granar måste vattnas, och jag tröttnade på att spilla vatten på parkettgolvet vartenda år. Dessutom är det inte så lätt att få ut en gran på balkongen i en ganska trång etta. Det slutade oftast med att det var mer gran på mig än på trädstammen, så att säga. Senare på våren var det dags att få ut eländet i hissen och dumpa på någon lämplig plats. Hur frestande det än var att bara hiva ner den från balkongen, så tvang jag mig att avstå. Jag bodde på åttonde våningen, med en trottoar nedanför. Till och med jag insåg att det ej var lämpligt att kasta ner granen därifrån.

Men det här med julgranar, var kommer det egentligen ifrån? Det enklaste svaret är att vi här i Sverige har importerat den från Tyskland under 1800-talet. Men som så ofta, är det inte riktigt lika enkelt. Högtidsträd har funnits redan under hednatiden i vårt avlånga land, offerekar där man blotade eller hängde upp andra gåvor för att blidka gudarna. Sedan fanns också julstång eller julruska, som troligen skulle skydda mot onda makter i samband med mörkret kring midvintertid. Julstången bestod ofta av en liten gran som var barkad och kvistad nedifrån, så att endast de övre grenarna satt kvar. Efter barkningen brukade man placera trädet på gården, taknocken eller bredvid ytterdörren. De överblivna kvistarna hade man ofta utanför ingången som dörrmatta, en tradition som finns kvar än idag.

I Tyskland flyttade granen inomhus redan under 1500-talet, och blev pyntad. Olika hantverksskrån och gillen ställde upp dem i skråhuset, och klädde dem bland annat med godsaker, som barnen fick äta, och man dansade runt granen. Det sägs att det var den engelske munken Bonifatius, död 754, som missionerade mycket i Tyskland, som använde granens trekantiga form för att förklara treenigheten. Men han lär ha hängt upp granen i taket med spetsen nedåt i detta syfte.

Till att börja med förekom julgranar i protestantiska hem i Tyskland, och granen fick inte något större fäste i övriga delar av kontinenten. Det var först efter Wienkongressen 1815, då preussiska tjänstemän emigrerade åt olika håll i Europa, som granen fick ordentlig spridning.

Ordet ’julgran’ lär ha dykt upp i svenska språket på 1840-talet. Den gröna ljusbäraren spred sig nu raskt från säterier, prästgårdar och lärarboställen till enklare hem. Äpplen hängdes ofta i granen för att tynga ner de grenar som som ljusen satt på så att de skulle sitta rakare. Med tiden blev det vanligt med garndockor, hemgjorda små korgar och hjärtan i glansigt papper, eller dekorationer av mjöl och vatten i granarna. I slutet av 1800-talet började vi importera julgranskulor i glas från Tyskland och Tjeckien. På 1900-talet kom girlangerna med svenska eller blandade flaggor in i bilden. Däremot förekom inte halmslöjd i granarna på den tiden. Halmslöjdade julgransprydnader blev populärt först på 1960- och 70-talet.

Nuförtiden kan man ju köpa granar av olika sorter också. Den vanligaste granen som säljs i Sverige är rödgran, cirka åttio procent av svenskarna föredrar tydligen en sådan. Sedan finns det ädla blågranar och silvergranar att köpa också.

Rödgranen motsvaras på tyska av ’fichte’, men den ursprungliga tyska julgranen är ädelgransarten ’tanne’ vars barr liknar smala, platta blad. Det är den granen som gett upphov till melodin ’O tannenbaum’.

Källa: wikipedia

Med denna vintergrönskande blogg, ber jag att få avsluta årets inlägg. Nu tar jag jullov och dyker upp i januari igen.

 

Tackar alla som läst mina bloggar för året som gått, och önskar förstås

God Jul 

och

 

Gott Nytt År!

 

Bilden: Årets julgran foto: författaren 

Fortsätt läs mer
651 Träffar
1 Kommentar

Edla Eriksson

IMG 0006Edla Eriksson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Edla Matilda Eriksson föddes 18/9 1898 i Räftkläppen men hon växte upp i Bjurvattnet, utanför nuvarande Boliden. Hennes föräldrar var "Stor-Erik" Eriksson och Hulda född Nilsson.

I unga år hade Edla tjänst som husföreståndarinna på flera olika platser. 1920 erhöll hon plats i Tvärålund. Hon utbildade sig vid postkontoret därstädes. Våren 1924 fick hon anställning hos postföreståndare Carlsson i Bergsholmen, Skellefteå. 1928 flyttade Edla till Selsjön i Resele församling. Där arbetade hon som hushållerska hos trafikbiträdet och änkemannen Axel Vilhelm Karlsson född 1884-09-30 i Ragunda, Jämtland. Han hade två barn från sitt första äktenskap. Edla gifte sig med Axel 26 april 1931. Endast nio dagar senare avled Axel i sviterna av magcancer. I slutet av oktober samma år flyttade Edla med sina styvbarn (Axels från första giftet) till Boliden. Edla hade under tiden i Selsjön även tjänstgjort för postverket som biträde. Som postbiträde var hon verksam i Norra Strömfors, Boliden från 1934. En tjänst som hon länge skötte till allas fulla belåtenhet.

1945 gifte hon sig med förrådsförmannen vid Boliden Gruvab Knut Stenlund född 24/4 1888 i Svanström, Skellefteå. Han var änkeman och far till sju barn. Som yrkeskvinna var fru Stenlund allmänt uppskattad och känd för sin duglighet, noggrannhet och ett föredömligt sätt att behandla postens kunder.

Hon var även delaktig i Bolidens föreningsliv där hon stod för stora insatser. Exempelvis var hon sedan flera år aktiv inom samhällets lottakår och vice ordförande i dess styrelse. I husmodersföreningen var hon under åtskilliga år kassör. Edla var inte den som sparade sig. Hon var alltid villig att jobba och göra en riktig prestation. Hon var allmänt omtalad för sin vilja att ställa upp för föreningarna. Såna bra egenskaper tillsammans med vänlighet mot alla och ett aldrig sviktande gott humör hade försett den ungdomliga fru Stenlund med allas aktning och en talrik vänkrets.

Personligen var fru Stenlund pålitlig, gladlynt och uppriktig i allting. Hjälpsam och dessutom anspråkslös för egen del hade hon lätt för ett erhålla sympati hos alla hon kom i kontakt med. Ett exempel på hennes hjälpsamhet, som var ett utmärkande karaktärsdrag hos henne, var när cirka 700 finska flyktingar var förlagda i Boliden. Då sågs fru Stenlund varje morgon i tidigaste ottan på väg till samhället (Boliden), där hon under många timmar varenda dag utförde ett fysiskt krävande arbete vid kokvagnen för att sedan skynda tillbaka till sin tjänst vid posten.

Edla insomnade på Skellefteå lasarett efter en längre tids svår sjukdom 2 juni 1953, 54 år. Maken Knut gick bort 23 april 1957 hos en av sina söner i Falun. Han blev 68 år.

Fortsätt läs mer
563 Träffar
0 Kommentarer

Mysterium i juletid

Nu är det bara en vecka kvar till jul. Hinner du släktforska mitt i allt julstök? Vid den här tiden på året ska en hinna ordna julklappar till barnbarnen, julstäda, skicka julkort (numera digitala), laga julkorv och allt det där andra som ska göras.
I år bestämde jag mig för att inte ha det så där stressigt före jul utan ta ut lite semester i stället. Då kan jag i lugn och ro hinna med allt jag vill.
Sedan är julen över på några dagar, i barns och barnbarns sällskap, och mellandagarna kommer med lite lugnare takt. Då förväntas vi vara lediga.

Lite släktforskning tar jag mig tid till. Just nu håller jag på med släktforskning i Skåne och där stötte jag på ett litet mysterium tidigare idag.
Jag har en arbetarfamilj i Lund under sena 1800-talet. Mor, far och åtta barn. De bor i Lund några år, efter att ha flyttat in från en landsbygdssocken. Så plötsligt flyttar hela familjen nästan 30 mil till en by i det inre av Småland, där mannen är skriven som hemmansägare på en gård på 1/4 mantal. Vad hände? Hur gick detta till? Det undrar jag. Det var ju inte ett litet hemman de hade.
Två år stannar de i Småland och under den tiden övergår gården i någon annans ägo för de blir inhyse innan de efter dessa två år återvänder till Lund. Där är mannen skriven omväxlande som arbetare och f d hemmansägare. Som anmärkning i husförhörslängden i Lund har prästen då skrivit "Fattig". Innebär det att de fick fattigunderstöd? Eller var det mer att de var så fattiga att de inte betalade skatt? Jag vet inte säkert, men nog måste det väl finnas ett tydligt skäl till att prästen skrivit "Fattig"?

Än så länge har jag bara följt hustruns släktgren bakåt, så mannens bakgrund vet jag inte något om än. Han var född i Skåne men kanske hade han ändå ärvt gården i Småland. Det återstår att se om han hade släkt där, om det är lösningen på gåtan.
Hustruns släkt kommer från fattiga backstugusittare, fattighushjon och ogifta mödrar i flera generationer bakåt, så därifrån kommer knappast ett sådant arv.
Om det nu var ett arv? Fanns det på den tiden, 1870- och 1880-talen, sådana lotterier som vi har idag där man kan bli miljonär? Eller var kanske maken en skicklig kortspelare som spelade till sig gården från en Smålandsbonde på besök i Lund? Jag har verkligen ingen aning.

gard2

En gård i Småland som jag fotograferade på en släktforskningssafari 2012. Det är alltså inte den aktuella gården som jag skriver om, den låg långt ifrån denna gård. Bilden ska bara illustrera mitt blogginlägg. Och visst är detta en fin gård? Eget foto.

När jag möter sådant här, sådant som sticker ut och inte får sin omedelbara förklaring, då blir jag verkligen nyfiken. Det är inte alls säkert, kanske inte ens troligt, att jag någonsin får ett svar på denna gåta.
Den här släktutredningen ska bli en present så småningom och kanske vet mottagaren något om detta, från någon gammal skröna i släkten. Vi får se.

Så mycket spännande en kan råka på när en släktforskar...

Fortsätt läs mer
694 Träffar
2 Kommentarer

Nya resurser i nygammal handbok

Nya boken

Förbundets Handbok nummer 15 heter EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET och utkom första gången 2017. Den hade föregåtts av en liknande publikation med namnet EMIGRANTFORSKNING som släpptes 2009. Nu har det kommit ytterligare en version (se bilden) - uppfräschad, rättad, kompletterad och med flera helt nya kapitel, som beskriver nya och nyttiga resurser på nätet.

1950 års folkräkning (CENSUS) är kanske den viktigaste bland nyheterna. Hät hittar man hela den amerikanska befolkningen så som den såg ut för 73 år sedan. Sökbar på alla möjliga sätt med direktlänk till rätt sida och bild. Det är fortfarande förvånansvärt många svenskfödda i denna folkräkning och även om uppgifterna är sparsamma är den en oumbärlig resurs för den som vill komma framåt i tiden och kanske hitta nu levande släktingar.

EMIWEB är ett svenskt "näthotell" för emigrantdatabaser av olika slag. Det är här du hittar passagerarlistor, EMIBAS (emigranter och immigranter i svenska husförhörslängder), dödsnotiser från Svenskamerikanska tidningar, Svenskamerikanska kyrkoarkivet (SAKA), Svenskamerikanska föreningsmedlemmar och mycket annat. Efter ett flerårigt hjärtstillestånd är EMIWEB nu åter igång och dessutom under stark tillväxt med flitigt inkommande nya resurser.

Det finns inget så obeständigt som LÄNKAR till hemsidor och databaser. Inför den nya upplagan har min medförfattare, Anna-Lena Hultman, och jag gått igenom samtliga länkar, strukit, rättat och forskat fram nya fungerande adresser. Vi har dessutom hittat en mängd nya databaser och register, som inte fanns när den första versionen 2017 utkom.

Finns att köpa på Rötters bokhandel:

https://www.rotterbokhandeln.se/

 

 

  

Fortsätt läs mer
593 Träffar
0 Kommentarer

Sökbara register och AI

Inget ont som inte har något gott med sig. Förklaring till detta påstående kommer nedan.

I vår lokala släktforskarförening i Västerås har vi regelbundet släktforskarjour, precis som man har i många andra föreningar ute i landet. Vi är flera medlemmar som finns på stadsbiblioteket en dag i månaden och vi svarar på besökares frågor om släktforskning. Några gånger per termin har en av medlemmarna och jag dessutom släktforskarjour på vårt lokala stadsdelsbibliotek.
Det här är så roligt och givande. Det känns så bra att kunna hjälpa dem som kommer med frågor, att kunna ge dem en liten bit av sin egen släkthistoria, som de kanske kört fast på eller inte vet hur de ska hitta.

4

En förklaring till denna bild finns längre ner.

Här om sistens fick jag en besökare på lokala biblioteket, som jag ofta tänkt på efteråt. En ung kvinna som vi kan kalla Lisa, det blir lättare så.
Lisa kom dit för att fråga om en lånebok och råkade se att vi var där och kunde svara på frågor om släktforskning. Så när hon fått sitt besked av bibliotekarien om låneboken kom hon fram till mig och undrade om jag kunde hjälpa henne att hitta något om hennes farmor. Hon visste inte mycket alls för hennes farmor hade dött när Lisa var liten (eller kanske innan Lisa föddes) och hennes pappa hade berättat så lite.

Jag använder mest Arkiv Digital när jag släktforskar och visade Lisa hur vi kunde söka efter hennes farmor i folkräkningarna 1940–1990 hos AD, via uppgifterna om henne själv och hennes pappa. Och givetvis hittade vi snabbt Lisas farmor. Sedan kunde vi följa farmodern tillbaka till hennes familj och farmoderns mor, som var utomäktenskapligt barn till en kvinna som flyttat många gånger och bland annat bott på flera platser i Småland. Vi tittade förstås i församlingsböcker och födelseböcker, via länkarna i registerträffarna.
Det kändes verkligen bra att kunna hjälpa till med detta och det märktes att Lisa var ganska tagen av att på drygt en halvtimme få veta så mycket. Tack vare registersökningar som leder direkt till kyrkböckerna. Till slut var det dags för henne att gå till jobbet "men så fort jag kommer hem ikväll ska jag skaffa ett abonnemang och fortsätta", sa hon. Hon var påtagligt rörd, och det blev jag också.

Så jag är så glad att dessa register finns. När pandemin härjade och arkivlokaler inte kunde besökas satsade Arkiv Digital på att utöka registren, både med nya poster i befintliga register och med nya register. Tänk vilken hjälp det är för oss som släktforskar.
Det har vi föreningsmedlemmar som är med vid släktforskarjourerna ibland talat om, hur vi numera ganska snabbt kan visa besökare några generationer förfäder och förmödrar och skapa en början till ett släktträd. Den möjligheten bidrar så klart till att människor börjar släktforska. Tillgängligheten.

Givetvis, och det vill jag verkligen poängtera, visar vi kyrkböckerna och hur man använder dem. Kyrkböckerna är ju fortfarande grunden för släktforskning, oavsett hur många sökbara register vi får.

Under pandemin utökades också AD:s register med födda, vigda och döda, företrädesvis under perioden 1750-1800. Det är då, fram till ungefär slutet av 1700-talet, som det saknas bevarade husförhörslängder i många kyrkoarkiv. Då kan registren ge mig en bild av familjen i stället, genom att t ex söka efter alla barn som ett visst föräldrapar i en socken fått under en tänkbar tidsperiod. Då ska man ha i åtanke att en av makarna kan ha dött och den andre gift om sig.
I en del äldre kyrkböcker saknas kvinnans namn i födelsenotisen, så att jag inte får veta vad modern hette. Ett sätt att få fram det är att söka efter barn med samma far i samma by eller gård och med lite tur har prästen i någon av dessa barns födelsenotiser skrivit in moderns namn. Sedan gäller det att kolla om samma kvinna levt och varit gift med fadern vid min egen anas födelse.
Men med olika sökbegrepp och sökningar på olika sätt kan man lägga pussel.
Och tack vare direktlänkarna till källan kan jag själv kontrollera om avskriften är rätt och stämmer med källan.

När jag började släktforska 2010 fanns inga sådana möjligheter. Då var folkräkningarna hos Riksarkivet de register som kunde användas för att hitta människor, men de gjordes ju bara vart tionde år.
Så småningom upptäckte jag DDSS, en databas för Halland, Skåne och Blekinge gjord av Landsarkivet i Lund. Och Släktdata, en databas skapad av en förening, där jag genast blev medlem för att stötta verksamheten. En annan större databas är Kråken, som har uppgifter från norra Sverige. Släktdata hade från början bara information från västra Sverige, så den har jag använt mycket, men många fler geografiska områden täcks numera.
Så det finns fler sökbara databaser på nätet, och säkert också med uppgifter från andra källor än kyrkböckerna. De är geografikt begränsade, åtminstone de jag hittat, och flera släktforskarföreningar har sökbara databaser med medlemsinloggning. De jag känner till är Hallands Släktforskarförening och Jönköpingsbygdens Släktforskarförening. Kanske finns det fler.

Arkiv Digital har ju numera sökbara register även för värnpliktskort, mängder av bouppteckningar och militära rullor, plus en hel del annat.
Alla dessa underlättar verkligen i min släktforskning. Bouppteckningsregistret använder jag flitigt.
Men - som jag ständigt påpekar – kolla alltid källan.

För fel finns förstås. Än så länge är det människor som gjort avskrifterna och fört in posterna i registren. Människor är inga maskiner och fel blir det. Men hellre lite fel än att vi inte får tillgång till registren, det allra mesta är ju rätt. Det går alltid att skicka in en rättelse om du upptäcker ett fel.

Men AI-lästa gamla texter är ju på gång, som ni säkert känner till.

Nyligen har Arkiv Digital lagt in mer information om sina olika register, bland annat vilka som skapat registren från början. Det är både AD själva, My Heritage, släktforskarföreningar och enskilda släktforskare. Många människor är inblandade.

För att illustrera det här blogginlägget bad jag om hjälp av min make (som jobbar med IT) att ta fram en AI-genererad bild på besökaren och mig, alltså en bild på en yngre kvinna (Lisa) och en äldre kvinna (jag) som använder en dator och ser glada ut. Bilden högre upp och dessa nedanstående bilder skapades med hjälp av ett AI-verktyg som ingår i Wordpresstemat Divi. Vi fick fram några olika varianter som skulle kunna användas, alla skapade av ett digitalt AI-verktyg.

Frågan är hur vi kommer att använda AI inom släktforskningen framöver. Att vi kommer att göra det, det tror jag helt säkert, flera är redan igång med det. I onsdags lyssnade jag på ett intressant föredrag där Niklas Hertzman på Arkiv Digital berättade om användning av AI i släktforskningen. Det finns på AD:s Youtube.

1

2

3

Vilken bild gillar du mest? Den övre av färgbilderna har en alldeles för liten dator, de båda kvinnorna har lite konstiga händer och blickarna är riktade åt olika håll. Mittenbilden har lite för liten åldersskillnad mellan kvinnorna och i den understa ser det ut som om den äldre kvinnan saknar ögon. Men men, allt är inte perfekt. Jag föredrog den svartvita tecknade varianten längre upp i det här blogginlägget, men den har också sina brister.

Fortsätt läs mer
850 Träffar
2 Kommentarer

Sanslöst tillstånd

LANGE

Ibland får man finna sig i att man sannolikt aldrig kommer att återfinna den eller den personen, hur mycket man än letar! Har man sökt i femtio år får man väl till sist ändå ge upp och lägga ned projektet. Så var det för mig och min morfars farmors morbror, bleckslagaren JOHAN JEREMIAS LANGE d.y., född i Stockholm 1751 och så småningom utvandrad till Philadelphia i Norra Amerika. Hur vet jag det? Jo, genom faderns, åldermannen Johan Jeremias Lange (1719-1794) den äldres testamente från 1792. Där står följande att läsa:

" Gudi klagadt, en af mine söner, neml: Johan Jeremias Lange, hwilken satt sig ned såsom Bleckslagare uti staden Philadelphia i America, warit så olydig, och, af förackt eller sidowördnad, utom min wettskap och samtycke, derstädes gift sig, samt på stället hafwer hustru och barn, från hwilka han för sju år tillbaka (1785) bortfarit;

… och sedan han under bortowarelsen, hit till staden (Stockholm) äfwen anländt, och ej allenast dermed af mig, såsom en öm fader, undfått tillgift för sin föresagda olydnad, utan ock, mot Qvitto bekommit dess mödernearf efter sin afledne moder, min då warande kära hustru, Barbara Dorothea Wittich, har han, twert emot mina förmaningar och dess egna gifna löften at till de sina i Philadelphia då genast återresa, tagit sig det oråd före, at dem aldeles öfwergifwa i det han nu för tiden, enl. till mig inlupna underrättelser, skall befinna sig i hufwudstaden London i Engeland, och, torde hända, som aldrewärst wore, äfwen gift sig derstädes".

I anseende till en slik mannens fleråhriga frånwaro, har hans i Philadelphia qwarlemnade hustru mig tillskrifwit, samt sin och deras barns stora nöd beklagat och om hielp anhållit, hwaruti jag dem ock 2ne gånger måst af ömhet bispringa".

Summan av kardemumman blir att Johan Jeremias d.y. görs arvlös och att hans del i arvet efter fadern i stället tillfaller hans barn i Philadelphia. Oj, oj, oj - vilken historia. Jag har i decennier försökt hitta spår efter lymmelns framfart i såväl Philadelphia som London, men naturligtvis utan framgång … Jag hittade visserligen en möjlig vigsel i Philadelphia 1770 mellan JOHN LANGE och RACHEL CREAMER – men är han inte lite ung? 19 år!

Så kom då SVERIGES DÖDBOK 9, där jag alltid ”kör” alla mina släktnamn för att se om något spännande kan ha tillkommit. Så även namnet LANGE där notisen i ingressbilden fick mig att flämta efter luft. Ser ni vad det står i dödboken för Ulrika Eleonora Svenska församling i London 1817?

”Johan Lange – inbragtes på St Thomas Hospital i ett sanslöst tillstånd d 10 april och dog derstädes d 13 i samma månad, samt begrafdes på Hospitalet begrafningsgrund”

Ja, jädrar!

Detta måste ju helt enkelt vara den förlorade sonen från Stockholm! Allt annat är otänkbart. Enligt faderns disposition 1792, hade han lämnat Philadelphia omkring 1785, tagit sig till Stockholm och fått en öm faders förlåtelse samt kunnat kvittera ut sitt morsarv, mot löfte om att genast återvända till hustru och barn i Philadelphia. Detta gör han som sagt icke, och torde alltså vid tiden för sin död ha vistats i London i över 30 år. Blev han, som fadern befarade, bigamíst och finns det kanske en ättlingaskara på båda sidor om Atlanten, som bara väntar på att bli hittade?

En underlig detalj är att en bleckslagare vid namn Johan Jeremias Lange år 1801 vinner burskap i Stockholm, bara för att omedelbart därefter försvinna igen. Är det junior i London, som plötsligt letat sig hemåt i hopp om att också kunna utkvittera en bit av farsarvet?

Att de döda från Ulrika Eleonora församling i London nu också ingår i Sveriges dödbok 9, är en glad överraskning. Hoppas att arbetsgruppen för den kommande version 10 också får med de andra utlandsförsamlingarna; Paris, Berlin, Köpenhamn och framför allt: Sankt Petersburg. Där gömmer sig säkert många försvunna svenskar …

Den nu återfunna notisen i London försatte i alla fall mig för en liten stund i ”sanslöst tillstånd”.

Mera sån’t!

Johan Jeremias Lange 1719 1794 SMALL

Bleckslagareåldermanenn Johan Jeremias Lange d.ä. (1719-1794) från Breslau i Schlesien, men bosatt i Stockholm sedan början av 1740-talet.

 

 

  

Fortsätt läs mer
1038 Träffar
10 Kommentarer

Ur gömmorna

Snart är det jul och då kommer det kanske en liten present från tomten eller om det blir från någon eller några namngivna personer. En del hänger upp strumpor, andra sitter och väntar att det ska dyka upp något under granen. På olika sätt förbereder vi oss för ett julfirande, eller om vi kallar det något annat men många har i alla fall någon form av kontakt med familjen.

Kontakt med familjen kan man ha på många sätt, det är ju inte bara vid juletid, och jag fick en liten kontakt idag. Ett litet kuvert dök upp i en gammal bok, en bok som nog borde ha hamnat någon annan stans om städning och röjning fungerat, men boken fanns kvar och kuvertet kom fram. Och tänk att litet kuvert kan ge en gåva. Ingen mottagare och ingen avsändare fanns angiven, så varför det stoppats ner några småsaker det vet jag inte, men vad gör det när det som dyker upp ger vetskap om sådant, som kanske inte betyder något, men kan vara roligt att veta.

Ett papper och en sak till fanns i kuvertet, papperet gav mig ny information om när min farfar faktiskt ändrade från Johansson till Ahlgren.  Tidigare visste jag att det finns inskrivet i en kyrkbok att han bytt senast strax före  årsskiftet 1899/1900, men nu vet att det skett lite tidigare. Ett handskrivet papper med betyg från handelsbiträdestjänst mellan 15 september1897 och 1 maj 1899 hos Joh. A Nilsson i Mellerud är ställt till min farfar.  Alltså vet jag nu att han använt namnet före maj 1899.  Några månader hit eller dit, vad spelar det för roll. Ja, egentligen ingen alls, kanske kan vi stoppa in det i facket för onödigt vetande, men ändå, lite roligt tycker jag det är i alla fall.

Körkort i författarens ägo.

Och på tal om onödigt vetande, så gav det den andra saken som låg i kuvertet en tidsstämplad bild på samma farfar.  Torde vara från maj 1925, eller någon månad innan, för det är då som ett nytt körkort lämnas ut, det kostade 10 kronor och hur mycket det motsvarar idag får jag ta reda på någon gång. Har kort på honom, men det finns inte en tid att häkta upp dem på, om jag bortser från bröllopsfoton, där kan jag ju hitta datum i vigselboken om det inte står någon annan stans.

Det var inte mer i det lilla kuvertet, så den här bloggen blir inte så lång, men visst är det skoj när det dyker upp små minnessaker, som kan ge ytterligare liv till min berättelse om släkten.  Och ska jag vara ärlig så visste jag inte att farfar jobbat i Mellerud, han flyttade aldrig till Holms socken, som Mellerud låg i, så jag undrar hur han tog sig dit, det är väl nästan två mil mellan hemmet och Mellerud. Fast jag vet ju inte var affären låg, undrar om jag ska kolla med Melleruds museum om det 😊

Ska kanske åka dit, det är ju ett tag sedan jag var i Mellerud, ganska länge sedan om jag tänker efter.  När var du i Mellerud och kollade museet senast.

Fortsätt läs mer
1280 Träffar
0 Kommentarer