Rötterbloggen
Rötterbloggen

Värsta fallet i Trollhättan

De senaste dagarna har min svägerska och jag släktforskat ihop och hittat några tidigare svårfunna generationer i min farfars släkt. Det är bland andra föräldrarna till en soldat och hans hustru i Hjärtums socken i Bohuslän. Men båda kom från byn Åker i Gärdhems socken i Älvsborgs län. Trots att det är olika län är detta ändå grannsocknar. Hjärtum och Gärdhem ligger på var sin sida om Göta älv. Idag ingår delar av Gärdhems och Hjärtums socknar i Trollhättans stad.

Åker är inte en by som alla andra. Det var på byns ägor som några av slussarna i Trollhättan byggdes under 1790- och första halvan av 1800-talet. Två kanaler med slussar byggdes vid Åker, dels en som stod klar år 1800, dels en som blev klar 1844 sedan den äldre blivit för liten. Min bror och svägerska har en bok om slussarnas och kanalens historia, med alla detaljer, så jag räknar med att det kan bli ett intressant kapitel i vår släktbok.

Vi har inte hittat några gårdskartor från Åker men på Krigsarkivet finns en karta som är odaterad men från tiden när slussarna och kanalen planerades:

slusskarta
Kartan är vriden ett kvarts varv. Titta på namnet vid Trollhätte ström: Helvetesfallen! På Wikipedia läser jag att fallet var 30 meter högt. Bildkälla: Krigsarkivet.

I byn Åker hade jag min farfars morfars fars föräldrar Gunnar Andersson och Karin Persdotter på en av gårdarna från 1740 till omkring 1794. På en annan av de fyra gårdarna i byn bodde farfars morfars mors föräldrar Olof Petersson och Kerstin Persdotter. Deras barn Nils och Ingerd blev ett par och gifte sig år 1800. Olof Petersson var född i Åker 1732. Båda familjerna lämnade Åker på 1790-talet, kanske på grund av det då pågeende kanal- och slussbygget.

Trollhettealbum Runeberg 0017
Kanske är det någon av gårdarna i Åker som är med på denna bild från 1846. Enligt bildtexten ska den vara från infarten till kanalen, vilket är vid Åker. Bildkälla. Projekt Runeberg.

Det var alltså under mina förfäders uppväxt som det här kanalbygget och slussbygget pågick. Det måste ju ha förändrat deras liv på flera sätt. Både påverkat vardagslivet och kanske blev de tvingade att ge upp markområden. På 1700-talet var det frälsegårdar i Åker, enligt mantalslängderna, och kanalbolaget måste ju ha tagit mark i anspråk även intill slussarna och kanalen.

Trollhättan fanns inte som stad på den tiden, det var byar och gårdar utmed Göta älv. Längre uppströms har jag mer släkt på 1700- och 1800-talen. Så här såg det ut i mitten av 1800-talet, på Generalstabskartan:

1847

1800 ars slussled under byggnad
Så här såg det ut 1798 när slussbygget var igång vid Åker. Bildkälla: Wikipedia.

Jag har varit vid slussarna en gång, kanske flera gånger, på Fallens Dag i Trollhättan och jag minns hur otäckt högt det är där vid slussen. Läs mer på Wikipedia.

Slussning Johnny
Dessa fyra bilder visar slussning i Trollhättan på 1970-talet, i de slussar som ligger strax söder om Åker och söder om de äldsta slussarna. Jag har fått bilderna av min bror. Foto: Johnny Johansson.

På Projekt Runeberg har jag hittat fyra gamla böcker om Trollhätte kanal. En från 1801, en från 1846, en från 1884 och en från 1902. Där ska jag läsa på lite mer. När jag googlar om Trollhätte kanal och slussar läser jag också om jordraset i Åkerström 1648. Först trodde jag att det var vid Åker, där släkten bodde, men det är lite längre nedströms. Men rasmassorna måste ju ha påverkat de flesta som hade sina gårdar vid älven en bra bit norrut och söderut. I artikeln på Wikipedia nämns Stubbered, dit en av mina familjer flyttade i slutet av 1700-talet.

Vad mycket man kan lära sig om vår historia när man släktforskar.

Fortsätt läs mer
  658 Träffar
  0 Kommentarer
658 Träffar
0 Kommentarer

Horn som Horn

Det fanns en gång i tiden en berömd adelsman vid namn Klas Horn. Han föddes 1517 i Finland och räknades som tillhörande den finska adeln. Genom ett flertal lyckade uppdrag vann han Gustaf Vasas förtroende och därefter finns det mycket att berätta om den mängd uppdrag han fick. Befälhavare i Viborg , ledare av ett flertal både lyckade och mindre lyckade armeinsatser och, trots avsaknad av erfarenhet från flottan, så genomförde han i sin roll som amiral storstilade expeditioner runt Sveriges kuster. En storstilad karriär tog slut när han 1566 avled i Östergötland, drabbad av pesten. Han förärades en begravning i Uppsala domkyrka.

Bild från Public domain, via Wikimedia Commons Okänd skapare tillhandahållen av Nationalmuseum
Det ovanstående är en mycket kort sammanfattning av ett mycket intressant liv, en del säger att Klars Horn är en av de största sjöhjältar vi haft. Att det då finns skrivet en hel om honom är förståeligt och då blir det ganska lätt en träff på honom om man söker på namnet Horn. Och det var så det blivit när jag fick en första kontakt med släktingar till min morfars brors fru.  Min morfars bror Carl August emigrerade 1899 till Worcester, Massachusetts och träffade där sin blivande fru, Tekla Horn. Tekla och hennes syster Anna emigrerade och det var Annas släkt jag hittade efter lite letande. En intressant period följde, där vi utväxlade brev med allehanda kopior av källor, mail var inte så bra tyckte de på andra sidan. Många kuvert blev det, och alla brev var kanske inte så välkomna, eftersom det fina släktträdet hade kopplingar som nog inte fanns.

Att stryka Klas Horn och linjen till honom var smärtsamt och det gällde att väga orden på guldvåg. Att det var redan vid Tekla och Annas föräldrarna det sprack gjorde att det blev väldigt lite kvar av trädet. Att ersätta namnen i den fina adliga linjen med liesmeden Carl Olof Horn , född i Leksand och verksam på Långöns Liebruk i Älvdalen och därefter i Igelfors bruk i Regna kändes kanske som ett nerköp. Att Tekla och Annas mamma Emma Grundström var från vackra Fryksände i Värmland upplevdes nog inte som så positivt som jag försökte göra det.

Efter de första sorgsna breven så gick det i alla fall åt rätt håll. Det fanns andra värden än finskfödd amiral att titta på. Det fanns kusiner till Tekla och Anna att leta efter. Carl Olof Horn hade en syster Emma som gift sig med en annan liesmed, Johan Gustaf Grundström, och om efternamnet känns igen så är detta en bror till ovan nämnda Emma från Fryksände.  Att Emma och Johan Gustaf hittat varandra genom sina syskon kan man nog tro, det jag vet är att de gifte sig i USA, dit han emigrerat något år före henne. Att de bodde några år i Worceter och sedan flyttade tillbaka till Sverige och Älvdalen kan ju bero på arbetsmarknaden i USA eller var det hemlängtan. Efter att arbetat på samma bruk som svågern Carl Olof Horn så flyttade familjerna vidare tillsammans till Regna innan Emma och Johan Gustaf återigen emigrerade 1903.

Det blev en del nya kopplingar mellan de båda familjerna när vi hittat kusinbarn som inte visste om varandra och kanske var det lite plåster på såren för den borttagna linjen. I nystandet efter släkt så hittade vi en annan koppling, som ledde till en släktlinje där det fanns en annan ”berömdhet” långt tillbaka. Kanske inte lika elegant som Klas Horn, men att vara släkt med Werner Nilsson Wallin, född 1683 som 1709 fick tjänsten som bödel i Helsingborg, är också något att berätta om. Kanske inte ett ämne vid de fina middagarna men varför inte berätta om hans öden och äventyr en sen kväll, när regnet slår på fönstren och vinden viner.

Fortsätt läs mer
  839 Träffar
  0 Kommentarer
839 Träffar
0 Kommentarer

Tidens tand...

gladtand

I förra veckan var det dags för en årskontroll hos min tandläkare. I väntrummet träffade jag en annan kvinna i samma ärende. Vi enades om att detta med att gå till tandläkaren inte direkt är något folknöje precis. Hon sa: "Jag tycker faktiskt synd om dem". Där och då slogs jag av, att det måste vara ett rätt otacksamt yrke att vara tandläkare. Det är nog ingen som kommer in till tandläkaren strålande av förtjusning, utbristande: 'Så trevligt att få ses igen!'.  Jag framförde detta till min tandläkare och hans sköterska efter min undersökning. De flesta är väl lågmält behärskade och artiga. Sedan har vi sådana som jag, som suttit i väntrummet och virkat fingrarna till antimakasser, och darrar i knävecken. Och slutligen den där kategorin som spjärnar emot rent fysiskt och skriker 'jag har ångrat mig!'. 

Av nyfikenhet tittade jag på nätet när jag kom hem, och hittade ett utdrag från 'Världens Historia' om tandläkare och deras historia. Tydligen har man i Indien hittat cirka niotusen år gamla rester av tandläkarborrar, handdrivna sådana. Undrar hur en sådan tandlagning gick till, det måste ju ha varit åtminstone två personer att sköta en sådan borr? En som drev borren, och en annan som siktade rätt. 

Sådant som fyllning och bedövning dök upp först på 1800-talet, tillsammans med lite mer sofistikerade instrument. Det var dock inte alltid tillgängligt för byarnas folk ute på landet. Astrid Lindgren berättade ju historien om pigan Linas lösa tand, som den tjänstvillige Emil i Lönneberga gjorde allt för att dra ut. Men det slutade med att Lina gick till 'Sme-Pelle' och fick tanden utdragen med tång, vilket väl var den tandvård som fanns för gemene man under många århundraden.

1900-talets folktandvård för bland annat skolklasser utvecklades nog rätt långsamt i början. En gång i mellanstadiet, skulle vår klass gå på undersökning gruppvis. På busshållplatsen kom min grupp i samspråk med en äldre dam, i väntan på bussen. När hon fick höra att vi var på väg till tandläkaren, berättade hon om hur hon själv någon gång på det glada 1930-talet skulle gå med skolan till tandläkaren. Det var med stor självövervinnelse som hon klev upp i tandläkarens stol. Inte blev det roligare av att tandläkaren fick för sig att han skulle borra bort någon liten ojämnhet på en av hennes tänder. Tandläkaren konstaterade dock att han inte hade en tillräckligt stor bedövningsspruta, och gick för att hämta en sådan. Då klättrade vår hjältinna resolut ner ur tandläkarstolen, och gick hem.... 

Idag är tandvården, som så mycket annat, digitaliserad. Man får tänderna röntgade på ett par minuter, varefter tandläkaren slår sig ner vid sin dator och den skräckslagna patienten väntar på sin dom, liggande med huvudet neråt likt en sköldpadda på rygg i stolen. Jag vet inte exakt hur det går till, men det skulle inte förvåna mig om datorn blinkar rött och plingar till om det är något fel på någon tand... 

För min del blev det inget pling i år, jag tackade så mycket, betalade, och framförde mina funderingar om det otacksamma tandläkaryrket. Men min tandläkare påpekade, att efter lagning eller putsning, är det i alla fall en del som är tacksamma. Det är ju bra. För några år sedan, när jag kom in i väntrummet, mötte jag en äldre dam, som kom ut från mottagningen  just när jag klev in. Hon såg på mig, log, och suckade: "Ja, nu är det gjort..."  Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, men klämde ur mig ett artigt "Så bra!" eller något liknande, samtidigt som jag funderade på vad för hemskheter damen kunde ha genomlidit där inne... 

Fast ibland är visst rollerna lite ombytta. Jag minns ett tandläkarbesök då jag skulle få tänderna polerade efter avslutad undersökning ('julstädning' brukade min dåvarande tandläkare säga, eftersom jag oftast var på besök i november). Det bar sig inte bättre än att putsmaskinen la av precis som hon skulle börja polera! Det blev att hissa upp mig ur stolen, och ledsaga mig, med munnen full av tandputs och med den här lilla 'haklappen' hängande runt halsen, över till ett annat rum och avsluta arbetet. I det rummet var det dock stopp i handfatet. Så istället fick jag ett glas vatten, och tillsägelse att spotta i en hink på golvet. 

Det tandläkarbesöket var nog mer bekymmersamt för tandläkaren än för mig! 

Bilden: en glad tand med borste. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  548 Träffar
  0 Kommentarer
548 Träffar
0 Kommentarer

Bror och Jenny Varg

Varg Bror och Jenny Lundström Anton Rosendahl Lilly Vargs albumBror och Jenny Varg. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. På självaste julafton 1895, samma år som röntgenstrålningen upptäcktes, såg Bror Varg dagens ljus i Karsträsk inom Skellefteå dåvarande församling. En något ovanlig julklapp för föräldrarna, Johan Martinsson Varg och Amanda Holmström, som också blev en gåva för byn. Enda sedan barndomen var Bror ett energiknippe. Hjälpsam och alltid redo att hugga tag varhelst hans insats behövdes. Det hände ofta, inte minst i egenskap av hovslagare, smed, byaålderman m.m. Flottningsförman i Karsbäcken var han i flera års tid. Han var inte stor då han fick lov att stå på egna ben som det ju heter, men så hann han ju med en hel del också.

Redan 1913 blev han hemmansägare i Karsträsk. 1921 gifte han sig med min mormors fars kusin Jenny Emilia Lundström f. 1892-04-16 i Strömfors, dotter till kvarnägare Nils Lundström och hans hustru Amanda Degerfeldt. I Bror och Jennys hem fostrades fyra barn, varav tre levde till vuxen ålder. 1922 uppförde Bror ny mangårdsbyggnad på gården, ladugården uppfördes två år senare. 4 kor samt ungdjur, 1 gris och 3 får fanns på gården 1943.

Varg var ung som en pojke i sinnet. När han fyllde 60 årlär nog folk i nordvästra hörnet av Skellefteå socken i korus ha yttrat ungefär något i stil med: ”Men vå stackarn-jer han redan saixti år." (Men vad stackarn-är han redan sextio år). När man hörde hans muntra sång och såg hans pojkglimt i ögonen hade man svårt att tro att han hade uppnått de 60 åren. Han kom till världen som yngst i en stor syskonskara och skulle ju sålunda ha blivit som en sparv i tranedansen i sin generations ungdomliga eskapader. Bror Varg var en pigg, godhjärtad granne och kompis. Han var också ungdomens man. Byns ungdomar såg upp till honom som lite av en fadersgestalt. Han angav tonen för ungdomarna. Det gick nyktert och schysst till men både Bror samt ungdomarna hade väldigt roligt vid deras lekar och upptåg. Det blev trevliga minnen både för honom och för ynglingarna. Han var en faderlig vän som fick veta om ungdomarnas små hemligheter. Han visste exempelvis när någon av ungdomarna hade lyckats ”sno ihop e”, som det på den tiden kallades, att få sällskap. Då skulle de ”kabbas”, det vill säga, överraskas när de satt sig på en stol och dunkas i stolsitsen tre gånger. Det skötte Bror Varg om.

Bror Vargs vänskapskrets var stor. Han var omtyckt i sin omgivning. Till honom vände man sig för att få råd när så behövdes. Han var en omtänksam person som månade om att alla skulle må bra.

Bror avled på Hällnäs sanatorium fredagen 30 november 1962. Han blev 67 år gammal. Jenny var en hemmets kvinna. Sista tiden av livet tillbringade hon på Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå. Där insomnade hon söndagen 23 februari 1969, 76 år.

Fortsätt läs mer
  569 Träffar
  0 Kommentarer
569 Träffar
0 Kommentarer

Hur såg husen ut?

Hur såg det ut där förfäderna bodde? Var det mörkt och lågt i tak och inte så rent i hörnen? Eller var det högt i tak i stora salar med ljusa gardiner? Det får jag nog inte veta, annat än i undantagssfall. På några släktgårdar finns gamla boningshus kvar från 1800-talet, t o m från 1700-talet i något fall. Men på de flesta ställen är de gamla husen ersatta med nya eller så har torpstället övergetts och husen är borta.

Urshult
Mangårdsbyggnad på en gård i Urshults socken i Småland i mina barns fars släkt, troligen byggd omkring sekelskiftet 1800. Eget foto 2012.

Hus, eller snarare bostäder, har alltid fascinerat mig. Framför allt ritningar, under min uppväxt var jag ofta sysselsatt med att rita husritningar. Fantisera om hur jag en gång skulle bo när jag som vuxen själv skulle få bestämma. Men drömmarna blev aldrig verklighet, jag har aldrig byggt mig mitt drömhus. Det är fortfarande obyggt, men jag vet precis hur det ska vara.

På Hemnet är det alltid planritningen jag kollar på först. Men vill jag veta hur förfäderna kan ha bott får jag gå till litteraturen för att få en aning om det, om jag inte kan knacka på och be att få se mig omkring. Det har jag gjort flera gånger på senare år. På en gård i Ryssby i västra Småland behövde vi inte ens fråga, maken och jag, när vi ringde på hos ett ungt par för att berätta varför vi stannat utanför och fotograferat deras hus för några somrar sedan. 120 år tidigare var makens farmor piga på gården och i samma hus. När vi hade presenterat oss sa frun i huset "Kom in och se hur det ser ut nu! Mycket är ändrat men det finns några gamla kakelugnar kvar som nog fanns här på Emilias tid." Vilka underbara människor det finns! Om du som läser det här känner igen detta så än en gång ett varmt tack.

Vill du som släktforskar veta hur de hus kan ha sett ut som dina förfäder bott i så finns det böcker att hämta kunskap ur. Givetvis kan man också googla och kanske få träff på en hembygdsförening med dokumentation i ämnet.

En liten behändig bok som jag gillar är "Landskapshus – svensk byggtradition" av Karin Olsson-Leijon och Laila Reppen (2001) inköpt på loppis för en billig penning. Här presenteras de typiska boningshusen för varje landskap, ett på varje uppslag. Så här ser uppslaget för Halland ut, där jag kommer ifrån:

landskapshus

Detta kallas långloftsstuga. Det här är en hustyp jag känner igen från mitt barndoms Halland, t ex från hembygdsgården Larsagården i Vessigebro, en gammal hallandsgård som flyttats dit från Lustorp i Köinge socken. Men också från min mormors föräldrahem. Jag minns också ett liknande hus från byn där jag växte upp, ett äldre hus på en gammal gård. Tyvärr brann det huset ner på 1960-talet.

Den här boken handlar om 1800-talets hus på landsbygden. Boken avslutas med en orientering i olika gårdstyper och en liten ordlista.

huslyckan
Min mormor och hennes föräldrar och syskon framför deras hus 1926. Detta är i Gällared i Halland och huset är ganska likt det i boken, med sitt halmtak. Fotot har kolorerats 1926. Privat foto.

En annan intressant bok är "Svenska hus. Landbygdens arkitektur – från bondesamhälle till industrialism" av Thomas Hall och Katarina Dunér (1999). Detta är en antologi där antikvarier, arkitekter och konstvetare bjuder på sin kunskap om svensk bebyggelsetradition. Här läser jag bl a om Byggningabalken från 1734: "Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är; källare, visthus och sädesbod, redskapshus och hemligt hus, port och lider." Det där känner vi nog igen från bilder på gamla gårdar. Mangårdshus och diverse uthus.

I den här boken går författarna igenom vad som är utmärkande för olika typer av hus i olika delar av landet. Det är en riktigt härlig bok att bläddra och läsa i. Du vet nog att det t ex fanns kringbyggda gårdar, och fortfarande finns. Men alla gårdar av den typen är inte lika läser jag i den här boken. Skånska kringbyggda gårdar var annorlunda än t ex den götiska kringbyggda gården på Öland och den centralsvenska gården i Uppland. Mycket förändrades också vid laga skiftet då många utflyttade gårdar fick nya bostadshus även om det gamla flyttades med.

HMB5264
Mangårdsbyggnaden till Per Persgården i Långhed i Alfta socken i Hälsingland. Fotot finns på Digitaltmuseum och där finns många fler gårds- och husbilder från hela Sverige. Bildkälla: Hälsinglands Museum.

En liknande bok men med tolv olika typhus är "Tolv hus" av Finn Werne (1997). Typhusen kommer från Skåne, Blekinge, Småland, Dalsland, Gotland, Hälsingland, Västmanland, Bohuslän, Ångermanland, Norrbotten och Jämtland. Här är varje typhus mer utförligt beskrivet.

Idag talar vi om villabebyggelse och villakvarter i städer och samhällen, och villor på landet. För hundra år sedan sa man inte villa om gemene mans bostad, utan lägenhet. I husförhörslängderna ser du att familjer bodde i lägenhet och att man var lägenhetsägare. Det var inte våra tiders lägenhet i flerfamiljshus utan småhus. Villor.

En bok som jag tittat mycket i är "Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890 till 2010", skriven av Cecilia Björk, Lars Nordling och Laila Reppen (2009). En bok som jag verkligen gillar. I den handlar det alltså om modernare bostadshus och inte mangårdsbyggnader på gårdar eller torp i utmarkerna. Boken är ordnad kronologiskt i stället för geografiskt. Varje decennium har sitt eget kapitel. Så här ser ett uppslag ut i avsnittet om husen från år 1900–1910:

villaboken

De här olika typerna av hus känner man lätt igen vid en promenad genom ett äldre villaområde från den här tiden, oavsett om det är i Enskede, Västerås eller Västervik. Efter detta uppslag följer avsnitt om olika detaljer i byggnadsstilarna under perioden, planlösningar och hur villakvarter i städerna planerades. Detta är en odyssée över de tidstypiska husen ända in i vår egen tid.

morfars
Min morfars och mormors hus blev för litet och de byggde ut det genom att bygga ett större utanpå det gamla 1953. Originalhuset är troligen från omkring sekelskiftet 1900. Privat foto.

Ni känner nog till egnahemsområdena som kom till i utkanterna av de växander städerna för hundra år sedan. Man hjälptes åt att bygga på sin fritid. Efter hand kom kataloghusen. Det finns en bok om dem också: "Kataloghuset – Det egna hemmet i byggsats" av Richard Edlund, utgiven 2004.

Lyngen
Mina föräldrar byggde ett kataloghus 1958, ett Hultsfredshus. Där växte jag upp. Eget foto.

Jag är säker på att det finns många fler och senare utgivna böcker på det här området, detta är bara exempel.

bok hus

Jag gillar ju verkligen att titta på ritningar. Ett fynd jag gjorde nu när jag sökte efter ritningar på hus i NAD är detta:

ritning1
Det är en ritning på ett boställshus i Statens Järnvägars ritningssamling på Riksarkivet, alltså en tjänstebostad. Bildkälla: Riksarkivet.

banvaktsstuga
Ritning på banvaktsstuga 1859, från samma källa som ovan. Har du järnvägare i din släkt kanske du kan hitta en ritning på huset de bodde i.Bildkälla: Riksarkivet.

Fler husbilder:

Vallby bondgard
Mangårdsbyggnaden från Norrsyltagården i Munktorps socken i Västmanland. Huset står numera på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Eget foto.

vestergotland
En gård i Gärdhems socken i Västergötland där min farfars mor arbetade som piga på 1870-talet. Eget foto.

Helgerum
Mangårdsbyggnaden på Helgerum Berggård i Småland. Där bodde vi i tio år. Huset byggdes 1918 som arbetarebostad till gården och innehöll då fyra lägenheter. När gården bytte ägare på 1920-talet blev det mangårdsbyggnad i stället. Eget foto 2019.

 

 

Fortsätt läs mer
  836 Träffar
  0 Kommentarer
836 Träffar
0 Kommentarer

Sov gott lillebror

varning till kansliga lasareUnder den tid jag släktforskat så har det blivit mer och mer uppenbart hur många olika livsöden som finns i det som jag kan kalla min släkt. Nej, det är inte programmet jag menar, även om ett sådant naturligtvis också kan innehålla allt möjligt utan de som funnits tidigare och där vi har gemensamma personer, som fört något vidare, eller om vi tittar bakåt är en del av alla de som gjort att jag är jag.

Naturligt kan det bli en del filosoferande runt en del av människorna, hur var det och varför blev det som det blev. Vilka drömmar och förväntningar hade de. Kan det skymtas både stor och små drömmar bland de eventuella minnessaker som lämnats efter. En del har en jättelång artikel i svenskt biografiskt lexikon, där alla de stordåd de utfört noga tecknats ner och bevarats till eftervärlden. Andra finns med i Svenskt porträttarkivs gigantiska databas, fast oftast är det ganska knapphändiga uppgifter även om den avfotograferade ofta själv skrivit presentationen.

Men ibland finns inget spår, förutom kanske några korta noteringar i den kyrkobok som skulle hållas uppdaterad. Ett barn föds, post i födelsebok och sedan dör barnet, en post i dödboken, sen finns inte mer att se. Det finns kanske något minne kvar, en liten text i en familjebibel, en hårlock eller i mer sällsynta fall ett foto. När fotografering blev allt mer populär fanns det funderingar kring vilka och på vilket sätt man kunde fotografera. Att lyckliga stunder ska sparas åt eftervärlden känns naturligt, men den finns ju andra händelser i livet också.

Bild i författarens ägo
I ett album, som kom från min farmors sida, hittar jag ett kort på den lilla sonen, halvsittande i en fåtölj. Eftersom man förr måste vara still för att inte förstöra skärpan, så är det kanske inte så lätt att fotografera ett barn. Men i det här fallet så är det inga rörelser, texten på baksidan av kortet säger Sov gott följt av ett namn. Namnet finns med i en födelsebok och en kort tid efteråt i en dödbok från samma socken. Han blev inte gammal och han kunde inte föra sitt arv vidare, men han är fortfarande en del av min familj, En liten parvel, som så många andra inte blev gammal.

I det här fallet finns det en bild, någonting som minner om min lille släkting. Ibland hittar jag bara de två posterna, född och död.  Barn som det sätts förhoppningar till, barn som ska ta över och se till att ålderdomen blir bra för mor och far. Så tänkte Per och Anna när de såg på sina 7 pojkar, nästan ett under att alla överlevt, när de samlades på nyårsdagen. Året som låg framför blev inte som de hoppats. Spåren ser jag i dödboken, det ena namnet efter det andra följt av ordet rödsot. Rödsoten, eller dysenteri  som vi säger idag, skördade många offer och Per och Anna drabbades hårt. Vid midsommartid skrev prästen några ord mer i boken än vad han brukade göra, det var inte bara begravningsdatum, utan också några ord efter den klammer som kopplade i de tre bröderna. Två kistor, lillebror reser i storebrors kista. När året gick till ände, satt Per och Anna ensamma, alla pojkarna var tagna av rödsoten. Hur man tar sig igenom det vet jag inte, men de levde flera decennier till, några fler barn blev det inte, men de hade varandra.

Nu blev det en sorglig blogg, men även döden är en del av livet och jag är tacksam att det gick bra för en stor del av min familj, annars hade jag ju inte funnits.

Fortsätt läs mer
  2522 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Christina Weigel
Dysenteri eller rödsot som sjukdomen tidigare kallades, är en tarminfektion som ger blödningar i tarmen.
onsdag, 03 mars 2021 15:43
2522 Träffar
1 Kommentar

Collage om collegen

Midsomer-151

Undertecknad trodde som ung att benämningen 'college' på ett ställe för högre studier var en i första hand amerikansk benämning. Antagligen berodde det på alla filmer man såg, där någon skulle skickas iväg till college, var på hembesök från college eller inte ville studera på college. Eller, också vanligt, inte hade råd att läsa på college. 

Sedermera har jag fått lära om. Benämningen är vanlig i hela världen, och betecknar också lite olika typer av skolor. En fråga jag ställde mig: är det skillnad på universitet och college? Svaret är i de flesta fall ja, men det finns också college som har samma befogenheter som universitet. Generellt är det oftast lättare att komma in på college än på universitet, klasserna är mindre och utbudet större. Men de flesta college har inte befogenhet att utnämna studenter till filosofie magister eller teologie kandidat. Du får ett diplom istället. En del collegen kommer förbi detta genom att knyta samarbetsavtal med något universitet. Man kan också, läser jag på nätet om collegen i USA,  börja plugga ett par år på college, och sedan byta till ett universitet för att kunna avlägga examen. 

Sedan finns det också collegen som är starkt nischade omkring ett visst ämne, exvis ekonomi eller juridik. De fungerar egentligen som våra yrkesskolor här i Sverige. 

College är ett engelskt ord, från latinets 'collegium' som egentligen betyder sammanslutning av personer med gemensamma rättigheter och skyldigheter. Äldst till typen är universitetet i Bologna, som redan på 1000-talet lärde ut 'romersk rätt' och 'kanonisk rätt' till hugade studenter från när och fjärran. Alltså juridisk inriktning. 

Redan år 1096 känner man dock till att det bedrevs undervisning i Oxford i Storbritannien, så landet ligger inte långt efter. Från början fanns där så kallade 'Halls' som byggde på olika religiösa samfund, som bedrev undervisning; dominikaner, anglikanska kyrkan, med flera. Så småningom bildades ett antal, under universitetet lydande colleges i Oxford och Cambridge. Dessa är idag nästan självständiga enheter. Gemensamt är att både elever och lärare förutom studierna bor och äter på sitt college. Balliol college, grundat 1266 av John de Balliol och hans hustru Dervorguilla, tävlar med Merton college, grundat 1264 av Walter de Merton om att vara äldsta läroinstans på området. Merton befäste sitt grundande två år tidigare, som synes, men Balliol hävdar att de bedrivit undervisning längre....

Collegebyggnaderna i Oxford varierar mycket i ålder. De flesta tycks vara från 1600-talet, men där finns även spår av de tidigaste läroinstanserna, just Merton College har Englands äldsta i bruk varande bibliotek, byggt cirka 1377. Inte ens det berömda Bodleian library är fullt så gammalt. 

I Norden ansågs behovet av högre läroanstalter stort under medeltiden, kanske främst för att våra lärda försvann iväg till Paris, Bologna och fler platser för att studera, och blev borta länge. Uppsala universitet grundades 1477, Köpenhamns 1479. Gustav Vasa gillade dock inte högre läroinstanser, och stängde Uppsala under sin regim. 

Men inte ens han kunde hejda vetenskapen särskilt länge!

Källor: Wikipedia

Nordisk familjebok (1953)

The New Loggan Guide to Oxford colleges (1935)

 

Bilden: Balliol college i regn (ur min bok 'Med buss till Midsomer Murders'). Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  593 Träffar
  0 Kommentarer
593 Träffar
0 Kommentarer

Andro och Anny Norlund

Andro Norlund och Lydia Marklund bröllopAndro Norlund med sin första hustru Lydia Marklund. Foto: Ebba Lagergren. Privat bildsamling. Nils Andro Norlund föddes som äldsta barnet av tio i Lillgranberg, Jörn. Vid fem års ålder flyttade han med sina föräldrar och syskon till Björkliden, Jörn där han växte upp. Föräldrarna var smeden Anton Viktor Norlund och hans hustru Sara Karolina Nilsdotter. Åren 1905-1906 tjänade Andro som dräng hos bonden Olof Björklund i Talliden, Jörn. 1906-1911 tjänade han som dräng hos hemmansägare Olof Edvard Lidvall i Älgträsk, Jörn. 1911 flyttade Andro till Jukkasjärvi och under tiden där reste han till Norge för att arbeta, bland annat vid Kristiania (nuvarande Oslo). Där sysslade han med olika arbetsuppgifter.

Andro Norlund återvände till Jörns socken och bosatte sig i byn Granbergsträsk 1920. Samma år, den 19 september, vigdes han med Lydia Viktoria Marklund född 25 april 1894 i Åsen, Norsjö. Hennes föräldrar, Nikanor Marklund och Matilda Gustafsdotter var torpare. 1921 blev Andro och Lydia föräldrar till en dotter. Året efter, den 3 juni, avled Lydia efter en tids sjukdom. Åren 1929-1930 bodde Andro och dottern i Björkliden hos hans föräldrar. De är åtminstone skrivna där. Under samma år byggdes den så kallade Bolidenbanan mellan Boliden och RönnskärAnny StenbergAnny Stenberg. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. sverken i Skelleftehamn. Andro fick jobb där som rallare. Några av rallarna var inhysta hos Arvid Stenberg i "Lia" (Norra Grundfors). Dessa hämtade mjölk i N. Grundfors, däribland Andro och han träffade där Arvids syster Anny Kristina Stenberg, tycke uppstod. Bygget av järnvägen kom närmare Rönnskär, Andro gick på järnvägssyllarna varje lördagkväll för att hälsa på Anny i N. Grundfors. Annys pappa tyckte att Andro var en bra karl. Andro och Anny förlovade sig på Stockholmsutställningen 1930, vigseln ägde rum 20 december året därpå. I ungefär samma veva fick Andro jobb på Rönnskärsverken. 1934 föddes Andro och Annys gemensamma dotter. 1938 köpte makarna ett hus i samhället (Skelleftehamn) där de bosatte sig. Norlund var trädgårdsintresserad och skapade en fin trädgård. Det var hans stora hobby. Som person var Andro lugn och gemytlig. Han var uppskattad av såväl, arbetskamrater, arbetsgivare och bekanta.

Anny då? Ja hon var född 19 juni 1897 i Mullkälen, någon kilometer norr om nuvarande Boliden. Föräldrarna var mångsysslaren Adam Stenberg och hans hustru Maria Johanna Selberg. 1899 flyttade familjen till Norra Grundfors, då bestod barnaskaran av sex barn, ytterligare en son kom till världen två år efter flytten till Grundfors. Där växte alltså Anny och hennes syskon upp. Anny var på väg att bli "gammstinta" som man sa förr, om en kvinna som var ogift. Hon fick därför skaffa sig ett yrke. Hon utbildade sig till sömmerska hos en sömmerska i Skellefteå och köpte sig en cykel för att kunna ta sig fram fortare och enklare. Hon åkte runt i byarna i trakten och sydde. Det var dagslön och dagen räckte från morgon till kväll. Detta ägnade hon sig åt fram till sitt giftermål med Andro. Efter ingånget äktenskap blev hon hemmafru men tog också emot hemsömnadsarbete i sitt hem fram till sin pensionering. 30/12 1976 gick Andro bort och Anny blev änka. Hon flyttade året efter in i det nybyggda servicehuset. En stor del av sin tid tillbringade hon i hobbylokalen där hon sydde skinnväskor, vävde, med mera. Anny var en positiv människa som hade humöret uppe in i det sista. Hon somnade in onsdagen 22 juli 1992, drygt en månad efter sin 95-årsdag.

Fortsätt läs mer
  529 Träffar
  0 Kommentarer
529 Träffar
0 Kommentarer

Från nutid till medeltid

Idag pendlar jag mellan medeltida släkter och det senaste inom släktforskningen. Just nu pågår Rootstech, världens största mässa för släktforskare. Arrangör, eller huvudsponsor, är Familysearch. Allt är digitalt och seminarier och föredrag hålls på nätet. Så jag kan sitta hemma och vara med. Toppen!

Men jag grottar också ner mig i den medeltida delen av släkten Svinhufvud i Dalarna. Till en kund har jag fått anledning att göra det och det är förstås extra intressant eftersom jag sällan annars kommer ner till medeltiden med släktforskningen. Svinhufvud och andra gamla frälsesläkter är väldokumenterade. Mest handlar det om bergsmännen i södra Dalarna på 1400- och 1500-talen.

Nu har jag läst på i Bertil Boethius bok "Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott", en mycket detaljerad redogörelse för personhistorien i denna trakt. Har du släkt i bergsmannasläkter och fogdar här så finns mycket information att ta del av. Jag har också läst ett kapitel i Släktforskarnas årsbok 2008, om klarlägganden kring släkten Svinhufvuds ursprung och där framgår också att alla detaljer i Bertil Boethius bok inte stämmer. Det gäller att ha koll på vad senare tiders forskning också visar. Årsboksförfattarna har låtit undersöka ett medeltida brev från 1386 och funnit att det bekräftar det mesta som tidigare påståtts om denna släkt.

22071
Detta är inte det medeltida pergamentbrevet från 1386 (det har jag inte hittat någon bild på) utan ett från 1434 där det också handlar om jordköp. Det som är intressant här är sigillen, närmare bestämt sigillet i mitten som ska vara Hans Jönssons sigill, son till den äldste kände Jöns Svinhufvud. Bildkälla: Riksarkivet. Vill du se andra medletida pergamentsbrev kan du söka i Riksarkivets digitala forskarsal.

1386, det är långt tillbaka. Då köpte en man som i köpebrevet kallas Jöns Swinshwow två gårdar som hette Höjen och Stämnarvet i Stora Kopparbergs socken. Gården Höjen finns ännu kvar vid Hosjön öster om Falun. Gården är alltså över 600 år gammal! Nästan en lite svindlande tanke... Och det finns förstås många fler gårdar med så gammal historia i Sverige.

När det gäller medeltida släktforskning så blir det ju enbart andrahandskällor, vad andra publicerat. Men mycket intressant och jag lär mig mycket om vår historia.

karta1640
Karta från 1640. Gården Höjen (här stavat Högen) ligger precis norr om Hosjön och Stämnarvet precis ovanför. Karta från Lantmäteristyrelsen.

karta general
Generalstabskartan från 1800-talet. Höjen ligger kvar men inte Stämnarvet. Idag ser det ut så här.

domkyrkan
På ömse sidor om porten på södra långsidan av Västerås domkyrka finns två stenreliefer som minner om Otto Stenhufvud som var biskop här 1501-1522. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  653 Träffar
  0 Kommentarer
653 Träffar
0 Kommentarer

Anna Cathrina

Vem var Anna Cathrina och vad hände med henne. Det kan man fråga sig och varför ska frågan överhuvudtaget ställas.  Kan det bero på något som kallas Ferrotypi stod på ett papper där det låg ett kort. Ganska suddigt och lite mörkt, så det är inte lätt att urskilja några finare drag. Men hatten och den fina klänningen syns och att det är en ateljé som används står nog klart för de flesta.

Inte lätt att säga när kortet togs och det finns inget namn eller ort som ger uppfattning om den saken. Vet inte ens när det kopierats eller i hur många upplagor. Men nu sitter jag här med kortet i handen och funderar på denna människa, jag vet en del men det finns mycket kvar att fundera på. Att hon kom till världen i Ramsberg, det vet jag och födelseboken säger 5 juli 1835. En vanlig drängfamilj, som så många andra. Fyra syskon var de, men en blev bara fyra år, så det spåret finns inte kvar. Att det står Anna Cathrina i födelseboken är nog det enda stället i de svenska böcker, Anna Cajsa står det på alla andra ställen.

Ferrotypi i författarens ägo

Att kunna gifta sig med torparen som samtidigt hade lite skomakeri vid sidan om var inte så dumt, Anders Persson hade tak över huvudet och det fanns mat på bordet, så en liten familj kunde klara sig. 9 år och 4 barn senare så blev Anders sjuk och det bar sig inte bättre än att han dog. Anna Cathrina, eller Anna Cajsa, skrivs som fattighjon. Säkerligen inte den enklaste sak i världen att försöka överleva men det gör de. En dotter föds tio år efter makens död, så att det står oäkta på henne är inget att fundera på, någon far nämns inte alls. Tyvärr så blir hon bara två år.

Några år senare dyker den 57-årige Karl Larsson upp , enligt uppgift ägare till Åsen som låg vid vägen som gick förbi Missionshuset i Löa. Han har varit änkling några år, och nu passar det att det blir ett nytt giftermål. Ett år senare så kommer det tillökning, trots eller kanske tack vare föräldrarnas ålder. Ett tvillingpar ser dagens ljus, pojken sägs komma först och han verkar starkast, flickan klarar sig 8 månader, sedan tar orken slut.

Åsen, som var ett torp, gav kanske inte tillräckligt, eller var det någon av Anna Cathrinas äldre barn som lockade henne, maken och den då sexåriga sonen att resa över till USA. Färden ställdes till Worcester, Massachusetts, en stad som hade många svenska invandrare, många av dem Höganäs i Skåne, men det kan knappast vara orsaken. Mer troligt är att dottern Karolina hade ett finger med i spelet, hon reste till samma stad ett år tidigare. Hade hennes ror fått bestämma kanske det blivit Nebraska, för där fanns han.

Karl fick 14 år i USA och Anna Cathrina, som hon nu skrivs som på den sidan Atlanten kom att bo 34 år i Worcester. Hon hade sällskap några år efter makens död av den yngste sonen, men sen såg hans fru till att han flyttade till Connecticut.

Bilden, på damen i hatt i en ateljé, väcker tankar. Tänk om hon gjort andra val, hur hade liver varit då. Hon kunde ha lämnat Ramsberg tidigt, och fått ett annat liv. Personligen är jag tacksam för att hon inte gjorde det, för då hade hon inte fått dottern Maria Augusta, som i sin tur fick Anton, som fick Ruth, som är min mamma. Vilken tur för mig att hon gjorde valen, känns bara lite tråkigt att morfars morfar inte blev så gammal, men han syns i en del av mina DNA-träffar, så något har jag efter honom.

Fortsätt läs mer
  777 Träffar
  0 Kommentarer
777 Träffar
0 Kommentarer

Per Adam Wallmark - en oväntad utgrening

DSCN0379

Min farfars mormors mormor hette Carolina Justina Wallmark, var som så många av mina halländska anor prästdotter, och blev också gift med en präst (Johan Spångberg,  Skrea). Hon levde 1785-1821 och dog således ganska ung, bara 36 år, i lungsot. Hennes bouppteckning visar inget speciellt, några böcker, ett par guldringar och lite metallföremål. Men hon hade en storebror som från rätt enkla förhållanden lyckades göra sig ett namn och skaffa sig en plats i Stockholms inre litterära kretsar.  Han kallas i uppslagsverken för Peter Adam, men i familjekretsen och när han själv skriver, står det alltid Pehr Adam eller P A. Han får inleda själv:

"Jag är född d 31 dec 1777 å comminister-bostället Stora Egnared af Källsjö socken och Fagereds pastorat i Norra Halland, der min far var Comminister, sedermera (1802) Prost och Kyrkoherde i Harplinge,död 1828. Sjelf utmärkt af kunskaper, egnade han åt mig, äldst af sju syskon, den sorfälligaste undervisning, så att jag, väl underbyggd i de classiska språken äfvensom i det fransyska och andra elementärkunskaper 15 år gammal, i Oct 1793 kunde inskrifvas till student i Lund"...

Tanken var från början att gossen skulle studera medicin, men dels var han själv mycket mer intresserad av humaniora, dels var en sådan utbildning lång och därmed kostsam för familjen, som hade det ganska knapert.  Alltså blev det humaniora istället. I början bodde P A ihop med en annan student, men, skriver dottern Clara i sin biografi om fadern: 'dennes dystra religiösa grubblerier hotade att alldeles överskugga W's glada lynne'. Dessutom var det ont om pengar, och till slut fick vår man en tjänst som informator åt sönerna till Lunds dåvarande stadskomminister, sedermera prosten Henrik Schartau. Där fann han sig väl tillrätta, och hade dessutom tillgång till ett mycket stort och omfattande bibliotek. 

Det var vid den här tiden som P A Wallmark enligt egen utsago 'gjort mig känd för åtskilliga försök icke blott i den latinska men äfven i den svenska skaldekonsten, som haft den lyckan att vinna kännares bifall'. 

Som barn hade Per Adam en gång fått följa sin far Anders till Vinberg och där kunnat begrunda skalden Olof von Dahlins porträtt i kyrkan. (Föga anande att hans systerdotter en dag skulle komma att gifta sig med en ansläkting till Olof). Olofs bror Johan var präst i Fagered, där Anders Wallmark var komminister i många år, och P A skriver att Johan Dahlin 'på vars knä jag ofta satt' berättat åtskilligt om sin bror Olofs framgångar vid hovet. Detta ökade förstås Per Adams intresse för Olofs skrift Den Swänska Argus, som han läste redan som mycket ung. Han läste också Leopold, Kjellgren och Holberg, andra författare i tidens smak.

Men någon magisterexamen blev det aldrig för Wallmark. Den dubbla arbetsbördan med studier, informatorstjänsten och dessutom översättningsarbeten som han åtog sig, blev för mycket för hans hälsa. 1798 blev han tvungen att avbryta studierna, fara hem till Halland och vila upp sig. 

Det var där han fick ett intressant brev ifrån Stockholm. Avsändare var bibliotekarien på Kungliga Biblioteket, Gjörwell, som läst någon av den unge studentens skrifter och föreslog att han skulle bege sig till Stockholm för att där söka sin lycka. Efter samråd med sin far, beslöt sig P A för att avstå från examen, och istället resa till Stockholm.

I Stockholm ordnade Gjörwell en tjänst som extraordinarie  amanuens vid Kungliga Biblioteket åt Wallmark, som sedan klättrade vidare till förste bibliotekarie. År 1810-13 var han både kronprins Karl Johans och prins Oscars svensklärare. 1830 blev han riddare av Nordstjärneorden, och 1843 erhöll och fick han avsked med pension från sin tjänst 'märkvärdigt nog årsdagen af den då jag erhöll fullmakt å samma tjenst'. 

Men det var inte som bibliotekarie eller kunglig svensklärare som Per Adam Wallmark blev känd i  Stockholm. Under sin första tid i staden, undervisade han franske ministern Bourgoing, en mycket populär man i sällskapslivet. Det var i hans hem som den unge bibliotekarien fick stifta  bekantskap med det litterära Stockholm. Framför allt Leopold och utgivaren av Stockholms-posten, C P Lenngren. Och det var också just i den tidningen som P A gjorde debut med både poem och recensioner. 

Han blev prisbelönad av Svenska Akademin 1804 (andra pris) för lärodikten 'Handen'. 1808 åtnjöt han en (nog rätt kortvarig) popularitet hos de breda folklagren med boken 'Amalia' som handlade om de finska flyktingarnas situation. 1809 började vår man ge ut tidningen Journal för Litteraturen, senare Allmänna Journalen, och slutligen bara Journalen. Den innehöll litterära presentationer, recensioner och debatter. 

Så småningom blev han indragen i ett långt, segt ordkrig med nyromantikerna. Han var själv en ganska typisk gustavian, och stred envetet för klassikerna. Ironiskt nog är det enda som möjligen påminner om Wallmarks insatser idag, ett satiriskt inlägg av de unga så kallade fosforisterna: Markalls sömnlösa nätter. Det är alltså Wallmark som kallas för Markall. P A bemötte inlägget med vänlig ironi. Oftast vann han de skriftliga debattinläggen, men så småningom blev hans verk och åsikter förstås hopplöst föråldrade. 

1846 var Per Adam Wallmark definitivt trött på den intriganta bikupan Stockholm, och köpte sig en gård i Kungsör, där han fortsatte sitt skrivande, om än i mindre omfattning. Där avled han också efter flera års hjärtsjukdom 1858 19/3. Hans kista fördes till Stockholm och där begravdes han på Lovö kyrrkogård i samma grav som sin första hustru och två döttrar som dog unga. 

Per Adam kan idag förefalla lite yrkeshögfärdig, men samtidigt visar han prov på självironi. Inte minst vid mötet med en av tidens stora, Anna Maria Lenngren: " Jag hade ofta förut vid mina besök hos Lenngren för att inlemna mina små poemer och recensioner till Stockholms -Posten sett ett äldre fruntimmer i köket, beläget bredvid ingången till salen, till hvilket jag vändt mig för att fråga om Commercerådet var hemma, och jag ansåg detta fruntimmer för herrskapets hushållerska; man dömme då till min förlägenhet och min öfverraskning när jag vid min första bjudning fann detta fruntimmer vid sidan af Lenngren och orden 'min hustru' undföll honom. Hon märkte denna förlägenhet och för att öka eller minska den (jag vet ej hvilketdera) svarade hon med en skälmsk mine 'Åh, vi känna varandra förut'. Jag som föreställt mig fru Lenngren vid skrifbordet i sitt cabinett, omgifven af böcker, kunde nu ej förlåta mig, att jag förblandat författarinnan af 'Några ord till min Dotter, i fall jag hade någon' med våra vanliga blåstrumpor"

Således kunde även ett kansliråd göra bort sig offentligt, även på den tiden...

Lång blogg detta. Merparten är plockat ur Svenskt Biographiskt Lexicon från 1846, dit P A ombetts att skicka in sin biografi. Det kom in 128 sidor! Men vår man påpekar själv att han inte tänkt sig att bli så omfattande publicerad, utan att han egentligen tänkt använda texten till något annat, och att redaktören fritt kunde plocka de bitar han önskade. Redaktören tyckte dock att texten var så intressant, särskilt biten om ordkriget mellan gustavianerna och nyromantikerna, att han behöll alltihop.  

I övrigt ska kanske kort nämnas att P A Wallmark var gift två gånger. I första giftet, med Sophia Elisabeth Isoz, fick han tre döttrar. I andra giftet med Hedda Wallgren en son och så en dotter, Clara, som författat en biografi om sin far, samt var lärarinna i Skara. 

Litteratur: Svenskt Biographiskt Lexicon 1846

Svenska män och kvinnor

Clara Wallmark: Pehr Adam Wallmark - en tidsbild från adertonhundratalets första hälft

Bilden: Ett ganska suddigt omfoto ur Claras bok ovan, utgiven 1914. Foto: författaren

 

 

Fortsätt läs mer
  582 Träffar
  0 Kommentarer
582 Träffar
0 Kommentarer

Ivar och Svea Marklund

Ivar Svea MarklundIvar och Svea Marklund. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Karl Ivar Marklund föddes 15 januari 1919 i Forsberget, Skellefteå som yngste son till Per Gustafsson Marklund, barnfödd i Bjurliden och hans första hustru Erika Margareta Eriksson, bördig från Finnforsberget. Samtidigt som Ivar föddes avled Erika i barnsängsfeber. Ivar kom därför att växa upp hos sin faster Margareta Lundberg i Bjurliden, Boliden. Hur gammal Ivar var när han kom dit vet jag inte men det var nog strax efter födseln. Han stannade där fram tills Margareta avled 1931. Därefter bodde han på övervåningen hos hennes son, hans kusin Andreas Lindström. Ivar bodde där fram till 1944 när han gifte sig med Svea Persson f. 1923-09-27 i Hammerdal, Jämtland. När hon var fyra år gammal flyttade hon med sina föräldrar och sin två år yngre syster till Strömfors, Boliden. Hennes far hade fått jobb som gruvarbetare i Boliden. Svea hade från år 1940 arbetat som tjänarinna hos Karl och Elsa Andersson i Bjurliden.

Ivar och Svea köpte en gård i Bjurliden där de skapade sig ett fint hem. Från 1943 och fram till sin pensionering arbetade Ivar hos Boliden Mineral. Det har berättats för mig att särskilt Svea var väldigt pedant av sig. På gården var gräsmattan alltid fin och välklippt. Grusgången var dessutom välkrattad, så när man besökte dem visste man inte var man skulle gå för att inte förstöra något av detta... Svea rökte inte men när de fick besökare som rökte sprang hon efter dem med askkoppen och ville att de skulle fimpa. Hon var religiös och deltog ofta i olika sammankomster i Bolidens kapell/kyrka. Ivar följde med som sällskap, vare sig han ville eller inte.

Vid sidan av sitt arbete hos Bolidenbolaget tyckte Ivar mycket om att snickra och att teckna. När han blev pensionär var han ofta i PRO:s hobbyverkstad och tillverkade olika saker. Ivar tecknade och skickade iväg sina teckningar för att få omdöme om dessa. Han fick alltid lovord för det han hade tecknat. Här nedan syns några av hans teckningar.

Ivar Marklunds korrenspondensteckningar 0009En av Ivars teckningar. Privat bildsamling.

Ivar och Svea fick inga barn men de hade god kontakt med sina syskonbarn. Deras fotoalbum och Ivars pärm med hans teckningar finns i dag i min ägo. Ett av hans syskonbarn gav dem till mig och sa: "Jag tror att de är på en bra plats nu." Ivar och min mormors mor var kusiner.

1998 flyttade Ivar och Svea till Skogsbackens äldreboende i Boliden där de fick god omvårdnad. Svea gick bort 19 januari 2003 och Ivar avled 18 december 2007. 

Ivar Marklunds pennteckning nr. 2En av Ivars teckningar. Privat bildsamling.Ivar Marklunds korrenspondensteckningar 0014En av Ivar Marklunds teckningar. Privat bildsamling.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ivar Marklunds korrenspondensteckningar 0011En av Ivars teckningar. Privat bildsamling.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ivar Marklunds korrenspondensteckningar 0012En av Ivar Marklunds teckningar. Privat bildsamling.

Fortsätt läs mer
  548 Träffar
  0 Kommentarer
548 Träffar
0 Kommentarer

Gårdsliv vid Magelungen

Farsta gård ligger vackert vid sjön Magelungens strand söder om Stockholm. För ett par år sedan arbetade maken i Stockholm en tid och vi hade en andrahandslägenhet i Farsta Strand inte så långt från den gamla herrgården. Det blev flera promenader i omgivningarna den vintern. Givetvis blev jag nyfiken på gårdens historia. Själva gården kan vi läsa om på Wikipedia och på Stockholms stads fastighetsbolags hemsida men inte så mycket om folket.

Farsta1
Farsta gård, baksidan ner mot sjön. Foto från december 2018. Eget foto.

Farsta2x
Från andra sidan, dvs framifrån. Foto från december 2018. Då var restaurangen öppen, kanske är den det fortfarande. Eget foto. Fler bilder längre ner.

Hurförhörslängderna är ju den givna ingången till arkivhandlingar med information om de som bott på Farsta gård, eller andra ställen. Gården ligger i Brännkyrka socken och den äldsta husförhörslängden är från 1772-1781. Då var Maria Grubb ägare, hon hade ärvt Farsta gård av sin far Vilhelm Grubb. Det är han som låtit uppföra bl a flyglarna på 1740-talet. Maria Grubb, född 1727, var gift med grosshandlaren William Tottie från en skotsk släkt i Stockholm. Under Marias tid byggde man om och moderniserade en del. Makarna verkar också ha bott där, åtminstone Maria, för hon var med på husförhören en hel del under 1770- och 1780-talen. Annars är det ju vanligt att ägarna inte är bosatta på sin gård, om de har flera gods. Efter hennes död 1794 såldes gården så småningom av arvingarna.

Farsta gård var en frälsegård på ett mantal. Idag är en gård på ett helt mantal en stor gård, kanske snarare ett gods. Det krävde förstås en hel del anställda för att dra runt. Och det slående är att det kryllade av folk. Mängder av pigor och drängar så klart, men även många andra. I slutet av 1700-talet är det sida upp och sida ner med anställda och mer folk är inskrivna mitt på sidorna, som inte räckt till för alla. Så gott som alla är överstrukna, det var en extremt stor omsättning på folk.

Jag har tittat i husförhörslängderna från 1772 till 1820 och på 1850-talet för att få en uppfattning om livet på gården. Det verkar som om de flesta pigor och drängar flyttade varje år. Det verkar också ha gått åt fler pigor än drängar. Pigorna arbetade ju både inomhus och ute med djuren. På 1790-talet räknar jag till totalt 23 pigor och 18 drängar under husförhörslängdens åtta år. Under fem år på 1850-talet var det 23 pigor och elva drängar som passerade revy på Farsta gård, men då fanns det även flera statarfamiljer. De allra flesta anställda flyttade därifrån under perioden. Väldigt många verkar ha flyttat runt utan så stor ordning och reda. I de tidiga längderna har prästen gjort otaliga anteckningar om anställda som saknar betyg. De kom både från landsbygdssocknarna runt Brännkyrka och inifrån Stockholm.

Av pigorna och drängarna är det flera som ingick i andra anställdas hushåll. Kring sekelskiftet 1800 hade gården både trädgårdsmästare, brännmästare och gårdsmed. Vad gjorde en brännmästare? Brände han tegel eller brände han brännvin? En av brännmästarna hette Anders Gottlander. Brännhuspigan hette Cajsa Lisa och var 28 år.

Hierarkin var nog tydlig och fast. Efter varandra på sidan kommer först inspektor, sedan befallningsman och sedan rättare, alla med familjer.

Farsta hfl
Vet du vad den latinska anmärkningen för inspektorns hustru Brita Berg på Farsta betyder? Vad jag kan se står det "Dieitur/Diutor uxor ejus esse". Jag har så klart googlat men får inte fram något vettigt. Bildkälla: Arkiv Digital. Tillägg: Nu har jag fått svar i en kommentar. Det står "Dicitur uxor ejus esse" vilket betyder "Säges vara hans hustru".

Det fanns massor av gårdar med den här storleken förr i tiden ute i socknarna men oftast är det nog inte så här, att de anställda flyttade så ofta. Kanske var Farsta gård inte ett ställe man trivdes på och att det fanns gott om jobb på de stora godsen runt Stockholm och även inne i staden som lcokade. 1803 rymde pigan Maria Matsdotter.

Tiden kring 1800 och de närmaste åren därefter hade Brännkyrka uppenbarligen en ganska skrivglad präst, eller åtminstone en som antecknade mycket. Om drängen Jan Andersson har han skrivit: "är icke alldeles oförlofvad säger dess besked". Om pigan Maja Lotta Nilsdotter, inflyttad från Huddinge 1798, får vi veta: "för tjufnad driven ifrån stället".

Många av pigorna har fått anteckningar om att de hade oäkta barn. Inte bara dem som hade sina barn med sig på Farsta (en hel del) utan även andra med anteckningar om att de fått barn på Barnbördshuset eller har fått barn som finns på annat håll eller har dött. Om drängen Per Erik Österberg skrev en senare präst på 1850-talet: "uppgifves hava lägrat pigan Lovisa Sundström i Örebro, har med henne 2 barn". Ja, mycket får man veta. Men inte allt.

På 1810-talet verkar ägaren vara kaptenen Johan Gustaf Watz. Eller om han var arrendator? Han bodde uppenbarligen på Farsta gård och det finns antecknat att han var gift med Ulrica Löman "som bor i Stockholm". I sitt hushåll på Farsta hade han i stället mamsellen Gustava Carolina Täckenberg, född i Sveaborg 1785. I samma hushåll fanns gossen Carl Johan född 1811 i Stockholm. Jag blev lite nyfiken på mamsell Täckenberg och när jag googlade på hennes namn kom jag till en inflyttningslängd transkriberad av Stockholms stadsarkiv. I den längden är hennes inflyttning inskriven och där står att hon åtföljdes av sonen Carl Johan, född 1811. Brännkyrkas präst har inte antecknat något om något oäkte barn här. Så klart. Det var ju fint folk. Kan det vara så att kapten Watz var far till mamsellens barn och att det var därför hustrun Ulrica Löman bodde inne i Stockholm? Det har jag förstås ingen aning om.

Det är intressant att få ett hum om hur mycket folk som faktiskt rörde sig där på gården för ett par hundra år sedan. och det gör det fortfarande, varje lörda eller söndag som vi gick där var det alltid många andra besökare.

En som ger en mycket fylligare bild av gårdslivet är ju Årstafrun, Märta Helena Reenstjärna, som var fru på Årsta gård lite längre bort i Brännkyrka socken vid samma tid. Hon skrev dagbok under större delen av sitt vuxna liv och delar av den har återgivits och berättats om i litteratur. Är du med på Facebook kan du följa hennes anteckningar varje dag. En skatt för historienörden.

Fler bilder:

Farsta4
En av flyglarna och ytterligare ett hus, december 2018. Eget foto.

Farsta4B
Jag skulle tro att detta är en tidigare arbetarbostad. Eget foto.

Farsta5
I huvudbyggnaden finns restaurang. Där åt vi lunch en lördag i februari 2019, i närheten av Alla hjärtans dag. Eget foto.

Farsta6
Där vi satt och åt fanns en fin gammal kakelugn. Kan den vara från 1700-talet, tro? Eget foto.

Farsta8
På andra våningen i huvudbyggnaden finns ett skåp med flaskor och andra kärl från äldre tider men som hittats på gårdens soptipp. Eget foto.

1636 1
Förmodligen den äldsta kartan över Farsta gård, ritad 1636. Bildkälla: Lantmäteriet.

1636 2
På kartan från 1636 står det om gården. Bl a att den är på ett helt mantal. Siffran 2 hänvisar till markerade gärden på kartan ovan och jag antar att texten talar om att 14 och 1/2 tunna av något spannmål kunde skördas årligen. 3 är ängen där det numera är promenadstig. Jag gillar dekorationen runt texten. Ska det föreställa lejon i överkanten? Bildkälla: Lantmäteriet.

Farstakarta
Kartan från början av 1900-talet. Då hade järnvägen kommit och man hade börjat bygga Södertörns villastad som sedan fick namnet Farsta Strand. Det var i Farsta Strand vi hade lägenheten, det är en pendeltågsstation efter Farsta centrum. Ser ni att det står Marieborg vid ett hus sydost om Farsta gård? Det ska ha byggts till Maria Grubb som först var gift med William Tottie, enligt Wikipedia. Det går en gångväg utmed Magelungens strand nedanför Marieborg och bort mot Farsta gård. Karta: Lantmäteriet.

Fortsätt läs mer
  1029 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bo Persson
"Dicitur uxor eius esse" = Säges vara hans hustru.
lördag, 20 februari 2021 00:38
Eva Johansson
Tack Bo! Nu blir det begripligt. Lite feltolkning av bokstäverna från min sida också. Då är det ytterligare ett exempel på människ... Läs mer
lördag, 20 februari 2021 10:39
Guest — Marie
Tack för tipset om Årstafrun på facebook. Jättekul att läsa!
onsdag, 24 februari 2021 09:40
1029 Träffar
8 Kommentarer

Nytt sökverktyg i Chicago

JUSTERAD Tillie and Gottfrid

Det fanns en tid då Chicago var Sveriges tredje stad, med fler svenskfödda än Malmö ... Helt lätt har det inte varit att släktforska i denna metropol, men av och till kommer det nya databaser som underlättar sökandet. En färskt sådan resurs är

Illinois, Cook County, Birth Certificates, 1871-1949

med 3 285 271 namn, kanske 1 miljon födelseposter. Uppgifterna i denna databas kommer ifrån själva födelseattesterna och är generöst indexerade. Förutom barnets namn och födelsetid är följande uppgifter sökbara:

  • Födelseort
  • Faderns namn
  • Faderns ålder/födelseår
  • Faderns födelseort
  • Moderns namn
  • Moderns ålder/födelseår
  • Moderns födelseor

Så här kan en post se ut - denna gäller Hazel Gunilda Johnson:

Hazel

Ingressbilden föreställer Hazels föräldrar, Mathilda (1863-1949) och Gottfried (1872-1955) , som kom till Amerika 1885 respektive 1891.

Det ovanliga är uppgiften om föräldrarnas födelseort, som sällan brukar finnas med i databaser av det här slaget, men som definitivt öppnar nya möjligheter. Det går alltså att söka på alla möjliga svenska ortsnamn och få fram ledtrådar till försvunna personer som kanske har ändrat sina namn intill oigenkännlighet, men som tack vare födelseorten ändå kan identifieras.

Födelseorten är förstås "skakig" - ofta felstavad och ofta ungefärlig. I det här exemplet står det att båda föräldrarna är födda i Falköping, men i själva verket var de ifrån Slöta församling nästan en mil utanför staden. Man måste med andra ord söka kreativt och med många olika stavningsalternativ.

Lägg märke till att födelseattesten för Hazel - det är den lilla flickan på bilden nedan - har registrerats först 1943, en så kallad "delayed birth" - i det här fallet försenad med 40 år. Långt ifrån alla födslar blev ordentligt registrerade, inte ens i en storstad som Chicago. För att få pass, pension, röstkort och mycket annat är man i USA tvungen att kunna producera en födelseattest. Om den saknas hos myndigheterna kan den rekonstrueras i efterhand, med hjälp av vittnesmål från barnmorska, grannar eller släktingar. 

Clarence Blanch and Hazel

Denna utmärkta databas hittar du hos FAMILYSEARCH.ORG - en gratisresurs som generöst ställs till vårt förfogande av Family History Library i Salt Lake City, Utah.

 Ancestry.com har en liknande men inte lika informationsrik databas vid namn: Cook County, Illinois, U.S., Birth Certificates Index, 1871-1922.

Lycka till!

 

Fortsätt läs mer
  1175 Träffar
  0 Kommentarer
1175 Träffar
0 Kommentarer

Strövtåg

Nyss gick jag i ett villaområde i gamla Spånga, en tidigare egen socken, numera inkorporerad i Stockholm. Trots närheten till flera så kallade miljonområden så har det här området bevarat mycket av sin ursprungliga karaktär, även om det inte syns något från riktigt gamla tider. Nästan sant, för den gamla kyrkan sägs ha rötter från 1150-talet. Vid min promenad så slår det mig hur olika delar av området får mig att tänka på släktforskning. Det finns inga raka vägar som leder direkt till målet, utan de smala vägarna vindlar fram, på ett sätt som påminner om letandet i olika källor. Plötsligt, bakom kröken på den lilla sidogatan så står det där, drömkåken, och påminner om svunna tider. Samma känsla som när den tidigare försvunna familjen dyker upp på en sida, där födelsetid och födelseplats plötsligt är ifylld och där namnen är lättlästa. Drömmen om ett hus kan ibland vara lika ouppnåelig som den så illustra anan, som aldrig dyker upp, men det kan ju vara tvärtom också.

Fritt foto av Nathan Walker på Unsplash

Den ena gatan är inte den andra lik, det fanns nog ingen likriktande stadsarkitekt när Spånga skapades. Här blandas det och ges friskt. När det är mörkt, som det var när jag gick där, så gör bristen på rätvinkliga gatuhörn, smygande svängar på det som verkar rakt att det skapas en känsla av vilsenhet. Undrar om jag hittar tillbaka, vilka riktmärken ska jag leta efter. Undrar vilka riktmärken jag ska ha i letandet emigranter, liknande känsla av vilsenhet där. Hur var det nu, ändrades namnet när de kom fram till Ellis Island, den stora mottagningscentralen i New York, eller är det bara en skröna. När hela familjen kom tillsammans, använde de pappans patronymikon på hela familjen eller gick det för sig att ha olika efternamn. Kanske svaret är givet för familjen, men hur var det med den unga flickan eller pojken som reste ensam, vad svarade man då på frågan om pappas namn, kunde han ha ett annat namn än det som uppgavs som det egna. Här gällde det att hålla tungan rätt i mun, för att slippa besvärliga frågor.

På samma sätt var det för mig, här gällde det inte namn eller sänt, men här gällde det att hålla koll så att jag inte gick vilse. Undrar vilken reaktion de blivit om jag ringt hem och sagt att jag behöver hjälp, jag vet inte var i Spånga jag är. Nu finns det ju tack och lov lite ny teknik som kan hjälpa till, så faran var inte överhängande, det kan ju hoppa upp en liten prick på telefonens skärm som visar var jag är, och hur jag kan ta mig till målet. Undrar hur man hittade förr, fast det borde jag veta för jag har ju levt innan alla gick med en mobil i fickan. Det är ju en modern uppfinning, och precis som den helt nybyggda villan plötsligt stod där, påminde lite om en kolonial gård i södra Amerika, så kan vi mitt ibland allt letande i gamla arkiv och bland dammiga minnen hitta nybygget, som inte funnits alls länge, den nya DNA-tekniken. Det står där, lite udda och ibland tycks den inte stämma in, som det amerikanska huset. Men allt har sin tid, och på samma sätt som gamla Spånga utvecklas, utvecklas vår släktforskning. Undrar vad som blir nästa steg, kan det komma något helt nytt som bryter av helt mot det vi är vana till eller finns det en stadsplanerare som håller mot, som inte släpper fram allt för mycket nymodigheter.

Fast det tror jag inte, så det gäller bara att komma vad som kan revolutionera släktforskningen. Vad har du för drömmar, vad kan du se som får ännu mer skjuts på släktforskningen än den har idag, även om det går rejält fort framåt redan nu.

Fortsätt läs mer
  781 Träffar
  0 Kommentarer
781 Träffar
0 Kommentarer

Boktipset

Prstergtland-original-065

"Om man sluter ögonen och har god fantasi kan man höra vapenskramlet, gnäggande hästar och soldaternas skrik som ekar vid den medeltida kyrkobyggnaden" 

Citatet ovan handlar om den hemska dagen 29 oktober 1678, då danska och svenska trupper drabbade samman på Södra Sallerups kyrkogård i Skåne. Boken  jag citerat heter 'I de dödas vilorum' och är skriven av Jeanette Rosengren, fotograferad av Urszula Striner. Den behandlar kyrkogårdarna i och i omedelbar närhet av Malmö. Med början inne i staden och avslutning på en begravningsplats för djur, blir det tjugo stycken platser som fått besök. 

Varje kyrkogårdsbeskrivning inleds med en liten ritning. På många av ställena, har författarna fått hjälp av kyrkvaktmästare, församlingsverksamma och några präster, alla med imponerande kunskaper som kyrkogårdarnas historia. Och kyrkböckerna löper hela tiden parallellt med beskrivningarna, så även vi släktforskare har en del att hämta i boken. Till och med de av oss som egentligen inte har särskilt mycket anor i Skåne. De som har skånska anor kan glädja sig åt att personer ur kända släkter som Sylvan, Pontén, Suell, Kockum och inte minst cirkussläkten Rhodin dyker upp i berättelserna. Om pionjären och lantbrukslärarinnan Gudrun Sylvan berättas bland annat att hon var lärare i 'teoretisk mjölkhantering'.... 

För min del lärde jag mig, under utflykterna runt Malmös äldsta kyrkogårdar, att 'Under senare delen av medeltiden ansågs det viktigt att den döda kroppen förmultnade så fort som möjligt. Först när kroppen förmultnat, var personen riktigt död. Därför blev det efterhand vanligt att begrava människor i endast svepningen, eller i enkla kistor med spjälbotten. ' (citat från Cathrine Einarssen: S:t Jörgen mitt i medeltiden). 

Någon mer än jag som inte kände till 'dödsbrädan'? Tydligen bar man ut den avlidne på en sådan, och när jordfästningen var över, fäste man brädan i marken intill graven, gärna med den dödes initialer och levnadsdatum inristade på. En föregångare till den upprättstående gravstenen. 

Boken berättar också, under tiden utflykterna sker, om sedvänjor vid andra religioners jordfästningar; hur går exempelvis en buddhistisk jordfästning till? Eller en Ba hai-begravning? 

Ett avsnitt som jag slukade med stort intresse var sidorna 228-232, där Göran Bromberg berättar om arbetet med att restaurera och rengöra gamla och skadade gravstenar. 

Samtidigt med att vi passerar diverse lokala kändisars gravstenar, rullas det omgivande samhällets historia upp. Här finns flera lokala sportprofiler, författare och poeter avtecknade, inte bara med gravstenar utan också något om deras liv och leverne. 

Innehavaren av danslokalen Törringelund i Oxie vilar på kyrkogården därstädes. Han tackade i början av 60-talet nej till ett erbjudande att engagera en kvartett grabbar från Liverpool med motiveringen att det var 'ute med popband'. Så Beatles blev nobbade i Oxie.... 

 

Historievänner, släktforskare, Skånefantaster: läs gärna denna bok! 

 

Bilden:  Annan kyrkogård, i Kalv, södra Västergötland. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  535 Träffar
  0 Kommentarer
535 Träffar
0 Kommentarer

Leonard Lundström

Leonard LundströmLeonard Lundström. Foto: Atelier Fos, Kiruna. Privat bildsamling. Min mormors äldsta farbror Petter Leonard Lundström föddLeonard Lundström 0001Leonard Lundström. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling. es 7 september 1880 i Strömfors utanför nuvarande Boliden som son till Petter "Per Swensa" Lundström, från Strömfors och hans hustru Emma Kristina Johansdotter Lundgren, bördig från Södra Grundfors. Från sju års ålder växte Leonard upp i Dalvik utanför nuvarande Boliden dit familjen då hade flyttat. I unga år arbetade Leonard åt SJ i Kiruna. Tillsammans med sin bror Johannes övertog han 1921 gården i Dalvik efter fadern. På gården bodde också en ogift syster. Vid sidan av jordbruket arbetade han i cirka 20 år hos Bolidens gruvaktiebolag. Han hade en knallert, en slags "cykelmoped" som han körde till och från jobbet i Boliden.

Leonard var nog lite frusen av sig. Han satt ofta i gungstolen vid spisen för värmens skull. Han hade kanske något fel på skelettet, för han kunde nästan snurra underbenen runt varandra. Han hade möjligen "gummiben".

Leonard var väldigt musikalisk av sig. Han spelade ofta på danser. De instrument han bemästrade var fiol, cittra, orgel och gitarr. Han var nog för blyg för att själv dansa och blev ogift livet ut.

Dessutom var han en mycket duktig snickare. Han hade gjort alla möblerna som fanns hemma i huset. Han tillverkade alltifrån möbler och musikinstrument till båtar.

Lundströms fritidsintressen vaLundström Leonard Anton Rosendahl Lilly Vargs albumLeonard Lundström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. r jakt och fiske. Ekorrjakt hade han tidigare intresserat sig för men på senare år främst älgjakt. Älg jagade han med bland annat två av sina brorsöner. Leonard fick en gång frågan om vilka som var med i jaktlaget och jagade älg. Han svarade: "He jer jig å nager gammgubba!" (Det är jag och några gamla gubbar). Så sa han trots att han själv var äldst i jaktlaget...

Leonard var 1,72 m lång och ovanligt frisk för sin ålder. Långt upp i åren utförde han olika dagsverken på gården. Sympatisk var han till sin personlighet. När hans bror, min mormors far Gunnar, låg för döden 1958 sade Leonard: "När man pratar med någon som är döende ska man bara prata om det som är roligt." Det var klokt sagt av honom tycker jag.

Han avled på Skellefteå lasarett 19 mars 1968, 87 år gammal.

Fortsätt läs mer
  463 Träffar
  0 Kommentarer
463 Träffar
0 Kommentarer

Läs släktforskares böcker!

Idag, lördag den 13 februari 2021, håller jag kurs för släktforskare i ämnet att skriva sin släkthistoria. Det är första gången jag håller digital kurs och hoppas förstås att tekniken ska vara mig behjälplig så att allt går bra.

Mina skrivarkurser brukar jag avsluta med att uppmana deltagarna att läsa vad andra skriver. Både traditionella biografier och andra släktforskares publicerade släktböcker. Många släktforskare ger ut sina släktböcker för allmän spridning och de kan då finnas i bokhandeln, på antikvariat och bibliotek. I min lista nedan finns också en del böcker som är skrivna som dokumentärromaner men som handlar om verkliga personer och släkter.

bocker1

Här är en lista på släktforskares böcker som jag läst och funnit intressanta. Googla på titel och författare, så bör du hitta dem:

Arvid Bergman: Född slav – död fri? (Stockholmia förlag 2018)
Carin Bergström: Albertina och Viktor (Votum förlag 2018)
Anders Bockgård: Guttormarna (Tryserum Gårdar förlag 2019)
Malin Åslög Dahlgren: Fem generationers hus (Ekblads förlag 1996)
Karin Edvall: flera böcker, bla Gustafs resa och Skärvor av glas men hon har skrivit flera (Ord & visor förlag 2012–2017)
Lasse Eriksson: Boken om Gerda och Den elektriska damen (Uppsala Publishing House 2002 och 2003)
Mikael Gustafsson: Morden på Vinö (eget förlag 2019)
Anna Götlind och Rolf Lind: Spår av ett liv (Stockholmia förlag 2019)
Anita Hammarstedt: Fyra generationer kvinnor (AVH förlag 2015)
Annika Hansson: Ett nytt liv – En bok om morfar, han som byggde landet (Vaktel förlag 2019)
Anna Hedfors: Ett gårdsarkiv berättar (Västerviks Museum 2008)
Inger Henricsson: Stannfåglarna (Bokverket 2012)
Anders Johnson: Baronen (Carlsson förlag 2020)
Ing-Marie Kastensson: Kära Kajsa (eget förlag 2015)
Ola Larsmo: Swede Hollow (Albert Bonniers förlag 2016), Översten (Kaunitz-Olsson förlag 2020) med flera böcker
Kathinka Linde: två böcker om sin farmors far Sixten Sparre (Utblick Media 2014 och Ekström & Garay förlag 2020)
Lena Lassen: Dessa starka kvinnor och Mäster Johan August (eget förlag 2018 och 2014)
Jan-Olov Nilsson: Första Amerikafebern (Ultima Esperenza Books 2019)
Therese Nordlund Edvinsson: Dynastins kvinnor – Företagarfamiljen Ekman under tidigt 1900-tal (Nordic Academic Press 2017)
Svante Norgren: Järn, Norn och Norgren (eget förlag 2019)
Bengt Rydh: En korpral, en länsman, en gästgivare (eget förlag 2017)
Gullan Sköld: Agnes och Emil (Tusculum förlag 2009)
Göran N K Torin: Torparpojken som blev präst (Moster Beda Bokförlag 2017)
Aino Trosell: En gränslös kärlekshistoria (Norstedts 2006)

Det finns mängder av fler och liknande böcker men som jag inte känner till, detta är bara ett litet urval.

bocker2

Fortsätt läs mer
  869 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
869 Träffar
0 Kommentarer

Aldrig för sent .....

Det är aldrig försent att börja sa Gustaf, som fyllde 85 i måndags, när han satte sig framför den stora skärmen, de säger att den är en 80-tummare, som vi kopplat till datorn. Att det fanns en släkt det var ju helt klart, men hur såg den ut. Fanns det något vi kunde se tillsammans, som kunde komplettera den egna historien som han skrivit. Att allt var handskrivet och att datorn inte var en så stor vän gör sitt till, men innehållet i texten som finns är full av intressanta kommentarer, hämtade från historier som berättades i morfar och mormors hus för länge sedan.

Det känns nästan lite konstigt att koppla in dagens fantastiska verktyg som finns kopplade till datorn, några knapptryck och fram kommer sådant som förr var endast var tillgängligt för de som hade någon med gott minne och berättartalang. Det kommer så mycket information så det känns stört omöjligt att komma ihåg mer än bråkdelar av allt det som snurrar på skärmen. Just i det ögonblicket, när Gustaf börjar se vad som finns så dyker det upp en textrad hos mig, hämtat från ett mail från Urban Sikeborg, runt en fråga om Bureboken. Vi talade om trovärdigheten i uppgifter, hur kan vi tro på det som skrevs ner. Att han själv kunnat påvisa det som förts fram i hans egen släkt om händelser som timat 300 år tidigare är en sak, men det som nu dök upp var ett konstaterande. ”Det är först efter den fjärde generationen som man inte har behov av att memorera hur släktskapen såg ut, eftersom bördsrätt och arvsrätt och de kanoniska påbuden om äktenskap i förbjudna led bara sträckte sig till fjärde led.”  Bara sträckte sig till fjärde led, och jag som knappt kommer ihåg min egen födelsedag.

Fri bild från Stocksnap

Det var nästan magiskt att följa Gustafs nerskrivna rader och kunna visa vad kyrkböcker och annat material hade för uppfattning. Det ena efter det andra stämde, minnena från barndomens berättarkvällar, upptecknade nästan 80 år senare, passade in på händelser och personer som fanns i de gamla böckerna. Visst är det bra med digitalisering och datorkraft, men de kunde minnas förr också.

Allt som vi kunde få fram fanns inte med i minnena, men vissa passager i texten ledde till munterhet när vi kom lite längre tillbaka i tiden. Att det i familjen fanns berättades om obehaget att ibland få höra att medlemmarna var lite udda, de kom nog från Italien, var något som även Gustaf fått höra som ung. Men hela släkten, åtminstone så långt tillbaka som alla berättelser räckte handlade ju om värmlänningar. Det var nog större risk att det funnits ett eller flera troll, med långt svart hår både på huvudet och svanstippen, som varit framme än en italienare, fick jag veta. Och inte hittade vi den minsta lite anteckning om någon sådan i alla de källor som vi tittade på, inte någon gång under de dagar vi satt framför skärmen.

Italienaren fanns inte, men kanske såg vi spår av annat, det kom fram namn som kan associeras med det som nog är det vanligaste många släktintresserade vill vara. Eller kanske inte det vanligaste men det näst vanligaste, för många vill vara kungliga, åtminstone de som stammar från emigranter, men sedan kommer nog vallonkopplingen.

Fram på skärmen kom namn som bröt av mot alla son och dotternamn, där kom bland annat Hjerpe, Gevert och Stockhaus. Fram med Smedskivan, kanske kan det finnas uppgifter som Föreningen för Smedsläktsforskning har bland sina alster. Spännande att återigen få använda den, det finns så mycket både spännande och intressant bland alla de tusentals poster som finns där.

Det var en ganska road Gustaf, som plötsligt fick klart för sig varför några av hans släktingar tycks ha fått byta jobb ganska ofta. Kan det vara arvet efter en gammal förfader som gjort sig påmint?  Fast det kan ju finnas andra orsaker än det som gjorde att  Jean Godet från Vendresse i Frankrike inte blev så långvarig på sitt jobb. Från Smedskivan hämtar vi beskrivningen:  Kontrakterad 1620-06-04 i Sedan, Vallonien. Ett halvår senare skedde en utbetalning till hans hustru Anna Hesan, som stannade i hemlandet. Han avskedades eftersom han misskötte sitt arbete vid Finspångs bruk, och skickades tillbaka till hemlandet på våren 1621.

Nu finns det nog andra förklaringar till bytet av jobb, men Gustaf tyckte det var en av många höjdpunkter, när texten kom fram på den stora skärmen om en av de som förmodligen är hans förfäder. För att förstärka hela historien så väntar vi nu på svaren från DNA-testet, och även om det inte går att visa på släktskap så långt tillbaka i tiden, eftersom det är på mormors sida den gynnaren fanns så kan vi säkert få svar på andra frågor. Det blir säkert fler stunder framför jätteskärmen, där vi, på säkert avstånd, kan hitta mer och fler intressanta uppgifter

Fortsätt läs mer
  1261 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Gustaf och Gustaf ..... vem är Gustaf ? Det fick vi inte svar på, men kanske i nästa Ahlgren blogg som vi ser fram emot.... Läs mer
torsdag, 11 februari 2021 10:08
Mats Ahlgren
Kan ju inte berätta allt på en gång, måste ha lite kvar i byrålådan. Får se vad DNA-testet ger ... Läs mer
torsdag, 11 februari 2021 13:54
1261 Träffar
2 Kommentarer

Postludium...

posthorn

Häromdagen spanade undertecknad intensivt efter en trevlig, gul brevlåda att lägga medhavt brev i. Det dröjde ganska länge innan en sådan uppenbarade sig. Fick mig att fundera över det här med Posten och dess snabba avtyning under våra senare år. 

Redan på medeltiden fanns det viss postservice i Sverige, brevbäringsskyldighet ingick i klockaretjänsten. Kurirpost har ju också skickats, kanske rentav muntligen under de disiga århundradena före skriftspråkets genombrott?  Under trettioåriga kriget fanns en välorganiserad fältpost, som såg till att soldaterna både kunde skicka och få brev. Någon har undertecknat ett postiljonkvitto år 1564 för Erik XIV:s räkning, och det är ett tidigt dokument som antyder att viss postverksamhet förekom i landet. 

Men det organiserade svenska postväsendet grundades 1636, på Axel Oxenstiernas tillskyndan. 'Post-Bådhen' skulle då användas för resa omkrng landet och 'förordna Posterne'. Postmästare Anders Wechell och Oluff Jönsson hade då att utföra detta. Det här inträffade under drottning Kristinas förmyndarregering, men när hon väl själv gripit rodret (om regeringsmakten, inte postbåten) så tyckte hon att detta var ett 'högnödigt och nyttigt wärck' och stadsfäste det hela år 1645.  

Men redan år 1620 fanns ett postkontor i Markaryd i Småland, vid gränsen mot Halland, som då var danskt. Härifrån förmedlade en tjänsteman post till och från utlandet. Även 'vanliga' människor kunde utnyttja detta kontor, all kurirpost var ju förbehållen kungamakten. 1684 inrättades regelbunden postbåtstrafik mellan Ystad och Stralsund. En gång i veckan seglade postjakterna iväg. 

Under första tiden var det mottagaren som hade att betala för brevets befordran. 

Under senare delen av 1700-talet började så kallade 'fjäderbrev' dyka upp. Det satt då ett par små fågelfjädrar på kuvertet, för att visa att det var bråttom med brevet. 

1830 kom gästgivarskjuts istället för som tidigare postskjuts, vilket påskyndade försändelserna en hel del. Efter en kort period med postdilligenser, blev så järnvägen den viktigaste förmedlaren av post .

1855 kom frimärkena på kuverten. 

1861 kom de första brevbärarna in på scenen. Jag minns ett vykort vi fått till GF med en bild på en uniformerad man med postväska och valrossmustasch. I trots mot hans godmodiga uppsyn, hängde ett kraftigt bälte med en revolver tvärsöver karln. Poststölder var inte ovanliga vid den här tiden, och postverket tog inga risker. 

1912 började allmänna brevlådor införas i villaområden, och 1923 rullade de första postbussarna ut på landets vägar. 

Expansionen fortsatte med nya funktioner under 1900-talet, och jag är gammal nog att minnas när man i stort sett kunde göra vad som helst på Posten. Tänk, när man bara behövde fylla i ett enda papper (uttag), och så lämna in hela surven av räkningar i postfrökens lucka! Klicketyklick, surr surr.... klart!  Sedan hade man resten av lönen att leva på i handen. Så småningom skulle man ju förstås ha betalt för klickandet, men ändå... mindre än en minut tog det. Ljuva tider... 

Några få riktiga postkontor finns fortfarande kvar, där man kan köpa frimärken, hämta sitt paket och posta sina brev och framför allt: ställa postfrågor och få korrekta svar. Snälla, lämna oss inte! 

 

Källa: Wikipedia

Bilden: Ett vackert litet posthorn.... Foto: pixabay

 

Fortsätt läs mer
  672 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Ulla Comérus
Ja, det var bättre förr och då menar jag inte 1700-talet utan den tid då man t o m kunde ställa ifrån sig väskan vid pulpeten där ... Läs mer
tisdag, 09 februari 2021 17:16
672 Träffar
1 Kommentar

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
334 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
158 inlägg
Helena Nordbäck
149 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
100 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser