Rötterbloggen
Rötterbloggen

Båda bröderna hette Nils

Varför fick båda bröderna heta Nils? Den naturliga förklaringen skulle vara att både farfar och morfar hette Nils. Det har jag sett i en del andra familjer. Förste sonen brukade få namn efter farfar och andre sonen efter morfar. Om far hette Lars Persson och mor hette Anna Persdotter kunde två söner få heta Per. Att syskon fick samma namn kunde också ske när ett yngre barn fick namn efter ett äldre syskon som dött. Det är mycket vanligt. Men nu har jag hittat en familj i min släkt som går utanför de här mönstren.

Min mormors farmors mormors mor hette Bengta Nilsdotter. Det är hennes far Nils Bengtsson det här handlar om. Han föddes 1718 i Skärbäck i Sibbarps socken i Halland. Idag är det naturreservat här med vackra bokskogar. Denne Nils fick 1721 en lillebror som också fick heta Nils.

1718
Min förfader Nils Bengtsson föddes den 1 oktober 1718 och är inskriven i Sibbarps kyrkbok som "Bengts piltebarn i Skärbäck". Bildkälla: Arkiv Digital.

1721
Lillebror Nils föddes den 2 juli 1721. Bildkälla: Arkiv Digital.

Deras far hette Bengt Nilsson i efternamn. Fick de båda två namn efter sin farfar? Det tror jag inte, det måste ha funnits en till Nils. Kanske deras fars morfar? Deras mor hette Anna Larsdotter. Föräldrarna hade gift sig 1713 och gav sin äldste son namnet Per, kanske efter morfars far som hette Per Nilsson, död c:a 1691. Eller om deras farfars far hette Per? Näste son fick heta Tore, efter sin mormors far som hette Tore Andersson, död 1701. När han föddes var Halland danskt.

Sedan kom Nils och Nils och till sist lillebror Bengt och två yngre systrar som fick heta Karin efter sin mormor. Den äldsta Karin dog innan nästa föddes.

Så varför fick de två äldsta sönerna namn efter mer avlägsna släktingar än brukligt? Var det för att farfar och morfar fortfarande levde och att man inte skulle namnge barn efter levande släktingar? Jag tror det. Deras farfar Nils kanske dog mellan Tore och den äldste Nils föddes. Kanske hette deras farmors far också Nils och dog vid samma tid. Deras far Bengt Nilsson kom från grannsocknen Dagsås och där finns inga kyrkböcker bevarade från den här tiden.

Deras morfar hette Lars Andersson och han levde till 1747, då var "min" Nils redan gift. Lars Andersson fick inget barn uppkallat efter sig förrän 1758 i min släktgren, elva år efter att han dött.

Men att ge två barn efter varandra samma namn! Hur höll man reda på dem? Varför var namngivningsnormerna så fasta? Det är väl därför vi har så få namn i våra släktträd, variationen var inte så stor.

NilsBengtssonAntavla

När min förfader Nils föddes 1718 har prästen bara skrivit att det är Bengts piltebarn i Skärbäck. Inget efternamn på fadern och inte moderns namn. När lillebror Nils föddes 1721 står det att det är Bengt Nilssons och Anna Larsdotters son i Skärbäck. När jag såg att två Nils fötts i Skärbäck med bara några år emellan så tänkte jag först att det måste vara i två olika familjer. Husförhörslängder finns ju inte från den tiden men jag gick igenom mantalslängderna från flera år omkring de båda Nilsarnas födelse. Och det fanns bara en bonde som hette Bengt i Skärbäck. Jag är ganska säker på att prästen menade bonden när han skrev "Bengt i Skärbäck", det var knappast en backstugusittare när det fanns en bonde Bengt i byn.

För att vara på den säkra sidan letade jag upp Nilsarnas fars bouppteckning. Bengt Nilsson dog 1738 och där finns alla barnen med, även de två bröderna som hette Nils. Alla utom den äldsta av systrarna Karin som dött. Så visst var de bröder.

Det här var nog en ganska välbärgad bonde. Det fanns lite silver i boet, två hästar och sex kor och annat smått och gott. Det var också så att den yngre Nils fick studera och skulle kanske blivit präst om han inte dött så ung. Det hände den 12 december 1740, just idag för exakt 280 år sedan. Då var han 19 år och på väg hem från skolan i Varberg, förmodligen på julledighet, och tog genvägen över Skärsjöns is. Men isen brast och han drunknade. Då han inte kom hem som planerat sökte hans bröder efter honom men fann honom inte förrän på annandag jul då hans döda kropp hittades på sex och en halv alnars djup (nästan fyra meter). I skolan hade han, som var brukligt, tagit sig ett nytt efternamn med anknytning till hemtrakten och hette numera Schiärström. Skolans rektor Johan Grimberg gav honom "vackert beröm", bl a för hans flit.

1740
Berättelsen om den yngre Nils död finns i kyrkboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Med den här ynglingens tragiska död kommer släktingarna till liv för mig. Jag får en liten glimt av dem. Bröderna som letade efter honom när han inte kom hem. Att han fick studera, till skillnad mot de flesta bondsöner. Att han var flitig i skolan (om det nu inte bara var för att tala väl om de döda). Jag har ju egentligen ingen som helst aning om hur de gamla släktingarna levde. Det blir ju annars bara en lång rad namn i mitt släktträd som inte säger ett dugg mer än att de föddes, levde och dog och däremellan avlade barn som ledde fram till att jag finns idag.

Kyrkoarkivet i Sibbarp och Dagsås, som är i samma pastorat, är verkligen sorgebarn för släktforskare. I Sibbarp är det en lucka 1762-1861 och i Dagsås saknas allt före 1828, det är förstört i en brand.

Jag vill passa på att lyfta fram databasen Hallands befolkning. Den drivs av Hallands släktforskarförening och är tillgänglig för alla medlemmar. I databasen finns uppgifter om födda, vigda och döda från många (kanske de flesta) kyrkoarkiv i Halland. En fantastisk bra hjälp att hitta de människor man söker, t ex vilka barn som samma föräldrapar fått. Och sedan givetvis kolla i kyrkboken. Men det vet ju ni som släktforskar att man alltid ska göra.

Beech
Så här vackert är det i bokskogarna i Halland, bland annat i Skärbäck där de båda Nilsarna växte upp. Skärbäck är numera naturreservat och jag har passerat där flera gånger utan att ha en aning om min släktkoppling dit. Bild från Wikipedia, CC-licens. Foto: N. O. Ingemar.

 

 

Fortsätt läs mer
  789 Träffar
  0 Kommentarer
789 Träffar
0 Kommentarer

Trassel

Ibland kan det trassla till sig.  En ljusslinga ska upp och då har den på något magiskt sätt blivit hopsnurrad på ett sätt som gör att det inte finns någon ände att börja i. Jag var så noggrann när jag la ner den för nästan ett år sedan, har den fått ett eget liv eller vad är det. Var kanske inte riktigt lika noggrann som vi ska vara med våra källhänvisningar och andra dokumentationsregler, men nästan. Är det så att mina efterforskningar och det jag skrivit ner kan bli en lika hopplös härva när någon ska reda ut det hela någon gång framöver.

Jag får innerligen hoppas att det blir lite lättare, även om den bångstyriga, inflätade ljusslingan faktiskt gick att lösa upp till slut, innan jag verkställde det som jag funderade på att göra, helt sonika klippa av alla trådar. Men visst kan det vara en lösning, klipp alla trådar och börja om med att försöka sätta ihop det igen. Undrar om någon lyckats med det, alltså med en ljusslinga. Eftersom det inte behövdes denna gång så kom jag ändå att tänka på den hopsnurrade släkthistorien, som jag försökt sätta mig in i, för att kunna vara behjälplig med vissa DNA-tolkningar.

Fritt foto av Noor Sethi på Unsplash

Det är invecklat och jag börjar fundera på om det är så att det ibland samlas lite för mycket på ett ställe, eller i det här aktuella fallet, om alla kopplingar lagts i en ask och skakats om. Det börjar med en vanlig fråga, som åtminstone vi som rotat i Allmänna Barnhusets rullor, hört många gånger. Varför finns det inga föräldrar angivna, inte på något ställe i det arkivet och inte heller i födelseboken. Helt tomt, eller nästan tomt för det finns en uppgift om moderns födelsetid och en adress till någon som troligen är en barnmorska. Fast hur vet vi att födelseuppgiften är rätt, den kan ju vara påhittad. Men barnmorskan förde bok över födslarna och där kan det finnas något, i detta fall dock helt tomt. Vi ser i Allmänna Barnhusets arkiv att barnet, vid vuxen ålder, frågat om de vet något om föräldrarna, men det fanns inget att berätta.

Så nu har barnen, till kvinnan utan kunskap om föräldrarna, tagit upp sökandet. Mamma är borta, men kanske finns det spår, kanske kan en DNA-test ge svaret. Fem av de sex barnen är från första äktenskapet, en från det andra. Av någon anledning så bestämmer syskonen sig för att testa alla, kanske finns det något spår som bara syns hos en av dem. Egentligen lite onödigt tycker säkert de flesta men det kan kanske finnas en bra orsak till det. Att dottern från det andra äktenskapet ska vara annorlunda, det förstår de, och mycket riktigt så visar hennes svar att hon är halvsyskon till den äldsta från första kullen, när de två första svaren kommer. När resterande svar kommer så är hon fortfarande halvsyskon med de andra, men det tillkommer en annan aspekt, det verkar vara något konstigt, för de fem bröderna är inte bara halvsyskon till henne utan också till varandra. Har det blivit fel någonstans, hur kan det visa så fel.

Det är nog inte fel, och vi vet inget om den bakomliggande orsaken mer än att svetsaren i det första äktenskapet reste en hel del. Det vi ser nu är att det fanns andra inblandade, men vi vet inte vilka och vi vet knappast vem, om någon, var svetsarbarn. Att det finns det som kallas liten genpool i området som är aktuellt gör inte saken lättare. Det verkar som det finns kopplingar till de flesta i närområdet och det blir bara mer och mer invecklat ju fler träffar som undersöks. De riktigt bra träffarna lyser också med sin frånvaro, till det dyker upp ganska nära träff, som alla har. Garanterat på mamma sida, en hur bra ingång som helst, och med ett träd som verkar bra. Nu kör vi!

Och det gjorde vi, men den tidigare trassliga härvan kom tillbaka. Det var nog inte så att den angivna farfadern till den nya träffen var den som stod i trädet och inte blev det bättre när morfar visar sig ha varit på en helt annan plats när träffens mamma blev till. Från det ena nystanet till det andra, från förhoppning om bra ledtrådar till något som är värre än min ljusslinga. Och det går ju knappast att klippa upp härvan och börja om för i det här fallet så finns det inte ens en ände att börja knyta ihop den uppklippta härvan med, allt bara snurrar.

Men skam den som ger sig, nu är det bara hårt arbete som räknas, någon gång, på något sätt ska det hela lösas. Vi hoppas på att det blir ännu fler som testar sig, att ännu fler än idag lägger upp träd och att det ska kunna skymtas ett föräldrapar någonstans i dimmorna, så att ett 125 år gammalt mysterium ska kunna lösa sig. Fast är det som en del tror, att det en kung som varit framme så kan det kanske ta lite tid 😊

Fortsätt läs mer
  784 Träffar
  0 Kommentarer
784 Träffar
0 Kommentarer

Bok-stavligt talat!

Bokgolv

Redan på 500-talet efter vår tideräknings början, började man skapa böcker. Det var praktfulla skapelser i bjärta (och farliga) färger, med inlägg av guld och allehanda tjusigheter. Men med tidens gång, ökade läslustan såpass mycket att munkarna i sina kloster och andra som framställde böcker, fick det besvärligt. Att framställa en bok kunde ta ett år. Att kopiera den gick i bästa fall på en månad ungefär. Men.... i mitten av 1400-talet, händer det någonting. I Tyskland, närmare bestämt i Mainz, lyckas Johann Gutenberg få ihop matriser, metalltyper och annat, så plötsligt kunde man massframställa böcker! Hundratals exemplar kunde tryckas över en natt. I början av 1500-talet var det vanligt att en enskild bok framställdes i tusen exemplar. Och vad var det för litteratur man framställde då? Ja, förutom bibeln och andra religiösa skrifter, så var  böcker om bokföring (!), etikettsregler, astrologi och alkemi väldigt inne. Senare har väl bokutgivningen speglat samtidens smak; på 1600-talet var det kartor och fornlämningar, 1700-talet dominerades stort av naturvetenskap, på 1800-talet var det nationalromantik och sedermera resor som gällde; järnvägen och ångbåten såg ju dagens ljus då. Skönlitteratur fanns redan tidigare, men nu blommade den upp på allvar. Även de första deckarna knackade diskret på dörren. 

Vid den här tiden, började det dyka upp böcker även i 'vanliga' hem. Bibeln och katekesboken var överlägset vanligast här i Sverige, men förvånansvärt många lämnade ändå efter sig betydligt fler profana böcker än vad vi kanske kan föreställa oss. 

Vissa böcker har satt djupa spår hos mänskligheten. Från samhällsomstörtande böcker typ Marx och Engels 'Kapitalet', till böcker som gjorde folk vettskrämda, som Bram Stokers 'Dracula'. Anne Franks dagbok fick mänskligheten att gråta istället, och brittiska författare som Woodehouse och Jerome levde gott på att få sina läsare världen över att dra på smilbandet. Äventyr, fakta, pamfletter och djupa draman har passerat revy i bokform genom årtiondena. Vem har inte hört talas om de 'arga unga männen' på 1950-talet, eller när Sartre vägrade att ta emot Nobelpriset något årtionde senare? Och så har vi författare som borde fått priset men aldrig fick det, Astrid Lindgren är väl det mest slående exemplet. 

Idag står vi inför ett vägskäl när det gäller läsandet. Bokpärmarna har under lång tid fasats ut av Internetprodukter, man ville spara pengar och tid med att få folk att läsa på skärmar istället. Men nu har ett flertal forskare konstaterat att inlärningskurvan och läskunnigheten pekar brant utför hos barn och studerande som enbart läser i digitala media. Amerikanska universitet och skolor är i full färd med att låta nytrycka läroböcker och studentlitteratur i pappersform, och resten av världen väntas följa efter. 

Och det går ju inte att komma ifrån: det är svårt att riktigt mysa till det i favoritfåtöljen med en bärbar dator eller läsplatta istället för en god, väldoftande bok! 

Bilden: undertecknad har fyndat på antikvariat.... Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  741 Träffar
  0 Kommentarer
741 Träffar
0 Kommentarer

Petter Lundström

Petter Lundström retuscheradPetter Lundström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Detta är min mormors farfar Petter Svensson Lundström, i folkmun kallad "Per Swensa". Honom skulle jag ha velat träffa. Han föddes 16 juni 1858 och växte upp i norra Strömfors utanför nuvarande Boliden som ett av sju syskon. Föräldrarna hette Sven Svensson Lundström och Greta-Stina Jonsdotter. Sven var smed. Hantverkaryrket gick i arv till sonen Petter, som var skomakare.

Petter träffade Emma Lundgren från Södra Grundfors. De gifte sig år 1880 och fick åtta barn tillsammans. De första två åren bodde de i Strömfors, därefter fem år i Åbyn, Burträsk. Sedan bar flyttlasset av till Dalvik, utanför nuvarande Boliden där de bodde resten av sina liv. När åttonde barnet Vivi föddes 1904 avled Emma i barnsäng, varför Petter blev änkeman och ensam med barnen. Han klarade inte av att ta hand om Vivi så hon fick bo hos en familj i Svanström i några år men fick senare återvända hem.

1921, när två av sönerna övertog hemmanet i Dalvik efter honom skrevs ett födorådskontrakt. Petter skulle årligen ha ett får att klippa och slakta, tio kilogram snus, fem kilogram kaffe, tio kilogram socker, förutom husrum samt annan föda. Han var en rolig man tycker jag.

Petter hade sedan ungdomen haft problem med tuberkulos och andra sjukdomar. Dessa besvär gjorde att han år 1925 tvingades att amputera vänster ben på grund av tuberkulos. Han fick då en benprotes. En träkäpp använde han som stöd på äldre dagar.

Petter Lundström uppförde en kammare i Skellefteå kyrkstad (i folkmun kallas kyrkstaden för "Bonnstan") som ännu finns kvar och som efter hans död övertogs av några av barnen. I dag ägs kammaren av någon utomstående, icke släkting. Det berättas om Petter att min mormors far Gunnar, Petters son, brukade säga till honom: "Det där skägget har du dragit mycket snus ur!"

Jag nämnde tidigare att Petter var skomakare. Han var en mycket duktig sådan även när han blev äldre. När han var 75 år gammal kom fortfarande folk till honom och ville få ett par skor halvsulade. De behövde inte vänta på svar från honom. "Nog går det bra", svarade han. Då visste folk att de fick tillbaka skorna på den av Lundström bestämda tiden. Trots många motgångar i livet med sjukdomar, dödsfall och annat behöll han humöret uppe in i det sista. Han blev med åren mycket lomhörd.

Klockan 13.45 söndagen den 3 maj 1936 somnade Petter in efter ett nästan 78-årigt långt liv. Fotot på honom är taget i Dalvik. I bakgrunden syns "sommarstugan". Frid över hans minne!

Fortsätt läs mer
  480 Träffar
  0 Kommentarer
480 Träffar
0 Kommentarer

Frikyrkohistoriska källor

Maria Ebonne Johansson är en av många som var aktiva i väckelserörelsen för drygt hundra år sedan. Hon föddes i en baptistfamilj i Enköping 1869. Själv lät hon döpa sig som baptist när hon var 18 år. Efter några år som sjuksköterska i Stockholm och Nyköping begav hon sig 1899 till London där hon utbildade sig vid Grattan Guinness missionsinstitut för att året därpå bli missionär i Belgiska Kongo. Där arbetade hon både som missionär för baptisterna och som sjuksköterska. Hon var verksam långt senare än Otto Witt som Mikael Hoffsten skrivit i sitt senaste blogginlägg.

I Kongo träffade hon den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom och de gifte sig 1901. Han hade blivit känd för sin kritik mot hur kolonialmakten behandlade Kongos befolkning. Maken dog redan 1903 men Maria Ebonne fortsatte så småningom att arbeta som missionär, ett par år i Kongo och ett par år i Östafrika. 1917 hade hennes hälsa försämrats, kanske av någon tropisk sjukdom, och hon återvände hem för gott. Hon levde till 1956, 53 år som änka.

En annan av frikyrkorörelsens pionjärer är Anders Peter Fristedt. Han kom inte från en frikyrklig familj, åtminstone inte när han föddes, för han döptes som nyfödd av prästen hemma i Botilsäter i Värmland och hans far var hemmansägare utan någon anmärkning om frikyrkotillhörighet. Anders Peter blev i alla fall så engagerad inom Missionsförbundet att han redan som 20-åring sökte till missionsskolan i Kristinehamn. Sedan blev han predikant i olika missionsförsamlingar i Sverige, bl a i Katrineholm, Visby, Örnsköldsvik och i Södra Vi och Söderåkra i Småland. På äldre dar återvände han hem till Värmland och dog i Säffle 1931.

collage frikyrkor2
Till vänster Maria Ebonne Johansson och Anders Peter Fristedt, till höger Ekmans vackra bok.

Maria Ebonne Johansson och Anders Peter Fristedt har jag hittat i Svenskt Porträttarkiv. Många av de mer aktiva inom väckelserörelsen finns omnämnda i bokverket "Den inre missionens historia" (1896–1902), skrivet av Erik Jakob Ekman. Här berättas i sex band i detalj om frikyrkorörelsens historia fram till utgivningen. Ekman går igenom landskap för landskap vad som hänt och nämner många människor, framför allt många av de föregångare som anslöt sig till väckelserörelserna före lagändringen 1858. De presenteras ingående, flera med porträttbilder. De två sista delarna, som omfattar tiden från 1860-talet och framåt, finns digitaliserade av Projekt Runeberg och fritt tillgängliga på nätet. En guldgruva för släktforskare.

Har du hittat släktingar som i kyrkböckerna är antecknade som baptister, Waldenströmmare eller separatister, eller släktingar som inte låtit döpa sina nyfödda barn, då ingick de sannolikt i en frikyrkoförsamling i stället för i statskyrkan.

Nyligen skrev jag en av artiklarna till senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum (som ges ut av släktforskarförbundet) om frikyrkornas historiska bakgrund och om deras arkivhandlingar. Det var då jag stötte på dessa personer och fick upp ögonen för Ekmans bokverk.

Vad jag inte visste då är att jag faktiskt har en kusin som i år skrivit en bok med 24 biografiska porträtt om människor som var pionjärer och aktiva inom väckelserörelsen. Min kusin heter Stefan Dahlberg och han berättar både levande och engagerat om dessa i sin bok. Av särskilt värde för släktforskare är också den litteraturlista han har med på slutet av sin bok.

Stefans bok2
Stefan Dahlbergs bok är utgiven av Midnattsropet förlag. I innehållsförteckningen ser du vilka han skriver om.

Stefan Dahlberg är en av mina 54 kusiner. Jo, jag har faktiskt så många kusiner. Några är inte längre i livet och några få har jag aldrig träffat, som jag kan minnas. De är födda mellan 1938 och 1981, alltså en dryg generation mellan den äldste och den yngste. Att det är så stor åldersskillnad beror på att min pappa är bland de yngsta i sin syskonkull så hans äldsta syskon fick barn tidigt, medan min mamma är en av de äldsta av sina syskon och hennes yngre syskon fick barn betydligt senare. Jag har en stor släkt, vilket är en rikedom.

ED00460
Missionsförsamlingen i Valö i Uppland någon gång i början av 1900-talet. Bilden finns på Digitaltmuseum där det finns många fler bilder på missionshus och andra fotografier med frikyrklig anknytning. Fotograf: Skötsler-Edhlund. Bildkälla: Upplandsmuseet.

Fortsätt läs mer
  776 Träffar
  0 Kommentarer
776 Träffar
0 Kommentarer

Otto Witt – den svenske missionären som blev ofrivillig (?) krigshjälte

otto_witt1874 Bild: Otto Witt 1879. Foto: C. Dahlquist, Helsingborg

Den svenske missionären Otto Witt lyckades inget vidare med sitt mål att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand. Istället kom han att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Och bli anti-hjälte i en Hollywoodfilm långt senare. Det här är en gästblogg skriven av Mikael Hoffsten.

Senare delen av 1800-talet var en tid av snabb teknisk utveckling och med denna öppnades nya möjligheter. På gott och ont förstås – många av de nya innovationerna kom först fram för militära ändamål. En följderna var att jakten efter viktiga råvaror till den växande industrin blev alltmer intensiv och drev på kolonisationen av Afrika. Det hänsynslösa racet efter bland annat afrikanska råvaror fick sin kulmen i den konferens i Berlin 1884-1885 då Afrika delades upp mellan, i första hand, de europeiska stormakterna.

Sverige gjorde inte anspråk på några egna kolonier, men bidrog ändå på sätt och vis till koloniseringen genom de missionärer som på uppdrag av svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingar (och ibland på eget initiativ) tog sig till Afrika för att förkunna det kristna budskapet. I nummer 5 av Släkthistoriskt Forum är temat väckelserörelsens frälsta rebeller och till dem hörde definitivt många av de missionärer som begav sig ut i världen mot slutet av 1800-talet. Många av de som reste var troligtvis inte medvetna om vad de gav sig in på, dödligheten i till exempel sjukdomar var stor. Medvetet eller omedvetet spelade många av dem också en roll i den hänsynslösa kolonialism av den Afrikanska kontinenten som tog fart från ungefär samma tid.

mKhwelantaba3Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. 1901 kom mKhwelantaba att bli Sveriges första svarta präst. Läs mer om mKhwelantaba i Amat Levins blogg Svart historia. Foto: C. Dahlquist, HelsingborgEn av dem var Otto Witt, som begav sig från Sverige med det till synes fredliga målet att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand, men som i stället kom att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Hans släkt härstammade från Tyskland där hans anfader Thomas Witt som föräldralöst spädbarn togs om hand om hustrun till en svensk general efter att svenskarna hade plundrat staden Wittenberg (därav efternamnet Witt) under trettioåriga kriget. Fadern, Holjer Anders Witt (1818-1889) var biträdande rektor vid läroverket i Malmö och senare kyrkoherde i Helsingborg samt riksdagsman. Efter mycket funderande valde även Otto att utbilda sig till präst och han prästvigdes 1874. Hans första tjänst blev i hans fars hemförsamling, något som Otto inte trivdes med. I stället vände han blicken utanför Sveriges gränser.

Svenska kyrkan hade 1874 fattat beslut om att inleda missionsverksamhet. På inrådan av den norske missionsbiskopen Hans Paludan Smith Schreuder (1817-1882) valdes Zululand ut som ett av målen. Schreuder hade kommit till Zululand redan 1849 och stod på god fot med dess kung Cetshwayo. Otto fick så småningom uppdraget och anlände 1876 tillsammans med sin hustru Elin Pallin (1848-1923) till den brittiskkontrollerade Natalprovinsen på östkusten i nuvarande Sydafrika. Missionsstationen sattes upp på en gård vid en flodövergång på gränsen mellan Natal och Zululand. Platsen hette Rorke´s Drift efter en tidigare ägare men döptes om av Otto till Oscarsberg efter den svenske kungen (beroende på språk användes det ena eller det andra namnet). Någon större framgång med att omvända befolkningen till kristendom uteblev inledningsvis, församlingen kom bara att uppgå till knappa 40 personer efter de första tio åren.

Storbritannien var inte bekvämt med att ha en så mäktig granne som Zululand och i början av 1879 provocerade därför britterna fram ett krig. Under ledning av generallöjtnant Fredric Thesiger (Lord Chelmsford) gick en större brittisk styrka in i Zululand för att söka strid med zuluarmén. Den brittiska styrkan saknade underrättelser om var zuluarmén befann sig och var dessutom övermodig. Spjutbeväpnade och dåligt tränade motståndare skulle inte vara något problem för modernt utrustade soldater ansåg man. Men det visade sig att zuluaramén var både vältränad och skickligt anförd. I frustation över att inte hitta sina motståndare gjorde Lord Chelmsford misstaget, liksom Napoleon vid Waterloo, att dela på sin styrka. Huvuddelen marscherade i väg medan cirka 1 500 soldater lämnades kvar i lägret vid Islandlwana. Dessa anfölls snart av 20 000 zuluer och nedgjordes nästan till sista man.

Oscarsberg hade hyrts ut till den brittiska armén under tre månader för att användas som materialupplag och sjukhus under fälttåget. Skottlossningen från Islandlwana hördes till Oscarsberg och Otto och två andra män tog med sig ett teleskop upp på ett närliggande berg. De kunde inte se striderna men de hörde kanonmuller. De kunde dock se att tusentals zulusoldater var på väg mot dem. Otto valde då att fly till en gård några mil bort där hans hustru och två barn vistades.

Vid Rorke´s Drift var cirka 150 brittiska, varav 120 stridsdugliga, soldater förlagda. De infödda soldaterna valde, liksom Otto, att fly innan zuluerna kom fram. I all hast förbereddes missionsstationen för anfallet genom byggande av barrikader. Trots den enorma övermakten lyckades den lilla brittiska styrkan att slå tillbaka anfallen. Nästa dag lämnade zuluerna området då de fått vetskap om att brittiskt kavalleri närmade sig. Elva Victoriakors delades ut - det mesta som någonsin delats ut vid en enskild drabbning.

Britterna hade inte gett upp planerna på att krossa zuluriket och efter att ha besegrat zuluarmén senare samma år införlivades det stegvis i Natalprovisnen.

Otto valde att resa tillbaka till Sverige efter händelserna och anlände till Helsingborg två månader senare. Men redan året efter återvände han till missionsstationen som till stora delar var förstörd efter striderna. Här blev han kvar till 1889 och lät bland annat uppföra en skola och ett barnhem. Han lät även ge ut en psalmbok på zulu. Fler svenska missionärer anlände efter hand och församlingen växte. Otto började dock känna sig alltmer vilsen inom statskyrkan och övergick efterhand till frireligiositet. Han tog steget fullt ut när han 1889 sade upp sig från sin tjänst och började verka som fristående missionär i Natals huvudstad Durban innan han 1891 återvände till Sverige.

Efter att ha verkat som predikant i Sverige och Norge (och även i USA) och delvis försörjt sig som lärare gick han 1905 med i Frälsningsarmén och var verksam där i två år innan han övergick till Helgelseförbundet och senare till Pingstkyrkan. I den senare samarbetade han mycket med Lewi Petrus. Otto efterlämnade flera memoarböcker, totalt tjugofem böcker, samt många psalmer som återfinns i Frälsningsarméns och Pingstkyrkans psalmböcker.

Zulukriget har skildrats i två äldre brittiska filmer. I Zulu (1964) skildras striderna vid Rorke´s Drift. Huvudrollerna spelas av Stanley Baker och Michael Caine. Otto, spelad av Jack Hawkins, framställs som en alkoholiserad pacifist. Hans dotter (i verkligheten hans fru) spelas av Ulla Jacobsson.

Striden i gryningen (Zulu dawn) (1979) skildrar slaget vid Islandlwana. I huvudrollerna ser vi bland annat Peter O`Toole (som Lord Chelmsford) och Burt Lancaster. Båda filmerna framställer zulufolket i positiv dager och engelsmännen, främst i den sistnämnda filmen, som inkräktare.

Otto hamnade, utan egen förskyllan, mitt i ett stort kolonialkrig. Som missionär var han säkerligen motståndare till kriget med allt det lidande det medförde och som dessutom inte gjorde hans missionsarbete lättare. Hans kontakter med zulukungen är kanske något som engelsmännen skulle ha utnyttjat så de kunde avstått från att provocera fram kriget.

För den som finns läsa mer om Otto Witt så gav Pingstkyrkan 2017 ut boken Utanför lägret. En berättelse om missionären och evangelisten Otto Witt skriven av Roland Gäreskog.

I Amat Levins blogg Svart historia kan man läsa mer om Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. Witt tog sig an pojken, som fick följa med när missionären när han återvände till Sverige. M Khwelantaba kom senare att bli Sveriges första svarta präst.

Läs mer om mKhwelantaba i bloggen Svart historia.  

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Stockholmsforska. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter. Han är historienörd i allmänhet och i sina bloggar ger han ett exempel på hur bortglömda detaljer och personer kan skicka oss bakåt i tiden, till världsomvälvande händelser.

Fortsätt läs mer
  661 Träffar
  0 Kommentarer
661 Träffar
0 Kommentarer

Systrar

Det har skrivits och skrivs säkert fortfarande långa och utförliga skrifter om olika människoöden. Personer som satt stora avtryck i historien, som kanske ändrat på ett lands inriktning eller gjort stora uppfinningar. De som haft en förmögenhet eller de skapat en och i vissa fall även om de som förlorat och satt ekonomiska system i gungning. En del har lämnat stora barnaskaror efter sig som på ett nästan magiskt sätt fyllt stora utrymmen, både i skriftform och i verkligheten. Kanske behöver det inte vara så jättestora grejer, men någon berättar deras historia och minnet av dem bevaras till eftervärlden.

Nu vet vi att alla inte får vara huvudperson i en tryckt bok eller att det görs film om dem. De kanske inte heller blir föremål för några skriverier alls, de bara glider in i glömskans dimma och så är de borta. Att inte bli hågkommen kan ju knappast skada de som lämnat oss men visst känns det lite orättvist när en del blir hyllade hur mycket som helst och andra glöms bort.

Jag vet att det inte är möjligt med rättvisa och att det inte går att ha någon form av fördelning av varken minnen eller hyllningsverser. På tal om hyllningsverser, det finns en hel del intressanta sådana i Genealogiska Föreningens arkiv som har det något underliga namnet Likpredikningar. Finns 1101 sådana i registret, originalen får vi vänta att titta på tills lokalerna öppnats igen. En del högstämda, andra nästan på gränsen till konstiga, men sådana är vi ju lite till mans.

Jag kan inte låta bli att komma in på min farfars syster, kan man förkorta det till farfaster förresten, som hette Maria. Hon, tillsammans med sin man naturligtvis, fick några söner, och dem lämnar vi därhän just nu, och tre döttrar. Jag undrar vilka förhoppningar det fanns på dessa, skulle de gifta sig rikt och kunna bidra till en bra ålderdom. Skulle de föra familjens minne vidare med sina många barn eller hur skulle det bli.

Grav i Vara, i skribentens ägo

Inte blev det helt så som jag skrev, det blev lite annorlunda. Två av döttrarna stannade kvar i hembygden, trakten runt Vara i Västergötland, och levde sina liv ganska tätt sammankopplade. Delade lägenhet och även om den ena skapade sig en karriär inom sömmerskeyrket så var det inte så många historier som lämnades till eftervärlden. Eftersom Maria var näst äldst i syskonskaran och min farfar var sladdbarnet av de åtta så var det ganska många år mellan min pappa och hans kusiner, Marias döttrar. Det gjorde att det var mycket lite som berättades om dem hemma hos oss och det som jag minns bäst, och det är kanske inget dumt eftermäle i sig, är att de bodde i ett hus, under takåsen, antingen i samma hus eller huset bredvid, där stadens stolthet, Conditori Nordpolen låg och fortfarande ligger. Vid de få besök jag gjort, så var rutinen den att min pappa gick upp till systrarna och sedan kom de ner och vi satte oss på Nordpolen och festade. Sedan gick de hem och vi fortsatte vår resa. Så visst finns det ett positivt minne, men vad de gjorde mer för avtryck har jag ingen aning om.

Grav i Karlshamn, taget av skribenten

Den tredje systern, Hanna, hon blev, som många andra, sjuksyster och försvann från Västergötland. Av någon anledning, obekant för mig, så fastnade hon i Karlshamn. Riktigt vad hon gjorde och varför har jag inte fått veta, men efter ett tag så arbetade hon genom kyrkan i Karlshamn med sjukvård för de som vårdades hemma. Jag fick en gång höra att hon så gott som avsade sig allt privatliv och levde för och med de sjuka ända till sin sista dag. Ett uppoffrande liv sas de, men vem kommer ihåg det idag. Nu vilar hon i en ensam grav, som jag hittade för ett antal år sedan, och stenen är det enda som minner om henne. Texten på den kanske visar hur hon upplevdes " Vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet".

Tänk vad lite som kan bli kvar, men nu har jag i alla fall nämnt dem så några fler vet att de levat. Kanske kommer ingen ihåg det om några veckor, men ändå. Undrar om någon hört eller sett något om dem, eller om det är Conditori Nordpolen i Vara som blir behållningen av texten.

Fortsätt läs mer
  1368 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Så fint att du skriver detta! Så här är det ju, så många liv som mer eller mindre fallit i glömska men som vi som släktforskar kan... Läs mer
onsdag, 02 december 2020 16:36
1368 Träffar
1 Kommentar

Rökridåer....

smoke-2717647_960_720

När undertecknad var fyra år gammal fick jag och kusinerna på en släktsammankomst, prova på farfars cigarr. Detta var på det lyckligt omedvetna 60-talet, då allt gick an. Kusinerna blåste utåt istället för inåt. Men jag hade minsann sett hur farfar, pappa och andra herrar brukade göra på släktmiddagarna. Alltså tog jag ett djupt andetag och drog in allt vad jag förmådde. 

Jag minns känslan än, drygt femtio år senare. Det var som att få ner ett kilo sand och grus i luftvägarna. Sedan den dagen, har jag aldrig själv intresserat mig för rökverk. 

Men det finns ju andra som varit desto mer intresserade genom historien! När sir Walter Raleigh, drottning Elizabeth I:s gunstling och upptäcktsresande, kom hem från Amerika med tobak, och en dag puffade eld på sin pipa, lär han ha blivit överhälld en spann vatten av en förskräckt tjänare, som trodde att sir hade fattat eld... 

Min ff mm fm ff,  Birger Bergendahl, var hejderidare i Ås och Marks härader i Västergötland under 1700-talet. Som sådan hade han att hålla uppsikt över vad som hände i skogarna. Den 27 februari 1776 kallade Birger bonden Olof Larsson och hans dräng Lars Persson, Toarp, för att förklara och ansvara för en skogsbrand som i juni året innan, alltså 1775, brutit ut i sockenskogen Trehörningen. Femton stycken sämre och bättre ekar hade gått åt skogen (ursäkta skämtet) och dessutom femtio lass 'gärdsle och krakeskog'. Olof Larsson berättade att han legat sjuk, och alltså inte varit ute i skogen, men då han var skyldig att röja en viss mängd skog, hade han skickat ut sin dräng Lars Persson tillsammans med avskedade soldaten Anders Hall, som lejts för att hjälpa till med huggningen. Under röjningen hade Hall tänt sin pipa, och därmed ställt till det duktigt. Det borde, menade Olof, närmast vara Hall som skulle ställas till ansvar. Nu hade faktiskt den olycklige mordbrännaren ställts till ansvar för det hela redan vid hösttinget året innan, men innan dess 'själv avhänt sig livet' i en närbelägen sjö. Drängen Lars Persson röker inte, och befinns därmed vara oskyldig till skogsbranden. Birger frikänner båda herrarna från ansvar. 

Något sekel senare, närmare bestämt 1859, är det dags igen. Vid den tiden kunde man i Halmstad handla i Fredrik Bissmarks diverseaffär vid Stora Torg. Han sålde spannmål, belgiskt och svenskt fönsterglas, takpannor, buteljer, kabeljo och fyrkol, bland mycket annat. Därtill såldes krut och andra sprängämnen. Dessa förvarade Fredrik B till största delen i ett stenvalv söder om staden, men han hade också två kopparkärl med krut och liknande inne i butiken. 

Tisdagen den 28 december 1859, någon gång mellan klockan elva och tolv på förmiddagen, kliver mjölnaren Per Bengtsson från Påarp in i butiken, blossande på en cigarr. Han strosar ett varv runt butiken, och kommer då alldeles intill kopparbyttorna med krut. Det uppmärksammar en annan kund, Mauritz Wetterlund (kusin till min ff mm Justina W, hon med prästerna) och försöker mota bort hr Bengtsson från krutkärlen. Men för sent... 

Två hejdundrande smällar genljuder i staden. Glasen i fönsterrutorna blåstes ut, bågarna hamnade långt ute på torget. Husets murar rämnade på flera ställen. Hela torget darrade, grannfastigheterna fick rutorna krossade. Inne i butiken for mästerlotsen Carl Lindström ut i förstugan av tryckvågen. Sjömannen J Pettersson flög samma väg, och fortsatte in genom den stängda dörren till kontoret. Värst tilltufsad blev dock butikens bokhållare, som blev illa bränd i ansiktet och på halsen. Mjölnare Bengtsson, vars cigarr ställt till med alltihop, begav sig skyndsamt hem till Påarp. Inte helt oskadd, dock. 

Krutrök vällde ut genom fönsteröppningarna, brandklockan klämtade, vattenhämtare sprang ner till Nissan, brandsläckarna kom springande med handdrivna brandsprutor... Emellertid behövdes de aldrig, folk hade lyckats släcka elden med vattenhinkar. 

Och när rökmolnen skingrats... Handelsboden var totalförstörd, väggarna buktade utåt, och måste senare stöttas upp. Som tur var, var huset ordentligt försäkrat och reparerades, men Fredrik Bissmark flyttade ändå sin butik därifrån. Han övergick sedan till att sälja fröer och växter, lemonader och mineralvatten. Han fortsatte att sälja krut, men nu i mindre partier, och forslade med häst och vagn, försedda med röd flagga. 

Mjölnare Bengtsson ställdes inför rätta och fick böta. Röka tobak inne i en handelsbod var strängt förbjudet i Halmstad. Det skrevs om saken i tidningarna, Hallands-Postens redaktör tog tillfället i akt att ondgöra sig inte bara över kombinationen krut och cigarrer, utan rökning överhuvudtaget. 

Framsynt man, den där redaktören. Långt innan Visir (Vi som inte röker) och A non-smoking generation sett dagens ljus. 

Apropå tobak, så kan jag bara inte undanhålla er följande lilla historia:

Det var bröllopsdag, och gubben överraskade sin gumma rejält med att bjuda henne på te på sängen, något som inte hänt på år och da'r. Gumman berättade senare för en väninna: 

- Jag tyckte det var så rart av honom, så jag hade inte hjärta att tala om att han lagt portionssnus istället för tepåsar i kannan.... 

Ett flertal anledningar att satsa på rökfritt. Skingra rökridåerna! 

 

Källor: C M Bergstrand: Från Borås och Ås härader på 1700-talet.

Sven Aremar: Staden-Havet-Människorna. Läsebok om Halmstad 1993.

Bilden: Elegant rökkonst. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  520 Träffar
  0 Kommentarer
520 Träffar
0 Kommentarer

Viktor och Matilda Stenberg

Viktor Matilda Ove och Stefan Stenberg 0001Viktor och Matilda Stenberg med barnen Ove samt Stefan. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Viktor Stenberg såg dagens ljus 8 mars 1894 i Mullkälen, Skellefteå som son till snickaren Adam Stenberg och hans hustru Maria Johanna Selberg, bördig från Lövånger. När Viktor var fem år gammal flyttade familjen till Norra Grundfors utanför nuvarande Boliden.

I sin ungdom arbetade Viktor som flottningsarbetare i Skellefteälven och på sågen i Örviken. 1929 vigdes Viktor med Jenny Matilda "Tilda" Forssell från Holmfors, dotter till Johan "Jani" Oskar Forssell och hans hustru Selma Karolina Persson. "Tilda" var född 1897-01-05 och äldst aViktor och Matilda Stenberg 0001Viktor och Matilda Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. v tio syskon.

Viktor och "Tilda" övertog så småningom en del av Viktors föräldrahem i Norra Grundfors. De blev jordbrukare och fyra barn, tre söner samt en dotter fostrades i hemmet. Senare överlät makarna gården till yngste sonen. På gården i Norra Grundfors fanns 1943 en häst, fyra kor, två ungdjur och två får.

Viktor var, till skillnad från sin far, en spjuver trots sina motgångar i livet. Han hade bland annat varit till Härnösand och stelopererat ryggen. Ett stående uttryck som Viktors far Adam brukade använda var: "He var se förskräckligt onödigt!" (Det var så förskräckligt onödigt!) Viktor däremot var mer positiv och skojfrisk. När han hästen skulle in på kvällen sa han att han skulle köra in "mercan" (märra).

En stor sorg för Viktor och "Tilda" var när äldste sonen omkom i en tågolycka 1969. Hösten 1975 flyttade Viktor och "Tilda" till Prästbordet i Skellefteå. 5 maj året efter avled Viktor på Skellefteå lasarett, 82 år.

Tilda levde betydligt längre. Hon bodde under något år på Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå, sedan på sjukhemmet avdelning 21 där hon vistades fram till sin död 13 maj 1994, 97 år gammal. Vid hennes bortgång levde endast ett av barnen.

Fortsätt läs mer
  481 Träffar
  0 Kommentarer
481 Träffar
0 Kommentarer

Adolfina var barnens välgörare

Adolfina Bernhardina Johansson var en god människa. Det påstår jag utan att ha känt henne eller känt någon som kände henne när hon levde.

För några veckor sedan fick jag en fråga från en av mina mostrar. Hon och några andra i hembygdsföreningen har den senaste tiden inventerat gravstenarna på församlingens kyrkogård (vilket bra projekt i dessa coronatider!) och till slut återstod bara denna gravsten, som den enda ingen av dem kände till något om:

 grav1
Adolfina Johanssons gravsten på Okome kyrkogård. Foto: Signe Dahlberg-Persson.

Ni ser ju att det står "Barnens välgörare" på gravstenen. Vad innebär det? Adolfina levde till 1935 så man kan ju tänka sig att någon av de äldre församlingsborna idag skulle kunna ha hört talas om henne, men så är det alltså inte. Åtminstone inte dem som min moster och övriga gravstensinventerare känner. Detta är i Okome församling i mellersta Halland.

I kyrkböckerna finns en del av svaret. Där får vi veta vem Adolfina Bernhardina var. Hon föddes den 21 mars 1858 i grannförsamlingen Askome. Hennes föräldrar var Karl Johan Bengtsson och hustrun Johanna Christina Andersdotter som var torpare på Vallen under Hede. I familjen fanns redan storasyster Anna Carolina, född 1852. När Adolfina var sex år dog hennes mor. Efter två år gifte hennes far om sig med Katrina Erlandsdotter. 1876 flyttade familjen från Askome till gården Gällsås 2 i grannförsamlingen Okome, där de köpt ett småbruk på 1/12 mantal.

Systern Anna hade emigrerat till Danmark 1869 men Adolfina blev hemmadotter. En kort tid hade de en fosterflicka i familjen och 1902 kom Karl Johan August Johansson som dräng till gården. Han hade varit dräng hos kyrkoherdeänkan prostinnan Gudmunda Benjamina Carsson i Köinge. Samma år gifte sig Adolfina och drängen, som jag för enkelhetens skull kallar Karl. Då var de 49 och 44 år gamla och några egna barn fick de aldrig.

Adolfinas far och styvmor dog inom några år och dotter och måg tog över gården. Den drev de fram till 1911 då gården köpts av kraftbolaget Ätrafors AB. Bolaget köpte upp gårdar i Gällsås och på andra sidan Ätran i Askome i avsikt att anlägga en kraftverksdamm, vilket också skedde några år senare. Ätraforsdammen finns kvar, men också historien om de gårdar som dränktes av dammens vatten. En av dem var den gård där min morfar bodde med sina föräldrar på Gällsås 2. Så min morfar var granne med Adolfina.

karta
Häradsekonomiska kartan från början av 1900-talet. Här är Ätraforsdammen planerad men ännu inte anlagd. Gårdarna i Gällsås låg alldeles intill Ätrans strand och på en av dem bodde Adolfina. Vilken vet jag inte, utom att det inte var på Gällsås 2:7 för där bodde min morfar med föräldrar och syskon.

Sedan kraftbolaget köpt deras gård flyttade Adolfina och Karl till granngården Jordsbacka där de blev hyresgäster i ett hus som Adolfina senare friköpte. 1915 dog Karl och Adolfina blev ensam kvar. 1933 flyttade hon och blev inneboende hos en hemmansägare på Gällsås 1. Där tog hennes liv slut den 9 mars 1935. Att det står Jordsbacka på hennes gravsten beror nog på att hon bodde där i 22 år, de flesta åren som änka.

Adolfina dog alltså barnlös och utan bröstarvingar. Kanske fanns det inga syskonbarn i Danmark, eller så var det ingen som kände till dem. Vid bouppgteckningen företräddes Allmänna arvsfonden av hemmansägare Svensson i Långansgård. Men pengarna hamnade inte hos arvsfonden. Adolfina hade skrivit ett testamente där hon gav mindre summor till ett par grannar men att resten skulle gå till Okome fattigvårdsstyrelse för att användas till fattiga barn inom kommunen. Så därför kallas hon barnens välgörare.

boupp1
Från Adolfinas bouppteckning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Adolfina hade tillgångar på 1620 kronor och 93 öre. När begravning, bouppteckningskostnad och vårdkostnader betalats återstod 1231 kronor och 61 öre varav 931 kronor gick till fattigvårdskassan för vidare befordran till fattiga barn.

Jag undrar hur detta gjordes i praktiken. 931 kronor var nog värt en del på den tiden. Jag vet inte vad summan motsvarar idag men hennes begravning kostade 251 kronor och vad kostar en begravning idag? Delade man ut kontanter till fattiga barnfamiljer eller fick de kläder och andra förnödenheten? Inrättade man en fond där barnfamiljer i församlingen kunde ansöka om bidrag? Är det någon som vet något om detta så berätta gärna i en kommentar. Eller om du är släkt med Adolfina.

Jag är glad att min moster bad om hjälp att få fram lite uppgifter om Adolfina. Det finns något att berätta om varje människa och informationen finns i arkiven.

Fortsätt läs mer
  929 Träffar
  0 Kommentarer
929 Träffar
0 Kommentarer

För lätt?


Eftersom jag tillhör de som börjat släktforska när jag nått ”dödhalvan”, alltså tiden efter fyllda femtio, så har jag inte alla de erfarenheter som jag många gånger får höra vid mina kontakter med de som hållit på länge. Jag har inte rest runt till alla landsarkiv, jag har inte tillbringat dagar med att i princip kolla en källa, skriva beställning på nästa, vänta för att sedan se att det behövs en till, vänta och göra om allt igen. Inte heller har jag kontrollerat brevlådan, eller väntat på brevbäraren, för att kunna stoppa in rullfilmen eller mikrofichen i läsaren och leta upp den aktuella sidan, som har en bläckplump precis där jag ska läsa. Att det kostade tid och pengar, att det krävdes både kunskap och erfarenhet förstår vi nog alla, och att det därigenom inte var alla förunnat att hitta sin släkt är en riktig slutsats.

Nu är vi inte där idag, även om vissa av de delar som gällde då gäller även idag. Vi har så många fler möjligheter att studera de gamla källorna hemma i vårt eget hem, på närmaste bibliotek eller hos vår släktforskarförening. De två sistnämnda har visserligen begränsningar idag men vi hoppas nog alla på en återgång till de möjligheterna. Vi har oanade möjligheter att bläddra i volymer som vi kanske inte ens fått beställa fram i läsesalen på arkivet. Vi har fått utomordentliga hjälpmedel genom en mängd olika indexeringar, må så vara att vi kan ha olika syn på hur det är med kvalité kontra kvantitet. En del är gjort av de mest erfarna släktforskarna vi har, andra index är gjorde i andra länder med bristande insikt i vad det är de skriver ner och varför uppgifterna en gång fördes in. Men nog är det bättre med en ledtråd än inget alls, så resonerar många.

Sammanställningar i Genealogiska Föreningens bibliotek, egen bild

Finns det då ingen baksida med all den lättillgänglighet vi ser?  Att det driver upp mängden personer som släktforskar eller åtminstone har ett intresse för sin egen familjs historia är klart, men hur är det med kvalitén i det som vi ser växa fram. Många gånger ser vi varningar; kopiera inte utan först ha kontrollerat, och det är en befogad varning. Finns det en risk för det som vissa kallar släktsamling, att bara mata in allt för att nå en viss mängd. Det är en ganska brännande fråga som jag tycker är viktig att hela tiden ha i åtanke. Nu vet jag också att det finns ett jättestort antal som är hur duktiga och noggranna som helst, så balansvågen väger säkert över åt rätt håll.

I samband med att allt detta nya kommer så finns det dock strömningar som jag funderar på vart de ska leda. Det får inte vara för svårt att släktforska, det ska inte ta någon tid och resultaten ska vara lätta att förstå. Det kanske inte alltid är möjligt, det går inte att kräva att alla domböcker ska vara läsliga för alla, det krävs en kunskap och erfarenhet som det tar tid att skaffa. Allt kan inte indexeras, allt kan inte renskrivas oavsett hur starka ropen på detta är.

När vi ser nya verktyg eller källor växa fram så ställs det alltså krav på att de ska kunna förstås utan att tid ska läggas ner på att förkovra sig. Det gäller inte minst inom den genetiska genealogin, det vi vanligtvis kallar DNA-forskningen. Det ställs ibland krav på resultaten ska presenteras så att vem som helst, utan minsta förkunskap, ska förstå det som visas. Och går inte det så ska det tas bort. Det är svårt att förstå ett begrepp, då tar vi bort det, verkar vara en väg framåt. Vet jag inte vad rekombination är, eller vad en X-match betyder, så tar vi bort de begreppen så de inte stör. Att säga att det kräver en viss instudering eller anskaffning av rätt litteratur är inte alltid populärt, släktforskning ska vara lätt.

Nu finns det säkert en hel del olika synpunkter på de olika delarna som jag nämnt, men var tar vi då upp diskussionerna om kommande inriktningar för alla som släktforskar. Har du eller din förening idéer om hur vi ska hantera framtiden, finns det nya vägar att gå eller ska vi bara sopa frågorna under mattan?   Säg gärna vad du tycker, kanske har jag fel, kanske har du världens bästa förslag eller ……….

Fortsätt läs mer
  2981 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Magnus Sälgö
Jag har tjatat om det förut men Länkade data är svaret som samma person som föreslog internet och web:en Tim Berners Lee och att v... Läs mer
fredag, 27 november 2020 08:50
2981 Träffar
1 Kommentar

Ur historiens dunkel: Christine de Pizan

DSCN0321

För ett par veckor sedan korrade jag en bok som handlade om de intellektuellas historia. Där blev jag presenterad för Christine de Pizan, som jag aldrig hört talas om förut. Sedermera har jag läst på lite om denna märkliga dam, och till min stora förvåning, hittade jag en bild av henne i min egen telefonbok! Det är alltså en mycket fin bok med medeltida målningar av kvinnor i farten, som jag ärvt och använder. Insåg att om jag, som ändå betraktas som rabiat feminist av somliga, inte känner till Christine sedan förut, så kanske det är andra som inte heller gör det. Tycker nog att hon förtjänar lite belysning:

I den vackra byn Pizzano nära Bologna, Italien, föddes alltså Christine den 11 september 1364. Hennes pappa, Tommaso di Benvenuto da Pizzano, var läkare och astronom, och hade kontakter. .Dessa kontakter gjorde att han hamnade vid franske kungen Karl V:s hov som hovastronom. Så från ungefär fyra års ålder, tillbringade Christine sin uppväxt vid kungens hov. Hon undervisades av sin pappa och av kungens lärare i språk, och hade tillgång till Karl V:s omfattande bibliotek, som hon flitigt utnyttjade. Däremot finns ingen litterär produktion av hennes penna bevarad från hennes uppväxt. 

Vid femton års ålder giftes hon, som traditionen bjöd, bort. Brudgummen var den tio år äldre Etienne de Castel. 

År 1390 avled Etienne i någon epidemi, och samma år dog också både Christines far och familjens beskyddare Karl V. Nu blev det upp till Christine att försörja sina tre barn, rädda familjen från diverse skuldkrav, och dessutom underhålla en del släktingar. Hon valde att börja skriva. Hon är troligen den första kvinna att få sina böcker publicerade och sålda kommersiellt. Mellan 1393 och 1412 publicerade hon över 300 litterära verk. Hon skrev också beställningsverk; hyllningar och sorgkväden. Hennes sista verk, 1429, är en hyllning till Jeanne d'Arc. 

Christine de Pizan gick till djärvt angrepp mot det litterära kvinnohat som grasserade på den tiden. Män skrev mycket och målande om kvinnan som det stora problemet i samhället. Christine försvarade kvinnorna, och menade att båda könen behövs för att driva ett hushåll. Däremot var hon nog inte feminist i vår tids bemärkelse; hon drog gränser för vad de olika könen kunde göra och vad de enligt henne inte borde göra. Men det var i alla fall en början på något.... 

Christines mest kända verk är förmodligen Kvinnostaden, som kom 1405. I den boken befolkar hon en hel stad med kända kvinnor ur historien och mytologin, ett kapitel per kvinna. Hon menar att de tillsammans kan hålla kvinnohatet utanför staden. 

Tänk, att skriva sådant bland alla dessa munkar, stormän och filosofer på 1400-talet! Hon blev förstås ganska rejält angripen på sina håll, men försvarade sig modigt. Hon höll också föredrag och läsaftnar för både män och kvinnor. 

Christine de Pizan avled troligen 1430 i Poissy, Frankrike. 

Bilden: Jag vågade inte använda någon av de bilder jag såg på nätet. Istället har jag fotat en del av en målning i 'Medeltida kvinnor - en illuminerad adressbok' utgiven i original av Sally Fox 1988. Målningen heter 'Cristine de Pizan undervisar fyra män' och originalet ska finnas på British Library, London. Den är från fjortonhundratalet, men utan namn på konstnären.  

Källor: 'Jag anklagar - de intellektuellas historia' av Kim Salomon.

Wikipedia

Fortsätt läs mer
  598 Träffar
  0 Kommentarer
598 Träffar
0 Kommentarer

Jonas och Hilda Stenlund

Jonas och Hilda StenlundJonas Stenlund, som var min mormors far tremänning, föddes 10 oktober 1880 i Bruträsk utanför nuvarande Boliden som ett av elva barn till bonden "Jon Persa" Stenlund från Bruträsk och hans hustru Anna Nilsdotter från Räftkläppen. I unga år ägnade sig Jonas bland annat åt skomakeri. Han blev sedan intresserad av förkunnelse och studerade vid Johannelunds missionsinstitut åren 1906-1909. 1910 gifte sig Jonas med HILDA Karolina Marklund född 22 oktober 1882 i Holmselet. Hennes föräldrar var Jonas Nilsson Marklund och hans maka Anna Carolina Östensdotter. Jonas Stenlunds första tjänst som predikant var i Blattnicksele, Sorsele där han och Hilda vistades åren 1910-1915. Långa resor samt krävande strapatser satte både kropp och själ på hårda prov för Jonas under denna tid. Deras tre äldsta barn föddes där. Det sistnämnda året flyttade familjen till Bruträsk och övertog hälften av Jonas fädernehem. Där blev Jonas bonde men han hade inte glömt sin kallelse. Hans främsta livsgärning var dock som predikant och själasörjare. Såsom predikant gjorde han sig välkänd för sin enkla och lättbegripliga förkunnelse. Både humor och gripenhet präglade hans förkunnelse som alltid velat teckna det centrala i kristendomen med tonvikten på Jesus Kristus och hans korsfästelse. Han hade även en del förtroendeuppdrag. Till exempel var han ledamot i kyrkofullmäktige, ordförande inom valnämnden för Granfors valdistrikt samt ordförande för Bruträsk DUF och några andra missions- och ungdomsföreningar. Dessutom var han kassör för Bolidens kapellstyrelse. Sina förtroendeuppdrag skötte han med flit och redbarhet. Som person var Stenlund varm, trofast, pratsam och munter. Tack vare dessa egenskaper hade han förvärvat sig en stor skara vänner och erhållit allmän aktning.

På Skellefteå lasarett avled Jonas efter en tids sjukdom tisdagen 6 mars 1951, 70 år gammal.

Hilda och Jonas äktenskap välsignades med sju barn barn, varav den yngste i syskonskaran dog 4,5 år gammal. "Tant Stenlund" växte upp i en ganska stor syskonskara. Hon utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde i några år i så kallande flyttande skola i bland annat sin hemby. Det blev dock inte så länge eftersom hon ju gifte sig med Jonas. Predikant Stenlund skrev i sina memoarer följande: "Vår vigsel förrättades av dr. Söderlind i Skellefteå landsförsamlings kyrka den 26 juni 1910. Denna min hustru, som först och sist var en gåva av Gud, har jag aldrig kunnat tacka givaren för som jag borde. Hon blev solen i hemmet, trots den dryga arbetsdag hon haft och fortfarande har." Religiöst intresserad som hon var liksom sin make, hade hon i söndagsskola och syförening nedlaget ett förtjänstfullt arbete. Genom sin försynta, glada, hjälpsamma och trevliga personlighet hade hon skaffat sig idel vänner.

Efter makens död bodde Hilda hos en son i Boliden och hos en dotter i Luleå. 1966 flyttade fru Stenlund till Brännanhemmet i Skellefteå. Hon hade ägnat all sin tid åt hemmet, jordbruket och varit med i EFS-föreningen. Hon somnade in på fredagsmorgonen 17 november 1967, 85 år. Närmast sörjande var barnen med familjer bosatta i Boliden, Luleå, Afrika och Finland.

Fortsätt läs mer
  501 Träffar
  0 Kommentarer
501 Träffar
0 Kommentarer

Svenskar med afrikansk härkomst

Idag blir det några boktips för släktforskare.

En av Arvid Bergmans förfäder är den före detta slaven Richard Abrahamsson som kom till Sverige på 1780-talet. Han var troligen född av slavar i Boston i USA på 1760-talet. Denne Richard döptes i Stockholm 1787 och gavs då dopnamnen Karl Gustav, men själv kallade han sig Richard. Han var trumpetare och sventjänare i hertig Karls livregemente till häst.

Richard Abrahamsson är en av kanske ett par hundra personer med svart afrikansk bakgrund som levde i Sverige före 1900-talet. Många av dessa, som då kallades morianer, bildade familj i Sverige och har idag många efterlevande. I en del släkter har familjetraditionen gjort gällande att de är av resandesläkt, och ibland stämmer även detta.

I sin bok Född slav – död fri? skriver släktforskaren Arvid Bergman om både detta och annat. Han har följt sin släkt i arkiven och funnit fattigdom och svåra förhållanden. Boken gavs ut 2018 på Stockholmia förlag (Stockholms Stadsarkivs förlag). Boken handlar inte bara om hans egen släkthistoria utan han vidgar begreppen och ger oss historiska sammanhang och förklaringar som ger mig ny kunskap, t ex om hur dåtidens rasism kunde ta sig uttryck.

I senaste numret av Släkt och hävd skriver Arvid Bergman tillsamamns med släktforskaren Margareta Edqvist också om Richard Abrahamsson. Men här handlar det framför allt om sonen Karl Fredrik Gustafsson, född 1796 och död 1870, (som senare kallades Karl Gustav Abrahamsson men också hade efternamnet Svärd) och dennes hustru Agneta Maria Stålberg och deras familj. Agneta Maria Stålberg kom från en resandefamilj. Till den här artikeln finns även ett släktträd och författarna går också igenom de handlingar de bygger sitt forskningsresultat på. Bland annat nämner de hur viktiga passjournalerna är för att kunna följa paret under deras ambilerande liv i främst Sverige och Norge men också till vilken hjälp DNA-test varit.

1 slav bok

Några av de mest kända av dessa på sin tid så kallade morianer är Badin, Antoin Zamore och John Panzio Tockson. Badin, vars dopnamn var Adolf Ludvig Gustav Albert Couschi, levde vid hovet under andra halvan av 1700-talet och är omskriven i både romaner och i släktforskningslitteratur. Själv har jag för många år sedan läst Ola Larsmos roman om honom, med titeln Maroonberget. Den rekommenderar jag också. Antoin Zamore är omskriven i flera artiklar, bland annat av hans nutida släkting släktforskaren Lisa Qviberg i Släktforskarnas årsbok 2004.

2 slav collage
Från  vänster: 1. Badin målad av Gustav Lundberg. Målningen finns på Nationalmuseum. 2. Fritz von Dardels teckning med Danmarks kung Fredrik VII och Sveriges Carl XV 1860 och bakom dem kammarttjänaren John Panzio Tockson. 3. Så lastades slavarna på slavskeppen från Afrika till Amerika. Samtliga bilder från Wikimedia Commons, Public Domain.

Fortsätt läs mer
  612 Träffar
  0 Kommentarer
612 Träffar
0 Kommentarer

Skatte, Skratte eller Gråtverket

Ska Skatteverket lära oss förstå kyrkböcker eller ska vi berätta hur det egentligen är

Det finns mycket som är reglerat i våra lagar och förordningar, men ibland behövs tolkningar av de uppgifter som finns beskrivna. Det finns säkert mycket kunskap hos våra myndigheter, men ibland blir det lite fel.

Att kunna navigera bland alla lagparagrafer och bestämmelser är inte lätt, det finns mycket skrivet och naturligtvis kan inte alla dessa texter beskriva exakt hur det ska gå till. Då brukar det skrivas ännu mer text, det blir förordningar och förklaringar i långa banor. Och när det inte räcker så skriver man nog ner ännu mer och det blir kanske klarare. Men till slut hamnar det kanske hos en individ, som ska tolka och informera, och då är det ju viktigt med kunskap, åtminstone till viss del.

Jag tänker nu beskriva hur det kan bli när vi låter vår befolkningsregistermyndighet, Skatteverket, tala om för oss hur vi kan använda äldre material, sånt som släktforskare tror sig ha en viss hum om.

Det finns numera möjlighet att byta sitt efternamn till ett släktnamn som burits tidigare.  Då säger förordningen följande:

”För att du ska kunna byta till ett gammalt släktnamn krävs att namnet har funnits i din släkt i rakt uppstigande led i minst två generationer. Det får dock inte vara längre sedan någon i släkten bar namnet än fyra generationer tillbaka, räknat från och med dina föräldrar”

Det låter ju ganska enkelt, skickar man då in en förfrågan så ser svaret om hur man visar sin rätt på följande sätt:

”Att styrka namnet och relationen kan du göra genom att uppvisa utdrag ur exempelvis födelse- och dopböcker från Riksarkivet. Tänk på att relationen mellan hen och de som har burit namnet måste framgå. Vi behöver kunna följa släktkopplingen hela vägen.”

Lite summariskt beskrivet, men det är ju inte så svårt i de flesta fall. Konstigt nog ska det vara vidimerade kopior från Riksarkivet, att använda de digitaliserade tjänsterna tycks inte fungera, inte än i alla fall. Men vad händer om en uppgift saknas, det finns ju fall där uppgifter inte finns i födelseboken, av en eller annan anledning. Kanske missade prästen den lilla lappen med minnesanteckningarna, eller försvann uppgiften när han, som det ibland gjordes, lämnade uppgifterna till klockaren som förde födelseboken. Det är då tur att det kan finnas andra ställen att leta i.

Om födseln missats så kan vi gå till husförslängden och se om det kan finnas noteringar som kan styrka namn och relationer. Det borde fungera lika bra, om man följer personen från vaggan till graven. I det fall som är grunden till den bloggen så är det tredje barnet i äktenskapet, barnen före och även de efter har samma föräldrar i födelseboken och de finns prydligt med i husförhörslängderna. Det går att följa familjen framåt, det går att se att han som betecknas som  son blir ägare till gården och den tidigare ägaren nu betecknas som fadern, Väldigt mycket talar för att det är en far och sonrelation, undrar vad som egentligen talar mot.

Men när det görs ett försök att ersätta den saknade födelseboksuppgiften med utdrag ur de olika husförhörslängderna , bok efter bok , och med förklarande text för varje sida, så kommer det ett klarläggande från Skatteverket, som ställer allt jag lärt mig på huvudet.

Skatteverkets logotype hämtat från Wiki-Rötter

I brevet från Skattemyndigheten står följande: ” Upplysningsvis. Husförhörslängder styrker inte relation och namn”

Vad göra, delar av basen till mitt släktträd är inte giltiga dokument, jag måste hitta allt i födelse eller dopböcker, det är det enda som är giltigt. Jag undrar i vilken föreskrift eller instruktion som Skatteverket fastlagt detta, ska vi kanske skriva om alla handböcker för släktforskare. Eller ska vi kanske ta några av de bästa av släktforskarna, knacka på hos Skatteverket och lära dem läxan om de olika böckerna som forna tiders folkbokförare använde. Fungerade det då så kanske det kan fungera även för dagens byråkrater. Vad tycker du?

Fortsätt läs mer
  1263 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Britt
Ang. Sådant beslut av Skatteverket som beskrivs så säger en närstående som är tjänsteman i Skatteverket att man bör begära överprö... Läs mer
lördag, 26 december 2020 10:36
1263 Träffar
1 Kommentar

Natt i Gamla Stan

Gamla-stan-by-night-014

En sen höstkväll för några år sedan, åkte jag iväg till Gamla Stan här i Stockholm för att affischera något släktforskarevenemang.  

Det var mörkt och kulet, men förvånansvärt varmt ute. Jag stötte på ett par grupper ute på spökvandring med guide, men annars var det så gott som fullständigt folktomt i denna annars så livliga stadsdel. 

På något sätt, satte mörkret och tystnaden mig i kontakt med historien i detta det ursprungliga Stockholm. När jag passerade Järntorget, funderade jag på om detta kanske var Agnefit. Kung Agne kom till platsen för Mälarens lås och hade erövrat en konungadotter vid namn Skjalf på andra sidan Östersjön. Han firade nu bröllop med henne i eldsljuset på ängen (= fit). Som så ofta på den tiden, tog man sig lite för mycket till bästa, och snart sov både Agne och alla hans krigare djupt i sitt rus. Det var vad Skjalf hade väntat på. Kvickt befriade hon sina fängslade landsmän, och tillsammans fäste de ett rep kring Agnes hals, och fäste det i hans kostbara halsring, ett byte han tagit från Skjalfs far. Sedan slog man repet runt en trädgren, och  hissade upp Agne, som naturligtvis hängdes. Därefter tog Skjalf och hennes män till flykten. När Agnes män vaknade och upptäckte vad som hänt, var de skyldiga redan långt borta. Men på den tiden då detta ska ha hänt, var Gamla Stan inte stort mer än en vass klippa som stack upp ur havet. Kanske är det så att händelsen egentligen utspelade sig vid Edsviken, vars närbelägna kungahög sägs vara lagd över Agne? Ingen vet säkert.

Fortsätter längs Österlånggatan, mina steg ekar ensamma i natten. Sneglar uppåt Bennickebrinken, där den oansenliga svarta dörren leder ner till svartbrödernas källare. Tänker mig att mina steg egentligen är hovklapper från en medeltida häst, med en trött resenär på ryggen. Kanske skulle resenären binda hästen utanför, bli välkomnad ner i källaren, som var härbärge, kanske få sig en bägare vin och lite bröd, eller torkad frukt, och så få vila ut på en enkel halmbädd under natten. 

Upp till Stortorget, lika tyst och öde. Det lurar mörka skuggor i gränderna. Lite obehagliga tankar kommer smygande. Jag passerar Kåkbrinken och spanar ner på de fuktiga gatstenarna. Nej, de är inte rödfärgade. Ja, det är inte rätt datum för några spöken efter Stockholms Blodbad heller, vi är inte framme i november ännu. Enligt legenden ska den som besöker torget natten mellan den 8 och 9 november se dansande skuggor av de som blev avrättade här år 1520, och om det regnar, är vattnet som rinner nerför Kåkbrinken rött... Nej, jag tror inte på spöken, men en så'n här natt verkar gränserna mellan förnuft och fantasi lite flytande. 

Det finns en anslagstavla borta vid Mårten Trotzigs gränd också, jag hastar dit. Kan förstås inte låta bli att snegla ner i den fascinerande, smala gränden. Mårten Trotzig, denne mäktige tyskfödde handlande i järn och koppar köpte fastigheter i Gamla Stan 1597 och 1599. Låg de vid gränden? Jag försöker komma ihåg. Däremot minns jag att han blev ihjälslagen i Falun, dit han rest i affärer, år 1617. 

Det stora huset vid Baggensgatan 23 har helt och hållet svarta fönsterrutor ikväll. Annat var det  nog när huset var känt som 'kapten Ahlströms jungfrubur'! Ahlström, som själv bodde på annat håll i Stockholm, köpte huset 1760, förmodligen på jakt efter den ofantliga guldskatt som enligt legenden finns nedgrävd i husets källare, och som vaktades av en förtrollad prinsessa. Ahlström annonserade efter folk att bilda skattgrävningsbolag med, men ingen nappade tydligen. Då hyrde kapten Ahlström istället ut lägenheter i huset till mestadels lättfotade unga damer. I stort sett var det en bordell, ett hus som Bellman i en av sina visor uttryckligen varnar för. Flickorna var borta år 1784, när dåvarande hertig Karl, senare Karl XIII, fick nys om skatten. Han fick några av sina frimurarbröder att ställa upp på idén, och kom ditsmygande med sällskap och grävare nattetid. Någon skatt hittade man aldrig, däremot ådrog sig sällskapet efterhand en del uppmärksamhet, och vilda rykten började florera om vad herrarna egentligen hade för sig i husets källare...  Herrarna blev identifierade, och fick ge upp sina försök till skattgrävning. Så kanske ligger skatten kvar?

Jag är klar med affischeringen och återvänder ner till Mälartorget för att ta tunnelbanan hem. Mitt enda sällskap där är de ögonmilda gatlyktorna. Jag försöker föreställa mig hur det såg ut förr, på försommaren, när lövbåtarna kom från Mälaren. Då blev det lövmarknad! Man köpte lövträd att smycka portarna med, kvistar att binda midsommarkransar av, och viskor att hänga över dörrar och fönster, eller lägga framför porten. För en gångs skull luktade det gott i Gamla Stan, friska löv istället för avskräde. Kommersen bör ha varit livlig, man sålde andra produkter också. Ett ljust och färgglatt skådespel.

Jag åker hemåt, nöjd med affischeringen, men också med en längtan efter vår och grönska...

Bilden: Låg Agnefit här? Norra Bankogränd ner mot vattnet. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
  730 Träffar
  0 Kommentarer
730 Träffar
0 Kommentarer

Lars och Linda Furberg

Linda Lindblom och Lars Furberg StövernäsLars och Linda Furberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Lars Larsson Furberg föddes 30 november 1864 i Stövernäs, Skellefteå som barn nummer sju av tio till Lars Olof Andersson Furberg och hans hustru Amanda Jakobsdotter. 18 år gammal erhöll Lars tjänst som dräng i Forsbacka och ett år samt tre år senare var han dräng i Krångfors.

Lars vigdes 18 juni 1892 med Eva Josefina Lindqvist f. 1871-09-19 i Bjurån, Skellefteå. De köpte en gård i nämnda by och bodde där. Eva Josefina var dotter till Olof Persson Lindqvist och hans maka Eva Elisabet Fredriksdotter därstädes. I Lars och Eva Josefinas äktenskap föddes en dotter, Svea Evelina 18/9 1893. Två veckor senare avled Eva Josefinat i barnsäng den 1/10 1893. Svea Evelina växte upp hos sina morföräldrar i Bjurån.

I Bjurån hittade Lars även sin nästa hustru, LINDA Kristina Lindblom f. 6 mars 1876, Hennes föräldrar var bonden Per Anton Fredriksson Lindblom och hans hustru Mariana Brännström. Lars och Linda gifte sig 19 mars 1895. Fyra barn föddes i rask takt inom sex års tid. 1901 sålde makarna hemmanet i Bjurån och flyttade till Klintforsliden. Makarna var där verksamma som jordbrukare. Ytterligare fem barn såg nu dagens ljus.

1908 erhöll Lars Furberg Evangeliska Fosterlandsstiftelsens predikantbetyg. Sedan dess hade han tjänat i ordets förkunnelse i stiftelsens tjänst, Västerbottens missionsförenings- och ungdomsförbund samt inom Skellefteå landsförsamling under lång tid som dess missionsförenings predikant. Han var en känd och uppskattad predikant i trakterna. Hans verk som predikant var högt värderat, för den kunnighet, den klara framställningen och beslutsamheten i bekännelsen, vilket varit karakteristisk för densamma. De äldre och ständigt nya tonerna i luthersk-roseniansk anda präglade Furbergs predikan. Lars orubbliga karaktär, lojalitet i vänskapen och ödmjukhet i sin bekantskapskrets hade förvärvat honom kärlek och uppskattning.

1926 flyttade familjen från Klintforsliden till Stämningsgården Skellefteå. 1937 flyttade Lars, Linda och dottern Selma, som blev lärarinna, till Brännan i Skellefteå. På senare år bosatte sig Lars och Linda i Skellefteå stad.

Lars var en redbar, principfast, from och bra person som alltid stod fast vid sina åsikter. Han var en god make och fader. Han skaffade sig flertalet vänner tack vare sin gedigna personlighet och sin goda förkunnelse. Han var trofast i sin vänskap.

På sin åttioårsdag 1944 blev Lars anledning för betydande hyllningar. I arla morgonstund uppvaktades han av barnen med sång och gåva i form av pengar. Senare under dagen gratulerades han av prästerskapet och några vänner med en förbeställd gåva. Denna överlämnades av prosten K. A. Fellström samt komministrarna Eugén Bergbom och Emil Jonsson. Predikanterna överlämnade även en penningpresent via predikanterna J. A. Karlsson och Olof Forslund. På aftonen var ett sextiotal personer inbjudna till middag på Margaretas matsalar, där sång och tal utfördes.

Linda, Lars hustru, var en duktig kvinna. När maken ofta var borta från hemmet på olika predikningar under veckorna, blev det hennes uppgift att sköta barnen, hemmet och ladugården som bestod av 5 eller 6 kor. Hon hade en god hälsa och ett bra humör vilket hjälpte henne i dessa stunder. Liksom för maken låg missionen henne nära hjärtat och Guds ande hade alltid funnits i det "Furbergska" hemmet.

Lördagsförmiddagen 22 januari 1949 avled Lars Furberg i sitt hem 84 år gammal. Linda avled dagen före dopparedagen 1953 på Skellefteå lasarett, inne på sitt 77:e levnadsår.

Fortsätt läs mer
  459 Träffar
  0 Kommentarer
459 Träffar
0 Kommentarer

I kvarteret Släktforskaren

Här om dagen när jag släktforskade åt en kund upptäckte jag att det finns ett kvarter här i Västerås som heter Släktforskaren. Kundens ana bodde där enligt folkräkningen 1960. När jag kollade på kartan såg jag att kvarteret har gräns i norr mot Hülphersgatan.

Så klart, det måste ju fått sitt namn efter den gamle släktforskaren Abraham Hülphers. Född 1734 i Västerås och död 1798 i Västerås. Frågan är om han någon gång under sitt liv bodde någonstans i detta kvarter, som måste ha varit landsbygd då. Det vet jag inte. Enligt domkyrkoförsamlingens dödbok dog han "vid gamla torget" och jag antar att det var där han bodde. Gamla torget måste vara detsamma som Stora torget idag, betydligt längre in i centrala stan än där kvarteret Släktforskaren ligger.

collage Hulphers
Här ligger kvarteret Släktforskaren i Västerås. Eniros karta. Till höger Abraham Hülphers, bild från Wikipedia.

Om Abraham Hülphers kan man läsa i Svenskt biografiskt lexikon.

Hans släktforskningsanteckningar innehåller uppgifter om omkring 40 000 personer från Dalarna och Västmanland. Detta har digitaliserats av Västerås stadsbibliotek (så vitt jag vet) och finns tillgängligt på www.alvin-portal.org

exempel
Ett exempel från Abraham Hülphers anteckningar i Alvin-portalen. Här kan du se bilden i större format, gå till sidan 7. Reinhold Apiarius känner jag igen från min tid i Västervik.

Idag är det Arkivens dag men några besök på arkiv runt om i landet blir det förstås inte. Men precis som Abraham Hülphers anteckningar finns det fantastiskt mycket för släktforskaren att hitta i de digitala arkiven. Idag ordnas också många digitala föredrag.

Finns det kvarter med namnet Släktforskaren i andra städer i Sverige? Berätta gärna i en kommentar.

Fortsätt läs mer
  703 Träffar
  0 Kommentarer
703 Träffar
0 Kommentarer

En riktig röra!

Ibland känns det som att det bara är att ge upp. Ingenting fungerar eller allt går sönder. Då kan det vara bra att ge sig hän åt släktforskningen, för där kan inget konstigt hända, där flyter det på. Det är så skönt att kunna följa uppgjorda rutiner, att skriva in rätt saker i rätt fält i släktredovisningen, oavsett vilket hjälpmedel man än må ha. Vanligtvis använder jag, precis som många andra, ett digitalt stöd men det händer att jag tar fram ett av de klassiska hjälpmedlen, ett hopvikt pappark som Genealogiska Föreningen har till försäljning. Ger bra översyn och använder jag blyertspenna så går det att sudda. Tänk vilken nostalgi att skriva för hand, fast det tråkiga är att det märks att handstilen inte får sin träning, eller är det åldern som spelar ett spratt.

Fast det är inte alltid det flyter på, ibland kan släktforskningen bli sådär elak och konstig så man inte tror sina ögon. Allt ser så lätt ut, det är bara att följa de uppgjorda rutinerna och så plötsligt så skär sig allt, precis som såsen gör när det blir för varmt eller för fett. Har jag läst rätt, har jag förstått vad som hänt?

Jag sitter med ett sådant fall nu. Det vill inte släppa taget, men det snurrar bara runt. Den ena trådänden efter den andra snurrar in sig och bildar ett nystan. Det fina trädet som jag tyckte mig ha gick sönder efter ett DNA-test. De var inte syskon, som all trodde, utan det är pekar på att det finns olika fäder inblandade. Och vad värre är, det tycks sitta ihop med alla möjliga kopplingar trots att det inte är uppe i Norrland jag letar, Skaraborg kan tydligen uppvisa samma sammelsurium.

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

Synd att kyrkböckerna inte visar hur det egentligen var, utan hur det borde ha varit. Jag vet inte om det är tur eller otur att de där testerna gjordes. Hade de inte gjorts hade allt sett så bra ut. Men nu är det tillrört. Och ju mer jag tittar desto konstigare blir det, har någon av dem verkligen maken till mamman som far, verkar som det finns andra män inblandade. Och den konstiga filuren som dyker upp i listorna som nära släkt, hur platsar den personen. Det finns ett till synes solitt träd som visar att det finns inga kopplingar, åtminstone inte synliga sådana, men varför säger då personens DNA något annat. Är det kanske spår efter de okända fäderna som skymtar, kan jag se något skymta mellan alla träden. Undrar om den här träffen verkligen har den angivna fadern som sin, eller är det någon annan. Eller är det farfar som spökar, den verkliga farfar menar jag, inte han som finns i trädet.

Det finns många möjligheter och ju mer jag grottar desto konstigare blir det, är det rätt mormor och morfar till den konstiga träffen eller hur är det. Jag har inte tillräckligt med matematiska kunskaper för att kunna sätta upp en ekvation med så många okända variabler. Känns som att få ett Sudoku med bara en ruta ifylld, rätt hög svårighetsgrad kan man säga.

Det är tur att det finns lite annat att bryta av med, ska skriva en blogg och det kanske kan hjälpa till att skingra tankarna och ge möjlighet till nystart i detektivarbetet. Och kombinerar jag det med ett gott fika, nybakade bullar tillhandahålls, så blir livet lite mer uthärdligt. Så småningom måsye jag återgå till mina problematiska släktingar, tur att det är på lite avstånd så att jag inte behöver fundera på min egen koppling allt för mycket. Men ser ni ingen blogg nästa vecka, då vet ni vad som hänt, då har jag snurrat in mig rejält och inte kommer ut med livhanken i behåll.


Med förhoppning om att vi syns igen 😊

Fortsätt läs mer
  1266 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Detta känns igen! Fick just ett telefonsamtal från av två testade där de på goda grunder kan konstatera att ingen av de två uppgiv... Läs mer
lördag, 21 november 2020 13:24
1266 Träffar
1 Kommentar

Tjocka släkten...

DSCN0300

För länge sedan, innan några husförhörslängder eller mantalslängder fanns, och nästan alla i Sverige bodde i små byar, hade alla i byn reda på alla. Man visste exakt vilka som bodde i vilken gård eller vilket torp, vilka som var backstugusittare, vilka som hade flyttat ut. Och man visste helt klart att 'dom på Sörgård är släkt med oss på mammas sida' och sådana saker. Tyvärr är det inte ofta som de senare påbörjade kyrkböckerna innehåller liknande uppgifter. Vi är ju många släktforskare som har gnisslat tänder när vi i en tidig kyrkobok läst 'en son född hos Nils i Storbacken' och så inget mer. Vem modern var, visste ju prästen! 

Så småningom blev både städer och samhällen större. Då hade vi fått kyrkobokföring och mantalslängder, men släktförhållandena föll bort. Dock brukar det i varje släkt (nästan) ha funnits en faster eller moster som på sina fem fingrar kunnat räkna upp släktens historia, i dubbla led: 'Hon är syssling till Stinas mamma' eller 'Han som dog var halvbror till Arvids farfar' och liknande. För egen del hade jag, när jag började släktforska, endast min mormor kvar i livet, samt ett par av hennes svägerskor. Mormor berättade saker som 'hon tyckte mycket om att äta si' eller 'han brukade alltid säga så', medan svägerskorna pricksäkert höll reda på datumen: 'han är född 15 juni 1895' 'hon dog 22 februari 1934'. De kompletterade varandra utmärkt! 

Men vidare släktforskning frambringar oftast mer avlägsna släktingar: farfars kusin, mammas syssling och liknande. Personer som man oftast inte har sett någon gång i verkligheten. Det är då släktträffarna brukar kunna komma in i bilden. Oftast är släktingar rätt intresserade av att ta sig en titt på sina fränder under trevlig samvaro. Jag har själv varit med om att ordna två och medverkat i en släktträff. Naturligtvis är det ett väldigt bestyr att ordna fram datum som passar alla, lokal att vistas i, någon sorts foder, tips på övernattningsställen och framför allt, någon sorts aktivitet. Mat och dryck i all ära, men det är ju kanske lämpligt att de 234 inbjudna gästerna kan samlas runt någonting, så att det inte blir så att man, efter att ha pratat om väder, mat och dryck, bara sitter och tittar på varandra. Det kan ju finnas mer fysiska släktdrag att diskutera; släkten kanske innehåller många rödhåriga, vänsterhänta eller musikaliska personer. Men sedan är det nog bra med någon sorts aktivitet. Är man väldigt många, är tipspromenad förkastligt. 234 personer ute i skogen för att leta tipsfrågor kan rendera klagomål från omgivnningen. Dessutom finns alltid en risk att några personer kommer bort, och måste eftersökas med skallgång. 

En byggnad som släkten ägt, en kyrka där man vet att många i släkten är döpta eller begravna, eller, om det är en större ort, en rundvandring i släktens fotspår med guide brukar vara trevligt. Kanske finns det också något äldre företag i trakten där flera i släkten arbetat. 

Min första släktträff, som jag var med och arrangerade, ägde rum i Falun 1996. Där hade vi just en rundvandring med guide i staden. Släktmiddagen intogs i en lokal som tidigare varit barndomshem för några i släkten. De av våra gemensamma anor som bott i Falun kom dit ungefär 1840, så den släkthistorien gick inte så långt tillbaka i tiden. 

Nästa släktträff, med samma släkt, förlades till Stockholm. Då hade jag forskat fram en del gemensamma anor, som hade bott och verkat i Stockholm från slutet av 1600-talet och ungefär 75 år framåt i tiden. Vi besåg Tyska kyrkan (släktledet var invandrare från Tyskland och med i tyska församlingen), och, min stora stolthet, en bevarad källare från 1600-talet, en gång ägd och tillsammans med dåvarande huset ovanpå, bebodd av just de släktingarna! När vi kom dit, var huset i gatunivå sedan länge rivet, och ersatt med ett från förra sekelskiftet. Men jag hade fått tag i en nyckelperson, som låste upp källaren åt oss. Där var mörkt, trångt och dammigt. Men jag kunde i alla fall påpeka, att här hade vår 'kirschener' (= körsnär) förmodligen stått och arbetat med sina skinn, tillsammans med lärling och gesäll i början av 1700-talet. 

Den tredje släktträffen jag varit med om, var i Helsingborg i Skåne. Där hade jag bara en liten del i arrangemanget, men vi bjöds på en fantastisk resa i veteranbuss genom ett otroligt vackert Skåne, vi såg Krapperup slott och Brunnby kyrka bland mycket annat. Och under resans gång fick vi höra både allmän skånehistoria och lite om de mer sentida släktingar som bott och växt upp där. En mycket minnesvärd upplevelse!

I dessa coronatider är förstås en släktträff inte att tänka på. Men desto lättare då att dyka ner i diverse minnen. Och hopps på en ljusare framtid! 

 

Bilden: Gruvmuseet passerade vi vid den guidade visningen i Falun 1996, men den här bilden är tagen många år senare. Foto och omfoto: författaren.

Fortsätt läs mer
  873 Träffar
  0 Kommentarer
873 Träffar
0 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
321 inlägg
Ted Rosvall
249 inlägg
Mats Ahlgren
146 inlägg
Helena Nordbäck
137 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
88 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser