Rötterbloggen
Rötterbloggen

Dödboken berättar om bondeupproret

Den 15 juni 1811 samlades en skara bönder, torpare, drängar och andra och gjorde uppror mot överheten. Det skedde kring Klågerup i Skåne och kallas Klågerupskravallerna. Omkring 30 av upprorsmännen sköts till döds av den inkallade militären. Åtta av de dödade kom från Hyby församling.

Det här hade jag inte känt till om jag inte för ett tag sedan råkat ha anledning att släktforska i Hyby åt en kund. När jag letade i dödboken efter en helt annan person råkade jag se vad prästen i Hyby skrivit 1811:

Hyby2
"Den 15 juni om morgonen blefvo nedanskrefne personer dödskjutne vid Klågerup i ett uppror, som en förvillad allmoge anstält i afsigt att hindra uppsättande af en, af Riksens ständer bevilljad och af Konungen anbefald, förstärkningsarmee, hvilket uppror ej kunde dämpas ge-". Bildkälla: Arkiv Digital.

Hyby3
"-nom alfvarsamma föreställningar, utan genom krigsfolkets åtgärd blefvo de olyckligt förvillade och från flera socknar samlade återförda till ärkänsla af sina medborgerliga pligter. Öfver hela Malmöhus Län var detta uppror allmänt bland folkhopen, hvilket på flera ställen genom krigsmakten blef dämpat. Alt är nu åter stilla och lungt och en alfvarsam undersökning förehafves till utrönande af upphofsmännen hör till. En särskilt berättelse härom skall af församlingens pastor uppsättas och som vid kyrkan kan förvaras." Sedan följer en uppräkning av de dödade: frälseåbon Nils Larsson från Winningetorp, 52 år gammal, drängen Jöns Månsson från Vinninge, 30 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Hyby4
Övriga dödade från Hyby var skomakaregesällen Lars Fagerberg, drängen Håkan Bengtsson, husmannen Lars Sörensson, husmannen Ola Jönsson, mjölnaren och rusthållaren Otto Nilsson och husmannen Jakob Hansson. Prästen avslutar med följande ord: "Alla dessa personer blefvo enligt Konungens höga befallningshafvandes order afsides begrafvne utom Otto Nilsson som genom undersökning ???.." Bildkälla: Arkiv Digital.

I kyrkböckerna kan man hitta det mesta och mer därtill. Det här är alltså en samtida skildring av vad som hände för över 200 år sedan i Skåne. När jag läser det så får jag känslan av att prästen nästan ställde sig på de upproriskas sida, eftersom han kallar dem "olyckligt förvillade".

Wikipedia läser jag om Klågerupskravallerna. Det var böndernas protest mot enskiftet och splittringen av de gamla byarna men framför allt mot utskrivningen till lantvärnet och landshövdingens vägran att träffa dem och diskutera detta.

Tack vare dödboken i Hyby lärde jag mig lite mer om den svenska historien.

Fortsätt läs mer
  886 Träffar
  0 Kommentarer
886 Träffar
0 Kommentarer

Flytten 1896

I en bok låg papperet och där hade det legat länge. Min mormors nedskrivna berättelse om flytten i Roslagen år 1896 och tiden strax därefter. Vet att den skrevs1977, men inte vem som lagt in den i boken, men nu var det ett nöje att läsa, så jag delar texten med dig.


                                                      Vårt hem var så ringa, dess dörr var så låg.
                                                             men aldrig en kärare boning vi såg

Det var mamma , pappa, Sara och jag på mammas arm som tågade in i stugan, inte var den helt grå men mycket av rödfärgen var borta.


                                               (Bilden är på Esters mamma)

Från en lagom hög trappa kom vi in i en fyrkantig farstu , en trappa upp till vinden och en dörr till köket , det var det som fanns , bakom köket låg kammaren. Köket var stort men den murade bakugnen tog upp plats och lågt i tak var det. Vid storbak, när rågkakorna plockades på hävlar och sattes upp i taket så blev det ännu lägre i tak. Men den låga takhöjden var bra när taket skulle vitlimmas.

När pappa byggde bryggstugan flyttade vi in där med matlagning och stök, då blev den gamla stugan städad och fin, till och med gardiner sattes upp.

Maten hanterades annorlunda, vi hade den lilla matboden nära stugan, två små rum och en vind. I det ena rummet fanns den stora trälåren med spisbrödet, en tina för saltat fläsk och en för saltat nötkött. När en gris fick sätta livet till, färskmat, som korv och syltor, för att inte tala om det goda paltbrödet. Vi hade inte långt till sjön och eget fiskevatten. Pappa satte ut en sorts mjärdar, dit kunde fisken förirra sig. Salt sill fanns det alltid och när det var marknad i Norrtälje var det vanligt att köpa hem en fjärding saltströmming. På bodvinden hade vi de äpplen som våra träd gav. I det andra fanns korngryns och mjöltunnor.  Under boden fanns mjölkkällaren, där mjölken silades upp i cylindrar, som handskummades när grädden gått upp.  Cylindrarna fick stå i en präktig lår med vatten och så länge det fanns, isbitar. Is togs upp varje morgon, inte undra på att mamma fick beröm från smörkunderna för sitt goda smör. Nog var lantbruksarbetet tungt förr, men det var också roligt.

Så är några minnen från förr, upptecknade av Ester

Fortsätt läs mer
  1417 Träffar
  0 Kommentarer
1417 Träffar
0 Kommentarer

Lite press...

tidningsbunt

I fredags var det Pressfrihetens Dag. Denna dag kan man köpa alla sorters tidningar för halva priset. Undertecknad passade som så många andra på att köpa en lagom matad bunt, men faktum är att jag började fundera en aning också. Pressfrihet med underavdelningarna yttrandefrihet och åsiktsfrihet.... denna osynliga men så otroligt viktiga och värdefulla tillgång! Jag såg också ett diagram över pressfriheten i världen idag, och det var en ganska dyster syn. Stora delar av världens massmedia är styrda av diktatorer och censur. 

Tittar man bakåt i tiden, så är det ju förstås inget nytt fenomen. Från att man började övergå från sagoberättande till kungörelser i kyrkan, har ju nyheterna anlänt vinklade till kungars och stormäns fördel. Rykten har spridits, medvetet och omedvetet, befogad och obefogad rädsla fick 'vanliga' människor att hålla sig till sitt och inte protestera. 

Men visst blev det protester ibland! Engelbrektsupproret, Dackefejden och stora Daldansen är bara några exempel ur historien. Tyvärr slutade det hela oftast med en mängd döda människor på båda sidor om barrikaderna. Tänk om man istället hade kunnat 'kriga' med debattartiklar och insändare i tidningarna! 

Min egen ansläkting (jag härstammar inte från honom, men från hans moster) Olof von Dalin undkom med blotta förskräckelsen i mitten av 1700-talet. Han hade som utgivare och författare av 'Then Swänske Argus' gjort sig känd för diverse parodier och satirer på aktuella ämnen och personer. Olof blev så småningom mycket populär hos kungaparet, särskilt drottning Lovisa Ulrika uppskattade hans dråpliga parodier på framför allt prästerskapet. Det gjorde däremot inte prästerna; den karolinska ortodoxin levde fortfarande kvar i Sverige, och framför allt Olofs så kallade 'kalottpredikningar' som han underhöll hovet med, retade upp prästerna. Olof von Dalin ställdes inför rätta år 1756, han var också anklagad för att, medvetet eller omedvetet, ha gått drottningens ärenden vid det beryktade kuppförsöket för att stärka kungamakten, och höll på att bli dömd till döden, men tack vare inflytelserika vänners ingripande, klarade han sig. Kalottprediktningarna kom han emellertid inte undan. Det blev böter, och kungaparet blev tvungna att förvisa honom från hovet. 

Men så kom då tryckfrihetsförordningen! Plötsligt kunde alla tycka och skämta i pappersform i vårt land. Fast det var ju inte alltid kungligheterna uppskattade det, Aftonbladet hade ju en närmast dråplig strid med kung Karl XIV Johan, där kungen drog in tidningen och Lars Johan Hjerta startade en ny, och så höll man på ett flertal gånger. 

Apropå Aftonbladet, numera har de tyvärr tagit bort sin roliga logga på tidningen. Den som hade en rund bild av grundaren och texten under: 'Aftonbladet grundad 1830 av Lars Johan Hjerta, telefon....'

Sedan kan man ju fundera på om pressfriheten ibland kanske har gått lite för långt. När blir skvaller till kränkande av integritet? När blir yttrandefrihet till mobbing eller hets mot folkgrupp? Ibland verkar nutidens massmedia ha tappat bort balansgången i det de skriver, i sin desperata kamp för att sälja fler tidningar. 

Men de tar i alla fall tillvara rätten att skriva vad de vill! Rätt eller fel får läsarna bedöma. 

Och skriva egna artiklar eller insändare om.... 

 

Fortsätt läs mer
  625 Träffar
  0 Kommentarer
625 Träffar
0 Kommentarer

Konrad Jonsson Stenberg

Konrad Stenberg fru Eva. Barnen fr. vDetta är Konrad Jonsson Stenberg (1865-1949) och Eva Katarina Lindberg (1876-1942) med sina fem äldsta barn. Barnen är från vänster: Axel (1904-1980), David (1906-1924), Knut (1901-1970), Johan (1908-1977) och Sofia (1902-1938). I hushållet föddes totalt elva barn. Familjen bodde i Malå, Västerbotten. Fotot taget 1908 eller 1909. 

Konrad var född i "Rajmirbränne" utanför Bjurvattnet, Skellefteå. Som elvaåring lämnade han hemmet eftersom familjen var så stor. Han flyttade till Malå och arbetade som getarpojke (vallgosse). Han tjänade som dräng i bland annat Lövberg och Björkås. Han fortsatte efter detta att arbeta som timmerman fram tills han förlorade synen. De flesta äldre timmerhusen i Malås samhälle uppförde han. Han ägnade sig dessutom åt byggnadsarbete i Lycksele och Sorsele med flera socknar. Konrad blev blind på grund av gråstarr 1911. Fem av sina elva barn fick han därför aldrig se. Yngsta dottern Elvy föddes 1920. Henne strök han på kinden och sa: "Du är len och fin." 

Eva föddes i Krokträsk, Arvidsjaur. Redan när hon var  fyra år gammal, 1880, flyttade familjen till Avanäs, Sorsele. Hon flyttade 1895 till Malå för att arbeta som piga. Hon gifte sig med Konrad år 1900 efter att ha tjänat som piga på olika gårdar i Malå socken.  

Familjen hade det fattigt. Konrad försörjde familjen genom att hugga ved åt kommunen. Han hanterade yxan med stor skicklighet. Visst hände det att han högg sig med yxan i handsken men han skadade sig aldrig. En av deras söner, Sigvard "Sigge" Stenberg (1918-1983), startade affären "Sigges el" i Malå. Den övertogs senare av hans söner Björn och Sune, på precis samma ställe som där Konrad och Eva hade sin lilla timrade stuga. Den lilla stugan bestod av ett rum och kök. Stugan revs 1925. Sen flyttade familjen till en större bostad. Kök, kammare och sal bestod hemmet av efter flytten. Stort utrymme tyckte familjen. 

Konrad och Eva upplevde flera svårigheter i livet. Bland annat fick de vara med om att begrava tre av sina barn. Ett av barnen var äldsta dottern Sofia som avled 1938, endast 35 år gammal. Hon var då gift och bosatt i Byske. Hon efterlämnade make samt en knappt elvaårig dotter. 

Under högmässorna på söndagarna var det förbjudet för barnen i familjen att leka. Konrad satt i köket och två av barnen försökte smita ut. De smög på tå, gav inte ifrån sig ett ljud. Plötsligt stod Konrad framför dem i farstun och stoppade deras flykt. Han hade nog hört dem. Det gick inte att lura honom.

När Konrad höll till i vedboden hade han dörren stängd. Det hände att folk kom, tittade in och sa: "Ska du stå här i mörkret?" Då bad han dem stänga dörren eftersom han ville vara ifred.

Konrad brukade utmana sina barn vem som kunde gå rakast längs en matta. Barnen förlorade alltid! Modern Eva var en duktig kvinna med att sköta hushållet. Trots de många barnen så tog hon även hand om folk som ibland kom till familjen och behövde övernatta. De fick både sovplatser och mat. Eva var också duktig på att sy. Intresset för sömnad fördes vidare till yngsta dottern. Konrad var en pålitlig och hederlig man. Ett bevis på detta är att han vid ett tillfälle tvingades låna 50 kronor av kommunen. Dessa pengar lämnade han senare tillbaka.

Eva var sjuk sista tiden av sitt liv men trots detta arbetade hon med sysslorna i hemmet. Hennes bortgång kom plötsligt. Hon avled i hemmet 1942, i sitt 66:e levnadsår. Konrad dog på sjukstugan i Malå 1949, 83 år gammal. 

Ett av Konrad och Evas barnbarn var före detta ishockeyspelaren Anders "Acka" Andersson som spelade i Skellefteå AIK, Färjestad BK och i svenska landslaget. Han var en del av det svenska landslag som vann VM-guld 1957 i Moskva och 1962 i Colorado Springs. "Acka" avled 1989. 

Fortsätt läs mer
  791 Träffar
  0 Kommentarer
791 Träffar
0 Kommentarer

DNA-föreläsning med Peter Sjölund

Förra helgen var Peter Sjölund hos oss i Västervik och höll föreläsning om DNA-test. Har du varit på en sådan föreläsning så vet du hur entausiastisk han är och att han verkligen kan förmedla sina kunskaper till oss som inte vet lika mycket.

Omkring 70 personer kom till DNA-föreläsningen. Ungefär hälften, 36 personer, topsade sig och registrerade sina test hos FamilytreeDNA. "Det är Smålandsrekord, om vi inte räknar med topsningarna i Växjö" berättade Peter Sjölund när testen räknats. Så snart kan nog de som har rötter i nordöstra Småland räkna med nya träffar i sina matchningslistor. Dessutom visade handuppräckning att 20-25 i publiken redan tagit test.

Tack för din föreläsning, Peter!

1
Peter Sjölund in action!

2
Det gäller att göra rätt med testet.

3
Kön var lång för att registrera sitt test. 36 testade sig efter föreläsningen.

Själv gjorde jag mitt test 2014. Först mtDNA och ett år senare utökade jag till Family Finder. mtDNA-testet gav mig information om mitt ursprung och min haplogrupp på mödernet, som är H1b. Min äldsta ana på moderlinjen hette Ingeborg Andersdotter och föddes 1651, kanske i Ullareds socken. Där levde hon som vuxen och förde sina gener vidare till mig genom sin dotter Börta Nilsdotter som föddes 1683. Och så vidare. Mellan henne och mig är det nio generationer.

När jag först gjort FF-testet fick jag runt 800 träffar. Jättemånga, tyckte jag, och fattade inte hur jag skulle kunna reda ut alla dem. Och det kan man ju inte. Många har så lite gemensamt DNA med mig så vi kan vara släkt långt innan kyrkböckerna fanns. Men en del nära träffar har det också blivit, bl a några tremänningar och några USA-släktingar. En av tremänningarna har jag träffat. Nu är jag uppe i 2832 träffar men bara drygt tio är utredda och åtta är kopplade till mitt släktträd. För ett par nära träffar har det inte gått att fastslå något samband så jag tror att det är någon i våra släkter som hoppat över skaklarna för hundra år sedan eller mer.

Tre av mina fyra bröder har också tagit DNA-test och vi kan konstatera att vi är helsyskon. Vi har ganska lika träffar, men inte helt och det är väl som det ska vara. Mina bröder har haplogrupp IM-253, den vanligaste i Skandinavien har jag för mig.

Intressant är det och om jag hade tid skulle jag kunna ägna hela dagarna åt att studera mitt DNA-resultat. Men då skulle väl inget annat bli gjort.

Fortsätt läs mer
  1008 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Jan Erik Hallström
Tack för den glimten, Eva. Som vanligt informativt, kul att läsa och med schyssta bilder! / DiJanneh ... Läs mer
söndag, 05 Maj 2019 01:18
Eva Johansson
Tack!
söndag, 05 Maj 2019 17:05
Magnus Sälgö
Trevlig blogpost. Vi får följa upp hur statistiken för uppklarade brott i Västervik påverkas ;-)
måndag, 06 Maj 2019 12:44
1008 Träffar
6 Kommentarer

Klassresa?

Det finns många berättelser om hur bra det gått för ett antal av alla de som lämnade Sverige för att prova på lyckan utanför Sveriges gränser. Det var många som reste och alla lyckades naturligtvis inte det nya landet. Men visst finns det fascinerande historier, om olika framgångssagor, en del välkända, andra kanske mindre omtalade. Men det finns också andra berättelser, med olika inslag som fascinerar, en del av dem kan så här i efterhand verka lite pikanta men det finns olika bakgrunder och olika händelser bakom dessa små berättelser.

En del handlar om det som inte blev som det var tänkt, och det som var en klassresa för den ena , var kanske något annat för den andre.  Att komma från en familj, som tidigt hamnade utanför samhället och där det mesta var alltför eländigt enligt de som betraktade situationen från utsidan, var kanske inte den bästa grogrunden för framtida lycka. Eller, var det kanske en enorm drivkraft, att veta hur det kan vara och arbeta för att skapa sin egen framtid, åt sig och sin familj. Maria kom från en sådan miljö, och det hon såg som sin framtid var att lämna den historia som belastade henne, dotter till en som nästan alla såg ner på. Inga pengar fanns till utbildning i de yngre åren. Efter några år med slitsamt arbete, utan att unna sig något, fanns där en tillräcklig slant för den billigaste resan till Amerika, drömmarnas land. En resa som betydde en nystart, för hon hade faktiskt unnat sig två saker under den slitsamma tiden, en läsebok på svenska, och samma bok på engelska. När hon långt senare berättar om hur hon efter dagens hårda slit satt med de två böckerna bredvid varandra och med sin stapplande läsning försökte se vilka svenska ord som motsvarade de engelska, dag ut och dag in, och naturligtvis med uttal av de engelska orden helt enligt det egna huvudet. Men hon hade en liten hum om språket när hon kom till båten i Göteborg, och redan under överresan fick hon hjälp av de som kunde språket bättre med sitt uttal. Kanske var det den delen som gjorde att hon själv kunde skaffa jobb och sedan börja klättra i rang. Hon berättade att barnafödandet efter det att hon träffat sin man blev hinder på vägen, men hon hade skapat en grund och kunde sedan överföra sina kunskaper på sina barn, så att de fick en betydligt bättre start än hennes egen. När en av sönerna så småningom tillträdde som direktör för en av stadens största banker så konstaterade Maria att resan från fattiglapps dotter till bankdirektörens mor var en klassresa, en resa som kostat mycket svett och tårar, men som lyckats.



Marias ganska nära släkting, Kristina, gjorde en annan resa, med andra ingredienser och med andra följder. Redan i ganska unga år träffade hon en trevlig pojke, som inte bara var förtjusande utan också hade föräldrar med en liten slant på banken. Liten var den, men tillräckligt stor för att skicka sonen till USA innan han fyllt 20, allt för att försöka skapa sig en framtid. Efter bara några månader, bad han sina föräldrar om en uppoffring till, försök få till det så att min hjärtevän också kan komma över, jag saknar henne så. Med gemensamma ansträngningar fick de ihop till biljetten och flickan reste över. Det var inte lätt att få det att gå ihop där borta, men de gjorde vad de kunde och skapade en liten plattform för sitt liv. Inte kände de många och när Kristina blev med barn så sålde de en hel av det de hade och Kristina reste hem, utan sin man, och födde en dotter i föräldrahemmets enkla vrå. Fanns inte mycket där, men en kär mor och en bror var skönt att ha till hjälp. Tiden gick och den biljett som skulle ta Kristina och dottern till USA kom inte. Det tog två år av hårt arbete att samla ihop pengarna för överresan, och då räckte det bara till Kristina, dottern fick vara kvar hos sin mormor. Naturligtvis vara tanken att flickan skulle hämtas inom kort, men åren gick. I den amerikanska folkräkningen syns pappan, mamman och faktiskt också dottern, hon står med på en rad med namn och ålder, kanske var det en förberedelse för hennes ankomst, hon fanns ju i folkräkningen och hörde till familjen.

Nu blev det inte så, åren gick och biljetten kom inte. Väntan på kuvertet med biljetten pågick till dottern var tonåring, då kom beskedet att Kristina dött, tuberkulosen tog hennes liv. Drömmen om Amerika blev bara en dröm, det blev ingen överresa och pappan försvann i ett töcken. När historien sedan berättas så blir väntan kortare och kortare, och till slut så hann Kristina knappt åka över förrän hon dog, det är den historia som fördes vidare till barn och barnbarn till den kvarlämnade flickan. Att det sedan gick bra ändå, trots starten med väntan och åter väntan, är en annan historia, kanske blev den resan bättre än om Amerikaresan blivit av.



Har du liknande resor i din släktforskning? Har du funderat på varför det blev som det blev och gick resan uppåt eller gick den neråt, om vi nu kan sätta någon riktning på den.

Fortsätt läs mer
  883 Träffar
  0 Kommentarer
883 Träffar
0 Kommentarer

Walpurgis + hedningarna = Valborgsmässoafton

pskbrasa_197617010

Det var en gång under 700-talet en engelsk prinsessa som hette Walpurg, född i Devon. Hon hade utbildning, var läskunnig och fick följa med sina bröder Winibald och Wilibald på resa till Tyskland. Syftet med resan var att kristna de hedniska tyskarna. För att korta ner historien lite så blev Walpurg så småningom abbedissa i klostret i Heidenheim. Walburg, som hon kallades i Tyskland,  skrev biografier om båda sina bröder, den enes resa till Jerusalem och den andres missionerande i Tyskland, och kan räknas till en av vår världs första författarinnor. 

Walpurg avled den 25 februari, och i den katolska världen är det fortfarande hennes dag. Men den 1 maj 870 flyttades hennes reliker till Eichstätt, och samtidigt helgonförklarades hon. Under den tidiga medeltiden uppstod en Valborgskult på kontinenten, en kult som framför allt handlade om att driva ut häxor, onda andar och annat djävulskap genom att föra oväsen och tända eldar. 

Samtidigt i det begynnande Norden, förrättade de hedniska nordborna Segerblotet, vårens seger över vintern, genom att tända eldar för att 'bränna bort' det gamla och göra plats för det nya som började gro och växa överallt. Eventuellt brände man också kropparna efter de som dött under vintern vid samma tidpunkt. 

När de första kristna missionärerna dök upp i Norden, såg man förstås hedniska blot som djävulska påfund. Segerblotet var, enligt missionärerna, i själva verket häxriter.  Och precis som med julen och midsommaren, förvandlade man det raskt till en kristen högtid istället. Här passade Valborgs eld för att driva bort häxor och onda andar helt förträffligt, tyckte missionärerna. 

Sagt och gjort. Segerblotet blev Valborgsmässoafton istället. Eldar tänds, och precis som våra hedniska förfäder, för vi oväsen till elden. Fast det kanske är tarvligt att jämföra manskörer och allsång med 'oväsen'.... 

 

Trevlig Valborgshelg allihop! Med eller utan brasa...

Fortsätt läs mer
  730 Träffar
  0 Kommentarer
730 Träffar
0 Kommentarer

"Per Larsa" Brännström

Per Larsa Brännström

                                                                      "Per Larsa" framför sin stuga i Dalliden. 

 

Per Larsson Brännström "Per Larsa" föddes den 14 juni 1854 i Svanfors, Skellefteå som yngsta barnet i en syskonskara av sex barn till sågdrängen Lars Jonsson Brännström och hans hustru Brita Magdalena Bäckström. 1888 bosatte sig ”Per Larsa”, som han kallades, i Dalliden strax söder om nuvarande Boliden. (Platsen där han bodde finns markerad på dagens kartor som "Per Larsagärdan" och ligger på kanten mellan Dalliden och Bjurliden). Han hade en syster, Eva Margareta Brännström som också bodde i Dalliden ett år och senare i Bjurliden. Han bodde i en liten stuga med jordgolv, han tapetserade med tidningar, fotografier och allt möjligt. ”Per Larsa” kom hem till min mormors föräldrar Olga och Gunnar Lundström i Bjurliden (en grannby till Dalliden där ”Per Larsa” bodde) varenda dag. Han satte sig i köket hos de, gnuggade händerna i ögonen, han var alldeles röd. Han sa: ”Jig var in deill Kalles i dá men I feick då einget kaffe där." (Jag var in till Kalles i dag men jag fick inget kaffe där). Olga bjöd honom på kaffe, en bulle och en sockerbit. Bullen och sockerbiten stoppade han i en skinnväska som han hade. Kaffet drack han upp. När han var klar gick han vidare till nästa gård och gjorde likadant där. Han gick genom hela Bjurliden. När han blev gammal och inte kunde klara sig själv, kom han en dag till min mormors mormor Margareta Lundberg i Bjurliden. Hon hade två fosterbarn som hette Ivar Marklund och Ragnhild Tjärnlund. Det blev mörkt och på kvällen skulle Ivar och Ragnhild skulle följa ”Per Larsa” hem till Dalliden. Min mormor Adina följde med en bit sedan vände hon. Hon var nog inte så gammal då. Sen skaffade de honom till ålderdomshemmet som fanns på Sunnanå i Skelleteå och där dog han den 29 juni 1932. När han hade dött grävde man upp tvåkronor som ”Per Larsa” hade grävt ner i en lada. Han sparade pengarna han fick. Han hade också en sångröst som var enastående, han brukade sitta på hustaket och sjunga. Det hördes enda till Bjurliden sades det.

Det berättas om honom att han en gång sa: ”Kåken mine jer se grest att I kan kruup ut mela stockarn utan att vàl båsu oppa röiggen!" (Min kåk är så gles att jag kan krypa ut mellan stockarna utan att bli full av boss på ryggen!)” När han hade besökt starten av gruvdriften på 1920-talet kom han tillbaka till Dalliden och sa: ”Däm kånna int svenska språke!" (De kan inte svenska språket!)                                                                

Fortsätt läs mer
  792 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Trots att det finns många fattiga än i dag i Sverige, så får man väl anse att " Per Larsas " hus tillhör en svunnen tid. Nu är det... Läs mer
tisdag, 30 april 2019 11:07
792 Träffar
1 Kommentar

Hälften av barnen dog

gravsten barn Gallared

Den här gravstenen vittnar om ett par föräldrars gränslösa sorg över sina döda barn för länge sedan. De båda bröderna kom aldrig att träffas för de dog som ganska nyfödda. Sedan dog deras lillasyster. Så en syster till, och en bror.

"Minnet öfver tvenne kära bröder". När jag såg gravstenen första gången tänkte jag att det måste ha varit älskade och efterlängtade barn. Den här familjen var ju på inget sätt unik, tusentals barn dog innan de blev vuxna om vi går några generationer bakåt i historien. Men barn fick nog sällan sådana här gravstenar, de las ofta i någon vuxens grav.

Stenen står vid Gällareds kyrka i Halland. De båda bröderna var Thore och Johannes Emanuel Bengtsson. Föräldrarna hette Bengt Nilsson och Pernilla Torsdotter och familjen bodde på en gård i Yttra Berg.

Familjens historia är förfärligt sorglig, som så många andras. Thore och Johannes Emanuel var föräldrarnas första barn, födda 1836 och 1837. Thore dog två månader gammal och Johannes Emanuel fem veckor gammal. 1838 föddes systern Johanna och dog efter drygt fem månader. Eftersom en syster nämns på gravstenen är den nog rest 1839 eller 1840. 1840 föddes Nils Petter. Han blev Bengts och Pernillas första barn som överlevde till vuxen ålder. Sedan föddes Inger Kerstin 1842 och dog efter en månad. Johanna föddes 1842 och överlevde. Tilda och Sofia föddes 1845 och 1848. De blev vuxna och gifte sig vid ett gemensamt dubbelbröllop 1870. Det blev Sofia och hennes make Carl Aron Carlsson som tog över gården.

Lillebror Sven Carl föddes 1850 och dog efter drygt en månad. Sist kom Albertina 1852 och även hon överlevde.

Av makarnas totalt tio barn dog alltså hälften. Nils Petter, som var den äldste överlevande, blev heller inte gammal. Han dog i lunginflammation när han nyss fyllt 28 år. Då hade hans far dött i samma sjukdom året innan. Det blev döttrarna som förde släkten vidare.

Att mista hälften av sina barn, eller mer, det har jag sett även i andra familjer i kyrkböckerna. Och säkert har du som släktforskare också många gånger stannat upp inför alla dessa döda barn och känt dig gråtfärdig. Jag är oerhört tacksam över att vi nu lever i en tid där barn överlever. Mina egna barn, mina barnbarn och andras barn. De här barnen dog av det som kallades slag, som kanske var plötslig spädbarnsdöd, men också av kikhosta och bröstfeber (kanske var det lunginflammation?). Det går inte att sätta sig in i hur livet tedde sig för dessa föräldrar, när barn efter barn dog. Men gravstenen påminner oss om deras sorg, fast det är så länge sedan.

Även om jag har en hel del släkt i Gällared så ingår inte denna familj i min släkt.

Fortsätt läs mer
  1948 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Kent: Ja, kyrkan ligger ju alldeles intill vägen mot Ullared. Det finns fler intressanta äldre gravstenar sparade där. Våra kyrkog... Läs mer
måndag, 29 april 2019 11:27
Magnus Sälgö
Jag kopplar ihop platsen för gravstenarna med andra källor via Wikidata se exempel ... Läs mer
måndag, 06 Maj 2019 23:26
Eva Johansson
Spännande! Det här känner jag igen, jag tror att du skrivit om det i släktforskningsgruppen på Facebook.
tisdag, 07 Maj 2019 09:13
1948 Träffar
6 Kommentarer

Något nytt i Märsta?

Kanske en något konstig fråga, speciellt om man inte vet var Märsta ligger. I närheten av storflygplatsen Arlanda, i Sigtuna kommun, finns Märsta och där byggs det överallt. Åtminstone verkar det så. Att de bygger mitt i centrum fick jag lära mig innebär att det tar tid att åka några hundra meter, de extra trafikljusen som reglerar förbifart vid nybyggen är inställda på några sekunder grönt och sedan en oändligt lång väntan, med det röda ljuset brinnande och klockan tickande.


Jag var på väg till ett möte med ett antal människor som hörsammat kallelsen att få höra lite om DNA, och målet var Träffpunkten i det fina biblioteket. Trevliga lokaler och trevliga människor, vad kan man mer begära? Men det är inte det som ligger och gnager i bakhuvudet utan det var kommentaren efter att vi avslutat och var på väg att lämna lokalen.  Vad hjälper det att släktforska och hålla på med DNA, när jag vet att jag är en rännstensunge och inte har mycket att hämta i det som varit.

En fundering, så god som alla andra, men med en underton av sorgsenhet och avsaknad av en intressant familjehistoria. Många berättar om allt som deras förfäder gått igenom, intressanta fynd i alla de olika dokument som finns på arkiven och spännande domar i domboken, tänk att de skrev ner hur min släkting gjorde en ena dumheten efter den andra.

Är det roligt att släktforska när pappa är okänd och mamma bytte namn och inte berättade något om sin uppväxt, kanske kom hon från ett annat land, okänt vilket. Vad kan man tänkas hitta som kan ge något tillbaka, något som lyfter och ger en förståelse för det som varit.

Jag hade inget svar, men tankarna fortsatte efter att vi skilts åt. Tänk vilken tur att det fanns så många spår efter de som finns i mitt släktträd, även om de inte var annat än torpare, spiksmeder eller salpetersjudare. Att få del av sin egen släkts historia är en ynnest och när jag hör andra berätta om hur svårt det är att hitta spår så blir jag tacksam. Hur svårt är det inte för min tyska vän, där de arkiv som hans familj fanns i, brann upp 1945, allt är borta. Eller de som kommer från andra delar av vår värld där det saknats skriftliga källor, där familjehistorien berättats under många generationer, men som nu avbrutits av olika skäl. Eller som personen i Märsta.

Då förstår jag vilken förmån vi har, med våra sparade arkiv, som nu digitaliseras i rasande fart. Tänk vilken tur att många av våra arkiv inte bara finns utan är tillgängliga, antingen genom besök eller genom tjänster som Arkiv Digital och Svar. Egentligen ligger kunskapen precis framför oss, och bara väntar på att plockas upp och bli använd. Det mesta hänger nog på vad vi vill veta.

Vilken tur att jag blev intresserad av släktforskning, finns ju hur mycket som helst att göra, nu gäller det bara att se till att få fler intresserade (och det är inte alltid lätt),  och visst finns det en del nytt efter Märsta också.

Fortsätt läs mer
  794 Träffar
  0 Kommentarer
794 Träffar
0 Kommentarer

Funderingar på dass

dasslock

Under den gångna påskhelgen var jag med och tömde en dasstunna, vilket ledde samtalet in på hur detta ombesörjdes förr i tiden. 

Länge var det nog att gå ut i skogen för att förrätta sina behov som gällde. Men vissa slottsbyggare var före sin tid. Exempelvis försågs Glimmingehus, som började byggas 1499, med en sorts inomhusdass, skickligt placerade i vinkel utanför slottsmurarna så att avskrädet inte solkade ner väggarna. 

I palatset i Knossos på Kreta, fanns faktiskt en sorts forntida vattentoalett!  Det handlade om rännor som efter att någon förrättat sina behov, behälldes med vatten som 'spolade' toan ren. 

I Stig Linnells bok 'Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen' läste jag bland annat om Träsktorget och 'pudrettkärringarna' som från 1830-talet bar stockholmarnas dasstunnor till platsen. Det var ju inte stadens mest 'framstående' damer som skötte sysslan, utan oftast var det före detta straffångar, alkoholister och andra 'fallna' kvinnor som bar tunnor. Såvitt jag förstod på Träsktorgets utseende, så var det meningen att tunnorna skulle bäras utför en brant kulle, täckt med annat avfall, och tömmas i den lilla ynkliga träsksjö som ännu fanns längst ner. Det måste ha varit ganska rejält brant att kånka ner dessa tunga tunnor, och dessutom var damerna oftast inte särskilt nyktra, vilket nog ledde till en del kullerbyttor. Inte trevligt med det innehållet! 

Lite senare, omkring 1850-talets slut, började dasstunnorna istället hämtas av så kallade 'budare'. Det var däremot oftast män. Tunnorna fanns i de nybyggda flervåningshusen för det mesta på vinden, och budarna brukade komma nattetid för att hämta dem, eftersom de mindre behagliga dofterna annars kunde inverka på trivseln i bostäderna. Kutym var att det skulle finnas pilsner eller brännvin till budarna. Så antagligen var de inte mycket nyktrare än pudrettbärerskorna... 

Så småningom kom vattenklosetterna, till allmän trevnad. Wilhelmina von Hallwyl i sitt palats,  var med sin tid och lät bygga om sitt badrum för vattentoa och dessutom badkar och handfat. Kejsar Franz Josef i Österrike, som levde ungefär samtidigt, tackade däremot nej till vattentoalett, han föredrog sitt torrdass. Detsamma finns fortfarande till beskådan i slottet Schönbrunn. OK, det är ett torrdass, men med en flott toasits i ädelträ och en vacker träbänk, dekorerad med duk av finaste damast. 

Gemene man fick förstås vänta längre på inomhustoaletterna. Först lär det ha kommit toaletter på halvtrapporna i flervåningshusen, och så småningom flyttade de in i lägenheterna. Men torrtoa på gården fanns kvar ända in på 1970-talet i vissa hus. 

Toalettrum har det ju funnits i de flesta 'finare' gemak i många århundraden. Men då menade man ett påklädningsrum, att 'göra toalett' snarare än ett badrum. 

Och det är ju en helt annan historia.

 

Fortsätt läs mer
  919 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Crister Lindström
Jag bodde en period i slutet av 60-talet på Rörstrandsgatan. Ett hus i närheten hade då - tro det eller ej - torrdass på vinden!... Läs mer
onsdag, 24 april 2019 08:49
Helena Nordbäck
Oj, fanns det dass på vinden så länge?
lördag, 27 april 2019 14:15
Sven-Inge Olsson
På Åhus fiskeläge öster om Trelleborg berättade min mor att tunnorna tömdes direkt vid strandkanten i Östersjön. På vintrarna tömd... Läs mer
onsdag, 24 april 2019 09:07
919 Träffar
6 Kommentarer

Den noble ynglingen och borgardottern

UMFA54672 1268
Bild från Bohusläns Museum.

Nu är det påsk igen och jag önskar er en trevlig fortsättning på helgen! Det känns som det var alldeles nyss vi hade påsk förra året.

Jag hoppas ni inte bara sitter inne och släktforskar denne vårljumma påskhelg. Den inleddes med riktig försommarvärme, solsken och fika ute på långfredagen. Där jag bor, på en gård ute på landet, är ett säkert vårtecken att fåren kommit. Markägaren arrenderar ut bete till en fårägare och varje vår i april-maj kommer tackorna med sina lamm ut till oss och varje höst hämtas de hem igen. Årets tackor är förra årets lamm. De kom på långfredagen. Än så länge är de lite skygga men framåt eftersommaren brukar de komma fram och hälsa utan blygsel, när de lärt känna oss.

lamm
Tackorna med sina lamm. Egen bild.

Trots att det är en fin helg just nu så kan jag ändå inte lägga släktforskningen helt åt sidan. Just nu håller jag på med att försöka läsa vad det står i en arkivhandling från domkapitlet i Lund 1693:

domkapitlet
Bildkälla: Arkiv Digital.

Det här handlar om den unge mannen Gustaf Rudebeck, barnbarn till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius. Den unge Gustaf var student i Lund och gjorde borgardottern Elsa Berg med barn, trots att hon var trolovad med en annan. Inlagorna i domkapitlets arkiv ska handla om att Gustaf som adlig yngling inte skulle behöva gifta sig under sitt stånd bara för att han gjorde mön med barn. Hur som helst så gifte de sig sedan. Deras dotter Regina Benedicta är anmoder till mina barn genom deras far.

Detta är en äktenskapshandling och det finns flera volymer sådana i domkapitlets arkiv och som digitaliserats av Arkiv Digital. Ett tips om du vill fördjupa din forskning.

De flesta volymer i domkapitlets arkiv är äktenskapshandlingar och domböcker i äktenskapsmål (troligen mest skilsmässomål) men det finns också många andra sorters handlingar som jag inte kikat på än. Jag skulle aldrig hittat dit om det inte vore för en diskussion på Anbytarforum. Dessutom tycker jag att det är svårt att tolka den här handstilen men försöker ändå läsa så mycket det går. Det gäller att knäcka koden.

Fortsätt läs mer
  785 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Hej! Intressant, men det är svårt att läsa skrivstil. Jag tänker på alla yngre som inte lär sig detta, min yngste son begriper ing... Läs mer
lördag, 20 april 2019 11:07
Eva Johansson
Stefan: Ja, visst är det svårt ibland. Den här handstilen är bitvis väldigt svår att tyda för mig, en del går bra. Ja, det kan bli... Läs mer
lördag, 20 april 2019 13:17
785 Träffar
2 Kommentarer

Att blicka tillbaka

Varför är det intressant med bakåtblickande? Det finns ju inget vi kan göra åt det som redan hänt, det går inte att ändra historiens gång, hur gärna vi än vill. Frågor och funderingar kring all form av historieforskning bubblar upp både här och där. De kommer från de som levt länge och de kommer från de som just påbörjat sin livsresa.

Finns det någon grund för att titta i backspegeln?  Det finns de som säger att vi lär oss av historien, men gör vi det, tar vi vara på de lärdomar som kan finnas i de historiska skeendena. När jag tittar mig omkring, funderar på egna likväl som andras uppträdanden i olika situationer, så blir slutsatsen att det kan inte vara mycket av historien som påverkat de beslut vi tar kontinuerligt. Det som jag tycker mig se i historien är upprepningar, vi gör samma misstag om och om igen. Vi ser skeenden som ledde oss fel och vi gör ändå om samma misstag om och om igen. Varför ska vi då bry oss om det förgångna, varför inte bara titta framåt och se till att all energi läggs på det som komma skall?

Men ibland är det de små sakerna som lyser upp tillvaron, ibland visar det sig att titta bakåt kan leda till en glädjestund i nuet, en oförglömlig upplevelse (åtminstone känns det så). Det behöver inte vara de stora historiska skeendena som påverkar, det kan var ett enkelt möte över en kopp kaffe som blir resultatet.

En gång fick jag ett meddelande på engelska. ”Jag är i Sverige för ett kort besök, har hittat ditt namn bland min mammas efterlämnade papper om släktforskning. Kan vi träffas?”

Det visade sig att vi, när vi träffades, fortsatte en dialog som börjat 2004 med en dem mail mellan personens mamma och mig

Bakgrunden var min morfars bror, Carl Asp, han  emigrerade, bodde ett tag i Massachusetts och flyttade sedan till Rhode Island, där han gifte sig, fick en son och avled redan 1918 i spanska sjukan. Hans hustru, Tekla Horn, var svenska, som emigrerat tillsammans med några av sina syskon.


Vi träffades, över en kopp kaffe, och började tala om vad som hänt sedan 2004, vilka våra kopplingar var och det framkom ganska snart att det var mamman som varit intresserad av sin släkt, så kunskaperna om den amerikanska sidan var begränsad. När vi gick igenom de uppgifter jag hade kvar efter alla dessa år så kunde jag se hur ett ljus tändes i ögonen, hur berättelserna om det lilla jag visste gjorde att intresset stegrades, det var som en dörr öppnades och plötsligt så kom kommentaren: Nu förstår jag vad mamma pratade om, den känslan har jag inte känt förr. Nu förstår jag min sons önskan om att få veta mer om var vi kommer ifrån.

Samtalet fortsatte, vi kom in på lite av det som fanns i mammans papper. Tyvärr, fältmarskalk Horn var inte en anfader, så den antavlan kunde kastas. Namnet Horn kom istället från liesmeden Horn, verksam i Långöns bruk i Älvdalen och senare Regna.  De uppgifter om att det fanns släkt i Worcester, Massachusetts, kunde vi belägga. Smeden Horn gifte sig med spiksmeden Grundströms dotter, och för att krångla till det så gifte sig de båda kontrahenternas syskon med varandra, syster Horn med broder Grundström.

Kopplingen till Worcester ledde vidare till en berättelse, som ytterligare belyser hur olika vi kan se på historien. I samband med sökandet efter information 2004, rörande ovan nämnda släktingar, kom jag i kontakt med några Grundstrom i Worcester. Vi hittade en del och det fortsatte utmed några andra släktlinjer också. Det fanns ju inte lika mycket digitaliserat då, men tillräckligt för att göra intressanta fynd. Makan till en Grundstrom var dotter till en norrman och en svensk immigrant, Anette Westerling från Höganäs. Den kvinnan hade satt sina spår i familjens berättelser. Hon kunde inte engelska, förutom de grövsta svordomarna, och de använde hon flitigt, likväl som vanan att sörpla när hon åt soppa för att visa att det smakade gott. Det var hennes eftermäle. Vem var hon då? När jag kunde berätta lite av hennes släkt, till de två som ingick i mailkedjan, så fick jag två svar. En svarade: Jätteintressant, vill veta mer”.  Det andra svaret blev: ” Vill inte höra ett ord mer, och skriv aldrig mer till mig”.

Vad var det då som gjorde att svaren blev så olika?  Westerlind/Westerlin(g) ledde tillbaka till Werner Nilsson Wallin, som uppges ha varit bödel i Helsingborg.   Den uppgiften tände den ena och fick den andra att brådstörtat avbryta allt tittande i backspegeln.

Det som jag beskriver hände för tre veckor sedan, och nu aviseras näste besök, en uppföljning och kanske lite av djupdykning i historien. Så, varför inte använda delar av en gammal bloggtext och lyfta upp tillbakablickandet en gång till.

                                                         Önskar er alla en riktigt trevlig helg



Fortsätt läs mer
  967 Träffar
  0 Kommentarer
967 Träffar
0 Kommentarer

Påskpurri

pskgg

I morgon är det dymmelonsdag. Någon mer än jag som inte hade en aning om vad detta betydde förrän ganska nyligen? Veckodagarna före påsk kallas ju 'stilla veckan', och det tog man på allvar förr i världen så till den milda grad att man bytte ut kläpparna i kyrkklockorna mot träpinnar, så kallade 'dymlar', för att det skulle låta mera dämpat om klockorna. I vissa trakter lär man till och med ha bundit fast kläpparna i klockorna för att hindra att det lät alls. 

1823 hävdes förbudet i Sverige mot att spela musik under gudstjänsten i 'stilla veckan'. Men ända in på 1950- och 60-talet fick man tydligen finna sig i att ha tråkigt på långfredagen, för bio, teater och danskvällar förekom inte denna kristliga sorgedag. 

Låt oss titta lite på de ljusare sidorna av påsktraditionerna istället! Varför vi äter ägg vid påsk känner väl de flesta till. Hönorna, förr ofta ganska svältfödda under vintern, värpte inte då. Det var först i fastan det började ploppa ut ägg igen, men i fastan fick man inte äta ägg. När påsken kom, fanns det därför ofta ett överflöd av ägg att kalasa på.  

Påskägg i papp med godis i är en ganska sen företeelse i Sverige. Det kom under mellankrigstiden från Tyskland, och kan ha sammanfallit med att smågodis började bli populärt vid ungefär samma tid i vårt land. I ungefär samma veva och från samma håll, kom påskharen inskuttande. Det var han som skulle komma med påskäggen, ungefär som jultomten kommer med paket vid jul, men just den biten verkar vi inte riktigt ha tagit till oss i Sverige. De harar som dyker upp till påsk brukar vara små och chokladiga..... 

Företeelsen att måla ägg vid påsk är däremot betydligt äldre. Åtminstone under medeltiden förekom det att man gav av sitt överflöd av ägg vid påsk till de fattiga, och eftersom det var en gåva, dekorerade man ofta äggen vackert (se bilden!).

En annan företeelse som jag inte visste något om, påskefyrar,  förekommer tydligen i sydvästra Sverige. En numera tyvärr bortgången släkting till mig, bosatt på Öckerö utanför Göteborg, gav mig följande målande beskrivning i brev:

"Här ute kommer med säkerhet påskfirandet att följa traditionella mönster såsom vi vant oss vid sedan långliga tider. Utan vidare kan man påstå att julen här varar till påska. Har man utegran till jul, kan man vara övertygad om att den försvinner spårlöst tidigt på juldagsmorgonen. Har man haft belysning i granen, så ligger den på backen. Och lyser om den varit tänd. Har man inomhusgran som så småningom börjat barra, så behöver man bara slänga den på utsidan av huset, så försvinner den innan man vet ordet av. Alla julgranar tas tillvara enligt ett nedärvt system... och dyker upp i de påskefyrar som reses på de många bergstopparna bland kommunens tio öar. Varje by - och det finns det många - har sitt påskefyrsberg, varifrån eldsljuset efter mörkrets inbrott lyser upp himlen. Effekten förstärks numera med fyrverkeripjäser. 

Alla påskefyrar reses med enbart granar - något annat gillas ej. Varför det blivit så vet jag inte - och förstår det ännu mindre. Härute finns inga granar och lär heller ej funnits, så det må anses synnerligen exklusivt att välja ett sådant påskefyrmaterial. 

Insamlandet av granar ärvs, varför det alltid är lika gamla ungdomar som står för tillvaratagande, förvaring och bevakning av barrträdsmaterialet. Det förekommer strid och röveri i gransamlarbranschen. Knallskott och annat dundermaterial förekommer livligt. Nyårsaftonen klingar närmast ljudlöst förbi om man jämför med påskaftonen..."

En ganska kraftig kontrast till 'stilla veckan' låter det som...

Ljudlig eller stilla - Glad Påsk allihop!

Bildens påskägg har dekorerats med Carl Fabergés berömda påskägg till ryska tsarfamiljen som förebild. Själv lärde jag mig namnet på denne legendariske guldsmed i Bondfilmen 'Octopussy', där ett sådant ägg spelar en central roll i intrigerna.... 

Fortsätt läs mer
  783 Träffar
  0 Kommentarer
783 Träffar
0 Kommentarer

"Skrot-Andersson", Arvid och Arvida

Arvid Arvida Andersson

Anders Arvid Andersson (1888-1944) och Arvida Eugenia Lundberg (1892-1970) Skellefteå. Båda födda i Burträsk församling. Arvida, som var dotter till garvare Anders Lundberg i Kalvträsk, hade redan som ung lärt sig till byx- och västsömmerska. Arvid och Arvidas dotter Anne-Marie sa alltid: "Sätt ett a efter pappa så blir det mamma." Arvida var en rättfram person som sa vad hon tyckte. Ett exempel på detta var när ett barnbarn till henne hade förlovat sig och hon fick se förlovningsringarna som var i vitt guld. Hon sa: "Har du plåtringar?" När hennes barnbarn var olydiga eller när någon vuxen inte gjorde som hon inte gillade, sa hon att hon var "upphovet till allt ont." Det hade barnbarnen roligt åt! Hon var väldigt bestämd med att nämnda dottern A-M skulle ta körkort om det skulle hända hennes make något. Arvida hade god kontakt med sina systrar Judith och Ester, särskilt den förstnämnda som också bodde i Skellefteå. Arvida följde ofta med på resor med sina barn. Hon plockade mycket svamp och bär tillsammans med dem. Hon gillade inte kortlekar, hon tyckte nog att "gubbarna var fula." Hon hade dock en egen kortlek i brunt med ljusare bruna siffror (1-14) och den kortleken var ok att använda för hennes barnbarn. Arvida var en väldigt omtyckt mormor/farmor. Hon var också en aktiv medlem inom lottakåren och Vita bandet i Skellefteå. Hon hade också ett starkt intresse för att bidra med en hjälpande hand när det behövdes. Arvida var en gästvänlig människa. I hennes hem var alla välkomna som till exempel, släkt, vänner och tjänstefolk. Hon avled efter en längre tids sjukdom på Skellefteå lasarett.

Före äktenskapet med Arvida hade Arvid, som växte upp i Åsträsk, Burträsk, genomgått underofficersutbildning och under första världskriget tjänstgjorde han som landstornskapten. I 2,5 år innehade han fast anställning hos Västerbottens regemente. Han utbildade sig först till slaktare men övergick ganska snart till livet som köpman, vilket var hans största intresse. Han började sin bana inom affärslivet med att sälja träkol, trävaror, osv. detta var innan 1917 när familjen flyttade till Skellefteå. Där innehade han först den kända affären "Godköpscentralen". Han lämnade dock detta för att ge sig in i en annan bransch. Nämligen att bli skrothandlare. Makarna fick därmed smeknamnet "Skrot-Andersson". Arvid öppnade egen affär, vilken upphörde 1923. Samma år grundade Arvid Skellefteå Skrot- och metallaffär, ett företag känt vida omkring. 1941 ombildades företaget till aktiebolag. Det fick då namnet Arv. Anderssons Skrot- och metallaffär. Företaget hade en filial i Piteå. Företaget Boliden Mineral AB köpte samtliga aktier i AB Arv. Andersson 1981. Det finska företaget Kuusakoski köpte 75% av aktierna i företaget 1999. Samma år bytte företaget namn till Arvamet. 2003 köpte Kuusakoski resterande 25% av aktierna och då fick företaget namnet Kuusakoski som det heter än i dag. Det är ett metallåtervinningsföretag. Efter Arvids bortgång 1944, blev sonen Sigge företagets ledare.

Vidare om Arvids liv kan berättas att han var en av de mest kända stadsborna i Skellefteå. Han var inte bara välkänd utan också populär bland folket, nog mycket beroende på sin lätthet som person. Han hade lagt ner ett stort engagemang hos flera organisationer, framför allt inom skytte- och landstormsrörelsen. Han fick även välförtjänta utmärkelser av respektive organisationer. Dessutom var Arvid en flitig anhängare och utövare inom gymnastik. Det kunde inte minst kompisarna inom motionsgruppen i Skellefteås gymnastikförening vittna om.

Fotot är troligtvis deras förlovningsfoto. Arvid och Arvidas barn antog släktnamnet Stavrén. Mer finns att berätta om familjen men det kan vi ta en annan gång.

Fortsätt läs mer
  701 Träffar
  0 Kommentarer
701 Träffar
0 Kommentarer

Intyg som ID-handling

Prästerna skulle skriva intyg i de mest skiftande situationer. Intygen fungerade i många fall som dagens ID-kort och kallades länge för pass. Länsstyrelserna utfärdade respass och för att då ett sådant krävdes ett betyg från prästen i hemförsamlingen. Om du är medlem i Genealogiska Föreningen har du tillgång till en databas med respass.

Prästerna utfärdade tiggarpass åt de fattigaste på 1600- och 1700-talet. Passen gällde oftast det egna häradet, man ville inte få in tiggare som inte hörde hemma i trakten.

De flesta arbetade där de bodde men det fanns också vandringsarbetare som drog iväg långt på vandringar men inte flyttade utan återvände hem regelbundet. Då behövde de intyg som visade att de inte var kringstrykande folk. Sådana intyg behövdes till exempel för dalfolkets vandringar till herrarbetet i Stockholm, hallänningarnas vandringar till jordbruksarbetet i Skåne, knallarna från Västergötland och vandringarna till Bohuslän under sillfisket från angränsande län. Arbetsvandringarna tilltog under slutet av 1700-talet och ökade under 1800-talet. Över dessa prästbetyg fördes inga längder men de antecknades i husförhörslängden.

Om någon församlingsbo sökte statlig tjänst skulle prästen skriva ett frejdebetyg. Anledningen var att förhindra anställning av någon oliktänkande eller med bristfälliga kristendomskunskaper. Detta gällde efter 1735. Dessutom krävdes åldersbetyg, det gällde också för inträde vid universitet. Efter 1816 krävdes också åldersbetyg från prästen för de pojkar som sökte till läroverk. Prästbetyg krävdes också för att få vård på sjukhus eller för att ansöka om pension.

För brottslingar var prästen tvungen att skriva intyg med personuppgifter och frejd till häktningen. Hamnade man i fängelse skulle fängelseprästen skriva intyg om fången för att denne skulle kunna friges.

De vanligaste intygen var flyttbetygen, det papper som sockenbon skulle ha med sig och lämna in till prästen i inflyttningssocknen. Utöver namn och födelsedata skulle frejd och kristendomskunskap framgå, liksom om innehvaren var ledig till äktenskap. Flyttbetygen från vissa kyrkoarkiv har digitaliserats, både av Riksarkivet och Arkiv Digital. De har volymbeteckning H och du hittar dem under de vanliga kyrkböckerna i förteckningen.

flyttbetygAtlingbo
Flyttbetyg från 1792 i Atlingbo kyrkoarkiv på Gotland. Då skrevs hela betyget för hand, först en bit in på 1800-talet blev det vanligt med formulär. Till vänster är baksidan på ett flyttbetyg för Jacob Olofsson Högström, hans hustru och barnen Olof och Christina som flyttat till Atlingbo från Stenkumla den 9 juni 1792. Prästen i Stenkumla har fyllt på ett tidigare betyg från När skrivet i maj 1791. Flyttbetyget på höger sida gäller Greta Lisa Högström, född i När den 25 maj 1774 och som flyttat till Västerhejde, "mig veterligen är hon ock ännu oförlofvad.". Prästen har i båda fallen skrivit omdömen om deras goda frejd. Bildkälla: Atlingbo (I) HII:1 (1787-1831) Bild 60 (AID: v363115.b60, NAD: SE/ViLA/23013)

Flyttbetyg Hunnestad C0010823 00028 1
Flyttbetyg Hunnestad C0010823 00029
Flyttbetyg från 1854 och 1858, då tryckta formulär användes. Betyget gäller pigan Anna Brita Svensdotter i No 12 Hunnestad, född den 25 september 1827 i Lindbergs socken. Enligt betyget har hon bott i Varberg och Träslöv innan hon flyttar in i Hunnestad socken. Hon har tagit nattvarden, gått i kyrkan, är ärlig och ledig till äktenskap. På baksidan (den undre bilden) får vi veta att hon numera är gift med drängen Johannes Larsson på nr 4. Hunnestad. Bildkälla: Hunnestads kyrkoarkiv, Bilagor till flyttningslängderna, SE/LLA/13161/H II/5 (1858-1868), bildid: C0010823_00028, Riksarkivet.

 

Källor:

Gösta Lext: Studier i svensk folkbokföring 1600-1946, Göteborgs universitet 1984
Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, utgiven 1986

Fortsätt läs mer
  879 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars-Olof Rask
Tack för ett givande blogginlägg. Vad kan orsaken vara till att det saknas notering i HFL att en person inte längre är boende på g... Läs mer
lördag, 13 april 2019 14:34
Eva Johansson
Lars-Olof: Tack för din uppskattning! Det hände ju att folk rymde och vid husförhöret kanske någon i familjen uppgav att den sakna... Läs mer
lördag, 13 april 2019 14:46
879 Träffar
2 Kommentarer

Vad hände egentligen?

Allt som oftast finns det funderingar på vad vi släktforskare ska, kan och vill berätta, något som jag berört vid några tillfällen, med lite olika kommentarer. Tänkte återknyta lite grann till ämnet efter att ha tittat igenom ett antal publikationer, med anknytning till släktforskning i någon form. Vad är det som gör en skrift/bok intressant och vad är det som gör att författaren eller författarna väljer att lyfta just det som de gör.

Det finns många olika arter av texter, naturligtvis är det många gånger familjen/släkten som är i fokus för texterna. Av den typen finns nästan hur många som helst, alltifrån äldre stenciler (för de som vet vad det är) till proffsigt framställda, färgglada, alster med allt vad man kan vänta sig av ett praktverk. Numera kommer de kanske inte ens på papper utan i digitalt format, via nätet eller via media som skivor och stickor.

När jag tänker på begreppet släktbok så är det några som dyker upp, mastodontverk som den om Långarydssläkten i många band, en mindre om en släkt Asp (finns ju hur många Asp som helst, inte minst beroende på att det är vanligt soldatnamn), och inte minst min egen favorit, Johan Bures släktbok.


Den sistnämnda är verkligen speciell, ett verk av sällan skådat slag, nedtecknad för 400 år sedan med information om stora delar av en släkt under de senaste 200 år dessförinnan. En intressant inblick i en, för många av oss, okänd värld. I den utgåva som finns på usb-sticka så finns det dessutom 700 sidor kompletterande material, som beskriver mycket av de omständigheter som gällde när texten skrevs och som hjälper oss förstå de omständigheter som gällde när boken skrevs.

Att inte allt som produceras avser familj eller släkt framkommer ganska snabbt när man tittar igenom släktforskarbibliotek, det finns en mängd publikationer runt socknar, gårdar, kyrkor och mycket annat. Det finns beskrivningar av olika yrken och det finns runt industriföreteelser, som järnbruk och gruvor. Det är hur intressant som helst och speciellt roligt blir det när beskrivningarna stämmer in på något som berör min egen släkt.  Hur var det att vara salpetersjudare? Vad innebar det att vara spiksmed i Älvdalen, var det samma sak som att arbeta på ett bruk i Uppland. Fanns det likheter eller var allt så olika så det upplevdes som två skilda världar. Tankar far runt och det ger upphov till den ena idén efter den andra om vad jag önskar av framtida publikationer. Kopplingen mellan den egna släkten, landskapet, den sociala miljön och arbetslivet i en sammanflätad berättelse, är det vad jag hoppas på?  Eller kan det bli för mycket av det goda, kan det ena skymma det andra så att läsaren inte ser skogen för alla träd. Jag tror inte det, men vem vet.

En stor del av det jag hittar är föreningsproducerat material, tänk hur många spaltkilometer som skrivs varje år, som en del av de tjänster som släktforskarföreningar tillhandahåller. Det finns hur mycket som helst att läsa, det känns nästan vemodigt att det är så få som får tillgång till dessa skrifter. Det skrivs om händelser i bygden, det skrivs om händelser i föreningar, det skrivs om det som hände förr. Tänk så många jubileumstexter det har producerats, med beskrivningar av hur och varför det blev som det blev. Undrar hur många timmar det läggs ner varje år på att beskriva historien och vem kommer att läsa all den texten i framtiden?  Det finns till och med nerskrivet varför det blev som det blev i en del föreningar, ibland objektivt, ibland med en ganska elak, enögd bild och i vissa fall med rosenskimmer runt berättelsen


Behövs verkligen allt det som framställts och kommer att framställas, kommer det att finnas tillräckligt många intresserade  under de kommande årtiondena som kan tillgodogöra sig den information som redan finns och som kommer att finnas. 

Vad tror Du, finns allt beskrivet eller finns det utrymme för mer nerskrivna texter, oavsett hur de presenteras?

Fortsätt läs mer
  1061 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
JA vill jag svara på din fråga om det finns plats för ytterligare skrivna alster. Framför allt skulle jag vilja säga att det är vi... Läs mer
onsdag, 10 april 2019 16:57
Stefan S von Schinkel
Hej! Naturligtvis är det ett JA på frågan. Dels är det för egen del ett sätt att få ner mer information om släktingar, hur de levd... Läs mer
torsdag, 11 april 2019 11:09
1061 Träffar
2 Kommentarer

'Mamma är lik sin mamma'... eller ?!

lika

Vi är många som sitter med fotografier av okända i våra gömmor, tydligen. Och inte sällan uppstår diskussioner mellan släktingar om olika porträtt. Man kan få höra kommentarer i stil med 'Men de där två kan väl inte vara far och son, de är ju inte alls lika varandra?' Eller 'Är du säker på att det där är mormorsmor, hon liknar ju inte alls mamma och mostrarna?'. 

Jag inser med lätt bedrövelse att många människor i vårt avlånga land har förutfattade meningar om vilken förälder ett barn ska likna. Flickor liknar mamma, pojkar liknar pappa, så är det bara. 

Eller?

För ett antal år sedan gjorde min mamma ett överraskningsbesök på mitt jobb. Tyvärr var jag just då ute i ett ärende, och mamma togs istället emot av en kollega till mig. När han senare berättade om besöket för mig, la han till: 'Är det verkligen din mamma? Ni är ju inte ett dugg lika!'. 

Något liknande inträffade några år senare. Jag var med en kompis i Kista centrum en kväll. När vi var inne i en viss butik, vars namn jag förbigår med diskret tystnad, ringde kompisens mamma. När mamman hörde var vi var, bad hon kompisen leta efter ett klädesplagg som hon inte funnit i rätt storlek hemmavid. Min kompis letade då rätt på en expedit och framförde en beskrivning på plagget. Expediten tittade på kompisen, som liksom undertecknad hör till kategorin välvuxna kvinnor, och frågade: 'ska det finnas på *butikens märke för stora storlekar* (hon sa förstås namnet på märket)'? 

Jag har sedermera sett foto på min kompis mamma. Mamman och kompisen är inte ett dugg Iika på utsidan, inte ens fysionomiskt. 

I jämlikhetens namn ska vi väl också ta ett manligt exempel. För nu ganska många år sedan, hade TV ett underhållningsprogram som jag tror hette 'Mamma pappa barn' eller något liknande. Det gick ut på att tre lag med tre kända personer i varje, skulle identifiera en pappa, en mamma och ett av deras barn med hjälp av bilder på deras hem, och ledtrådar som gavs. Det fanns tre alternativa pappor, mammor och aktuellt barn att välja på. I ett av avsnitten hade kändislagen klarat av rätt pappa, rätt mamma och skulle nu gissa vilken av tre pojkar som var det rätta barnet, denna kväll en tioårig son vid namn Otto (om jag minns rätt). Alla tre lagen gissade på en och samme pojke, och det var fel. Men, som någon av de tävlande sade, den pojke de gissat på var 'ganska lik' den som de visste var den rätte pappan. 

Och under tiden sitter den riktige Otto intill, och är en närmast exakt kopia av sin mamma. Och ingen av de nio närvarande kändisarna tänkte på den möjligheten! 

Så om ni försöker identifiera någon på ett kort och vet hur föräldrarna ser ut, glöm gärna de förutfattade meningarna. Det är inte förbjudet för pojkar att likna mamma eller flickor att likna pappa. 

Så är det bara.

Bilden: 'Lika som två bär' är också lite förutfattat. Vid närmare granskning är det här inte ens några bär, förresten...

Fortsätt läs mer
  845 Träffar
  0 Kommentarer
845 Träffar
0 Kommentarer

Selma och Manfred Holmkvist

Manfred och Selma Holmkvist Holmfors Boliden

Detta är Johan MANFRED Holmkvist (1897-05-13-1981-10-15) och SELMA Karolina Biström (1893-09-22-1967-02-13).

Selma var född i Grundträsk, Malå församling och kom till Holmfors, Skellefteå som piga 1916. Där träffade hon Manfred och tyckte uppstod dem emellan. Som kuriosa kan nämnas att även Selmas syster Hanna blev piga i Holmfors år 1920. Hon gifte sig senare med Gideon Stenberg från grannbyn Bjurström. Vigseln mellan Manfred och Selma ägde rum 1917. Makarna fick nio barn tillsammans. I makarna Holmkvist hem lämnade brevbärare post för avhämtning. Hos Holmkvists fick byborna alltså hämta sin post. En av de som var brevbärare på sträckan förbi Holmfors var Per Marklund från Högnäsfors (Forsberget), Skellefteå.

Selma var en duktig och arbetsam kvinna som skötte hemmets alla sysslor. De sista åren av livet led hon dock av dålig hälsa och avled i februari 1967 på Skellefteå lasarett.

Manfred övertog vid sitt giftermål sina föräldrars jordbruk i Holmfors. Han arbetade även som banarbetare vid SJ fram till sin pensionering. Manfred var under en tid orgelspelare vid gudstjänsterna i byn. Hans intresse för djur var stort och särskilt hästar. Han besökte ofta travbanan i Skellefteå. Det har berättats att Manfred hade dålig koll på när sina barn var födda. Vid ett tillfälle sa han om två av sina söner som hette Hilding och Arne. "Jag tror att Hilding är äldre än Arne men jag är inte säker." Hans fru Selma hade nog bättre koll på barnen. I mars 1981 blev Manfred sjuk och kom då till Skellefteå lasarett och senare till DHR-gården Åbackagården. Han avled på lasarettet i oktober samma år.

Känner ni till komikern Per Andersson från Mölndal, Göteborg? Han är barnbarnsbarn till Selma och Manfred.

Fortsätt läs mer
  754 Träffar
  0 Kommentarer
754 Träffar
0 Kommentarer

De bytte gårdar

Det är här som min mormors och min morfars släkt går ihop. Härifrån är de släkt med varandra, genom två syskon. Gården heter Dughult och ligger i Ullareds socken i mellersta Halland, norr om shoppingmetropolen.

Dughult
Dughult i Ullareds socken, den gård där min släkt bodde på 1600- och 1700-talet. Boningshuset som syns längst bort är inte bebott längre, ett nytt ligger alldeles intill. Uthusbyggnaderna kanske är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Eget foto 2018.

De två syskonen hette Ragnhild Jonsdotter och Nils Jonsson. Nils föddes 1722 och Ragnhild 1728. Deras föräldrar hette Jon Olsson och Börta Nilsdotter. Mellan dem och mig är det sex generationer på morfars sida via Nils, och åtta generationer på mormors sida via Ragnhild.

I somras var jag ute på släktforskningssafari och letade upp gårdar och andra ställen där min släkt bott. Det var första gången jag såg Dughult, kanske kommer jag aldrig mer dit. Det är inte en gård man åker förbi på väg någon annanstans. Den ligger i änden av en liten grusväg. För att komma dit får man ta av tre gånger från allfarvägen mellan Ullared och Svenljunga.

Anförluster finns väl i de flesta släktträd. I mitt är det inte särskilt många, kanske förvånansvärt få, fast min släkt kommer från en ganska begränsad trakt. Det var mycket folk på gårdarna förr i tiden.

Trots att Nils var förstfödd och son blev det Ragnhild och hennes make som tog över gården. Det var ju annars vanligt att äldste sonen skulle ta vid efter föräldrarna. På den här tiden var det en kronogård så de var alltså arrendebönder. Först 1818 kunde gården friköpas.

Men Nils hade lämnat gården när han 1749 gifte sig med den 15 år äldre änkan Börta Olofsdotter i Flähult några kilometer längre söderut. Hennes förste make hette Torbjörn Hansson och han var också ganska mycket yngre än henne. Hon var född 1707 och han 1718. De hann få fyra barn innan han dog 1747, några dagar efter att han fyllt 29 år. Tre av de fyra barnen dog som småbarn. Bara den yngste, sonen Olof som föddes 1745, levde tills han blev vuxen. Börta drev gården vidare som änka ett par år tills hon gifte sig med Nils en av årets sista dagar 1749.

Nils och Börta fick en son 1750 men gossen dog en dryg vecka gammal Två år senare dog Börta i lungsot. Nils stannade i Flähult två år till, kanske tog han hand om sin styvson, men sålde sedan gården, som var ett skattehemman. I stället flyttade han till en annan granngård, Stora Ammås. Där gifte han sig med Annika Svensdotter 1757. Men det var inte hennes föräldrahem utan hon hade gift sig till gården och blivit änka där 1755 och hade då en tre år gammal son. Hon var åtta år yngre än Nils och de fick sju barn tillsammans. Deras yngste son Sven är min morfars farmors far.

Så kan det gå. Att gifta om sig om man förlorat en make i verksam ålder, det var mycket vanligt. Både man och hustru behövdes på en gård.

Nils syster Ragnhild, född 1728, hon gifte sig 1752 med den jämngamle Olof Svensson. Han kom från granngården Övre Hjärtared som var hans mors föräldrahem. Ragnhild och Olof tog över arrendet efter hennes och Nils far som blivit änkling året innan. Han bodde kvar på undantag några år innan han flyttade till Nils och bodde där sina sista år.

Ragnhild och Olof fick tre barn: Britta, Sven och Börje och alla levde tills de blev vuxna. Britta blev min mormors mormors mormors mor.

Man skulle kunna tro att min släkt från denna släktgren blev kvar på Dughult, men så är det inte. Ragnhild och Olof bytte gård 1759 med Olofs styvfar och hans nya hustru (som inte var Olofs mor) på Övre Hjärtared, Anders Svensson och Maria Svensdotter. Olofs mor hette Anna Börjesdotter och hon hade dött 1757. Hans far Sven Olofsson hade dött när Olof var 13 år. Gården Övre Hjärtared hade varit i Annas släkt sedan slutet av 1500-talet, kanske ännu längre tillbaka. I somras beökte jag även den gården och träffade en sjumänning som bor där idag. Mer om det en annan gång. Nu handlar det om Dughult.

Ragnhilds och Nils far Jon Olsson föddes 1701 på Dughult. Efter vad som kan beläggas var han minst fjärde generationen där. Jons far hette Olof Persson, vars far hette Per Olofsson, vars far hette Olof Persson. Jons farfars farfar Olof Persson var åbo på Dughult 1629.

1671
Mantalslängden från 1671, med Dughult överst i listan. Det har alltid (eller sedan tidigt 1600-tal) varit två brukningsenheter. 1671 var Per Olsson bonde på den ena och Jöns Börjesson bonde på den andra. Bildkälla: Riksarkivet.

De här tidigaste generationerna har inte jag själv forskat om utan de uppgifterna kommer från Ullareds hembygdsförenings bok om folket i socknen. Den bygger på många andra arkivhandlingar än kyrkböckerna, bland annat skattelängder och domböcker. Själv har jag fullt sjå med att försöka reda ut de trassliga släktförhållandena genom kyrkböckerna.

Dughult3

Tillägg efter publicering:

Min ana är ju Olof Svenssson född 1726. Hans styvfar var Anders Svensson född 1714 och som varit gift med Olofs mor Anna Börjesdotter född 1701. Anna hade ju dött och styvfadern var omgift med Maria Svensdotter född 1722. Anders och Maria fick tre barn efter flytten till Dughult, födda 1759-1762, som alltså egentligen var samma generation som Olof född 1726. Anders dog redan 1763 och Maria gifte sedan om sig 1764 men fick inga barn i det nya äktenskapet. Gården Dughult gick däremot vidare till Anders och Marias dotter Karin. Hennes efterlevande brukade sedan gården i flera generationer fram till 1856.

Gården gick i arv eller byttes inom familjen under 200 år ungefär, ändå var släktleden brutna några gånger pga makar som dött och efterlevandes omgifte. Den som lämnade gården 1856 hade ingen släktanknytning till Olof Persson från 1629 trots att gården stannat inom familjen. Det här var nog inte ovanligt.

 

Fortsätt läs mer
  1269 Träffar
  0 Kommentarer
1269 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
238 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
71 inlägg
Helena Nordbäck
67 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
10 inlägg

Annonser