Är det bara riktigt gammalt som räknas i släktforskning eller kan det ha hänt för inte allt för länge sedan, den frågan fick jag för ett tag sedan.  Det var vid en enkel måltid, med några nya bekantskaper, som det hände. Och det visade sig att det var mer än en som hade liknande fundering. Ni släktforskare håller väl på med det som hände för länge sedan, är tydligen en inte alltför ovanlig tanke.  Och även om jag trodde alla numera kände till DNA och att vi börjar i nutid och går bakåt, så var det inte fallet, åtminstone inte i detta sällskap.

Det är inte helt ovanligt att ju mer intresserad man blir, desto svårare är det att få perspektiv på det egna intresset. Ju mer vi lär oss, desto lättare är det att glömma världen därutanför. Och att inte alla vet hur bred släktforskningen egentligen är, får nog lastas på de som är med och deltar. Fast å andra sidan så vet jag hur några av mina närmaste ser ut och jag halkar in på ämnet, å inte nu igen, har du inget annat att tala om. Det kanske inte sägs, men kroppsspråket säger en del 😊

Så visst kan det ha hänt något nyligen som kan intressera en släktforskare och i det aktuella fallet så fanns det en del att hitta, sånt som varit okänt hittills för den som frågade. Hur var det att förlora sina föräldrar när man var sju år, på 1920-talet. Vad fanns det för möjligheter och vem bestämde vad som var bäst för den ensamme pojken. Var det socialen som tog över? Att det var ett trauma det förstår man, och det blev än tydligare när den som drabbats inte ville berätta någonting om hur det var, det verkade helt bortglömt, eller åtminstone helt gömt.

Det kändes faktiskt svårt att höra hur lite det berättats, och inte blev det bättre av att relationer störts av skilsmässa och sådant som jag uppfattade som förtal. Det var den ena känslan efter den andra staplade ovanpå varandra. Att i det läget försöka hitta rätt sätt att berätta om hur det egentligen var, det krävde en del funderingar. Det var lite som den alltid aktuella frågan avseende hur mycket ska vi berätta, hur mycket vill personen som frågar verkligen veta och hur ska vi göra med de påståenden som visar sig vara helt fel. Det blev några ganska långa diskussioner, tills vi kom till en punkt där vi förstod varandra.

Jag ska inte berätta allt, men det är inte ofta det dyker upp så mycket som skiljer mellan det som berättas om en person och hur det egentligen var. Det känns som att inget var sant, eller jag ska kanske säga att det mesta som berättats skruvats till på olika sätt. Det var inte föräldrarna som dog och lämnade pojken ensam, det var de två som tagit hand om en pojke som kom från en familj som hade problem. De biologiska föräldrarna levde ett bra tag till, och den ensamme pojken hade tre syskon till, och om han hade kontakt med någon av dem, det vet vi inte, men han berättade aldrig om dem. Den hemligheten tog han med sig.

Mitt pass, foto av författaren

Hade han visat sitt pass för andra hade de sett att han var född i USA, och bara det är ju i sig intressant. Fast syskonen var födda i Sverige, den äldsta i Sverige även om mamman då var skriven i Finland. Giftermålet kom lite senare med han på Livregementet, som var född i Östergötland.  Fast när pappan åker till USA så står han som född i Finland, troligen beroende på att familjen flyttat till Åland. Mamman och två söner flyttar senare över Atlanten och där föds den pojk som är huvudpersonen. Av någon anledning flyttar de sedan tillbaka till Åland, och där är de skrivna när son nummer fyra kommer till världen i Uppland. Varför där, ja det vet jag inte men kanske var det ett besök. Två år senare kommer familjen till Sverige igen, och efter det händer det som splittrar familjen.

Det blev en helt ny värld för den som började med att fråga om släktforskning bara görs lång tid tillbaka i tiden. Det behövs inte så mycket av texttydning, förståelse för andra seder eller kunna läsa mantalslängder för att göra intressant släktforskning, som en del av de som står utanför tror. Det kan vara minst lika intressant med nutid, tänk bara på alla hittade eller borttappade pappor vi hör om. Och det finns många människoöden, som är intressanta, men som också kan röra upp rejält med känslor när vi tittar oss omkring i närtid. Och ibland kan vi behöva fundera mer än en gång på vad och hur vi berättar det vi hittar. Är det viktigt, behövs information just nu eller är det bättre att den det berör själv får fråga efter mer.

Det finns en del att tänka på!

Johan Anton Lindmark. Fotograf: Ebba Lagergren, Jörn. Privat bildsamling.Johan Anton Lindmark föddes 1872-04-12 i Ånäset, Jörn som son till Anders Andersson Lindmark och hans hustru Anna Katarina (Kajsa) Johansdotter. 1875 flyttade familjen Lindmark till Nyborg och blev nybyggare där.

1894 ingick J. A. Lindmark äktenskap med Ida Amanda Bergström född 1869-05-14 i Älgliden, dotter till nybyggaren Jonas Andersson Bergström och hans maka Kajsa Lovisa Larsdotter. Lindmarks övertog en del av Johan Antons föräldrahem i Nyborg. I hemmet fostrades två barn, en dotter och en son. Äktenskapet varade dock inte länge eftersom Ida Amanda avled 21/9 1900.

Johan Anton gifte om sig året efter med Kristina Lundgren från Boliden, Norsjö. HoKristina Lundgren gift med Johan Anton Lindmark. Fotograf: Ebba Lagergren, Jörn. Privat bildsamling.n var född 1869-11-23 och hade med sig en son till gården. Kristinas mor hette Maria Kristina Larsdotter. J. A. och Kristina fick sex gemensamma barn. Än en gång kom sorgen att drabba J. A. Lindmark. Hustrun Kristina somnade in 16 mars 1917 i sviterna av lungsot. Lindmark vigdes 1920 för tredje gången med Hilda SAFIRA Lidén f. 1887-04-07 i Svansele, Norsjö. Hennes föräldrar var handlare Erik Andersson Lidén och hans hustru Hedda Fredrika Andersdotter. I detta äktenskap föddes en dotter som levde i ungefär fem månader. Safira hade, liksom Johan Anton, barn från tidigare äktenskap. Hon hade före giftermålet med J. A. arbetat som piga på olika ställen. Efter ingånget äktenskap blev det egna jordbruket hennes arbetsplats.

J. A. Lindmark hade sysslat med lite av varje i livet. Tjärbränning, timmerflottning, skogs- och kolningsarbeten, med mera. Hans största intresse var dock det egna jordbruket. Till sin läggning var Lindmark en skojfrisk och trevlig herre som gärna berättade om svunna tider. 3 augusti 1939 dog Johan Anton Lindmark. Hans tredje hustru Safira avled först 2 november 1975 på Skellefteå lasarett.

Idag handlar det om trasmattor i mitt blogginlägg. Trasmattor har ingenting med min släktforskning att göra. Men med släkten.

Trasmattan på bilden ligger i min ene sons kök i sommarhuset. Hans farmors syster har vävt den. Eget foto.

Mina trasmattor är ett släktarv. Så är det säkert för många av er andra också. Inte bara bordssilver, guldringar och gamla fotoalbum går i arv, det gör också vardagsgrejerna vi kanske inte tänker så mycket på.
Vi är så vana vid köp-slit-och-släng men så var det ju inte förr.

Min mamma klippte mängder av mattrasor, och jag hjälpte ofta till med det. Gamla utslitna kläder gick inte till spillo. Tyget klipptes i längder, kanske en tum breda. Knappar och dragkedjor klipptes loss och sparades. Jag har massor av sådana sytillbehör som jag ärvt efter mammas död.
Men jag har varken trasmattor eller nystan av mattrasor kvar från min egen släkt. Min mamma vävde inte. Jag tror att hon i stället lämnade kassar med klippta mattrasor till min mormor. Jag har inget minne av att min mormor vävde, hon lämnade nog detta vidare till någon bekant eller släkting och både hon och vi fick mattor tillbaka.
Vi hade så klart många trasmattor hemma, säkert från mammas släkt, men de slets och jag har inte kvar någon av dem idag. Däremot har jag flera som mina barns farmors syster vävt på 1950- och 1960-talen.

Mina barns pappa och jag är skilda sedan många år men visst räknar jag hans släkt som min, eller snarare som släkt till släkten. De är ju mina barns direkta farssläkt och många av dem känner jag mycket väl sedan alla åren som gift. Givetvis har jag släktforskat om denna släkt också, i sommar ska släktboken bli klar.
Så för mig är trasmattorna ett kärt släktarv, liksom stolen min pappa snickrat, örngotten med monogram min mamma broderat och morfars mors psalmbok från konfirmationen.

Snart är det väl dags för mig att börja döstäda. En vet ju inte när den dagen kommer och det kan väl vara bra att vara beredd.
I den processen har jag tänkt att det ska ingå att jag fotograferar av allt arvegods jag har och gör ett dokument med bild och text om varje sak, till mina barn. Då vet de var det kommer ifrån, när inte jag är med längre. Även om jag säkert ibland sagt till dem att den där duken kommer från min farmor eller de teskedarna fick mina föräldrar som bröllopsgåva med mera, så kan de omöjligen komma ihåg det. Däremot vet jag att de har koll på de många kökshanddukar de fått, med både sin farmors och sin mormors broderade initialer på.

I våras när jag hade ena barnbarnet på besök tog jag fram min examensklänning från tredje klass. Barnbarnet är i samma ålder som jag var då och hon provade den och jag berättade om klänningen, att min mamma sytt den och att tyget kallas brokad. Hon tyckte att den var fin men inte en klänning för henne, för hon kan ju inte leka i den.
Den klänningen är nu 60 år gammal och egentligen har hon väl rätt, det kanske inte vore läge att klättra i träd i den för jag skulle ju bli ledsen om det blev en reva i den. Så den får hänga kvar i garderoben, som en relik från gamla tider.
Jag kan känna en viss kluvenhet inför det där. Bevara fint i skåpen eller använda och slita på. Det mesta av släktprylarna använder jag gärna, t ex dukar, bestick, glas mm. Varje morgon serverar vi våra frukostmackor på min tyskfödda svärmors assietter från hemlandet. Annat ligger fint nerpackat i silkespapper. Det beror på vad det är, på åldern och hur ömtåligt det är.

Min pappa var både duktig på att snickra och tyckte mycket om den sysslan. Han har gjort alla möjliga prylar och möbler. Bland mycket annat ett brödskrin till köket. En fyrkantig med lock på gångjärn. Den har jag som kontorslåda nu.
Jag arbetar ju hemma och sommartid sitter jag gärna på balkongen med datorn i knäet. Då behöver jag någonstans att ha diverse pennor, block och andra småprylar. Det passar pappas brödskrin utmärkt till. Jag minns ju var den stod hemma i köket hos mina föräldrar, nu står den på mitt balkongbord. Det känns fint.

Min pappa gjorde det här brödskrinet för kanske 40-50 år sedan. Efter hans död 2017 ärvde jag det och har det som kontorslåda på balkongen. Där har jag ett mindre sidobord som arbetsbord. I vanliga fall är det inte så här städat men jag plockade bort en del papper och tidningar inför fotograferingen. Böckerna ska jag använda som källor till en artikel som jag ska skriva i helgen och som berör Västerviks historia. Jag brukar också ha ett par krukor till med kryddväxter på bordet. Den fina sommarduken är arvegods från min makes föräldrar.

Det finns olika landsändar som kan ge upphov till den historien efter den andra, och en sådan är trakten kring Nome i Alaska. En liten håla som egentligen inte skulle vara känd alls, för där fanns ingenting. Snö, is och eländigt väder, kan det vara något att ha.  Men det fanns en liten sak som ändrade på allt, det fanns guld. Att det var många svenskar som sökte sig till trakten gör den inte mindre intressant. Många har säkert hört begreppet Three Lucky Swedes, de som gjorde sig stora förmögenheter i Nome.

Visst var de tre, men en var norrman, fast runt 1900 när de var verksamma var Sverige och Norge fortfarande en union, så lite rätt var kanske namnet. Jag har tidigare berättat i en blogg om pojken från Lofsdalen, Erik Lindblom, som var en av de tre.  Han gjorde sig en förmögenhet, bodde senare i Kalifornien och dog där. En annan var John Bryntesson, fattigpojken från Ärtemark i Värmland , som inte stannade så länge. Han återvände hem, köpte Svanholms bruk och mycket annat och var generös med donationer i många år.

De var kända, men det fanns säkert fler och då är det intressant att läsa Tord Wallströms bok, Guldgrävarna, svenska äventyrare i Alaska. Den innehåller många intressanta och roliga porträtt av olika personer, de flesta med svensk bakgrund.  Sist i bloggen beskriver jag hur du kan läsa den på internet. Och när jag läser den så kan jag inte annat än fundera på hur många av dessa människoöden som det finns kunskap om idag.  Finns det släktingar i Sverige som bär deras historier vidare eller har de fallit i glömska och bara försvunnit.

Foto ur boken Guldgrävarna , svenska äventyrare i Alaska. Länk se text

En av personerna som beskrivs är Mae Bale, som beskrivs av en nära vän som kallar henne Maja. Maja kom till Nome i mitten av 1920-talet och var redan efter några få år en av de rikaste kvinnorna i Nome. Hon ägde en bar och hyrde ut rum, och var tydligen både driftig och hård i affärer. En kortväxt kvinna men med hårda nypor. Det finns en del berättelser i boken om henne och det berättas också att hon faktiskt reste hem till Sverige några gånger efter 1959, så hon sålt sin verksamhet. Hon bokade alltid två platser på flyget eftersom gärna tog med sig svenska souvenirer när hon återvände:

Mae Bale avled 1979, så vi talar inte om allt för länge sedan, men vem var hon, det kan man undra. Det skrivs att hon var från Småland, men sedan då.  På en gravsten framgår hennes födelsetid, och det går sedan att efter lite letande att hitta den unga kvinnan som 26 år gammal lämnar Sverige 1916.  Maria Frideborg Kry finns med i Emiweb, och om vi bara struntar i att det står att hon är från Åsheda utan istället tittar i Alseda i Jönköpings län så hittar vi henne. Dotter till före husaren och skräddaren Johan August Kry och hans hustru Hulda Kristina Karlsdotter. Där är Maria/Maja det äldsta barnet, det kommer ett antal pojkar och en flicka som fyller på familjen.

Undrar om de hade kontakt, bodde familjen kvar i Sverige eller emigrerade de också. Kom det några slantar till familjen från Nome. Det kom nog inte allt för mycket för jag hittar inte bouppteckningen efter pappa Johan August. Mamma avled redan 1898. När det finns tid så får vi försöka ta reda på lite till. Tänk om just du är släkt med henne?  Sedan kommer nästa fråga, vilket hus var det på tavlan som Maja hade på väggen hela sitt liv. Det verkar inte som husaren och skräddaren tjänade ihop så mycket, men vem vet.

En annan intressant person som Tord skriver om är Lena Saterli, som har en intressant historia, om en tuff uppväxt, om hur illa det gick för hennes syster och många andra inblickar. Det finns mycket att läsa om henne, och jag känner att det måste bli en djupdykning bland de uppgifter som går att finna i olika arkiv om henne, kanske inte för att hitta så mycket mer om just henne, men hennes far. Hur kan jag hitta August Nilsson från Öland. Vem var han och hur hamnade han i Alaska, det kan säkert finnas en spännande historia att nysta i. Första funderingen är kanske vad han egentligen hette, det får bli ett grävande. Kanske kan jag hitta honom och kunna berätta det på Öland-Amerika dagen på Himmelsberga, Öland i mitten på juli.  Eller vet du vem han var?

Fascinerande att det finns människoöden beskrivna som faktiskt kan locka till lite letande, kanske är det lite en släng av den vanliga släktforskarsjukan som drabbat mig.  Och vill du läsa mer om dessa personer och många andra så kolla på

https://www.las-en-bok.com/guldgravarna.pdf

För någon vecka sedan såg jag en svensk kriminaldokumentär på TV. En av lagens utövare hette Zingmark i efternamn, och jag kunde inte låta bli att fundera: känner han till Spinnel-Anna?

Jag tror mig ha läst i någon artikel om Stormor i Dalom att ’tänk om denna prästfru hade vetat att hon en dag skulle bli samlingsnamn till en så stor släkt’. Själv började jag nu fundera på hur det fungerar tvärtom. Den smålandsbaserade Långarydssläkten, de finsk-svenska Sursillarna, Stormor, Bureätten och inte minst då Spinnel-Annas släkt, Zingmark. Hur många ättlingar till dessa ’klanbildare’ vet idag om sin legendariska ana? Vi som är släktforskare vet naturligtvis. Men de andra? Rabblar föräldrar pliktskyldigast upp anorna för sina nyfikna barn? Eller är det mormor eller farfar som får sätta sig i gungstolen och mässa ’det var en gång’…? Och hur ofta bryr sig barnen eller barnbarnen om att lägga det hela på minnet? Efter ett och annat ’oj’, glömmer de bort sedan?

Kanske är det rentav så att en del människor avstått från att släktforska för att ’det där är ju redan gjort’ av någon annan? Och visst, kanske är det inte så spännande att försöka komma igång med ’född-vigd-död’ när det redan blivit gjort. Men… det finns alltid sidospår att följa! Någon sidogren som krönikeförfattaren inte följde upp. Eller kanske faktiskt någon bror eller syster som missats i krönikan.

Det är ju därför en släktforskning aldrig blir färdig. Även om man följt sina anor så långt tillbaka all bokföring överhuvudaget existerar. Alltid finns det någon sidogren, någon gammal släktskröna eller någon torpargrund som förblivit anonym genom århundradena.

När jag själv började släktforska, skulle jag ha gapskrattat om någon påstått att jag tillhörde någon stor, utredd släkt. Numera vet jag att jag är lätt inbakad i Långarydssläkten, är Knös-ättling och hör till Ess-släkten från Flarken. Till slut kunde jag räkna in Bureätten bland anorna, och jag härstammar också från Klack i Grangärde. Lite har det allt blivit… men jag är inte släkt med Gustav Vasa eller Stormor. Inte än….

Men det kanske kommer. Jag får släktforska vidare!

Bilden: En stooor släktbok... Foto: författaren

Viktoria Sandström och Karl Renberg. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Karl "Kalle" Viktor Renberg föddes 1884-09-20 i Häggnäs, Skellefteå socken som son till Gustaf Ulrik Renberg, barnfödd i Morön, Skellefteå och hans hustru Gustava Vilhelmina Tjärnström, bördig från Vebomark, Lövånger. "Kalle" var näst äldst av nio syskon. Familjen flyttade 1901 till grannbyn Istermyrliden.

"Kalle" gifte sig 1913 med min farmors mors kusin Anna Viktoria "Tora" Sandström född 1886-10-28 i Kroknäs, dotter till Adolf Sandström, bördig från Svarttjärn, Lövånger och hans hustru Anna Katarina Johansdotter, barnfödd i Kroknäs. "Tora" var barn nummer tre i en syskonskara på tio.

"Kalle" och "Tora" bodde till en början i Istermyrliden där deras tre äldsta barn föddes. Cirka 1920 flyttade familjen till grannbyn Kroknäs där de hade övertog en del av Viktorias föräldrars hemman. I Kroknäs föddes ytterligare en dotter i hemmet. Familjen bestod nu av föräldrarna samt två söner och två döttrar. Jordbiten de ägde i Kroknäs födde då endast ett par kor. Genom ett ihärdigt och målmedvetet arbete förmådde "Kalle" med hjälp av sin hustru uppodla jorden så att den vid hans frånfälle födde fem kor och häst.

I Kroknäs var "Kalle" högt uppskattad. Hans sunda förnuft och skarpsynta blick på sakerna gjorde att han rätt snart blev förtroendeman för det mesta som rörde byns angelägenheter. I 15 år var han byaålderman. Med klokhet och kraft hade han bevakat byns angelägenheter. Vid sidan av sitt jordbruk hade "Kalle" även en tid sysslat med skogs- och flottningsarbete.

När "Kalle" fyllde 50 år 1934 skrevs en dikt om honom:

Kan det vara sant, att du är femti år?Karl och Viktoria Renberg som lite äldre. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Att din middagssol har nått sin höjd?

Rosor ur min lyras gömma nu du får.

Lev och blomstra än i femti år i fröjd.

Redlig är du! Tänker först och talar sedan.

Egendomen sköter du med håg och flit.

Noggrann, punktlig, aldrig "hit och dit".

Barnen har du fostrat gott det synes redan.

Evad du gör, du lämnar det med ära.

Renbergs namn har alltid klingat rent.

Gratulerar hjärtligt om än något sent!

Kroknäs är din hemvist och ditt rike.

Resten av din tid du drager timmer.

Ombetrodd du är som ålderman.

Karlakarl dig nämner alle man.

Nu jag önskar att dig aldrig lyckan sviker.

Än du må leva i hundra år.

Sammalunda önska dina vänner.

Bliv och var vad du har varit.

Utan lön skall du ej bliva.

Rosor blott kan skalden giva.

Ett är säkert, se dig blott i spegeln.

Åren femti ha ej med dig illa farit.

De sista fem åren av livet besvärades "Kalle" av hjärtproblem. Hans tillstånd blev sämre och de sista veckorna av livet tillbringade han på Skellefteå lasarett. Han somnade in 4 december 1945, 61 år ung.

Viktoria "Tora" Renberg var en timid och försynt kvinna. Efter makens död bodde hon ensam i "lillstugan" på gården som hade övertagits av yngste sonen. Hon sköttes i slutet av en ogift dotter, när hälsan började att svikta. Hon slutade sina dagar på Skellefteå lasarett två dagar före julafton 1961, 75 år ung.

Ibland kan en göra fynd i kyrkoarkiven. Riktiga och oväntade fynd.

Just nu håller jag på med en släkturedning där jag kommit in på en man som hette Erik Persson, född 1712 i Lilla Malma socken och död där 1804. Han var bonde i byn Lundby under sin verksamma tid.
När han gifte sig 1738 var han dräng på en annan gård och hustrun kom från Lundby. Men prästen har i husförhörslängden AI:1 1764-1774 antecknat om honom "född i Lundby, finnes ej i föregående böcker, fadern Per Ersson".
Jag ville gärna få fram hans ursprung och om han verkligen kom från Lundby och om det skulle gå att härleda hans släkt längre tillbaka.
I de tidigaste husförhörslängderna är det ganska knappt med information och i födelseboken står bara faderns namn Per Ersson. Det är dessutom ett vanligt namn i den här byn med åtta gårdar, det fanns fler. Byn är uppdelad i Östergården och Västergården och jag ville gärna vara säker på vilken av gårdarna han kom från.

Den äldsta husförhörslängden i Lilla Malma är den som börjar 1764 men sockenborna finns också inskrivna i ett par husförhörslängder i grannförsamlingen Dunkers arkiv 1743-1747 och 1736-1742 men där finns inga uppgifter som kunde leda mig rätt.
För att få veta mer om den tidigare historien har jag också läst mantalslängderna. Hur som helst så kände jag att denne Erik Persson var lite svårfångad.

I den fortsatta släktutredningen kom jag till den äldsta ministerialboken, för perioden 1666–1733. Där har jag läst och sökt bland de födda, vigda och döda och hittat en del intressanta uppgifter till släktutredningen. Även Erik Perssons födelse.
När jag trodde att jag var klar med arkivforskningen såg jag att på den maskinskrivna försättsbladet i C:1 står det att det finns en nekrolog från omkring 1804 på sidan 127, alltså helt utanför bokens tidsperiod! Prästen har alltså av någon anledning skrivit i fel bok.
Jag hade Erik Perssons dödsår kvar i minnet så jag tog mig en titt på detta. Och vilken tur jag hade! En halvsida med en nekrolog om just denne Erik Persson, med mycket intressant information.
Ja, det känns som ett fynd.
Så kolla alltid i alla böckerna! Även om det nog är ovanligt att en enda enstaka notering hamnat i helt fel kyrkbok.

Registersidan i Lilla Malma C:1. Bildkälla: Arkiv Digital.

Där fanns den, berättelsen om Erik Persson och hans liv. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vem är du, vem är jag, levande charader. Högt över havet och bort emot land
Stämmer frekvensen så räcker jag fram. Plus når minus och lyckan är gjord.
Sanna mina ord.

Några ord ur en sång som Arja Saijonmaa gjorde till en slagdänga. Och kanske är det så att vi är lite av levande charader, vi kanske inte visar vi verkligen är, eller också beror det på att vi faktiskt inte riktigt vem vilka vi är och var vi kommer ifrån. Är det så att du och jag kommer ifrån någon, eller ska vi säga något, som fanns för riktigt, riktigt länge sedan. Fast det finns de som säger att riktigt länge sedan, det är för sex tusen år sedan.  Men å andra sidan så kan det vara så att vi vandrade ut ur Afrika för 1,8 miljoner år sedan, så det finns lite skillnader i tidsperspektiv.

Och vilka är vi då, det kan ju alltid diskuteras.  Det jag skriver ovan om 1,8 miljoner är gällde visst den gren som kallas Homo Erectus, som åtminstone gick på ett sätt som påminner om oss men där det fanns en hel del olikheter också. Åtminstone tror vi det dag, vem vet, kanske det kommer fram nya fynd när forskarna gräver i en grotta någonstans på vår jord. Tänk om det dyker upp ett intressant fynd i Chile, då kanske hela vår förklaringsmodell går upp i rök, då kanske frekvensen ger nya signaler.

Och hur är det egentligen med var de som vi kallar Homo Sapiens först blev till, är det östra Afrika eller kan det vara på andra kanten. Jag vet inte och forskarna debatterar den delen mer och mer. Vi kanske har förflyttats på ett annat sätt än vad vi har lärt, allting kan ju ändras. Det vi vet är att flyttningar, rörelser, har alltid funnits i vår historia, det finns egentligen inga belägg på att någon gren uppstått på ett ställe och sedan stannat där. Så rörelse är en naturlig del av vår utveckling, och tur är nog det, för stannar man upp för länge så går det nog mer bakåt i utvecklingen än vad som är bra.

Fritt foto av Arthur Lambillotte på Unsplash

Det finns mycket att säga om vilka vi är och varifrån vi kommer. Så mycket som är nytt, och så mycket som blir lite för gammalt. Det såg Kungliga Vetenskapsakademien och bestämde sig för att sprida kunskapen på ett relativt lättläst sätt, det blev Vetenskapen säger. Deras målsättning är att sprida vetenskapsbaserad information om viktiga och aktuella ämnen till många, speciellt på områden där forskningen gjort stora framsteg på senare tid.

Jag var i Uppsala nyligen på invigningen av ett tvärvetenskapligt centrum, där samlas forskning i arkeologi, lingvistik (läran om språk) och genetik (DNA-forskning). En unik kombination som kommer att ge oss mycket ny kunskap när forskarna river barriärer och istället för att sitta i sina egna stuprör nu verkligen tar vara på det bästa från varje disciplin. Där träffade jag en av skribenterna i Vetenskapen säger, Dan Larhammar, och han tipsade mig om skriftserien. Tack för det.

Jag tycker att det är intressant att sprida kunskap utanför de innersta cirklarna om människans utveckling, och därför så ser jag gärna att många läser det som de gett ut. Finns på länken www.kva.se/app/uploads/2023/12/Vetenskapensagerevolution.pdf och jag hoppas många hämtar den.  Intressant läsning tycker jag, och även om vi inte kan koppla in fynden i vår egen släktforskning så ger det intressant information.

www.kva.se/app/uploads/2023/12/Vetenskapensagerevolution.pdf

Vilhelm Johansson och Linda född Marklund. Fotograf: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.Anders Vilhelm Johansson kom till världen 2 mars 1882. Hans vagga stod i Åbyn, Burträsk. De lyckliga föräldrarna var bonden Johan Andersson, bördig från Åbyn och hans andra hustru Fredrika Antonietta Åman, barnfödd i Gammelbyn, Burträsk.

Vilhelm var äldst av fyra syskon. Han hade dessutom två halvsyskon eftersom fadern varit gift tidigare. När Vilhelm var tio år gammal avled hans mor. Året efter gifte fadern om sig. Sommaren 1896 dog även Vilhelms far. A. V. som Vilhelm också kallades, hade alltså förlorat båda sina föräldrar innan han hade fyllt 15 år. Vid 17 års ålder kom A. V. till Björnberget i Skellefteå socken som dräng. Hans arbetsgivare var bonden Olof Andersson Boman, gift med Marta Helena Varg.

1901 kom Vilhelm till Krångfors, Skellefteå som dräng. Han arbetade hos hemmansägaren Olof Forssell med familj. Vilhelm blev familjen trogen fram tills han gifte sig 1914. Olof Forssell var gift med lärarinnan Margareta Johanna Marklund från Bergliden. Vilhelm fattade tycke för Margaretas yngre syster, Linda Amalia Marklund född 16/9 1890 i Bergliden, dotter till Per Leontinus Marklund, barnfödd i Bergliden och hans hustru Mariana Lundström, bördig från Skråmträsk.

De tre första åren efter vigseln bodde Vilhelm och Linda i Krångfors, där föddes också deras första barn. 1917 flyttade familjen till Södra Nyfors, Skellefteå där de köpt en gård. Familjen utökades med sex barn.

1937 såldes hemmanet i Södra Nyfors och familjen flyttade till Boliden. A. V. arbetade som kusk åt Bolidens gruvaktiebolag. Som sådan blev han uppskattad för sitt goda humör, sin tjänstvillighet och sin duglighet. 1953 slutade han sin tjänst vid Boliden gruvab. Samtidigt lämnade han och hustrun också sitt egnahem. De fick det istället stilla och skönt i pensionärshemmet i Boliden.

A. V. Johansson var en gladlynt, pratsam och prima herre. Den 12 juli 1961 somnade han in i sitt hem. Hustrun Linda var kristligt intresserad. Hon var en trogen besökare vid olika möten och andra sammankomster i gruvsamhället. Snäll och fryntlig vandrade Linda sin väg genom livet. Hon slutade sina dagar på Skellefteå lasarett 9 september 1961.

Sommaren närmar sig och det är dags att planera för utflykter i släktens spår. Så har jag gjort många somrar, och det vet jag att jag inte är ensam om. Under några års tid var jag systematiskt på jakt efter platser i min släkt så att jag kunde få bilder på gamla gårdar och torplämningar till mina släktböcker. Och förstås känslan av att trampa samma jord som släktingarna gjorde för länge sedan.
Gör du det tillsammans med en släkting kan det bli en extra fin upplevelse.
2016 besökte jag min gamle far en sommarvecka och tog med honom på strövtåg i hembygden. Så mycket han visste och kunde berätta och som kom fram när vi var ute. Annat kände han inte alls till utan jag fick ta fram min släktforskning och tala om vem som hade bott på den där gården för 200 år sedan. Men det var ett fint minne att ha med, inte minst för att han gick bort året efter, 90 år gammal.

En plats vi besökte var Myckhult i Askome socken i Halland. Där bodde min morfars släkt på 1700-talet. Hembygdsföreningens ordförande och en moster som känner till det mesta i sina hemtrakter var med i bilen och tillsammans kunde vi få ut mycket mer av utflykten än vad jag hade fått på egen hand. Utan hembygdskännarna hade jag absolut inte hittat rätt ställen.
Min morfars farfars farfar Mårten Torstensson föddes i Myckhult 1744. Därifrån kom Mårtens mor Kerstin Svensdotter sedan några generationer tillbaka. Sedan lämnade min släkt Myckhult. Men gården finns kvar, även om dagens hus flyttats en liten bit.

Myckhult ligger idag där vägen gör en ganska skarp kurva. Vi ställde bilen vid vägkanten en bit från husen (jag tror att det är en sommarstuga idag, men vet inte säkert) och gick ur bilen för att se oss omkring. På ömse sidor om vägen växer skogen, på sina håll ganska tätt, och en äng ligger på södra sidan en bit in från vägen.
Hembygdsföreningens ordförande berättade var han trodde att den gamla gården legat och vi klev över diket och in bland träden. Några meter in bland sly och granar, och så en bit till. Och plötsligt såg vi det. Resterna av gärdsgårdarna från den gamla gården, och kanske också delvis rester av äldre hus. Bara sten finns kvar men det går att se stenmurarna och urskilja var gårdsplan och något hus kan ha funnits. Vilken fantastisk upplevelse att upptäcka detta!

Så ge dig ut på släktforskarsafari i sommar!

Det vi fann i skogen i Myckhuilt: Rester från den 1700-talsgård där morfars och mormors förfäder och förmödrar bott. Egna foton, 2016.

Kerstin Svensdotter från Myckhult gifte sig den 28 februari 1739 med Torsten Nilsson från granngården Bökås. Då hade det bara gått fem dagar sedan hon fyllt 17 år och Torsten vara bara 20 år gammal, så de var ett ungt brudpar. Hennes far hette Sven Jönsson, vars farfar Sven Olofsson kan ha varit bonde i Myckhult redan på dansktiden.
Myckhult var vid den här tiden på 1700-talet en liten by med tre bondefamiljer. På en av de andra gårdarna bodde Mårten Bengtsson och Kerstin Larsdotter som ingår i min mormors släkt. Så mina morföräldrar hade båda två förfäder i Myckhult vid samma tid på 1700-talet.

Kerstins far Sven Jönsson hade dött 1725 och 1726 gifte hennes mor Johanna om sig med Anders Torstensson från Bökås, halvbror till vår Torsten. Johanna dog 1740, änklingen Anders gifte om sig 1742 och flyttade till Rävige i grannsocknen Okome och då övertog Torsten och Kerstin gårdsbruket. Innan dess hade Torsten arbetat som sockenskräddare och kanske fortsatte han med det arbetet vid sidan av att vara bonde.
Torstens och Kerstins son Mårten flyttade därifrån som vuxen. Andra efterlevande till Kerstin och Torsten blev kvar i Myckhult i flera generationer. Deras dotterdotters sondotter sålde sin gård strax efter sekelskiftet 1900 och 1925 var det Yngegeredsfors Kraft AB som var ägare här.
Namnet Myckhult är ofta skrivet Myckilt. Man stavade som det lät. Numera heter det Myckelt.

En borttappad pappa eller fel förälder, är det något som vi egentligen vill uppleva. En fråga som blir mer och mer aktuella ju fler som börjar släktforska och halkar in på DNA-test.  Eller som kanske blir tillfrågad om att hjälpa till med att lösa en släktgåta och får ”fel” svar. Hur känns det att bli uppringd och få beskedet att du har inte den far, morfar eller mormor som du tror, är det något som är bara en liten grej, eller kan det kasta allt, hela livet, på en skräphög och börja från noll.  Det finns många aspekter på det detta.

Jag fick ett meddelande, lyssna på Lena Nordlunds intervju med nobelpristagaren Paul Nurse från 3 februari 2022. Och det gjorde jag.  Paul Nurse är nobelpristagare från 2001, en riktigt duktig genetiker.  Men han tänkte inte på att använda genetiska kunskaper på sig själv och sin familj. Efter att ha fått Nobelpriset så blev han inbjuden att arbeta i USA, och då behövs arbetstillstånd, Green card, som han ansökte om. Tråkigt nog blev det inte beviljat eftersom det var något konstigt med hans födelsecertifikat. Varför det var konstigt framgick nog inte riktigt, men det gjorde att Paul Nurse behövde grotta ner sig i sin egen historia. 

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Paul_Nurse_portrait.jpg Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license.

Det blev en något konstig upptäckt som så småningom kom fram ur skuggorna. De som han sett som sina föräldrar blev plötsligt hans morföräldrar. Storasyster var hans mor och så var det med den hemligheten. Hur känns det när det hemligheter uppenbaras, hur känns det när den konstiga känslan att inte vara riktigt som sina syskon när det äldsta plötsligt blev hans mamma, förklarar det känslan av utanförskap och de annorlunda gåvorna han fått.  Ingen av syskonen ville plugga, med det ville Paul, kunde han ha fått det från den nu okände fadern, nu när morfar inte längre var pappa.

Jag förmodar att det vara många tankar som snurrade och jag är säker på att det är detsamma för de som nu plötsligt får veta att allt inte är som det var sagt, att personer som betytt olika saker inte längre har de kopplingar som de haft hela livet, tills nu. Någon säger eller skriver, gör om ditt släktträd, bered dig på att få nya släktingar, de gamla du haft har inte den koppling du trott.  Ibland finns kanske känslan sedan tidigare att något inte stämmer, men det är lika vanligt att det kommer som en blixt från en klar himmel.

Har vi den beredskap som behövs, har den som får beskedet getts möjlighet att förbereda sig, att vänja sig vid tanken på förändring eller blir som för Paul Nurse att det kommer ett meddelande om att något är fel, du har fel släkt. Fast hur kan man förbereda sig för ett sådant beslut.

Nu framgår det att för Paul Nurse gick det bra, men det går kanske inte lika bra för alla, så tänk gärna till och var beredd på att stötta någon om du av en eller annan anledning kommer i kontakt med personer som råkar ut för det som kan upplevas som chockerande nyheter. Det gäller ju inte bara de som kopplas till DNA, det finns också andra sätt som uppgifter kommer fram, det kan vara en enkle notis i en kyrkbok, ett tidningsklipp eller annat liknande.

Vill du lyssna på Lena Nordlunds radioprogram. Kolla den här länken  https://sverigesradio.se/avsnitt/hans-syster-var-hans-mamma-chock-for-nobelpristagaren-paul-nurse

Jag har, som jag skrivit om så många gånger tidigare, en hel del prästerliga anor i Halland, framför allt i mellersta och södra delen. Men ytterst få av dessa anor har tagit sig över Hallandsåsen till eller från Skåne. Förutom familjen Revigin, som tog en snabb repa neråt Malmö/Bjuv men var tillbaka norrut en generation senare, så är det väl bara Agnis Hansdotter, en ’rik skepparedotter från Båstad’ och gift med Anders Hansson Brunkman (präst i Hasslöv) i hans andra gifte, som kommer från andra sidan åsen.

Jag har tidigare läst en bok om Båstad just i jakt på ledtrådar till denna skeppardotter, men utan framgång. När jag nu fick tag på den här boken, ”Bjärebygd” av Jan Moen, hade jag inga större förväntningar, särskilt som bokens underrubrik är ’Båstad kommuns historia’. Det lät lite för modernt för en som letar 1600-tal... 

Genom åren har jag samlat på mig en massa guider till Sveriges städer, landskap och allmänna historia, och detta har lärt mig, att ett ’mästerverk’ kan vara urtråkig läsning medan ett turisthäfte kanske är skrivet på ett sådant sätt att man minns formuleringarna länge efteråt. Det beror helt enkelt på författaren!

”Bjärebygd” hör till den senare kategorin. Boken är kronologiskt uppställd, och redan på den disiga medeltiden lär jag mig något jag inte visste tidigare: att Hallandsås hade myr- och sjömalm, och ett område med tidig järnhantering. ’Kanske’ skriver Moen, ’har järn i form av osmundar fraktats på kärror från tillverkarna i södra Halland till Båstad för vidare försäljning’.

Det ständigt böljande kriget mellan Sverige och Danmark avhandlas förstås också, och för en ’hallänning’ är det rätt intressant att följa krigshandlingarna från andra sidan åsen. Det står klart för mig att mina prästanor med familjer stod ganska säkert på svensk botten. I Bjärebygden förekommer åtskilliga sidbyten bland både präster, borgare och bönder. För att till slut få ordning på förhållandena, sändes i januari 1677 riksrådet Johan Gyllenstierna iväg för att utkräva svensk lojalitet framför allt av bönderna i norra Skåne. ’Han reste från socken till socken, utlovade straffrihet för alla som gjorde avbön och hotade dem som hjälpte snapphanarna med hårda straff’. I Förslövs prästgård lägger han fram en trohetsförsäkran som han vill att alla män över femton år från Förslövs och Grevie socknar ska underteckna. Det är sex punkter som bland annat innebär att bönderna lovar att betala skatt, samt att inte stämpla mot Sverige med fienden. 268 bomärken finns med på dokumentet. Det fick viss effekt, men samtidigt gjorde dokumentet att de som anslutit sig till gerillarörelsen nu var ’fredlösa’ och i många fall förvandlades till rena rövarband. Här följer några kusliga berättelser från Halllandsåsen.

Tiden gick, och så småningom kan vi läsa om orternas industrier och hantverk, och hembygdsrörelsens framväxt, inte minst efter Olof Nobels donation av Ågegården i Boarp som hembygdsgård och dito park.

I boken finns förstås också ett intressant kapitel om forntid och diverse intressanta lämningar. Vi släktforskare kan ha intresse av ägarfördelningen från 1662, där man läser både namn på och hur många kronohemman, skattehemman och kyrkohemman varje socken hade. Andra intressanta kapitelrubriker kan vara ’Det fattiga Bjäre’, ’Kyrkan och skolan’ eller ’Emigrationen’.

Det är ingen extremt tjock bok, 143 sidor, men innehåller ändå så mycket. Det enda negativa jag kommer på är att boken saknar personregister. Men har du intressen i Bjärebygden, rekommenderar jag absolut en koll på antikvariaten eller biblioteket!

Bilden: Boken 'Bjärebygden'. Foto: författaren 

Garvare Anders Lundberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Garvare Anders Lundberg föddes i Rensjöliden, Burträsk 5 mars 1858 som näst äldst av tio barn till fältjägare Johan Anton Blanksvärd och hans hustru Stina Kajsa Samuelsdotter. 1860 flyttade Anders med sina syskon och föräldrar till Långträskliden.

1876 flyttade Anders till Gammelbyn, Burträsk. Där blev han lärling hos garvare Carl Abraham Häggström. Efter att Carl Abraham avlidit 1881 övertogs garveriet av Erik Anton Lindberg, som tidigare arbetat hos Carl Abraham. Garveriet låg vid Kyrktjärn men är sedan länge rivet. Anders hade ungefär i samband med flytten tagit sig efternamnet Lundberg. (Även bröderna Samuel och Karl Fredrik kom att bära efternamnet Lundberg). Det berättas att främsta anledningen till namnbytet skulle vara att de av vissa jämnåriga hånades för soldatnamnet Blanksvärd. Deras far gick under smeknamnet ”Blank-Ant”. Med motsvarande öknamn tyckte inte pojkarna om att kallas. Kanske skulle det verka förminskande inför pigorna i ”kyrkstan”. I dag skulle säkert många med stolthet bära det pampiga namnet Blanksvärd.

1879, vid 21 års ålder, blev Anders Lundberg antagen som garvargesäll. 1883 gifte han sig med Klara Åström f. 1862-07-09 i Gammelbyn, Burträsk. Hon var dotter till Nils Ulrik Åström och hans maka Christina Catharina Sundqvist. Klara var yngst av sju syskon.

Garveriyrket var ju ett aktat sådant med säkra inkomster men det förde inte alltid goda saker med sig. Det alltmer florerande spritmissbruket ute i socknarna vid 1800-talets slut hade även i Burträsk blivit en allvarlig plåga. Framförallt för kvinnor och barn. Eftersom garveriet dagligen var en livlig besöksplats i skinn- och läderaffärer, förorsakade ofta dessa besök, att flaskan kom fram. Priserna på varor och tjänster kunde då bli till den bjudandes fördel. För de anställda blev spriten mer och mer en lockande dagligvara. Detta medförde att garveriet i sin tur dessutom kom att fungera som en träffpunkt för olika ”löskekarlar”, som ville bjuda garvaren samt hans hustru på en sup.Anders Lundbergs gesällbrev. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Denna ovana hade Klara till förgäves kämpat emot. Slutligen tog hennes tålamod slut. Hon påpekade i hårda ordalag, att nu fick det vara slut. Hon lyckades också att förmå sin make att lämna det dåliga umgänget och flytta till någon lämpligare plats. Det var då Kalvträsk kom in i bilden. Där saknades garveri och platsen låg bra till nära till samernas vintervisten och renslaktningsplatser. Gott om villebråd i skogarna och närheten till garveriet gjorde jakten samt därmed tillgången på skinn mera lönsam för närliggande trakter. I augusti 1895 flyttade familjen till Kalvträsk.

I Kalvträsk uppförde Anders eget garveri och bostadshus. Folk anställdes och arbete fanns det gott om. Tyvärr blev även detta garveri en samlingsplats för folk med smak för alkohol. Till dessa hörde även samerna, som hade sina renhjordar i området. Det hände vid flertalet tillfällen att sonen Eugén, som var en ivrig nykterhetskämpe, gjorde upprensningar i garveriet från dessa suputar. Älgjakt och renskiljningar bidrog i mycket hög grad till garveriets utveckling. Allt hår från hudar och skinn som lämnades in för beredning, sparade Anders på vinden. Åren gick och det stora lagret av djurhår växte. Hustrun och barnen ville att Anders skulle köra bort samt bränna det, men han lyssnade inte på dem. Samlandet fortsatte därför. En dag skulle hans förhoppningar om en lämplig köpare av djurhår bli verklighet. Upp till Kalvträsk kom en fint klädd uppköpare från huvudstaden på besök till garveriet. Han ville köpa djurhår. Hur han fått nys om det stora hårlagret hos Anders Lundberg var för alla en gåta. Förmodligen besökte han garverierna på sin Norrlandsresa särskilt i detta ärende. Möjligen skulle garnet användas till stoppning av möbler, garn eller dylikt. Affär blev det. Det blev en väldig uppståndelse hos ”Garvars”. Ingen pratade mer om bränning. Hela byn engagerades i utbärning och buntning av allt hår. Samtliga hästar och lastfordon som fanns att tillgå togs i anspråk för transporten ned till järnvägsstationen i Åsträsk. Aldrig, varken förr eller senare, har en så lång hästfora skådats efter den vägen. Det av alla, förutom Anders såklart, värdelöst ansedda djurhåret gav nu efterlängtad sysselsättning och kontanter till byborna.

Anders, som i samband mGarvare Lundbergs gård i Kalvträsk. Okänd fotograf. Privat bildsamling.ed byggnationer samt införskaffande av mat och kläder till familjen, hade satt sig i skuld hos de flesta av bönderna i byn, var nu en ganska välbärgad man. Personligen besökte han alla fordringsägare, deras namn hade han sparat i sitt minne, och betalade alla sina skulder. Gissa om Anders efter detta blev populär bland befolkningen. Från den dagen log lyckan mot familjen.

I Anders och Klaras hem fostrades nio barn. När det yngsta barnet var tre månader gammalt, avled Klara. Efter hustruns död levde Anders ensam i nästan 30 år. 1921 gifte han om sig med den kraftiga och manhaftiga Karolina ”Karin” Charlotta Olofsson f. 1874-12-13 i Degerfors, Västerbotten. Hon hade före giftermålet arbetat som sömmerska och varit bosatt i exempelvis Lubboträsk. Hon tyckte att familjens gamla stuga var alldeles för liten och trångbodd. Karin, som hon kallades, var van vid hårda tag. Hon sparade inte på sina krafter, då det gällde att bygga om huset. 3 oktober 1931 gick Anders bort.

Efter Anders Lundbergs död såldes gården till hans yngsta dotter Judit. Styvmodern Karin, som bodde kvar, hade skaffat sig en fosterson, Rolf. Karin köpte huset av Judit och överlät det så småningom till fostersonen. Huset står fortfarande kvar i Kalvträsk. Själva garveriet är rivet sedan länge och har troligtvis slutat som kolved. Karin avled 24 augusti 1945.

Idag tipsar jag om föreningsarkiven. Har du en gammal släkting som varit aktiv inom någon folkrörelse eller annan förening, då kan information finnas i ett föreningsarkiv.

Väldigt många föreningar har lämnat in sina arkivhandlingar till det föreningsarkiv som finns i närheten, eller till Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Jag tror att det finns föreningsarkiv i alla län och i en del län kan de finnas på flera orter. I Kalmar län vet jag sedan tiden jag bodde i Västervik att det finns både ett föreningsarkiv i Västervik och på flera andra orter i länet. Här i Västmanland känner jag till Arkiv Västmanland i Arboga och i Västerås.

Föreningarnas arkiv är så kallade enskilda arkiv. Alltså inte offentliga, som myndigheternas arkiv. Arkivbildaren, dvs den enskilda föreningen, ska ha gett sitt tillstånd att göra arkivet tillgängligt för den som vill ta del av det.
Arkiv från föreningar som inte längre finns tror jag att man har möjlighet att se utan tillstånd. Men finns föreningen kvar kan man fråga någon i den nuvarande styrelsen om tillstånd, om det inte finns ett generellt tillstånd för det inlämnade arkivet.

Vad finns i föreningsarkiven? Allt! Allt som har med en förenings verksamhet att göra. Medlemsmatriklar så klart, protokoll, stadgar, medlemsinformation och medlemstidningar, jubileumsskrifter om föreningen funnits i ett visst antal år, information om föreningsaktiviteter och mycket annat.
Har du läst en medlemsmatrikel och konstaterat när din släkting var medlem så kan säkert en del intressant information finnas i protokollen, framför allt om din släkting var aktiv i styrelsen eller som funktionär av något slag.

Väldigt många av oss tror jag har sportande släktingar som var med i någon idrottsförening förr. Har du tur så finns idrottsföreningens arkiv i det regionala föreningsarkivet.

Det som inspirerade mig att skriva det här blogginlägget är boken "Sygruppen Hjälpsamhet – Och tio andra föreningar du inte visste existerat", skriven av journalisten Jonas Nordling som ägnat mycket av sin tid i Arbetarrörelsens arkiv. En mycket trevlig bok om fenomenet föreningar och vad man kan hitta i arkiven om föreningsmedlemmar.

Till vänster: Idrottsföreningen Västerviks IF:s rekordlista med uppgifter om medlemmarnas rekordresultat i löpning 1500 meter på 1920- och 1930-talen och som finns i Västerviks IF:s arkiv i Föreningsarkivet i Västervik. Till höger: Jonas Nordlings bok om föreningar vars handlingar finns i arkiven.

Bild: Wikimedia Common

Läs den braskande rubriken ovan, fortsättningen lyder: "berättar sanningen i direktsändning", och betrakta ovanståend bild, som ju föreställer Kronprinsessan Victoria och Herr Daniel Westling, någon vecka före bröllopet 2010. Lägg särskilt märke till inringningen av Daniel på den högra bilden. Hur reagerar man på denna kombination?

Oj oj oj! Nu är det slitningar i äktenskapet?
Daniel har skaffat sig en älskarinna? (hon som berättar "sanningen")
Eller också är han dödssjuk och kommer snart att dö?
Huvvaligen!

Man klickar sig så klart vidare för att läsa själva artikeln, där det framgår att Prins Daniels stora hjärtefråga är hälsa och rörelse och att han lanserade Generation Pep, vars syfte är att få unga att röra på sig mer. Detta visste vi ju alla, men sen då? Så kommer det en bild av friidrottaren Carolina Klüft, som är anställd i organisationen. Det är hon som "berättar sanningen" i TV om den PEP-rapport som beskriver hälsoklyftan mellan barn från olika miljöer i samhället.

Artikeln är det alltså inget fel på, men rubriken!

RUBRIKEN!

Hur kan en ansvarig utgivare godkänna en så falsk, ohederlig och gravt vilseledande rubrik med tillhörande bild, som inte alls har något med ämnet att göra. Hur kan han ostraffat och i åratal få utsätta offentliga personer av olika slag för dessa försåtliga förföljelser av "kungligheter och kändisar", som anges som tidningens mål och mening. Om det nu hade varit en engångsföreteelse, en tillfällig brist på omdöme och hederlighet, hade man kanske kunnat låta det passera. Men dessa bedrägliga rubriker fortsätter oblygt och oförtrutet dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Så här ser den senaste ut:

Nya bilden på Daniel och Estelle väcker frågor - detaljen som sticker ut

Bilder: Wikimedia Commons

Originalbilderna, de som används i tidningen, föreställer Prinsessan Estelle och Prins Danuiel, och där har man ringat in hans glasögon. Här börjar läsaren så smått fundera på om det handlar om likhet eller kanske olikhet, far och dotter emellan. Är det glasögonen? Finns det en latent ögonsjukdom i familjen? Visst inte! I artikeln framgår det att Daniel älskar kepsar och att detta nu smittat av sig på Estelle. "När han och dottern, prinsessan Estelle, befann sig på Friends arena för att se mötet mellan AIK och Värnamo under onsdagen, så hade de tagit på sig samma keps – något som inte tillhör vanligheterna." skriver den alerta tidningen, som alltså heter: 

Svensk Dumtidning

Nja, inte riktigt så, men nästan. Allerkoncernens flaggskepp går nu varje vecka till botten med sina skandalösa rubriker och bildmontage. Ansvarig utgivare sedan 2016 är journalisten Johan T Lindwall. Han har tidigare arbetat på såväl Se & Hör som Expressen, för det mesta som "hovreporter" och kan absolut beskrivas som en parasit på den kungliga familjen.

Men det är inte bara kungligheter han och tidningen förföljer. Här ett axplock aktuella rubriker från tidningens webbsida:

Lottas kärleksförklaring till Soldoktorn väcker misstankar: "Min älskade Michael Engbert" [Han bytte efternamn]

Malin Berghagen oigenkännlig – det här har hänt [Hennes karriär som hälsoprofil]

Krisen i Tommy Körbergs äktenskap – hustrun har vägrat ens säga hans namn [namnet "Tommy" under deras dejtingtid]

Zlatan Ibrahimovics tuffa beslut – kommer att gå skilda vägar för gott [Bytte tränare]

Helena Bergströms lycka efter sorgliga förlusten: "Tomheten var för stor" [Hennes häst dog]

Allt ackompanjerat av intellektuellt oanständiga bildkollage.

                                                                                                                                                                                                    Johan T Lidvall [Bild: Wikimedia Commons]

Nu händer det saker, jag får veta nyheter som tagits fram på genom att fråga personer om hur de reagerar, vad de tycker om och en massa andra saker.  Sedan har företaget jämfört de som svarat med andra och påstår sig kunna se hur jag är. Genom att kontrollera med andra så kan de ge svar på alla möjliga saker.  Tänk bara på med vilken sannolikhet de kan ge svar på om jag har ett husdjur eller inte.   Företaget skriver ” Vi jämförde ditt DNA med DNA från mer än 690 000 personer som svarade på frågan "Har du några husdjur?" Vi kan tillskriva 2% av denna egenskap till genetik - men det verkliga antalet kan vara mycket högre.”

Så om jag har husdjur eller inte beror till 2 % på mina gener och då följaktligen så finns 98% som beror på något annat. Vilken tur att det finns en viss osäkerhet i frågan efter som jag inte har något husdjur. Det senaste jag hade, eller rättare sagt som fanns i min familj, var en hamster för 40 år sedan.  Så det kanske var det husdjuret som de tyckte påverkades av mitt DNA.  Undrar om en sådan uppgift har större träffsäkerhet än ett horoskop.

Sedan så kommer nästa stora nyhet, att jag ”most likely” spelar ett eller flera instrument. Nu är det svar från 650 000 tillfrågade som pekar på att 4 % kommer från generna, alltså det som påverkar nyttjandet av musikinstrument.  Nu kommer det lite pinsamma, att trots att det är ”most likely” så kommer nog uppgiften 60 år försent, för då avslutade jag mina halvhjärtade försök att lära mig spela på hoper med metallrör, en form av mindre bastuba.  Kan den ha hetat Ess-bas?  Det visar hur intresserad jag är av musik, så där kanske generna visar fel. Fast är det genetiskt, har jag då rätt föräldrar, båda spelade ju instrument även om det inte var deras främsta intresse.

Urklipp från min rapport på Ancestry

Men om det nu var lite fel, som jag tycker, på de första svaren så kanske det kom annat som är mer riktigt. Det kom en nyhet till, de hade kollat på hur det är med intresset för att titta på sport.  Alltså inte delta själv utan att vara åskådare, både live och via TV eller dator. Det måste vara något som syns direkt på DNA tycker jag, och om jag nu känner lite osäkerhet om hur svaret ska bli, så kan jag fråga familjen.  Inte tittar väl jag mycket på sport, en ganska lätt fråga att svara på, ställdes bara så där, men svaret blev nästan lite hätskt: det beror väl på vad man jämför med. Kanske det inte går åt lika mycket tid som släktforskning, men inte är det många minuter det skiljer. Jaha, det var ord och inga visor.

Så då är det bara att gå in på webben och se vad Ancestry tycker.  Stämmer det som mina gener säger med det som familjen säger?  Ditt DNA tyder på att du inte tycker om att titta på sport. Och inget mer, inget försök att ens mildra den hårda domen. Är det då fel på mig eller är det fel på mitt DNA.  Har jag blandat ihop några tester, är det en annan person som har husdjur, spelar instrument och ogillar att titta på sport som finns bakom det som ska vara mitt test. Hur är det då med resten av resultatet, det som jag egentligen tog testet för. Är mina matchningar också någon annans, tänk om jag spenderat all tid som gått åt till letandet helt i onödan.

Nu sägs det att DNA inte ljuger, och det stämmer säkert när det gäller riktiga träffar på släktingar, men det med att försöka läsa ut egenskaper och omvandla det till vettiga svar, det får vi nog vänta på.
Så nu tittar vi inte där, utan kollar nästa match i listan, kanske kan den ge något bra svar på försvunna kopplingar.

Yeeess! Äntligen! Så glad jag är! Varför då? För att Sveriges dödbok finns på webben, så klart.
Som jag har längtat...

Den där reaktionen kanske verkar lite överdriven, men jag har faktiskt väntat länge på detta. Det är ganska många år sedan, 8-9 år sedan kanske, som det diskuterades på förbundets stämma att göra dödboken och andra databaser tillgängliga på webben. Och då tändes ett hopp om att det skulle bli verklighet en dag. Men motståndet var då ganska stort, ute i föreningarna ville man sälja dvd-skivor och usb-pinnar, det var så man vill hantera databaser då.
Nu har vi äntligen fått Sveriges dödbok på webben, genom abbonnemang. Nu kan jag, och alla andra med modern Mac-dator, använda den här databasen. På webben är den ju åtkomlig helt obereonde av teknisk plattsform, pc eller Mac.

Dödboken 1860-2017 är den jag köpte senast. När minns jag inte men det är den sista versionen jag kunde installera i min dator. Sedan dess har systemet (iOS för Mac) uppgraderats så att min dator inte längre kan öppna filen och läsa dess innehåll. Så blev när jag köpte ny dator 2019.
Så sedan dess har jag hållit den gamla datorn vid liv, enbart för att kunna använda Sveriges dödbok. Snart har väl den datorn tjänat ut helt, så jag har verkligen väntat på webbversionen.
Jag vet att det finns teknik för att köra pc-program på Mac men det tycker jag är alldeles för krångligt. Jag vill kunna göra sökningar snabbt och enkelt.

Det är inte bara jag som har Mac, vi är många, det vet jag. Och alla ni som använder läsplatta eller t o m bara en smart mobil för er släktforskning. Alla har vi nytta av att dödboken nu finns på webben.
Jag tycker att det är den självklara vägen att gå. Alla databaser och register borde vara tillgängliga på webben. Mot abbonnemang förstås, så får föreningarna och förbundet sin inkomst ändå.
Och tänk så bra när den uppdateras. Jag behöver inte köpa en ny version på en ny usb-pinne för att få tillgång till de senaste uppdateringarna.

När jag testade i torsdags började jag med en kvinna som bodde i Stockholm på 1820-talet. Sista förekomsten som jag fick som träff i Arkiv Digitals register är i en husförhörslängd från 1824. Året därpå var hon inte kvar i samma kvarter. Stockholm är stort och det är många församlingar att leta i. Hon ingår i en släktutredning åt en kund och då kan jag ju inte lägga en massa arbetstid på att bläddra igenom flera församlingars husförhörslängder och dödböcker.
Men vid min sökning i Sveriges dödboks webbversion hittade jag henne direkt. Hon dog 1826 men hade flyttat. Och vart har ju inte prästen antecknat i husförhörslängden. Så jag är verkligen glad för den här möjligheten.
Nu går ju dödboken ända tillbaka till 1815 och jag tror att planen är att nästa version ska gå till år 1800. Då kan vi hitta de som levde i mitten på 1700-talet och lite tidigare. Toppen!

Ett stort tack till alla er som gör detta möjligt, båda till alla ni släktforskare som registrerar poster i databasen, till projektledarna och till förbundet egen IT-ansvarige som jobbat hårt med det här.

Ett exempel:

I en husförhörslängd från Göteborg finns änkan Elisabeth Berg, född 1734. Husförhörslängden omfattar tiden 1805-1827, alltså 22 år. Prästen har bara skrivit att hon dött under perioden, men inte när. 22 år är ganska många sidor att leta igenom en dödbok i en församling i Göteborg. Bildkälla: Arkiv Digital.

I databasen Sveriges dödbok söker jag efter Elisabeth Berg född 1734. Databasen sträcker sig till 1815 och jag har tur att hon dog efter detta år. Hon kunde ju ha dött 1805-1814. Bildkälla: Rötter.

Databasträffen bekräftas i församlingens dödbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Häromdagen var jag på en träff, som hade den något kryptiska rubriken ”Oväntade genealogier? Släktforskning, identitet, minne och släktskap i Sverige”.  En del kanske känner igen namnet, och det är faktiskt så att det skrevs en nyhet om det här på Rötter den 18 mars i år.  Själv fick jag upp ögonen när jag såg kallelsen till en presentation om detta och började fundera på vad det egentligen stod i texten.

 När vi läser det som finns om projektet så blir det allt klarare att det vi ser är en forskning om forskning, släktforskning som begrepp, som rörelse och som livsnerv blir själv föremål för forskning.
Inte så farligt som det låter utan jag tycker det är en oerhört intressant satsning. Äntligen blir släktforskningen accepterad som en av de stora folkrörelserna, ja accepterad har den varit av många, men nu inom den akademiska världen.  Att verkligen försöka förstå vilken påverkan som letandet efter släkt kan ha, och hur mycket det påverkar vår samtid, inte bara släktforskaren utan även delar av samhället runt omkring oss.

Många tänkbara kopplingar dyker upp och det som slog mig vid presentationen var det begrepp de använde, gräsrotsproducenter av kulturella minnen, släktforskarna lyfter fram i ljuset det som hänt och till viss del skapat det samhälle vi lever i idag. Det är inte bara årtal, utan det är livshistorier, det är skeenden som kanske glömts bort men som har haft och fortfarande har betydelse. Jag vet inte om det är acceptabelt att uttrycka sig lite drastiskt om släktforskarna, men det känns som de som många ansett som nördar nu kommer in i den akademiska världen och faktisk tilldöms ett värde.

Det som också slog mig, både genom anförandena och genom inläggen i frågestunden efteråt var den tyngd som DNA inom släktforskning ges. Vilket inflytande den nya tekniken har på intresset för släktforskning och vilken nytta man faktisk kan ha av nyttjande av nyheter. Det börjar bli klart för mig vilken kraft som tillkommit. Hade jag förstått hur det hänger ihop på morfars pappalinje om inte min morbror testat sitt Y-DNA och det plötsligt stod klart att det långt tillbaka finns ett ursprung i det som förr var vår östra del, det som idag är Finland. Jag tror inte det, men så blev det och det gav i alla fall mig en del nytt att tänka på.

Foto av Gunnar Lund Nordiska museet

Och om jag snurrar iväg lite grann, det nämndes inte på dragningen jag var på, men jag kan inte låta bli att komma in på det som populärt kallas Citizen science, forskning vid sidan av de fastställda akademiska rutinerna, så är det uppenbart hur mycket som släktforskning med DNA kunnat påverka. I ett flertal akademiska studier används nu material från släktforskarnas DNA-tester som stöd och bevisning när det gäller vår historia. Jämförelse mellan databaser från våra tester och de som tittar långt tillbaka ger oss ny kunskap. Och detta har skett inom en tidsrymd som egentligen är väldigt kort, det är inte så länge sedan vi hade de första dragningarna om släktforskning och DNA, så är det någon som letar efter intressant studieämne, så är genomslaget för DNA ett uppenbart område. Från i princip ingenting för 15 år sedan till ett enormt genomslag idag, vem hade trott på den utvecklingen.

Nu ska jag inte leka besserwisser men jag funderar på om jag ska plocka fram alla de skriverier som var i början om den nya flugan, inte internet utan DNA, som skulle dö snabbt, som bara var för att andra skulle tjäna pengar eller andra liknade uttryck. Det finns en del i gömmorna, men det är bäst att de får vara där och att vi alla gläds åt allt det nya som kommer, både verktyg och kunskap.

Vill du veta mer om Oväntade genealogier så kan du läsa på Rötter , använd länken
https://www.rotter.se/senaste-nytt/4098-nu-ar-insamling-av-slaktforskares-berattelser-oppen
och gå sedan vidare därifrån och delta gärna i att berätta om dina erfarenheter och upplevelser. Ju fler som deltar, desto bättre blir resultatet, och tänk om vi kan visa forskarna vilken stor rörelse vi egentligen är, det blir säkert en positiv överraskning för dem.

För någon tid sedan ögnade jag igenom ett program för en körkonsert. Ett av styckena var författat av ’Hildegard av Bingen’. Någonstans ringde en klocka, jag hade för mig att hon levat för ganska länge sedan. En titt i källorna bekräftade den teorin. Det slog mig genast att hon passade utmärkt som del två i min inofficiella ’serie’ om remarkabla kvinnor ur historien. (Del ett behandlade Christine de Pizan). Sagt och gjort.

Faktum är att Hildegard föddes ännu tidigare än jag trott. Redan 1098 ska hon ha slagit upp ögonen. Man tänker sig ju att ett helgon ska ha genomlidit gräsliga saker; en barndom av svält och fattigdom, en elak äkta man, tortyr från oförstående makthavare, eller liknande. Hildegard föddes tvärtom med de bästa förutsättningar. Fadern, Hildebert av Bermersheim var anställd hos greven på detta ställe, von Spongenheim, troligen som riddare. Modern, Mechthild av Merxheim-Nahet tillhörde också hon Edelfreie, en germansk föregångare till högadeln.

Hildegard var parets tionde barn. Hon var klen och sjuklig samt visade tidigt tecken på att vara ’annorlunda’. Sin första ’vision’ lär hon ha haft redan vid tre års ålder. Hon skrämde folk genom att kunna beskriva platser hon bevisligen aldrig sett, och berätta om sådant som hänt långt innan hon föddes. Därför ’gavs’ hon till kyrkan som ’tionde’ vilket förr faktiskt inte sällan innebar det tionde barnet.

1106, när Hildegard var åtta år, flyttade hon således in i en ’reklus’, alltså en byggnad för nunnor, oftast intill ett munkkloster, där några få nunnor kunde bo. I sällskap hade hon den 14-åriga grevinnan Jutta von Sponheim, dotter till Hildeberts arbetsgivare, samt en tjänarinna. Jutta blev Hildegards lärare, och hon kom efterhand att undervisa andra flickor. Slutligen blev hon utsedd till abbedissa.

Hildegard var tillbakadragen och osäker som barn. Däremot hade hon ett skarpt intellekt. Hon lärde sig grekiska och latin, och vigdes så småningom till nunna.

Juttas och Hildegards föredömliga leverne spreds ryktesvägen, och ledde till en stor tillströmning av unga noviser till reklusen. De flesta av dem var välbärgade kvinnor som medförde sin hemgift till klostret, vilket mycket gladde munkarna.

Men 1136 dog Jutta von Sponheim. Hildegard blev, mot sin vilja, utsedd till abbedissa för klostret. Inte förrän 1141, när Hildegard haft en av sina absolut starkaste ’syner’ fick hon den karakteristiska styrka hon sedermera blivit känd för. Det var nu hon började skriva. Hon drev trots stort motstånd igenom att bygga ett eget kloster för sina nunnor på Rupertsberg mitt emot Bingen, och dit flyttade man 1150.

1165 övertog Hildegard ledningen för klostret i Eibingen, och räddade det därmed undan stängning.

Hildegard blev inte bara lovprisad. Hon fick också en hel del kritik, bland annat för att hennes nunnor inte levde i askes, utan ibland till och med dansade i kyrkan! Dessutom lärde hon ut att kroppen som tempel åt själen måste må bra. Alltså serverades det nyttig och genomtänkt mat vid klostret, till vissa munkars förtret.

Hildegard dog stilla i sitt kloster den 17 september 1179. Hennes reliker har flyttats flera gånger, men 1857 dök skrinet upp i kyrkan i Eibingen. Numera har hon ett eget altare där, med skrin och allt.

Hildegard var mångsidig. Utom religion sysslade hon med fysiologi och medicin, skrev dikter och 69 musikstycken, de sistnämnda sammanfattade under namnet 'Symphonia armonie celestum revelationum' Hon skrev också ett liturgiskt drama, 'Odo virtutum', där man kan ta del av Hildegards visionära bild- och tankevärld.

På grund av sina många ’’syner’ kallades hon för prophetissa teutonica – den germanska profetissan. Därtill verkade hon som läkare, apotekare, rådgivare åt påvar och kungar, med mera. Hon var en framstående predikant och gjorde predikoresor runt södra Tyskland och Frankrike. Hon tog också påvar och kungar i upptuktelse, oftast brevledes, för korruption och annat maktmissbruk. Hildegard var ovanligt frispråkig angående kvinnors sexliv, och sägs ha haft en ’avslappnad och positiv’ syn på sexualitet, något som gjorde mången manlig prelat rasande, då de under medeltiden var fullt sysselsatta med att fördöma all kvinnlig sexualitet.

Som mystiker menade hon att alla människor är gudomliga. Hon skriver att varje människa har ett gudomligt ljus inom sig och hon liknar människan vid speglar som ska reflektera detta ljus utåt.

Hildegard lät anlita en skrivkunnig munk, Volmar von Disibodenberg, som sekreterare, eftersom hennes visioner ibland flödade så snabbt att hon inte hann skriva ner dem. 1147 inbjöds Hildegard till synoden i Trier. Där fick hon officiell tillåtelse av påven att publicera sina visioner. Vid den tiden hade hon brevkontakt med åtskilliga mäktiga personer runt om i Europa, både värdsliga och kyrkliga. Efter 1150 gav hon ut sin bok ’Causae et curae’= ’Orsak och behandling’ om olika sjukdomar. Det är tack vare Hildegard som den grekisk-latinska kunskapen om sjukdomar och läkeörter har knutits samman med traditionell folkmedicin. Hon var den första som använde de tyska namnen på växterna.

Skrivandet gjorde henne vida berömd, och människor av alla samhällsklasser började strömma till klostret för att få höra hennes ord predikas.

Hildegard var också vad vi idag skulle kalla ’dietist’ och förespråkade mat som gjorde kroppen gott. Framför allt var hon en stor vän av dinkel i maten, och använde det till kex, kakor, gröt, tillbehör till kött och fisk, med mera. Hon gav aldrig själv ut någon kokbok, men de av hennes recept som finns bevarade, finns utgivna i moderniserad bokform.

Hildegard har igenom århundradena räknats som och tillbetts som helgon, men blev inte kanoniserad förrän 2012. Hon benämns idag som ’kyrkolärare’.

Tiden har farit hårt fram med Hildegards kloster. Endast ruiner återstår idag. Men Hildegards verk lever fortfarande vidare, framför allt i Tyskland. Det är inte utan att hennes liv ger en antydan till 'new age' fast hon levde nästan i forntiden!

Källor: Wikipedia

Nordisk Familjebok (1953)

Bilden: Ett annat romanskt kloster. Foto: Pixabay

Ester och Manfred Boman. Fotograf: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling.Nils Manfred Boman föddes 1894-08-10 i Loberg, Skellefteå som son till Olof Nilsson Boman, barnfödd i Finnfors och hans hustru Anna Lovisa Nilsdotter, bördig från Loberg.

1920 gifte sig Manfred med min mormors faster Ester Emilia Lundström född 1893-12-18 i Dalliden (Dalvik), utanför nuvarande Boliden. Hennes föräldrar var Petter Svensson Lundström och Emma Kristina Johansdotter Lundgren. Manfred och Ester övertog hälften av hans föräldrars jordbruk i Loberg. I deras hem fostrades tre barn. Vid sidan av jordbruksarbetet var Boman med och uppförde Krångforsens kraftstation som byggdes 1926-1928. Under denna tid såldes hemmanet i Loberg och 1930 erhöll Manfred anställning vid Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Året efter flyttade Manfred och Ester samt de tre barnen till Inre Ursviken där de köpt en gård. Familjen utökades med ytterligare en dotter.

Manfred Boman var en varmt religiös person. Han var Klemensnäs DUF:s vice ordförande samt medarbetare i söndagsskolans ledning. Hans plats var ytterst sällan tom vid mötestillfällena inom den kristliga verksamheten.

Som person var Boman ärlig, lugn och försynt. Han hade därför skaffat sig en stor skara vänner och var omtyckt i sin bekantskapskrets.

Fram till cirka 1946 var han anställd vid Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Därefter började hans hälsa att vackla och han intogs på Skellefteå lasarett i slutet av januari 1950. Han avled senare på sjukhuset 5 februari samma år, 55 år gammal.

Ester var omtalad som en skicklig sömmerska och väverska. Liksom sin make var hon varmt religiös. Hon var en rar människa, gladlynt och trevlig, varför hon hade förvärvat en stor krets av vänner. Hon lagade köttbullar med mycket lök i. Ester insomnade, precis som sin make, på Skellefteå lasarett på dagen 26 år efter hans bortgång, 1976-02-05. 82 år ung blev hon.