Rötterbloggen

Åsikter som uttrycks i Rötterbloggen är skribentens egna och motsvarar inte nödvändigtvis Rötters eller Sveriges Släktforskarförbunds. Har du synpunkter pä innehållet finns möjligheten att lämna en kommentar nedan. Vi påminner om att hålla en god ton.

Beredd på något nytt

En borttappad pappa eller fel förälder, är det något som vi egentligen vill uppleva. En fråga som blir mer och mer aktuella ju fler som börjar släktforska och halkar in på DNA-test.  Eller som kanske blir tillfrågad om att hjälpa till med att lösa en släktgåta och får ”fel” svar. Hur känns det att bli uppringd och få beskedet att du har inte den far, morfar eller mormor som du tror, är det något som är bara en liten grej, eller kan det kasta allt, hela livet, på en skräphög och börja från noll.  Det finns många aspekter på det detta.

Jag fick ett meddelande, lyssna på Lena Nordlunds intervju med nobelpristagaren Paul Nurse från 3 februari 2022. Och det gjorde jag.  Paul Nurse är nobelpristagare från 2001, en riktigt duktig genetiker.  Men han tänkte inte på att använda genetiska kunskaper på sig själv och sin familj. Efter att ha fått Nobelpriset så blev han inbjuden att arbeta i USA, och då behövs arbetstillstånd, Green card, som han ansökte om. Tråkigt nog blev det inte beviljat eftersom det var något konstigt med hans födelsecertifikat. Varför det var konstigt framgick nog inte riktigt, men det gjorde att Paul Nurse behövde grotta ner sig i sin egen historia. 

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Paul_Nurse_portrait.jpg Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license.

Det blev en något konstig upptäckt som så småningom kom fram ur skuggorna. De som han sett som sina föräldrar blev plötsligt hans morföräldrar. Storasyster var hans mor och så var det med den hemligheten. Hur känns det när det hemligheter uppenbaras, hur känns det när den konstiga känslan att inte vara riktigt som sina syskon när det äldsta plötsligt blev hans mamma, förklarar det känslan av utanförskap och de annorlunda gåvorna han fått.  Ingen av syskonen ville plugga, med det ville Paul, kunde han ha fått det från den nu okände fadern, nu när morfar inte längre var pappa.

Jag förmodar att det vara många tankar som snurrade och jag är säker på att det är detsamma för de som nu plötsligt får veta att allt inte är som det var sagt, att personer som betytt olika saker inte längre har de kopplingar som de haft hela livet, tills nu. Någon säger eller skriver, gör om ditt släktträd, bered dig på att få nya släktingar, de gamla du haft har inte den koppling du trott.  Ibland finns kanske känslan sedan tidigare att något inte stämmer, men det är lika vanligt att det kommer som en blixt från en klar himmel.

Har vi den beredskap som behövs, har den som får beskedet getts möjlighet att förbereda sig, att vänja sig vid tanken på förändring eller blir som för Paul Nurse att det kommer ett meddelande om att något är fel, du har fel släkt. Fast hur kan man förbereda sig för ett sådant beslut.

Nu framgår det att för Paul Nurse gick det bra, men det går kanske inte lika bra för alla, så tänk gärna till och var beredd på att stötta någon om du av en eller annan anledning kommer i kontakt med personer som råkar ut för det som kan upplevas som chockerande nyheter. Det gäller ju inte bara de som kopplas till DNA, det finns också andra sätt som uppgifter kommer fram, det kan vara en enkle notis i en kyrkbok, ett tidningsklipp eller annat liknande.

Vill du lyssna på Lena Nordlunds radioprogram. Kolla den här länken  https://sverigesradio.se/avsnitt/hans-syster-var-hans-mamma-chock-for-nobelpristagaren-paul-nurse

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Leta upp släktplatserna!
På andra sidan åsen...
 

Kommentarer 2

Maria Timashans den torsdag, 09 Maj 2024 13:58

I och med möjligheterna att för många kunna använda sig av DNA i sin släktforskning så kommer otroligt många nya saker att upptäckas, för den som [vet om] att den är adopterad och söker efter sina biologiska föräldrar är säkert de flesta svar av positiv art men för den som istället råkar få veta att den är adopterad, att den pappa man växte upp med inte är ens riktiga eller att ens syster egentligen är ens mamma, tror jag är omtumlande för alla men hur reaktionen blir på informationen väldigt individuellt.

Att finna ett svar på en fråga som länge gäckat kanske är 100% glädje för en person, men att med den upptäckten dra med sig andra människor i tron att det alltid är bäst att känna till sanningen, ja där är jag övertygad om att man kanske måste backa och fundera över vad syftet är att låta andra få veta - är det min egen tillfredsställelse av att ha funnit ett svar, eller är det av omtanke?
Givetvis finns inget svar som gäller för alla, följer med intresse flera liknande frågeställningar i släktforskningsgrupper på FB, och där finns de som tycker sanningen ska fram oavsett vad det orsakar medan andra tycker man måste känna av från situation till annan.
Helt ärligt vet jag inte, om jag upptäckt något som ändrat en annan persons släktträd, skulle gå rakt på och berätta det. Knepigt.

Nu ska jag lyssna på radioprogrammet!

I och med möjligheterna att för många kunna använda sig av DNA i sin släktforskning så kommer otroligt många nya saker att upptäckas, för den som [vet om] att den är adopterad och söker efter sina biologiska föräldrar är säkert de flesta svar av positiv art men för den som istället råkar få veta att den är adopterad, att den pappa man växte upp med inte är ens riktiga eller att ens syster egentligen är ens mamma, tror jag är omtumlande för alla men hur reaktionen blir på informationen väldigt individuellt. Att finna ett svar på en fråga som länge gäckat kanske är 100% glädje för en person, men att med den upptäckten dra med sig andra människor i tron att det alltid är bäst att känna till sanningen, ja där är jag övertygad om att man kanske måste backa och fundera över vad syftet är att låta andra få veta - är det min egen tillfredsställelse av att ha funnit ett svar, eller är det av omtanke? Givetvis finns inget svar som gäller för alla, följer med intresse flera liknande frågeställningar i släktforskningsgrupper på FB, och där finns de som tycker sanningen ska fram oavsett vad det orsakar medan andra tycker man måste känna av från situation till annan. Helt ärligt vet jag inte, om jag upptäckt något som ändrat en annan persons släktträd, skulle gå rakt på och berätta det. Knepigt. Nu ska jag lyssna på radioprogrammet!
Ulla Comérus den tisdag, 14 Maj 2024 22:42

Man kan nog reagera lite hur som helst. Jag misstänkte i barn-/ungdomen att jag inte hade samma pappa som mina syskon. Det visade sig vara korrekt och det var mamma som "erkände" när hon tyckte att jag var mogen för att veta sanningen. Först tyckte jag att jag blivit "snuvad" på åren fram till dess. Men vetskapen gjorde att jag nästan tappade intresset. Jag tog aldrig kontakt med min biologiske far. Kanske lite stolt och tyckte att han kunde visa intresse - om han hade något sådant. När jag blev lite äldre kom jag till insikten att jag är den jag är, vilka som än är mina föräldrar. Jag ångrar att jag inte tog kontakt, men det är inte hela världen. Jag fick några fler halvsyskon och de syskon jag levt med hela livet känns ändå som helsyskon. Livet är som det är - det går inte på räls. Jag har inga "hard feelings" mot mamma. Lite imponerad över hennes beslutsamhet och styrka att inte berätta för någon annan människa. Det var nog det bästa hon kunde göra i det läge som var i början av 40-talet.

Man kan nog reagera lite hur som helst. Jag misstänkte i barn-/ungdomen att jag inte hade samma pappa som mina syskon. Det visade sig vara korrekt och det var mamma som "erkände" när hon tyckte att jag var mogen för att veta sanningen. Först tyckte jag att jag blivit "snuvad" på åren fram till dess. Men vetskapen gjorde att jag nästan tappade intresset. Jag tog aldrig kontakt med min biologiske far. Kanske lite stolt och tyckte att han kunde visa intresse - om han hade något sådant. När jag blev lite äldre kom jag till insikten att jag är den jag är, vilka som än är mina föräldrar. Jag ångrar att jag inte tog kontakt, men det är inte hela världen. Jag fick några fler halvsyskon och de syskon jag levt med hela livet känns ändå som helsyskon. Livet är som det är - det går inte på räls. Jag har inga "hard feelings" mot mamma. Lite imponerad över hennes beslutsamhet och styrka att inte berätta för någon annan människa. Det var nog det bästa hon kunde göra i det läge som var i början av 40-talet.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 Maj 2024

Captcha bild

Bloggare

Eva Johansson
496 inlägg
Mats Ahlgren
310 inlägg
Ted Rosvall
265 inlägg
Helena Nordbäck
240 inlägg
Anton Rosendahl
238 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Stefan Simander
1 inlägg

Annonser