Kolla passet

Är det bara riktigt gammalt som räknas i släktforskning eller kan det ha hänt för inte allt för länge sedan, den frågan fick jag för ett tag sedan.  Det var vid en enkel måltid, med några nya bekantskaper, som det hände. Och det visade sig att det var mer än en som hade liknande fundering. Ni släktforskare håller väl på med det som hände för länge sedan, är tydligen en inte alltför ovanlig tanke.  Och även om jag trodde alla numera kände till DNA och att vi börjar i nutid och går bakåt, så var det inte fallet, åtminstone inte i detta sällskap.

Det är inte helt ovanligt att ju mer intresserad man blir, desto svårare är det att få perspektiv på det egna intresset. Ju mer vi lär oss, desto lättare är det att glömma världen därutanför. Och att inte alla vet hur bred släktforskningen egentligen är, får nog lastas på de som är med och deltar. Fast å andra sidan så vet jag hur några av mina närmaste ser ut och jag halkar in på ämnet, å inte nu igen, har du inget annat att tala om. Det kanske inte sägs, men kroppsspråket säger en del 😊

Så visst kan det ha hänt något nyligen som kan intressera en släktforskare och i det aktuella fallet så fanns det en del att hitta, sånt som varit okänt hittills för den som frågade. Hur var det att förlora sina föräldrar när man var sju år, på 1920-talet. Vad fanns det för möjligheter och vem bestämde vad som var bäst för den ensamme pojken. Var det socialen som tog över? Att det var ett trauma det förstår man, och det blev än tydligare när den som drabbats inte ville berätta någonting om hur det var, det verkade helt bortglömt, eller åtminstone helt gömt.

Det kändes faktiskt svårt att höra hur lite det berättats, och inte blev det bättre av att relationer störts av skilsmässa och sådant som jag uppfattade som förtal. Det var den ena känslan efter den andra staplade ovanpå varandra. Att i det läget försöka hitta rätt sätt att berätta om hur det egentligen var, det krävde en del funderingar. Det var lite som den alltid aktuella frågan avseende hur mycket ska vi berätta, hur mycket vill personen som frågar verkligen veta och hur ska vi göra med de påståenden som visar sig vara helt fel. Det blev några ganska långa diskussioner, tills vi kom till en punkt där vi förstod varandra.

Jag ska inte berätta allt, men det är inte ofta det dyker upp så mycket som skiljer mellan det som berättas om en person och hur det egentligen var. Det känns som att inget var sant, eller jag ska kanske säga att det mesta som berättats skruvats till på olika sätt. Det var inte föräldrarna som dog och lämnade pojken ensam, det var de två som tagit hand om en pojke som kom från en familj som hade problem. De biologiska föräldrarna levde ett bra tag till, och den ensamme pojken hade tre syskon till, och om han hade kontakt med någon av dem, det vet vi inte, men han berättade aldrig om dem. Den hemligheten tog han med sig.

Mitt pass, foto av författaren

Hade han visat sitt pass för andra hade de sett att han var född i USA, och bara det är ju i sig intressant. Fast syskonen var födda i Sverige, den äldsta i Sverige även om mamman då var skriven i Finland. Giftermålet kom lite senare med han på Livregementet, som var född i Östergötland.  Fast när pappan åker till USA så står han som född i Finland, troligen beroende på att familjen flyttat till Åland. Mamman och två söner flyttar senare över Atlanten och där föds den pojk som är huvudpersonen. Av någon anledning flyttar de sedan tillbaka till Åland, och där är de skrivna när son nummer fyra kommer till världen i Uppland. Varför där, ja det vet jag inte men kanske var det ett besök. Två år senare kommer familjen till Sverige igen, och efter det händer det som splittrar familjen.

Det blev en helt ny värld för den som började med att fråga om släktforskning bara görs lång tid tillbaka i tiden. Det behövs inte så mycket av texttydning, förståelse för andra seder eller kunna läsa mantalslängder för att göra intressant släktforskning, som en del av de som står utanför tror. Det kan vara minst lika intressant med nutid, tänk bara på alla hittade eller borttappade pappor vi hör om. Och det finns många människoöden, som är intressanta, men som också kan röra upp rejält med känslor när vi tittar oss omkring i närtid. Och ibland kan vi behöva fundera mer än en gång på vad och hur vi berättar det vi hittar. Är det viktigt, behövs information just nu eller är det bättre att den det berör själv får fråga efter mer.

Det finns en del att tänka på!