Rötterbloggen
Rötterbloggen

Postludium...

posthorn

Häromdagen spanade undertecknad intensivt efter en trevlig, gul brevlåda att lägga medhavt brev i. Det dröjde ganska länge innan en sådan uppenbarade sig. Fick mig att fundera över det här med Posten och dess snabba avtyning under våra senare år. 

Redan på medeltiden fanns det viss postservice i Sverige, brevbäringsskyldighet ingick i klockaretjänsten. Kurirpost har ju också skickats, kanske rentav muntligen under de disiga århundradena före skriftspråkets genombrott?  Under trettioåriga kriget fanns en välorganiserad fältpost, som såg till att soldaterna både kunde skicka och få brev. Någon har undertecknat ett postiljonkvitto år 1564 för Erik XIV:s räkning, och det är ett tidigt dokument som antyder att viss postverksamhet förekom i landet. 

Men det organiserade svenska postväsendet grundades 1636, på Axel Oxenstiernas tillskyndan. 'Post-Bådhen' skulle då användas för resa omkrng landet och 'förordna Posterne'. Postmästare Anders Wechell och Oluff Jönsson hade då att utföra detta. Det här inträffade under drottning Kristinas förmyndarregering, men när hon väl själv gripit rodret (om regeringsmakten, inte postbåten) så tyckte hon att detta var ett 'högnödigt och nyttigt wärck' och stadsfäste det hela år 1645.  

Men redan år 1620 fanns ett postkontor i Markaryd i Småland, vid gränsen mot Halland, som då var danskt. Härifrån förmedlade en tjänsteman post till och från utlandet. Även 'vanliga' människor kunde utnyttja detta kontor, all kurirpost var ju förbehållen kungamakten. 1684 inrättades regelbunden postbåtstrafik mellan Ystad och Stralsund. En gång i veckan seglade postjakterna iväg. 

Under första tiden var det mottagaren som hade att betala för brevets befordran. 

Under senare delen av 1700-talet började så kallade 'fjäderbrev' dyka upp. Det satt då ett par små fågelfjädrar på kuvertet, för att visa att det var bråttom med brevet. 

1830 kom gästgivarskjuts istället för som tidigare postskjuts, vilket påskyndade försändelserna en hel del. Efter en kort period med postdilligenser, blev så järnvägen den viktigaste förmedlaren av post .

1855 kom frimärkena på kuverten. 

1861 kom de första brevbärarna in på scenen. Jag minns ett vykort vi fått till GF med en bild på en uniformerad man med postväska och valrossmustasch. I trots mot hans godmodiga uppsyn, hängde ett kraftigt bälte med en revolver tvärsöver karln. Poststölder var inte ovanliga vid den här tiden, och postverket tog inga risker. 

1912 började allmänna brevlådor införas i villaområden, och 1923 rullade de första postbussarna ut på landets vägar. 

Expansionen fortsatte med nya funktioner under 1900-talet, och jag är gammal nog att minnas när man i stort sett kunde göra vad som helst på Posten. Tänk, när man bara behövde fylla i ett enda papper (uttag), och så lämna in hela surven av räkningar i postfrökens lucka! Klicketyklick, surr surr.... klart!  Sedan hade man resten av lönen att leva på i handen. Så småningom skulle man ju förstås ha betalt för klickandet, men ändå... mindre än en minut tog det. Ljuva tider... 

Några få riktiga postkontor finns fortfarande kvar, där man kan köpa frimärken, hämta sitt paket och posta sina brev och framför allt: ställa postfrågor och få korrekta svar. Snälla, lämna oss inte! 

 

Källa: Wikipedia

Bilden: Ett vackert litet posthorn.... Foto: pixabay

 

Fortsätt läs mer
  672 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Ulla Comérus
Ja, det var bättre förr och då menar jag inte 1700-talet utan den tid då man t o m kunde ställa ifrån sig väskan vid pulpeten där ... Läs mer
tisdag, 09 februari 2021 17:16
672 Träffar
1 Kommentar

Ingrid och Hjalmar Morén

Ingrid Rönnkvist och Hjalmar MorénIngrid och Hjalmar Morén. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Hjalmar Morén föddes 18 juni 1905 i Bergviken, Burträsk som näst äldst i en syskonskara på nio barn till mästersmeden samt bonden Karl August Morén och hans hustru Augustina f. Sjöström. Hjalmar gick i sin faders fotspår och fick grundlig utbildning i både smide samt brunnsborrning. Det sistnämnda ett krävande yrke som han arbetade med fram till 1953 när trästocksmetoden började tas ur bruk. Morén var dessutom snickare, murare och en mycket mångsidig man som på grund av sin kunskap hade mycket att göra tillsammans med skötseln av jordbruket. Han snickrade möbler och jordbruksredskap. Hemmanet, som var halva fadershemmanet, övertog han i samband med sitt giftermål 1937 med min farmors kusin Ingrid Margareta Rönnkvist f. 1912-07-26 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist och hans maka Sofia Margareta Olofsson. I deras hem fostrades tre barn. Hemmanet i Bergviken var obebyggt när makarna tog över det varför Hjalmar uppförde både bostadshus samt tillhörande byggnader. Han anlitades ofta av andra vid husbyggnationer. Dessutom var Morén en skicklig jordbrukare.

Hjalmar Morén hade dessutom ett ideellt sinne och ett intresse för sång. När Åbyns kyrkokör bildades 1926 var han med. Träningen ägde rum i samhället (Burträsk). Att resa 8 km för varje repetition avskräckte honom aldrig. När kören framträdde på de flesta ställen inom stiftet från Nordmaling i söder till Norsjö i norr var Hjalmar allt som oftast med och lät sin vackra stämma ljuda. I Burträsk kyrkokör var Hjalmar verksam i 55 år! Han var söndagsskollärare i Gammelbyn åren 1931-1937 och därefter i många år i sin hemby Bergviken.

Förutom sång var jakt och fiske stora intressen för Hjalmar Morén som också var en stor humorist. Som pensionär ägnade han sig åt träslöjd. Han tillverkade bland annat brudkistor och fina barnstolar. Personligen var Morén glad och snäll. Cirka 70 år gammal tog han körkort. Hans första bil var en SAAB. Den körde han av vägen, en annan bil han hade brann. Han lyckades också med konststycket att köra på en hare trots väldigt låg hastighet. Några av hans barnbarn hyrde en moviebox och visade honom Albert och Herbert. Oj vad Hjalmar skrattade då.

Hans hustru Ingrid var en duktig husmor. Hennes hobbys var blommor, sång och musik. Hon var ledare för söndagsskolan i sin hemby Renfors i flera år och lade ner mycket arbete för missionen. Liksom sin make var hon länge aktiv i Burträsk kyrkokör. Gladlynt och vänlig var hon till sin läggning. Ingrid hade haft lätt för att få vänner. Hon avled på Burträsk sjukstuga lördagen 29 december 1973, 61 år. Hjalmar gick bort torsdagen 22 augusti 1991 på Skellefteå lasarett, 86 år.

Fortsätt läs mer
  521 Träffar
  0 Kommentarer
521 Träffar
0 Kommentarer

Nils Ferlin var till sjöss

Det här är Nils Ferlin när han var till sjöss i sin ungdom. Att han arbetade i handelsflottan är inte lika känt som hans poesi, förmodligen för att det var en ganska kort tid i hans liv.

NilsFerlin Anton PD Fo60984A
Nils Ferlin sitter längst till höger, markerad med ett kryss. Mannen till vänster om honom hette Felix Eriksson. Okänd fotograf. Bildkälla: Sjöhistoriska Museet. Bilden finns i större format på Digitaltmuseum.

Fotografiet är taget ombord på den tremastade barken Anton och det måste ha skett på hösten 1915. Nils Ferlin mönstrade på som jungman den 21 september 1915 och han var bara kvar ombord i en och en halv månad. Den 7 november samma år lämnade han Anton. Och då rymde han. Sedan verkar det inte ha blivit någon mer sjöresa för Nils Ferlin, åtminstone inte som anställd, inte enligt sjömanshusets arkivhandlingar. Han var 16 år gammal när han mönstrade ut och fyllde 17 år i december. Han var född i Karlstad och inskriven i Karlstad sjömanshus.

Barkskeppet Anton var ett segelfartyg byggt i Bremen 1877. Det var 54 meter långt och hemmahörande på Väddö, redaren hette Johan Johansson. På bilden ser hon ut att vara lastad med sågat virke.

Ferlin seglationskort
Nils Ferlins rymning från Anton finns inskriven på hans seglationskort. BIldkälla: Arkiv Digital.

inskrivning
Nils Ferlins inskrivning i sjömanshuset i Karlstad skedde den 21 september 1915. Han fick inskrivningsnummer 1967. BIldkälla: Arkiv Digital.

Läs mer om Nils Ferlin på Wikipedia.

Fortsätt läs mer
  789 Träffar
  0 Kommentarer
789 Träffar
0 Kommentarer

Far eller inte

Hur många okända fäder kan man hitta i ett träd, det är en fråga som kommer då och då och jag tror det finns lika många svar som det finns svaranden. Det finns ju ytterligheter av olika slag och jag vet att det finns många historier, som man inte vill berätta för det har funnits en form av skam eller skuld som av olika anledningar lagts på inblandade personer.

Men det blir svårare och svårare att dölja det som inte skrevs i kyrkböckerna eller som undanhölls familjerna när släkt berättades.  Att det var en del av det liv som levdes måste vi acceptera och undvika att skuldbelägga skeenden som vi inte vet bakgrunden till. Varför det i ett äktenskap finns ganska många barn, och där vi idag kan, med hjälp av modern teknik, visa att inte ett enda av barnen har samma pappa, har vi förmodligen ingen aning om. Var det en medveten handling av två parter, där det visade sig att det inte fungerade att skaffa barn, men man gjorde det på sitt sätt. Hur var det med barnlöshet innan alla former av konstgjord befruktning, som vi ser som normala idag, fanns att tillgå. Idag hör vi ibland förklaringar som ingen av oss vet om det stämmer, det finns de som anser att lösaktigt leverne ligger bakom, men vem vet de riktiga orsakerna.

Fri bild Unsplash av Dimitri

Fast ibland blir det nästan skrattretande när den ena efter den andre av angivna fäder faller bort och frågetecknen hopar sig. Det är inte den som mamman var gift med, hans val var att begära skilsmässa, det var inte den man som finns i barnavårdsakten heller utan plötsligt står vi inför ett till synes olösligt problem. Då hittas mammans dagbok, skriven med stenografitecken som nästan ingen klarar ut att läsa, men grannen som varit sekreterare kan plocka fram ytterligare några namn som ingen annan än mamman känt till. Kan det finnas en lösning, går det att bygga nya träd utifrån de nya uppgifterna och kan riktade insatser med DNA-tester ta fram det, som vi hoppas, riktiga svaret.
Ibland går det, ibland har vissa linjer slocknat ut som gör att svaret blir hängande i luften och då är det bara att acceptera, det vi inte visste förut, det vet vi inte idag heller.

Vi ser uppgifter om hur många fadersuppgifter som är rätt, och med den nya tekniken så lär det bli lite andra siffror än tidigare. Att räkna de som anges som oäkta barn, en beteckning som upplevs som hemsk av många, men som blir lite mindre konstig när vi vet att det baseras på att barnet var född utom äktenskapet, är en sak, att räkna de som har en annan far än den angivna i olika dokument är en helt annan sak. Ju fler som testar sitt DNA, desto fler hittills okända fall kommer vi att hitta, men vi ska också komma ihåg att det ju så många fler som får beskedet att allt stämmer, att det inte varit någon felskrivning i de underlag som vi använder för att skapa våra släktträd. Och spelar det någon roll vilka svar vi får, det är ju svårt att påverka sin historiska bakgrund. Fast jag kan inte glömma den ursäkt till att inte ta ett DNA-test som en ”finare” herre gav mig för ett antal år sedan. Tänk om det visar sig att min antavla på Riddarhuset inte stämmer, blir jag utslängd då, nej jag vill inte ta DNA-test, det kan förstöra mycket.

Om jag vill skriva en bok om borttappade eller upphittade fäder, kommer du att ha något att bidra med?  Ska vi samla ihop så många fall som möjligt?  Eller det är det bättre att vi lever med våra olika erfarenheter och har ett bra liv med våra släkter, hur de än ser ut.

Fortsätt läs mer
  1414 Träffar
  0 Kommentarer
1414 Träffar
0 Kommentarer

Bland rosor och ruiner igen...

visbyblogg

När jag skrev om Visby förra gången i november, hotade jag ju med att det kunde komma en fortsättning....  Och idag, när snön ligger decimeterhög utanpå fönstren och allting utomhus är filmjölk, så tycker jag det kan vara trevligt med ett litet återbesök i denna sommarstad. 

Vi avslutade alltså med att jag, efter att fullständigt i onödan klättrat uppför en brant klippvägg för att kunna bese galgbacken, tog mig in till staden på betydligt enklare sätt. 

Jag var lite mörbultad efter bergsklättringen, men bestämde mig ändå för att uppsöka det som då hette Gotlands Fornsal, numera omdöpt till, tror jag, Gotlands Museum. Tänkte som så, att förmodligen behöver jag inte klättra på väggar där inne, så det ska väl gå.... 

Sagt och gjort. Jag köpte biljett, och blev upplyst om att 'hel rundvandring' tar ungefär en timme i vanliga fall. 'Hur lång tid om man är mörbultad då?' kunde jag inte låta bli att fråga. Men tröttheten vet faktiskt ganska snabbt undan i denna historiska skattkammare. Redan skeletten från forntiden, som är lagda som de hittades i sina gravar, väckte mitt livligaste intresse. Sedan fann där yngre skelett, från Korsbetningen 1361, då Valdemar Atterdag gjorde processen kort med med de stackars gutarna.  Somliga av skeletten har sina huvor och/eller brynjor kvar fortfarande! Andra har försetts med medicinska kommentarer typ 'felaktigt hopläkt ben, mannen var låghalt'. Muséets skattkammare med framför allt vackra silversmycken stannar jag länge i, men kanske allra bäst var nog  att en del av muséet var inrymt i ett packhus från 1300-talet, och de två nedersta våningsplanen var intakta! Det övre av dessa våningsplan är inrett med hopsamlade autentiska föremål till en handelsbod från tiden, det nedre planet, som är källaren, har kvar bl a latrinbrunnen, och man blir upplyst om hur det fungerade, bladn annat hur man kunde spola havsvatten genom brunnen så att avskrädet sköljdes ut i havet. Nästan som våra vattenklosetter! Det fanns också  anordningar för att skilja slask- och färskvatten åt i de olika rännorna. 

Fredagen rivstartar jag tidigt på morgonen med att åter be att få låna 'ruin-nycklar' på Fornsalen. Men när jag frågar vilken/vilka ruiner som är mest sevärda, blir damen bakom disken lite ställd. De flesta som vill låna nyckeln ska fira bröllop i ruinerna, framkommer det, och vill bara veta hur mycket tak det finns kvar. Så damen vet allt om takarealer, men mindre om sevärdhet. Jag chansar på S:t Klemens ruin, eftersom den stod överst på listan jag fått. 

S:t Klemens ruin ligger lite för sig själv en bit från det hetaste centrum av staden, omgivet av bostäder. Den verkar sällan besökt, att döma av problemen jag har att öppna. Hänglåset konstrar, haspen är trög, och grinden ännu trögare. 

Solen skiner, daggen glittrar fortfarande i gräset. Klockan är inte ens nio än. Iinte ett ljud hörs utom lite kutter från duvorna. När jag står där under de fåtaliga valvbågarna är det inte utan att jag känner mig förflyttad till 1200-talet, och tycker mig nästan höra mässandet på latin i den pastorala stillheten...

Vidare mot nästa ruin, och på vägen passerar jag en till - S:t Gertruds. Den består av en kartusch på en låg mur, med en inhägnad gräsplätt bakom. Inte mycket att skåda, förmodligen den sämst bevarade av Visbys många kyrkoruiner? 

Om det var tyst och stilla vid S:t Klemens, så är det desto mer liv i luckan runt nästa ruin, Helgeand. Där finns en stor parkeringsplats, och Visby stift har sin kontorsträdgård åt samma håll. Det surrar av både folk och  bilar runt ruinen. Den här ruinen används emellanåt till bröllop, och det märks på de två grindarna, som är vana att bli öppnade. Jag imponeras storligen av detaljrikedomen inne i den vackra ruinen, men där rök också sista bilden på rullen. Jag har redan bestämt mig för att därmed sluta dagens ruinbesök, när jag råkar få syn på trappvalven. Tyvärr ganska hårt restaurerade, får jag senare veta, men ändå! Jag fattar ett raskt beslut, låser grindarna bakom mig, susar ner till Stora Torget, köper mer film, återvänder till ruinen och fotograferar vidare. 

Det var en mycket vacker upplevelse (tyvärr har jag alltså inte bilderna digitalt, så jag kan inte visa er). Sedan bar det av till dagens tredje ruin, S:t Lars. 

S:t Lars är rätt olik de andra kyrkoruinerna i Visby. Åldern är ungefär densamma, mitten av 1200-talet, men medan de andra ruinerna byggdes i ganska typisk tysk romansk stil, är S:t Lars klart bysantinsk, vilket märks framför allt på de många trappor och gångar för musikanter och körsångare som finns i murarna. Tidigare trodde man att S:t Lars kanske hade byggts av ryska köpmän i Visby, vilket skulle förklara det avvikande utseendet, men jag tror mig ha läst att expertisen har avskrivit den teorin numera. Hursomhelst, många kort blev det, och Lars var nog den av ruinerna som imponerade mest på mig. 

Enligt Gotlands Tidningar ska det denna dag vara marknad i  Östercentrum. Min karta sträcker sig bara till Österport, jag har ingen aning om var Östercentrum ligger. Jag tar därför en buss från Almedalens bibliotek, och chauffören ser lite förvånad ut när jag frågar om bussen går till Östercentrum. Bussen susar ut genom porten i muren, och där ligger också Östercentrum strax intill. Jag hade enkelt kunnat gå dit, och gratis dessutom. Men då vet jag det. 

Inte för att jag har några direkta planer på att gå dit vid nästa besök. Jag konstaterade snabbt att inte ens Visby sluppit undan miljonprogrammets härjningar på 1960- och 70-talen helt och hållet. Här ligger en bunt smutsgråvita klossar, som ser precis likadana ut som centrum i  Vällingby,  Säffle eller Eslöv. Och 'marknaden' bestod av fem-sex små salustånd som såg ensamma ut. Här sålde man lite godis, hälsoprodukter, grönsaker, kaffebröd och en mycket dyr version av gotlandslimpa. Inte min mest lyckade utflykt på Visbyresan.

Men det kommer att bli bättre, fortsättning kanske följer! 

Bilden: en av portarna i ringmuren. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  772 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Hans-Peter Stülten
Hej Helena! Roligt att läsa om ditt strövande i Visby, som jag har bott i närmare än 20 år, från -87 till 2006, så den är välbekan... Läs mer
onsdag, 03 februari 2021 10:16
Helena Nordbäck
Hej Hans-Peter! Att du kan ditt Visby vet jag, då du ledde oss på guidad visning i staden efter Suderbykonferensen 2005. Framför a... Läs mer
fredag, 05 februari 2021 23:00
772 Träffar
2 Kommentarer

Frans och Selma Bergvall

Frans och Selma Bergvall Forsberget retuscheradFrans och Selma Bergvall. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Frans Johan Bergvall föddes 27 november 1888 och växte upp i Forsberget, Skellefteå som ett av elva syskon. Föräldrarna var Lars Anton Bergvall, född i Vikborg, Norsjö och hans hustru Christina Margareta Jonsdotter, uppvuxen i Forsberget. Frans var den lilla byn trogen hela sitt liv med undantag för en kortare tid när han arbetade vid gruvorna i Koskullskulle. I unga år och så länge krafterna var med honom, ägnade han sig åt skogs-, sten- och flottningsarbete eller åt jordbruk samt vägbygge. När Skellefteå stad byggde kraftverket i Finnfors, var Bergvall en av arbetarna där. Hans hälsa försämrades med åren och efter att han hade blivit änkeman orkade han inte med tyngre sysslor. Trots både sjukdomar och motgångar i livet, höll Frans alltid humöret uppe. Personligen var han en timid, präktig och sympatisk människa.

Samma år som Selma Lagerlöf tilldelades nobelpriset i litteratur, (1909), gifte sig Frans med hennes namne, nämligen Selma Kristina Bergström, barnfödd 12 juli 1886 i Brännfors, Skellefteå som dotter till Johan Hansson Bergström, bördig från Ragvaldsträsk och hans maka Fredrika Karlsdotter, härstammande från Brännfors. Frans och Selma övertog en del av hans barndomshem i Forsberget. I deras äktenskap föddes fem barn, tre döttrar och två söner. En stor sorg för familjen var när näst äldsta dottern gick bort på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom, blott 28 år. Om Selma vet jag tyvärr inte så mycket. Hon avled 17 januari 1951. I flera års tid fick Frans god omvårdnad av sin yngsta dotter, efter att hustrun hade dött. Bergvall somnade in torsdagen 14 april 1960 efter att ha vårdats på lasarettet i Skellefteå och på Jörns kronikerhem.

Fortsätt läs mer
  515 Träffar
  0 Kommentarer
515 Träffar
0 Kommentarer

Kartan visar vägen

Kartor är fantastiskt spännande och allra mest intressanta är historiska kartor. Det tycker jag, och jag vet att jag inte är ensam om den inställningen.

Allra mest intressanta är skifteskartorna och de tidiga geometriska kartorna på gårdsnivå. Kartor som visar vilka hus som fanns och var de låg. Ett exempel är en by som hette Myckhult men numera kallas Myckilt och ligger i Askome socken i mellersta Halland. Där bodde min släkt på 1700- och 1800-talet. Så här ser det ut på skifteskartan från 1845:

karta Myckhult1845 blogg
Karta från Lantmäteriet.

Byn Myckhult bestod då av tre gårdar: A, B och C. Min morfars farfars farfars mor Kerstin Svensdotter och hennes släkt bodde på gård A, den norra gården. Gård B och C hade gemensamma byggnader och var troligen en från början hel gård som delats vid ett arvskifte. Det ser ut att ha skett i slutet av 1600-talet, och sedan bestått. På gård C bodde min mormors mormors farmors farmor Kerstin Larsdotter med sin familj. Det var på 1700-talet. Dessa två familjer som finns i mitt släktträd var alltså inte alls släkt med varandra, de blev släkt till mig när deras var sina efterlevande (min morfar och min mormor) gifte sig och fick sina barn under 1900-talets första hälft.

När jag ser den här kartan så funderar jag på att man förr i tiden kunde vara flera familjer i samma hus. Ni ser ju att det är mer eller mindre kringbyggda gårdar, vilket länge var vanligt i Halland och i flera andra landskap. I husförhörslängderna kan vi ofta se att flera bönder brukade samma gård, de kanske hade 5/8, 1/8 och 2/8 vardera efter att hemmanet klyvts vid arvskiften. Man delade gårdsplan och tomt men kanske hade man varsin bostad i huslängorna. Det vet jag inte, så är det någon som vet mer om hur man i praktiken bodde så berätta gärna.

Detta är något som kartan fått mig att fundera på. Vi tänker oss nog gärna att varje bonde hade sin egen gård med eget bostadshus och egna uthus. Men innan byarna skiftades var byn mer som ett kollektiv även om ägandet var enskilt.

Något som är bra med skifteskartorna är också protokollen som följer med kartan hos Lantmäteriet. Där får vi veta vilka som ägde och brukade gårdarna och hur jorden var fördelad. En viktig källa för släktforskare och det ska jag återkomma till.

Så kartor är spännande.

Vill  ni kunna jämföra dagens karta med äldre kartor så använd den här webbplatsen som heter www.kartbild.com och där man lagt äldre kartor i klickbara lager. Menyn med olika lager har du till höger, bara att klicka i och ur. Här finns ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet, häradsekonomiska kartor från tiden vid förra sekelskiftet och generalstadskartan från 1800-talet, plus äldre flygbilder. Mycket användbar.

Nyligen hittade jag Sveriges topografiska kartor på Riksarkivet. En skatt.

Jag sökte efter en äldre Hallandskarta och kom dit. Nu ska jag inte bara använda min egen hembygd Halland som exempel, utan vi tar en titt på Blekinge:

Blekinge
Visst är det en vacker karta? Ritad av Petter Gedda 1684. Vill du se den högupplöst finns den i Riksarkivets databas.

 

Kall
Detta är en detalj ur en lite större karta över "Den del af Jämtland, där alla vägar från Norge gå till Järpe skans". Hela kartan kan ses hos Riksarkivet.

 

Medevi
Så här vackra kan kartorna vara, som denna över Medevi Brunn 1784. Detta är ett utsnitt, titta på hela kartan, med hela beskrivningen, på Riksarkivets webb.

 

Stromstad
Ett sista exempel är detta utsnitt från en karta over norra Bohuslän och gränsen mot Norge.

Riksarkivets hemsida med kartan står det att den är från 1749 men längst ner i högra hörnet finn en detaljkarta över den norska staden Fredrikshald (bild nedan) och där står det "Coperad 1773". Vacker är den.

Fredrikshald 

Vill du diskutera äldre kartor med andra finns gruppen "Historiska kartor" på Facebook. Mycket intressant för oss som gillar kartor.

Fortsätt läs mer
  1629 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Marius Hellerud
Takk for mange interessante innlegg. Angående utsnittet fra Fredrikshald-kartet så står det vel «Copierad 1773», tror jeg? Vennli... Läs mer
tisdag, 02 februari 2021 08:17
Eva Johansson
Marius: Ja, det har du rätt i, jag ser det nu när jag zoomade in på kartbilden. Det var svårt att läsa när jag tittade på hela kar... Läs mer
tisdag, 02 februari 2021 13:04
1629 Träffar
2 Kommentarer

En gammal bok

Hur gammal kan en bok bli, och ändå vara intressant. Det är naturligtvis en omöjlig fråga att svar på om man inte gör en avgränsning. Om vi stoppar in frågan i släktforskningen, vad kan det bli för svar då. För min del så blir det ett dilemma, för hur kategorisera bok och lägga till begreppet intressant. Intressant för vem och när i livet.

En bok som var lika gammal som jag är, kanske någon säger och visar upp den som någon började att skriva i den dag som personen föddes. En sådan bok kan ju inte vara äldre än den person den beskriver, för det fanns inget att skriva om. Att få läsa om första vikten och längden, om det första av det mesta kan säkert vara intressant, men frågan är om det är fler än en som visar ett mätbart intresse. En gammal bok som finns i släkten kan vara intressant, men ibland är det inte vad som finns tryckt i den utan vad som inskrivet. Att det oftast var en bibel som grund gör ju att begreppet familjebibel har blivit spridd, en bok med inskriven släktinformation. Jag har sett att det finns i annat än biblar, men ofta var ju det enda bok som fanns så det blev en naturlig lösning att skriva i den.

När jag då funderar på gamla böcker så kommer jag osökt in på ett av de största fynden som gjorts under senare tid. En liten oansenlig bok som hittades i ett finskt gårdsarkiv. Många har nog hört talkas om den, Johan Bures släktbok. Den har lyfts fram i olika forum och används inom olika delar, inte minst har den haft betydelse i allmogeforskning och på senare år även inom DNA-forskning. Tänk att en bok som skrevs för runt 400 år sedan kan ha en sån stor påverkan på det som sker idag.

Kopia av bild på Genealogiska Föreningens utgåva av Johan Bures slältbok


Innehållet i boken var ju delvis känt tidigare, genom avskrifter, men när den ursprungliga boken dök upp så kom det fram mer än det som vanligtvis pekas på när gäller Johan Bure. Det är ju inte bara den så kallade Bureätten som beskrivs. Johan Bureus lade visserligen ner mest arbete på att följa sin mormors släkt och det var hon som var ingången till Buresidan. För de som studerat släktboken, som ju numera finns i digitaliserad och kommenterad version, så kommer det fram ytterligare, ofta helt onämnda, släktbeskrivningar. Den ena utgår från hans morfar, en allmogesläkt som till största delen lever i Uppland. Här finns ingen koppling till adel eller annat och de korrupta texter som tidigare bara fanns i avskrifter kan nu rättas till och de verkliga innehållet kommer fram.

Den andra, tidigare helt okända delen, handlar om en borgerlig familj och dess släkt. Det är Johan Bureus första hustru, Margareta Mårtensdotter, som är ingången i denna släktkrönika. I en tid när det bara var adeln som sysslade med släktforskning är det unikt att kunna följa upp hur de levde och hur släkten utvecklades. Det finns inga liknande beskrivningar frän den tiden och ändå nämns just denna del inte alls i den utsträckning som den kanske borde göras.

Det får bli en djupdykning i det tidigare okända materialet, och tänk att det från 2014 och tills nu innan jag riktigt förstod vilken skatt detta säkert är. När vårsolen kommer fram och det mycket ljusare än idag så hoppas jag kunna berätta ännu mer om dessa för mig tidigare gömda klenoderna.

Johan Bures Släktbok finns att köpa hos Genealogiska Föreningen, www.genealogi.net

Fortsätt läs mer
  969 Träffar
  0 Kommentarer
969 Träffar
0 Kommentarer

Att lägga på ett kohl....

Prstergtland-original-247

Jag har nyligen läst boken 'I Dan Anderssons fotspår' av Eva Burman och Henry Eriksson med stort intresse. Speciellt som han är från Grangärde, precis som min morfars mormor. Jag kunde dock med beklagande konstatera, att släkt med Dan Andersson är vi inte. Skalden har mest hållit till i 'finnmarkerna'; Skattlösberg, Abborrberg med flera, och de ligger lite längre inåt landet. Mina anor höll huvudsakligen till runt sjön Väsmaren; Stensbo, Holen och Sör Västansjö är några av de oftast återkommande ortnamnen. 

Men intressant läsning ändå, och 'jag väntar vid min mila' kan säkert några av mina anfäder ha gjort; det är gott om kolare. 

Morfars mormors föräldrar gifte sig i Grangärde kyrka år 1848, 'kohlardrängen Per Jansson med kohlardottern Stina Lisa Andersdotter'. Stina Lisas pappa, 'Fall Anders Andersson gaf nu närvarande sitt samtycke' kan vi också läsa i kyrkboken.  

Fall Anders Andersson var alltså kolare han också, och är inte född. Åtminstone inte om man ska tro Grangärde födelsebok för år 1802. Där är sju stycken Anders födda år 1802, med en pappa som heter Anders, men ingen i Västansjö. Så jag fick vackert lov att följa dem allihop. Några av dem dog som barn, men åtminstone fyra stycken fick jag 'hänga på' med hjälp av deras födelseplatser. Bara för att slutligen tvingas inse, att Fall Anders var 'Anders den åttonde'. Prästen hade glömt honom! I samtliga husförhörslängder från Sör Västansjö, där vår Anders växte upp, står han dock antecknad som född 1802 14/5, så jag tar mig friheten att tro på det. 

Föga förvånande, så var även Per Janssons far, Johan/Jan Andersson från Stensbo, kolare till yrket. Han blev tyvärr inte så gammal, 'död på sjön Björken' som det står i dödboken, den 29 maj 1837, bara 38 år gammal. Sedan fick jag lära mig ordet 'igenfiske' på samma gång. Detta besynnerliga ord innebar alltså att man fiskat upp den döde ur vattnet, och detta hände några veckor senare, 15 juni. Begravd blev han i alla fall till sist, 20 juni. Kuslig historia. 

Utom Fall har jag också fått med gårdsnamnet Klack bland anorna i Grangärde, vilket jag noterar med stolthet. Jag har få gårdsnamn bland mina dalarötter, av någon anledning. 

Som sagt: ingen släktskap med Dan Andersson noterad. Men jag är säker på att mina kolare och bergsmän skulle ha känt igen sig i skaldens texter!

Bilden: kanske skyfflade man kol med sådana här spadar? (Det är lite fusk, den här bilden är från kyrkvinden på Horns kyrka i Västergötland). Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  711 Träffar
  0 Kommentarer
711 Träffar
0 Kommentarer

Johannes och Hulda Boman

Johannes Boman och Hulda ErikssonJohannes och Hulda Boman. Fotot är troligen taget i samband med deras förlovning. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Johannes Boman föddes i Långselet, Skellefteå 1878-06-12 som ett av elva barn till bonden Karl Johan Jakobsson Boman, bördig från Bastuträsk by inom Norsjö församling och hans hustru Marta Stina Vikman, från Björkliden, Jörn. I Finnforsberget hittade Johannes sin hustru, Hulda Ulrika Eriksson född 9 mars 1884, hon var ett av åtta barn till bonden och handlanden Anders Eriksson, bördig från Örliden, Skellefteå samt hans maka Ulrika Jonsdotter, från Rengård, Norsjö. Johannes och Hulda vigdes i november 1902 och bosatte sig till en början i Långselet. Där föddes deras sju äldsta barn. 1916 flyttade familjen till Sörböle i Skellefteå. Ytterligare tre barn fostrades i hemmet efter flytten. Det var ett stort hemman som Johannes och Hulda ägde. Det avstyckades med tiden. Cirka 1932 såldes hemmanet till Teodor Andersson med hustru Frida och deras sju barn. Huvudbyggnaden på Bomans hemman var belägen direkt i korsningen Brogatan-Skråmträskvägen. I avstyckningsplanen hade man markerat gårdstunet som lämplig plats för kommunala byggnader. Vid sidan av arbetet med jordbruket jobbade Johannes som tummare (virkesmätare) åt bland annat Scharins söner. När han hade sålt hemmanet blev det tumning på heltid för honom. Han sparade dock några tomter för ett eget nytt hus och två tomter längs Brogatan, nr. 10 (där Bogården funnits i många år) där uppfördes garage för Vägförvaltningens väghyvlar, samt nr. 14 där ett bostadshus byggdes. 

Johannes Boman var allmänt omtyckt och uppskattad i bygden. En stor sorg för honom och för makan Hulda var när deras äldste son avled 1933, blott 30 år, i sviterna av en bilolycka. Han efterlämnade hustru och en liten dotter som sina närmaste anhöriga förutom föräldrarna. Trots att Johannes var sängliggande de sista fyra åren av livet höll han humöret uppe. Han somnade in i sitt hem den 28 april 1954, 75 år gammal. 

Hulda skötte Johannes på ett mycket kärleksfullt sätt under hans sjukdomstid. Hon var känd som en suveränt duktig och arbetsam kvinna. Med stor plikttrogenhet och omsorg skötte hon sina arbetsuppgifter i hemmet som ju bestod av flera familjemedlemmar. Snäll, gästvänlig och hederlig till sin personlighet traskade hon sin väg genom livet, respekterad samt omtyckt av såväl vänner som grannar. Efter en lång tids sjukdom lämnade hon det jordiska livet på Byske kronikerhem den 25 augusti 1961, 77 år ung. 

Fortsätt läs mer
  539 Träffar
  0 Kommentarer
539 Träffar
0 Kommentarer

En mördare i släkten

Tidigare har jag konstaterat att jag bara har skötsamt folk i min släkt, bara en ingift i farfars släkt som blev dömd för bedrägeri för hundra år sedan. Men i höstas hittade jag en mördare. Han hette Jöns Jönsson och var bror till min mormors morfars morfars farfar Olof Jönsson. Ni förstår att det här var länge sedan. Olof föddes 1635 och mordet skedde 1668.

Bröderna var födda på en gård i Yttre Hjärtered i Ullareds socken. Gör du en shoppingutflykt till Ullared och kommer från Varbergshållet, då passerar du gården som ligger alldeles intill vägen. Min släkt är inte kvar där idag, de lämnade den någon gång under tidigt 1800-tal.

Jöns Jönsson i Yttre Hjärtared hade en piga som hette Anna Götarsdotter. Hon kom från en av de två gårdarna i Borsthult i grannsocknen Svartrå. Borsthult ligger i den nordligaste änden av socknen och det är bara ett par kilometer till Yttre Hjärtared. Anna verkar ha städslats i slutet av 1650-talet. Husbonden hade ganska omgående gjort henne med barn, medan hans hustru ännu levde. Anna födde en pojke och då ska husbonden ha hotat henne till livet så att hon inte skulle ange honom som far, utan i stället en ryttare.

Anna hade varit i Sverige, dvs i Västergötland eller Småland på andra sidan gränsen, och fött sitt barn och sedan flyttat hem till föräldrarna med sin pojke. Hur det gick för honom vet jag inte. Så småningom dog Jöns hustru och Anna blev lovad äktenskap. En dag skickade han bud efter henne men Anna hade varnats av sin mor Karin Larsdotter, förmodligen att Jöns inte skulle hålla sitt löfte. Modern hade förbjudit henne att återse Jöns men hon gick ändå, och från det mötet kom hon inte hem mer.

Hennes mor, som var änka, tog hjälp för att leta efter henne. De fann kroppen i en mosse i närheten av Jöns gård. Denna plats kallas fortfarande Mördarekärret. Ovanpå hennes kropp låg en penningpung med två skillingmynt. Det var inte Annas mynt, det visste hennes mor.

Det jag själv har läst är vad kyrkoherde Billingdahl 1828 skrivit om mordet i Svartrå äldsta ministerialbok. Kyrkboken är från 1688–1741 så den täcker inte tiden för mordet. Det här var en präst jag gillar, både för att han fört berättelsen vidare till oss men också för att han hänvisar till sin källa, nämligen domboken från Faurås häradsrätt 1667-1671, sidan 90–92. Så bra!

kyrkbok
Kyrkboken i Svartrå kyrkoarkiv. Bildkälla: Arkiv Digital.

dombok
I domboken om mordet.Bildkälla: Arkiv Digital.

Domboken är digitaliserad av Arkiv Digital och jag har tittat i den. Men det är en svår handstil så det kommer att ta tid för mig att tolka detta, om jag ens lyckas. Därför är jag extra tacksam att släktforskarna och författarna Anna och Andreas Karlsson läst i domboken och skrivit om mordet i sin bok "Giftmord och gästabud" (2014).

Jöns Jönsson greps direkt som misstänkt för mordet. Rättegången hölls den 9 juli 1668 och är utförligt beskriven av Anna och Andreas Karlsson. Jöns påstod att han var besatt av Satan vid mordet och nu ångrade han sig djupt. Han bad både Annas släkt att hela menigheten om förlåtelse. Att han skulle få dödsdom förstod han, han bad att hans son skulle tas om hand efteråt och bad också om en "nådig dom", alltså att avrättningen skulle vara så skonsam som möjligt. Om Jöns blev avrättad är oklart. En dödsdom gick alltid till hovrätten och Anna och Anders Karlsson har sökt efter den i hovrättens protokoll men inte funnit den. Deras teori är att han antingen dog i fängelset eller att han lyckades rymma och inte återfanns.

Att jag upptäckte detta har inte med min mormors släkt att göra utan min farmors. Min farmors morfars farfars far Olof Torbjörnsson var bonde i Borsthult i början av 1700-talet. Enligt mantalslängderna var det änkan Gunnel Persdotter som hade gården före Olof. Det saknas mantalslängder mellan 1700 och 1712, och 1712 var Olof bonde på den ena av gårdarna. Den andre bonden hette Lars Nilsson. Från 1695 till 1700 var det änkan Gunnel som skattade för gården och i hennes hushåll finns sonen Arvid och döttrarna Gunnel, Brita och Karin. Före dem var det Lars Götarsson som var bonde och troligen är Gunnel hans änka. Lars var bror till den mördade Anna Götarsdotter, han vittnade om henne i rätten. Annas och Lars far hette Götar Larsson och dog 1667, ett år före mordet. Hans gravsten finns kvar på Svartrå kyrkogård.

Olof Torbjörnsson gifte sig med änkans dotter Karin Larsdotter 1702 och kom då till Borsthult, men jag vet inte varifrån. De verkar ha fått fyra döttrar innan Karin dog 1711. Olof gifte om sig året därpå med Bengta Bengtsdotter och det är sonen med den senare hustrun som är min ana. Jag har alltså inga släktband med den mördade Anna annat än att hon var faster till min anas första hustru. Släkt till släkten kan man ju säga.

Vi kan vara släkt på annat sätt också, sådant vet man ju inte. Det här är tiden före kyrkböckerna och både den mördade Anna och hennes mördare var födda som danskar men dog som svenskar.

För mig är det här extra intressant för det är hittills den enda beröringspunkten mellan min mammas och min pappas släkt som jag hittat. De kommer från grannsocknar i mellersta Halland och jag har väntat på att upptäcka att de har gemensam släkt, men ännu inte hittat det. Det finns säkert, men knappast i de här släktgrenarna. Berättelsen om mordet levde kvar länge och fördes vidare från generation till generation, så den mördades och mördarens efterlevande var nog inte så vänskapligt inställda till varandra. Ännu in på 1900-talet talades det om detta mord i Yttre Hjärtared, så det var välkänt. Det är omskrivet i "Krönika från Fagereds pastorat" (2000) som något som hade återberättats i generationer i trakten.

gravstenar
En av de äldre gravstenarna på Svartrå kyrkogård är från graven för Götar Larsson i Borsthult död 1667 (gravstenen i mitten) och en annan för Lars Götarssons barn från Borsthult (gravstenen till höger). Eget foto.

Hjertared
På gården där Jöns och Olof Jönsson bodde finns rester kvar från vad man tror är äldre gårdsbyggnader från 1600- och 1700-talet. Eget foto.

ekokartan
På ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet finns namnet Mördarekärret kvar. Söker du på Mördarekärret på Eniros karta kommer du hit också.

Fortsätt läs mer
  1125 Träffar
  0 Kommentarer
1125 Träffar
0 Kommentarer

Hur blev det så?

Då och då dyker det upp frågor om hur mycket vi kan lita på kyrkböcker och andra källor som rör de som levde i vårt land tidigare.  Kan det bli fel och hur vanligt var det.  Ibland så möts en sådan fråga av ifrågasättandet, det finns inga fel i böckerna och gör det trots allt det så är det marginella sådana. Nu vet nog de flesta av oss att så fort det är människor inblandade kan det bli fel, så nog finns det sådana. Men hur mycket fel kan del bli, eller det kanske inte är fel, men hur mycket kan informationen ändras utan vi kan säga att det blev heltokigt. Och fanns det en orsak till de fel och brister vi kan se.

Att det inte alltid var ordning på prästens minneslappar, det ser vi nog då och då. Ibland försvinner födelsenotiser och ett barn bara dyker upp i husförhörslängden. Att födelsetider och liknande blir fel, speciellt när en ny bok ska skapas, är förståeligt. Där sitter den stackars prästen, eller om det är klockaren och ska kopiera över sida efter sida från en välfylld bok, med hur många strykningar som helst.  Det enda ljus som finns är en talgdank och det kanske är kallt både ute och inne och då behövs en värmande dryck, undrar om det kan ha varit några procentenheter i den drycken. Att då läsa lite snett eller blanda ihop månad och dag var lätt hänt, och sedan fick ju inte den som det gällde läsa boken och se om det var fel. Fast hur många brydde sig om vad som stod, man kunde ju fira vad som helst utan att läsa i boken.

Men ibland dyker det upp frågetecken där man kan fundera på hur det kunde bli som det blev. För ett par veckor sedan så berättade jag om letandet efter en kvinna, som var lite svår att finna eftersom hon hade förändrat sin ålder, i USA, med 8 år.  I samband med letandet så hittade Julie Maranto en kandidat, som strax därefter visade sig hamna utanför de som det kunde vara. Men det fanns en del intressanta händelser kopplade till den hittade kvinnan.

Gunhild Christina föds 1892-10-8 som oäkta dotter till Anna Fredrika Carlén, 1872-07-13,från soldattorpet Kullen i Acklinga socken. Födseln registreras i Dala socken och dopattesten sänds till Acklinga. Acklinga visar sig vara fel, så attesten skickas vidare till Agnetorp, där den återfinns i födelseboken. Varför Anna Fredrika var i Dala framgår inte, hon är skriven som piga hos soldaten Karl Tim och hans hustru Sofia Kristina Johansdotter i Agnetorp.

Anna Fredrika och dottern flyttar runt bland socknarna i det som då var Skaraborg. De flyttar till Göteborg 1896.Bor i Göteborgs Domkyrkoförsamling fram till 18971115 då Anna Fredrika flyttar inom Göteborg och dottern flyttar till Agnetorp. Vid utflyttningen från Göteborgs står det Gunild (saknas ett H i namnet) Christina Carlén.

Från Arkiv Digital Göteborgs Domkyrkoförsamling (O) BIIa:4 (1895-1901) Bild 128 / sid 120 (AID: v50450.b128.s120, NAD: SE/GLA/13180)

 

Men i inflyttningslängden till Agnetorp står namnet som Anna Fredrika Carlén, men med Gunhild Christinas födelsedatum.

 

Arkiv Digital. Agnetorp (R) B:2 (1897-1915) Bild 12 / sid 4 (AID: v154179.b12.s4, NAD: SE/GLA/13001)


Hon blir fosterdotter hos ovan nämnde Karl Tim och hans hustru, där hon tillbringade sin första tid. Hon bor kvar som fosterdotter fram till emigration 1913. Resedokumenten från Göteborg och vid framkomsten till Boston anger hennes namn som Anna Fredrika. Hon ska till sin vän August Johnson 23 Park Ave Naugatuck, Connecticut. Där förlorar jag spåren efter henne, men det finns säkert de som kan hitta henne. Kan tillägga att vid moderns död 1921 anges endast moderns syster som dödsbodelägare. 

Jag kan inte annat än undra varför det blev som det blev. Var det bara en felskrivning vid inflyttningen, borde inte den ha uppmärksammats vid något tillfälle. Eller ville fosterföräldrarna ha ett annat namn på sin fosterdotter och övertygade prästen om att skriva fel. Tänk om de hämtade flickan i Göteborg och förfalskade flyttningsbetyget. Här kan många teorier komma upp till ytan, dessvärre får vi nog inte veta varför det blev som det blev.

En fundering till, tänk om det sitter någon i USA med uppgift om Anna Fredrika Carlén, född 1892, och försöker bygga ett släktträd. Kanske finns det en DNA-match med någon i Sverige, hur ska de kunna hitta tillbaka om de inte hittar all steg i Gunhild Christinas/Anna Fredrika Carléns liv och äventyr. Och vad ska hon kallas när någon skriver in henne i sitt släktträd.

Hittar du Gunhild Christina/Anna Fredrika  i några amerikanska källor, skriv gärna en kommentar,

Födelse i Dala. Dala (R) C:6 (1861-1898) Bild 64 / sid 115 (AID: v18157.b64.s115, NAD: SE/GLA/13080)

Utflytt Göteborg.  Göteborgs Domkyrkoförsamling (O) BIIa:4 (1895-1901) Bild 128 / sid 120 (AID: v50450.b128.s120, NAD: SE/GLA/13180)

Inflytt Agnetorp. Agnetorp (R) B:2 (1897-1915) Bild 12 / sid 4 (AID: v154179.b12.s4, NAD: SE/GLA/13001)

Passagerarlista Göteborg. Göteborgs poliskammare (-1900) (O) EIX:98 (1913) Bild 860 / sid 165 (AID: v479822.b860.s165, NAD: SE/GLA/12703)

Ankomsten till Boston 17 mars 1913 ombord på Carphatia, efternamn indexerat till Carlin.

Finns naturligtvis fler källor men dessa är de viktigaste.

Fortsätt läs mer
  1293 Träffar
  0 Kommentarer
1293 Träffar
0 Kommentarer

Karl Johanspyjamas?

DSCN0242

Sistlidna augusti besökte undertecknad tillsammans med en god vän Livrustkammaren på Slottet här i Stockholm. Efter att ha beskådat diverse vapen, rustningar, vagnar och annat, kom vi till en monter med några dräkter. Där var en uppsättning som fick mig att utbrista: 'Titta, här är någons morgonrock och pyjamas!'. 

Nu visade det sig vara varken det ena eller det andra, utan faktiskt Karl XIV Johans kröningsdräkt! Rock i silver och nedtill det jag tog för pyjamasbyxor: ett par röda, långa stövlar i tyg, med guldstjärnor på. 

Jag har alltid beundrat Karl Johan, som ehuru inte felfri gjorde mycket för att bevara freden i Sverige under sin regenttid. Men nu blev jag närmast full i skratt. Gick karln verkligen till sin kröning iförd morgonrock och pyjamas??? 

Efter att ha läst på en smula, fick jag ju göra lite avbön. Faktum är, att silverfärgad monark vid kröningen är en gammal tradition i Sverige. Bland annat Gustaf III hade en liknande silverfärgad rock på sig när han kröntes. Och stövlar som är misstänkt lika Karl Johans åtskilliga år senare. 

Ska vi ta en liten titt på Karl Johans kröning? 

På förmiddagen den 6 februari år 1818 blev Karl XIV Johan utropad till kung i Sverige. Den 11 maj 1818 kröntes han. Det var på trettioårsdagen av hans befordran till fältväbel i franska armén, som alltså skedde 11 maj 1788. Franska revolutionen hade då ännu inte brutit ut, och fältväbel var så långt upp en icke adlig soldat kunde komma på den tiden. Sedan kom ju förstås revolutionen, och Jean-Baptiste Bernadotte, som han hette då, fann sig snart överregnad med befordringar till både general, krigsminister och slutligen furste av Ponte Corvo under Napoleontiden. 

Hursomhelst, klockan 11.00 ovan nämnda dag satte processionen till Storkyrkan igång, under massornas jubel. Vid inträdet i kyrkan välkomnades kronprinsen av ärkebiskop Jacob Lindblom, som egentligen var både gammal och sjuklig men vägrade missa den stora tilldragelsen.  Först förrättades gudstjänst på vanligt sätt.

Sedan var det dags. Kronprinsen klev fram, satte sig på silvertronen, och avlade sin kungaed på svenska. Därefter smordes han av ärkebiskopen, och så satte då biskopen tillsammans med justitieministern kronan på kronprinsens huvud och han blev kung. 

Rikshärolden utropade att Karl XIV Johan nu var krönt, folkmassan utanför kyrkan brast ut i dånande hurrarop och viftade med hattarna. Strax därefter kom unge kronprins Oscar fram och avlade sin ed samt mottog en liten kronprins-krona. 

Rikets herrar och stadsråd avlade sina eder, och vid tretiden åkte man till Slottet genom glada och hurrande folkmassor. Det blev dock ingen lång vila. Den nyblivne kungen satt upp till häst, red ner till Kungsträdgården där alla paraderande trupper stod uppställda i bataljonsordning. Kungen red igenom alla leden, och därefter defilerade trupperna förbi honom. Allt under fortsatt jubel. Till slut fick kungen med uppvaktning rida tillbaka till Slottet igen och förhoppningsvis få lite mat och vila. 

Säkert en stor och pampig ceremoni. Men att krönas iförd morgonrock och pyjamasbyxor... konstig utformning av de kläderna.... 

 

Större delen av informationen ovan hämtade jag från Runeberg på nätet, ur en bok av Erik Lindorm: Carl XIV Johan - Carl XV och deras tid 1810-1872. 

Bilden: Karl XIV Johans kröningsdräkt på Livrustkammaren. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  646 Träffar
  0 Kommentarer
646 Träffar
0 Kommentarer

Lars och Jenny Lundmark Forsbacka

LARS Anton Lundmark f. 1883 08 17 gift 1921 04 03 med JENNY Elisabet Sjöman f. 1890 01 12 KlintforslidenLars Lundmark och Jenny Sjöman. Vigda 1921-04-03. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Lars Anton Lundmark föddes 1883-08-17 i Klintforsliden, Skellefteå som son till Anton Andersson Lundmark och hans hustru Margareta Larsdotter Marklund. 1888, när Lars var fem år gammal, flyttade familjen till Dalfors, Skellefteå. När Anton Lundmark övertog hemmanet i Dalfors fanns en inteckningsskuld på 1800 kronor kvar sedan de tidigare ägarna. Denna skuld ökades under familjen Lundmarks tid med ytterligare 3314 kr, vilket medförde att de efter 17 år tvingades att försättas i konkurs 1904. Efter konkursen bodde familjen kvar som inhyses i den sommarstuga som ännu finns kvar på gården. 1912 flyttade Anton Lundmarks till Forsbacka.

I januari 1914 flyttade Lars Marklund till Malmberget och var verksam som gruvarbetare. 1917 återvände han hem till Forsbacka, Skellefteå. 1921 vigdes han med Jenny Elisabet Sjöman född 1890-02-12 i Högnäsfors, Skellefteå. Hennes föräldrar var f.d. fältjägaren och bonden Per Andersson Sjöman samt hans andra hustru Amalia Lindqvist. I Lars och Jennys äktenskap föddes fyra barn. Jenny arbetade en tid som piga hos sin syster Ida och hennes make Lars Anton Marklund i Högnäsfors. 18 år gammal reste Jenny till Bastuträsk för att lära sig sy hos skräddarmästare Brännström. När hon var färdigutbildad herrsömmerska färdades hon byarna runt för att sy. Jenny Sjöman blev ett välkänt namn i gårdarna runt om i bygden. Efter sitt giftermål blev hon bosatt i Forsbacka, där fortsatte hon att sy. Långt efter detta kom fortfarande folk till henne och ville ha hjälp av sömmerskan. Hälsans gåva hade hon haft hela sitt liv och var därför den Gud tacksam som hon tjänat sen ungdomen. Förutom att sy ägnade hon sig åt att sköta hemmet och barnen.

Lars Lundmark var kraftverksarbetare och uppförde familjens gård i Forsbacka som senare övertogs av yngste sonen. Lars avled i hemmet efter en tids sjukdom den 13 april 1955, 71 år. Jenny somnade in på Skellefteå lasarett 15 maj 1974, 84 år.

Fortsätt läs mer
  513 Träffar
  0 Kommentarer
513 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskningens egen dag

Idag när det är Släktforskningens dag ska ni naturligtvis ägna er åt släktforskning. Kanske inte bara letandet i kyrkböcker och andra arkivhandlingar utan också lyssna på föredrag, lära er nytt, få hjälp med era problem och dela med er av det ni själva kan. Nu när släktforskarföreningarna runt om i landet inte kan ha öppet hus så kan vi i stället mötas digitalt.

Jag är föreningsmänniska och med i flera släktforskarföreningar, både där jag bor och där jag har min släkt, vilket aldrig sammanfallit. Ni som ibland läser mina blogginlägg vet att jag har mesta delen av min släkt i Halland och där har Hallands Släktforskarförening den här helgen fri tillgång till databasen Hallands befolkning. Så är det nog på en del andra håll också, tror jag.

Här får du veta mer om vad som händer idag och i helgen.

Årets tema är "Samhällets skuggsida i arkivens ljus" vilket t ex kan innebära både fängelsearkiv och hospitalsjournaler. En hel del är digitaliserat, framför allt fängelsearkiv (mest hos Arkiv Digital), annat får man beställa kopior av från landsarkiv och regionarkiv.

Många av oss som släktforskar hoppas nog på att hitta någon fängelsekund bland våra gamla släktingar, eftersom det är lite extra intressant. För något år sedan hittade jag en man, gift med min farfars syster, som i början av 1900-talet fick fängelsestraff för bedrägeri. Min morfar satt också i fängelse några veckor på 1920-talet, han hade brutit mot den lokala fiskestadgan. I övrigt är det mest skötsamma bönder och torpare i min släkt.

Men så i höst upptäckte jag något jag aldrig väntat mig. Ett mord i släkten. En bror till en av min mammas anor mördade en ingift kvinna i min farmors släkt. Som tur var hände detta så länge sedan som 1668, men förskräckligt ändå, så klart. Något fängelsestraff blev det inte på den tiden, då hade vi ju dödsstraff.

Släktforskning är ju fantastiskt. Ju mer man håller på desto mer hittar man, och aldrig tar det slut...

ArbetetsSoner sid532 bloggbild
En arbetarefamilj med fyra släktled samlad någon gång kring förra sekelskiftet i Söderfors. Bilden finns i boken Arbetets söner som digitaliserats av Projekt Runeberg. Men vilka är detta? Någon som känner igen familjen? Jag är inte släkt med dessa men är ändå nyfiken.

Fortsätt läs mer
  1289 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Åsa Tegelberg
Hej Eva! Kortet från Sjöbo, Söderfors i Uppland kan vara enligt hfl en Erik Sjöberg född 18091120, hans sonhustru änkan Anna Krist... Läs mer
lördag, 16 januari 2021 07:40
Eva Johansson
Åsa: Tack för din information! Det var snabbt jobbat. Man ser så många ansikten på fotografier och undrar vilka det är. Kanske fi... Läs mer
lördag, 16 januari 2021 11:32
Guest — Åsa Tegelberg
Jag bor i grannförsamlingen till Söderfors.
lördag, 16 januari 2021 11:43
1289 Träffar
5 Kommentarer

Herman

Att botanisera I lådor med diverse innehåll är ganska roligt och ibland dyker det upp saker som inte förväntas. Det är det oväntade som gör tittandet lite extra spännande, för hur mycket man än funderar i förväg så kan man ju inte komma på det oväntade, för då är det ju redan väntat.  Likadant kan det vara när man tittar i en tidning och en bekant dyker upp, tänk jag visste inte att han eller hon sysslade med det som beskrivs, vilken härlig känsla att få ny kunskap.

Likadant är det ju för oss som håller på med olika former av släktforskning, det händer att mitt ibland allt det man förväntat sig att det dyker upp något som inte borde vara där eller kanske kan vi säga att det är som med lådan, botaniserande visar på något oförväntat.

Jag satt nyss med ett album, 120 år gammalt, med namnet på min hustrus mormor på insidan av pärmen. Årtalet anger att hon är 16 år när hon skrev sitt namn. Det är som så ofta en utmaning med bilder på personer som levde då, för inte så länge sedan, men ändå är namn och platser ofta bortglömda. Att många av korten visar bekantskapskretsen blir klart när sida efter sida visar på människor i samma ålder som den som skrev sitt namn i albumet. Just då var det självklart att hon överst på sidan tre bodde i grannbyn och sällskapade med den unge mannen i soldatuniform längst ner på sidan fem. Att de sju som finns på uniformsbilderna har samma frisyr och ser nästan likadana ut gör det inte så lätt att förstå vem som är vem.

Herman Leander Karlsson. Foto i författarens ägo

Som tur är finns det några blyertsanteckningar, så en syster och en bror går det att få fram, och att några kort till nog är de som finns på familjebilderna från senare i livet gör att några till kort kan vi identifiera. Ju längre bak vi kommer i albumet, desto äldre blir personerna, det kommer ett bröllopsfoto med ägarinnan som brud och därefter kommer det ett till och sedan ytterligare några. Går det att hitta brudparen om vi tittar på korten från tidigare år. Kanske, kanske är det någon som påminner om en tidigare bild, men de verkar så lika varandra de unga flickorna och pojkarna så det blir bara gissningar.

På en av pojkarna finns förnamnet inskrivet och sedan, med en annan penna, har det skrivits till att han gift sig med Hulda Asp. Äntligen ett efternamn, även om det inte det ovanligaste. Att albumet kommer från min frus sida gör att det tar ett tag innan funderingarna kommer in på rätt spår. Har inte jag det namnet hos mig, är det inte min morfars syster som han gifte sig med. Koll i släktforskningsprogrammet och nog är det så. Det blir genast roligare att titta i albumet för nu kanske det finns en bild på Hulda också, men hur ska jag veta det. Jag har ju ingen bild på henne sedan tidigare så det är inte lätt att leta och om Herman är en av brudgummarna på korten så hittar inte jag honom i alla fall.

Men visst är det en liten ljusglimt att hitta det oförväntade, det blir inte lika fantastiskt som att hitta nya familjemedlemmar, men ändå. I just det här fallet så får jag fundera på en om jag ska använda ett verktyg som inte är helt nytt men som kan ge nya kunskaper. Att det finns program för ansiktsigenkänning vet jag, men nu måste jag plugga på lite och se vad som kan användas. 

Har du använt sådana program och har du något spännande att berätta?

Fortsätt läs mer
  975 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Tove
Du har så rätt i, både att det är roligt att titta igenom gamla album och hur frustrerande det är när man inte vet vem som är vem... Läs mer
onsdag, 13 januari 2021 14:57
Ann-Christin Magnusson
Hej! Visst är det fascinerande med gamla foton?! Och vad roligt att du tar upp det här med program för ansiktsigenkänning. För ... Läs mer
onsdag, 13 januari 2021 21:22
975 Träffar
2 Kommentarer

Utsikt från lappberget

DSCN0370

God fortsättning på det nya året till alla!

När jag för några dagar sedan insåg att det var dags att börja blogga igen, tvekade jag mellan några 'svaga' uppslag och vände sedan uppochner på en liten burk med kladdlappar som jag har. Det är inte klokt så många små lappar man kan pressa ner i en enda liten burk! Förutom e-adresser och telefonnummer till diverse släktforskare och andra viktiga personer, hittade jag också åtskilliga utkast till tidigare bloggar, och en hel del annat smått och gott.

En lapp hade dock hamnat fel: det stod 'grillad paprika, lök, tomater' på den, så den bör nog ligga i kartongen med 'lösa recept'....  

Sedan hittade jag två stycken underligheter funna i kyrkböckerna:

Det första var en liten gosse som föddes i Kalmar län i början av 1800-talet och fått förnamnen Anders Gabriel Montezuma.... Montezuma??? Jo, jag minns att jag tittade en extra gång. Förklaringen var nog att gossens pappa var sjökapten till yrket.En vild gissning är att han seglat på Mexiko, eller i alla fall någonstans i närheten. 

Det andra exemplet på lappen minns jag faktiskt ännu bättre. Det var så långt tillbaka som på mikrokortens tid, då när man satt i Lilla salen på Riksarkivet Marieberg. Jag var där för att uppdragsforska för föreningens räkning, och hittade en notis som jag såg mig nödsakad att kontrollera med vakthavande att jag läst rätt. Jag minns inte nu vilken församlings födelsebok jag läste i, men födelseplatsen minns jag: Atlanten! Vakthavande var ense med mig; det stod verkligen så. Jag minns att hon som vaktade tyckte detta var så pikant att hon tog en kopia av upgiften. Förklaring infann sig: även denna gång var en sjökapten skyldig, och han hade tagit med sin fru på resan. Det bar sig inte bättre än att barnet anlände före hemkomsten, och då blev det som det blev... 

Sedan hittade jag ett paket med amerikanska tuggummin. Aha, det förklarar kaneldoften!

På flera lappar står det 'Enånger gamla kyrka'.  Ack ja, den ska vara en sevärdhet, och när jag och min snälla syster, som kör bilen, var norrut för ett par år sedan, skulle vi bese denna kyrka. Den var svår att hitta, och när vi kom dit, mitt på blanka öppettiden, var kyrkan stängd! Jag blev uppbragt och ryckte nog lite hårdhänt i dörrarna, men vad hjälpte det. Senare, när vi kommit hem, insåg jag att vi tagit fel kyrka och istället kommit till den nya kyrkan i Enånger. Så där kunde jag ha stått och bankat på dörren till döddagar....  Vi har ännu inte lyckats komma till gamla kyrkan i Enånger, men det ska väl bli av någon gång det med. Kanske bäst att behålla lappen i alla fall. 

Avslutningsvis ber jag att få påminna er alla om att det är Tulpanens Dag på fredag 15/1!

 

Bilden: Ett alldeles eget lappberg... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  813 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Peter Palmquist
Att Montezumas pappa hittat namnet under en seglats verkar troligt, men Mexico känns inte helt givet. Där finns det ingen ort med ... Läs mer
lördag, 16 januari 2021 01:04
Helena Nordbäck
Peter, det behöver ju inte vara en ort. Sjökaptenen kan ju mycket väl ha varit i Mexico och fått höra historien om Montezuma, helt... Läs mer
lördag, 16 januari 2021 21:35
813 Träffar
2 Kommentarer

Oskar Forsberg Strömfors

Oskar Forsberg f. 1895 Kvarnfors Tekla Zakrisson f. 1895 Tjärnliden gifta 1918Oskar Forsberg med sin första hustru Tekla Zakrisson. Vigda 1918. Fotograf: Ebba Lagergren. Privat bildsamling. Johan Oskar Forsberg föddes 1895-08-23 i Kvarnfors, Jörn som äldst i en syskonskara på elva barn till Johan Anton Forsberg och hans hustru Hulda Margareta Enqvist.

Redan som väldigt ung visade Oskar intresse för yrket som handelsman. Han skaffade sig en bil, vilket inte var vanligt på den tiden för en man i hans ålder. Han åkte omkring och köpte upp bland annat hundskinn.

Han gifte sig vid 22 års ålder den 31 mars 1918 med Tekla Johanna Zakrisson, barnfödd i Tjärnliden, Jörn 1895-05-03. Hennes föräldrar var Olof Zakrisson och hans maka Kristiana Andersdotter.

Oskar och Teklas äktenskap varade inte länge. 3 september 1918, cirka fem månader efter vigseln, avled Tekla i sviterna av lunginflammation och blödning efter förlossning som det står i död- och begravningsboken. Dagen innan hade makarna blivit föräldrar till en son, Johan Edgar, som dog samma dag som han föddes. Vilken tragedi det måste ha varit för Oskar, eller "J.O." som han också kallades, att förlora både sin son och maka på två dagar.

18 oktober 1925 gifte Oskar om sig med Alma Kristina Johansson född 1898-04-22 i Storselet, Kågedalen. I början av 1920-talet idkade Forsberg under något år linjetrafik i Kågedalen. Vid samma tid bosatte han och Alma sig i Jörn där de bodde fram till 1926 när de flyttade till Strömfors, Boliden där de uppförde en gård och öppnade en livsmedelsaffär. På övervåningen bodde familjen Forsberg som med tiden utökades med tre flickor och en pojke. Dessutom tog familjen hand om en fosterflicka. På vindsvåningen inreddes också en lägenhet. Den nedre våningen bestod av butikslokal, kylrum för kött- och charkvaror, lager samt kontor. I affären såldes alla slags specerier samt färskt kött från det egna slakteriet. Vid sidan av arbetet med livsmedelsbutiken bedrev J.O. lastbilstrafik i stor omfattning. Under den första tiden som handlare i Strömfors hade Forsberg en mindre lastbil, som var tillåten på landsvägen till Skellefteå. Vägen var på 1920-talet både smal, krokig och backig. Det berättas att Oskar startade tidigt på morgonen med lastbilen för att vara framme hos grossisterna i Skellefteå då de öppnade sina lager. Han lastade varorna och mitt på dagen var han tillbaka i Strömfors. Om det behövdes kunde han hinna med två sådana resor på en dag. Forsberg levererade också varor från grossisterna till andra handlare i bygden.

I slutet av 1930-talet byggde Forsberg ett nytt slakteri på en tomt mittemot livsmedelsaffären. På den tomten hade tidigare funnits bostadslänga med verkstadslokal. Det användes sen som garage till Oskars lastbil som under andra världskriget var utrustad med gengasaggregat. En gång när bilen skulle startas fattade den eld och huset brann upp.

Cirka 1964 sålde Oskar Forsberg affärsverksamheten. I närmare 40 år hade han bedrivit affärsverksamhet i Norra Strömfors. Den drevs vidare i några år med ny ägare innan den lades ner för alltid. Slakteriet hade dessförinnan upphört sedan lång tid. Det revs och byborna ordnade en lekplats på den tomten.

Forsberg var med och startade Bolidens köpmannaförening, i vilken han bland annat hade varit styrelseledamot. I yngre år tillhörde jakt ett av hans intressen. Som person var J.O. pratsam och glad. Långt upp i åren var han fortfarande ungdomlig och spänstig. Han var också kristligt intresserad.

Alma skötte hemmet och familjen vilket hon med kärlek, arbetsamhet och kunnighet utförde på ett bra sätt. Hennes hobby var handarbete. Fru Forsberg var en gladlynt och hjälpsam kvinna. Johan Oskar Forsberg somnade in 3 april 1972 på Skelefteå lasarett, i en ålder av 76 år. Hustrun Alma gick bort 24/8 1964 på lasarettet i Skellefteå.

Fortsätt läs mer
  529 Träffar
  0 Kommentarer
529 Träffar
0 Kommentarer

Varifrån kommer namnet?

Ett program som jag rekommenderar att du lyssnar på är Språket i P1. Senaste avsnittet handlar om namn, namnskick och namngivning under historisk tid. Eller snarare under "släktforskningstid", dvs från 1600-talet och framåt. Det handlar både om efternamn och förnamn, om patronymikon och familjenamn, om att man använde få och därför mycket vanliga namn förr och varför vi fick mer fantasifulla namn i slutet av 1800-talet. Mycket intressant!

vindicia
Ett av de mer ovanliga namn jag sett i slutet av 1800-talet är Vindicia. Karolina Vindicia i Västrum hade en syster som hette Lucia Augusta, född på Luciadagen 1875. Bildkälla: Arkiv Digital.

Namnskicket var ju ganska annorlunda förr, som ni släktforskare märker. Dels att man hade ganska starka normer för att uppkalla barn efter förfäderna och i vilken ordning, och att man därför hade ganska få namn att variera med. Hur många Anna Persdotter eller Olof Persson har du i ditt släktträd? Jag har fem av varje (syskon oräknade). I programmet nämns en detalj som jag funderar på om det stämmer, nämligen att första dottern fick namn efter farmor. Jag har för mig att traditionen var att ge äldsta dottern namn efter mormor.

Och så det här att flera namn som vi idag ser som unika, då sågs som varianter på samma namn. Man skiljde oftast inte på namnen Karin, Kajsa och Katarina utan en flicka som döpts till Katarina kan senare i livet kallas både Karin och Kajsa. Ingar, Inger, Ingrid och Ingjerd ansågs som samma namn. Peter, Peder och Per var också samma namn, liksom Jan, Jaen, Johan, och Johannes. Det finns många exempel på detta.

Här finns en namnlista för normering av namn.

I programmet talar man bl a om naturliknande svenska efternamn och som tydligen inte är så vanligt i andra länder. Almqvist, Strömberg, Lindgren, Rosenqvist, Ekberg m fl liknande namn. Och namn som kommer av platsnamn, som Wilensjö från byn Vilebo, Forsberg från Forserum, Boman från Botorp osv. I min släkt finns nästan inga sådana namn, utom ett. Namnet Lundin från gården Lunden i Lindome socken. De andra enda efternamnen som inte är patronymikon är soldatnamn: Dahlberg, Näsman, Roth, Lind och Forsberg. Min man har en soldat som hette Hwirfvel i efternamn. Vad tror du han sysslade med? Jo, visst var han trumslagare.

Nasman
Min farfars morfars far hette Nils Näsman och var båtsman i Bohusläns andra båtsmanskompani. Bildkälla: Riksarkivet.

I mina barns fars släkt finns ett fint gammalt gotländskt gårdsefternamn, Lavergren. Barnens farmors farfars far Georg Mattias Lavergren tog det namnet tillsammans med några syskon när han blivit vuxen. Han föddes på gården Lauritse i Ljugarn 1827. Det var hans mor Greta Olofsdotters föräldragård. Hans far hette Jakob Persson Bandelin och kom från Fröjel. Lavergren är ett vackert namn och finns fortfarande kvar i släkten.

Lavergren
Familjen Lavergren på Lauritse gård i Ardre socken. Georg Mathias Lavergren är mina barns farmors farfars far. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  1315 Träffar
  0 Kommentarer
1315 Träffar
0 Kommentarer

Bra början?

Så har vi gått in i ett nytt år, ett år som vi inte vet mycket om än. Vi får hoppas att det får en annan utveckling än föregående, även om inte allt var dåligt förra året.

Kan nog önska mig bättre väder också, där jag bor har det inte varit många solminuter senaste månaden, avsaknad av dagsljus gör att jag funderar på om jorden hittat på något så att vi hamnat i polarnatten. Fast hade vi tippat lite så hade det nog inte varit så erbarmerligt regnigt och grått, då hade vi kanske haft snö som lyst upp. Eftersom det inte lockar att vara ute, så får jag sitta inne och använda tiden till något vettigt, om nu letande efter anor och försvunna kopplingar är så vettigt.

Jag har tittat på en del gamla efterlysningar på Anbytarforum, intressanta trådar, det enda tråkiga är att nästan alla fått ett svar, så när jag kommer till slutet på inläggsraderna så finns det inte mer att tillägga. Fast ibland så reagerar jag på att det refereras till konstiga källor, och att de som skrivit inte letat överallt.  Det finns ju en del index och liknande som kan hjälpa till, inte för att de är originalkällor, men som stöd. Men det kanske är lite sent att lägga in de kommentarerna när jag ser att tråden avslutades med ett godtagbart svar hösten 2003. Det känns nästan som att finns utrymme för en ny typ av arkeologi, kan kalla den informationsarkeologi. Gräva upp gammalt och försöka se vad det var förr, när det skrevs, och hur vi skal tolka samma sak utifrån den referensram vi har idag. Blir lite svårt att få med titeln i de rutor man ska fylla i till försäkringskassan och andra institutioner som vill ha med titel, informationsarkeolog med 20 tecken, får den plats?

Inom andra delar av de kommunikationskanaler (ett långt ord till) som vi använder idag, så är de olika facebook-grupperna roliga att titta i. Inte finns det möjlighet att gå tillbaka särskilt långt, som det finns i Anbytarforum, men det kommer en del roliga utmaningar och det finns även många intressanta svar. Det är ju inte bara släktforskning som det skrivs om, men om vi håller oss till det så är utbudet stort. Jag håller speciell koll på några grupper eftersom jag är administratör för dem, och även om inte alla kommentarer läses så blir det mesta läst och ibland så måste jag bara hoppa in. Det kan vara allt ifrån att försöka peka orimligheter i helt tokiga uttalanden till att försöka hitta lösningar på kluriga problem. Många av frågeställningarna känner jag igen från mitt egna letande, men ibland blir det svängningar både hit och dit. Inte minst gäller det när vi kommer till letandet efter de som emigrerat eller när andra letar efter sina rötter i det forna fäderneslandet.



Fri bild John Towner Unsplash

 

En del av de trådar som finns känns som de kunde vara underlag till en bok, andra har en del pikanta inslag som förgyller tillvaron. Är det inte förskönande omskrivningar om den egna bakgrunden, där naturligtvis kungligheter alltid spelar en stor roll.  Det finns mycket annat att antingen hålla tyst om eller ändra helt. Inte minst åldern varierar av olika anledningar, ibland bland blir en människa äldre, ibland yngre. Häromdagen så dök den unga vackra fruns verkliga ålder upp, och visserligen är inte åtta år så mycket, men skillnaden på 32 och 40 kan ju vara viktig att veta om man ska vara säker på rötterna.

Att DNA har en påverkan vet vi och när det gäller att hitta kopplingar mellan kontinenter så blir det än mer uppenbart hur en del gjort allt för att dölja sin bakgrund, ibland är bigamister vi ser, andra har rymt från en trasig miljö som man inte är stolt över eller rent kriminella handlingar som ligger bakom de nya uppgifterna man lämnar. Men många gånger beror de olika uppgifterna på språkförbistring eller helt enkelt på att det inte var så viktigt att veta när man var född, så det väl bara att hitta på något. En matchning på en DNA-lista som ser så lätt ut, kan bli svår att hitta. Fast det är ju likadant i Sverige, inte minst med de många fäder som inte är de man tror, utan verkligheten visar att det måste vara någon annan.

Nu hoppas jag på lite bättre väder så jag kan komma ut och släppa en del av de funderingar som dyker upp när datorn är alltför lättillgänglig, kan nog vara bra för både mental och fysisk hälsa. Så en fin soluppgång och en bra fortsättning önskar jag just dig!

Fortsätt läs mer
  821 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Julie Maranto
Great blog post, Mats. That was an interesting case, wasn't it? Nine years is a lot to knock off your age. Maybe I should try it?!... Läs mer
onsdag, 06 januari 2021 16:52
Mats Ahlgren
Thanks for your comment, Julie. That girl needs definitely to be examined carefully, to see what really happened. More to come la... Läs mer
onsdag, 06 januari 2021 16:59
821 Träffar
2 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
334 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
158 inlägg
Helena Nordbäck
149 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
101 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser