Rötterbloggen
Rötterbloggen

Om stenar kunde tala

Det finns olika syn på vad en gravsten kan tillföra, ibland är det en skatt, ibland är det något påtvingar som måste hanteras inom släkten.  Att många inom släktforskarrörelsen har en speciell koppling till gravstenar ser vi gång efter gång. Det är många timmar som lagts ner på registrering, fotografering och berättande avseende gravstenar. Vi såg nyligen i bloggen om initiativ i Hyssna. Det finns många liknande uppgifter om insatser som görs för att bevara det kulturarv som dessa stenar utgör.

Kan det egentligen finnas något mer att säga, eller blir det bara upprepningar av redan kända sanningar. Och hur gör vi i framtiden när det verkar bli färre och färre gravstenar att bevara, fotografera, beskriva och registrera. Andra former än stenen kommer till användning. Små plaketter på vissa gravar, inget märke alls på minneslunder, vad innebär det. Fast det tillkommer nya stenar eller minnesmärken, som följer med de med andra seder. Kanske ökar behovet av tillgängliggörandet av de dödas minnesmärken.


Funderingarna kommer när jag vandrar på kyrkogården i Götlunda, strax utanför Arboga. Hämta hem några gravlyktor, förvånas över att de små batteridrivna ljusen fortfarande flämtar när jag sätter händerna runt dem så de tror det skymmer. De har lyst en hel vinter, startades före Allhelgona.

I dagens solljus så framträder gravstenarna med sina skiftningar och jag kan inte låta bli att stega upp avståndet mellan två stenar, som står i varsin rad. Det är åtta meter mellan dem, får gå lite snett eftersom de inte står precis för varandra i raderna. Samma höjd på stenarna, kan det vara någon standard men de är ganska ensamma om höjden, och det finns inte många som har liknande form heller. Likadan utsmyckning, men av naturliga skäl olika text. Fast texten påminner om varandra, samma efternamn, samma angivna bostadsort och nästan lika gamla. Det skiljer två mellan dödsdatumen, så när som på 16 dagar. Undrar varför det är två så lika stenar, borde det inte vara en med bådas namn på?

Jag vet att det är man och hustru, det har det berättats för mig och det kan jag naturligtvis se när jag tittar i kyrkböckerna. De gifter sig, får barn och bor med varandra fram till makens död. Han begravs och får stenen rest på sin grav, och visst finns det plats för namn under hans namn. Bouppteckningen visar att det finns ganska gott om pengar kvar, även om det mesta är bundet i fastighet, djur och redskap.


Men vad händer två år senare, när änkan avlider.  Hon bor med sina två barn, värdet har växt och någon annan man syns inte till. När kistan ska sänkas så görs det i ett hål 8 meter från makens, i en egen grav.  Varför blir det en egen grav, varför inte tillsammans med sin make, varför reses en egen sten, med likadant utseende?  Frågor som troligen inte får svar på något sätt, de två barnbarnen visste inget när jag frågade, ingen hade berättat. Brev, dagböcker och annat efterlämnat nämner inget, inte ett ord till förklaring.

Tänk om stenar kunde tala, tänk om de två, likadana stenarna, kunde berätta historien om varför det blev som det blev. Jag lär aldrig få veta och kanske är det lika bra.

Fast, visst hade det varit spännande att få lyssna på berättelsen.

Fortsätt läs mer
  1676 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Kopplar du personen till en grav med en plats så skulle du kunna stå på en plats och enkelt se vilka personer som ligger i gravarn... Läs mer
onsdag, 03 april 2019 12:22
Roland Froh
Kanske begravdes de på den allmänna linjen som så många på den tiden. Då var det säkert flera som begravdes där under två år så de... Läs mer
torsdag, 04 april 2019 22:36
Jan Erik Hallström
Liknande gäller min egen morfars båda föräldrar som dog just på 1910-talet. De ligger under var sin sten som ligger mindre än tio ... Läs mer
fredag, 12 april 2019 00:35
1676 Träffar
3 Kommentarer

I nöd och lust...

vigselringar

Jag råkade häromdagen läsa lite om äktenskapets historia i Sverige ute på nätet. En sak som jag inte visste, var att ända in på medeltiden, skedde äktenskaps ingående inte i närvaro av några präster, utan de gjordes upp familjerna emellan, och löften avgavs framför civila vittnen. En sorts borgerlig vigsel redan på den tiden alltså! 

Så småningom, inte minst efter att vi blivit protestanter här i Sverige, ville kyrkan förstås ha ett ord med i laget. Inte minst, hette det, för att förhindra tvångsgiften. 

Nu tror jag förstås inte att det gjorde någon större skillnad. Äktenskap ingicks ju sällan på grund av några romantiska känslor förr i världen. Sorgligt men sant. Var du fattig, och det var de flesta, så försökte du hitta en partner som verkade frisk och stark och kunde arbeta hårt för att familjen skulle överleva. Och förhoppningsvis bli en överlevande förälder till barnen. 

Hade du å andra sidan en adlig titel, var chansen att få gifta dig av kärlek ännu mindre. Då handlade det om gods och mark, och många unga adliga herrar och fröknar fann sig bortförlovade redan innan de kommit ur koltåldern. 

I prästerliga sammanhang kunde det hela bli riktigt sorgligt. Om en präst avled, så fick hans änka ett så kallat 'nådår', hon hade ett år på sig att se till att bli bortgift eller på annat sätt trygga sin och barnens försörjning. Om då en ny präst gärna ville överta pastoratet, så var han ofta tvungen att 'konservera' änkan, alltså gifta sig med henne. Var hon väldigt gammal och utsliten, kanske den nye prästen hade tur och fick gifta sig med en av döttrarna istället. Och dessa döttrar kunde ofta vara väldigt unga.

Jag har en prästdotter, Magna Britta Brunkman heter hon, som blev faderlös och därmed tvungen att gifta sig med pappans efterträdare vid bara tretton års ålder! Nu var inte den nye prästen lastgammal, utan trettiosex eller trettiosju år gammal vid vigseln. Men det vet man ju själv hur gamla man tyckte människor över trettio var när man var tonåring... Hursomhelst, Magna Britta lär ha tvekat framför altaret när hon blev tillfrågad om hon ämnade taga denne Daniel Andrae Lunnaeus till sin äkta make. Till slut var det en stadig bondkvinna som knuffade på henne och sa 'svara JA!'. Det gjorde den unga flickan, och äktenskapet varade sexton år. Sedan blev hon omgift med näste präst som kom till församlingen, men han bör åtminstone ha varit ungefär i hennes egen ålder. 

Jag har ofta funderat på hur framför allt kvinnor såg på det här med äktenskap förr. Den utfattiga pigan kanske såg fram emot det som en möjlighet att få komma till ett eget hem och hushåll. Men hur tänkte de andra? Magna Brittas tvekan antyder att hon inte direkt såg fram emot att bli gift. Var man dotter till en storbonde eller adelsman som ville utvidga sin rikedom genom giftermål, och det ville de flesta, så kände man sig väl som en tygstuv eller syltkruka på marknaden. 

Idag har vi ju en betydligt mer avslappnad attityd vad gäller äktenskap i Sverige. Visserligen leder det till rätt många skilsmässor, men det är i alla fall frivilligt både att gifta och skilja sig.

Allt var inte bättre förr!

Fortsätt läs mer
  672 Träffar
  0 Kommentarer
672 Träffar
0 Kommentarer

Per och Sara Stenberg

Sara Andersdotter Per Stenberg 0001

Per Jonsson Stenberg föddes 1855 i "Rajmirbränne" (Bjurvattnet), Skellefteå som ett av tio barn till bonden Jon Persson och hans hustru Greta-Stina Olofsdotter Rosengren. Sara Andersdotter var född år 1849 i Djupträsk, Jörn. Hennes föräldrar var bonden Anders Nilsson och hans hustru Anna Magdalena Jonsdotter. När Sara var tolv år gammal, år 1861, omkom hennes far efter att ha fått ett träd över sig. Makarna Stenberg gifte sig 1879. Samma år föddes äldste sonen Jonas. De bodde först i Talliden, men flyttade 1880 till Bjurvattnet och 1885 till den lilla byn Bjurström i Skellefteå församling. Där byggde de upp en gård och där växte deras sju barn upp, fem pojkar och två flickor.

Per var skomakare till yrket och dessutom lite halt. Han var ganska kortväxt. Per gillade även att läsa. När arbetsdagen var slut i höskördens tid, och familjen hade ätit sin kornmjölsgröt, då tog Per fram andaktsböckerna och alla satte sig ner och lyssnade. Även de storväxta sönerna. Vid ett tillfälle fick Per besök av en man från en annan by än Bjurström, en tidig söndagsmorgon. Mannen undrade: "Var i Bibeln står det om Gustav Vasa i hölasset?" Han var nog inte den som läst flest böcker om man säger så.

På söndagarna hölls byabön med Per som präst. Han läste barnens skolböcker och även tidningen Triumf. Givetvis läste han också EFS missionstidning. Hans läsintresse var stort.

Per arbetade som dräng i Norsjötrakten på 1870-talet. På en gård där han arbetade kom korna aldrig hem på kvällarna. De låg borta nästan varenda natt. En söndagsmorgon hade han sagt att han skulle skaffa en getarpojke även om den onde själv skulle ta honom till getare. Han fick tag i en getarpojke och det var den onde själv som kom. Så de var tvungen dit med en präst för att läsa ut honom. Han stack hål på fönsterblecket (fönsterrutorna var bleckslagna) och där kröp den onde ut. Då blev de av med honom. 

Per drabbades av lårbensbrott och dog på Skellefteå lasarett 1926.

Sara var i sin ungdom piga i bland annat Glommersträsk före giftermålet med Per. 

Sara var stark och ganska kraftig. Större än sin make. När familjen skulle hämta malet mjöl som fanns i kvarnen i grannbyn Svanström, några kilometer bort, var det Sara som bar mjölsäckarna. Det var 100 kg säckar, så det var ju tunga säckar hon bar.

Sara brukade ofta sitta med händerna ihop och tänka. De trodde att hon tänkte på vad hon skulle laga för mat, för de hade ju så många söner i huset.

Sara avled 1932.

Frid över deras minnen.

Fortsätt läs mer
  1015 Träffar
  0 Kommentarer
1015 Träffar
0 Kommentarer

Den ovissa framtiden

I tisdags röstade EU-parlamentet om det nya upphovsrättsdirektivet och det blev ja, vilket innebär att det ska genomföras som lag i medlemsländerna inom ett par år. Syftet är att tvinga de stora aktörerna som t ex Facebook, Google och Youtube att sluta licensavtal med dem vars innehåll de delar och betala för detta. Man talar om filter som ska känna igen upphovsrättsskyddat material, om "länkskatt" (en avgift för länkning av upphovsrättsskyddat material) mm.

European Parliament Strasbourg Foto Diliff
EU-parlamentet. Bild från Wikipedia, foto: Diliff.

Det här direktivet har delat internetanvändarna i två stora grupper, de som är för och de som är emot. De som är för menar att det bara innebär att innehåll nu ska betalas för. De som är mot ser faran att internet i stort kommer att påverkas så mycket att det förändras i grunden. Själv hör jag till de senare men hoppas jag har fel.

Läs mer. Ännu mer.

Det är naturligtvis bra att upphovsrättskyddat innehåll får en starkare ställning. Men det som sagts är att det kan betyda att det inte längre blir möjligt att länka till sådant innehåll, och kanske inte till något innehåll alls för att vara på den säkra sidan. Då försvinner ju hela grejen med internet, om länkning inte kan ske längre. Detta är det mest extrema i den här debatten, men vi har inte sett än vad som kommer. Och flera av dem som röstade i EU verkar inte ha förstått vad de röstade om.

I media har det varit ganska tyst om detta före omröstningen, kanske för att mediebolagen är dem som tror sig gynnas av ett ja och verkar ha haft inflytelserika lobbyister. Inte minst inom musikbranschen.

Jag har funderat på vad det kan komma att innebära för oss som släktforskar.

När lagen införts, kommer jag då att kunna länka till en annan släktforskarblogg i ett blogginlägg här? Till en sida på Riksarkivet? Till en artikel i en digital tidning eller en film på Youtube? Kan jag länka till ett inlägg på Anbytarforum? Det har jag inget svar på än.

Väldigt många av oss som släktforskar använder Facebook för att dela med oss av våra resultat till andra släktforskare eller fråga om något. Vi använder Anbytarforum och länkar till olika källor. De flesta av oss googlar våra funna släktingars namn för att se om något släktträd redan finns och vilka andra som släktforskar på samma släkt. Vi söker så klart efter all möjlig släktforskningsrelaterad information.

Om kraven på Facebook, Google och andra plattformar blir så stora att det inte längre går att länka där, kommer vi att kunna använda dem då? Blir EU-länderna ett B-lag på internet?

De flesta av oss har nog emigranter i släkten, och därmed sökningar i amerikanska arkiv och kontakter med amerikanska släktingar. Kommer vi att kunna fortsätta med det? Kommer vi att släppas in där, vi från EU-länderna? Redan idag innebär GDPR att vi från EU-länderna inte kommer åt allt innehåll på nätet som vi gjorde tidigare, t ex tidningsartiklar på en del tidningar.

Eftersom samhället är så digitaliserat är vi idag beroende av internet. Vad skulle hända om internet förändras radikalt? Digitaliseringen har ju skett uppifrån, med krav på oss samhällsmedborgare att använda internet för t ex myndighetskontakter. Den klockan kan vi inte bara vrida tillbaka, även om det är lätt att säga "det var bättre förr". En återgång till tiden före digitaliseringen är knappast möjlig, det finns inte längre system för det. Det lär inte bli så att vi sitter och tittar på mikrofichekort igen om fem år, den tanken känns absurd..

Svenska Dagbladet hade 1996 en artikel där dåvarande kommunikationsministern Ines Uusman skulle ha sagt att internet "bara är en fluga", vilket inte stämmer. Men hon hade tankar åt det hållet när hon funderade över internet och det är oftast henne vi refererar till när vi raljerar över denna obetänksamhet. Även om hon då menade att internet kunde vara något övergående, så lär hon ha haft fel. Även om internet skulle förändras i grunden så småningom.

Ines Uuusman föddes i Rolfstorp, precis som min pappa och hans syskon. Hon var dotter till Thure Johansson, pojken som hittade Bockstensmannen 1936 på gården Bocksten, i samma by där min farmor och farfar hade sin gård Nyhem, byn Mute. Pappa och Thure var skolkamrater och pappa har berättat om det här. Nu är båda döda.

Det var Thures far Albert Edvard Johansson som kom från Mute by, precis som min farmor. Och Thures farfar Johan August Eriksson kom från grannsocknen Grimeton där han föddes 1835. Farmors båda föräldrar Olivia Mårtensdotter och Kristoffer Johansson var födda i Grimeton 1852 respektive 1850. Kristoffer, min pappas morfar, levde till 1947 och blev alltså 97 år gammal.

bockstensmannen
Bockstensmannen, bilder från Wikipedia. Till vänster, fotograf: Peter Lindberg. Till höger, foto av ett minnesmonument i Varberg, skulptör är Harry Kivijärvi. Foto: Tibaist.

OliviaKristoffer
Min farmors föräldrar Olivia Mårtensdotter och Kristoffer Johansson, båda födda i Grimetons socken. De gifte sig i Rolfstorp 1879 och bodde sedan där så länge de levde.

Som släktforskare kan jag ju inte låta bli att rota i detta. Kanske borde jag kolla om jag är släkt med Ines Uusman. Men hennes inställning till internet 1996 delar jag i alla fall inte.

Fortsätt läs mer
  1110 Träffar
  9 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Bra skrivet... Min tro är att framtiden är att koppla ihop saker på internet och säga att detta är samma som se https://vimeo.com/... Läs mer
lördag, 30 mars 2019 10:37
Eva Johansson
Tack för din kommentar, Magnus! Mycket intressant! Jag måste sätta mig in i detta lite mer.
lördag, 30 mars 2019 20:57
Lars-Olov Eriksson
Är det för enkelt att tänka sig att den som lagt sitt material öppet för länkning därmed har tillåtit länkning ? Många tidningar h... Läs mer
söndag, 31 mars 2019 19:45
1110 Träffar
9 Kommentarer

Vad hände egentligen?

Det går många historier om olika personer i min släkt. En del kallar det familjeskrönor, andra kanske ser det som illvilligt förtal och ytterliga några tror på dem fullt och fast.

Hur ska någon kunna avgöra vad som är rätt och riktigt i en notis i gamla källor. Det kan vara en anteckning i en kyrkbok, ett bevarat gammalt brev eller kanske notering på baksidan av ett foto. Hur ska sanningshalten kunna påvisas, när de som var med är döda sedan länge och ytterligare källor saknas?

Stämmer det att farfars bror rymde från sitt ännu ofödda barn och aldrig kom hem igen för att ta sitt ansvar. Det är lätt att kasta skuld på någon och det kan bli som ett trauma för den kvarvarande släkten. Inget de berättade om, men den gnagande känslan fanns där hela tiden, och ibland förs det vidare till kommande generationer. Lite tisslande, men inga raka påståenden. Dyker kanske upp i en dagboksanteckning eller i ett brev, lite hummande om barnet, lite funderingar på vem som borde ta ansvar eller andra funderingar.


Visst kan det vara svårt att få klarhet i vad som egentligen hände, vem eller vad som utlöste en händelse som senare berättades utan de inblandades påverkan. Kan det vara så att det lilla barnet ”förlorade” sin pappa?  Eller var det någon som påverkade mamman att namnge den icke närvarande personen, fanns det hot eller belöning med i bilden. Den riktiga pappan skulle inte skriva på något äktenskapslöfte eller erkänna faderskapet, och vem skulle tro på en piga när hon namngav husbonden. Visst var det lättare att peka på han som rest och sedan få en liten slant då och då i hemlighet så barnet fick lite klädesplagg.

Eller visste den som rest iväg vad han ställt till med, var det ingen som skrev till honom med förhoppning att brevet skulle komma fram. Gjordes det allvarliga försök att ställa saker och ting till rätta.

Det finns många likartade händelser som dyker upp när vi släktforskar, förresten dyker de upp i andra sammanhang också, kan man lite på den berättelse som någon presenterar, må det ha hänt för länge sedan eller kanske i nutid. Hur ska vi ställa oss till den osäkra berättelsen? En del tycker det är pikant och ger liv åt en berättelse, andra funderar på saklighet och hur skrönan ska beskrivas. Oavsett hur, så är det viktigt att läsaren eller betraktaren av det som framkommer är på sin vakt och funderar på sanningshalten. Finns det en annan förklaring, finns det uppsåt med berättelsen eller hur ska vi ställa oss till det. Det är inte lätt, men för vissa händelser så kan man nyttja de vägar som finns.


När det gäller farfars bror, som påstår ha rymt från sitt barn, så kan det finnas vägar med hjälp av vår nya teknik inom DNA-forskningen. Om barnet eller deras ättlingar inte matchar mig så känns det som att vi kan avskriva berättelsen. Eller finns det något som kan ställa till det. Om vi inte matchar, farfars brors eventuella avkomma och jag, finns det annat svar? Var farfar och farfars bror verkligen syskon? Eller är farfar verkligen min farfar, eller än värre, är min far min far. Kanske behövs det några tester till för att säkerställa kedjan innan locket definitivt läggs på. Och dyrt blir det, kanske ska vi låta det vara en öppen fråga i alla fall och berätta om farfars bror som reste, och låta resten få vara en öppen fråga. 

Vad tycker du?

Fortsätt läs mer
  1468 Träffar
  0 Kommentarer
1468 Träffar
0 Kommentarer

Gårdagens skräp...

DSCN0271

Det är ganska vanligt i TV-programmet 'Antikrundan' att folk får en fågelholksliknande uppsyn när de får veta att mormors gamla kaffepanna numera är värd tiotusen kronor. Det som var ett enkelt nyttoföremål för femtio år sedan, är idag en 'camp' pryl, eller rentav på väg att bli en antikvitet.

Fenomenet är inte nytt. Redan Jerome K Jerome kåserar i 'Tre män i en båt',som kom ut år 1889, om en ytterligt ful porslinshund som står i hans sovrum. Men, fantiserar Jerome, hundra år framåt i tiden kommer den smaklösa porslinshunden att grävas upp ur någon avfallsgrop, minus sin svansspets. Ingen minns längre hur man tillverkar en sådan porslinshund, och experter kommer, föreställer sig Jerome, att fantisera om hur vacker den försvunna svansspetsen har varit, och utgjuta sig över objektets historiska skönhet.

Sedan kan det ju vara precis tvärtom också... Som släktforskare tycker jag det är otroligt sorgligt när man ibland på loppmarknader hittar stora buntar med gamla svartvita foton, en del kanske rentav något hundratal år gamla. Varför fick de här personerna inte vara kvar hos sin släkt? Fanns det ingen släkt alls kvar, hade man blivit osams inom släkten, eller var den siste överlevande i så dåligt skick att han eller hon inte kunde ordna med bildernas fortsatta existens? Ingen vet.

Visst är det besvärligt när man har fotografier utan påskrifter. Min farfar, som ändå var släktintresserad, har efterlämnat tre stycken album med svartvita foton utan en enda påskrift. Ett av albumen är dessutom mycket gammalt, av personernas klädsel att döma från förra sekelskiftet. Men vad gör man, även om man är släktforskare, med sådana mängder foton? Visst kan man skicka bilder till Porträttfynd och säkert finns det andra möjligheter också, men flera album?! Och det finns säkert folk som sitter med ännu fler bilder. Släkten vill inte ha dem. Hembygdsföreningar är oftast i första hand intresserade av bilder som föreställer platser eller personer starkt knutna till bygden. Arkiv har också restriktioner när det gäller foton.

Inte bara foton har väldigt olika värde för olika personer. Jag nämnde i min första blogg här (nov 2017) ett telefonsamtal jag fick från en person som ville komma och förstöra dokument som GF hade i sitt arkiv. Anledning: personen hade fått veta otrevliga saker om en äldre släkting, och ville till varje pris utplåna dessa fakta. Att uppgifterna var över hundra år gamla, spelade ingen roll, tydligen.

Det är inte alltid lätt att vara släktforskare. Vi som är det måste, förutom att försöka förhindra att gamla foton och brev slängs, vara lite diplomatiska när det gäller att meddela mindre trevliga upptäckter till anhöriga som kan vara känsliga.

Ibland är det motigt för släktforskare på andra sätt. Min mentor berättade för många år sedan om när han plöjde igenom en dödbok från slutet av 1700-talet i jakt på en avliden ana. Han hittade också personen, men i kanten hade prästen bara antecknat: 'Död av sjukdom nummer tio'.... Säkerligen hade prästen ifråga en lista där det stod ungefär '1. Kikhosta 2. Lunginflammation' och så vidare, men var fanns den listan cirka 250 år senare? Den prästen hade då inte mycket känsla för släktforskning!

Bilden: En usel omfotografering av ett släktfoto, men detta vet jag i alla fall vem det föreställer. Det är min ff mm Carolina Justina Wetterlund, född i Falkenberg 1848. Det är hon som är orsak till alla mina präster i Halland, Västergötland och södra Småland...

Fortsätt läs mer
  1078 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Hej! Tänkvärda tankar kring gamla kort. Dessa är en värdefull skatt för att se hur det var när ens gamla förfäder levde. Har en de... Läs mer
onsdag, 27 mars 2019 10:19
1078 Träffar
1 Kommentar

400 år gamla dokument

Är det Älvsborgs lösen som är föregångaren till den svenska kyrkobokföringen? Det menar historikern Håkan Strömberg när han i ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia berättar om Göteborgs snart 400 år. Han och reportern Urban Björstadius går runt på den gamla fästningsruinen och vi får veta hur det gick till att Sverige kunde återköpa Älvsborgs fästning från danskarna för en miljon riksdaler i silver.

För att få fram pengarna inom 6 år togs en extraskatt ut från befolkningen, och det är den skatten som kallas Älvsborgs lösen. Första gången detta skedde var 1571. Drygt 40 år senare var det alltså dags igen.

Förra gången var priset bara 150 000 riksdaler silvermynt. Nu hade danskarna satt priset till en miljon, en summa de inte trodde att svenskarna skulle få ihop och att Danmark därmed skulle kunna behålla Älvsborg. Men folket beskattades och med ytterligare hjälp av lån och intäkter från kopparhandeln fick man ihop den här miljonen och kunde återfå den lilla korridoren ut i Västerhavet. Sedan dröjde det några decennier till innan hela västkusten var svensk.

Min egen släkt hittar jag alltså inte i längderna för Älvsborgs lösen, de var då danskar i Halland. Men svenskarna finns där. Genom att bokföra alla människor och vad de betalade till denna extraskatt fick svenska staten total koll på sina medborgare. Och upptäckte kanske då till vilken nytta detta var. Och så fick vi så småningom kyrkobokföringen där vi hittar våra gamla förfäder och förmödrar.

Båda skattelängderna, från 1571 och från 1613, har namn på folk men det verkar som om den senare längden har fler namn från gårdarna. Utan att ha studerat dessa skattelängder så fick jag det intrycket när jag lyssnade på radioprogrammet.

1613
Ett exempel från den senare Älvsborgs lösen från 1613 är detta som visar de skattebetalande i Gladhammars socken i Tjust härad i Småland, där jag bor. Bildkälla: Riksarkivet.

Listan ovan börjar med kyrkoherden som hette Zacharias Benedicti. Står det "Herr Zacharias"? Han verkar ha betalat 27 och 3/4 daler i skatt. Sedan kommer Håkan i Gladhammar och Jonn (tror jag) på samma gård. Det är lång ifrån allt jag kan läsa men en del: Håkan i Tjursbo, Elin i Torsfall, Hans (?) i Böljerum, Jonn i Hörtingerum, Jöns i Samsvik, Håkan i Långö med flera.

Tidigare har jag bloggat om den äldre Älvsborgs lösen.

 

 

 

Fortsätt läs mer
  849 Träffar
  0 Kommentarer
849 Träffar
0 Kommentarer

Vi kallas gravstenskramare

Anna-Lena Hultman är välkänd i släktforskarsverige för sin stora kunskap om bland annat emigrantforskning. Under de många år hon även varit aktiv i Sveriges Släktforskarförbund i projekt som Sveriges dödbok och Gravstensinventeringen. Men hon har också verkat på lokaI nivå. I Hössna har hon tillsammans med släktforskar- och hembygdsföreningen jobbat hårt för att rädda kyrkogårdens gravstenar. Och lyckats. I dagens gästblogg berättar hon hur de gick till väga.

grav1Ingen händelse i Sverige har väl påverkat kyrkogårdarna så mycket som den tragiska olyckan i Bollebygd, då ett barn fick en gravsten över sig och avled. Fram till dess hade ett lugn vilat över kyrkogårdarna. En och annan gravsten hade plockats bort, men de flesta stenarna hade fått stå kvar oavsett om det fanns gravrättsinnehavare eller inte.

Efter olyckan skulle alla gravstenars stabilitet testas och på många ställen dömdes mer än hälften av stenarna ut. En den kyrkogårdsförvaltningar verkar mer eller mindre ha handlat i panik, som att t ex dagarna före alla helgons dag välta omkull alla instabila stenar, eller att förankra med stora impregnerade pålar och färglada spännband. Resultatet blev allmänhetens ilska och förtvivlan.

Det blev insändare i tidningarna, protestmöten med kyrkogårdsförvaltningarna, men ibland bara uppgivenhet och sorg, särskilt ute på landsbygden. Hembygdfolk och släktforskare som protesterade och ville att stenarna skulle återställas och förankras blev ibland föraktfullt kallade ”gravstenskramare”. Känslan var att kyrkogårdsförvaltningarna fortast möjligt ville köra bort stenarna för att få fria ytor att klippa!

Det går att ”rädda” en kyrkogård

Hembygdsföreningarna i Ulricehamns kommun i Västergötland engagerade sig i att försöka bevara det kulturarv som gravstenarna utgör. Det blev många möten och ett par överklagande av tagna beslut innan en överenskommelse kom till stånd mellan några av hembygdsföreningarna och kyrkogårdsförvaltningen/kyrkorådet. En av hembygdsföreningarna som nu lyckats genomföra ”räddningsaktionen” är Hössna hembygdsförening.

Så här blev det

Hössna kyrkogård bestod 2014 av 450 gravplatser, därav 103 lediga på den nya delen. Vid stabilitetstestningen blev 158 stenar underkända och skulle tas bort om ingen gravrättsinnehavare tog på sig ansvaret att åtgärda. Det största problemet visade sig vara att närmare hälften inte hade någon aktuell gravrättsinnehavare. Genom en släktforskningsinsats eftersöktes ättlingar då till de begravda, men utfallet var inte särskilt positivt, endast några enstaka gravar fick på så sätt nya ”ägare”, till och med en i Amerika, men många var ointresserade och i de flesta fall fanns inga nära anhöriga. För hembygdsföreningen var det ändå viktigt att stenarna bevarades, de är ju en del av socknens historia. 27 gravstenar blev skyddade genom den kulturhistoriska inventeringen som genomfördes och där ligger nu skötseln hos kyrkogårdsförvaltningen.

grav4grav5

För 60 gravplatser lyckades till slut hembygdsföreningen få till skötselavtal. Det innebär att föreningen ansvarar för att graven sköts, att gräset trimmas på framsidan och sidorna (kyrkogårdsförvaltningen trimmar på baksidan!). Det går till så att någon från hembygdsföreningen försedd med el-trimmer och sopborste, tar med ett barnbarn och genomför putsningen och avsopning när så behövs. Det arbetet går att genomföra på 45 minuter – om man inte pratar för mycket om de hössnabor som finns ”under jord”. Stenarna har märkts upp med en liten skylt med texten ”Vårdas av Hembygdsföreningen” och de blomlådor som fanns kvar har tagits bort.

Hur gick det då med de underkända? Av de 60 stenarna som skulle skötas fanns 35 som inte var förankrade. Att dubba om hade föreningen inga ekonomiska resurser till, men kyrkogårdsförvaltningen godkände att de flesta stenarna lades ner svagt lutande på marken. Det tog 2-3 halvdagar för ett par man att fixa det. Några stenar som inte passade att lägga ner, fick nya dubbar och ställdes upp på sin plats.

 

grav2grav3

Hembygdsföreningen har fått mycket beröm för arbetet på kyrkogården och flera gravrättsinnehavare som bor långt bort och har svårt att hålla uppsikt, har nu anlitat föreningen att trimma. Inga pengar är inblandade och allt sköts genom frivilligt arbete och endast ett 10-tal stenar har tagits bort på grund av att gravrättsinnehavare särskilt begärt det.

Kanske kan andra hembygdsföreningar eller grupper också få inspiration att rädda sina kyrkogårdar.

anna lena hultmanAnna-Lena Hultman är ordförande i Ulricehamnsbygdens forskarklubb och Hössna hembygdsförening. Hon har under många år varit aktiv inom Sveriges Släktforskarförbund där hon bland mycket annat har varit projektledare för Namn åt de döda och Gravstensinventeringen. Därtill är hon en av landets främsta experter på emigrantforskning och hon har hjälpt åtskilliga svenskamerikaner att hitta sina rötter i Sverige. År 2016 etog hon emot Victor Örnbergs hederspris för sina stora insatser på släktforskningsområdet.

Fortsätt läs mer
  1298 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Comérus
Hoppas att fler kan rädda gamla gravstenar. Jag har känt stor sorg över att veta att gamla anfäders gravstenar ska tas bort och ti... Läs mer
fredag, 22 mars 2019 17:43
1298 Träffar
1 Kommentar

Ibland blir det fel

Vid en tillbakablick så kan vi klart se att släktforskning blivit mycket lättare att genomföra under senare år. Det som tidigare var ett tidsödande letande, antingen genom att resa till arkiven eller att tålmodigt vänta på nästa leverans av små plastkort eller rullar. Visst gav det tid till eftertanke, men när leveransen kom eller uppgiften hittades i ett arkiv, och det visade sig att den eftersökte flyttat efter en månad, till ett nytt kort eller ett nytt arkiv, så var det kanske inte den mest glädjefulla stunden. Naturligtvis gav det ett behagligt tempo, och tid fanns att uppdatera sina pappersregister, och hinna fundera ut kommande strategier för att få ut så mycket som möjligt.

Sen kom datorn med allt stöd, lättare att hålla reda på alla personer, det gick att sortera och flytta, radera och lägga till på ett helt annat sätt än tidigare. Så mycket bättre blev det när det gick att kommunicera med hela världen, några knapptryckningar och vi kunde förflytta oss mellan olika arkiv på ett helt nytt sätt. Visserligen försvann en del av upptäckarkänslan. När det inte behövdes planeras resor och besök på ett minutiöst sätt, för att inte missa något och motionen med att gå till posten försvann. Nu var det i den egna lilla vrån vi kunde arbeta, ingen som störde och ingen som såg hur vi klädde oss. Visst var det tråkigt att inte ta en kopp kaffe tillsammans och utbyta erfarenheter men vad gjorde det.

Allt eftersom förfinades verktygen, allt mer information blev tillgängligt och då blev det plötsligt nästan omöjligt att hitta något. Vi såg inte skogen för alla träd. Den ena uppgiften motsa den andra och det kändes som himlen höll på att trilla ner. Begrepp som Information owerflow blev helt klar synliga. Då kom räddningen, varför inte börja sortera det skrivna materialet utifrån olika kriterier. Begreppet index blev nyckeln till framgång. Tänk att inte behöva läsa sida upp och sida ner, utan få en sammanställning serverad.  Att få veta alla de ställen som en person fanns nämnd på eller att lätt se vart någon reste. En underbar värld, kan det tyckas. Men hur gjordes dessa index och vem kontrollerade kvalitén?  

Som så många förr så kom ett litet bakslag när vi förstod att det fanns människor, med alla fel och brister, som gjorde jobbet. Som läste och skrev in det de tyckte sig se, och ju större marknaden blev, desto större arbetsstyrkor med varierande kunskap användes i produktionen. Det blev konkurrensfördelar bland jättarna med olika index och den ena efter den andra finessen lanserades.

Allt det här är känt bland många släktforskare, men förhållningssättet till hur vi använder index varierar, fler och fler litar mer och mer på dessa uppgifter. Det som är självklart för vissa, att det är en hjälp att hitta originaluppgifterna är inte lika självklart för andra, de indexerade uppgifterna blir sanning och ska inte ifrågasättas. Naturligtvis varierar det mellan individer och också över tid, men ibland kan det bli intressanta konsekvenser.

Det är inte nytt, har tidigare nämnts, men är fortfarande aktuellt. En person eftersöks och spåret finns i en passagerarlista från Göteborg. Den är välskriven men kanske inte så lätt att förstå om man inte är bekant med svenska listor. Det är då tur att det finns ett index, där de viktiga uppgifterna finns sammanställda. Tittar vi på hur texten ser ut på passagerarlistan (hämtat från Arkiv digital) , där vi kan se på andra rader att ordningen är län  följt av ort, så tycks det stå Bohus följt av Sanneröd, där sedan röd kryssats över.


Index ger en liten annan information och vi kan fundera på hur tolkningen skett. 



Kanske lite svårt att se hur det blivit så fel, men om indexeraren skrivit in Sunne, så kommer säkert länsuppgiften från något register och hux flux har vi en trovärdig uppgift.

Nu har uppgiften om den felaktiga orten nämnts flera gånger i sökningen efter personen, men tänk vad svårt det är att få bort den. Dyker upp hela tiden, nya personer hittar uppgiften och springer iväg och timmar läggs ner.

Slutsatsen är den som alltid sagt och kommer att sägas, gå alltid tillbaka till den ursprungliga källan!

Fortsätt läs mer
  1226 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Hej! Mycket tänkvärt. En bekant som var ny släktforskare gjorde en en upptäckt via dessa index att hennes mamma hade en halvbror. ... Läs mer
onsdag, 20 mars 2019 21:38
1226 Träffar
1 Kommentar

Bloggare utan minne...

Min dator hade, med drygt elva år på nacken, börjat få en del ålderskrämpor. Bland annat tjöt den som en mistlur varje gång jag startade den. Enligt expertis ville den uppmärksamma mig på att datorbatteriet behövde laddas. Under alla år jag haft datorn, har jag gissningsvis använt batteriet två eller tre gånger, så jag tyckte inte det var något att skrämma livet ur grannarna för. Sedan var det en del andra krämpor på apparaten också.

Kort sagt, det var läge för en ny dator. Jag hade turen att få överta en oanvänd dator, och dessutom anlita ägarens kunskaper i hur man får igång densamma, samt installerar Internetuppkoppling med mera.

Vad som dessvärre inte har fungerat, är att föra över mina foton och dokument till den nya datorn. Därav den inte särskilt inspirerande bilden i detta blogginlägg. 

Så har det nu blivit tisdag, och dags att fundera ut vad jag ska sätta på pränt här. Något ur mitt curiosakabinett kanske? Ack nej, det finns ju inte på den nya datorn. Kanske kan jag titta på mina foton och komma på något släktforskarminne? Nä, inga bilder finns det heller... 

Plockar jag något ur mina gamla interna släkttidningar, så blir det präster i Halland, Västergötland och södra Småland igen, och jag vill inte överdosera. Det FINNS ju andra landskap också! 

Jag satte mig för några timmar sedan och gick igenom mina anteckningsböcker från tidernas begynnelse. De allra äldsta anteckningarna från Arningedepåns mikrokort, via Släktforskarnas Hus i Leksand, till Genline och så småningom AD och SVAR. Där hittade jag massor med trådar att forska vidare på, men tyvärr inget av direkt allmänintresse att skriva blogg om. Det är omväxlande, rolig och spännande släktforskning. För mig, men knappast för någon utanför familjen. Dessutom är det så ohyggligt mycket material att jag inte ser skogen för bara träd... Eller kort sagt: anteckningsböckerna gav mig inte någon idé heller.  

Men jag lovar att komma med något riktigt saftigt nästa tisdag istället! 

Ha det så bra till dess.

 

 

Fortsätt läs mer
  633 Träffar
  0 Kommentarer
633 Träffar
0 Kommentarer

Skinnbracka och cujon

Skälm. Skräppeskit. Skarn. Cujon. Pocker. Mashund. Pennal. Bälghund. Lusepäls. Stubbakärring. Hönsetjuv. Fähynda. Äreskämmare. Skinnbracka. Hysslare. Prackare. Rumpoxe. Skitfåtsa. Täva.

Det där är skällsord yttrade någon gång på 1600-talet. De finns återgivna i samtida domböcker, därför känner vi till dem fast orden fallit ur bruk sedan länge. Vill du vräka till någon kanske du skulle använda ordet lusepäls eller skräppeskit i stället för dagens idiot och tönt.

Men gör inte det. Det är bättre att vi håller sams och bemöter varandra med sakliga argument i diskussioner än tar till sådana här skällsord.

Invektiv, det är de fula orden och svärorden vi använder i vardagsspråket. Ja, inte jag, jag tillhör den lilla skaran i världen som lärt sig att inte använda svordomar. Tack vare min religiösa uppfostran sitter det i ryggmärgen att varken säga f-n eller j-ar. Ja, ni ser, jag kan inte ens skriva dem.

Förr använde man så klart också ord som fortfarande används som nedvärderande tilltal och svordomar, och de ska jag inte upprepa här. 1600-talets invektiv får ni dock stå ut med.

Bramer
Grälande soldater på 1600-talet. Målning av Leonard Bramer. Bildkälla: Nationalmuseum.

Att äldre tiders svordomar och skällsord finns i domböckerna beror på den tidens många förtalsmål. Det verkar som om minsta lilla beskyllning ledde till att man gick till tinget. Kanske var folk mer lättkränkta på den tiden än idag? Kan det vara möjligt? Hur som helst var det allvarligt att bli felaktigt anklagad för något nedsättande. Om en sådan anklagelse inte bemöttes och motbevisades i domstol blev man ärelös. Heder och ära var väldigt viktigt, det som kallas frejd i kyrkböckerna.

Blev du beskylld för att vara tjuv, ja då skulle den som sagt det bevisa att det stämde. Visade det sig vara en lögn då fick du äran tillbaka. I många fall hade beskyllningarna haglat åt båda håll och då hände det att parterna förlikades innan rätten gett sitt utslag. Tills nästa gång det var dags att gräla.

Den som fälldes i domstol fick i de flesta fall betala böter. Andra straff som utdömdes var att sitta i stocken, att stå framför församlingen i kyrkan i stället för att få sitta i kyrkbänken, förlust av någon förmån eller fängelse en tid.

Vill du läsa mer om sådant här rekommenderar jag syskonen och släktforskarna Anna och Andreas Karlssons böcker om livet i Halland på 1600-talet och språkvetaren Erik Falks avhandling "Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala" som finns publicerad av Uppsala universitet som pdf-fil på nätet.

(Texten är tidigare publicerad i Västerviks-Tidningen.)

Fortsätt läs mer
  646 Träffar
  0 Kommentarer
646 Träffar
0 Kommentarer

Guldgruva!

Det finns många olika ställen man kan hitta information på och det är inte alltid som de hittas när man känner ett behov av att hitta den där viktiga pusselbiten.  Många timmar läggs ner för att fylla sida upp och sida ner med information, men hur gör vi för att det ska synas? Och hur gör vi för att det ska underhållas, så att det upplevs som ett levande material. Ett material som rör sig i takt med tiden och som så många gånger som möjligt ger de svar som förväntas. En ekvation som kanske inte är så lätt att få ihop, men det finns möjligheter att lösa det mesta. Varför inte arbeta tillsammans, varför inte bygga ut och bygga på det levande materialet?

Den här lilla bloggen ligger som en delmängd i ett större sammanhang, Rötter, som innehåller en hel massa olika ”fack” där det sparas allehanda olika information. När jag går in på den sidan så slår det mig att det finns en hel del material som för många ligger lite undangömt. Det är inte bara nyheter som presenteras, det finns en hel mer. Men om jag inte vet vad det finns, om jag inte tar den lilla tiden att snoka runt i de olika facken, eller kanske är det bättre att säga rummen, vad vet jag då?



I listen som ligger ganska högt upp på första sidan finns en ruta som egentligen borde heta ”Sesam öppna dig”, för det är resultatet när du trycker på Faktabanken. Det dyker upp en mer än 20 olika delar som ryms under den ganska spartanska knappen. Visst kan det verka vara en blandning av olika ämnen, känns nästan som lite av plockepinn. De olika rubrikerna spänner över ett stort område och det kanske spretar lite. Men vad gör det, blir bara så mycket mer spännande att utforska alla skrymslen och vrår.

Att klicka på Wiki-rötter är en höjdare. Ja inte själva klickandet utan det som dyker upp på skärmen. Där ligger 1 286 olika artiklar, en del korta, andra längre. Där finns också nyckeln till hur dessa kommit till eftersom det står ”Alla är välkomna att skriva”.  Det är grundtanken i begreppet Wiki att det är ett gemensamt skrivande som ger mer och mer spänst i innehållet, som lyfter alla artiklar och som skapar nytt.

Har du varit inne och tittat i denna guldgruva?  Om inte, ta en sväng och bekanta dig med det som finns. När du gjort det så kanske, när andan faller på, du skriver en egen artikel eller rättar en befintlig. Ju fler som lägger ner lite tid, desto bättre blir det (hoppas jag).

Guldgruvan väntar på dig, ta en tur och kolla vad som finns.

https://wiki.genealogi.se/index.php?title=Huvudsida

Fortsätt läs mer
  1544 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Magnus Sälgö
Rötter är en WIki vilket innebär att man skulle kunna koppla på ett datalager som heter Wikidata --> att WikiRötter skulle kunna t... Läs mer
onsdag, 13 mars 2019 13:47
1544 Träffar
1 Kommentar

I kjolvattnet på Kvinnodagen

Semestervecka2-035

Sistlidna fredag var det Internationella Kvinnodagen. Jag bloggar ju inte längre på fredagar, men som den rabiata feminist jag är (enligt somliga) så gick förstås mina tankar till ett antal underbart olydiga kvinnor i historien. Det är några dagar för sent, men jag kan inte motstå att skriva några rader om ämnet.

För att gå kronologiskt, fördjupade jag mig för några timmar sedan i, och blev helt fascinerad av,  diverse digitala biografier över Emerentia Pauli. Sagda dam var gift med Mårten Krakow, som var kommendant på Gullbergs fästning, senare Skansen Lejonet, år 1612. Olyckligt nog, för danskarna hade just bestämt sig för att inta fästningen. Mårten Krakow hade skadat sitt ena ben, och lät därför sin fru Emerentia överta befälet. Inte mindre än fem stormningsförsök på sex timmar en iskall januaridag, lyckades Emerentia sätta stopp för! Först med hjälp av fällbommar, som man effektivt kunde slå sönder en stormningsstege eller en uppstormande dansk med. Sedan med allsköns bråte som barrikaderade portarna till inre borggården. Därefter blev det kanoner, laddade med diverse trasiga hästskor och annat järnskrot, och till slut sa Emerentia åt de andra soldatfruarna att sätta igång grytorna och koka lut som man kunde hälla över de danska angriparna.

Danskarna, som den dagen stod under befäl av själve kung Kristian IV, blev tvungna att ge upp. Emerentia var för seg att knäcka! Emerentias Backe strax intill Skansen Lejonet, är uppkallad efter denna kvinnliga krigare.

Det verkar som om de förhistoriska feministiska tendenserna gick i arv till hennes döttrar. Den ena, Cecilia Krakow, författade en bok om sin tuffa mamma, och arbetade dessutom som pantlånare, vilket torde varit rätt ovanligt på 1600-talet. Systern Katarina Krakow kallades bryggarmästare, hon drev ett stort bryggeri tillsammans med sin man.

Apropå kvinnliga krigare, det var ju några som la undan kjolarna, till skillnad från Emerentia. Lite längre fram på 1600-talet har vi ju Ulrika Eleonora Stålhammar, också känd som Vilhelm Edstedt. Det var i alla fall det namn hon tog när hon efter att ha provat på diverse jobb, bland annat som bonddräng, tog värvning i armén. Det är egentligen lite konstigt att ingen gjort någon film eller TV-serie (som jag känner till; någon läsare som vet bättre?) om denna remarkabla kvinna/man och hennes märkliga levnadshistoria. Från att redan som barn ha vägrat utföra kvinnliga sysslor, till att hamna inför rätta dels för att ha uppträtt som man, dels för att hon gift sig med en annan kvinna, råkade hon ut för diverse öden och äventyr. Hon var dessutom inte den enda kvinnan i manlig soldatdräkt på 1600-talet i Sverige. En intressant notering i samband med rättegången är att man faktiskt medgav att kvinnor kunde vara lika goda soldater som män, men man ansåg ändå att Ulrika Eleonora Stålhammar hade 'förbrutit sig mot sitt eget kön' när hon uppträdde som man.

En annan kvinna med skinn på näsan torde ha varit Christina Piper, född Törnflycht. Medan maken försvann i sibirisk fångenskap, köpte, sålde och bytte Christina slott och gårdar i framför allt Skåne med samma fräs som vilken nutida 'klippare' som helst. Ingen som gjort någon film om henne?

För egen del har jag tyvärr inte hittat släktskap med någon av ovanstående kvinnliga förebilder. Det närmaste jag kommit var i Julita omkring 1860, när min mm ff f Johan Ericsson, brukare av torpet Hjelmsäter i Julita, hade dött. I husförhörslängden läser jag om hans änka Stina-Lotta Blom att hon är 'brukare' av hemmanet. Inte 'brukare-enka' eller 'hemmansbrukar-encka', utan faktiskt 'brukare'. Inte mycket att komma med kanske, men lite stolt blev jag allt.

Det har nog funnits hundratusentals tuffa och självgående kvinnor dolda i Sveriges historia, även om de aldrig blev lika berömda som mina exempel ovan.

Åtminstone hoppas jag det!

Bilden: Minnestavla ovanför dörren till Törneska huset i Gamla stan, Stockholm, där Christina Törnflycht, senare Piper, föddes.

Fortsätt läs mer
  709 Träffar
  0 Kommentarer
709 Träffar
0 Kommentarer

Släktträd i husförhörslängden

Varsågod! Ett helt släktträd från sent 1600-tal till 1800-talet. Det finns i Svinhults husförhörslängd AI:16, på ett av försättsbladen. Det visar släkten Hultgren i Svinhults socken men börjar med Hemming Persson i Norrhult i Vena socken, gift i slutet av 1694 med Ingrid Danielsdotter. Ja, det är bara att läsa innantill på sidan.

Hultgren Svinhult

Länk hos Riksarkivet: https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0018464_00014

Källhänvisning hos Arkiv Digital: Svinhult (E) AI:16 (1891-1895) Bild 14 (AID: v29366.b14, NAD: SE/VALA/00359)

Jag har nog aldrig sett något liknande i någon vanlig kyrkbok. Har du? Man kan fynda en hel del i kyrkböckerna, men ett helt släktträd?

Jag undrar vem som gjort det? Det borde väl vara prästen. Men ingick prästen Carl Manneberg i den här släkten? Längst ner finns tio syskon och jag tror att syskonens far var skollärare i Svinhult. Kanske var prästen och skolläraren släkt? Eller är det läraren själv som skrivit, om han också var klockare?

Som ni förstår har jag inte forskat på den här släkten alls, jag bara råkade se detta när jag sökte efter ett ortsregister i längden. Normalt använder jag Arkiv Digital och från denna tid finns ju registret för folk i Sverige 1860-1947, då man kan gå direkt till en sida och alltså lätt missar en sådan här skatt.

Det jag vet är att yngste sonen August Christian i den tiohövdade syskonskaran var fotograf och har lämnat efter sig många fantastiskt fina bilder från bygden.

Läs om August Christian Hultgren på Wikipedia.
Här finns en bild på honom. Scrolla ner en liten bit.
Här finns länkar till hans digitaliserade bilder.

Östergötlands Museum har publicerat flera av hans bilder på Digitaltmuseum, med Public Domain-licens. Här är några av dem: 

OM.E.014894
Fotografen själv "in action" 1951, så den här måste någon annan ha tagit. Han levde till 1961.

OM.H.001832
Klara Palm på farstubron till sitt hem Palmslund i Svinhult.

OM.H.000873
Katarina Bram utanför Svinhults fattighus Bona. 1912, vid tiden för fotograferingen var hon den äldsta kvinnan i församlingen. 

OM.H.001031
Potatisupptagning på Svinhults prästgård 1920.

OM.H.001828
Första motorcykeln i Svinhult var en Indian, på 1920-talet.

 

Fortsätt läs mer
  1650 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Irene Johansson
Oj, vad intressant! Tack för du delade med dig, Eva! Släktforskarhälsningar Irene Johansson Borås
lördag, 09 mars 2019 06:31
Eva Johansson
Irene: Tack själv! Så roligt att du läser och gillar detta. Visst är det intressant!
lördag, 09 mars 2019 12:33
Eva Wassén Eriksson
Hej Eva, Tack för alla klurigheter du delar på lördagarna! Otroligt viktiga tidsdokument som August Christian tagit. Klara Palm - ... Läs mer
lördag, 09 mars 2019 11:49
1650 Träffar
8 Kommentarer

Hedvig Hurtig

hedvigHedvig träffade sitt livs kärlek Arvid när hon var 25 år gammal. Men snart skildes de åt och det skulle dröja 20 år innan deras vägar möttes igen.

Hedvig Olofsson (1889-1982), var född och uppvuxen i Umeå. Hon växte upp på en gård i början på nuvarande Norrlandsgatan, det som i dag kallas för "ner på stan", en promenad till centrum på cirka 10-15 min. På den tiden när hon växte upp var hennes hem långt utanför stan eftersom det var skog i nuvarande stan. Hedvig har berättat att de tog häst och vagn och åkte in till Umeå cirka en gång per år.

Hon utbildade sig till sjuksköterska och arbetade mestadels i Umeå förutom de sista åren var hon "översköterska" i Nordmaling, möjligen var översköterska det vi i dag kallar för avdelningssköterska eller distriktssköterska.

1914 träffade hon Arvid Hurtig i Umeå, när han var där och gjorde lumpen. En kaffekanna, en sockerskål och en gräddsnipa finns bevarad hos ett barnbarn till Arvid, där är det ingraverat "Hedvig 1914 24/12". När Arvid genomfört lumpen kom han och Hedvig ifrån varandra.

Arvid var busschaufför till yrket och 1923 inrättade den första lokala busslinjen i Norrbotten. Sträckan var Luleå - Svartöstaden och passagerarkabinen var en träkur som monterades på en lastbil. Det fanns plats för åtta passagerare. Firman som döptes till Bilbolaget Hurtig & Co blev grunden till dagens LLT. Han gifte sig med en annan kvinna och fick med henne tre barn. Arvid blev änkeman och var ner till Norrköping och hälsade på släkten (han var född i Östergötland och hans bror bodde i Norrköping) och på tåget tillbaka till Luleå träffade han Hedvig igen och tycke uppstod. 1945 gifte de sig och bosatte sig i Luleå.

Hedvig var en helt underbar människa. En sonhustru till Arvid kallade henne för en ängel. 1982 avled hon och är begravd på Luleå innerstads kyrkogård tillsammans med Arvid.

Fotot är från min morfars mors album, hon var kusin till Hedvig.

 

Anton RosendahlAnton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Fortsätt läs mer
  3259 Träffar
  0 Kommentarer
3259 Träffar
0 Kommentarer

Brålanda - världens centrum?

Inom släktforskarkretsar talas det ofta om varifrån släkten härstammar, för en del så är det självklart, för andra kan det vara lite svårare att svara. Det kan bero på okända anor, det kan bero på många omflyttningar och liknande orsaker. Jag har inte så svårt med vad jag brukar svara, två Götland och två Slagen, eller om det ska preciseras, Östergötland, Västergötland, Bergslagen och Roslagen. Det blir ju ofta så att det då finns släkt i de områden som beskrivs, kanske även byggnader och kyrkogårdar som förknippas med släkten och som gör området till ett givet mål för nutida utflykter för att vandra i fädrens spår.

När det gäller mina egna västgötarötter så finns det inte så mycket kvar av detta, spåren av tidigare generationer har liksom suddats ut, besöksplatserna har blivit färre och kyrkogårdarna innehåller inte de människor som finns i mitt släktträd. En anledning är naturligtvis att äldre generationers gravar försvunnit, men också att det skett utflyttning, nästan alla i tre till fyra generationer tillbaka flyttade för nästan 150 år sedan och lämnade det, för den delen av släkten, hävdvunna området.

Jag undrar vad som hände i Varatrakten i Västergötland runt 1880, då min farfars föräldrars tillsammans med farfars mors syskon med familjer, som på ett givet tecken lämnar Västergötland och flyttar till Brålanda i Dalsland. Tre bröder, 2 systrar och deras föräldrar köper mark i Brålanda. Närmare 50 personer flyttar till området och fyllde på socknen. Var det för att det fanns tomma hemman i Brålanda att förvärva, gav marken i Västergötland för lite eller var det elaka grannar som gjorde att de flyttade. Jag vet inte säkert, men västgötaslätten känns som mer bördig än Dalslandsmarken, men kanske har jag fel.

Hur var det att komma till en ny plats? Naturligtvis var det inte som att emigrera till Amerika, sederna förstod man och språket var det samma, men hur togs man emot, hur upplevde barnen flyttningen. Jag har försökt att se vad som finns skrivet och om det fanns några ledtrådar i anteckningar från senare generationer, men det verkar vara ett svart hål i det material som jag hittat.

Nu vet jag att de bodde och verkade i en socken som jag inte känner som ”hemsocken”. Det finns inga kopplingar bakåt i tiden, av naturliga skäl, och många av de som flyttade rörde sig sedan vidare, många till Amerika, eller till andra delar av Sverige. Min farfar lämnade socknen och blev affärsman, med flytt mellan olika delar av landet som en del av sin karriär så där finns inget kvar av direkta kopplingar. Tre av farfars syskon ligger begravda på Brålanda kyrkogård, de andra emigrerade. Eftersom de som stannade kvar inte bildade familj så är deras grav, märkt med Syskonen på Lottsbyn, det som fortfarande minner om familjens närvaro.


När kopplingarna till socknen inte finns bevarade i så stor utsträckning, så är Brålandaboken en guldgruva. Det har skrivits många sockenrelaterade böcker genom åren, och de är idag en guldgruva för de som söker kunskap om det som hände förr i det begränsade området som en socken utgör.
att få tillgång till inte en bok, utan två, på sammanlagt 1 200 sidor om Brålanda (fast i ärlighetens namn så omfattar Brålandaboken även Gestad och Sundals Ryr). Texterna ger insyn i den trakt där min släkt levde under en tid, även om de inte hade rötterna där, och visst måste det finnas avtryck i hur min farfar upplevde världen och han blev formad, åtminstone till viss del.

Även om många av släkten flyttade ut, så finns åtminstone en nämnd i en nyare bok, Stationssamhället Brålanda, 1878–1976. Utmed landsvägen ligger ett hus där det en gång tillverkades råttfällan Svea, patent 56 458 från 1923. Huset kallas i boken för Råttfällemakarens och ägdes av min farfars bror, Sven Johan. Så det är med stolthet jag ser en av de få kvarvarande minnena, i centralorten Brålanda.

Fortsätt läs mer
  1251 Träffar
  0 Kommentarer
1251 Träffar
0 Kommentarer

De judiska invandrarnas historia förklaras

I Stockholm finns två gamla judiska kyrkogårdar. Den ena heter Aronsberg, den andra heter Kronoberg. Båda ligger på Kungsholmen. I vinter har en bok publicerats som berättar om dessa. Men här finns väldigt mycket mer att läsa för den som har judisk härstamning. Vi får veta vilka som är begravda på de här två kyrkogårdarna och om de judiska familjer där medlemmar begravts här under de hundra år som gravplatserna använts.

Boken heter "Gravstenar berättar – Judiskt liv i Stockholm 1775–1875" och är utgiven av Stockholms Stadsmuseum. Den är en antologi med flera olika författare som var och en berättar sin del av den judiska bosättningens historia i Stockholm. Den börjar med ett avsnitt om bakgrunden till utformningen av judiska kyrkogårdar och om tillkomsten av just dessa gravplatser.

Aaron Isaac föddes i Brandenburg 1730 och kom till Stockholm i juni 1774. Han var den förste jude som tilläts bo i Sverige utan att tvingas avsäga sig sin tro. Senare samma år anlände hans bror Marcus Isaac. Aaron var sigillgravör, ett bristyrke i det dåtida Sverige. När han väl fått sitt bosättningstillstånd behövdes en judisk kyrkogård utses, så att den fanns redo när första dödsfallet i familjen skulle inträffa. Det blev en då avlägset belägen plats på Kungsholmen.

Aronsberg anlades 1776 och första begravningen skedde 1782. En schism inom den lilla judiska församlingen i Stockholm ledde till att gravplatsen Kronoberg kom till 1787. Gravstenarna har långa inskriptioner på hebreiska men dessa har övesatts i en skrift utgiven 1927. Den finns som pdf-fil här. Många av de senare gravstenarna har inte bara den dödes namn utan även dennes fars namn.

För släktforskare är boken intressant för den förklarar en hel del för den som upptäcker sig ha judisk släkt. Många judiska familjer övergick till den svenska kyrkan efter några generationer och på vägen kan kunskapen om det judiska ursprunget ha försvunnit. Då ger boken god vägledning för ökad förståelse. Dessutom berättas här om flera av de första judiska familjerna i Sverige. Släkterna Lamm, Levin, Meyer, Benedicks, Bonnier, Leja och Hirsch är några.

 boken
Boken om de judiska invandrarna. Här berättar bland andra om Abraham Josephson (1770–1825) och hans hustru Blomma Magnus (1769-1839). Abraham arbetade som hovmästare och ansvarade för mathållningen på officersskolan på Karlberg. Blomma fick efter makens död ta över verksamheten. Båda är begravda på Aronsberg.

En kortare version av den här texten är publicerad i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 1 2019.

Fortsätt läs mer
  908 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
En annan intressant men betydligt äldre bok, som dock inte handlar om judisk bakgrund, men likväl om släkt är Ivar Lo Johansson... Läs mer
lördag, 02 mars 2019 18:08
Eva Johansson
Lars: Ja, även om den ska vara en roman så är den väl självbiografisk. Det finns många mer eller mindre självbiografiska och mycke... Läs mer
lördag, 02 mars 2019 21:04
908 Träffar
2 Kommentarer

Systrarna Stenbäck från Djupvik

valborg djupvikFrida djupvik

Detta är systrarna Stenbäck från Djupvik, Umeå. Till vänster Valborg (1900-1933) och till höger Fredrika "Frida" (1895-1972). Fotona kommer från min morfars mors album. De föddes i en syskonskara av åtta barn till sågverksarbetaren Karl Stenbäck och hans hustru Anna Katarina Mattsdotter. Drygt en månad innan Valborg, som var yngst i syskonskaran, föddes dog fadern Karl. På dagen (!) fyra år senare, alltså 1904, avled även deras mor varför hela den stora syskonskaran blev föräldralös. Barnen splittrades därefter, de flyttade till olika fosterfamiljer, någon emigrerade till USA. Valborg och Frida, som Fredrika kallades, fick då komma till sin moster Fredrika Albertina Mattsdotter och hennes make Anders August Olofsson. De var barnlösa och bodde då på Östermalm i Umeå stadsförsamling men flyttade senare till fastigheten Tranan 2.

Anders August Olofsson, som var farbror till min morfars mor Ester, står noterad som arbetare i kyrkböckerna men han hade även tidigare varit dräng hos "fint folk" i Umeå stad, om jag får använda det uttrycket. Till exempel så var han dräng en tid hos rådmannen, guld- och silverarbetaren Erik Linderoth med familj i Umeå stad. Därefter var han dräng ett tag hos löjtnantänkan Hedvig Rosina Charlotta Hörnell f. Bergmark i fem år innan han 1890 gifte sig med nämna Fredrika Albertina Mattsdotter född i Vännäs församling. Hon hade å sin sida tidigare bland annat varit piga hos gästgiverskan i Umeå stad mamsell Anna Sofia Pettersson.

Anders August avled 1937 och Fredrika Albertina 1939.

Hur gick det då i livet för systrarna Valborg och "Frida"? Ja Valborg gifte sig med maskinkonstruktören Sven August Kindblom från Jönköping. De bodde först i Göteborgs Gamlestads församling där även deras tre barn föddes. 1930 flyttade de till Partille. I oktober 1933 flyttade dem till Sölvesborg. I december samma år avled Valborg i sviterna av tuberkulos och efterlämnade maken och deras tre barn, där det yngsta barnet bara var fyra år gammalt. Maken Sven August gifte sedan om sig två gånger till (han hade innan giftet med Valborg varit gift en gång tidigare) så han var gift totalt fyra gånger och hade barn från de tre första äktenskapen. En stor sorg för honom var nog när äldsta dottern Bojan Linnéa, liksom sin mor Valborg, avled av tuberkulos 1947, blott 19 år gammal. Då boende i Stockholm.

Sven August avled 1975, då bosatt i Möllevångens församling i Skåne.

Valborgs syster Fredrika eller "Frida" som var hennes smeknamn, blev kvar i Umeå. Hon gifte sig med grovarbetaren Karl Gunnar Svanberg och fick med honom två pojkar. De bodde då på Ålidbacken i Umeå, men flyttade 1940 till Teg i Umeå där de bodde en kortare tid innan de återvände till Umeå stad igen.

Äldste sonen dog redan 1955, 27 år gammal, det var nog en stor sorg för både "Frida" och Karl Gunnar. Frida avled 1972, då bodde makarna på Järnvägsallén i Umeå och när Karl Gunnar avled tre år senare var han skriven på Idrottsallén i Umeå.

Det är inte utan att jag fäller några tårar när jag skriver detta och tänker på allt tragiskt som denna familj fick uppleva men Valborg och Frida fick nog en bra uppväxt hos sin moster och morbror i Umeå stad trots allt.

Anton RosendahlAnton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Fortsätt läs mer
  767 Träffar
  0 Kommentarer
767 Träffar
0 Kommentarer

Från fjös till slott

Att det blir alltmer populärt att semestra i de svenska fjällen beskrevs i en artikel häromdagen, och att det medför ett ökat intresse för införskaffande av boende, i en eller annan form, är en naturlig följd av det stigande antalet människor i fjällvärlden.

Det finns alla sorter av boende och visst kan man hitta en hel del intressanta objekt, ibland små och ibland stora. När andan faller på så kan besök i fjällvärlden ge associationer, och det är vad som hände mig nyligen vid ett besök i en av de Härjedalska skidorterna. Jag besökte Lofsdalen och där stötte jag på ett litet hus. Inte mycket för världen, men det bar på en intressant historia. Det står idag inte på den ursprungliga platsen, är flyttad en bit av några entusiaster och är idag i hyfsat skick.


Det kallas fjöset, det Lindblomska fjöset och har en koppling till en familj, som visar på hur olika ödets lotter faller. I huset bodde den försupne skolläraren Olof Lindblom med sin hustru och deras barn. Ett litet utrymme för boendet och också för något husdjur. Familjen var fattig och Olof skötte sig inte så hustru Brita fick gå runt i bygden för att tigga till sig det som behövdes för dagen. Inte lätt och inte så väl sett drog hon under vintern de minsta i en kälke och försökte få hjälp.  Äldsta dottern hade epilepsi, äldsta sonen Pehr Olof var inte som andra, han blev ibland riktigt arg, och då var det bara mamma som kunde lugna honom. Några barn dog i unga år, men Erik, 10 år yngre än Pehr Olof och Jonas, den yngste, de klarade sig. 

Inte var det något bra liv, på gränsen till riktigt uselt. Det var därför inte så konstigt att Erik gav sig iväg hemifrån i unga år, först de tre milen till centralorten Linsell för att lära till skräddare och sedan till Hudiksvall. Samma resa gjorde Jonas.

För att göra en lång historia kort, så reste Erik till England, arbetade på ett skrädderi, gifte sig med chefens dotter och drog sedan till USA med familjen. De förflyttade sig över kontinenten, bodde hos indianer och kom så småningom till San Francisco. Lämnade fru och barn och tog hyra på valfångare, hoppade av i Alaska och hittade guld i Nome. Känd som en av Three Lucky Swedes, och gjorde sig en oerhörd förmögenhet.

När han senare reste hem, ville byborna inte veta av honom, försupne skollärarens son, förmodligen var det bara kattguld han hade med sig. När de förstod att han verkligen var förmögen skickade socknen en räkning på familjens samlade bidrag, men den betalades aldrig.

Här kunde berättelsen ta slut, men det finns en bit kvar av den. Hur gick det med resten av familjen?
Yngste sonen Jonas han försvann, sägs att han reste till Ryssland, men det vet vi inget om.  Pappa Olof blev illa slagen av någon och avlider. Mamma Brita fortsatte tigga och ta hand om Pehr Olof, men till slut så orkade hon inte mer utan avled vid 83 års ålder. Kvar i fjöset fanns då Pehr Olof, som utan sin mors lugnande ord, blev svår att tas med. Den utväg som de styrande fann bäst var att kedja honom i en kalvkätte, där kedjorna drogs åt vid matning och de gånger en hink med vatten kastades över honom, det som påstods vara tvättning. I tre år levde han så, ensam i sin kätte. Ibland kom skolbarnen på studiebesök och stod utanför för att titta på honom. Efter tre års fångenskap avled Pehr Olof.


Hur gick det då för Erik? Han förvaltade sin förmögenhet väl, blev rikare och rikare. Familjelivet var inte det bästa så en ung aktris fångade hans hjärta och tog sedan över mer och mer av hans förmögenhet, inte så snyggt men inte heller ovanligt. Erik kände sig mer och mer ensam, men han bodde bra och sista tiden av sitt liv tillbringade han i ett hus som var den direkta motsatsen till fjöset i Lindvallen. I en stor lägenhet i det hotell han ägde spenderade han de sista åren, och det sägs att dog sittande i det torn som kategoriserar byggnaden. Hotellet finns än idag, Claremont , ligger en liten bit utanför San Francisco och är imponerande.

Fortsätt läs mer
  975 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Birgitta Svedlund
En intressant berättelse om en spännande plats och person Vill rekommendera Marit Manfredsdotters fantastiska trilogi upprättelse.... Läs mer
måndag, 04 mars 2019 19:19
975 Träffar
1 Kommentar

Skenet bedrar!

Februaritrix-010

Under den gångna lördagens västgötaträff, slog det mig att väldigt många ting i livet inte är riktigt vad man tror att de är. 

Inom film och TV är vi ju vana vid att effekter och scener är fejkade. Vid ett studiebesök på Filmstaden i Solna för några år sedan, fick vi bland annat veta att i filmen 'Sommaren med Monika', där titelkaraktären stjäl en fläskkotlett och springer iväg i till synes tät och snårig barrskog, befann man sig i verkligheten på den lilla kullen nedanför restaurang Backstugan inne på området. Förmodligen var det väl nämnda restaurang som fick låna ut fläskkotletten också...

'Sjunde inseglet' är också inspelad i gamla Filmstaden och ska tilldra sig under mörkaste medeltid. I verkliga livet fick man anpassa sig till de tider flygplanen inte lyfte från Bromma flygfält, för att inte få med planen i ljud och bild. Den uppmärksamme kan också se enstaka solreflexer från fönster i de nybyggda höghusen utanför området på filmduken...

Under det glada 20-talet, när framför allt storstadsmänniskor gärna ägnade sig åt ett hektiskt nöjesliv, sågs många flotta bilar, och ännu flottare klädda människor rörde sig på städernas flotta klubbar. Senare har det ju framkommit att många levde helt och hållet på lånade slantar, och långt över sina tillgångar. Sedan kom börskraschen 1929, och då gick det nog inte att låtsas längre...

I lördags höll jag föredrag om en resa genom Västergötland som jag gjorde för några år sedan. När jag inför resan frågade min vän Lisbeth om orten Ambjörnarp, svarade hon: 'Det är en liten håla några mil söderut härifrån Borås'... Vid besök i Ambjörnarp, som ligger bedövande vackert vid en sjö jag glömt namnet på, på skogklädda kullar, så fick vi i hembygdsgården veta att både släkten Sager, med Robert Sager som lät bygga palatset i Stockholm där statsministern bor, och släkten Magnell, med artisten Ola Magnell, leder sitt ursprung dit. Inte dåligt för den lilla 'hålan'! 

För att nu avsluta med ett verkligt konkret sken, så berättade en av min farfars kusiner om en sommar för länge sedan då hon som liten flicka fick bo några veckor hos min farfars föräldrar i Piteå. Midnattssolen strålade, och farfars kusin kunde absolut inte förstå varför alla människor gick och la sig. Det var ju klart och tydligt dagsljus ute! 

Men som sagt, skenet bedrar!

 

Bilden: ett litet ljusexperiment. Det är förstås inte glaset som lyser, utan en blå värmelykta, förstärkt av TV:n....

Fortsätt läs mer
  932 Träffar
  0 Kommentarer
932 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
238 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
71 inlägg
Helena Nordbäck
67 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
10 inlägg

Annonser