Rötterbloggen
Rötterbloggen

August och Celina Burman Ljusvattnet Burträsk

Celina och August BurmanCelina och August Burman. Privat bildsamling. Okänd fotograf. Nils August Burman föddes 19 mars 1885 i Ljusvattnet, Burträsk som enda barnet till bonden Samuel Burman och hans hustru Anna Carolina Lindström. August tillhör den så kallade Zakris-släkten från Ljusvattnet och var hela livet sin hemby trogen.

I sin ungdom var August en idrottsman av hög klass. Han segrade i flera sprintertävlingar. Mjuk och smidig var det en relativt enkel match för honom att lyfta en 100 kg:s mjölsäck från golvet och lägga den på ryggen. Försök själv så får ni känna hur pass lätt eller tungt det är. (Undertecknad har inte försökt men kan tänka mig att det nog inte är så enkelt).

I början av juli 1916 vigdes han med sin hustru Hulda Celina Viklund född 1896-04-08 i Fisktjärnliden, Burträsk. Hon var näst äldst i en syskonskara på tio barn. Hennes föräldrar var Per Anton Viklund och Hulda Kristina Nyström.

August och Celina övertog hans faders hemman som de brukade fram till 1941 när de sålde det. Innan dess hade åtta barn fostrats i hemmet. De behöll en gårdstomt på vilken de uppförde bostadshus, där familjen vistades och hade det bra.

Hösten 1944 gav sig August ut på äventyr och en upptäcktsresa. Målet var de skånska betfälten. Från denna resa kunde han livfullt och målande beskriva en betplockares vedermödor, glädjeämnen samt övriga intryck från turen. Att han gav sig iväg visade ju på att han var ung i sinnet trots att han hade lagt de tuffa åren bakom sig. En optimistisk och ljus syn på livet hade han.

"God och glad ska människan vara" heter det ju. Burman hade tagit fasta på detta. Genom hela livet hade han haft ett glatt och jämnt humör. Som granne och medmänniska var Burman den bästa tänkbara. Ingen kunde påstå sig att inte ha blivit vänligt och humant bemött av honom. Med säkerhet kan det sägas att han saknade ovänner. Han var en mycket trevlig och social person, han talade aldrig illa om någon, ej heller blandade han sig i andras göromål. August var en god berättare som lätt och ledigt kunde underhålla besökare. Burman avled i sitt hem 15 november 1961, 76 år gammal.

Celina växte som tidigare nämnts upp i Fisktjärnliden, i en liten stuga där hon bodde med sina föräldrar och syskon. Tidigt fick hon lära sig arbeten i alla slags former, inom jordbruket samt hem och hushåll. Hon hade en aldrig sinande arbetsförmåga. Som hobby tyckte hon om att sy. Hon var en duktig sömmerska och sydde inte bara å familjens vägnar utan även åt andra. Hennes flinka fingrar skapade flertalet fina klädesplagg och vid symaskinen kom hon till rätta. Denna sidosyssla resulterade i att hon började att beställa hem tyger m.m. från olika firmor och sälja varorna. För henne blev det ett dominerande intresse och ett inkomstbringande sådant. Inte alla hade kunnat göra så mycket av den flyende tiden som hon. Tyvärr försämrades hennes hälsa med åren vilket gjorde att hon nu inte kunde prestera vad som förut varit en bagatell för henne. Liksom sin make var hon trevlig och gladlynt som person, varför hon aldrig hade haft svårt för att skaffa sig vänner.

På grund av försämrad hälsa flyttade hon till ena dottern i Bastuträsk 1962. Celina hade varit sjuk i cirka tio års tid och på Umeå lasarett somnade hon in söndagen 13 oktober 1963, i en ålder av 67 år.

Fortsätt läs mer
  605 Träffar
  0 Kommentarer
605 Träffar
0 Kommentarer

Välkommen till kyrkböckernas spännande värld

Nytt år, nya möjligheter. Eller hur? Även vi som släktforskar kan ju se framåt fast det vi sysslar med tillhör historien.

Det verkar som om många fler har börjat släktforska nu under coronatid och ofrivillig isolering. Vilken sysslsättning kan vara bättre i dessa tider? Börjar man leta efter släkten och kanske börjar med att googla och får träffar i redan existerande släktträd, då är det förstås lätt att bli ivrig.

Något jag önskar inför det nya året är att fler släktforskare ska kritiskt granska funna uppgifter och kontrollera själv i kyrkböckerna. Då skulle många fel som sprids på nätet försvinna. Dessutom är det ju så roligt att upptäcka själv och se vad som faktiskt skrevs av prästen för tvåhundra år sedan.

Ett exempel: För ett tag sedan höll jag på med en släktutredning åt en kund. En kvinna i den släkten uppges i flera släktträd på nätet ha dött ett visst datum 1758, något jag upptäckte när jag googlade henne. Men när jag kollar i kyrkboken finns hennes död inte inskriven 1758, däremot på rätt datum 1759. Det var inte att hon dött 1758 och begravts 1759.

Jag tror mig förstå hur det har gått till. Den äldsta träffen är i en diskussion på Anbytarforum i början av 2000-talet, där en släktforskare har angett årtalet 1758. Inget konstigt med det, att skriva en siffra fel är lätt hänt, det gör vi nog alla ibland. Det är dessuom lätt att missa sina egna fel när man korrekturläser, jag som skrivit vet ju vad det ska stå. Problemet blir när den felaktiga uppgiften förs vidare utan att ha kontrollerats. I flera (3 eller 4, om jag minns rätt) släktträd på nätet finns 1758 kvar som dödsår och det är ganska uppenbart varifrån uppgiften kommer.

Jag ska inte kasta sten i glashus och klandrar ingen, jag vill bara uppmana var och en att kontrollera själv. Givetvis gör jag också fel ibland. Misstolkar det jag ser i kyrkböckerna, tar fel på person eller helt enkel blandar ihop siffror. Vid en dubbelkoll upptäcker jag det förhoppningsvis. Jag vet t ex att jag i en artikel för flera år sedan skrev 1746 i stället för 1764, som var det rätta årtalet. Det som publicerades på nätet kunde jag rätta, men inte i den tryckta tidningen. I en släktutredning för ett antal år sedan tog jag fel på ett par personer med samma namn och födda i samma by samma år och det dröjde ett par generationer innan jag insåg att det var fel. Gör om, gör rätt! Så jag har full förståelse för att det kan bli fel ibland. Till och med prästerna tog fel ibland och blandade ihop olika personer. Det har jag bloggat om här och här.

Men om vi alla anstränger oss lite extra och går till kyrkboken och kontrollerar de uppgifter vi hittar på nätet, så tror jag mycket skulle vara vunnet. Det är min uppmaning för 2021.

En invändning från den som nyss börjat släktforska kan vara att det är svårt att läsa i de gamla kyrkböckerna. Och visst är det så, handstilarna varierar och en del noteringar ser mer ut som ett slarvigt korsstygnsbroderi än läsbara bokstäver. Men övning ger färdighet, jag lovar. Tar du dig tid att följa de gamla släktingarna i kyrkböckerna, då kommer du också att med tiden bli allt bättre på att läsa och tolka äldre handstilar. Det behöver nötas in. Det är en av de stora belöningarna av släktforskningen, att man tillägnar sig både ny kunskap och ny kompetens. Är det alldeles omöjligt, då finns det många andra mer erfarna släktforskare att fråga, både på Anbytarforum och i Facebookgrupper.

FruAlstadC1
Visst kan en del kyrkböcker vara svåra att läsa, som här ett uppslag i C:1 1688–1763 i Fru Alstad socken i Skåne, som kanske verkar svårläst för den som nyligen börjat släktforska. Men ju mer du tränar desto bättre går det. Bildkälla: Arkiv Digital.

födelseHanna1853
Andra kyrkböcker är desto mer lättlästa. Här är det födelseboken från Veberöds socken i Skåne, där Hanna föddes 1853. De flesta av er kan nog läsa att det står att hennes föräldrar är torparen Per Persson på nr 22 Veberöd och Kjerstina Jönsdotter. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag är väldigt glad över detta ökande intresse för släktforskning. Många fler som delar mitt intresse och det ökar också efterfrågan på tillgängliga arkivhandlingar och register. Mer och mer blir möjligt för oss att söka information från, gratis på Riksarkivet eller mot abonnemang hos Arkiv Digital. Fler aktörer finns också, och alla bevarade svenska kyrkböcker som inte berörs av den allmänna sekretessen på 70 år är numera digitaliserade. Det betyder inte att det bara är att slå upp rätt sida i en kyrkbok och direkt hitta dina gamla släktingar, ibland är letandet mödosamt och tidskrävande. Men spännande och intressant. Så ta dig ner i kyrkböckernas värld, om du inte redan gjort det.

Fortsätt läs mer
  788 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bengt Axelsson
Hej Jag gillar verkligen dina texter. Själv är jag en amatör med släktträdet mitt hos Ancestry och jag är verkligen förvånad hur g... Läs mer
tisdag, 02 mars 2021 13:37
Eva Johansson
Bengt! Du tänker klokt. Tack för att du läser och gillar vad jag skriver.
tisdag, 02 mars 2021 15:29
788 Träffar
2 Kommentarer

Det bidde bara en

Jag har haft förmånen att få sitta med en person som är mig hyfsat närstående och tittat på på hur släkten ser ut. En släktforskning där vi tillsammans vävt ihop arkivuppgifter med utdrag ur brev, dagböcker och foton. Ibland har vi fastnat och fått leta i olika skrymslen och vrår, för att se om vi kommer vidare och hur. Ibland har det tagit stopp, utan att vi hittat någon utväg och det är ju sådant allas som släktforskar får uppleva. Så det här låter ju som en helt vanlig upplevelse, knappast värt att lägga som grund för årets sista blogg, inte för någon nästa år heller om vi ska fundera framåt.

Varför då nämna detta? Det får du veta om du läser lite till.

Fri bild Evan Dennis Unsplash

En dag kom vi att tala om olika DNA-tester och hur man ska gå tillväga. Jag har ju varit inblandad i det här med DNA i mer än tio år och borde kunna guida nästan vem som helst, men vi vände lite på det och kom överens om att jag ska vara tyst så får vi se vad jag kan bli övertalad till. En prövning i sig att vara tyst, speciellt när det gäller ett ämne som jag brinner för, men det kan vara intressant med att prova.  Det tog ett tag, sedan fick jag veta hur det ska gå till, börja med Ancestry, för över til andra och strunta i tester för Y och mtDNA, för de ger inget. Förmodar att många känner igen sig.

Innan det blev aktuellt med att köpa tester så fortsatte vi med vårt letande, vi tittade på olika program och ett blev valt, vilket kan faktiskt kvitta i just detta sammanhang. Vi fortsatte lägga vårt pussel och jag fick lägga band på mig för att inte styra för mycket. Vi kom ett antal generationer tillbaka och det var en ganska märklig samling människor vi lärde oss känna. De flyttade knappt, antalet socknar som behövdes användas i programmet var få, samma sockennamn återkom hela tiden. Vi gick längre tillbaka och det var likadant, del av Västmanland och del av Uppland. Socknar som hängde ihop och där de giftermålssugna inte rörde sig långt. Fast det var inte många gemensamma beröringspunkter mellan släkterna, de gamla buden om att att det bör vara mer än fyra generationer mellan kopplingarna tycks ha följt med från medeltid tills ganska nyligen.

Med tanke på DNA-råden vi skulle följa så tittade vi efter alla som rest iväg, för emigranter har alla har vi lärt oss. Men ju mer vi letade desto mer konfunderade blev vi. Vi gick tillbaka och fyllde i de rutor vi kunde, och på samma sätt som vid kriminalundersökningar vände vi på det och gick framåt. Vissa barnkullar var stora, men ibland var det nästan tacksamt att alla inte gifte sig och bildade nya familjer. Tänk att i en familj fanns det 12 syskon och ingen förde arvet vidare, åtminstone inte vad som finns noterat i arkiven. Andra var desto mer produktiva, så det blev en hel del att kolla. När vi sedan ansåg oss ha tillräckligt med material, och hamnat tillräckligt nära i tid för att få med emigranter så kunde vi konstatera att de totala antalet var en, en enda man hade emigrerat. Man må undra hur det gick till, men det är i alla fall så som det ser ut för oss.

Med en emigrant så kom frågan upp hur många som kan finnas i de amerikanska registren, hur många hade han lämnat efter sig. Svaret tror vi finns i de uppgifter som säger att han gifte sig på gamla dar och dog utan arvingar, åtminstone genetiska sådana.

Så hur gick det ned DNA-testerna, vad blev resultatet. Det får vi återkomma till senare, något måste vi ha kvar till nästa år. Ett år som vi hoppas blir bättre, även om detta år innehöll höjdpunkter som att jag fick utmärkelsen Årets Eldsjäl av Sveriges Släktforskarförbund, men i övrigt så har det varit lite ensamt.  Så, som sista ord detta år, önskar jag alla ett

Gott Nytt År.

Fortsätt läs mer
  956 Träffar
  0 Kommentarer
956 Träffar
0 Kommentarer

Gott nytt år

132796260 10221819819838580 5425252459611188841 oDet blev en vit jul i år. Eget foto. 133251762 10221819819518572 957065836602190159 oSnölandskap i juletid. Eget foto.

Nu börjar året att närma sig sitt slut. Endast några dagar kvar innan detta på många sätt konstiga år är över. Vi får blicka framåt och hoppas på ett bra år 2021. Det kan ju knappast bli sämre än det snart gångna året. 

Julen var stillsam för min del. Jag firade hos min syster och hennes pojkvän, det var bara vi tre. Vanligtvis brukar vi vara minst tio personer på julafton men så blev det inte nu av förklarliga skäl. Hoppas att vi kan återgå till någorlunda "normalt" julfirande nästa år. 

Jag vill tacka alla er läsare för detta år så ser vi fram med tillförsikt mot nästa år. Åtminstone jag gör det. Jag önskar er ett gott slut på detta år och ett gott nytt år! 

Fortsätt läs mer
  1007 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
God fortsättning till dig också! Måste bara passa på att berömma dig för ditt ihärdiga arbete med biografier över en mängd 'va... Läs mer
tisdag, 29 december 2020 09:46
Anton Rosendahl
Tack för berömmet! Jag har inte samlat mina biografier i någon tryckt form. Vissa har jag sparat i worddokument på datorn. Någon b... Läs mer
tisdag, 29 december 2020 21:29
Ann-Christin Magnusson
Hej igen! Eftersom jag precis håller på att läsa ett par böcker skrivna av en kvinna som berättar om sitt liv och som givit ut dem... Läs mer
onsdag, 30 december 2020 22:19
1007 Träffar
4 Kommentarer

Lillejulafton i Låssa

Bästa juldagen i år blev lillejulafton. Då träffade vi barn och barnbarn. Jag har två söner, båda är gifta och har barn och bor i Stockholm. Jag har fem barnbarn mellan sju och fyra år. I onsdags träffades vi allihop i ett naturreservat som heter Rösaringsåsen. Det ligger i Låssa i Upplands-Bro och är ungefär halvvägs mellan Västerås och Stockholm. Ett bra sätt att träffas i dessa coronatider. Vi höll avstånd och var utomhus hela tiden. Jag fick ny energi bara av att träffa dem, att få se mina barn och barnbarn och kunna prata med dem.

Rösaringsåsen visade sig vara ett perfekt ställe att träffas på med leksugna barn med spring i benen. Det här är ett område rikt på fornfynd och inom reservatet finns både gravrösen, en husgrund från 800-talet och en gammal processionsväg. Den vägen leder fram till en forntida labyrint. Mycket intressant och givetvis pratade vi mycket om historia. Läs om Rösaringsåsen.

1
Den gamla processionsvägen går rakt fram genom skogen i 540 meter. Eget foto.

2
Vid processionsvägens slut finns en öppen plats med gravrösen och en forntida labyrint. Här fick vi en fin stund i solskenet dagen före julafton. Eget foto.

Julafton var alla hemma hos sig och firade jul.

För att komma till Rösaringsåsens naturreservat passerar man Låssa kyrka. På hemvägen stannade vi till där, maken och jag. En släktforskare tar väl alla tillfällen i akt att se sig om på en kyrkogård... Den vackra lilla kyrkan ligger fint i den nedgående vintersolens ljus. Delar av kyrkan är från medeltiden och den var från början patronatskyrka till Säbyholms gods alldeles i närheten. Läs mer på Wikipedia.

stiglucka
Låssa kyrkogårdsmur har en stiglucka med grindar. Eget foto.

gravkor
På Låssa kyrkogård finns ett gravkor för släkten Sparre. Eget foto.

 

Hebbe Tamm
I graven som är omgärdad med staket vilar brukspatronen Andreas Hebbe, död 1825, och hans hustru Anna Catharina Timm, död 1820. Gravstenen i förgrunden gäller Dagmar Tamm, 1903-1995. Eget foto.

En del äldre gravar är bevarade men det stora flertalet gravar verkar vara mer nutida. Alldeles intill södra väggen finns de inhägnade gravarna för brukspatronen Andreas Hebbe, född 1734 och död 1825, och hustrun Anna Catharina Timm, född 1759 och död 1820. Andreas Hebbes far Christian Hebbe var invandrad från Greifswald i Tyskland till Stockholm. Andreas verkar ha varit yngst av fem bröder. Han gifte sig 1777 med Anna Catharina Timm men några barn fick de inte. De bodde på Ådö slott i dåvarande Låssa församling (numera är den sammanslagen med Bro församling) men ägde också flera bruk och andra gods. Anna Catharina var född på Semla bruk. Hennes mor Emerentia Sofia Barchæa kom från Skerike här vid Västerås, där Anna Catharinas morfar var kyrkoherde. Läs mer om Andreas Hebbe och Anna Catharina Tamm på släktforskaren Mattias Lomans hemsida.

Hanna
Hanna Gerlofssons grav. Eget foto.

En mer anspråkslös grav är Hanna Gerlofssons från 1918. Hanna föddes 1881, hennes mor Carolina Charlotta Fagerström var då ogift dotter till en torpare i Svartkärret i Låssa. 1887 gifte modern sig med statdrängen Carl August Marmlund och Hanna fick senare styvfaderns efternamn Marmlund. Kanske var Carl August hennes far, men det vet jag inte. I slutet av 1890-talet var Hanna piga hos inspektorn på Säbyholm och sedan hos ingenjören Klas Adolf Tamm på Ådö slott, som alltså måste vara en sentida släkting till förra slottsfrun.

1903 gifte Hanna sig med Gustaf Adolf Hjalmar Gerlofsson på Ljusterö. Han var född 1877 i Gladhammar i Småland, den församling jag själv bodde i när mina barn var små. Han föddes på gården Bergebo, närmaste granne till den gård där vi bodde 1984-1994. Världen är sannerligen liten ibland...

Gustaf Adolf Hjalmar Gerlofsson var bonde på en gård som hette Ström på Ljusterö. Under sitt 15 år långa äktenskap fick makarna sju barn. Den yngste föddes den 16 oktober 1918 och en vecka senare, den 24 oktober blev Hanna ett av tusentals offer för spanska sjukan i Sverige. Hon blev 37 år. Att hon dog på Ljusterö men begravdes hemma i Låssa förklarar varför maken inte är med på gravstenen.

MariaEngstrom
Maria Engströms grav. Eget foto.

Den 23 februari 1898 dog Maria Engström, hustru till statdrängen Karl Gustaf Engström på Toresta herrgård i Låssa socken. Hennes gravsten finns på norra sidan om kyrkan och på den står det "H. H. Vår älskade moder Maria Engström *18/12 1838 †23/2 1898 samt fader C. G. Engström" följt av faderns födelse- och dödsdatum. H. H. är förkortning av "Här hvilar". Att Maria står överst beror förmodligen på att hon dog först. Det vanliga är annars att mannens namn står överst på gravstenar. Kanske var Maria mer älskad av sina barn än deras far var. De kan ha rest stenen efter hans död 1920, det verkar nästan så eftersom texten är lik trots att det är 22 år mellan deras död.

Enligt husförhörslängderna var Maria född den 18 augusti 1838 och inte i december som det står på gravstenen, och hon hette Kindberg i efternamn. Hon är en av de många som bara fått Stockholm som födelseort när hon flyttat ut på landsbygden så vilken församling hon var född i kan man fundera på. Maria och Carl Gustaf fick fyra barn, tre döttrar och en son, efter att de gift sig 1867. En av döttrarna dog 1877 men de övriga tre barnen Johanna Charlotta, Axelina Matilda och Axel Ludvig överlevde barndomen. Familjen tog också hand om ett barnhusbarn som fosterbarn på 1880-talet och vid Marias död hade de en dotterdotter som fosterbarn.

De var statare under hela sitt gemensamma liv och säkert var det både slitsamt och ibland bedrövligt, som för de flesta statare. De kom till Toresta 1872 efter att ha haft statplats på några olika gårdar i Färentuna och Adelsö. Eftersom de stannade kvar på Toresta kanske det var bättre villkor där än på andra ställen. Året efter Marias död gifte maken om sig, fick två söner till och levde till 1920. Kanske är det inte så vanligt att fattiga statare har kvar sina gravar efter mer än hundra år.

Hallgren
Kyrkoherde Hallgrens grav. Eget foto.

I en av gravarna på Låssa kyrkogård vilar kyrkoherden Birger Theodor Hallgren, född 1802 och död 1857, med maka och barn, enligt texten på gravstenen. Kyrkoherden hade tillträtt sin tjänst 1847 och dog tio år senare, alltså förhållandevis ung. Han dog av bröstvärk, enligt kyrkboken, kanske var det influensa.

Makan som nämns på gravstenen men inte fått sitt namn där var Ida Fredrika Palin, född 1822 och död 1898 i Stockholm. De hade flera barn. En dotter hette Mathilda och gifte sig 1864 med Paul Peter Waldenström, känd ledare för Missionsförbundet, men först präst i statskyrkan. Hans memoarer är digitaliserade av Projekt Runeberg och där berättar han om det romantiska mötet med fröken Hallgren. En bild på henne finns ett par sidor framåt i boken.

kyrkan
Delar av Låssa kyrka är från medeltiden. Eget foto.

Att kunna träffa barn och barnbarn blev en fin avslutning på det här året. Nu ser jag fram emot ett nytt år och nya livsöden att berätta om.

Fortsätt läs mer
  1007 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Madeleine Tapper
Hej! Tack för att du skrev om Hanna Gerlofsson, och tog fint foto av gravplatsen. Hanna var min farfars mor. Roligt att få veta li... Läs mer
måndag, 04 januari 2021 01:44
Eva Johansson
Hej Madeleine! Tack för sin kommentar! Vad roligt att du hör av dig! Jag visste ingenting om Hanna Gerlofsson när jag kom till Lå... Läs mer
måndag, 04 januari 2021 12:20
Madeleine Tapper
Hej Eva! Jag blev verkligen glad att du tog dig tid att forska lite om Hanna! Jag har mitt mellannamn efter henne och har även hen... Läs mer
tisdag, 05 januari 2021 20:17
1007 Träffar
6 Kommentarer

Ett skepp kommer lastat

Kanske inte ett stort skepp, men det kommer godbitar då och då, inseglande på olika bärare. Ibland är det någon som pekar ut just det stället i en kyrkbok, som löser upp en stor knut. Ibland är det ett foto där någon får ett namn eller en plats angiven. Det kommer också skepp från utlandet, idag kom det en liten matchning på mitt DNA-test som seglade rakt in i rätt hamn, en träff på FTDNA från Worcester i Massachusetts, som gav svar på vart en försvunnen släkting tagit vägen. Eller försvunnen är ju fel ord, nu när han är hittad, men han var försvunnen för mig.

Kort i förf ägo

Ibland så dyker de upp, skeppen, på andra ställen. Jag tittar på kortet som jag har, och funderar på varför en Norrköpingsfotograf ställer upp ett skepp i sin ateljé och tar ett foto på, som jag tror, en av min farmors många bröder. Eller kan det verkligen vara pojkens eget, och då kan man fundera på de övriga bröderna hade för föremål som de gillade. Svaret på gåtan kanske jag aldrig får, men kanske är det någon mer som sett ett foto från Eric Peterson i Norrköping med den här båten. Jag hittar ingen i Porträttfynd, men kanske finns båten i album någonstans i vårt avlånga land. Tur att Norrköping har en hamn, annars är det inte Östergötland och mina anor där jag förknippar med båtar av den här typen. När de är stora alltså, modeller kan ju finnas var som helst.

Eget kort

Just nu så kanske det inte är skepp som kommer lastat, utan en det är en släde, med julklappar. Just i år lär inte tomten kliva in genom dörren som han gjorde tidigare, och braskaminens skorsten är nog inte heller det bästa sättet.  Jag tror att tomten sitter i sin släde, och styr ner hans nya drönare , som bär säcken fram till dörren. Kanske kan vi kalla både släden och  drönaren för ett ”luftskepp” så blir inte min titel på denna Julblogg helt missvisande-

I vilket fall som helst så önskar jag alla läsare en helg som blir precis så som era förväntningar är, att det blir tid för kraftsamling och så syns vi i mellandagarna, strax innan detta år tar slut.

Fortsätt läs mer
  1178 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Ann-Mari Bäckman
Fotot är från tiden kring 1880, då den loggan var aktuell. Pojken kan vara ca 14 år. Då skulle han vara född kring 1866.
onsdag, 23 december 2020 15:47
Mats Ahlgren
Då får jag fundera lite, trodde det var en som var född 1875
onsdag, 23 december 2020 16:18
1178 Träffar
2 Kommentarer

God jul!

Julhälsning från Albert Lindahl till Ester Lundström Kalvträsk 0002Julkort från Uppsala postat 1969. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Årets jul blir ju, av kända skäl, annorlunda än vad vi är vana vid. Vi ska inte umgås och träffa andra personer än de vi bor med. Vi får göra det bästa av situationen och hoppas på en mer "normal" jul nästa år, att vi då får träffa våra nära och kära igen.

Jag hoppas på en vit jul i år. Just nu är det vitt här på marken men eftersom det har varit plusgrader hela helgen och ska vara så även i början på kommande vecka ser det inte så ljust ut för snön. Jag hoppas att den inte töar bort och försvinner utan att den får ligga kvar åtminstone till julafton.  

Släktforskning är ju ett intresse man kan ägna sig åt utan att behöva träffa folk. Det passar ju bra att släktforska denna jul, det tänker jag göra. Alltid finns det några "nya" uppgifter man kan hitta och fylla ut släktforskningen med. Jag har några grenar i släktträdet som behöver kompletteras. Man kan ju alltid ringa sina äldre släktingar (telefonsamtal är ju smittsäkert) och skänka de en tanke. Samtidigt kan man ju passa på att fråga de om släkten och vad de minns om sina släktingar. Glöm inte att anteckna vad som sägs, eljest är det lätt att glömma. 

Att besöka kyrkogårdar och tända ljus på sina släktingars gravar är ju också något som är smittsäkert. Det ska jag göra. De bortgångna kan också behöva omtanke så här i juletider. 

Undvik att bli smittade av covid-19 och ta hand om er. Vi får lägga detta år bakom oss och hoppas att nästa år blir bättre. Dessvärre verkar det som att vi får stå ut med smittan även i början av nästa år, innan alla har blivit vaccinerade. 

En riktigt god jul önskar jag er alla!  

 

Fortsätt läs mer
  675 Träffar
  0 Kommentarer
675 Träffar
0 Kommentarer

Jul i coronatider

julkort2

En frostig och vit jul kan vi nog drömma om i år. Vädret ska vara novembergrått åtminstone ända tills julhelgen är över. Men vi får göra så gott vi kan ändå, alla vi som detta år firar jul i enskildhet, utan nära och kära. Det är så det är detta coronaår, som vi vill lägga bakom oss så fort det bara går. Tyvärr väntar nog en vår med fortsatt smittrisk och många sjuka.

Så vi får fortsätta släktforska, alla vi som håller på med det. Mer tid för det, nu när så lite annat sysselsätter oss. Men tusen gånger hellre hade jag planerat för en vanlig jul ihop med barn och barnbarn.

Jag har sparat några gobitar i släktforskningen som jag ska ta itu med i jul. Några svårbemästrade kyrkböcker och oklara uppgifter. Kanske kan jag komma något mer på spåren. Vi får se.

Dessutom har jag laddat med böcker för de kommande helgerna. En nyutkommen släkthistoria (mer om den kommer senare), Hilary Mantels "Spegeln och ljuset" som är tredje delen i hennes trilogi om Oliver Cromwell och 882 sidor. Plus ett par nya deckare. Numera, sedan vi flyttat till stan och har ett stadsdelsbibliotek tio minuters promenad hemifrån, lånar jag det mesta där.

Och så måste jag ta tag i lite nödvändig administration i mitt släktforskarföretag. Som småföretagare sköter jag allt själv, även bokföringen, och den måste skötas.

Att vara sysselsatt kan kanske lite döva längtan efter de små, de som jag får vänta ett tag till med att träffa. Tills dess fortsätter jag med deras, och min och deras föräldrars, släkthistoria. Alla mina fem barnbarn ska så småningom ha tillgång till sin och sin släkts historia, även om det kanske dröjer tills de är vuxna innan de tar del av den. En meningsfull julsysselsättning är det i alla fall.

God Jul!
Håll ut och håll dig undan från corona!

Fortsätt läs mer
  901 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Kai Thurfors
Tack detsamma! Läser med glädje dina artiklar på Rötter. Mvh / Kai Thurfors (också gammal Västervikare)
lördag, 19 december 2020 11:44
Eva Johansson
Tack, Kai!
lördag, 19 december 2020 21:41
901 Träffar
2 Kommentarer

Vi lyfter

Historiens vingslag, ett begrepp som används lite olika. För vissa något som handlar om det som hänt för riktigt länge sedan, för andra helt andra betydelser. Idag tyckte jag att jag kände några av dessa vingslag. Inte var det för så länge sedan som det hände, men det var en inblick i vad historia kan ge för reaktioner, och historia i detta fall var för 80 år sedan och lite längre bak. Fast ska vi vara ärliga så blev det också några vingslag några hundra år till tillbaka i tiden.

I dessa tider så träffas vi inte så ofta, men det finns möjligheter att göra det på ett säkert sätt. Vi var två stycken idag som gick in genom varsin dörr, in i en tom, på andra människor, stor lokal. Fram till var sitt bord med bra många meter mellan oss och en riktig jätte-TV som det centrala. Genom den stora skärmen så gick det bra att se vad som visades utan någon form av närkontakt.  Nu kan man titta på olika saker på TV, men det här var faktiskt kopplat till min lilla dator och på den fanns det som var det centrala. Lite släktuppgifter och en del bilder.

Kanske inte det mest revolutionerande innehållet, men för mannen, som jag mötte, var det ganska stort. Här kunde vi tillsammans titta på det material som löste upp frågor som burits i många år. Och det dök upp berättelser från förr, därav det här med vingslag, och det kom även in andra strömningar allteftersom hans berättelse och mina uppgifter från dokument och arkiv kunde vävas ihop till delvis nya sanningar.

Fri bild, Jacob Owens, Unsplash

Att få se sin förmodade fars namn för första gången, att få titta på uppgifter om släktingar och även se lite bilder på de som skulle ha kunnat ingå i en släktgemenskap, rör naturligtvis upp känslor. Glädje över nyfunnen kunskap, sorg över de som undanhöll dessa uppgifter baserat på värderingar som vi kanske inte framhåller idag. Det som då gjordes för att, som det hette, skydda barn från obehagliga sanningar, visar sig i efterhand ha skapat mer frustration och funderingar än vad sanningen skulle ha skapat. Mormor undanhöll uppgifter kopplat till barnet som tillkom på ett sätt som inte var passande i samhällsklassen, och följde upp det med att förhindra en gemensam uppväxt med mammans nya familj, när hon stadgat sig, som de sa.

Att det hände i en närliggande tid gör det lite svårt att förstå, det som jag fick uppleva idag var en ny erfarenhet hur vi kan använda släktforskning. Att berätta om nutid och ge ny kunskap är givande. Att vi sedan hamnar i de ”finare” släktena långt bak i tiden, med hammarsmedsmästare och valloner gör ju inte saken sämre, det blir en bra balans på den tidigare något tunna kunskapen om den egna släkten-

Att det kommer en ny tid, med alla dessa nya kunskaper, gör att livet blir lättare, och tänk vad mycket att berätta för sonen. Nu ska vi bara följa upp det här och kontrollera att det stämmer, för tänk om det är fel i protokoll och kyrkbok. Hur vi gör det?  Hoppas det nya DNA-testet kan ge de slutliga svaren, om inte så får vi göra nya försök.  Mycket kan vi säga om jul och nyår, nu tycker vi att de här helgerna ska ta slut så fort som möjligt så att vi hamnar i närheten av den tidpunkt då svaret kommer, baserat på de topspinnar som skickades iväg idag.

Fortsätt läs mer
  1267 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Jag an-tar att du talar om den andre mannens far, eller är det din som avslöjas? Hur som helst så VET jag hur det känns, av egen... Läs mer
onsdag, 16 december 2020 17:26
Mats Ahlgren
Den andres, och jag tror jag förstår hur du kände det
onsdag, 16 december 2020 17:34
1267 Träffar
2 Kommentarer

"Vem går våra tankar till på julen?"

julankor

... frågar en präst en liten gosse i en klassisk Staffans Stollar. Och den lille gossen har svaret klart: Kalle Anka! 

Faktum är ju, att den lille gossen har ganska rätt. Kalle Ankas jul på TV är en 'vattendelare' på julafton. 'Vi åker så att vi hinner till Kalle Anka' 'Vi dukar fram glögg lagom till Kalle Anka' eller 'Vi tar julbordet efter Kalle Anka' är vanliga repliker under julplanerandet. 

Som släktforskare är jag lite oroad. Ankeborg, där vår anka framlever sina dagar (när han inte är ute på halsbrytande äventyr, förstås) grundades enligt uppgift av Cornelius Knös. Den älskvärda Farmor Anka är ättling i rakt nedstigande led till honom. Själv härstammar jag från Knös-släkten i Västergötland. Bör jag lägga till Farmor Anka i min antavla? Kan jag vänta mig fjäderväxt på kroppen framöver? Snattrar gör jag redan... 

Kalle Anka har ju till och med två släktträd framritade, ett vardera av Carl Barks och Don Rosa. För mig gick det upp ett litet julgransljus när jag konstaterade att Knattarna egentligen borde säga morbror Kalle eftersom deras mamma är Kalles syster Della. Samma sak är det med farbror Joakim. Han borde egentligen heta morbror Joakim. Men när Kalle såg dagens svenska ljus någonstans på 1940-talet, så var mannen fortfarande allenarådande, åtminstone i översättarnas värld, och det blev farbror. Till deras försvar ska väl sägas att släktträdet inte var publicerat i Sverige på den tiden. 

För egen del fick jag Kalle-prenumeration i julklapp under många år som barn. Ankan med vänner och familj var en självklar del av min uppväxt. Än idag ramlar det ut en del citat ur min snattrande näbb... 

Jag kom på mig själv med att fundera på vad man egentligen gjorde på julaftonseftermiddagarna förr, innan Kalle med vänner dök upp i bilden. Men så insåg jag att TV trots allt är en ganska ny uppfinning, och att jul har firats i århundraden innan Kalle Anka ens var påtänkt. Man roade sig med sällskapslekar och historieberättande. En syssla som idag i hög grad övertagits av TV-apparaterna. 

Det går dock inte att förneka, att  'Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul' har satt en enorm prägel på vårt samhälle. Man behöver bara säga 'Hördu Ferdinand' i rätt tonläge för att alla ska förstå vad som menas. Själv var jag så avundsjuk på en klasskamrat, som exakt kunde imitera den här irriterande fågeln i Kalle Ankas djungeläventyr. Det klarade inte jag! Och så alla dessa melodier, som numera är julmelodier fastän de inte alls är det från början. Om kompositören Franz Schubert fått höra att vi numera anser att hans militärmarsch associeras med ett antal leksaker som går, hoppar och snurrar in i jultomtens säck, skulle han nog blivit rätt förvånad. Jag vet inte var Lady och Lufsens romantiska 'Bella Notte' egentligen kommer ifrån, men inte är det en jullåt från början? Nu är det det...

Alla har vi väl vår favoritscen i programmet? Själv är jag hopplöst fascinerad av den schackrutiga målarfärgen som tomtenissen raskt bestryker brädet med. Och slutnumret, med Bengt Feldreich och stearinet som långsamt rinner nedför det röda ljuset är så otroligt fridfullt. 

Kort sagt: har vi förlorat en massa annat till julen i år; så har vi i alla fall Kalle kvar! 

God Jul och Gott Nytt År allihop! 

Tack för att ni läst min blogg, nu tar jag jullov ett par veckor.

Vi ses i januari hoppets år 2021!

Bilden: ett par helt andra julankor. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  738 Träffar
  0 Kommentarer
738 Träffar
0 Kommentarer

Knut och Edla Lundmark Degerbyn Skellefteå

Knut Lundmark och Edla LundgrenKnut och Edla Lundmark. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Knut Konrad Lundmark kom till världen 4 juli 1894. Han föddes och växte upp i Degerbyn, Skellefteå som ett av åtta barn till Olof Vilhelm Lundmark och hans hustru Ida Margareta Norlund. Knut övertog gården efter sina föräldrar i samband med sitt giftermål. Hemmanet var byns största. Knut var en framstående och driftig jordbrukare. På gården bedrev han dessutom grisuppfödning i stor omfattning.

Knut Lundmark var en försynt och tillbakadragen karl. Han tyckte inte om att stå i rampljuset, ej heller gillade han allmänna uppdrag. Han trivdes bäst med att sköta sin egen gård. Knut berättade för bybor i Degerbyn om nödåret 1867 hur man på hösten endast fick en hink potatis. Däremot blev höstskörden bra och korna gav rikligt med mjölk. Kornskörden blev dock nästintill obefintlig.

1914 fanns en blåbandsförening i Degerbyn bestående av 22 medlemmar. Knut Lundmark var föreningens ordförande. Kristliga ungdomsföreningen De Våra hyrde 1940 Knut Lundmarks västerbottensgård vilken användes som sommarhem. Gården skulle fungera som ett utflyktsmål för ungdomsverksamheten. 

Tillsammans med bönderna Helge Holmstedt, Bernhard och Ferdinand Furberg köpte Knut Lundmark 1923 Degerbyns första traktor. Det var en Ford. Plogen drevs av hjul och gick inte att backa. Ett antal år senare köpte Knut Lundmark och Lasse Holmstedt en sprättmaskin som användes vid potatisupptagning. Knuts far, Olof Vilhelm Lundmark, hade år 1904 köpt en radsåningsmaskin. Tillsammans med rättaren på prostgården var han först i Skelleftebygden att skaffa en sådan maskin. 1940 inköpte Knut i lag med bönderna Bengt Degerstedt, Gunnar Degerstedt och Alexander Degerstedt byns första självbindare. Knut avled på sjukhemmet i Skellefteå 14 december 1984.

Edla Maria Lundgren föddes 28 februari 1897 och växte upp i Myckle som dotter till Per Persson Lundgren och hans hustru Emma Kristina Nilsdotter. 31 oktober 1920 gifte Edla sig med ovannämnda Knut. I äktenskapet föddes två söner. Edla var en hemmets kvinna och en duktig husmor i sina krafts dagar. Hon avled på Skellefteå lasarett 18 mars 1973.

Fortsätt läs mer
  668 Träffar
  0 Kommentarer
668 Träffar
0 Kommentarer

Båda bröderna hette Nils

Varför fick båda bröderna heta Nils? Den naturliga förklaringen skulle vara att både farfar och morfar hette Nils. Det har jag sett i en del andra familjer. Förste sonen brukade få namn efter farfar och andre sonen efter morfar. Om far hette Lars Persson och mor hette Anna Persdotter kunde två söner få heta Per. Att syskon fick samma namn kunde också ske när ett yngre barn fick namn efter ett äldre syskon som dött. Det är mycket vanligt. Men nu har jag hittat en familj i min släkt som går utanför de här mönstren.

Min mormors farmors mormors mor hette Bengta Nilsdotter. Det är hennes far Nils Bengtsson det här handlar om. Han föddes 1718 i Skärbäck i Sibbarps socken i Halland. Idag är det naturreservat här med vackra bokskogar. Denne Nils fick 1721 en lillebror som också fick heta Nils.

1718
Min förfader Nils Bengtsson föddes den 1 oktober 1718 och är inskriven i Sibbarps kyrkbok som "Bengts piltebarn i Skärbäck". Bildkälla: Arkiv Digital.

1721
Lillebror Nils föddes den 2 juli 1721. Bildkälla: Arkiv Digital.

Deras far hette Bengt Nilsson i efternamn. Fick de båda två namn efter sin farfar? Det tror jag inte, det måste ha funnits en till Nils. Kanske deras fars morfar? Deras mor hette Anna Larsdotter. Föräldrarna hade gift sig 1713 och gav sin äldste son namnet Per, kanske efter morfars far som hette Per Nilsson, död c:a 1691. Eller om deras farfars far hette Per? Näste son fick heta Tore, efter sin mormors far som hette Tore Andersson, död 1701. När han föddes var Halland danskt.

Sedan kom Nils och Nils och till sist lillebror Bengt och två yngre systrar som fick heta Karin efter sin mormor. Den äldsta Karin dog innan nästa föddes.

Så varför fick de två äldsta sönerna namn efter mer avlägsna släktingar än brukligt? Var det för att farfar och morfar fortfarande levde och att man inte skulle namnge barn efter levande släktingar? Jag tror det. Deras farfar Nils kanske dog mellan Tore och den äldste Nils föddes. Kanske hette deras farmors far också Nils och dog vid samma tid. Deras far Bengt Nilsson kom från grannsocknen Dagsås och där finns inga kyrkböcker bevarade från den här tiden.

Deras morfar hette Lars Andersson och han levde till 1747, då var "min" Nils redan gift. Lars Andersson fick inget barn uppkallat efter sig förrän 1758 i min släktgren, elva år efter att han dött.

Men att ge två barn efter varandra samma namn! Hur höll man reda på dem? Varför var namngivningsnormerna så fasta? Det är väl därför vi har så få namn i våra släktträd, variationen var inte så stor.

NilsBengtssonAntavla

När min förfader Nils föddes 1718 har prästen bara skrivit att det är Bengts piltebarn i Skärbäck. Inget efternamn på fadern och inte moderns namn. När lillebror Nils föddes 1721 står det att det är Bengt Nilssons och Anna Larsdotters son i Skärbäck. När jag såg att två Nils fötts i Skärbäck med bara några år emellan så tänkte jag först att det måste vara i två olika familjer. Husförhörslängder finns ju inte från den tiden men jag gick igenom mantalslängderna från flera år omkring de båda Nilsarnas födelse. Och det fanns bara en bonde som hette Bengt i Skärbäck. Jag är ganska säker på att prästen menade bonden när han skrev "Bengt i Skärbäck", det var knappast en backstugusittare när det fanns en bonde Bengt i byn.

För att vara på den säkra sidan letade jag upp Nilsarnas fars bouppteckning. Bengt Nilsson dog 1738 och där finns alla barnen med, även de två bröderna som hette Nils. Alla utom den äldsta av systrarna Karin som dött. Så visst var de bröder.

Det här var nog en ganska välbärgad bonde. Det fanns lite silver i boet, två hästar och sex kor och annat smått och gott. Det var också så att den yngre Nils fick studera och skulle kanske blivit präst om han inte dött så ung. Det hände den 12 december 1740, just idag för exakt 280 år sedan. Då var han 19 år och på väg hem från skolan i Varberg, förmodligen på julledighet, och tog genvägen över Skärsjöns is. Men isen brast och han drunknade. Då han inte kom hem som planerat sökte hans bröder efter honom men fann honom inte förrän på annandag jul då hans döda kropp hittades på sex och en halv alnars djup (nästan fyra meter). I skolan hade han, som var brukligt, tagit sig ett nytt efternamn med anknytning till hemtrakten och hette numera Schiärström. Skolans rektor Johan Grimberg gav honom "vackert beröm", bl a för hans flit.

1740
Berättelsen om den yngre Nils död finns i kyrkboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Med den här ynglingens tragiska död kommer släktingarna till liv för mig. Jag får en liten glimt av dem. Bröderna som letade efter honom när han inte kom hem. Att han fick studera, till skillnad mot de flesta bondsöner. Att han var flitig i skolan (om det nu inte bara var för att tala väl om de döda). Jag har ju egentligen ingen som helst aning om hur de gamla släktingarna levde. Det blir ju annars bara en lång rad namn i mitt släktträd som inte säger ett dugg mer än att de föddes, levde och dog och däremellan avlade barn som ledde fram till att jag finns idag.

Kyrkoarkivet i Sibbarp och Dagsås, som är i samma pastorat, är verkligen sorgebarn för släktforskare. I Sibbarp är det en lucka 1762-1861 och i Dagsås saknas allt före 1828, det är förstört i en brand.

Jag vill passa på att lyfta fram databasen Hallands befolkning. Den drivs av Hallands släktforskarförening och är tillgänglig för alla medlemmar. I databasen finns uppgifter om födda, vigda och döda från många (kanske de flesta) kyrkoarkiv i Halland. En fantastisk bra hjälp att hitta de människor man söker, t ex vilka barn som samma föräldrapar fått. Och sedan givetvis kolla i kyrkboken. Men det vet ju ni som släktforskar att man alltid ska göra.

Beech
Så här vackert är det i bokskogarna i Halland, bland annat i Skärbäck där de båda Nilsarna växte upp. Skärbäck är numera naturreservat och jag har passerat där flera gånger utan att ha en aning om min släktkoppling dit. Bild från Wikipedia, CC-licens. Foto: N. O. Ingemar.

 

 

Fortsätt läs mer
  887 Träffar
  0 Kommentarer
887 Träffar
0 Kommentarer

Trassel

Ibland kan det trassla till sig.  En ljusslinga ska upp och då har den på något magiskt sätt blivit hopsnurrad på ett sätt som gör att det inte finns någon ände att börja i. Jag var så noggrann när jag la ner den för nästan ett år sedan, har den fått ett eget liv eller vad är det. Var kanske inte riktigt lika noggrann som vi ska vara med våra källhänvisningar och andra dokumentationsregler, men nästan. Är det så att mina efterforskningar och det jag skrivit ner kan bli en lika hopplös härva när någon ska reda ut det hela någon gång framöver.

Jag får innerligen hoppas att det blir lite lättare, även om den bångstyriga, inflätade ljusslingan faktiskt gick att lösa upp till slut, innan jag verkställde det som jag funderade på att göra, helt sonika klippa av alla trådar. Men visst kan det vara en lösning, klipp alla trådar och börja om med att försöka sätta ihop det igen. Undrar om någon lyckats med det, alltså med en ljusslinga. Eftersom det inte behövdes denna gång så kom jag ändå att tänka på den hopsnurrade släkthistorien, som jag försökt sätta mig in i, för att kunna vara behjälplig med vissa DNA-tolkningar.

Fritt foto av Noor Sethi på Unsplash

Det är invecklat och jag börjar fundera på om det är så att det ibland samlas lite för mycket på ett ställe, eller i det här aktuella fallet, om alla kopplingar lagts i en ask och skakats om. Det börjar med en vanlig fråga, som åtminstone vi som rotat i Allmänna Barnhusets rullor, hört många gånger. Varför finns det inga föräldrar angivna, inte på något ställe i det arkivet och inte heller i födelseboken. Helt tomt, eller nästan tomt för det finns en uppgift om moderns födelsetid och en adress till någon som troligen är en barnmorska. Fast hur vet vi att födelseuppgiften är rätt, den kan ju vara påhittad. Men barnmorskan förde bok över födslarna och där kan det finnas något, i detta fall dock helt tomt. Vi ser i Allmänna Barnhusets arkiv att barnet, vid vuxen ålder, frågat om de vet något om föräldrarna, men det fanns inget att berätta.

Så nu har barnen, till kvinnan utan kunskap om föräldrarna, tagit upp sökandet. Mamma är borta, men kanske finns det spår, kanske kan en DNA-test ge svaret. Fem av de sex barnen är från första äktenskapet, en från det andra. Av någon anledning så bestämmer syskonen sig för att testa alla, kanske finns det något spår som bara syns hos en av dem. Egentligen lite onödigt tycker säkert de flesta men det kan kanske finnas en bra orsak till det. Att dottern från det andra äktenskapet ska vara annorlunda, det förstår de, och mycket riktigt så visar hennes svar att hon är halvsyskon till den äldsta från första kullen, när de två första svaren kommer. När resterande svar kommer så är hon fortfarande halvsyskon med de andra, men det tillkommer en annan aspekt, det verkar vara något konstigt, för de fem bröderna är inte bara halvsyskon till henne utan också till varandra. Har det blivit fel någonstans, hur kan det visa så fel.

Det är nog inte fel, och vi vet inget om den bakomliggande orsaken mer än att svetsaren i det första äktenskapet reste en hel del. Det vi ser nu är att det fanns andra inblandade, men vi vet inte vilka och vi vet knappast vem, om någon, var svetsarbarn. Att det finns det som kallas liten genpool i området som är aktuellt gör inte saken lättare. Det verkar som det finns kopplingar till de flesta i närområdet och det blir bara mer och mer invecklat ju fler träffar som undersöks. De riktigt bra träffarna lyser också med sin frånvaro, till det dyker upp ganska nära träff, som alla har. Garanterat på mamma sida, en hur bra ingång som helst, och med ett träd som verkar bra. Nu kör vi!

Och det gjorde vi, men den tidigare trassliga härvan kom tillbaka. Det var nog inte så att den angivna farfadern till den nya träffen var den som stod i trädet och inte blev det bättre när morfar visar sig ha varit på en helt annan plats när träffens mamma blev till. Från det ena nystanet till det andra, från förhoppning om bra ledtrådar till något som är värre än min ljusslinga. Och det går ju knappast att klippa upp härvan och börja om för i det här fallet så finns det inte ens en ände att börja knyta ihop den uppklippta härvan med, allt bara snurrar.

Men skam den som ger sig, nu är det bara hårt arbete som räknas, någon gång, på något sätt ska det hela lösas. Vi hoppas på att det blir ännu fler som testar sig, att ännu fler än idag lägger upp träd och att det ska kunna skymtas ett föräldrapar någonstans i dimmorna, så att ett 125 år gammalt mysterium ska kunna lösa sig. Fast är det som en del tror, att det en kung som varit framme så kan det kanske ta lite tid 😊

Fortsätt läs mer
  931 Träffar
  0 Kommentarer
931 Träffar
0 Kommentarer

Bok-stavligt talat!

Bokgolv

Redan på 500-talet efter vår tideräknings början, började man skapa böcker. Det var praktfulla skapelser i bjärta (och farliga) färger, med inlägg av guld och allehanda tjusigheter. Men med tidens gång, ökade läslustan såpass mycket att munkarna i sina kloster och andra som framställde böcker, fick det besvärligt. Att framställa en bok kunde ta ett år. Att kopiera den gick i bästa fall på en månad ungefär. Men.... i mitten av 1400-talet, händer det någonting. I Tyskland, närmare bestämt i Mainz, lyckas Johann Gutenberg få ihop matriser, metalltyper och annat, så plötsligt kunde man massframställa böcker! Hundratals exemplar kunde tryckas över en natt. I början av 1500-talet var det vanligt att en enskild bok framställdes i tusen exemplar. Och vad var det för litteratur man framställde då? Ja, förutom bibeln och andra religiösa skrifter, så var  böcker om bokföring (!), etikettsregler, astrologi och alkemi väldigt inne. Senare har väl bokutgivningen speglat samtidens smak; på 1600-talet var det kartor och fornlämningar, 1700-talet dominerades stort av naturvetenskap, på 1800-talet var det nationalromantik och sedermera resor som gällde; järnvägen och ångbåten såg ju dagens ljus då. Skönlitteratur fanns redan tidigare, men nu blommade den upp på allvar. Även de första deckarna knackade diskret på dörren. 

Vid den här tiden, började det dyka upp böcker även i 'vanliga' hem. Bibeln och katekesboken var överlägset vanligast här i Sverige, men förvånansvärt många lämnade ändå efter sig betydligt fler profana böcker än vad vi kanske kan föreställa oss. 

Vissa böcker har satt djupa spår hos mänskligheten. Från samhällsomstörtande böcker typ Marx och Engels 'Kapitalet', till böcker som gjorde folk vettskrämda, som Bram Stokers 'Dracula'. Anne Franks dagbok fick mänskligheten att gråta istället, och brittiska författare som Woodehouse och Jerome levde gott på att få sina läsare världen över att dra på smilbandet. Äventyr, fakta, pamfletter och djupa draman har passerat revy i bokform genom årtiondena. Vem har inte hört talas om de 'arga unga männen' på 1950-talet, eller när Sartre vägrade att ta emot Nobelpriset något årtionde senare? Och så har vi författare som borde fått priset men aldrig fick det, Astrid Lindgren är väl det mest slående exemplet. 

Idag står vi inför ett vägskäl när det gäller läsandet. Bokpärmarna har under lång tid fasats ut av Internetprodukter, man ville spara pengar och tid med att få folk att läsa på skärmar istället. Men nu har ett flertal forskare konstaterat att inlärningskurvan och läskunnigheten pekar brant utför hos barn och studerande som enbart läser i digitala media. Amerikanska universitet och skolor är i full färd med att låta nytrycka läroböcker och studentlitteratur i pappersform, och resten av världen väntas följa efter. 

Och det går ju inte att komma ifrån: det är svårt att riktigt mysa till det i favoritfåtöljen med en bärbar dator eller läsplatta istället för en god, väldoftande bok! 

Bilden: undertecknad har fyndat på antikvariat.... Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  979 Träffar
  0 Kommentarer
979 Träffar
0 Kommentarer

Petter Lundström

Petter Lundström retuscheradPetter Lundström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Detta är min mormors farfar Petter Svensson Lundström, i folkmun kallad "Per Swensa". Honom skulle jag ha velat träffa. Han föddes 16 juni 1858 och växte upp i norra Strömfors utanför nuvarande Boliden som ett av sju syskon. Föräldrarna hette Sven Svensson Lundström och Greta-Stina Jonsdotter. Sven var smed. Hantverkaryrket gick i arv till sonen Petter, som var skomakare.

Petter träffade Emma Lundgren från Södra Grundfors. De gifte sig år 1880 och fick åtta barn tillsammans. De första två åren bodde de i Strömfors, därefter fem år i Åbyn, Burträsk. Sedan bar flyttlasset av till Dalvik, utanför nuvarande Boliden där de bodde resten av sina liv. När åttonde barnet Vivi föddes 1904 avled Emma i barnsäng, varför Petter blev änkeman och ensam med barnen. Han klarade inte av att ta hand om Vivi så hon fick bo hos en familj i Svanström i några år men fick senare återvända hem.

1921, när två av sönerna övertog hemmanet i Dalvik efter honom skrevs ett födorådskontrakt. Petter skulle årligen ha ett får att klippa och slakta, tio kilogram snus, fem kilogram kaffe, tio kilogram socker, förutom husrum samt annan föda. Han var en rolig man tycker jag.

Petter hade sedan ungdomen haft problem med tuberkulos och andra sjukdomar. Dessa besvär gjorde att han år 1925 tvingades att amputera vänster ben på grund av tuberkulos. Han fick då en benprotes. En träkäpp använde han som stöd på äldre dagar.

Petter Lundström uppförde en kammare i Skellefteå kyrkstad (i folkmun kallas kyrkstaden för "Bonnstan") som ännu finns kvar och som efter hans död övertogs av några av barnen. I dag ägs kammaren av någon utomstående, icke släkting. Det berättas om Petter att min mormors far Gunnar, Petters son, brukade säga till honom: "Det där skägget har du dragit mycket snus ur!"

Jag nämnde tidigare att Petter var skomakare. Han var en mycket duktig sådan även när han blev äldre. När han var 75 år gammal kom fortfarande folk till honom och ville få ett par skor halvsulade. De behövde inte vänta på svar från honom. "Nog går det bra", svarade han. Då visste folk att de fick tillbaka skorna på den av Lundström bestämda tiden. Trots många motgångar i livet med sjukdomar, dödsfall och annat behöll han humöret uppe in i det sista. Han blev med åren mycket lomhörd.

Klockan 13.45 söndagen den 3 maj 1936 somnade Petter in efter ett nästan 78-årigt långt liv. Fotot på honom är taget i Dalvik. I bakgrunden syns "sommarstugan". Frid över hans minne!

Fortsätt läs mer
  643 Träffar
  0 Kommentarer
643 Träffar
0 Kommentarer

Frikyrkohistoriska källor

Maria Ebonne Johansson är en av många som var aktiva i väckelserörelsen för drygt hundra år sedan. Hon föddes i en baptistfamilj i Enköping 1869. Själv lät hon döpa sig som baptist när hon var 18 år. Efter några år som sjuksköterska i Stockholm och Nyköping begav hon sig 1899 till London där hon utbildade sig vid Grattan Guinness missionsinstitut för att året därpå bli missionär i Belgiska Kongo. Där arbetade hon både som missionär för baptisterna och som sjuksköterska. Hon var verksam långt senare än Otto Witt som Mikael Hoffsten skrivit i sitt senaste blogginlägg.

I Kongo träffade hon den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom och de gifte sig 1901. Han hade blivit känd för sin kritik mot hur kolonialmakten behandlade Kongos befolkning. Maken dog redan 1903 men Maria Ebonne fortsatte så småningom att arbeta som missionär, ett par år i Kongo och ett par år i Östafrika. 1917 hade hennes hälsa försämrats, kanske av någon tropisk sjukdom, och hon återvände hem för gott. Hon levde till 1956, 53 år som änka.

En annan av frikyrkorörelsens pionjärer är Anders Peter Fristedt. Han kom inte från en frikyrklig familj, åtminstone inte när han föddes, för han döptes som nyfödd av prästen hemma i Botilsäter i Värmland och hans far var hemmansägare utan någon anmärkning om frikyrkotillhörighet. Anders Peter blev i alla fall så engagerad inom Missionsförbundet att han redan som 20-åring sökte till missionsskolan i Kristinehamn. Sedan blev han predikant i olika missionsförsamlingar i Sverige, bl a i Katrineholm, Visby, Örnsköldsvik och i Södra Vi och Söderåkra i Småland. På äldre dar återvände han hem till Värmland och dog i Säffle 1931.

collage frikyrkor2
Till vänster Maria Ebonne Johansson och Anders Peter Fristedt, till höger Ekmans vackra bok.

Maria Ebonne Johansson och Anders Peter Fristedt har jag hittat i Svenskt Porträttarkiv. Många av de mer aktiva inom väckelserörelsen finns omnämnda i bokverket "Den inre missionens historia" (1896–1902), skrivet av Erik Jakob Ekman. Här berättas i sex band i detalj om frikyrkorörelsens historia fram till utgivningen. Ekman går igenom landskap för landskap vad som hänt och nämner många människor, framför allt många av de föregångare som anslöt sig till väckelserörelserna före lagändringen 1858. De presenteras ingående, flera med porträttbilder. De två sista delarna, som omfattar tiden från 1860-talet och framåt, finns digitaliserade av Projekt Runeberg och fritt tillgängliga på nätet. En guldgruva för släktforskare.

Har du hittat släktingar som i kyrkböckerna är antecknade som baptister, Waldenströmmare eller separatister, eller släktingar som inte låtit döpa sina nyfödda barn, då ingick de sannolikt i en frikyrkoförsamling i stället för i statskyrkan.

Nyligen skrev jag en av artiklarna till senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum (som ges ut av släktforskarförbundet) om frikyrkornas historiska bakgrund och om deras arkivhandlingar. Det var då jag stötte på dessa personer och fick upp ögonen för Ekmans bokverk.

Vad jag inte visste då är att jag faktiskt har en kusin som i år skrivit en bok med 24 biografiska porträtt om människor som var pionjärer och aktiva inom väckelserörelsen. Min kusin heter Stefan Dahlberg och han berättar både levande och engagerat om dessa i sin bok. Av särskilt värde för släktforskare är också den litteraturlista han har med på slutet av sin bok.

Stefans bok2
Stefan Dahlbergs bok är utgiven av Midnattsropet förlag. I innehållsförteckningen ser du vilka han skriver om.

Stefan Dahlberg är en av mina 54 kusiner. Jo, jag har faktiskt så många kusiner. Några är inte längre i livet och några få har jag aldrig träffat, som jag kan minnas. De är födda mellan 1938 och 1981, alltså en dryg generation mellan den äldste och den yngste. Att det är så stor åldersskillnad beror på att min pappa är bland de yngsta i sin syskonkull så hans äldsta syskon fick barn tidigt, medan min mamma är en av de äldsta av sina syskon och hennes yngre syskon fick barn betydligt senare. Jag har en stor släkt, vilket är en rikedom.

ED00460
Missionsförsamlingen i Valö i Uppland någon gång i början av 1900-talet. Bilden finns på Digitaltmuseum där det finns många fler bilder på missionshus och andra fotografier med frikyrklig anknytning. Fotograf: Skötsler-Edhlund. Bildkälla: Upplandsmuseet.

Fortsätt läs mer
  878 Träffar
  0 Kommentarer
878 Träffar
0 Kommentarer

Otto Witt – den svenske missionären som blev ofrivillig (?) krigshjälte

otto_witt1874 Bild: Otto Witt 1879. Foto: C. Dahlquist, Helsingborg

Den svenske missionären Otto Witt lyckades inget vidare med sitt mål att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand. Istället kom han att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Och bli anti-hjälte i en Hollywoodfilm långt senare. Det här är en gästblogg skriven av Mikael Hoffsten.

Senare delen av 1800-talet var en tid av snabb teknisk utveckling och med denna öppnades nya möjligheter. På gott och ont förstås – många av de nya innovationerna kom först fram för militära ändamål. En följderna var att jakten efter viktiga råvaror till den växande industrin blev alltmer intensiv och drev på kolonisationen av Afrika. Det hänsynslösa racet efter bland annat afrikanska råvaror fick sin kulmen i den konferens i Berlin 1884-1885 då Afrika delades upp mellan, i första hand, de europeiska stormakterna.

Sverige gjorde inte anspråk på några egna kolonier, men bidrog ändå på sätt och vis till koloniseringen genom de missionärer som på uppdrag av svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingar (och ibland på eget initiativ) tog sig till Afrika för att förkunna det kristna budskapet. I nummer 5 av Släkthistoriskt Forum är temat väckelserörelsens frälsta rebeller och till dem hörde definitivt många av de missionärer som begav sig ut i världen mot slutet av 1800-talet. Många av de som reste var troligtvis inte medvetna om vad de gav sig in på, dödligheten i till exempel sjukdomar var stor. Medvetet eller omedvetet spelade många av dem också en roll i den hänsynslösa kolonialism av den Afrikanska kontinenten som tog fart från ungefär samma tid.

mKhwelantaba3Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. 1901 kom mKhwelantaba att bli Sveriges första svarta präst. Läs mer om mKhwelantaba i Amat Levins blogg Svart historia. Foto: C. Dahlquist, HelsingborgEn av dem var Otto Witt, som begav sig från Sverige med det till synes fredliga målet att frälsa lokalbefolkningen i dåvarande Zululand, men som i stället kom att hamna mitt i en av kolonialkrigens konflikter. Hans släkt härstammade från Tyskland där hans anfader Thomas Witt som föräldralöst spädbarn togs om hand om hustrun till en svensk general efter att svenskarna hade plundrat staden Wittenberg (därav efternamnet Witt) under trettioåriga kriget. Fadern, Holjer Anders Witt (1818-1889) var biträdande rektor vid läroverket i Malmö och senare kyrkoherde i Helsingborg samt riksdagsman. Efter mycket funderande valde även Otto att utbilda sig till präst och han prästvigdes 1874. Hans första tjänst blev i hans fars hemförsamling, något som Otto inte trivdes med. I stället vände han blicken utanför Sveriges gränser.

Svenska kyrkan hade 1874 fattat beslut om att inleda missionsverksamhet. På inrådan av den norske missionsbiskopen Hans Paludan Smith Schreuder (1817-1882) valdes Zululand ut som ett av målen. Schreuder hade kommit till Zululand redan 1849 och stod på god fot med dess kung Cetshwayo. Otto fick så småningom uppdraget och anlände 1876 tillsammans med sin hustru Elin Pallin (1848-1923) till den brittiskkontrollerade Natalprovinsen på östkusten i nuvarande Sydafrika. Missionsstationen sattes upp på en gård vid en flodövergång på gränsen mellan Natal och Zululand. Platsen hette Rorke´s Drift efter en tidigare ägare men döptes om av Otto till Oscarsberg efter den svenske kungen (beroende på språk användes det ena eller det andra namnet). Någon större framgång med att omvända befolkningen till kristendom uteblev inledningsvis, församlingen kom bara att uppgå till knappa 40 personer efter de första tio åren.

Storbritannien var inte bekvämt med att ha en så mäktig granne som Zululand och i början av 1879 provocerade därför britterna fram ett krig. Under ledning av generallöjtnant Fredric Thesiger (Lord Chelmsford) gick en större brittisk styrka in i Zululand för att söka strid med zuluarmén. Den brittiska styrkan saknade underrättelser om var zuluarmén befann sig och var dessutom övermodig. Spjutbeväpnade och dåligt tränade motståndare skulle inte vara något problem för modernt utrustade soldater ansåg man. Men det visade sig att zuluaramén var både vältränad och skickligt anförd. I frustation över att inte hitta sina motståndare gjorde Lord Chelmsford misstaget, liksom Napoleon vid Waterloo, att dela på sin styrka. Huvuddelen marscherade i väg medan cirka 1 500 soldater lämnades kvar i lägret vid Islandlwana. Dessa anfölls snart av 20 000 zuluer och nedgjordes nästan till sista man.

Oscarsberg hade hyrts ut till den brittiska armén under tre månader för att användas som materialupplag och sjukhus under fälttåget. Skottlossningen från Islandlwana hördes till Oscarsberg och Otto och två andra män tog med sig ett teleskop upp på ett närliggande berg. De kunde inte se striderna men de hörde kanonmuller. De kunde dock se att tusentals zulusoldater var på väg mot dem. Otto valde då att fly till en gård några mil bort där hans hustru och två barn vistades.

Vid Rorke´s Drift var cirka 150 brittiska, varav 120 stridsdugliga, soldater förlagda. De infödda soldaterna valde, liksom Otto, att fly innan zuluerna kom fram. I all hast förbereddes missionsstationen för anfallet genom byggande av barrikader. Trots den enorma övermakten lyckades den lilla brittiska styrkan att slå tillbaka anfallen. Nästa dag lämnade zuluerna området då de fått vetskap om att brittiskt kavalleri närmade sig. Elva Victoriakors delades ut - det mesta som någonsin delats ut vid en enskild drabbning.

Britterna hade inte gett upp planerna på att krossa zuluriket och efter att ha besegrat zuluarmén senare samma år införlivades det stegvis i Natalprovisnen.

Otto valde att resa tillbaka till Sverige efter händelserna och anlände till Helsingborg två månader senare. Men redan året efter återvände han till missionsstationen som till stora delar var förstörd efter striderna. Här blev han kvar till 1889 och lät bland annat uppföra en skola och ett barnhem. Han lät även ge ut en psalmbok på zulu. Fler svenska missionärer anlände efter hand och församlingen växte. Otto började dock känna sig alltmer vilsen inom statskyrkan och övergick efterhand till frireligiositet. Han tog steget fullt ut när han 1889 sade upp sig från sin tjänst och började verka som fristående missionär i Natals huvudstad Durban innan han 1891 återvände till Sverige.

Efter att ha verkat som predikant i Sverige och Norge (och även i USA) och delvis försörjt sig som lärare gick han 1905 med i Frälsningsarmén och var verksam där i två år innan han övergick till Helgelseförbundet och senare till Pingstkyrkan. I den senare samarbetade han mycket med Lewi Petrus. Otto efterlämnade flera memoarböcker, totalt tjugofem böcker, samt många psalmer som återfinns i Frälsningsarméns och Pingstkyrkans psalmböcker.

Zulukriget har skildrats i två äldre brittiska filmer. I Zulu (1964) skildras striderna vid Rorke´s Drift. Huvudrollerna spelas av Stanley Baker och Michael Caine. Otto, spelad av Jack Hawkins, framställs som en alkoholiserad pacifist. Hans dotter (i verkligheten hans fru) spelas av Ulla Jacobsson.

Striden i gryningen (Zulu dawn) (1979) skildrar slaget vid Islandlwana. I huvudrollerna ser vi bland annat Peter O`Toole (som Lord Chelmsford) och Burt Lancaster. Båda filmerna framställer zulufolket i positiv dager och engelsmännen, främst i den sistnämnda filmen, som inkräktare.

Otto hamnade, utan egen förskyllan, mitt i ett stort kolonialkrig. Som missionär var han säkerligen motståndare till kriget med allt det lidande det medförde och som dessutom inte gjorde hans missionsarbete lättare. Hans kontakter med zulukungen är kanske något som engelsmännen skulle ha utnyttjat så de kunde avstått från att provocera fram kriget.

För den som finns läsa mer om Otto Witt så gav Pingstkyrkan 2017 ut boken Utanför lägret. En berättelse om missionären och evangelisten Otto Witt skriven av Roland Gäreskog.

I Amat Levins blogg Svart historia kan man läsa mer om Otto Witt och mKhwelantaba, en 17-årig zulu som kom i kontakt med Otto Witt när han var på flykt från det värst drabbade konfliktområdet. Witt tog sig an pojken, som fick följa med när missionären när han återvände till Sverige. M Khwelantaba kom senare att bli Sveriges första svarta präst.

Läs mer om mKhwelantaba i bloggen Svart historia.  

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Stockholmsforska. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter. Han är historienörd i allmänhet och i sina bloggar ger han ett exempel på hur bortglömda detaljer och personer kan skicka oss bakåt i tiden, till världsomvälvande händelser.

Fortsätt läs mer
  819 Träffar
  0 Kommentarer
819 Träffar
0 Kommentarer

Systrar

Det har skrivits och skrivs säkert fortfarande långa och utförliga skrifter om olika människoöden. Personer som satt stora avtryck i historien, som kanske ändrat på ett lands inriktning eller gjort stora uppfinningar. De som haft en förmögenhet eller de skapat en och i vissa fall även om de som förlorat och satt ekonomiska system i gungning. En del har lämnat stora barnaskaror efter sig som på ett nästan magiskt sätt fyllt stora utrymmen, både i skriftform och i verkligheten. Kanske behöver det inte vara så jättestora grejer, men någon berättar deras historia och minnet av dem bevaras till eftervärlden.

Nu vet vi att alla inte får vara huvudperson i en tryckt bok eller att det görs film om dem. De kanske inte heller blir föremål för några skriverier alls, de bara glider in i glömskans dimma och så är de borta. Att inte bli hågkommen kan ju knappast skada de som lämnat oss men visst känns det lite orättvist när en del blir hyllade hur mycket som helst och andra glöms bort.

Jag vet att det inte är möjligt med rättvisa och att det inte går att ha någon form av fördelning av varken minnen eller hyllningsverser. På tal om hyllningsverser, det finns en hel del intressanta sådana i Genealogiska Föreningens arkiv som har det något underliga namnet Likpredikningar. Finns 1101 sådana i registret, originalen får vi vänta att titta på tills lokalerna öppnats igen. En del högstämda, andra nästan på gränsen till konstiga, men sådana är vi ju lite till mans.

Jag kan inte låta bli att komma in på min farfars syster, kan man förkorta det till farfaster förresten, som hette Maria. Hon, tillsammans med sin man naturligtvis, fick några söner, och dem lämnar vi därhän just nu, och tre döttrar. Jag undrar vilka förhoppningar det fanns på dessa, skulle de gifta sig rikt och kunna bidra till en bra ålderdom. Skulle de föra familjens minne vidare med sina många barn eller hur skulle det bli.

Grav i Vara, i skribentens ägo

Inte blev det helt så som jag skrev, det blev lite annorlunda. Två av döttrarna stannade kvar i hembygden, trakten runt Vara i Västergötland, och levde sina liv ganska tätt sammankopplade. Delade lägenhet och även om den ena skapade sig en karriär inom sömmerskeyrket så var det inte så många historier som lämnades till eftervärlden. Eftersom Maria var näst äldst i syskonskaran och min farfar var sladdbarnet av de åtta så var det ganska många år mellan min pappa och hans kusiner, Marias döttrar. Det gjorde att det var mycket lite som berättades om dem hemma hos oss och det som jag minns bäst, och det är kanske inget dumt eftermäle i sig, är att de bodde i ett hus, under takåsen, antingen i samma hus eller huset bredvid, där stadens stolthet, Conditori Nordpolen låg och fortfarande ligger. Vid de få besök jag gjort, så var rutinen den att min pappa gick upp till systrarna och sedan kom de ner och vi satte oss på Nordpolen och festade. Sedan gick de hem och vi fortsatte vår resa. Så visst finns det ett positivt minne, men vad de gjorde mer för avtryck har jag ingen aning om.

Grav i Karlshamn, taget av skribenten

Den tredje systern, Hanna, hon blev, som många andra, sjuksyster och försvann från Västergötland. Av någon anledning, obekant för mig, så fastnade hon i Karlshamn. Riktigt vad hon gjorde och varför har jag inte fått veta, men efter ett tag så arbetade hon genom kyrkan i Karlshamn med sjukvård för de som vårdades hemma. Jag fick en gång höra att hon så gott som avsade sig allt privatliv och levde för och med de sjuka ända till sin sista dag. Ett uppoffrande liv sas de, men vem kommer ihåg det idag. Nu vilar hon i en ensam grav, som jag hittade för ett antal år sedan, och stenen är det enda som minner om henne. Texten på den kanske visar hur hon upplevdes " Vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet".

Tänk vad lite som kan bli kvar, men nu har jag i alla fall nämnt dem så några fler vet att de levat. Kanske kommer ingen ihåg det om några veckor, men ändå. Undrar om någon hört eller sett något om dem, eller om det är Conditori Nordpolen i Vara som blir behållningen av texten.

Fortsätt läs mer
  1495 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Så fint att du skriver detta! Så här är det ju, så många liv som mer eller mindre fallit i glömska men som vi som släktforskar kan... Läs mer
onsdag, 02 december 2020 16:36
1495 Träffar
1 Kommentar

Rökridåer....

smoke-2717647_960_720

När undertecknad var fyra år gammal fick jag och kusinerna på en släktsammankomst, prova på farfars cigarr. Detta var på det lyckligt omedvetna 60-talet, då allt gick an. Kusinerna blåste utåt istället för inåt. Men jag hade minsann sett hur farfar, pappa och andra herrar brukade göra på släktmiddagarna. Alltså tog jag ett djupt andetag och drog in allt vad jag förmådde. 

Jag minns känslan än, drygt femtio år senare. Det var som att få ner ett kilo sand och grus i luftvägarna. Sedan den dagen, har jag aldrig själv intresserat mig för rökverk. 

Men det finns ju andra som varit desto mer intresserade genom historien! När sir Walter Raleigh, drottning Elizabeth I:s gunstling och upptäcktsresande, kom hem från Amerika med tobak, och en dag puffade eld på sin pipa, lär han ha blivit överhälld en spann vatten av en förskräckt tjänare, som trodde att sir hade fattat eld... 

Min ff mm fm ff,  Birger Bergendahl, var hejderidare i Ås och Marks härader i Västergötland under 1700-talet. Som sådan hade han att hålla uppsikt över vad som hände i skogarna. Den 27 februari 1776 kallade Birger bonden Olof Larsson och hans dräng Lars Persson, Toarp, för att förklara och ansvara för en skogsbrand som i juni året innan, alltså 1775, brutit ut i sockenskogen Trehörningen. Femton stycken sämre och bättre ekar hade gått åt skogen (ursäkta skämtet) och dessutom femtio lass 'gärdsle och krakeskog'. Olof Larsson berättade att han legat sjuk, och alltså inte varit ute i skogen, men då han var skyldig att röja en viss mängd skog, hade han skickat ut sin dräng Lars Persson tillsammans med avskedade soldaten Anders Hall, som lejts för att hjälpa till med huggningen. Under röjningen hade Hall tänt sin pipa, och därmed ställt till det duktigt. Det borde, menade Olof, närmast vara Hall som skulle ställas till ansvar. Nu hade faktiskt den olycklige mordbrännaren ställts till ansvar för det hela redan vid hösttinget året innan, men innan dess 'själv avhänt sig livet' i en närbelägen sjö. Drängen Lars Persson röker inte, och befinns därmed vara oskyldig till skogsbranden. Birger frikänner båda herrarna från ansvar. 

Något sekel senare, närmare bestämt 1859, är det dags igen. Vid den tiden kunde man i Halmstad handla i Fredrik Bissmarks diverseaffär vid Stora Torg. Han sålde spannmål, belgiskt och svenskt fönsterglas, takpannor, buteljer, kabeljo och fyrkol, bland mycket annat. Därtill såldes krut och andra sprängämnen. Dessa förvarade Fredrik B till största delen i ett stenvalv söder om staden, men han hade också två kopparkärl med krut och liknande inne i butiken. 

Tisdagen den 28 december 1859, någon gång mellan klockan elva och tolv på förmiddagen, kliver mjölnaren Per Bengtsson från Påarp in i butiken, blossande på en cigarr. Han strosar ett varv runt butiken, och kommer då alldeles intill kopparbyttorna med krut. Det uppmärksammar en annan kund, Mauritz Wetterlund (kusin till min ff mm Justina W, hon med prästerna) och försöker mota bort hr Bengtsson från krutkärlen. Men för sent... 

Två hejdundrande smällar genljuder i staden. Glasen i fönsterrutorna blåstes ut, bågarna hamnade långt ute på torget. Husets murar rämnade på flera ställen. Hela torget darrade, grannfastigheterna fick rutorna krossade. Inne i butiken for mästerlotsen Carl Lindström ut i förstugan av tryckvågen. Sjömannen J Pettersson flög samma väg, och fortsatte in genom den stängda dörren till kontoret. Värst tilltufsad blev dock butikens bokhållare, som blev illa bränd i ansiktet och på halsen. Mjölnare Bengtsson, vars cigarr ställt till med alltihop, begav sig skyndsamt hem till Påarp. Inte helt oskadd, dock. 

Krutrök vällde ut genom fönsteröppningarna, brandklockan klämtade, vattenhämtare sprang ner till Nissan, brandsläckarna kom springande med handdrivna brandsprutor... Emellertid behövdes de aldrig, folk hade lyckats släcka elden med vattenhinkar. 

Och när rökmolnen skingrats... Handelsboden var totalförstörd, väggarna buktade utåt, och måste senare stöttas upp. Som tur var, var huset ordentligt försäkrat och reparerades, men Fredrik Bissmark flyttade ändå sin butik därifrån. Han övergick sedan till att sälja fröer och växter, lemonader och mineralvatten. Han fortsatte att sälja krut, men nu i mindre partier, och forslade med häst och vagn, försedda med röd flagga. 

Mjölnare Bengtsson ställdes inför rätta och fick böta. Röka tobak inne i en handelsbod var strängt förbjudet i Halmstad. Det skrevs om saken i tidningarna, Hallands-Postens redaktör tog tillfället i akt att ondgöra sig inte bara över kombinationen krut och cigarrer, utan rökning överhuvudtaget. 

Framsynt man, den där redaktören. Långt innan Visir (Vi som inte röker) och A non-smoking generation sett dagens ljus. 

Apropå tobak, så kan jag bara inte undanhålla er följande lilla historia:

Det var bröllopsdag, och gubben överraskade sin gumma rejält med att bjuda henne på te på sängen, något som inte hänt på år och da'r. Gumman berättade senare för en väninna: 

- Jag tyckte det var så rart av honom, så jag hade inte hjärta att tala om att han lagt portionssnus istället för tepåsar i kannan.... 

Ett flertal anledningar att satsa på rökfritt. Skingra rökridåerna! 

 

Källor: C M Bergstrand: Från Borås och Ås härader på 1700-talet.

Sven Aremar: Staden-Havet-Människorna. Läsebok om Halmstad 1993.

Bilden: Elegant rökkonst. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  622 Träffar
  0 Kommentarer
622 Träffar
0 Kommentarer

Viktor och Matilda Stenberg

Viktor Matilda Ove och Stefan Stenberg 0001Viktor och Matilda Stenberg med barnen Ove samt Stefan. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Viktor Stenberg såg dagens ljus 8 mars 1894 i Mullkälen, Skellefteå som son till snickaren Adam Stenberg och hans hustru Maria Johanna Selberg, bördig från Lövånger. När Viktor var fem år gammal flyttade familjen till Norra Grundfors utanför nuvarande Boliden.

I sin ungdom arbetade Viktor som flottningsarbetare i Skellefteälven och på sågen i Örviken. 1929 vigdes Viktor med Jenny Matilda "Tilda" Forssell från Holmfors, dotter till Johan "Jani" Oskar Forssell och hans hustru Selma Karolina Persson. "Tilda" var född 1897-01-05 och äldst aViktor och Matilda Stenberg 0001Viktor och Matilda Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. v tio syskon.

Viktor och "Tilda" övertog så småningom en del av Viktors föräldrahem i Norra Grundfors. De blev jordbrukare och fyra barn, tre söner samt en dotter fostrades i hemmet. Senare överlät makarna gården till yngste sonen. På gården i Norra Grundfors fanns 1943 en häst, fyra kor, två ungdjur och två får.

Viktor var, till skillnad från sin far, en spjuver trots sina motgångar i livet. Han hade bland annat varit till Härnösand och stelopererat ryggen. Ett stående uttryck som Viktors far Adam brukade använda var: "He var se förskräckligt onödigt!" (Det var så förskräckligt onödigt!) Viktor däremot var mer positiv och skojfrisk. När han hästen skulle in på kvällen sa han att han skulle köra in "mercan" (märra).

En stor sorg för Viktor och "Tilda" var när äldste sonen omkom i en tågolycka 1969. Hösten 1975 flyttade Viktor och "Tilda" till Prästbordet i Skellefteå. 5 maj året efter avled Viktor på Skellefteå lasarett, 82 år.

Tilda levde betydligt längre. Hon bodde under något år på Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå, sedan på sjukhemmet avdelning 21 där hon vistades fram till sin död 13 maj 1994, 97 år gammal. Vid hennes bortgång levde endast ett av barnen.

Fortsätt läs mer
  599 Träffar
  0 Kommentarer
599 Träffar
0 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
334 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
158 inlägg
Helena Nordbäck
149 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
101 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser