Rötterbloggen
Rötterbloggen

Brålanda - världens centrum?

Inom släktforskarkretsar talas det ofta om varifrån släkten härstammar, för en del så är det självklart, för andra kan det vara lite svårare att svara. Det kan bero på okända anor, det kan bero på många omflyttningar och liknande orsaker. Jag har inte så svårt med vad jag brukar svara, två Götland och två Slagen, eller om det ska preciseras, Östergötland, Västergötland, Bergslagen och Roslagen. Det blir ju ofta så att det då finns släkt i de områden som beskrivs, kanske även byggnader och kyrkogårdar som förknippas med släkten och som gör området till ett givet mål för nutida utflykter för att vandra i fädrens spår.

När det gäller mina egna västgötarötter så finns det inte så mycket kvar av detta, spåren av tidigare generationer har liksom suddats ut, besöksplatserna har blivit färre och kyrkogårdarna innehåller inte de människor som finns i mitt släktträd. En anledning är naturligtvis att äldre generationers gravar försvunnit, men också att det skett utflyttning, nästan alla i tre till fyra generationer tillbaka flyttade för nästan 150 år sedan och lämnade det, för den delen av släkten, hävdvunna området.

Jag undrar vad som hände i Varatrakten i Västergötland runt 1880, då min farfars föräldrars tillsammans med farfars mors syskon med familjer, som på ett givet tecken lämnar Västergötland och flyttar till Brålanda i Dalsland. Tre bröder, 2 systrar och deras föräldrar köper mark i Brålanda. Närmare 50 personer flyttar till området och fyllde på socknen. Var det för att det fanns tomma hemman i Brålanda att förvärva, gav marken i Västergötland för lite eller var det elaka grannar som gjorde att de flyttade. Jag vet inte säkert, men västgötaslätten känns som mer bördig än Dalslandsmarken, men kanske har jag fel.

Hur var det att komma till en ny plats? Naturligtvis var det inte som att emigrera till Amerika, sederna förstod man och språket var det samma, men hur togs man emot, hur upplevde barnen flyttningen. Jag har försökt att se vad som finns skrivet och om det fanns några ledtrådar i anteckningar från senare generationer, men det verkar vara ett svart hål i det material som jag hittat.

Nu vet jag att de bodde och verkade i en socken som jag inte känner som ”hemsocken”. Det finns inga kopplingar bakåt i tiden, av naturliga skäl, och många av de som flyttade rörde sig sedan vidare, många till Amerika, eller till andra delar av Sverige. Min farfar lämnade socknen och blev affärsman, med flytt mellan olika delar av landet som en del av sin karriär så där finns inget kvar av direkta kopplingar. Tre av farfars syskon ligger begravda på Brålanda kyrkogård, de andra emigrerade. Eftersom de som stannade kvar inte bildade familj så är deras grav, märkt med Syskonen på Lottsbyn, det som fortfarande minner om familjens närvaro.


När kopplingarna till socknen inte finns bevarade i så stor utsträckning, så är Brålandaboken en guldgruva. Det har skrivits många sockenrelaterade böcker genom åren, och de är idag en guldgruva för de som söker kunskap om det som hände förr i det begränsade området som en socken utgör.
att få tillgång till inte en bok, utan två, på sammanlagt 1 200 sidor om Brålanda (fast i ärlighetens namn så omfattar Brålandaboken även Gestad och Sundals Ryr). Texterna ger insyn i den trakt där min släkt levde under en tid, även om de inte hade rötterna där, och visst måste det finnas avtryck i hur min farfar upplevde världen och han blev formad, åtminstone till viss del.

Även om många av släkten flyttade ut, så finns åtminstone en nämnd i en nyare bok, Stationssamhället Brålanda, 1878–1976. Utmed landsvägen ligger ett hus där det en gång tillverkades råttfällan Svea, patent 56 458 från 1923. Huset kallas i boken för Råttfällemakarens och ägdes av min farfars bror, Sven Johan. Så det är med stolthet jag ser en av de få kvarvarande minnena, i centralorten Brålanda.

Fortsätt läs mer
  1266 Träffar
  0 Kommentarer
1266 Träffar
0 Kommentarer

De judiska invandrarnas historia förklaras

I Stockholm finns två gamla judiska kyrkogårdar. Den ena heter Aronsberg, den andra heter Kronoberg. Båda ligger på Kungsholmen. I vinter har en bok publicerats som berättar om dessa. Men här finns väldigt mycket mer att läsa för den som har judisk härstamning. Vi får veta vilka som är begravda på de här två kyrkogårdarna och om de judiska familjer där medlemmar begravts här under de hundra år som gravplatserna använts.

Boken heter "Gravstenar berättar – Judiskt liv i Stockholm 1775–1875" och är utgiven av Stockholms Stadsmuseum. Den är en antologi med flera olika författare som var och en berättar sin del av den judiska bosättningens historia i Stockholm. Den börjar med ett avsnitt om bakgrunden till utformningen av judiska kyrkogårdar och om tillkomsten av just dessa gravplatser.

Aaron Isaac föddes i Brandenburg 1730 och kom till Stockholm i juni 1774. Han var den förste jude som tilläts bo i Sverige utan att tvingas avsäga sig sin tro. Senare samma år anlände hans bror Marcus Isaac. Aaron var sigillgravör, ett bristyrke i det dåtida Sverige. När han väl fått sitt bosättningstillstånd behövdes en judisk kyrkogård utses, så att den fanns redo när första dödsfallet i familjen skulle inträffa. Det blev en då avlägset belägen plats på Kungsholmen.

Aronsberg anlades 1776 och första begravningen skedde 1782. En schism inom den lilla judiska församlingen i Stockholm ledde till att gravplatsen Kronoberg kom till 1787. Gravstenarna har långa inskriptioner på hebreiska men dessa har övesatts i en skrift utgiven 1927. Den finns som pdf-fil här. Många av de senare gravstenarna har inte bara den dödes namn utan även dennes fars namn.

För släktforskare är boken intressant för den förklarar en hel del för den som upptäcker sig ha judisk släkt. Många judiska familjer övergick till den svenska kyrkan efter några generationer och på vägen kan kunskapen om det judiska ursprunget ha försvunnit. Då ger boken god vägledning för ökad förståelse. Dessutom berättas här om flera av de första judiska familjerna i Sverige. Släkterna Lamm, Levin, Meyer, Benedicks, Bonnier, Leja och Hirsch är några.

 boken
Boken om de judiska invandrarna. Här berättar bland andra om Abraham Josephson (1770–1825) och hans hustru Blomma Magnus (1769-1839). Abraham arbetade som hovmästare och ansvarade för mathållningen på officersskolan på Karlberg. Blomma fick efter makens död ta över verksamheten. Båda är begravda på Aronsberg.

En kortare version av den här texten är publicerad i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 1 2019.

Fortsätt läs mer
  942 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
En annan intressant men betydligt äldre bok, som dock inte handlar om judisk bakgrund, men likväl om släkt är Ivar Lo Johansson... Läs mer
lördag, 02 mars 2019 18:08
Eva Johansson
Lars: Ja, även om den ska vara en roman så är den väl självbiografisk. Det finns många mer eller mindre självbiografiska och mycke... Läs mer
lördag, 02 mars 2019 21:04
942 Träffar
2 Kommentarer

Systrarna Stenbäck från Djupvik

valborg djupvikFrida djupvik

Detta är systrarna Stenbäck från Djupvik, Umeå. Till vänster Valborg (1900-1933) och till höger Fredrika "Frida" (1895-1972). Fotona kommer från min morfars mors album. De föddes i en syskonskara av åtta barn till sågverksarbetaren Karl Stenbäck och hans hustru Anna Katarina Mattsdotter. Drygt en månad innan Valborg, som var yngst i syskonskaran, föddes dog fadern Karl. På dagen (!) fyra år senare, alltså 1904, avled även deras mor varför hela den stora syskonskaran blev föräldralös. Barnen splittrades därefter, de flyttade till olika fosterfamiljer, någon emigrerade till USA. Valborg och Frida, som Fredrika kallades, fick då komma till sin moster Fredrika Albertina Mattsdotter och hennes make Anders August Olofsson. De var barnlösa och bodde då på Östermalm i Umeå stadsförsamling men flyttade senare till fastigheten Tranan 2.

Anders August Olofsson, som var farbror till min morfars mor Ester, står noterad som arbetare i kyrkböckerna men han hade även tidigare varit dräng hos "fint folk" i Umeå stad, om jag får använda det uttrycket. Till exempel så var han dräng en tid hos rådmannen, guld- och silverarbetaren Erik Linderoth med familj i Umeå stad. Därefter var han dräng ett tag hos löjtnantänkan Hedvig Rosina Charlotta Hörnell f. Bergmark i fem år innan han 1890 gifte sig med nämna Fredrika Albertina Mattsdotter född i Vännäs församling. Hon hade å sin sida tidigare bland annat varit piga hos gästgiverskan i Umeå stad mamsell Anna Sofia Pettersson.

Anders August avled 1937 och Fredrika Albertina 1939.

Hur gick det då i livet för systrarna Valborg och "Frida"? Ja Valborg gifte sig med maskinkonstruktören Sven August Kindblom från Jönköping. De bodde först i Göteborgs Gamlestads församling där även deras tre barn föddes. 1930 flyttade de till Partille. I oktober 1933 flyttade dem till Sölvesborg. I december samma år avled Valborg i sviterna av tuberkulos och efterlämnade maken och deras tre barn, där det yngsta barnet bara var fyra år gammalt. Maken Sven August gifte sedan om sig två gånger till (han hade innan giftet med Valborg varit gift en gång tidigare) så han var gift totalt fyra gånger och hade barn från de tre första äktenskapen. En stor sorg för honom var nog när äldsta dottern Bojan Linnéa, liksom sin mor Valborg, avled av tuberkulos 1947, blott 19 år gammal. Då boende i Stockholm.

Sven August avled 1975, då bosatt i Möllevångens församling i Skåne.

Valborgs syster Fredrika eller "Frida" som var hennes smeknamn, blev kvar i Umeå. Hon gifte sig med grovarbetaren Karl Gunnar Svanberg och fick med honom två pojkar. De bodde då på Ålidbacken i Umeå, men flyttade 1940 till Teg i Umeå där de bodde en kortare tid innan de återvände till Umeå stad igen.

Äldste sonen dog redan 1955, 27 år gammal, det var nog en stor sorg för både "Frida" och Karl Gunnar. Frida avled 1972, då bodde makarna på Järnvägsallén i Umeå och när Karl Gunnar avled tre år senare var han skriven på Idrottsallén i Umeå.

Det är inte utan att jag fäller några tårar när jag skriver detta och tänker på allt tragiskt som denna familj fick uppleva men Valborg och Frida fick nog en bra uppväxt hos sin moster och morbror i Umeå stad trots allt.

Anton RosendahlAnton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Fortsätt läs mer
  776 Träffar
  0 Kommentarer
776 Träffar
0 Kommentarer

Från fjös till slott

Att det blir alltmer populärt att semestra i de svenska fjällen beskrevs i en artikel häromdagen, och att det medför ett ökat intresse för införskaffande av boende, i en eller annan form, är en naturlig följd av det stigande antalet människor i fjällvärlden.

Det finns alla sorter av boende och visst kan man hitta en hel del intressanta objekt, ibland små och ibland stora. När andan faller på så kan besök i fjällvärlden ge associationer, och det är vad som hände mig nyligen vid ett besök i en av de Härjedalska skidorterna. Jag besökte Lofsdalen och där stötte jag på ett litet hus. Inte mycket för världen, men det bar på en intressant historia. Det står idag inte på den ursprungliga platsen, är flyttad en bit av några entusiaster och är idag i hyfsat skick.


Det kallas fjöset, det Lindblomska fjöset och har en koppling till en familj, som visar på hur olika ödets lotter faller. I huset bodde den försupne skolläraren Olof Lindblom med sin hustru och deras barn. Ett litet utrymme för boendet och också för något husdjur. Familjen var fattig och Olof skötte sig inte så hustru Brita fick gå runt i bygden för att tigga till sig det som behövdes för dagen. Inte lätt och inte så väl sett drog hon under vintern de minsta i en kälke och försökte få hjälp.  Äldsta dottern hade epilepsi, äldsta sonen Pehr Olof var inte som andra, han blev ibland riktigt arg, och då var det bara mamma som kunde lugna honom. Några barn dog i unga år, men Erik, 10 år yngre än Pehr Olof och Jonas, den yngste, de klarade sig. 

Inte var det något bra liv, på gränsen till riktigt uselt. Det var därför inte så konstigt att Erik gav sig iväg hemifrån i unga år, först de tre milen till centralorten Linsell för att lära till skräddare och sedan till Hudiksvall. Samma resa gjorde Jonas.

För att göra en lång historia kort, så reste Erik till England, arbetade på ett skrädderi, gifte sig med chefens dotter och drog sedan till USA med familjen. De förflyttade sig över kontinenten, bodde hos indianer och kom så småningom till San Francisco. Lämnade fru och barn och tog hyra på valfångare, hoppade av i Alaska och hittade guld i Nome. Känd som en av Three Lucky Swedes, och gjorde sig en oerhörd förmögenhet.

När han senare reste hem, ville byborna inte veta av honom, försupne skollärarens son, förmodligen var det bara kattguld han hade med sig. När de förstod att han verkligen var förmögen skickade socknen en räkning på familjens samlade bidrag, men den betalades aldrig.

Här kunde berättelsen ta slut, men det finns en bit kvar av den. Hur gick det med resten av familjen?
Yngste sonen Jonas han försvann, sägs att han reste till Ryssland, men det vet vi inget om.  Pappa Olof blev illa slagen av någon och avlider. Mamma Brita fortsatte tigga och ta hand om Pehr Olof, men till slut så orkade hon inte mer utan avled vid 83 års ålder. Kvar i fjöset fanns då Pehr Olof, som utan sin mors lugnande ord, blev svår att tas med. Den utväg som de styrande fann bäst var att kedja honom i en kalvkätte, där kedjorna drogs åt vid matning och de gånger en hink med vatten kastades över honom, det som påstods vara tvättning. I tre år levde han så, ensam i sin kätte. Ibland kom skolbarnen på studiebesök och stod utanför för att titta på honom. Efter tre års fångenskap avled Pehr Olof.


Hur gick det då för Erik? Han förvaltade sin förmögenhet väl, blev rikare och rikare. Familjelivet var inte det bästa så en ung aktris fångade hans hjärta och tog sedan över mer och mer av hans förmögenhet, inte så snyggt men inte heller ovanligt. Erik kände sig mer och mer ensam, men han bodde bra och sista tiden av sitt liv tillbringade han i ett hus som var den direkta motsatsen till fjöset i Lindvallen. I en stor lägenhet i det hotell han ägde spenderade han de sista åren, och det sägs att dog sittande i det torn som kategoriserar byggnaden. Hotellet finns än idag, Claremont , ligger en liten bit utanför San Francisco och är imponerande.

Fortsätt läs mer
  982 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Birgitta Svedlund
En intressant berättelse om en spännande plats och person Vill rekommendera Marit Manfredsdotters fantastiska trilogi upprättelse.... Läs mer
måndag, 04 mars 2019 19:19
982 Träffar
1 Kommentar

Skenet bedrar!

Februaritrix-010

Under den gångna lördagens västgötaträff, slog det mig att väldigt många ting i livet inte är riktigt vad man tror att de är. 

Inom film och TV är vi ju vana vid att effekter och scener är fejkade. Vid ett studiebesök på Filmstaden i Solna för några år sedan, fick vi bland annat veta att i filmen 'Sommaren med Monika', där titelkaraktären stjäl en fläskkotlett och springer iväg i till synes tät och snårig barrskog, befann man sig i verkligheten på den lilla kullen nedanför restaurang Backstugan inne på området. Förmodligen var det väl nämnda restaurang som fick låna ut fläskkotletten också...

'Sjunde inseglet' är också inspelad i gamla Filmstaden och ska tilldra sig under mörkaste medeltid. I verkliga livet fick man anpassa sig till de tider flygplanen inte lyfte från Bromma flygfält, för att inte få med planen i ljud och bild. Den uppmärksamme kan också se enstaka solreflexer från fönster i de nybyggda höghusen utanför området på filmduken...

Under det glada 20-talet, när framför allt storstadsmänniskor gärna ägnade sig åt ett hektiskt nöjesliv, sågs många flotta bilar, och ännu flottare klädda människor rörde sig på städernas flotta klubbar. Senare har det ju framkommit att många levde helt och hållet på lånade slantar, och långt över sina tillgångar. Sedan kom börskraschen 1929, och då gick det nog inte att låtsas längre...

I lördags höll jag föredrag om en resa genom Västergötland som jag gjorde för några år sedan. När jag inför resan frågade min vän Lisbeth om orten Ambjörnarp, svarade hon: 'Det är en liten håla några mil söderut härifrån Borås'... Vid besök i Ambjörnarp, som ligger bedövande vackert vid en sjö jag glömt namnet på, på skogklädda kullar, så fick vi i hembygdsgården veta att både släkten Sager, med Robert Sager som lät bygga palatset i Stockholm där statsministern bor, och släkten Magnell, med artisten Ola Magnell, leder sitt ursprung dit. Inte dåligt för den lilla 'hålan'! 

För att nu avsluta med ett verkligt konkret sken, så berättade en av min farfars kusiner om en sommar för länge sedan då hon som liten flicka fick bo några veckor hos min farfars föräldrar i Piteå. Midnattssolen strålade, och farfars kusin kunde absolut inte förstå varför alla människor gick och la sig. Det var ju klart och tydligt dagsljus ute! 

Men som sagt, skenet bedrar!

 

Bilden: ett litet ljusexperiment. Det är förstås inte glaset som lyser, utan en blå värmelykta, förstärkt av TV:n....

Fortsätt läs mer
  945 Träffar
  0 Kommentarer
945 Träffar
0 Kommentarer

Kvinnor till sjöss

Kvinnor har alltid arbetat, som bekant. För många har arbetet varit oavlönat och kanske bara taget för givet av omgivningen när arbetet skett i hushållet, med jorden och med djuren. Men på 1800-talet blev det allt vanligare för kvinnor att yrkesarbeta, i takt med en ökad industrialisering. Fler och fler yrken öppnades för kvinnor, liksom utbildningsvägar.

Kvinnor har arbetat till sjöss sedan långt tillbaka. Hur långt vet jag inte men här har vi ett bevis på kvinnors arbete ombord redan vid mitten av 1800-talet:

 1861

Ångskonaren Westervik fördes av kaptenen Jonas Fredrik Sandström. Den 30 mars 1861 mönstrade han en ny besättning med bland annat tre kvinnor. Bildkälla: Arkiv Digital, Sjömanshuset i Västervik (H) DIa:1 (1853-1870) Bild 920.

De tre kvinnorna ombord på ångbåten Westervik hette Johanna Maria Olsson, Johanna Andersson och Johanna Carlsson. Johanna var uppenbarligen ett populärt namn 1830-1840. De var 27, 20 och 28 år gamla och arbetade som restauratris, kokerska och uppasserska. Någon lön finns inte antecknad för två av dem, bara för Johanna Carlsson som fick 8 riksdaler per månad, vilket var mindre än hälften än vad någon av männen hade i lön. De var mönstrade ombord men inte inskrivna i sjömanshuset, som männen var. Först 1935 kunde kvinnor bli inskrivna i sjömanhus, därför är de mycket svårare att hitta i arkivhandlingarna. Man måste veta var man ska leta efter dem.

Kapten Sandström hade anställt kvinnor tidigare. 1860 mönstrades Maria Olsson, Johanna Pettersson och Maria Lovisa Andersson ombord på S/S Westervik. 1859 arbetade två kvinnor ombord och 1858 en uppasserska som hette Augusta Willringhaus, då 21 år gammal. Detta verkar vara det första året med kvinnor mönstrade ombord.

Med all säkerhet var ångbåten Westervik en passagerarbåt, kanske gick den mellan Stockholm och Västervik vid denna tid, eller kanske söderut i Östersjön.

SuM foto023521
Ombord på bogserbåten Stor-Erik arbetade en kvinna som kocka 1916, då den här bilden togs i Gävle hamn. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

Tillägg: Tidigare idag hade jag skrivit ett annat inlägg om ett ämne som jag från början inte alls förstod hur känsligt det var för andra släktforskare. Och inte ska man sprida missämja i världen så därför har jag tagit bort det och skrivit detta i stället. Det var ingenting som var viktigt för mig.

Fortsätt läs mer
  913 Träffar
  1 Kommentar
913 Träffar
1 Kommentar

Konrad och Selma Wester

Jag hör ofta uttrycket ”det var bättre förr”, men det var verkligen inte allt som var bättre förr, det inser man om man fördjupar sig i människoöden som Konrad och Selmas. Jag tycker att berättelsen om paret på detta foto är en fängslande historia som ger en inblick i hur tufft livet på många sätt var för många i 1800-talets Sverige.

konrad och selma wester

Detta är Erik KONRAD Danielsson Wester (1879-11-13-1923-05-14) och hans hustru SELMA Johanna Viklund (1884-12-19-1969-06-01). Konrad var från Spölträsk och Selma från Risåträsk, båda byar i Burträsk socken, Västerbottens län. Konrad och Selma vigdes 1903-03-08. De fick nio barn tillsammans, det yngsta föddes efter att Konrad hade avlidit.

Konrad var ovanligt intresserad av nyheter och kunskap. Äldsta dottern Valborg fick som barn vara vallflicka med korna som gick ute i skogen på bete. "Getare" var ju den lokala benämningen på en vallflicka eller vallpojke. Sommaren när hon var åtta år var hon alltså getare och för detta sommarjobb fick hon av Konrad en prenumeration på Allers familjejournal, vilken hon då satt i skogen och läste om dagarna. Läshungern var stor men det var i en tid när det på många håll ute på landet ansågs nästan syndigt att läsa veckotidningar.

När Konrad hade gjort en stor nyodling och satt upp en stor lada där, tyckte någon granne att det skulle nog mycket till innan han skulle få en så enormt tilltagen lada full. Konrad var den förste i trakten att använda handelsgödsel och den stora ladan blev full!

Under någon tid prenumererade han på "Social-Demokraten". Inte för att han var socialdemokrat, men som han själv uttryckte det: "jag vill veta vad de tycker".

Konrad, som hade plattfot, blev därför frikallad från värnplikten år 1900. Byn Spölträsk, där Selma och Konrad bodde, bestod av bara två gårdar. Konrads bror Herman bodde i den andra gården. Byn låg avsides till. För att komma in till stationssamhället fick de ro över två sjöar. Konrad tyckte att de bodde lite väl avsides och ville komma till mer civiliserade trakter. Han såg sig därför om att kanske flytta ner mot kusten. Ett sätt att få ihop pengar var på den tiden tjärbränning och under första världskriget var priset på tjära högt. Han arbetade en hel vinter och kanske mer med att bygga upp en tjärdal. Det kunde ta ett eller några år att bygga upp en stor sådan som gav många tunnor tjära. Varför tjära var så eftertraktat vet jag inte men möjligen kan man ha fått fram ämnet fenol ur tjäran. Detta användes bl.a. till sprängämne i minor m.m. När det var dags att bränna tjärdalen eller strax innan han hade avyttrat tunnorna kom fredsslutet och priset på tjära föll drastiskt.

Det var ju en stor missräkning men försäljningen av hemmanet i Spölträsk gav en del. Familjen hade köpt en gård i Flarklund, Nysätra och 1918 flyttade man dit. Selma och Konrad begav sig dit med flyttlass medan de äldsta döttrarna Valborg och Dagmar skulle driva kreaturen till den nya gården. Valborg var då 14 år, skulle fylla 15 i december det året och Dagmar var 13 år. Detta var i alla fall en vandring som tog några dagar. De övernattade hos en familj i Andersvattnet, Burträsk, det kan ha varit hos någon släkting. Den familjen hade barn och de blev överförtjusta i en killing som följde med i boskapsbesättningen. De tiggde och bad att få köpa killingen fast flickorna hade ju inget mandat att att sälja ut något. Efter mycket tvekan gick de med på att sälja killingen och de fick nog förhållandevis bra betalt för den. Konrad och Selma tyckte inte att de var illa när de kom fram med kreaturen.

Man kan ju reflektera över att på den tiden kunde en flicka på 8 år betros att vara getare och ett par tonårstjejer uppdras att driva en kreatursbesättning flera mil under ett par dagar på landsväg. Förhållandena och förutsättningarna var ju annars då än i dag men hur många hade betrott sina barn i dag att göra detta? Inte många tror jag.

Gården i Flarklund fick avbetalas under ett antal år och något som grämde Konrad på äldre dagar var att han vid en avbetalning inte hade fått ett ordentligt kvitto på denna. Säljaren hade få fräckheten att neka till att han fått någon avbetalning, så han var tvungen att betala en gång till.

1922 sålde familjen gården och flyttade till Brände, Nysätra där de köpt ett hemman. 1923 avled ju Konrad och Selma blev ensam med nio barn och ett hemman som skulle skötas, men hon klarade av det och lejde hjälp när det behövdes. Hemmanet övertogs av en son 1946. Selma bodde kvar på gården fram till sin död 1969.

Familjen var mycket drabbad av tbc. Flera av barnen dog i sjukdomen, så även Konrad. Han vårdades en tid på Österåsens sanatorium och blev då någorlunda återställd men ett slitsamt jobb som bonde var nog inte något bra jobb för en f.d. tbc-patient så sjukdomen slog till igen. Under tiden på Österåsens sanatorium skrev han 1913 ett vykort hem till familjen i Spölträsk, när han hade fått veta att sonen Erik hade fötts ett år tidigare ungefär. "Hälsning till pappas raring" skrev han. Konrad avled 1923 på Umeå lasarett och var då väldigt sjuk i tbc. Han hade då tbc i lungor, svalg och inre organ.

Familjen Wester hade haft stora skogstillgångar, men dessa såldes ut i Konrads ungdom. Skogsbolagen (familjen Kempe som bl.a. ägde Robertsfors bruk och den stora sågverksanläggningen på Norrbyskär) köpte upp allt de kom över. Det rörde sig om 9000 tunnland (4500 ha) och jag tror att köpeskillingen var 5000 kr. Det går kanske att ta reda på? Hur som helst mycket på den tiden när man mest levde på självhushåll, men otroligt lite för en sådan skogsareal. De som sålde fick ju fortsätta att hugga både ved och timmer så mycket de ville för eget bruk och enskilda bönder hade på den tiden mycket små möjligheter att avverka och sälja skog. Hur skulle den transporteras iväg för försäljning?

När de fick ut betalning för skogen packade Selma väskan och for att hälsa på sin syster Hilda ett par veckor - så att Konrad och Herman skulle få supa skallen av sig för sig själva.

Så lite mer om Selma. Hennes gudföräldrar erbjöd henne att ärva gården (i Risåträsk) om hon gifte sig med drängen på gården (som var som en son för dem). Hon vägrade dock och rymde med Konrad ut i en roddbåt på sjön istället. Selma var pigg och vital även på ålderns höst. Vid 78 års ålder reste hon till USA. För sina insatser i hus och hem har hon tilldelats Nysätra hushållsnämnds förtjänsttecken och diplom. Hon var både duktig, arbetsam och respekterad. Hon avled alltså hastigt hemma i Brände 1969, vid en ålder av 84 år..

Anton RosendahlAnton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Fortsätt läs mer
  855 Träffar
  0 Kommentarer
855 Träffar
0 Kommentarer

Kan man berätta för mycket?

Ibland så börjar jag fundera på vad min släktforskning ska ge för resultat. Vad är det jag letar efter och hur vill jag att det ska presenteras någon gång i framtiden när jag börjar bli färdigt.  Ja, färdig blir man inte, men kanske kan jag nå ett etappmål i alla fall. När anorna försvinner bakom många generationer och det bara finns strödda anteckningar i mantalslängder eller liknande så är det ibland svårt att få grepp om vad det var för liv de levde, hur deras familj såg ut och vilka öden och äventyr som de genomgick.

Ju närmare i tiden, ju mer information finns att få, åtminstone på de som jag lyckas identifiera. Att det bland mina anor finns det som många stångas med, okända föräldrar och brunna kyrkböcker innebär naturligtvis inskränkningar, men huvuddragen går många gånger att få fram om anorna levde på ungefär samma plats som sina släktingar. Att det får bli gissningar och spekulationer, det får jag stå ut med, bara jag klart berättar vad som jag har riktiga källor till och vad som är antaganden.

Det är ibland svårt att avgöra vad som skall tas med, ska den personliga integriteten, som vi håller ganska högt i vårt dagliga liv, få avgöra att vi inte berättar?  Ska det som beskrevs förr, med olika detaljeringsnivå, anpassa till vår försiktiga, tidsanpassade, något avskalade nivå eller ska det fram i ljuset som det skrevs förr?

Under sökandet efter en Fredrik Arvid Blom, född i Enköping, så kom jag ganska nära delar av hans familj. Inte så att jag träffade dem, men de underlag som dök upp i sökandet efter honom visade på både det ena och det andra. Nu hör det till historien att det bara är uppgifter som är runt 100 år gamla och de utspelar sig i USA, men ändå.  Hans liv var inte alltid så rosenrött utan det fanns mörka hål, och inte bara en gång utan flera. De detaljerade skilsmässohandlingarna beskriver hur ett familjeliv inte ska vara, ska jag ta med de detaljerna? 



En tidningsrubrik och efterföljande text som handlar om Fredriks svärföräldrar är kanske tänkbart att ta med, men det var inte mycket som doldes för 100 år sedan.  Ska jag berätta hela historien eller ska jag dölja händelsen och konstatera att de båda dog.   Att mannen använde rakkniv, strykjärn och för säkerhets skull också gas för att ta livet av sin hustru, är det nödvändigt att berätta? Att han tillbringat en tid på mentalsjukhus, hör det hit? Och ska jag berätta det som står i texten, som inte syns på bilden att det var de två barnbarnen, 8 och 6 år gamla som upptäckte dådet. Man kan fundera mer än en gång, på hur mycket som ska berättas. Vad tycker du?

En annan frågeställning dyker upp när vi nu har fått ett nytt verktyg, DNA, till vår hjälp i släktforskningen. Det är inte alltid som våra källor berättar hur vi är släkt, eller om vi ens är släkt. För vilka ska vi berätta att det inte är som vi alltid trott, är det de som frågar eller ska det berättas vitt och brett på släktkalaset att vi inte är släkt på det sätt som vi trott. Ska vi gå runt och fråga hur det känns att bli av förälder, farförälder eller syskon när vi fått svaret på olika DNA-tester. En delikat frågeställning som kräver mycket funderande innan det är dags att ta ställning. Kanske har vi olika infallsvinklingar på denna fråga och nog tål det att diskuteras mer än en gång. Varför inte en ny punkt nästa gång DNA diskuteras.

Fortsätt läs mer
  1478 Träffar
  0 Kommentarer
1478 Träffar
0 Kommentarer

Hembygd sökes....

hembygd

När jag var nybliven släktforskare, och med fröjd ägnade mig åt min 'räkmackegren' av släkten, det vill säga den gren som innehåller massor med präster i Halland, fick jag i min hand en karta över alla halländska socknar. Jag fyllde i alla socknar där jag hade en präst, en prästfru eller en prästs bror, och insåg att jag i stort sett hade något prästerligt i varenda buske i Halland. Men.... samtidigt insåg jag att, med ett undantag, så hade ingen av dessa många präster sin församling som hembygd. De hade ju fått sig församling eller pastorat tilldelade, många kom långt därifrån, längre tillbaka i tiden fanns det till och med präster som inte ens var från Halland! De hade kommit över gränsen från Småland eller Västergötland. (Apropå Västergötland; alla släktforskande västgötar i stockholmstrakten hoppas jag träffa i Huvudsta klockan 11.00 på lördag!).

Jag har ibland hört mina släktforskarkollegor beklaga sig över att deras släkt 'bara rest mellan tre församlingar' i ett och samma landskap, och i stort sett hållit sig där i flera hundra år. Jag kan ibland bli lite grön i ansiktet av sådana uttalanden... själv har jag mina anor spridda över större delen av Sverige, vilket i och för sig är omväxlande, men återigen... jag saknar hembygd! Jag själv är, som jag nämnt tidigare, uppväxt i Täby, men dit flyttade vi när jag var nyfödd. Dessutom är min barndoms Täby totalt sönderbyggt idag, och går inte att känna igen alls.  I Stockholm föddes jag, men det var mina mor- och farföräldrar som kom till stockholmstrakten i början av 1900-talet, så någon urstockholmare är jag inte heller.

Det närmaste jag har är mormors fars släkt i Södermanland, men det är ju flera generationer bakåt från mig, och förvisso har jag avlägsna släktingar på Nackhäll i Julita fortfarande, men dem träffade jag för första gången för två år sedan. Mina anor i Västerbotten har nog bott där i flera hundra år, men de lämnade landskapet på 1830-talet, så några senare kopplingar dit har jag inte.

I Värmland har jag anor i Svanskog, och nog verkar Niklas Svanströms släkt ha bott på Koppungen ganska länge, men Niklas är min farfars farmors morfar. Inte så nära släkt att det känns som hembygd precis. Samma sak gäller Lethenström från Nyed, den släkt som Niklas dotter gifte in sig i. Lethenströmmarna har funnits i trakten i några hundra år, men är lika många generationer bort.

Sedan har vi då 'skugglandskapen'. I Skåne letar jag sedan tjugofem år förtvivlat efter anorna till Maja Mårtensdotter Malmström, vilket borde vara lätt med det namnet, men inte har varit det. Hon är min enda skånska ana, men hon levde i början av 1700-talet, så någon skånsk hembygd är nog inte att hoppas på heller. Min koppling till Blekinge är mer sentida, men också skuggig: en syster till farfars farmor fick en son som runt förra sekelskiftet hamnade i Karlshamn och gifte sig med en tjej från trakten, men deras barn flyttade upp till Stockholm. Slut på Blekingehembygden. I Dalsland är det ännu värre. Där har jag bara prästen Brynolphus, som är syssling till min ana Lars Maschål från Tengene. Knappast att betrakta som hembygd heller. I Närke letar jag som jag nämnt tidigare efter en blivande soldat vid namn Nils Persson, född 1758....

 I Östergötland föddes min farmor i Linköping, men dit var hennes föräldrar inflyttade. Förvisso finns föräldrarnas anor ute på östgötaslätten, men dem har jag ju aldrig ens träffat.

Farfars farmor föddes i Österlövsta i Uppland, men båda hennes föräldrar var värmlänningar i förskingring. Ingen hembygd att tala om där heller. Min morfar är född i Västmanland, men hans släkt kom inflyttande dit och han själv flyttade därifrån. Slut med Västmanland! Jag har tidigare nämnt mina släktled i Dalarna, men de slutade också i förra seklets barndom, när farfar flyttade därifrån. Ingen hembygd att tala om där heller. Samma sak när det gäller Gästrikland: farfars far flyttade från Gävle, sedan var det slut med det landskapet också för min del. Tji hembygd! Mina anor i Hälsingland går så långt tillbaka som till en... är det svedjefinnar det heter där? Det är förstås väldigt kul, men i början av 1600-talet.

I Ångermanland är anorna så långt tillbaka att jag inte ens har födelse- och dödsår på dem, likadant i Jämtland och Medelpad.

I Norrbotten har jag inga givna släktled än, men finns de, är de långt tillbaka i tiden också. Härjedalen, Öland, Gotland och Bohuslän har jag inte ens den avlägsnaste tråd till.

Hembygdsböcker utgivna av hembygdsföreningar är väldigt trevlig och intressant läsning, men de flesta kapitlen avhandlar sådant som hände runt förra sekelskiftet. Förståeligt nog eftersom de bevarade källorna före den perioden raskt sinar. Men det är lite sorgligt att läsa för en som inte har någon riktig 'hembygd'.

Hembygd efterlyses härmed!

 

Fortsätt läs mer
  915 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Hör inte till dem som beklagar sig över att mina anor knappt flyttat på sig. Är glad över att ha mina rötter djupt planterade i de... Läs mer
fredag, 01 mars 2019 17:44
Helena Nordbäck
Hej Carin! Förlåt, först nu såg jag dina kommentarer. Ja, visst vore det lite speciellt att ha 'riktiga' rötter i någon speciell s... Läs mer
onsdag, 06 mars 2019 22:03
Carin Olofsson
Sökte lite i DDSS databas på vigslar. Kanske dessa (denna) kvinnor (kvinna) vara något att titta närmare på när det gäller din Maj... Läs mer
fredag, 01 mars 2019 18:09
915 Träffar
3 Kommentarer

Brandförsäkringar berättar om gården

I äldre brandförsäkringshandlingar beskrivs en gårds byggnader in i detalj. Det tror jag att många släktforskare är intresserade av. De äldre brandförsäkringshandlingarna finns digitaliserade, både i Riksarkivets digitala forskarsal på https://sok.riksarkivet.se/brandforsakringar och i Brandförsäkringsverkets arkiv på www.brandverket.se, som båda är fritt tillgängliga.

De äldre handlingarna är inte skrivna i formulär utan inleds med en längre sammanfattning som följs av en specifikation, ungefär som en bouppteckning. Nyare handlingar har en mer enhetlig struktur.

Vi tar ett exempel: Gården där jag bor. Den heter Helgerum Berggård och ligger i Västrums socken i Tjust härad i Småland. 1925 styckades gården av från godset Helgerum där Helgerums slott ingår. Helgerums slott fick fem hektar parkmark och Helgerums gård fick resten (jag vet inte hur mycket men det är fortfarande en stor skogsgård). Slottet såldes för sig och gården för sig. Gårdens nya ägare 1925 var Knut och Alma Nilsson som kom hit från Blekinge. Flera barnbarn och senare generationer finns kvar i trakten men gården såldes på 1970-talet, eller in på 1980-talet. Jag bodde inte här då.

Jag får 11 träffar när jag söker på Helgerum i Riksarkivets databas över brandförsäkringar. De äldsta är från 1877. De senaste är från 1927 och de är sex till antalet. Bland dessa finns en som gäller själva gården, en försäkring tagen av de då nya ägarna två år efter övertagandet. I denna ingår bland annat en försäkring av rättarebostaden Nygård, som då ingick i Helgerums gård men sedan dess styckats av. Där bodde min mans farfar och farmor Axel och Emilia Karlsson med sina barn. De flesta var vuxna och utflugna då men min mans far bodde hemma, han var född 1914. Min mans farfar var rättare på Helgerum.

Nygard
Nygård, Helgerums gamla rättarebostad. Eget foto.

Försäkringen inleds med en planskiss över gårdsbyggnaderna och en numrerad lista där det framgår om det finns eldstad eller inte i varje byggnad. Nog så viktigt för att bedöma brandrisken. Sedan följer en noggrann beskrivning, gjord efter en inspektion av värderingsmannen C J Liljedahl. Den visar att Nygård var byggt 1857, det hade då som nu en våning med vind och bestod av två bostadslägenheter, vilket vi hört talas om. Här får vi det bekräftat. De hade gemensam förstuga. Den ena lägenheten bestod av tambur, kök och två tapetserade rum. Den andra bestod av kök och ett rum. Dessutom fanns det kök och ett rum plus två garderober på vinden. Huset hade elektrisk belysning.

Helgerum brand1927
Inledningen av brandförsäkringshandlingen för Helgerum 1927, med planskiss och tillhörande lista. Nygård är huset nr 1 (i mitten till höger) och huset där jag bor ligger mittemot, på nedersidan om vägen. Mejeriet är det som ligger i slutet av avståndsstrecket från Nygård uppåt på sidan, med hönshuset intill. Bränneriet ligger närmast bron på vänster sida, på uppsidan av vägen. Bildkälla: Riksarkivet.

300 meter längre bort låg mejeriet, som faktiskt brann ner några år senare. Tur att det var försäkrat. Det var också ett envåningshus med vind, med kök, två lagerrum, mejerisal med elektrisk motor och något som kallas lågtrycksångpanna. Jag undrar hur den såg ut? Den stod på cementgolv och innertaket ovanför pannan var plåtbeklätt. Innanför pannan låg kylrummet. Norra gaveln hade en utbygd förstuga. Elektricitet fanns så klart.

mejerietHelgerum
En av få kända bilder, kanske den enda, på mejeriet (till höger) och hönshuset som låg bakom det. Fotot finns i hembygdsboken "Västrum – vår hembygd i ord och bild" från 1988. Där kan vi läsa att mejeriet brann 1928. Idag ligger det en sommarstuga på samma plats. Vilka som sitter på motorcyklarna och i sidovagnen är okänt, liksom fotografen.

I den här försäkringen ingår flera hus, bl a en fiskarstuga (som finns kvar) byggd 1872 och ett hus som beskrivs som tvättstuga och magasin, byggt 1827. Idag kallas det bränneriet, det ska ha använts som bränneri från början. Ytterligare ett antal byggnader finns beskrivna, hus som inte längre finns kvar, vilket ger en annan bild av gårdsmiljön än den man får idag.

Alla hus som ingick i just denna brandförsäkring värderades till 26 500 kr.

branneri
Huset som kallas bränneriet men som var tvättstuga och magasin 1927. Eget foto, en kall dag i januari. Man bor vackert i Helgerum.

Sådant här gillar jag. Jag kan ta med mig en utskrift av kartskissen och gå ut och se var alla hus legat. På en del ställen finns det rester kvar, på andra är allt borta eller nya hus har byggts.

Det här var ju en stor egendom med många byggnader att försäkra, bl a ingick en del mindre gårdar som då sålts till andra ägare. Så det gäller att titta på varje post i träfflistan och se att det är rätt byggnader du letar efter.

Alla typer av hus försäkrades inte. De flesta försäkringarna gällde offentliga byggnader, som kyrkor, skolor och andra kommunala fastigheter, bruk, industribyggnader, gods och större gårdar. Men även en del mindre gårdar och torp finns bland de gamla försäkringshandlingarna, framför allt från Holms socken men även en del andra socknar i Halland.

Omkring 60 000 fastighetsvärderingar finns i arkivet. Till många av dem finns sådana här planritningar och kartor, mest till de större gårdarna och bruken som ofta hade många byggnader utspridda på ägorna.

En längre artikel om brandförsäkringarna finns i Förbundets tidning Släkthistoriskt Forum nr 4, 2018.

Fortsätt läs mer
  1087 Träffar
  0 Kommentarer
1087 Träffar
0 Kommentarer

Familjen Allard från Örnsköldsvik

fam allard

Det finns många gamla familjeporträtt bevarade i album och samlingar. En del talar till oss mer än andra. Anton Rosendahl fastnade så pass för porträttet av familjen Allard att han lockades att ta reda på mer om deras familjehistoria. Som precis som porträttet visade sig vara något särskilt.

Detta är familjen Allard som bodde i Örnsköldsvik. Stående från vänster är Paul, Mirjam, Richard, Osvald, Gunnar och Herbert. Sittande från vänster är Olof, Göta, Teresia.

Olof, fadern i familjen, föddes i Björknäs, Norsjö församling 1854. Vid fyra års ålder dog hans far och när han var tretton år gammal dog även hans mor, så han blev ganska tidigt föräldralös. Han tog tidigt tjänst som soldat, eller fältjägare som det också hette och fick då efternamnet Allard, han hette Olofsson i efternamn innan detta. Olof gifte sig i Degerfors församling i Västerbotten med sömmerskan Teresia, Nordström från Ekorrträsk. Hon var syster till min morfars farmor Viktoria Nordström. Olof blev senare predikant och kolportör. Två böcker har skrivits om honom: "Olof Leander Allard: fältjägare och predikant" samt "Berättelser om människor och övernaturliga företeelser" / Olof Leander Allard; avskrift av handskrift. Olof avled 1917.

Teresia var som sagt sömmerska, hennes far Per Nordström var skräddare, intresset för sömnad hade hon nog ärvt av sin far. Hon avled 1939.

Om makarnas barn finns mycket att berätta. Totalt fick de åtta barn, varav den ena "Rickard Allard den äldre" dog endast sju år gammal 1893 i tuberkulös, de övriga barnen levde till vuxen också och är med på ovanstående bild.

Jag börjar att berätta om Paul, som står uppe till vänster på fotot. Han var folkskollärare och avlade folkskollärarexamen i Härnösand 1912 och från 1914 fram till sin pensionering var han folkskollärare i Nora församling i Västernorrlands län. Han var gift med småskollärarinnan Emmy Melander och fick med henne tre barn.

Vidare berättar jag om Mirjam. Hon var kontorsbiträde och gift med filosofie magister Karl Reigin Fridolm i Örnsköldsvik. Två döttrar växte upp i makarnas hem.

Så till Rickard Allard "den yngre". Han blev student i Härnösand 1918 och studerade medicin i Uppsala och Stockholm samt blev med. lic. 1927. Han var i ett par omgångar fartygsläkare hos Svenska Amerikalinjen och hade sedan olika läkartjänster i Sollefteå, Trelleborg, Domnarvet och Strängnäs. 1936 blev han tf. provinsialläkare i Nordmalings och Bjurholms distrikt, blev följande år provinsialläkare i Hörnefors och 1950 i Alfta. Sedan 1955 var han praktiserande Sollentuna. Han var gift med Britt Österman från Luleå och fyra barn fostrades i deras hem.

Nästa person i syskonskaran som jag berättar om är Osvald Allard. Enligt vad som berättats studerade han till läkare precis som sin bror Rickard. En studievän till Osvald insjuknade i tbc. Ett nytt vaccin skulle testas mot sjukdomen. Osvald ställde upp för att testa vaccinet mot sjukdomen, insjuknade och avled. Han dog 1933 på Serafimerlasarettet i Stockholm. Tuberkulos i lungorna ändade hans liv. Undertecknad har sökt efter uppgifter om detta vaccin hos Smittskyddsinstitutet, dock utan framgång. Osvald gifte sig med Elsa Karlsson från Östhammars församling. Tillsammans hade de dottern Britta, mor till bland annat operasångaren Bruno Wintzell.

Gunnar Allard var tandläkare och folkskollärare. Han ingick äktenskap med Dagny Lindgren från Uppsala. Tre barn växte upp i deras hem.

Så till brodern Herbert, han levde tyvärr inte så länge. Han var eldare på en ångbåt och avled 1913 i Rotterdam, Nederländerna. Där är han även begravd.

Sist men inte minst, den yngste i syskonskaran, Göta Allard. Kanske mer känd som Göta Allard-Lindberg. Hon var operasångerska. Om henne finns en del att läsa på nätet, bland annat detta: Vid sidan av sångstudier för Ragnar Hultén genomgick hon musikkonservatoriet i Stockholm 1926–30 där hon avlade musiklärar- och kyrkosångarexamen, och var 1930–32 elev vid operaskolan. Hon anställdes vid Kungliga teatern 1932, där hon framförde ett flertal karaktärsroller, däribland Marcellina i Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, Musetta i Bohème, häxan i Hans och Greta, Larina i Eugen Onegin, Emerentia i Domedagsprofeterna, jordegumman i Kronbruden och flera operettroller. Göta gifte sig med operasångaren Gösta Lindberg.

Man kan konstatera att familjen Allard verkar ha varit en mycket musikalisk familj, kanske något som fanns i släkten. Släktskap finns mellan familjen Allard och pianisten Bernt Egerbladh via modern Teresia.

Det var lite om familjen Allard från Örnsköldsvik.

Anton RosendahlAnton Rosendahl är en ung släktforskare från norra Västerbotten med ett stort intresse för gamla porträttbilder och vad de berättar. I några gästbloggar här på Rötter kommer han berätta om ett urval av de bilder han fastnat för och om livsödena som döljer sig bakom dem.

Fortsätt läs mer
  1068 Träffar
  0 Kommentarer
1068 Träffar
0 Kommentarer

Fantasin springer iväg

Vid all släktforskning så finns det ibland små notiser, som kan sätta fart på fantasin. Vad var det som hände, hur upplevde de som var med om skeendet det och hur skulle jag ha reagerat om jag var en del av det som berättades.


Det kan vara en uppgift om en emigration, där tankarna leder iväg. Hur var det för föräldrarna att stå vid grindstolpen och se den ende sonen ge sig iväg, väl medvetna om att de troligen inte skulle återses. Ett farväl med många underliggande känslor. Bryr han sig om vad som händer med oss gamlingar, lämnar han oss i sticket nu, eller kommer han tillbaka och tar hand om oss när vi blir riktigt gamla. I pojkens huvud, fanns det förhoppning om att lyckas och sedan komma hem som en rik man, eller var han medveten om att det var sista gången han såg sina föräldrar och den byggd han växt upp i. Var det med upprymdhet han såg fram mot resan eller var det med fjärilar i magen han passerade de så välkända husen i byn. Tog han en liten omväg med förhoppning om att få se flickan som han tyckte om, men som inte besvarat hans känslor. Undrar om hon finns kvar, när jag kommer tillbaka, och kan känslorna då väckas till liv. Vad det blev av hela historien kanske inte framgår, men en liten anteckning ute i flyttkolumnen kan ge många frågor och funderingar.


Andra noteringar kan ge upphov till mer djuplodande funderingar. Vad är egentligen meningen med livet, hur orkar en vanlig människa med det ena dråpslaget efter det andra och hur gick deras tankegångar, både när det hände och under den tid som låg framför dem. En något avlägsen släkting dyker upp i husförslängden och det finns egentligen inget större intresse att följa familjen efter att de konstaterats finnas.  Men familjen, med sju pojkar, noterades och det kan kanske bli läge lite längre fram att titta på dem.  Yngsta pojken föddes strax innan boken tog slut, så en snabb koll i nästa för att se om det dök upp fler barn kan vara på plats innan letandet efter närmare släkt tar vid. Nästa bok, där finns de, far och mor och sju pojkar, den äldste sjutton år, den yngste ett år. Inga fler barn tillkommer, men sidan ger besked. Besked som gör att en bok till behöver öppnas, och där kan man läsa på rad efter rad, Per och hustru Annas son, ett namn och ordet rödsot. Först en, sedan en till och sedan märks att även dödboksskrivaren känt ett behov av några extra textrader. ”Midsommarafton, i kyrkan två kistor, i den ena 12-årige sonen och i den andra den äldste sonen, som vaktar över den yngste, som inte ska behöva resa ensam”.


När året är slut finns Per och Anna kvar, ingen son finns längre i livet och det som skulle vara framtiden och vi skulle kunna kalla det för deras pensionsförsäkring finns inte längre. Hur orkar de två leva vidare, vilka känslor fanns det förknippade med deras kommande dagar. Det står naturligtvis inte i någon bok, så vi vet inte, men funderingarna finns. Tänk om det varit möjligt att se och höra deras reaktioner, deras känslor och resonemang under de trettio är som de överlever sina barn. Ibland känns det platt med de medel vi har, vi registrerar händelser, vi är noga med källhänvisningar men var ser vi människan bakom uppgifterna.

Det är skönt att inte allt det som vi hittar är av samma kaliber, det finns många roliga, glädjefulla kommentarer också,  så det är inte meningslöst att släktforska, det är många gånger en lustfylld sysselsättning för alla oss som håller på!

Fortsätt läs mer
  968 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Solbritt Furberg
Tack för intressant inlägg! Visst springer fantasin iväg, när man släktforskar, tvingar en att fortsätta söka, hitta samband, svar... Läs mer
torsdag, 14 februari 2019 09:38
Eva Johansson
Så många gånger jag tänkt i dessa banor också. Man kan inte låta bli att gripas av dessa i sig oftast knapphändiga anteckningar. O... Läs mer
torsdag, 14 februari 2019 14:10
968 Träffar
2 Kommentarer

Errare humanum est....

errare_humanu_20190213-101805_1

Undertecknad hör tyvärr till en förlorad generation när det gäller latin. Vi fick aldrig lära oss någon latin i skolorna, utom några få blomnamn (anemone nemorosa = vitsippa). Det lilla jag sedermera uppsnappat kommer uteslutande från ungdomsårens Asterix och nutida kyrkböcker i samband med släktforskning. 'Errare humanum est' är dock inte taget ur kyrkboken, utan något jag la mig till med i tonåren när jag hade tabbat mig, vilket inte så sällan hände. Fast frågan är om 'det är mänskligt att fela' egentligen var något riktigt bra försvar....

Tröstar mig med att tabbar har inträffat i historien tidigare. Den högtidliga 'vårfrudagen' i mars, då när jungru Maria bebådades, hördes fel någonstans i den disiga medeltiden och blev 'våffeldagen' istället. Det ena behöver ju dock inte utesluta det andra. Våfflor är gott även på bebådelsedagen!

På den vackra danska ön Bornholm ligger den medeltida Bodils kirke, en delvis välbevarad medeltidskyrka, men ack! så fel man hört någon gång även där. Kyrkan är tillägnad det engelska helgonet Sankt Botulf, men på något sätt har namnet blivit 'Bodil' på vägen och helgonet har således bytt både namn och kön....

I Torshälla vid stadskällaren står ett vackert pilträd. Det är bara det, att trädet lyder under namnet 'Bellmanseken'. Enligt sägnen ska Bellman ha suttit uppkrupen i eken och diktat till Ulla Winblads ära. Men som sagt, det är ingen ek utan en pil, och dessutom är den pilen alldeles för ung för att ha fått äran att hysa en diktande Bellman. Sorgligt men sant.

Som släktforskare får man ju ofta försöka klura ut vad prästen har skrivit för namn i kyrkboken. Utländska efternamn kunde bli ganska kraftigt försvenskade, med ett par exempel hittade på nätet: Laurent blir Lorén och Boudouin blir Bodin.

I min egen forskning blottlade jag ett intressant men för mig tidsödande misstag i husförhör i uppländska Österlövsta någon gång omkring 1850. Min farfars farmors mor Ulrica Svanström blev förmodligen tillfrågad av prästen var hon kom ifrån. Damen ifråga svarade då 'Frykerud', för där hade man bott före flytten till Uppland. Vilket gjorde att jag letade förtvivlat efter hennes födelse i värmländska Frykerud innan jag kom på att titta i nästföljande husförhörslängd i Österlövsta. Där stod det istället 'Svanskog' och där hittade jag henne meddetsamma. Om prästen istället frågat anmoder Ulrica var hon var FÖDD så hade kanske svaret blivit annorlunda. Eller så fick Ulrica det hela om bakfoten på något annat sätt.

Men det är ju faktiskt mänskligt att fela. Eller hur?

 

 

Fortsätt läs mer
  830 Träffar
  0 Kommentarer
830 Träffar
0 Kommentarer

Vem skriver den första boken?

Vem blir den första i Sverige att skriva en bok om ett oväntat resultat av ett DNA-test? Är du kanske redan på gång att skriva en sådan bok? Eller finns det en redan som jag missat?

Nyligen läste jag boken "Inheritance" av den amerikanska författaren Dani Shapiro. I USA finns idag en rad böcker som handlar om att en person fått ett oväntat svar på sitt DNA-test och detta är en av dessa. Andra handlar om bortadopterade som hittat syskon och föräldrar. Dani Shapiro berättar att hennes DNA-test visade att hennes pappa inte är hennes biologiska far. 2017 läste jag ett par andra böcker på liknande tema. En handlar om en man som är hittebarn från 1960-talet och som lyckades hitta sin biologiska släkt. Den andra handlar om en man vars far är moderns älskare i ett utomäktenskapligt förhållande på 1950-talet. Läs mer om dessa böcker.

shapiro
Boken till vänster läste jag nyligen. De andra två kan du läsa om här.

Dani Shapiros far visade sig vara en spermadonator. Hon hade som ung fått veta av sin mamma att föräldrarna tagit hjälp av en läkare på ett sjukvårdsinstitut som arbetade med artificiell insemination (kanske är beteckningen något annat i Sverige?) eftersom modern hade svårt att bli gravid och hade haft missfall. På institutet fick de hjälp med inseminationen av makens sperma. Läkaren hade betecknat deras problem som "långsam sperma" ("slow sperm" skriver hon). Men för att öka sannolikheten blandades makens sperma med en donators mer snabba eller livskraftiga sperma. Utan att föräldrarna fick veta det. Dani Shapiro blev resultatet av den anonyme donatorns spemadonation.

I boken kan du läsa om hennes jakt på den anonyme donatorn, som hon hittade inom ett par dygn, och om hennes kontakt med honom. Jag blev överraskad av hur lätt det var, men det skedde med hjälp av en nära DNA-träffs släktträd.

I amerikansk media har DNA-test och resultaten av dessa fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Personer som hittat sin biologiska far (i de flesta fall, ibland också mor) har varit med i pratshower och intervjuats i artiklar. Polisens arbete med att hitta mördare och andra grova brottslingar har ni redan läst om. DNA-företagen uppmärksammas, inte minst sedan polisen fått möjlighet att ladda upp DNA-profiler hos FamilytreeDNA utan att vi kunder informerats. Även svensk media har börjat intressera sig för släktforsknings-DNA.

Att ta del av andras historier är förstås intressant, och att läsa om den som hittar sin biologiska familj med hjälp av DNA-test kan vara mycket gripande. Sådana fall finns ju också dokumenterade i Sverige på senare tid. Så vem här i Sverige blir först med att skriva en bok om sin egen erfarenhet?

Det är uppenbart vilket trauma en sådan här upptäckt kan föra med sig, att den man trott vara ens pappa inte är biologisk far. Sådant har hänt förr, utan DNA-test, men idag kan överraskningen i många fall säkert vara större när det inte finns någon föraning. Livet förändras i grunden. Vad betyder det för ens identitet och självbild?

Har det gått lite för fort med DNA-testningen? Har vi förförts av det spännande med att hitta nya släktingar vi inte visste om, och möjligheterna att lösa gåtor med tidigare okända fäder? Jag har inget svar. Själv tog jag DNA-test 2015 och mina bröder har testat sig under 2017 och 2018. Vi är helsyskon. Hade någon av oss fått veta från DNA-testet att det finns en annan biologisk far inblandad hade världen ställts på ända, det är jag säker på. Det hade varit något helt otänkbart, så klart. Jag tänker en hel del på dem som råkat ut för detta.

Jag är väldigt glad för DNA-testet jag gjort, och tacksam att jag genom Peter Sjölund och Magnus Bäckmark fick upp ögonen för detta för några år sedan, eftersom jag fått kontakt med tremänningar och fyrmänningar och andra avlägsna släktingar jag inte tidigare kände till. Ett par har jag träffat, och troligen inte för sista gången. Så det berikar. Nu väller träffarna in och jag vet knappt hur jag ska hinna med alla som behöver kollas upp.

Men vad händer med DNA-tester nu? Vilka kan konsekvenserna bli av dagens möjligheter till DNA-test? Kommer färre att testa sig när det visat sig att släktens brottslingar kan identifieras? Förmodligne inte. Men kanske testföretagets bristfälliga kommunikation gör att presumtiva testare tvekar. Flera vittnar om det. För vad kan hända med databasen i framtiden? Kommer män att helt sluta ställa upp som spermadonatorer, eftersom de trots lovad anonymitet numera kan spåras? Och finns det någon som idag tror att det går att begå ett brott utan att bli spårad?

18,5 miljoner människor hade gjort DNA-test förra året, enligt Wikipedia. Gör man DNA-test tror jag att man måste räkna med att det egna DNA:et för alltid gör mig spårbar, inte minst i ett ökande övervakningssamhälle och genom släktingars DNA-tester. Det positiva är att jag hittar släktingar och de hittar mig.

Länkar:

På nätet finns hur mycket som helst att läsa om och titta på om DNA-tester. I USA handlar mycket om den etniska identiteten, inte bara släktforskning.

På engelska:

Artikel om DNA-genealogen CeCe Moores arbete åt polisen. (Technology Review)

Artikel om Catherine St Clair som DNA-testet visade att hennes pappa inte är hennes biologiska far. Hon startade sedan en sluten Facebookgrupp (och en förening, tror jag) för andra i samma situation. Den heter DNA NPE Friends, NPE står för “not parent expected.” (The Atlantic)
Ett tv-inslag om Catherine St Clair. Det finns många fler inslag på liknande tema på Youtube.

Artikel om en man som var spermadonator i sin ungdom och nu blivit varse att han har 24 biologiska barn som hittat honom tack vare DNA-test. Han umngås nu med flera av dem. (NBC News)

Författaren Dani Shapiros hemsida.

En artikel där journalisten skriver om svårigheter att få bort sitt DNA-resultat från testföretagen. (Bloomberg)

Ett tv-inslag i en pratshow där en kvinna som heter Sarah träffar sin biologiska pappa för första gången. Efter att hon hittat honom via DNA-test har de haft en del kontakt. (Youtube)

Krönika om svårigheter med DNA-test och funderingar kring integritet, testföretag och minoritetsfolks DNA, om marknadskrafter kontra vetenskapen. (The Guardian)

Artikel om forskning kring etnisk identitet och oväntade DNA-resultat. Även en del kritik mot testföretagen. (New York Times)

På svenska:

Inslaget hos Tv4 som de flesta av er nog redan sett, där Torsten Simander träffar sina nya halvsyskon.

Radiopragram om adopterade Maria som hittade sin bror och Sara som hittade sin mor i Iran. (Sveriges Radio)

Asynjaarts böcker med DNA-berättelser.

Detta är bara spridda länkar till sådant jag läst och sett när jag surfat runt på nätet om DNA-test. Vill du informera dig och få fakta så ska du läsa på SSGG:s hemsida.

Fortsätt läs mer
  837 Träffar
  7 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Tom Glans
Hej Eva, har faktiskt gått igenom precis det du skriver om och också skrivet en liten bok om det. Kontakta mig gärna på tomglans47... Läs mer
söndag, 10 februari 2019 09:22
Eva Johansson
Tom! Tack för informationen, det låter intressant. Jag hör av mig.
söndag, 10 februari 2019 14:29
Eva Johansson
Ja, det stämmer, precis som det står i artikeln jag länkar till. Men Catherine St Clair har valt en annan betydelse av den förkort... Läs mer
tisdag, 12 februari 2019 19:52
837 Träffar
7 Kommentarer

Spårsändare

Jag såg en annons om spårsändare, som verkar i 54 länder och som visar var den bevakade produkten varit och är. Både historia och nutid, med stor exakthet och kontinuerlig uppdatering.
Tänk om jag hade kunnat sätta på sådan utrustning på mina emigranter. Att kunna följa deras spår, se hur de reste och var de slog sig ner, det skulle underlätta allt letande och bli ett utmärkt komplement till alla andra källor.


Tänk om farfars bror Klas haft en sådan, då hade jag kanske kunnat se vad som hände med honom. Han tar ut flyttningsbetyg samtidigt som tre andra släktingar, försvinner ur de svenska kyrkböckerna och återfinns inte mer. Reskamraterna återfinns i Göteborgs poliskammares passagerarlistor, men inte Klas. Reste han till annat mål?  Eller kom han inte fram till Göteborg, slutade hans äventyrliga resa någonstans på 11 mil långa vägen från hemsocknen till hamnen. ”De gamla” i släkten sa inget, trots mina försök att få veta något, det enda som kom fram var: Det talar vi inte om. Hade Klas haft en spårsändare så kunde jag ha letat på rätt ställe, men nu är jag ställd.

När det nu inte finns dessa spårsändare, och hade det funnits hade säkert strömmen tagit slut så att informationen försvunnit, så får vi ta till andra knep. Spår av de sedan länge bortgångna finns kvar i de som lever idag, om de levde tillräckligt länge för att skaffa familj. Spår som vi med modern teknik kan finna genom en enkel topsning eller att spotta lite i en burk. Har vi tur så kan vi koppla de svar som en enkel DNA-test ger, och hitta ledtrådar till de som försvann. 



Ibland kan den nya tekniken ge svar på frågor som ställts under lång tid. Jag fick kontakt med en person som sökte sin biologiska mamma, som lämnat sitt nyfödda barn för adoption i en stad i USA. I handlingarna stod att mammans namn inte fick ges ut, inte så ovanligt, men det intressanta var att en kort notis fanns om att pappa till barnet var en namngiven man, med tilläggskommentar: Han vet inte om barnet.

Att få vetskap om fadern gjorde det lättare att se vilka av träffarna, som det genomförda DNA-testet tagit fram, pekade på moderns släkt. En blandning av allehanda slag, men det som gjorde det intressant ur min synvinkel var att det fanns en del svenskklingande namn, visserligen amerikaniserade men det verkade finnas svenskt, eller var det kanske norskt, ursprung bakom dem. Att det var en del generationer bort framgick av storleken på träffarna. Eftersom det inte ser likadant ut i hela Sverige när det gäller hur vi ska tolka släktavstånd utifrån storleken på DNA så var det skönt att det första antagandet av vi hamnat i Västerbotten (där alla är släkt med varandra, nästan i alla fall) visat sig vara fel. Spåren ledde till Blekinge, med några hyfsat stora träffar som pekade på fyrmänningar/bryllingar eller kanske någon generation mer. Några andra ledde till Öland, denna underbara ö, full med emigranter.   

Efter att ha byggt några olika släktträd så blev det mer och mer klart att vi hittat ett spår, ett spår som ledde till en liten krets av personer. Efter några kontakter med troliga släktingar stod det klart att en av dem var en fullträff. Tyvärr avled mamma för flera årtionden sedan, med syskon kan berätta om det som hände och det finns en ny kunskap om den egna historien hos den som letade, en viktig pusselbit är hittad och placerad på sin plats.

Fortsätt läs mer
  792 Träffar
  0 Kommentarer
792 Träffar
0 Kommentarer

Tv för släktforskare

Här om dagen såg jag en film som heter "Railroad Ties". Den är gjord av Ancestry, givetvis som reklam för företaget men sevärd och amerikanskt känslosam.

Jag gillar upplägget. I filmen har man samlat sex personer som på olika sätt har historisk koppling till varandra men som inte vet om det i förväg. De är alla efterlevande till personer som hade samröre med varandra på 1800-talet. Det är ättlingar dels till slavar som flydde från sydstaterna med hjälp av den underjordiska järnvägen (som egentligen inte var någon järnväg), dels till personer som hjälpte och gömde slavarna på flykt, både organisatörer och en pastor i en kyrka som gjorde stora insatser.

Så här kan man väl göra i svensk tv också? Jag skulle gärna se ett svenskt program på samma tema. Alltså där man samlar efterlevande till personer som varit delaktiga i ett historisk skeende, berättar om den historiska bakgrunden och hur de inblandade är släkt med de historiska personerna mm. "Din farfars mormor var med och...". I programmet skulle platsen eller aktuella miljöer besökas.

Frågan är vilka historiska händelser som skulle vara intressanta? De som var aktiva i rösträttsrörelsen och bidrog till att vi fick en demokrati? De i Sverige som hjälpte norrmännen som flydde hit under andra världskriget? Kanske är det för tätt inpå vår egen tid. Eller de som bildade någon av de första frikyrkoförsamlingarna sedan konventikelplakatet tagits bort.

Det behöver ju inte bara vara något som hänt utan kan vara andra sammanhang. Kanske efterlevande till några familjer som bodde i ett visst torp, till några som arbetat på samma arbetsplats för 150 år sedan, till några indelta soldater i samma kompani, till barn som växt upp som fosterbarn och till fosterföräldrarna. Om nu barnen blev väl behandlade alltså. Det skulle ju inte vara konfliktsituationer, för konflikter kan sitta kvar, då kan det bli otrevligt i tv med. Utan där det finns en positiv gemenskap. T ex efterlevande till en präst eller skollärare som hjälpte en fattig pojke att studera och man samtidigt förklarar vilka livsvillkor som gällde förr.

Får se om något tv-bolag nappar på detta.

0412kexfabrikOrebro Runeberg
Hur var det att jobba på kexfabriken i Örebro vid förra sekelskiftet? Det kan man berätta för efterlevande till fabriksarbetarna. Bild från Projekt Runeberg.

TM ETB 849
Vad vet de efterlevande idag om förfäderna som engagerade sig i rösträttsrörelsen? Bild från Trelleborgs Museum.

torpet
Vilka har bott i det här torpet? Vad innebar det att vara torpare här i mitten av 1800-talet? Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
  652 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Det låter som en spännande idé. Det skulle finnas väldigt mycket att skriva om från vår historia. / Stefan
söndag, 03 februari 2019 12:27
Eva Johansson
Stefan, kul att du gillar min idé. Ja, visst finns det många historiska skeenden att ta upp.
söndag, 03 februari 2019 22:23
Eva Johansson
Janne! Ja, jag bjuder på den idén om det skulle bli verklighet. De många program som redan finns visar på ett stort ökande intres... Läs mer
torsdag, 07 februari 2019 11:31
652 Träffar
4 Kommentarer

Emigrantens spår

Det är intressant att samarbeta om emigrantöden, vare sig det gäller att hitta en emigrant som den svenska sidan tappat bort i det nya landet eller att hjälpa den utrikesboende att hitta tillbaka till den svenska delen av släkten.
Varje dag kommer det frågor och funderingar på de sidor på nätet som har emigrantforskning som tema. Det kommer enkla frågor, med väl dokumenterade uppgifter om namn, födelsetid, föräldrar och syskon till de lite svårare frågorna, där det tycks vara unika namn som borde hittas lätt, eller med total avsaknad av ålder och emigrationsår.
 


Om vi tittar på en fråga av det senare slaget, så kan vi ta den om Rudolf, ett mycket exklusivt namn i Sverige, med det udda efternamnet Johannesson, född runt 1860 och emigrerad mellan 1885 och 1895. Det kan inte vara så svårt att hitta den personen. Fast hur är det med unikiteten, finns det något att ta tag i, finns det något som kan hjälpa till att komma en liten bit framåt. Att Rudolf var unikt stämmer kanske inte, det finns en hel del sådana födda vid den angivna tiden, att Johannesson, som kunde skrivas i alla möjliga former definitivt inte var ovanligt, vet vi men inte den som frågade. Det blev inget svar på frågan, det gick inte att hitta fler uppgifter på andra sidan klotet eftersom den efterfrågade inte var med i församling som skrev ner något. Inte heller finns han med i någon folkräkning, den som gjordes 1890 i hela USA brann upp och han dog innan nästa som var år 1900.


Andra frågor kan gälla var en person arbetat och det är inte alltid lätt att hitta. Även om man kan hitta personen så är det inte alltid lätt att hitta uppgifter om var personen arbetat. Fast ibland kan man ha tur, som med Helga.  Hon bodde med sin familj långt från de stora städerna och tycktes leva och verka som de flesta i bygden, jordbruk och matlagning. Men så flyttar hon med angivelse Stockholm. Kan ju vara lite svårt att hitta bland alla församlingar, men eftersom detta är runt sekelskiftet så finns det helt utomordentligt värdefulla Rotemannen, med nummer 3 som tillägg på en liten USB-sticka. Visst återfinns hon där, index säger en hel del om henne, var hon bor och vad hon anges ha för yrke. I hennes fall stod det kokerska, och det kan man ju vara som helst. Men det finns ju originaldokumenten med på Rotemannen, kan man se något där?  En suddig, blekt anteckning fanns det, svår att läsa, kanske stod det tj Bjälke. Kan det betyda tjänstgjort? Och finns det någon med det namnet? Visst fanns det en sådan familj, med ganska bra status och det underlättade att de bodde i samma kvarter som Helga. Den som frågar efter Helga fick veta detta och då kom förklaringen till den handskrivna receptboken som hon tog med sig till Amerika, det var inte för några få personer som recepten var skrivna, det var större bjudningar som avsågs. Nu ska boken översättas och familjen få se vad som bjöds.

 



Även om många är nyfikna på sin familjs bakgrund så är det inte alltid som svaren de får är det som förväntats. I Massachusetts fanns den gamla damen, som barnen var både förtjusta i och rädda för. Hon satt i sin stol på verandan och drack kaffe, inte i koppen utan från fatet. Hennes engelska var inte så bra, men när något gick henne mot så visade hon att förrådet av engelska svordomar fanns där, den ena ramsan värre än den andra. Anette, som hon hette, verkade bära på något arv som hennes familj inte riktigt kunde greppa. Vem var hon och vad var det för hemligheter hon bar på. Det tog ett tag att följa henne, efter det att två olika personer ställt frågor om henne. Det är svårt att säga varifrån hennes hemligheter kom, men långt bak i släkten fanns kanske en del av svaret. Hennes farfars farfars farfar hetta Nils Wallin och han var verksam i Helsingborg. Från 1709 till 1728 var han stadens bödel. När jag berättade det så fick jag två helt olika reaktioner, den första sa att det var en fantastisk upplevelse att få veta det. De andra sa helt kort: Kontakta aldrig mig igen!  Så kan det gå.

Vissa namn är ändrade lite, men det ändrar inget, eller hur.

Fortsätt läs mer
  1245 Träffar
  0 Kommentarer
1245 Träffar
0 Kommentarer

Tisdag!

tisdag

Hej, det är jag, Helena!

Man har bett mig att förlägga mitt bloggande till tisdagar istället, så framöver är det då jag kommer att dyka upp.

Tisdag, ja. Varför inte titta lite närmare på denna dag?

Tisdag har fått sitt namn efter den fornnordiske guden Tyr, också kallad Ti eller Ty. Tyr var son till Oden, och den ende som vågade mata Fenrisulven. Fast det kostade honom hans högerhand. Men han var krigsgud, och krigade tydligen utmärkt med vänsterhanden.

I romersk mytologi var tisdag krigsguden Mars dag 'dies Martis'. Det ansågs i många europeiska länder långt in på medeltiden att tisdag var en lämplig dag att starta krig, då det ju var krigsgudens dag.

Tisdag är också förstås semmeldagen framför andra här i Sverige. Fast semmelsugna svenskar brukar väl oftast starta långt innan fettisdagen infaller...

I Skåne lär man ha idkat 'pannkaketisdag' då det bakades pannkakor till allt folk på gården.

För egen del gillade jag länge tisdagar på grund av att min favoritskivaffär hade öppet just tisdagar (och fredagar, men då var det ofta trångt av folk).

Och så kan jag inte låta bli att avsluta detta med att citera: 'Tappa inte bort din livs gnista. Efter måndag kommer dock - tisda'.

Ur 'Fröken Fleggmans mustasch'

Ha en trevlig tisdag!

Fortsätt läs mer
  861 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Amelia
Tack vare profeten Jacob Douglas för att ge mig möjlighet att testa sin makt. Jag undrade varför mest framgångsrika personer prat... Läs mer
fredag, 21 juni 2019 19:59
861 Träffar
6 Kommentarer

Veden som värmer

ved3

Våra förfäder gick nog och frös på vintrarna. Det tror jag. Att ha 20 grader varmt inne var förmodligen en otänkbar lyx för 150 år sedan.

Funderar du ibland på hur de gamla släktingarna hade det? Hur de levde, hur deras vardagsliv såg ut? Det gör jag. Kanske mest när jag hugger ved. Jag tänker på vilket arbete de var tvungna att lägga på att bara få någorlunda varmt i stugorna. Fälla träd och dra hem. Kvista träden. Såga i lagom längder. Hugga. Stapla. Bära in. Ständigt hela vintrarna.

Vi har vedeldning i huset där vi bor. Jag eldar i pannan två-tre gånger per dag nu på vintern, beroende på hur kallt och rått det är. Huset är inte tilläggsisolerat och ganska stort, det går åt omkring 20 kubik blandved per år. Jag köper den kapad och klyvd, så det är bekvämt, även om jag hugger en hel del. Annat var det nog förr.

Visst fanns det vedhandlare då, åtminstone i städerna. Men på landet fick förmodligen de flesta ordna med sin ved själva, om de inte satt på undantagskontrakt som inbegrep en viss mängd ved per dag. Jag ägnar flera timmar i veckan åt att stapla ved, hugga ved, köra in ved i pannrummet och sedan elda. Då har vi ändå en panna som är ganska effektiv och pumpar ut vattnet till elementen i huset. Vi har också två kakelugnar, som ger en del värme.

ved2
Vi köper pannved som består av blandad ved, allt från gran till björk. Björkveden tar jag undan till kakelugnarna.

kakelugn
Idag tycker nog de flesta av oss att det är enbart mysigt med en kakelugn. Jag gillar den men eldar ibland för att få värme, eller snarare behålla värmen lite längre i rummet.

HMB5268
Så här såg det ut i många torp och stugor. Men frågan är hur varmt det blev i rummet en bit bort från spisen. Bildkälla: Hälsinglands Museum.

Förr hade man en öppen eld i stugan, kanske det enda rummet förutom köket. Elden brann i en öppen spis, innan järnspisar och kakelugnar blev vanliga hos landsbygdsbefolkningen. Jag tror inte att de öppna eldarna inomhus var särskilt effektiva i att värma upp husen.

I början på 2000-talet hyrde maken och jag ett gammalt torp som fritidshus några år när vi bodde i lägenhet i stan. Det var helt omodernt, varken vatten inne eller elektricitet. I köket fanns en järnspis och i rummet en rörspis (en kakelugn utan kakel). Torpet hade bara kök och rum. Torpet heter Nyhägn och ligger i Gladhammars socken.

Nyårshelgen 2004-2005 tillbringade vi i stugan tillsammans med min ene son och hans sambo. Det var mysigt. Men kallt. Både inne och ute.

stuga1
Torpet den kalla nyårsdagen 2005.

Ute var det bistert kallt under nyårsnatten, ner mot -10 grader tror jag. I kökspisen eldade vi så att vi fick upp temperaturen ordentligt inne i det lilla köket. Vi eldade också i rörspisen i rummet, grillade korv och hade trevligt. Vi hade dragit fram soffan framför spisen och tyckte att livet var ganska gott. Sängarna stod utmed ytterväggarna och när vi skulle krypa ner fram på natten var lakanen iskalla, fast vi eldat länge. Värmen spred sig helt enkelt inte ända ut i hörnen på rummet. Så var det säkert också i många stugor ute i bygderna förr. Värme kring spisen men kallt i hörnen. Så de frös nog en hel del, våra gamla släktingar.

stuga2
Vi eldade i vedspisen i köket och hade tända ljus ovanpå.

stuga3
Rörspisen i torpets enda rum.

2012 var jag ute på en släktforskningssafari i södra Småland och besökte bland annat en gård i mina barns farmors släkt. Vi blev visade runt i huset, byggt i slutet av 1700-talet om jag minns rätt. Den nuvarande ägaren öppnade en lucka på sidan av den jättelika spismuren. Där inne var ett ganska stort skåp. Hon berättade att där brukade luffare få sova för där var det varmt. Det kan jag tänka mig.

Från början var det kanske väggfasta sängskåp i huset och de kan ju ha varit närmare spismuren än som det var möblerat idag, för att komma närmare värmen. Dessutom sov man flera i samma säng förr, säkert också för att hålla värmen, inte bara för att det var trångt eller trevligt.

Det där tänker jag på när jag står och hugger min ved. Jag gillar att hugga ved, det är kontemplativt, en trevlig sysselsättning. Men det kan också vara skönt att bo i ett hus där jag bara håller koll på termostaten på elementet för att få rätt värme, som de flesta av er förmodligen har det idag. Annat var det förr.

Jag vill betona att ovanstående resonemang är mina egna reflektioner från min egen erfarenhet med vedeldning.

(Alla färgbilder är mina egna)

Fortsätt läs mer
  590 Träffar
  0 Kommentarer
590 Träffar
0 Kommentarer

Liten Dalarapsodi

Dalarapsodi-006

Jag nämnde mina rötter i Grangärde för några bloggar sedan. Det var min morfars släkt. Farfars morfar var också dalmas, farfars mor växte upp i Falun, och farfar själv på diverse orter i Dalarna. Orter som alla torde ha haft ett apotek som gemensam nämnare eftersom farfars far var apotekare.

Såvitt jag förstår, börjar historien i Hedemora, på Mattsbogården i Österby. Eller möjligen i samma veva i Bältarbo, också i Hedemora. Därifrån hämtade farfars morfars far, senare fånggevaldiger i Falun, sin hustru på 1830-talet. Där borde jag satsa mycket mer på forskning bakåt i tiden! Stora Skedvi kommer in i bilden eftersom fånggevaldigerns mor kommer därifrån.

Till Falun kommer alltså familjen Andersson, sedermera med stavningen Anderson, år 1840. Fånggevaldiger Johan Andersson och hustrun Christina (Stina) Jansdotter har vid det laget fått och mist två små döttrar, och drabbas av ytterligare en tragedi: en son född 1840 drunknar 1846 i Faluån. Farfars morfar,  som var yngst, växer alltså upp utan överlevande syskon, blir kommissionslantmätare och gifter sig så småningom med en kvinna från Falkenberg i Halland. Hur de träffats och var de gift sig har jag efter 26 års släktforskning fortfarande inte lyckats reda ut. Var träffar en man från Falun en kvinna från Falkenberg?

Däremot vet jag var de bodde, åtminstone från de gift sig och fram till 1885: Utmelandsgränd 3, i stadsdelen Östanfors och alldeles nära Gettorget.  Sju barn blir det totalt, varav min farfars mor var äldst. Hon gifte sig med sin apotekare i Falun, men sedan flyttade de alltså runt i Dalarna.

I Malung bör det framåt hösten 1924 ha blivit stor uppståndelse. Där landade en dag en flygmaskin på gräsmattan utanför apotekarvillan! Det var min farfar, nybliven fältflygare, som, 'efter erhållet tillstånd därtill' fått flyga iväg på egen hand och passat på att hälsa på föräldrarna. Detta läser jag i tidningen 'Dalpilen' som nämnt farfar en gång till: Dalregementet, där farfar tydligen gjorde rekryten, har orienteringstävling strax utanför Falun år 1922. Förutom det curiosa inslaget att även kvinnor deltagit i tävlingen men bett att slippa få sina namn publicerade i tidningen (!) så räknar man upp de 25 främst placerade orienterarna. Min farfar har kommit i mål som nummer 21. Det bedrövliga är ju att tidningen inte nämner hur många bassar som deltog i tävlingen. Var de bara 25 som deltog, så kan man nog konstatera att orientering kanske inte var farfars bästa idrottsgren. Var de däremot inemot 100 eller ännu fler, så kommer ju farfars tjugoförstaplats i delvis annat ljus!

Farfar var den enda av mina far- och morföräldrar som verkligen var intresserad av släkthistoria. Tyvärr dog han när jag bara var tolv år gammal. Visserligen var jag redan då intresserad av historia, men visste inte att det fanns något som hette släktforskning.

Det var mycket jag inte hann fråga om. Vem vet, kanske visste han mycket mer om sina dalarötter än jag ens kan föreställa mig!

Bilden: En kungörelse läses upp på Rådhustrappan i Falun under festspelet "Falun Då" år 2004. Ingen vidare bild, det är ett omfoto av en pappersbild...

Fortsätt läs mer
  681 Träffar
  0 Kommentarer
681 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
239 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
73 inlägg
Helena Nordbäck
68 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
11 inlägg

Annonser