Rötterbloggen
Rötterbloggen

Testamänte

Det är överskriften på det papper som återfanns bland en del kort från svunnen tid. Det framgår av den korta texten att de tillgångar som den åldriga Anna Kajsa lämnar efter sig, och som borde tillfalla hennes systers barn, numera bosatta i Amerika, skall ges till en annan person. Ida Mathilda Johansdotter ska vara den som får arvet. Jag vet inte om det här dokumentet är en avskrift eller om det var tänkt att det skulle användas a efter Anna Kajsas död.

Scannat dokument i författarens ägo

Vem var Anna Kajsa och vem var Ida Mathilda?  Och hur gick det med arvsfördelningen? Frågor som kanske dyker upp när man ser ett sådant här papper, och underskriften, vem skrev den och använde förkortningen m. h. o. p. ? Jag har svar på de flesta men jag vet inte vem som skrev under dokumentet och använde begreppet som jag tidigare sett med ett p istället för ett o. Med handen på pennan, att någon annan skrivit under men att personen varit närvarande syns då och då, kanske beroende på att personen inte kunde skriva eller att handstilen av någon anledning inte var så bra, det känner jag till men vad betyder det med ett O. Kan det vara så att det ska vara ett å och då betyda Med handen å pennan?  Vad tror du, finns det förslag på vad det kan innebära?

Att Anna Kajsa Hansdotter var min farfarsfars andra hustru, det vet jag. Och att hon överlevde honom med fjorton år det vet jag också. De gifte sig när de båda nått mogen ålder, en änkling och en änka som fann varandra och de fick ganska många år tillsammans. Anna Kajsa fick ett barn i sitt första äktenskap, men flickan dog på sin första levnadsdag. Så det fanns inga barn från hennes sida vid giftermålet.

Kort i författarens ägo

Ida Mathilda var min farfars syster, som först bodde hemma ett tag och sedan under en tid följde med min farfar när han lämnade hemmet i Brålanda och tog anställning i olika affärer. Hon såg som sin uppgift att vara den stöttande systern som tog hand om marktjänsten. Om det var för att komma ut i världen eller om det var av omtanke om lillebror vet jag inte men hon följde med honom under ett antal år. Kortet är från Varberg och stämplat 1906. Senare så kom det in en annan kvinna i farfars liv och syster Ida Mathilda flyttade tillbaka till Brålanda. Att hon hjälpte sin styvmor torde vara klart av den skrivna texten ovan.

Hur gick det sedan när Anna Kajsa lämnat jordelivet?  Fick Ida Mathilda något arv eller hur gick det. Idag finns det ju möjligheter att leta efter bouppteckningarna på Arkiv Digital och där hittar vi svaret. En bouppteckning registrerad i Nordals och Sundals Häradsrätt visar att det är systern som anges som arvtagerska, inget nämnt om testamente. Men det har ingen större betydelse eftersom boets kostnader översteg behållningen, så det blev inget att fördela. Undrar om Ida Mathilda fått något vid sidan om, innan dödsfallet, men det får vi nog aldrig veta.

Tänk vad ett litet papper kan leda till, eller ska vi säga att det inte ledde till någonting i just det här fallet. Fast jag får ju vetskap om att Ida Mathilda var omtyckt av sin ”styvmor”, det kanske inte alltid är fallet vid giftermål på äldre dagar om vi får tro vissa berättelser.

Fortsätt läs mer
  1046 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Jeanette
Tack för ännu ett intressant blogginlägg! Rent spontant när jag läser det handskrivna testamentet känner jag, utan kunskap därom, ... Läs mer
måndag, 13 juli 2020 06:12
1046 Träffar
1 Kommentar

Vatten - skönt men försåtligt?

Ett-glas-sodavatten-och-en-upplyst-mobilskrm

För länge sedan symboliserades ofta vatten av en sjöjungfru; en vacker formfulländad kvinna upptill, men nedtill försedd med en gräslig fisk- eller ormkropp. Med detta ville man varna omgivningen: vatten är skönt men försåtligt. Ludvig XIV i Frankrike höll säkert med om den beskrivningen. Han lär bara ha badat en enda gång i sitt liv. När välmenande hovfolk efter en del övertalning lyckats få ner barockkungen i det nyanskaffade badkaret, greps solkungen av panik, fick bäras till sängs och badade sedan aldrig mer. 

Nä, bad var inte särskilt gångbart förr, inte ens bland dem som hade tid att bada. Man såg med misstänksamhet på tvål och liknande produkter, och om man drabbats av mindre trevliga kroppsodörer, parfymerade man sig hellre. De mindre bemedlade sköljde möjligen av smutsigt ansikte och dito händer i vatten, men någon egentlig tvagning var det inte frågan om. 

Det är egentligen konstigt med den här misstänksamheten mot bad under vår tideräkning.Romarna hade ju badhus med både bastu och bassäng. Och att Arkimedes låg i badkaret när han kom på sin princip, vet vi ju alla. Redan de gamla grekerna alltså....

Det är på något sätt typiskt att orsaken till 1800-talets våldsamma koleraepidemier tog så lång tid att hitta. Till slut förstod man sambandet mellan smittat vatten och sjukdomen, men det dröjde till slutet av århundradet innan åtgärder började sättas in, man började dra vattenledningar. 

När jag tänker på rörmokeri, går mina tankar ofta till Storbritannien. Det är lite märkligt, tycker jag, att ett land som frambringat så många duktiga uppfinnare och idérika personer, ska ha haft så svårt med rörledningarna! En släkting till mig var över och studerade i London ett år på 90-talet. Han delade ett hus med 4-5 andra studenter en bit utanför stadskärnan. Där fanns två badrum i huset. Båda toaletterna var obrukbara, och i det ena, fungerade inte duschen heller. 

När jag själv gjorde språkresa till detta i övrigt så underbara land år 1981, bodde jag hos en familj som med stolthet meddelade mig att man faktiskt inte bara hade badkar utan också dusch i sitt badrum. Det visade sig att duschen ifråga bestod av en plastslang, som i ena änden hade ett ganska litet duschmunstycke, och i andra änden delade sig i två slangar, med en sugkopp som avslut på vardera. För att duscha, skulle man alltså trä en sugkopp på vardera kranen, och fästa duschmunstycket i en krok på väggen. Tyvärr var slangen tämligen kort, så man fick huka sig under duschstrålen. Och i det kritiska ögonblicket, när man stod med håret fullt av schampoo, brukade antingen det ena eller det andra munstycket lossna, så att man plötsligt stod antingen i iskallt vatten, eller fann sig skållad på ryggen...  Det var en modern dusch, det. 

1990 besökte jag London på egen hand, och tog in på ett typiskt victorianskt hotell i Bayswater. Jag tilldelades ett källarrum som i och för sig var mycket trevligt, men fönstret vette mot en liten kringbyggd gård, så det var svårt att skilja på dag och natt.... På gården låg något som jag först trodde var en skulptur av Picasso, men när jag första kvällen fick höra ett våldsamt skvalande och tittade ut för att se om det regnade, visade det sig att 'skulpturen' var en stor samling av tämligen antika rörledningar. Och varje gång någon hotellgäst duschade, lät det som regnväder på gården.... 

Fast egentligen ska vi nog inte vara för säkra på saker och ting här i Sverige heller vad gäller rörledningar. Ute på landet brukar jag hjälpa till att vattna i blomlådorna. Det brukar sluta med nästan lika mycket vatten på mig som på blommorna, eftersom sprutmunstycket gillar att plötsligt och oväntat hoppa av slangen.... Påminner onekligen en smula om en viss engelsk plastdusch.... 

Men frivilligt eller inte, vatten är fantastiskt!  

 

Bilden: ett magiskt upplyst dricksglas. Foto: författaren

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  540 Träffar
  0 Kommentarer
540 Träffar
0 Kommentarer

Karl och Valborg Forssell, Svanström, Skellefteå

Valborg och Karl Forssell SvanströmValborg och Karl Forssell. Vigda 1927. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl August Forssell föddes 30 april 1896 i Svanström, Skellefteå som son till Anders Persson Forssell och hans hustru Eva Lisa Nyström. Karl var sin hembygd trogen hela livet. Han hade en arbetskapacitet av stora mått. Samma år som guldmalmen hittades på Fågelmyran i nuvarande Boliden, dvs. 1924, köpte Karl halva föräldrahemmanet i Svanström, Skellefteå. När han köpte gården födde den endast tre kor men han uppodlade fyra hektar och 1943 klarade marken av att ge mat till sju kor två hästar, ungdjur och en gris. Tre år senare födde marken tio kor och häst. För att Karl skulle få användning av sin arbetsvilja, inköpte han 1942 ett närliggande hemman. Karl Forssells jordbruk var ett av de största och mest välvårdade i byn. Såsom byasmed och speciellt plogbilssmed hade Karl gjort sig välbekant inom de vidaste kretsarna. Han hade inte mycket tid över för fritidsintressen men när tiden tillät, gav han sig gärna ut på jaktstigen. Karl var medlem av RLF, mejeri- slakteri- och kalkbruksföreningen i Svanström.

Karl hittade sin hustru i Holmfors. Valborg Johanna Forssell f. 1905-06-07 blev hans livskamrat. Hennes föräldrar var Nils-Olof "Nirs-Orsa" Forssell och Anna Viktoria Marklund. Karl och Valborg vigdes 30 oktober 1927. I unga år hade Valborg plats som hembiträde i Kåbdalis i Norrbotten. Hennes största intresse var hemmet och familjen. Valborg blev mor till fyra barn. En stor sorg för Karl och Valborg var när dottern Anna-Lisa avled på Skellefteå lasarett 14 år gammal 17 juni 1947 i sviterna av sockersjuka (diabetes) efter några dagars sjukhusvistelse.

Knappt ett år senare drabbades makarna ånyo av sorg.Sonen Anders (namne med sin farfar), tre år gammal, drunknade i Klintforsån. Han lekte på gården, som ligger alldeles bredvid ån, tillsammans med sin 11-åriga syster. När hon under ett par minuter gjorde ett ärende i den intilliggande ladugårdsbyggnaden försvann pojken. Något vittne till vad som hände fanns inte men av allt att döma hade han kommit ut på den ganska branta och halkiga slänten ned mot älven samt rutschat ner i vattnet som länge varit ofruset. Olyckshändelsen inträffade vid 17-tiden på eftermiddagen. Så fort man fick veta vad som hade hänt påbörjades efterforskningar efter den lille gossen. Han hittades i vattnet ett hundratal meter längre nedströms efter älven. Anders fördes i bil till läkare i Boliden men där konstaterades att han hade lämnat jordelivet. 14 april 1948 ägde denna mycket tragiska händelse rum. Nu hade föräldrarna "bara" kvar två av sina fyra barn i livet.1976 flyttade Karl och Valborg till Sjungande Dalen i Skellefteå där de bodde fram till sin död. Karl gick bort 2 mars 1978, Valborg dog 25/10 1979. Frid över deras minnen!

Fortsätt läs mer
  536 Träffar
  0 Kommentarer
536 Träffar
0 Kommentarer

Vem var det som hängdes?

Nu har jag avslutat ett forskningsprojekt jag startade hösten 2017. Det har varit enormt intressant och jag har lärt mig massor. Det började med att jag 2017 fick stor hjälp av en god vän som heter Janne. Som tack för hjälpen erbjöd jag mig att utforska hans släkt, och det ville han gärna. Jag tänkte att det skulle bli 4-5 generationer och att de flesta skulle vara torpare och bönder, men en och annan som sticker ut, som det är för de allra flesta av oss.

Det blev mycket mer än så, och det är anledningen till att jag inte blev klar förrän alldeles nyss. Från början hade jag satt av cirka en vecka för forskningen och att skriva släktberättelse. Men bara första etappen om hans morfars släkt tog längre tid än så och bjöd på så mycket intressant att jag verkligen ville tränga ner på djupet. Så jag har delat upp det i fyra etapper: morfar, mormor, farfar, farmor. Janne har fått varje del när jag varit klar med den, efter sommaren eller till jul. Av alltihop har det blivit en släktbok på 169 sidor där jag berättar allt jag vet om hans släkt.

sidorNY
Så här ser några av sidorna ut i släktberättelsen.

Hans släkt finns mest i Dalsland men också i Bohuslän och Västergötland. Där har jag också delar av min egen släkt men har inte hittat något släktskap oss emellan.

Hans släkt kommer från bönder, torpare, soldater, adel och präster men inga borgare, en gästgivare och så finns det flera sjömän i senare generationer. Både fattiga och rika förstås, tragiska livsöden och människor som bara försvinner. Jag har mött slarviga präster och noggranna präster. Det här känner ni förstås igen, så här är det när man letar sig fram i arkivhandlingarna. Det finns så mycket att berätta om.

Den första etappen tog mig till Anders Månsson Wall, storbonde och gästgivare i Lunden i Ånimskogs socken i Dalsland, död 1738 och född 1636, om vi ska lita på vad prästen skrivit. I dödboken står det att han var 102 år när han dog. Sant eller inte, det vet inte jag. Men hans liv är intressant och omskrivet i den lokala litteraturen. Han ska ha haft 17 barn och varit gift fem gånger. Yngsta barnet föddes 1726... När han dog hade han samlat på sig en ansenlig förmögenhet i både gårdar, guld, silver och kontanta pengar. Han skänkte en predikstol till Ånimskogs kyrka och ligger begravd under en stenhäll inne i kyrkan. Där finns också en minnestavla om honom.

Jag har stött på ovanligt många familjer där ene maken dött i förtid och den överlevande maken gift om sig och bildat ny familj. Inte bara en gång utan i några fall två eller tre gånger. Men ingen mer än Anders Månsson Wall var gift fem gånger. Det får mig ändå att förstå hur utsatt man måste ha varit som ensam förälder till små barn och ensam vuxen på en gård eller ett torp, att man behövde varandra. Det finns också de som avstått från nytt äktenskap och klarat sig själva och barnen utan att gå under, så vitt jag kunnat se. Jag kan också förstå de änkor som valde att inte gifta om sig, när de äntligen fick bestämma över sina egna liv.

Prästernas syn på människor, och framför allt kvinnor, skiner också igenom här och där. Att vara sambo förr i tiden accepterades ju inte. Om en förfader skriver prästen: "hyser en hora från Sundahl med ett barn oattesterade, var otidig vid husförhöret 32, bräcklig i vänstra armen”. Ja, mycket kan man få se i kyrkböckerna.

Janne berättade för mig redan från början att det enligt familjeskrönan ska finnas en avrättad man i hans fars släkt, en mördare som förmodligen hängts. Jag har haft stora förhoppningar om att hitta denne men inte lyckats. Det är i alla fall inte någon av Jannes förfäder det handlar om, så mycket tror jag mig veta. Syskon har jag inte följt sedan de blivit vuxna annat än i de senare generationerna, så han kanske finns där ändå. Jag har kollat i Rötters databas med avrättade men inte hittat släktskap med någon av dem som är från samma områden. Jag tänker mig att det bör ha hänt någon gång på 1800-talet för att Janne ska ha hört talas om det av sina släktingar. Men vi får se om jag lyckas lösa detta, det får bli något jag kan ta mig an som pensionär med oceaner av tid...

Nu när jag skriver detta natten till lördagen den 4 juli så har jag fortfarande lite kvar att göra, nämligen att lägga in hela släktträdet i berättelsen. Det innehåller 288 personer och är enbart en antavla, alltså med bara föräldrar, inte med syskon inlagda. Men det är ju ändå för stort för att visas på en A4-sida så jag får dela upp det på flera sidor. Givetvis ska Janne få en pdf-fil med hela släktträdet också. När Janne öppnar sin mail nästa gång ska han ha sin släkthistoria i sin inkorg.

De socknar jag släktforskat i:
Edsleskog, Forshälla, Fröskog, Fuxerna, Gestad, Herrestad, Holm, Håbol, Härene, Kullings-Skövde, Kville, Lidköping, Ljung, Långserud, Nedre Ullerud, Rångedala, Skredsvik, Skållerud, Steneby Svarteborg, Tisselskog, Tydje, Tösse med Tydje, Ucklum, Uddevalla, Valbo-Ryr, Vänersborg, Västerlanda, Åmål, Ånimskog, Ärtemark, Önum, Ör.

Om du funderar över själva släktberättelsen så kan jag berätta att jag skrivit i ett textprogram och lagt ihop text och bilder i Indesign (ett väldigt bra layoutprogram). Allt är gjort i A4-format och som pdf-fil som kan skrivas ut om man vill. Till släktträd använder jag programmet MacFamilyTree (eftersom jag har Macdator).

Fortsätt läs mer
  628 Träffar
  0 Kommentarer
628 Träffar
0 Kommentarer

Och där går lille Lars

Vem var han och vem var hans far, frågor som kommer då och då när jag tittar på mitt eget släktträd. Lasse är den som stoppar mig från att gå bakåt med mitt Y-DNA, det DNA man har på sin raka fäderneslinje. Eller om vi ska vara petnoga så är det Lasses mamma som inte berättade vem som var far till Lars, som ska stå till svars för den saken. Vem var han som fick ryttaren Göran Eks dotter att bli med barn?  Jag kan inte hitta något namn som nämns i samband med födelsen, men kanske finns det senare i någon bok. Det är inte heller så lätt med de västgötska böckerna, där socknar delar böcker ibland, och ibland blir egna för att sedan gå ihop igen. I det här fallet så är det Skarstad, Hällum. Önum, Vara och kanske fler som det blandas och ges i.

Första sidan Skarstad kyrkbok , Ariv Digital, Skarstad (R) C:3 (1749-1787) Bild 6 / sid 1

Fast det kommer ju nya uppgifter, långt senare när Lars gifter sig så står det att en Lars Bengtsson lär vara fadern. Men vem är han och när dök hans namn upp. Ska inte vara så svårt att hitta det, tycker jag, men när jag inte ens hittar mamman, som lämnar den lille Lars direkt efter födseln att bo med hennes bror, Göran, så blir det vanskligare. I vilken socken ska jag leta efter henne och var och när dyker Lars den äldre upp. Undrar om det är Lars som hittat på namnet eller om prästen vet något, för bevisligen står det i vigselboken namn på både pappa och mamma. Suck, kanske bara att lägga ner.

Men jag har ju mitt Y-DNA, det som följer fäderneslinjen, undrar om det kan ge något. Det finns ju en del som säger att man kan hitta mycket den vägen, sen finns det andra som säger annat, men varför inte kolla. Ett stort test av den manliga kromosomen och jämförelse med ganska många andra som testat sig, det måste ge bra svar. Nu kan man alltid fundera på vad som är bra svar, jag hörde Peter Sjölund säga i torsdags att gamle Olof i Burefamiljen hade en särpräglad mutation som gör att det inte är så svårt att koppla ihop nu levande med den gamle mannen. Tänk om jag har sådan tur.

Men vad säger nu resultatet, hur är det jag ska tolka det som kommer fram?  Det verkar som jag, trots att jag tillhör den vanligaste gruppen, som heter I, att jag är ganska ensam. Visserligen kan dessa mutationer, eller ändringar av arvsmassan, ske lite ostrukturerat, men genomsnittet, med den test jag har tagit, sägs ligga på ungefär 85 år per ändring. Resultatet säger att jag har 13 egna sådana ändringar innan jag kommer till en nivå där det möjligtvis kan finnas en koppling till en som idag bor i England. Lite långsökt att leta efter engelsk koppling, speciellt som det verkar vara minst ungefär 1100 år sedan som vi har en gemensam ana. Fast det kan ju innebära att det är under vikingatiden, så frågan blir då om det min linje som rest dit, till England alltså, eller om det är min träffs linje som kommit hit.

Fast vad betyder det, oavsett vem som rest vart så lär jag inte kunna hitta namn och adress på denne man och kopplingen till Lars. Men det var spännande ett tag i alla fall. Det blir till att återgå till de svenska böckerna och leta igen efter mammans öde efter födseln och se om hon har någon man vid Lars Bengtsson och om de fick fler söner som jag kan följa till nutid och försöka testa. Vem har sagt att det ska vara lätt, varken med kyrkbok eller DNA, men spännande är det, även om detta mysterium inte hamnar i tidningen som vissa andra.

Ha det bra och njut av sommaren!

Fortsätt läs mer
  1038 Träffar
  0 Kommentarer
1038 Träffar
0 Kommentarer

TV-tänk

TV

I dessa isolerade tider, har onekligen TV:n fått en utökad roll i ens tillvaro. Som den historienörd jag är, ser jag förstås helst faktaprogram om historia. En rätt ny dokumentärserie handlar om romarnas avgörande dagar i historien. Det är Hannibal med elefanter, och Spartacus med slavarmé som avhandlats hittills. Maktspråk, gerillarörelser, brutal tortyr....och en massa högljudda typer som tror att om man bara har ihjäl tillräckligt många människor, så är man oövervinnelig....  Den dagen kommer aldrig, som de flesta av oss vet. Men än idag finns det ju tyvärr ett stort antal personer som tror att de ensamma kan bestämma vilka medmänniskor som ska leva och dö. En del av dem hamnar i fängelse. En del av dem hamnar tyvärr i regeringar världen om istället. 

Ett annat TV-program som jag med intresse har följt handlar om häxförföljelserna i Salem, USA. Man skakar på huvudet åt hur ett litet viskat rykte plötsligt, när det är upprepat många gånger, har blivit en sanning som till och med lagens högsta företrädare tror på. Utan att ta reda på varifrån ryktet kommer (vilket i och för sig kan vara svårt) så väljer ett stort antal människor att tro på ryktet, eftersom det är högt uppsatta personer som spridit det. Samma sak sker fortfarande varje dag. Skillnaden är att numera är det inte högt uppsatta samhällsmedborgare som förkunnar rykten som sanningar, utan nu kommer ryktena via IT och tidningar. Framför allt veckotidningar har redaktörer som är experter på att med ett lämpligt urval av ord skapa säljande rubriker. Jag minns en veckotidning för nu ganska många år sedan, som stolt visade upp en bild föreställande Lennart Hyland, iförd frack. Intill Lennart stod en betydligt yngre kvinna i brudklänning. Rubriken: "36-årig amerikanska nya fru Hyland". Tanken: att alla veckotidningsläsare med självaktning skulle kasta sig över tidningen för att läsa vem Lennart Hyland gift om sig med, gamla människan... Sanningen: Att Lennart H, givetvis högtidsklädd, bevistade sin sons bröllop med amerikanskan. Sant men inte så spännande... 

Summa summarum från TV-soffan skulle alltså vara, att världen inte lärt någonting av historien eftersom samma elände pågår nu som förr. Nja, riktigt så illa är det väl inte? Förr pekades folk ut som vampyrer, idag vet vi att de oftast har drabbats av porfyrit,och kan bota dem. Förr visste varje kvinna som fann sig vara gravid, att hon befann sig i ett livslotteri, där utgången var oviss för hennes del. Det är i alla fall mindre vanligt förekommande idag. För varje ny ryktesspridningsinstans som uppstår, följer också ett antal kritiker i dess spår nuförtiden. Och här i Sverige har vi, åtminstone än så länge, åsiktsfrihet och yttrandefrihet, något som vi bör vara mycket, mycket rädda om!

Fast det har visst varit på gång ganska länge. Jag läste i någon av mina historiska luntor att en full page vid hovet i någon upphetsad diskussion hade yttrat: 'Jag skiter i kungen!'. Kungen ifråga var den gamle Karl XIII, och nu såg diverse påläggskalvar vid kungens stab chansen att briljera med sina juridiska kunskaper angående detta oerhörda majestätsbrott. Man skrev ihop detaljerade juridiska paragrafer, släpade in den nu tillnyktrade och vettskrämde pagen i en plenisal på slottet, och lyckades också få dit den gamle kungen. Han hade, om jag minns historien rätt, egentligen velat vara någon helt annanstans, och såg inte glad ut när förste påläggskalven klev upp med sin tjocka pappersbunt. Högtidligen läste han upp namnet på pagen som sade sig 'skita i kungen', och började sedan mala paragrafer, sida upp och sida ner. Men när en dryg halvtimme hade gått och påläggskalven fortfarande malde, tröttnade Karl XIII på byråkratin, ställde sig upp och röt:

- Nej, nu får det vara nog! Jag skiter i karlen tillbaka, och sedan vill jag inte höra ett ord om den här saken mer! 

Det kanske inte är helt omöjligt att bryta med vissa gamla tråkiga ovanor i alla fall...

 

Bilden: TV modell ä. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  585 Träffar
  0 Kommentarer
585 Träffar
0 Kommentarer

Byggmästare Karl Ludvig Vikström, Nedre Bäck

Carl Ludvig Vikström Nedre BäckKarl Ludvig Vikström, Nedre Bäck. Foto: O. P. Engström, Piteå. Privat bildsamling. Byggmästare Karl Ludvig Vikström föddes 14 juli 1862 i Nedre Bäck, Skellefteå som yngst av tre barn till Olof "Ol-Orsa" Vikström och hans hustru Anna Katarina Bergström. Redan som pojke hade K. L. börjat intressera sig för det tekniska. Det var således ganska naturligt för honom, att han kom med idén att bygga en damm med vattenhjul, där de kunde slipa liarna, då de var i Bäckänget i slåttern. Bäcken är i norra delen av Bäckänget delad i två vattenfall. I det ena byggdes vattenhjul med slipsten och i den andra bäckfåran en skurdamm för reglering av vattentillförseln. Dammen var gjord av friskt, bilat timmer. 

Om detta var Vikströms första försök i byggbranschen, var det verkligen inte det sista. För honom blev det som för Karl XII: "Detta skall hädanefter bliva min musik." I vuxen ålder tillverkade han dessutom en flerstämmig orgel, vilken helt och hållet var ett handarbete, även stämmorna samt tangenterna. Orgeln såldes till Johan "Janne" Andersson i Risbölenoret. "Janne" hade en son som hette August. Vid den sistnämndes bortgång inropades orgeln på auktion och hamnade i Lövånger. 

Det berättas att K. L. Vikström vid 20 års ålder tillsammans med några kompisar reste till Båtvik, Byske, ett sågverk med tre ramar. Där stannade han i några år som sågare. Därefter gick resan vidare till Munksund, Piteå sommaren 1888. Ett sågverk som bestod av tolv ramar. Där träffade han Johanna Kristina Bergström född 30 oktober 1860 från Arnäs, Ångermanland. De gifte sig 15 juli samma år. 1892 flyttade makarna till Nedre Bäck, Skellefteå där de övertog Karl Ludvigs barndomshem tre år senare. 1893 avled Johanna Kristina i lungsot. Äktenskapet blev barnlöst. 22 juni 1902 gifte Karl Ludvig om sig med Katarina Augusta Karlsson f. 1867-01-22 från Risböle, Lövånger. De blev föräldrar till en dotter och en son. 

K. L. Vikström var byggmästare och fick med tiden smeknamnet "Byggen". Han ritade och uppförde ett flertal sågverk, kvarnar och spånhyvlar som drevs av ett vattenhjul. Även mindre kraftverk i byggde han i olika vattendrag. Vikström var begåvad med en särskild humor. Den kom väl till användning för honom som arbetsledare och byggmästare såväl som i umgänget med grannarna i byn. En tillrättavisning i jobbet kom ofta blandad med en gnutta humor, som framkallade ett gott skratt, vilket lättade stämningen. Han såg på sig själv med samma skämtlynne.

Ritning för vattensåg i BäckRitning över vattensåg i Nedre Bäck som K. L. Vikström uppfört. Privat samling. Okänd fotograf.

Han talade om att han en gång var på en byggarbetsplats där han var tvungen att stanna över helgen. För att få lite motion tog han på sin lediga tid en spatserkäpp, som någon av herrarna lämnat i farstun, och gick en runda i samhället. Han svängde runt med käppen, och rätt som det var så slog han sig rakt i pannan. "Men, yttrade han, då skyndade jag och såg mig om, om någon sett missödet." Tydligen var han inte så van vid dylika manér.

K. L. Vikström var mycket ömhjärtad om de som var sjuka och behövde hjälp. En gång var han på besök hos en änka. Hon hade en flicka som hade kommit hem från södra Sverige och hon var inte riktigt frisk. Han tycktes förstå att hon kanske kunde ha äggvita (kallas även albuminuri eller proteinuri reds. anm, se länk nedan för mer info). Det hade han själv haft och det tyckte han var en svår sjukdom. När han följande dag kom till mejeriet för att avlämna mjölken. Det var vanligt att man stannade en stund i mejeriets stora invägningsrum för att diskutera aktuella frågor. Han berättade då hur det förhöll sig med den sjuka flickan och tyckte att det var oförlåtligt av dem, som grannar, att inte ordna så att hon fick komma till läkaren i Skellefteå för undersökning. Man beslöt att genast vidtala Johan Forsberg att skjutsa henne till doktorn och byamännen skulle betala resan.

Beskedet från läkaren visade att det inte var något fel på tösens hälsa och att det nog skulle ordna sig med tiden. Efter hemkomsten från Skellefteå blev det snart känt i byn vilken sjukdom det var fråga om, och när K. L.  kommande dag kom till mejeriet med mjölken, frågade en av de närvarande spetsfundigt, hur det var för honom när han var som ovannämnda flicka. Svaret lät inte vänta på sig: "He skå jig tala om för däg att om du fatt försök henderna, nog hava flisern gatt borti tannom a dä." (Det ska jag tala om för dig att om du fått försöka det där, nog har flisor gått ur tänderna av dig.) Ett vanligt uttryck på den tiden. Vikström var sällan mållös.

1916, mitt under brinnande världskrig, uppstod en viss brist på importvaror som exempelvis fotogen och oljor, tenn, koppartråd med mera. Därför bestämde sig byggmästare Karl Ludvig Vikström för att bygga en kraftstation i anslutning till den vattendrivna ramsågen i byn. En mindre tillbyggnad byggdes för detta ändamål på norra sidan av sågen och där placerades generatorn med tillhörande instrument. Turbinen var på 5 hk och tillverkad vid Ursvikens mekaniska verkstad. Generatorn med tillhörande instrument och en del armatur, köptes från Skellefteå Ångbryggeri AB när de kunde erhålla ström från kraftverket i Finnfors.

Kraftstationen var belägen drygt 400 meter från Vikströms gård och för att kunna fjärrmanövrera den placerades linskivor i ledningsstoplarna. I dessa placerades grova järntrådar, vilka var kopplade till turbinen. Hemma vid fastigheten var en snäckväxel monterad på utsidan av väggen. På insidan fanns en voltmätare och en ratt, där man kunde starta och stanna maskineriet samt reglera till önskad spänning.

På hösten samma år var allt klart för provkörning. Det var en stor upplevelse när strömmen släpptes på och de 20 ljuspunkterna spred sitt sken. Allt fungerade klockrent. Redan samma kväll kom de första intresserade från byn för att titta. En man var känd för att vara ytterst rapp i munnen. Han sa till Vikström: "Veisst fa I ga hit om he jer vackert ver å sätt me attve knuten å lääs tininga, I hall a si se ill vä den belysning I hav hääm?" (Visst får jag gå hit om det är vackert väder och sätta mig utmed knuten och läsa tidningen, jag håller att se så illa med den belysning jag har hemma). Vikström svarade: "Jåå, veisst fa du he, män he jett vara Skelletblae du lääs!" (Ja, visst får du det, men det måste vara Skelleftebladet du läser).

Ljust värre var det hos Karl Ludvig och hans familj när de hade dragit in elektricitet i sitt hem. En av grannarna kom på besök. K. L. satt och läste tidningen. Denne såväl som övriga bybor satt vid sina karbidlampor som visserligen gav ledljus men som självklart aldrig kunde jämföras med elljus. Vikström utbrast: "Jig ha tainkt att däm som läsa Skelletbladet däm ska fa seitt inni köken, men däm som läsa Norran däm ska fa seitt uta bron." (Jag har tänkt att de som läser Skelleftebladet de ska få sitta inne i köket men de som läser Norran de ska få sitta ute på bron). Vikström höll själv Skelleftebladet och Aftonbladet med bilagan Brokiga blad.

Under den första tiden kraftstationen var i bruk försåg den nämligen endast Vikströms fastighet med elektricitet. Ett par närliggande fastigheter fick sent på hösten 1916 respektive nästkommande år elström inmonterat. Installationerna begränsades till några ljuspunkter i varje fastighet. 1917 var bristen på fotogen påtaglig, varför byborna tvingades skaffa karbidlampor. Denna åtgärd medförde att byborna redan året därpå inledde förhandlingar med Vikström om att få bilda en förening och driva kraftstationen gemensamt. Så blev det också. Mer om den föreningens historia en annan gång.

Varje höst när släkten från Stockholm var hemma i Risböle på semester, brukade man anordna en jaktdag på sjöfågel i Bäckfjärden. Detta var i seklets början varför cykel ej var vanligt förekommande, utan K. L. Vikström kom gående finklädd med bössa över axeln och hade förmodligen rott efter Storträsket. När han kom tillbaka på kvällen frågade en granne hur det hade gått med andjakten. Han replikerade: "Ja, he ha vöre eitt förfärligt bombardemang uti Bäckfjölom, men naga sjöfågla hava ve eint fatt." (Ja, det har varit ett förfärligt bombardemang i Bäckfjärden, men några sjöfåglar har vi inte fått).

Vid tiden för första världskriget var Vikström tillsammans med sina svågrar delägare i det så kallade Trust bolag med ångsåg på Kolgrundet. Skog inköptes som rotposter från byarna i närheten. De flesta bönderna i Risböle och Nedre Bäck var med i timmerkörningen, så även K. L. Vikström. Det ville sig dock inte bättre att hans märr fick en skada i lokstaden, så han tvingades att sluta med timmerkörningen och kom aldrig tillbaka den vintern. Svågern K. G. Karlsson kom under våren på besök och passade då på att fråga hur det var med märren. K. L. svarade: "Jig knoog å tjöör gönniga inni Bäckänge, men jig hav ein förfärligt stor krakhop ätter mä." (Jag knogar och kör gödning i Bäckänget, men jag har en förfärligt stor hop av kråkor efter mig).

Vikström besökte ofta sin svåger Johan Forsberg. En varm sommardag satte de sig på brunnen vid ladugården för att samspråka. Det var troligtvis något intressant, då brukade K. L. lägga ena benet över knäet och svänga med foten. Detta observerade en bagge som gick och betade på gården. Det dröjde inte länge förrän han backade, tog sats och fick in en fullträff på smalbenet. K. L. svor och baggen fick en spark så att han rullade flera varv efter marken.

Karl Ludvig Vikström hade Nedre Bäcks första bil som han köpte 1924. Det var en T-ford. K. L. Vikström avled 76 år gammal 29 maj 1939. Hustrun Augusta avled fem år senare, 1944-02-21.

Fortsätt läs mer
  751 Träffar
  0 Kommentarer
751 Träffar
0 Kommentarer

Boken om Velhults rote

Det här är en sådan bok som släktforskare gläds åt. Den ger kött på benen åt anorna från platsen, för här berättas så mycket mer än vad som står i kyrkböckerna. Boken handlar om dem som bodde i Velhults rote i Asa socken strax öster om Lammhult och tre mil norr om Växjö i Småland. Folket som bott i denna rote har nu dokumenterats i en ny bok, producerad och utgiven av några de boende i eller utflyttade från roten.

bok1

Boken heter "Welhult – En rote mitt i Småland". Det är ett gediget arbete bakom boken, ett arbete som startade 2006 på initiativ av Ingvar Lilja och Jan Wibrån. Alvar Liljengren, Ingegerd Hellberg och Bengt Lilja ingår bland författarna och Emma och Tomas Lilja står för utformningen. En verkligt lokal produktion. Mer information om boken finns på www.velhult.se.

Det här har de gjort bra. Välstrukturerat och tydligt, gård efter gård, torp efter torp, och sist en avdelning med berättelser från bygden. De olika boställena beskrivs ingående. Varje kapitel inleds med en översiktlig text som förklarar och ger bakgrund. Den innehåller många bilder på både människor, hus och miljöer och dessutom många kartor. Särskilt värdefullt är också de utdrag från domböckerna om fastebreven som återges.

Här möter vi den olycksalige rusthållaren Jonas Jonasson i Velhult som så tragiskt förlorade både hustru och son. Och Ida i Nyland, torpet där hon bodde långt in i vår tid, en fattig men god och uppenbarligen älskad människa.

En riktigt läsvärd bok för den som har rötter i denna rote och som ett fint exempel på hur man kan dokumenter sin lokala historia. Många liknande böcker produceras idag, till glädje för många.

Norrlycke Gadds redigerad
Skräddarefamiljen Gadd bodde i backstugan Norrelycke i Velhult. Bild lånad från utgivaren.

Vagbygge redigerad
1912 byggdes en ny väg genom Velhult. En av vägarbetarna var Kalle Svensson i Lillabråten, nummer tre från vänster. Bild lånad från utgivaren.

Fortsätt läs mer
  857 Träffar
  0 Kommentarer
857 Träffar
0 Kommentarer

Kapten Zoom

Kapten Zoom Kanske låter bekant, en hjälte för många från 1970-talets barnprogram på TV. Anders Linder gestaltade en utomjording som kommer till den här jorden för att utforska olika händelser. En del kanske också minns att han återkom för en serie program i början på 2000-talet.

Foto: Glenn Carrie på Unsplash

Att utforska var en stor del av Kapten Zooms uppdrag, utforska olika delar av mänsklighetens beteenden. Kanske inte på samma sätt som släktforskare utforskar olika delar av både dåtid och nutid, men ändå. Att det finns en mängd saker att utforska tror jag de flesta håller med om. Det är inte bara raka linjer av släktingar oavsett riktning som kan vara av intresse, utan händelser som påverkar skeenden eller lett till nya upptäckter, oavsett art. Kanske finns det likheter mellan Kapten Zoom och Johan Bure, som med sin nerteckning av sin egen släkt och därtill hörande händelser, utforskade en värld som var ganska självklar då, men som, om han inte skrivit, varit helt okänd för oss.

Att det finns många sätt att utforska olika saker, det är de flesta medvetna om. Att allt inte bara är ett spår, eller bara en metod eller sätt kan vi klart se. Men hur är det när vi sitter med vår egen släktforskning och funderar på hur vi ska gå vidare, var kan vi då hitta pusselbitar eller få idéer om nya sätt. Det är nog lite svårt att sitta och vänta på en rymdperson ska komma farande till oss och erbjuda hjälp. Vet inte om Kapten Zoom någon gång var inne på släktforskningsspåret. Kanske var det för mycket begärt att han skulle lägga ner sin tid på något sådant. Men det finns ju andra än han som både gjort och gör djupdykningar inom den ädla konsten med att hitta nytt om gammalt.

Hur många är det inte som, när de kört fast på något sätt med sitt letande, frågat andra på något av de otaliga träffar i olika former som ordnats genom årens lopp av släktforskarsammanslutningar. Att få sitta ner och dryfta sina problem eller frågor och sedan stegvis, i interaktion med flera andra, kunna hitta lösningar är något av det som varit bärande delar i utvecklingen för många. Visserligen finns det många bra sätt att kunna få hjälp. Många är de som använt och använder Anbytarforum, en ibland bortglömd enormt stark resurs, eller olika grupper i sociala medier, men det går inte upp mot det personliga samtalet och utbyta av erfarenheter.

Idag är det lite svårt med alla dessa möten, plötsligt var vi tvungna att sluta och vi blev hänvisade till de mer anonyma sätten. Men precis som för närmare 50 år sedan så kom det några rymdhjältar, Kapten Zoom och hans kompisar, och möjliggjorde något som liknar det personliga mötet i gruppen/föreningen. Det dök upp något som förmodligen kommer att förändra delar av släktforskarrörelsen för all tid framöver. Det går att träffas och tala med varande, att se varandra och utbyta erfarenheter utan att fysiskt sitta i samma lokal. Det kan vara många mil emellan deltagarna, något som inte gick förr. Det blir inte exakt som förr, men visst är det bra att så många fler kan vara med, oberoende av avstånd.

Numera står det Zoom-möte (eller någon annan digital lösning) i mångas kalender och just nu när värmeböljan sköljer in över oss är det ännu bättre att kunna sitta hemma och vara med än att transportera sig till annan plats. Själv ser jag fram mot nästa möte, för min del torsdag 25 juni (som kanske varit när du läser detta, men ändå) i Genealogiska Föreningens regi där jag får träffa andra som är intresserade av Peter Sjölund och hans upplevelser i kriminalvärlden.

Ha det bra och passa på att delta i de arrangemang som finns på nätet, finns säkert något intressant.

Fortsätt läs mer
  1275 Träffar
  0 Kommentarer
1275 Träffar
0 Kommentarer

'Medan andra spelt, har jag granskat örter' - Pehr Osbeck, ostindiefarare

Hasslv-009-Hasslvs-kyrkogrd-Vetenskapsakademins-sten-ver-Osbeck

År 1723 den 9 maj föddes på torpet Os, eller  Oset, Hålanda, Västergötland en liten gosse som blev döpt till Pehr. Föräldrarna var torparen Hans Andersson och hans hustru Rangela Andersdotter. Den unge sonen Pehr upptäcktes ganska tidigt vara utrustad med läshuvud, och han fick hjälp att ta sig först till Göteborgs trivialskola 1733, vidare 1740 till Göteborgs gymnasium, och slutligen, 1745 i september, skrevs han in vid  Uppsala universitet. 

Det var i Uppsala som han kom i kontakt med Carl von Linné och hans naturalieseminarier, och det dröjde inte länge förrän Osbeck, som han nu hade bytt efternamn till, var en av Linnés ivrigaste lärjungar. Linné å sin sida fattade förtroende för ynglingen, och samma år, 1750, som Osbeck prästvigdes, blev han på Linnés rekommendation kallad till skeppspräst i Ostindiska Kompaniet. Här hoppade inga halta löss, utan redan samma år, alltså 1750, äntrade Pehr Osbeck Kinafararen 'Prins Carl' i Göteborgs hamn och for iväg. 

Fartyget följde den då vanliga rutten för Ostindiska Kompaniets båtar; strandhugg i Cadiz i Spanien, som Osbeck skildrat utförligt i sin dagbok från resan, mellanlandning för proviantering på Teneriffa, och ytterligare ett stopp på Java innan man kom fram till Wampo i Kanton, Kina. 

Under resan, som pågick till sommaren 1752, samlade Osbeck många rara växter, framför allt i Kanton-provinsen. Men han var en glödande samlare, som ville iland överallt där båten lade till, och klagade i brev hem till Linné hur svårt han hade att få låna skeppets 'julle' så ofta som han ville. Väl framme i Kanton, samlade Pehr Osbeck inte bara växter, han studerade också befolkningens seder och bruk, ekonomi och jordbruk. 

Sammanlagt omkring 900 för västvärlden hittills okända växter kom Osbeck hem till Göteborg och sin läromästare Linné med. Tyvärr inte den av mästaren hett eftertraktade tebusken. En sådan hade verkligen plockats, men dessvärre råkade den falla överbord vid fartygets avskedssalut i Kanton...  Linné var glad ändå, och hedrade sin lärjunge med att uppkalla den nyanlända växten guldrosfjäder efter honom: 'osbeckia chinensis' heter den på latin. 

Ostindiska Kompaniet ville att Osbeck skulle följa med ut på en ny resa, men tyvärr hade Pehr drabbats av hälsoproblem. Han kallade det 'andtäppa', jag gissar att det var någon form av astma. Så det blev tjänst på landbacken istället, som huspredikant och bibliotekarie åt Carl Gustaf Tessin som då innehade Läckö slott. Sex år var Osbeck där och trivdes mycket bra. Sedan hade Tessin dessvärre råkat på obestånd, och var tvungen att säga upp Osbeck. Men herrarna förblev goda vänner livet ut ändå. 

Till Hasslöv i sydligaste Halland kom Pehr Osbeck sedan som hjälppräst, då den ordinarie prästen Herlac Dahlberg hade blivit gammal och skröplig. Det var förmodligen då som Osbeck träffade  Herlacs brorsdotter Susanna. Det blev giftermål, och vid  Herlac Dahlbergs bortgång blev Pehr Osbeck präst i Hasslöv, år 1760. Osbeck blev så småningom prost över Laholms prosteri och skrev sin utförliga 'Beskrifning öfver Laholms prosteri' som tyvärr inte kom ut i sin helhet förrän på 1900-talet på grund av Osbecks knappa ekonomiska omständigheter. Det är på försättsbladet till den boken som Osbeck skrivit följande rader om sig själv:

'Då andra supit har jag läsit/Då andra sovit har jag skrevit/Då andra spelt, har jag granskat örter/Då andra dött har jag tänkt på döden/Nu gör han mig ej häpen'

Samla på växter och insekter fortsatte han med hela livet, och han brevväxlade med Linné så länge denne levde. 

Pehr Osbeck dog i Hasslöv 1805 23/12. Redan innan han dog, hade han valt ut den sten han ville ha som gravsten: en vanlig enkel sten som han ofta använt som stöd när han satt eller låg på marken och studerade någon växt eller insekt. Idag har han egentligen två gravstenar på Hasslövs kyrkogård: dels den stenen, dels den som Vetenskapsakademin reste till hans minne år 1927.  Och kanske det bästa ärominnet; Osbecksrosen. Den blomman växer egentligen inte i Sverige idag, men en ihärdig prästdotter bearbetade Linnéinstitutet i London, och kunde därefter plantera ett skott intill Osbecks grav. Den rosen blommar än på somrarna. Jag tror att Osbeck skulle ha uppskattat den ärebetygelsen.

Susanna Dahlberg är lillasyster till min farfars mormors farmors mormor Agneta Dahlberg. 

Bilden: Stenen, ganska medfaren nu, som Vetenskapsakademin reste 1927 till Pehr Osbecks minne på Hasslövs kyrkogård. Foto: författaren

Texten ovan är ett utdrag från min släkttidning An-Lunden (2007:2)

Fortsätt läs mer
  673 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Hej Helena! Läser med stort intresse både dina och kollegornas inlägg på Rötterbloggen, man får vet så mycket om sån't man inte ha... Läs mer
onsdag, 24 juni 2020 11:19
Helena Nordbäck
Tack så hemskt mycket, Ann-Christin! Roligt att du läser min blogg. Som du då säkert märkt, har jag en speciell passion för Halla... Läs mer
tisdag, 30 juni 2020 23:15
673 Träffar
2 Kommentarer

Viktor och Maria Larsson, Ragvaldsträsk, Skellefteå

MARIA Augusta Hedström Per VIKTOR Larsson RagvaldsträskMaria och Viktor Larsson, Ragvaldsträsk. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Per Viktor Larsson föddes och växte upp i Ragvaldsträsk, Skellefteå som ett av tretton barn till bonden Nils Johan Larsson och hans hustru Elisabeth Karolina Persdotter. Några av syskonen dog som små. 1889 delade Viktor och brodern Algot på hemmanet som tillhört deras släkt i nio generationer. Algot erhöll stamhemmanet medan Viktor fick en avstyckad del av densamma. 1905 uppförde Viktor en ny mangårdsbyggnad på gården. 

1910-11-27 vigdes Viktor med Maria Augusta Hedström från ÖsMARIA Augusta Hedström RagvaldsträskMaria Hedström gift Larsson. Foto: Jonas Nordstrand. Privat bildsamling. tra Hjoggböle, Skellefteå. Hon såg dagens ljus 27 juni 1874 som äldst i en syskonskara på tre barn. Föräldrarna var August Andersson Hedström och Eva Greta Olofsdotter. Eftersom Marias far dog i maj 1883, när hon var nästan nio år gammal, blev hon fosterbarn 1888 hos makarna Anders Gustaf Andersson och hans hustru Greta Ulrika Holmgren i Svarttjärn, Lövånger. Maria stannade hos dem i fyra år tills hon 1892 flyttade till Ragvaldsträsk, Skellefteå. Där bodde hennes mor som hade gift om sig med änkemannen Joakim Andersson, de fick två söner tillsammans. Ett år senare erhöll Maria tjänst som piga hos Lars Anton Eriksson med familj i nämnda by. 1895 återvände hon hem till sin mor och styvfar. I tre års tid mellan 1899-1902 arbetade Maria som piga hos rådman David Reinhold Markstedt med familj i Skellefteå stad. Det sistnämnda året kom hon tillbaka till sin mor i Ragvaldsträsk. Hon övergick sen till att bli bondmor i samband med sitt giftermål. I äktenskapet mellan Viktor och Maria föddes två söner, dessutom fick Viktor en son med en kvinna som bodde hos dem. Maria gick bort 68 år gammal 14 augusti 1932. Av Marias totalt fem syskon var hon den enda som gifte sig och bildade familj. De övriga syskonen dog ogifta i olika sjukdomaAnders Gustaf Andersson och MARGARETA Ulrika Holmgren Svarttjärn LövångerMarias fosterföräldrar Anders Gustaf Andersson med hustru Margareta Ulrika Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. r. 

Vid sidan av jordbruket ägnade sig Viktor åt snickeri och smide, inom vilka områden han var väldigt duktig. Han anlitades ofta av andra för hjälp med dylika arbeten. 1939 sålde han hemmanet till två av sina söner hos vilka han bodde och hjälpte till med sysslorna. 

Larsson var också en humorist av hög kvalitet. Trots sina egna vedermödor i livet lockade han med sin humor både yngre samt äldre till att glömma alla hemskheter och att istället se det positiva i tillvaron. Det var därför aldrig trist i Viktors närvaro, utan det var istället flera klangfulla skratt som ljöd i hans omgivning. Han var alltid gladlynt och en person som det var enkelt att komma överens med. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig en stor vänkrets. Viktor Larsson avled på midsommaraftonen 1953 (19/6). 74 år ung blev han.

 

 

Fortsätt läs mer
  718 Träffar
  0 Kommentarer
718 Träffar
0 Kommentarer

DNA-test till polisens hjälp

Vi applåderar och imponeras av Peter Sjölund och hans insatser som kunde lösa det 16 år gamla Linköpingsmordet. Mycket bra gjort! Jag tillhör skaran släktforskare som tycker att det är bra att polisen får tillgång till DNA-databaser för att lösa grova brott och har tillåtit det för mitt eget testresultat. Jag hoppas fler brott kan läsas på detta sätt i framtiden.

När beskedet om Linköpingsmordet kom kände jag omedelbart en tacksamhet. Hade mitt testresultat kunnat hjälpa till vore jag glad för det.

DNA2
Peter Sjölund på Släktforskardagarna i Växjö 2018. Eget foto.

När jag gjorde mitt DNA-test 2014 fanns inte denna möjlighet, varken i tanken eller praktiken. Det var inget jag behövde fundera på då. Idag ska du kanske göra det innan du bestämmer dig för att göra ett test. Vill du att ditt DNA ska vara till hjälp för polisen att lösa sådana grova brott, eller inte, så har du två steg framför dig. Först att bestämma dig för test eller inte. Sedan klicka på eller av att du ger tillstånd att ditt resultat får användas av polisen.

Det kan ju vara lätt att förledas av den ganska massiva reklamen från testföretagen men jag uppmanar alla att tänka över sitt val och sätta sig in i vad DNA-test innebär. Läs på SSGG och andra ställen! Då får du också ut mer av testresultatet.

DNA1
Funderar du på att göra ett DNA-test så rekommenderar jag att du läser på innan och även tänker över hur du vill att ditt testresultat används. Eget foto.

Nu väntar jag på den första deckaren där ett brott blir löst genom DNA-test och släktforskning. Kanske finns det någon redan utgiven i USA? Tipsa mig gärna om du vet!

DNA och släktforskning har blivit inte så ovanliga ingredienser i deckare (det har jag bloggat om tidigare, både här och här), men inte på det sätt som Peter Sjölund arbetat. Släktforskning och släkthistoria kan vara en del av intrigen, t ex om gamla oförrätter i släkten hämnas. Och DNA så klart för att fastställa någons identitet och koppling till en brottsplats. Men än har jag inte sett att någon deckarförfattare tagit upp den här tråden, att ringa in en mördare med hjälp av släktforskares DNA, så som nu skett i verkliga livet. Vi är ju ett deckarläsande folk, vi i Sverige, så nog skulle det finnas intresse för sådana deckare, tror jag.

Nyss läste jag en deckare där DNA-test och släktforskning ingår men med så mycket felaktigheter så att jag nästan blev arg på författaren som sprider okunskap. Därför behövs vettiga skildringar av detta.

Själv har jag aldrig varit orolig för att mitt DNA-resultat ska användas på något felaktigt sätt. Naturligtvis kan det bli så att jag en dag inte kan styra det, men det oroar mig inte särskilt mycket. Peter Sjölund sa i någon av många intervjuer den senaste tiden att vi lämnar så mycket mer spår efter oss genom sociala medier och mobilanvändning så den kartläggning av oss som kan ske genom DNA är mindre. Jag tror också att det är så.

Fortsätt läs mer
  1303 Träffar
  11 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Aina Wallström
Hej Eva! Vad sägs om denna: En: ”Katarina Wennstams nya deckare, ”Dockorna”, är brännande aktuell. I jakten på förövaren används d... Läs mer
lördag, 20 juni 2020 11:59
Eva Johansson
Aina! Tack för tipset! Det låter intressant. Den ska jag läsa.
lördag, 20 juni 2020 18:55
Ann-Christin Magnusson
Hej! Jag har också ett par tips: Ingrid Hedström skriver i fjärde boken om sin huvudperson Astrid Sammils om en person som utger s... Läs mer
söndag, 21 juni 2020 11:19
1303 Träffar
11 Kommentarer

Tänkvärt

“Så kom den dagen då du insåg att du inte kommer att fortsätta att växa om du inte stannar upp tillräckligt länge för att fördjupa dina rötter” – ett citat från en text av Sofia Sivertsdotter. Att Sofia är från Öland, att det är där hon har sina rötter, gör att det blir lite extra krydda i orden hon skriver. Inte för att jag har rötter på Öland, men det är en av de platser som ger mig så mycket, både av skönhetsupplevelser som av tillfällen till lugn och ro, möjlighet att samla mina tankar och hämta ny kraft. Det är egentligen förunderligt hur jag kan känna samhörighet med en ö, som jag inte hittar någonstans i mitt eget släktträd. Kommer inte ens i närheten rent geografiskt, men kanske är det så att det ges möjlighet att skapa en egen koppling, jag verkar vara först i min släkt med den fina känslan. Så jag kanske kan fördjupa mina rötter genom att hitta inspiration i det öländska landskapet, och därmed orka med ”tröskandet” i kyrkböcker från andra delar av landet.

Undrar om det finns något övernaturligt som styr min dator, för när jag funderade på Sofias citat så dök det plötsligt upp en bild från Rötters bokhandel, en grundläggande handbok som har det fina namnet ”Vägen till dina rötter” skriven av Ewa Nilsson. Det betyder säkert att jag stannat upp tillräckligt länge för att inse att släktforskning är en av vägarna att fördjupa mina rötter. Men det borde jag efter alla år redan vara på det klara med, eller har jag missat något. Visst kan det bli lite mycket namn, årtal och orter ibland, det är inte bara de delarna som utgör kunskapen om mina egna rötter. Förhoppningsvis så lär jag mig att försöka se människan bakom dessa uppgifter. Att på ett sätt som påminner om den känsla jag får av Öland, så kan jag få se andra sidor, av mina förfäders upplevelser och vad de kände. Nog finns det både skönhet och rogivande upplevelser med släktforskning, även om det blandas med hemskheter och ond bråd död. Men det gäller att se balansen, att förstå att allt var inte bättre förr, men inte heller så hemskt som en del vill få det till.

Vallmo, Stora Rör, Öland. Foto författaren

Att söka sina rötter och kombinera det med att uppleva nuet är en härlig blandning. Den gamla kyrkboken, med darrig skrift av den gamle skumögda prästen, har en inneboende skönhet när den berättar om sockenbornas liv och leverne. På samma sätt finns det både spänning och rofullhet i resultatet av en ny DNA-test, ser jag det som jag hoppas så är det lugnt, men tänk om jag får helt fel uppgifter, då stiger pulsen rejält. Att vi har förmånen att på ett mycket enklare sätt än förr få tillgång till betydligt fler källor gör att vi kan gräva djupare, och med nya verktyg utforska nya delar av det förflutna och på så sätt fördjupa våra rötter.

Med den kunskap vi kan få tag i idag, så växer vi, om vi bara tar oss den tid vi behöver. Stanna upp ett ögonblick, se dig omkring och låt kunskapen om vårt förflutna växa ihop med det vi gör idag, fördjupa dina rötter och ha en riktigt bra dag!

Fortsätt läs mer
  1011 Träffar
  0 Kommentarer
1011 Träffar
0 Kommentarer

Asterix, vitaliebröder, kapare och andra rövarhistorier

pirates-of-the-4726454_960_720

Olika former av sjörövare har nog alltid fascinerat oss människor. Romarna hade väldiga problem med pirater, självaste Julius Caesar råkade i sin ungdom ut för pirater och fick lösa ut sig för dyra pengar. Han svor där och då på att komma efter piraterna med en stor flotta och utplåna dem. Han höll ord. Piraterna var från början stråtrövare på landbacken, men eftersom både romare och andra runt Medelhavet helst skickade sina dyrbara laster till sjöss, så fick rövarna bli sjöfarare de också. I Asterix förekommer under hans nappatag med romarna också en piratbesättning, som dock inte är särskilt framgångsrik utan ständigt råkar i kläm. Oftast slutar det med att piraternas skepp sjunker i havet, medan piratbesättningen funderar på att söka sig andra inkomstkällor... 

Våra vikingatida förfäder skulle nog med lite god vilja också kunna räknas till piraterna. Nu är myten om den vilde vikingen en smula överarbetad i Hollywood och andra viktiga historiska faktabaser (obs en viss ironi här). Visst plundrade vikingarna Lindisfarne i England och både här och där, men de flesta vikingaskepp som stävade ut från de nordiska länderna, åkte för att byta varor. 

Vitaliebröderna är ett intressant sällskap, som nog borde vara värda en eller annan Hollywoodfilm... Det hela hade sin upprinnelse i striderna mellan unionsdrottningen Margareta och hennes fiende Albrekt av Mecklenburg. Till Albrekts undsättning i Stockholm, som han fortfarande höll trots Margaretas framgångar på slagfälten, stävade ett antal äventyrliga unga män försedda med stora mängder livsmedel = viktualier = viktualiebröder = vitaliebröder. Stora delar av Stockholms dåvarande befolkning var tysk eller tyskättad, och livsmedlen gjorde nytta, men vitaliebröderna var också våldsamma. Det fruktansvärda  Käpplingemordet på ett antal icke tyska borgare chockerar än idag i sin brutalitet. När Albrekt var utdriven och Margareta kommit till makten, förlorade vitaliebröderna sitt syfte, men en del av dem hade fått smak på sjörövarlivet, och fortsatte att plundra och röva på Östersjön. När Erik av Pommern långt senare blev avsatt, lär han ha ägnat sig åt plundring tillsammans med brödraskapet, med Gotland som bas. En kung som blev sjörövare! 

Sjöröveriets verkliga glansperiod inföll under 15- och 1600-talen. I Columbus fotspår, seglade mängder av spanska skepp till Amerika och återvände lastade med guld och dyrbarheter. Piraterna neg och tackade. Även Europas regenter var mycket intresserade av det spanska guldet. Elizabeth I i England gav sin sjöfarare sir Francis Drake kaparbrev, och han lyckades också plundra en del fartyg. I Sverige ville vi inte vara sämre, Lasse i Gatan från Onsala i Halland (nu är vi där igen) fick kaparbrev av kungen, bytte namn till Gatenhielm och dog som en hjälte. (Hans änka Ingela Hammar gifte senare om sig med en man som tidigare varit gift med en ingift släkting till mig).

Men allteftersom 1700-talet framskred, tacklade sjöröveriet av. De amerikanska kolonierna hade nu rustat sig, och kunde sända militära eskortskepp med sina guldlaster. Engelsmännen gjorde också militära räder till sjöss och lyckades gripa flera av sina sjörövande landsmän, kapten Kidd och Svartskägg bland andra. När man grep Jack Rackham, också känd som calico-Jack, blev man kanske lite överraskade av att finna två kvinnor bland piraterna.. Inte på något sätt kidnappade, utan klädda i manskläder och kämpande till sista man. Men båda två, Anne Bonney och Mary Read, slapp bli hängda eftersom de var gravida. Mary dog dock av fängelsefeber. Annes öde efter benådningen från hängning är okänt. 

Än idag förekommer det ju tyvärr sjöröveri på sina håll i världen.. Hemska våldsdåd som inte har mycket gemensamt med den traditionelle, skäggige piraten med papegoja på axeln och bullrigt skratt. Frågan är om den typen av pirat egentligen någonsin har funnits. Kanske är han också bara en rövarhistoria?

Bilden: klassiskt sjörövarskepp. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  1323 Träffar
  0 Kommentarer
1323 Träffar
0 Kommentarer

Garvare Zackarias Nilsson, Nybyn, Nysätra

Garvare Zackarias Nilsson f. 1871 01 06 Nybyn 2015 059Garvare Zackarias Nilsson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Zackarias föddes i Strandfors, Nysätra 6 januari 1871 men växte upp i Flarken som näst yngst i en syskonskara på åtta barn. Hans föräldrar var bonden Nils Nilsson och hans hustru Magdalena Charlotta Andersdotter. När Zackarias var 11 år gammal, 1882, avled hans far 59 år gammal. Två av Zackarias bröder tog sig efternamnet Forsberg, men själv behöll han efternamnet Nilsson efter fadern.

År 1888 blev Zackarias dräng hos sin äldre bror Olof Edvard Nilsson med familj. De hade köpt sig en gård i byn Hörnäs, Nysätra. Redan året därpå, dvs. 1889 flyttade Zackarias till Byske. Där var han dräng och lärling hos garvaren Ardent Björkman med familj. Hos honom lärde sig både Zackarias och yngre brodern Gustaf garveriyrket. Zackarias blev kvar där i knappt fyra år innan han på våren 1893 flyttade hem till Nysätra igen. Han bosatte sig i Nybyn tillsammans med sin bror. Där startade Zackarias både garveri- och skomakerirörelse. Med tiden utvidgades verksamheten till att även innefatta skoaffär. Gustaf gifte sig 1897 och bildade familj i Nybyn. Zackarias gifte sig 1905 med Selma Augusta Vidmark. Makarna fick fem barn i äktenskapet. Barnen tog sig efternamnet Essner.

Cirka 1931 avvecklades garveriet. Han hade fullt sjå med att sköta skoaffären. Denna såldes omkring 1942. Efter hustruns bortgång 11 juli 1934 vistades Zackarias hos sina fem barn. Som affärsidkare var han samvetsgrann och rättvis. Som person var han munter och inbjudande. I yngre år var han verksam inom nykterhetsrörelsen. Han arbetade ihärdigt i IOGT-logen Trofast. Under tiden Nysätra var eget vägdistrikt var han i flera år deras kassör och styrelseledamot. Han hade också en del andra förtroendeuppdrag. Överallt var han respekterad och omtyckt.

Zackarias avled 26 juli 1951 på sjukstugan i Nordmaling. Han var vid sitt frånfälle 80 år gammal. Hans bortgång kom oväntat. I många år bodde han hos sina barn i Stockholm och Nordmaling. Varenda år åkte han till Nysätra för att hälsa på vänner och bekanta. Frid över hans minne!

Fortsätt läs mer
  575 Träffar
  0 Kommentarer
575 Träffar
0 Kommentarer

Torphistoria

Min bror och svägerska köpte en tomt 1990 och byggde sig en villa. På tomten stod ett gammalt torp som hette Tomtängen. I tomtköpet ingick att torpet skulle rivas för det stod för långt ut i gatan enligt stadsplanen. Till torpet hörde några uthus, de finns fortfarande kvar och ingår i grannens tomt.

torpet1
Torpet Tomtängen på Björkås i Västra Tunhems socken. Där elskåpet stod är nu kanten på gatan. Foto: Johnny Johansson.

Johnny visar
Min bror Johnny visar att torphuset stod en bit ut på den mark som nu är gatumark. Eget foto.

rivning1
Torpet under rivningen 1990. Foto: Johnny Johansson.

rivning2
Min brors svärfar Egon hjälpte till med rivningen. Foto: Johnny Johansson.

ved
Här ligger det uppsågade timret från torpet i brorsans förråd. Eget foto.

Min bror Johnny och hans fru Lisbeth har funderat på torpets historia. Deras torp. De sparade timret från väggarna. Nu ligger det uppsågat i deras förråd och kan ibland bli värme i braskaminen kalla vintrar. Trots att det gått 30 år så finns det en hel del kvar.

Lisbeth är också släktforskare och har hittat torpet i husförhörslängderna. Tillsammans har vi kunnat följa det bakåt till minst 1833, möjligen 1823. Det finns oklarheter och de beror på att prästen inte alltid skrev vilka hus folk bodde i, bara vilken gård de hörde till.

Torpet hette Tomtängen och låg i Västra Tunhems församling under gården Björkås men på gården Siggestorps mark. Det användes mest som arbetarbostad för Björkås anställda men kan också ha varit dagsverkstorp. Johnny och Lisbeth fick en del äldre handlingar när de köpte tomten. Handlingarna visar att ägare 1930 var Ernst och Karin Örnberg. Släktingar till dem finns kvar i kvarteret. Nästa ägare blev Johan Oskar Herbert Edström och han blev den siste som hade torpet som bostadshus. Idag är detta villakvarter i Vargöns samhälle, fortfarande i Västra Tunhems församling, det som förr var ett område med gamla torp och backstugor.

Ernst och Karin Örnberg flyttade in 1927. De efterträdde en familj Larsson som bestod av kusken Lars Johan Larsson, hans hustru Hilda Vilhelmina och fyra barn. Ett av barnen var Herbert, född 1909, samma år som de flyttade till Tomtängen. Herbert skrev på 1980-talet en artikel om gården Björkås till hembygdsföreningens jubileumsskrift.

Före 1909 är det en period där det är oklart vilka som bodde i huset. Det fanns många anställda på Björkås, både ogifta vuxna och familjer. Möjligen kan huset ha tjänstgjort som skola några år, för en skola ska ha funnits på Björkås gård före 1878. Men vi går bet en tid. Så jag tar det från början i stället. Nu ska det här torpets historia berättas! Varning för lång text!

Den näst äldsta bevarade husförhörslängden från Västra Tunhem gäller för 1818-1828. Där finns under Siggestorp en backstuga som hette Tomtängen. På den häradsekonomiska kartan från 1890-talet kan vi se att det låg en backstuga mitt emot torpet Tomtängen, på andra sidan vägen. Om det är den som fanns på 1820-talet eller om det är torpet som fanns som backstuga då, det är osäkert.

1823 flyttade paret Nils Hansson och Ingrid Johannesdotter till Tomtängen och flyttade därifrån 1824. Namnet Tomtängen vid dem är struket och under dem i husförhörslängden finns namnet Tomtängen igen (AI:2 sidan 326). Då bodde Johan Dalström och Maria Jacobsdotter där. Troligen kom de hit efter Nils och Ingrid 1824. Johan Dalström och Maria Jacobsdotter flyttade till Vänersborg 1826 och sedan kom Anders Johansson och Eva Bengtsdotter hit från Bastebro med sin son. Dottern Sara Lena föddes här 1828. Fram till 1832 bodde ytterligare tre familjer i Tomtängen.

I nästa husförhörslängd är Tomtängen bokfört under Siggestorp fram till 1834 och sedan under Björkås så det måste vara då det på något sätt började användas av ägarna till Björkås. Kanske ägdes Siggestorp av dem som ägde Björkås. Sedan står Tomtängen under Björkås fast det låg på Siggestorps mark och är betecknat som torp. Laga skifte gjordes på Björkås 1868 och på den kartan ser man att marken som Tomtängen ligger på inte ingick i Björkås gård.

1868
Laga skifteskartan från 1868. Marken där torpet Tomtängen låg hörde då till Siggestorp. Karta: Lantmäteriets historiska kartor.

karta1890 talNY
Häradsekonomiska kartan från 1890-talet. Huset vid den blå pricken är Tomtängen. Då verkar det ingå i Gunnarstorps mark men är skrivet under Björkås i kyrkböckerna. Torpets fastighetsbeteckning i mitten av 1900-talet var Gunnarstorp 1:24. I närheten fanns flera backstugor och ett soldatttorp låg en bit norrut. Karta: Lantmäteriets historiska kartor.

I husförhörslängden AI:3 sidan 355 finns också en backstuga på samma plats som torpet Tomtängen och detta kan betyda att torpet byggdes vid denna tid. Kanske är det till och med det troliga. I så fall har ägarna till Björkås övertagit backstugan och samtidigt byggt ett hus till på platsen, för att de behövde arbetarbostäder. Då blev det ett torp, och det måste ha varit ett dagsverkstorp med lite odlingsbar jord men förmodligen flera veckodagsverken. Dagsverkstorparna var billig arbetskraft för jordägarna, de jobbade ju av sitt arrende och hade liten eller ingen lön samtidigt som de var skyldiga att alltid sätta jordägarens behov av arbete före sitt eget.

Nya ägare på Björkås gård 1830 var familjen Sandberg, en välbärgad familj som senare bodde i London och hade Björkås som sommarbostad i Sverige. Anders Petter Sandberg var kamrer och lagman och han ska ha köpt gården runt 1830. Då bodde familjen i Sverige.

Sönerna Gustaf Sandberg, gift med Hedvig Sofia Kafle, och Christer Peter Sandberg, gift med Hanna Evelina Wikander, tog över så småningom. Det var Christer Peter som bodde i London med sin familj, han ägde bland annat rälsfabriker där. Det var under denna tid under senare delen av 1800-talet som gården utvecklades med odling av frukt, bär, blommor och stora mängder grönsaker (t ex sparris) som såldes vidare inne i Vänersborg. Den stora trädgården och parken med sina dammar och utsiktstorn kom till då. De hade många anställda, framför allt sommartid, för att sköta odlingarna och det traditionella jordbruket på gården.

Vilka som bodde i torpet kan vi läsa i husförhörslängderna. Den familj som kom att bo där längst var Bengt Magnusson, född 1810, och hans hustru Johanna Jonsdotter, född 1805. De flyttade in på Tomtängen 1834. Johanna dog här som änka 1882, alltså 47 år senare. Johanna och Bengt hade fyra barn: Inga Maja, Hedda Sofia, Johan Gustaf och Ulrica Matilda som föddes i huset 1834, 1839, 1843 och 1846. Bengt dog 1849, genom "vådlig händelse" vid nya fängelsebyggnaden (i Vänersborg). I dödboken står det att han blev ihjälslagen "genom vådlig händelse" så det måste ha varit en olycka, inte att han blev dräpt. Johanna och barnen blev kvar. Hon var utfattig och fattighjon så hon lär ha fått fattigbidrag från socknen. Snart tog hon en hyresgäst, eller troligen att det var ägarna på Björkås som tog dit en ny familj för att fylla huset.

Den nye hyresgästen Olaus Jonasson flyttade in 1856 och gifte sig samma år med Stina Magnusdotter som var född 1825. Olaus var född 1830. Han hade varit gift tidigare och hade med sig sonen Johan från det äktenskapet, född 1854. Stina hade med sig en utomäktenskaplig dotter men dottern dog vid jul 1856, då även första barnet med Olaus som far dog. Sedan fick de tre barn till. Först sonen Carl Alfred 1858, sedan sonen Johan Emanuel 1860 och så dottern Augusta 1863. Stina Magnusdotter dog 1868. Sönerna Johan och Johan Emanuel flyttade hemifrån 1870 men Johan Emanuel kom hem igen och dog hemma 1872. Carl Alfred flyttade 1874 och sedan var bara Olaus och yngsta dottern Augusta kvar och de två flyttade 1882. Möjligen bodde en familj Gadd också i huset, från 1877 till 1897, men det är oklart. Även en f d soldat som hette Anders Asp och hans dotter Maria Charlotta kan ha bott i huset en tid. Han hade varit soldat på roten tidigare.

kartor
På den häradsekonomiska kartan från 1962 finns torpet vid den röda pricken. Karta från Lantmäteriets historiska kartor. På tomtkartan från 1990 ser man var torpet stod på tomten ute i gathörnet. De andra markeringarna är uthusen. Kartskiss från Vänersborgs kommun.

Uthus
Uthusen finns kvar men de ingår numera i grannens tomt. Foto: Johnny Johansson.

Källor:
Västra Tunhems kyrkoarkiv, Lantmäteriets historiska kartor, Herbert Larssons artikel "Björkås – gården vid foten av berget" i Västra Tunhems hembygdsförenings jubileumsskrift 1986.

Fortsätt läs mer
  907 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Intressant! Min sambo Katinkas mormors far Carl August Gustafsson Lindahl föddes 19/10 1886 i Herrestad Björnsgården, Västra Tunhe... Läs mer
lördag, 20 juni 2020 08:15
Eva Johansson
Stefan: Det var intressant! Ja, världen kan vara liten.
lördag, 20 juni 2020 18:48
907 Träffar
2 Kommentarer

Gammalt och Nytt

Kan man blanda olika ämnen i en och samma bloggpost? Oavsett vad svaret är, så tänker jag göra det idag. Det finns tankar som ligger och bara väntar på att beskrivas och det finns det som plötsligt bara dyker upp, nästan som en blixt från klar himmel.

Första ämnet är kopplat till en text på Rötter den här veckan, risken för nedläggning av Emigranternas Hus i Göteborg. Det verkar som formen att med en utställning och därtill hörande kunskapskällor som arkiv och engagerad personal är något som ligger bakom oss. Vi verkar ha tappat lusten att leva oss in i hur det var genom att besöka en plats eller gå in i en miljö. Det kanske är lättare att sitta hemma och med hjälp av 3D och andra finesser kunna gå in i olika miljöer. Att vi inte behöver uppsöka arkiven i samma utsträckning som förr vet vi redan, men nu går det inte att locka med andra intryck heller.

Foto: I99pema, Wikimedia commons, under licensen Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.

Det är ju inte bara Göteborg som belyser det. Den stora forskningssatsningen i Karlstad, tidigare kallad Emigrantregistret i Karlstad, nu senats med namnet Kinship Center, har gått i graven efter flera försök att hitta överlevnadsmöjligheter. Som tur är finns ju en hel del av deras tidigare arbete kvar för oss släktforskare i olika databaser, men nu kommer inget mer att fyllas på, nu är den sagan slut.

Inte lika drastiskt som i Karlstad, och det som kanske blir Göteborgs öde, är alla historier kring Utvandrarnas Hus i Växjö. Under för mig oklara former så flyttades den fristående verksamheten, formellt bedriven av Stiftelsen Svenska Emigrantinstitutet, in i Smålands Museum och blev en del av deras verksamhet. En del av de deponerade samlingarna flyttades till andra ställen och kompetensen runt samlingarna lämnade. Att det berodde på sviktande ekonomi är klart, men frågan är vad som gjordes för att kunna fortsätta de tidigare expansiva visnings- och forskaraktiviteterna. 

Är det så att intresset och motivationen för den här typen av verksamheter ligger bakom oss, har de som bedrev pionjärarbetena nu försvunnit och ersatts av andra eller är det så vårt samhällsklimat blivit?  Det finns inge medel som satsas, intresset går ner och vi ser slutet på en utåtriktad era. Det är bara framtiden som kan utvisa vart det barkar hän, men vill vi påverka så måste det ske nu.

Fri bild Hal Gatewood Unsplash
Nog om det ”gamla”, låt oss titta på något nytt. De som känner mig och kanske läst om det erkännande jag fått från Släktforskarförbundet i år som Eldsjäl vet att DNA kombinerat med släktforskning ligger mig varmt om hjärtat. Det finns en risk att bli för personlig, men jag kan inte låta bli att reflektera över den nyhet som kom i veckan, den troliga lösningen av det bestialiska dådet i Linköping för 16 år sedan. Ända sedan jag första gången kom i kontakt de DNA-tester som kallas autosomala, de som gör att vi kan följa släkten bakåt och framåt oavsett kön på släktingarna, så har jag sett att det finns flera möjligheter till användning. Jag vill inte påstå att det varit en drivkraft, men tanken har funnits om det som vi nu ser utspelas är en möjlighet och just dådet i Linköping har jag tagit upp vid många av de diskussioner om ämnet som jag deltagit i. Det finns en inbyggd konflikt mellan att använda DNA i släktforskning och att nyttja resultatet för andra ändamål, något som bör belysas, men jag ser de positiva effekter som veckans genombrott har. Vi får se var vi hamnar med de nya kunskaper som vi fått de senaste dagarna, inte minst gäller det vår omvärld utanför släktforskarvärlden.



Fortsätt läs mer
  914 Träffar
  0 Kommentarer
914 Träffar
0 Kommentarer

Oväntade nedslag

Oslo-242

Har ni tänkt på hur ofta man letar efter en sak men finner en annan? I släktforskning såväl som i andra sammanhang i tillvaron. Jag brukade ofta säga till nyblivna släktforskare: när ni söker i kyrkböckerna efter A, men inte hittar något, så gå över till att söka B istället. Då finner ni säkert C. Och när ni granskar C närmare, hittar ni förmodligen en ledtråd till A...Släktforskningen serverar ju inte resultaten i turordning, direkt. Jag sökte i Varbergs husförhörslängd på 1800-talet efter ff mm f August Julius Wetterlund. Jag antog att han bodde med sin mor, som då var änka. Istället hittade jag hans faster med make och barn, varav flera jag inte kände till förut! Men jag hade sett redan tidigare på annan ort att änkan tydligen höll ihop med sin svägerskas familj efter att hon blev ensam, så helt ologiskt var det kanske inte. 

Samma sak är det ofta när man reser bort på jobb eller semester. Man väntar sig en sak, men upplever ofta något helt annat. När jag för några år sedan besökte Las Palmas, Gran Canaria, överraskades jag av gamla stadens många byggnader från senmedeltid och framåt, och att där fanns ett museum för Christoffer Columbus, som ju i och för sig ska ha bunkrat förråd på Kanarieöarna. Om han själv verkligen gick iland på Gran Canaria, som traditionen förtäljer, tvistar de lärde...

För några år sedan besökte jag Oslo i tjänsten. Jag hade av någon anledning fått för mig att Oslo var en mycket nutida stad, som bestod enbart av moderna lådor till hus. Hur förvånad jag blev av de många vackra gamla byggnader jag fick se! Framför allt kanske fästningen/slottet Akershus, med sina fantastiska interiörer, och med magnifik utsikt över Oslofjorden (se bilden). 

I Sverige reste jag till Hasslöv på Hallandsåsen på jakt efter mina prästerliga anor och släktingar. Jag fann dem, men också en fantastisk bokskog som dolde flera vattenkällor. Min bok 'Källor i Hasslöv' fick således en dubbeltydig titel.  

Även gamla Stockholm kan bjuda på överraskningar, har jag lärt mig. En av dem är Tessins trädgård bakom palatset på Slottsbacken. Den visas sällan för besökare, och var totalt okänd för mig fram till Kulturnatt Stockholm för några år sedan. Det finns platser man inte sett och nya upplevelser alldeles inpå knuten! 

 

Bilden: Utsikt över Oslofjorden i kvällssol från Akershus. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  737 Träffar
  0 Kommentarer
737 Träffar
0 Kommentarer

Johan Pettersson, Hökmark, Lövånger

Johan Pettersson Hökmark 2015 001 075Johan Pettersson, Bränna, Hökmark. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Johan Pettersson föddes 13 februari 1863 och växte upp i Frostkåge, Byske. Hans föräldrar var bonden Per Johansson och hans hustru Lovisa Johansson. Johan bodde kvar hemma på gården tills han gifte sig 2/1 1898 med Tilda Johanna Pettersson f. 1877-04-01 från Ånäset. Hon var dotter till bonden Per Pettersson och hans hustru Eva Christina Nilsdotter.

Johan och Tilda köpte en gård i Frostkåge samma år som de gifte sig. Där föddes sonen Valfrid Johannes 16 mars 1899. Året därpå, den 10 april, avled Tilda i lunginflammation. Johan gifte om sig 19/1 1902 med Helena Holmgren f. 20/7 1870 i Byske. I slutet av juni 1914 flyttade familjen till Hökmark, Lövånger där de hade köpt ett hemman, gården kallas för "Bränna". Det fanns en annan Johan Pettersson som bodde på den så kallade Hallbacken i Hökmark, icke att förväxla med denna Johan Pettersson. 

Redan i ungdomen började Johan att ägna sig åt trävaruindustrin. Han hade anställning hos sågverkspatron Johan Olof Rydin i Ånäset i ungefär 10 år, förmodligen var det så han träffade sin första hustru Tilda. Johans redlighet och strävsamhet togs i anspråk både inom det allmänna men även inom den privata sektorn. Han var virkestummare både på vintrarna och vid skeppningarna på somrarna. Utöver det var han sockenbyggmästare i Lövångers kommun vilken befattning han hade i många år. Han åtnjöt full tillit från alla håll tack vare sitt klara omdöme och sitt praktiska sinne. Allt han gjorde var för Lövångers bästa.

Av Petterssons övriga åtaganden kan nämnas att han var revisor i vägkassan och ledamot i kommittén för Lövångers ålderdomshem. Förutom dessa sysslor hade han flera ytterligare förtroendeuppdrag. Även inom grannskapet gav han gärna en hjälpande hand om någon så önskade och tiden tillät det. Som person var Johan anspråkslös och allmänt omtyckt. Han var alltid osjälvisk och karaktärsfast när det handlade om andra människor. Han hade många vänner.

På måndagsmorgonen den 18 februari 1929, hade Johan begett sig till Vebomark för att utföra sitt dagliga jobb som tummare, när han hastigt insjuknade och insomnade några timmar senare vid 19-tiden på kvällen. Han blev 66 år ung. Hustrun Helena avled 30 november samma år. Sonen Valfrid övertog gården i Hökmark efter Johan och Helena.

Fortsätt läs mer
  608 Träffar
  0 Kommentarer
608 Träffar
0 Kommentarer

Dags för studentexamen

Igår var det studentexamen här i Västerås. Hur studentfirandet skedde i år, i coronatider, vet jag inte eftersom jag inte har några studenter i min familj att fira. Men utanför ett hus vi gick förbi på kvällspromenaden verkade firandet ganska stillsamt.

1956
Studentexamen i Örebro i maj 1956. Foto: Örebro-Kuriren. Bildkälla: Örebro Läns Museum, Public Domain.

Massor av unga kvinnor och män går nu vidare i livet med hopp inför framtiden. Det är inte så länge sedan det blev möjligt för vem som helst att studera och ta studenten, det är bara några generationer bort. Först 1928 blev statliga gymnasieskolor tillgängliga för kvinnor. Innan dess fick bara pojkarna studera där. Ja, det var ju så samhället såg ut. Ojämlikt och orättvist.

1871 tog den första kvinnan studenten, Betty Pettersson från Visby. Hon tog sin examen som privatist vid Nya Elementarskolan i Stockholm då var hon 33 år gammal. Som barn hade hon gått i Fröknarna Molanders privatskola för flickor i Visby. Betty skrevs in på Uppsala universitet 1872, efter att hon fått dispens från kungen. Villkoret var att hon bara fick vara med på föreläsningar och seminarier, inga andra aktiviteter. Hon möttes av en hel del motstånd från de manliga studenterna, bland annat i nidvisor.

Betty föddes i Visby där hennes far var sadelmakare, alltså en vanlig medelklassfamilj. Efter sin kandidatexamen 1875, med lingvistik som huvudämne, fick hon arbete som lärare på ett pojkläroverk i Stockholm, som första kvinna även där. Hon förblev ogift och dog i lungsot 1885.

Betty
Till vänster: Betty Pettersson från Visby blev 1871 den första kvinnan i Sverige som tog studenten. Fotograf: okänd. Bildkälla: Wikipedia.
I mitten: Tekla Swedlund tog studenten som privatist viod Gävle allmäönna högre läroverk 1889. Sedan blev hon gymnastikdirektör i Stockholm. Fotograf: Oscar Olsson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.
Till höger: En av de sista studenterna på Nya Elementarskolan i Stockholm hette Ann (med okänt efternamn) och hon tog studenten den 11 maj 1950. Fotograf: Gunnar Lantz. Bildkälla: Stockholms Stadsmuseum.

Folkskolan som infördes 1842 gällde både pojkar och flickor. Men sedan var det stopp för flickorna, åtminstone för dem vars föräldrar inte hade gott om pengar. Privata skolor med olika former av högre utbildning fanns för flickor, men de var mycket få och de allra flesta låg i Stockholm eller Göteborg. Flickors utbildning ansågs inte som viktig utan som en privat angelägenhet. Flickorna var hänvisade till privata skolor och dessa ökade i antal under andra halvan av 1800-talet.

Den ökande utbildningen av flickor mötte ett ökande samhällsbehov i takt med modernisering och teknisk utveckling då kvinnor sågs som en arbetskraftsreserv i lägre tjänstemannayrken, som till exempel telegrafist, lärarinna, sjuksköterska och kontorist. De högre tjänsterna var länge helt förbehållna män. Flickskolorna som växte fram under 1800-talet var ett svar på detta behov. Kvinnor var billig arbetskraft, de hade alltid lägre lön än män på motsvarande arbeten. Kvinnor ansågs också vara mer noggranna, flitiga och ihärdiga än män.

Fram till sekelskiftet 1900 var det mycket få flickor som tog studenten, i början bara tre-fyra per år. År 1900 var andelen flickor sju procent av alla studenter. Först i mitten av 1960-talet blev andelen flickor bland studenterna lika stor som andelen pojkar. Ungefär vid denna tid ökade också andelen kvinnor på universiteten markant.

Hitta skolarkiven
Har du studenter i din släkt så vill du kanske ta del av läroverkens arkiv. Arkivhandlingar från flickskolor och läroverk finns i de flesta fall på respektive stads- och kommunarkiv och kan kanske finnas hos lokala museer. Arkiven kan också finnas hos respektive landsarkiv. Innehållet varierar starkt, från bara räkenskaper till en lång rad handlingar inklusive elevmatriklar och betygskataloger. Studentuppsatser kan också finnas bevarade i arkiven. Skolfotografier kan ingå i arkiven, men är nog inte så vanliga. Sök i Nationella Arkivdatabasen för mer information om varje skolas arkiv.

betyg

Så här kan en betygskatalog från en skola se ut. Detta är examensbetygen från 1908 på Anna Sandströms skola som var en privat flickskola i Stockholm. Detta skolarkiv finns på Stocksholms stadsarkiv. Fotograf: okänd. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0297A/Anna Sandströms skola, volym D2A.

Lite historia:
1632 första skolan för flickor startades i Västerås
1861 startade Högre lärarinneseminariet
1870 fick kvinnor rätt att avlägga studentexamen men som privatister
1871 tog den första kvinnan studenten
1873 fick kvinnor tillträde till de svenska universiteten
1883 första kvinnan doktorerade
1905 fick flickor tillträde till realskolan
1923 blev det tillåtet att anställa kvinnor på högre statliga tjänster, t ex som forskare på universitet, men med undantag för domare, präst och militär.
1927 öppnade statliga gymnasieskolor för kvinnor

 

 

Fortsätt läs mer
  711 Träffar
  0 Kommentarer
711 Träffar
0 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
309 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Mats Ahlgren
134 inlägg
Helena Nordbäck
128 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
76 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg