Rötterbloggen
Rötterbloggen

Viktor och Maria Larsson, Ragvaldsträsk, Skellefteå

MARIA Augusta Hedström Per VIKTOR Larsson RagvaldsträskMaria och Viktor Larsson, Ragvaldsträsk. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Per Viktor Larsson föddes och växte upp i Ragvaldsträsk, Skellefteå som ett av tretton barn till bonden Nils Johan Larsson och hans hustru Elisabeth Karolina Persdotter. Några av syskonen dog som små. 1889 delade Viktor och brodern Algot på hemmanet som tillhört deras släkt i nio generationer. Algot erhöll stamhemmanet medan Viktor fick en avstyckad del av densamma. 1905 uppförde Viktor en ny mangårdsbyggnad på gården. 

1910-11-27 vigdes Viktor med Maria Augusta Hedström från ÖsMARIA Augusta Hedström RagvaldsträskMaria Hedström gift Larsson. Foto: Jonas Nordstrand. Privat bildsamling. tra Hjoggböle, Skellefteå. Hon såg dagens ljus 27 juni 1874 som äldst i en syskonskara på tre barn. Föräldrarna var August Andersson Hedström och Eva Greta Olofsdotter. Eftersom Marias far dog i maj 1883, när hon var nästan nio år gammal, blev hon fosterbarn 1888 hos makarna Anders Gustaf Andersson och hans hustru Greta Ulrika Holmgren i Svarttjärn, Lövånger. Maria stannade hos dem i fyra år tills hon 1892 flyttade till Ragvaldsträsk, Skellefteå. Där bodde hennes mor som hade gift om sig med änkemannen Joakim Andersson, de fick två söner tillsammans. Ett år senare erhöll Maria tjänst som piga hos Lars Anton Eriksson med familj i nämnda by. 1895 återvände hon hem till sin mor och styvfar. I tre års tid mellan 1899-1902 arbetade Maria som piga hos rådman David Reinhold Markstedt med familj i Skellefteå stad. Det sistnämnda året kom hon tillbaka till sin mor i Ragvaldsträsk. Hon övergick sen till att bli bondmor i samband med sitt giftermål. I äktenskapet mellan Viktor och Maria föddes två söner, dessutom fick Viktor en son med en kvinna som bodde hos dem. Maria gick bort 68 år gammal 14 augusti 1932. Av Marias totalt fem syskon var hon den enda som gifte sig och bildade familj. De övriga syskonen dog ogifta i olika sjukdomaAnders Gustaf Andersson och MARGARETA Ulrika Holmgren Svarttjärn LövångerMarias fosterföräldrar Anders Gustaf Andersson med hustru Margareta Ulrika Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. r. 

Vid sidan av jordbruket ägnade sig Viktor åt snickeri och smide, inom vilka områden han var väldigt duktig. Han anlitades ofta av andra för hjälp med dylika arbeten. 1939 sålde han hemmanet till två av sina söner hos vilka han bodde och hjälpte till med sysslorna. 

Larsson var också en humorist av hög kvalitet. Trots sina egna vedermödor i livet lockade han med sin humor både yngre samt äldre till att glömma alla hemskheter och att istället se det positiva i tillvaron. Det var därför aldrig trist i Viktors närvaro, utan det var istället flera klangfulla skratt som ljöd i hans omgivning. Han var alltid gladlynt och en person som det var enkelt att komma överens med. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig en stor vänkrets. Viktor Larsson avled på midsommaraftonen 1953 (19/6). 74 år ung blev han.

 

 

Fortsätt läs mer
  841 Träffar
  0 Kommentarer
841 Träffar
0 Kommentarer

DNA-test till polisens hjälp

Vi applåderar och imponeras av Peter Sjölund och hans insatser som kunde lösa det 16 år gamla Linköpingsmordet. Mycket bra gjort! Jag tillhör skaran släktforskare som tycker att det är bra att polisen får tillgång till DNA-databaser för att lösa grova brott och har tillåtit det för mitt eget testresultat. Jag hoppas fler brott kan läsas på detta sätt i framtiden.

När beskedet om Linköpingsmordet kom kände jag omedelbart en tacksamhet. Hade mitt testresultat kunnat hjälpa till vore jag glad för det.

DNA2
Peter Sjölund på Släktforskardagarna i Växjö 2018. Eget foto.

När jag gjorde mitt DNA-test 2014 fanns inte denna möjlighet, varken i tanken eller praktiken. Det var inget jag behövde fundera på då. Idag ska du kanske göra det innan du bestämmer dig för att göra ett test. Vill du att ditt DNA ska vara till hjälp för polisen att lösa sådana grova brott, eller inte, så har du två steg framför dig. Först att bestämma dig för test eller inte. Sedan klicka på eller av att du ger tillstånd att ditt resultat får användas av polisen.

Det kan ju vara lätt att förledas av den ganska massiva reklamen från testföretagen men jag uppmanar alla att tänka över sitt val och sätta sig in i vad DNA-test innebär. Läs på SSGG och andra ställen! Då får du också ut mer av testresultatet.

DNA1
Funderar du på att göra ett DNA-test så rekommenderar jag att du läser på innan och även tänker över hur du vill att ditt testresultat används. Eget foto.

Nu väntar jag på den första deckaren där ett brott blir löst genom DNA-test och släktforskning. Kanske finns det någon redan utgiven i USA? Tipsa mig gärna om du vet!

DNA och släktforskning har blivit inte så ovanliga ingredienser i deckare (det har jag bloggat om tidigare, både här och här), men inte på det sätt som Peter Sjölund arbetat. Släktforskning och släkthistoria kan vara en del av intrigen, t ex om gamla oförrätter i släkten hämnas. Och DNA så klart för att fastställa någons identitet och koppling till en brottsplats. Men än har jag inte sett att någon deckarförfattare tagit upp den här tråden, att ringa in en mördare med hjälp av släktforskares DNA, så som nu skett i verkliga livet. Vi är ju ett deckarläsande folk, vi i Sverige, så nog skulle det finnas intresse för sådana deckare, tror jag.

Nyss läste jag en deckare där DNA-test och släktforskning ingår men med så mycket felaktigheter så att jag nästan blev arg på författaren som sprider okunskap. Därför behövs vettiga skildringar av detta.

Själv har jag aldrig varit orolig för att mitt DNA-resultat ska användas på något felaktigt sätt. Naturligtvis kan det bli så att jag en dag inte kan styra det, men det oroar mig inte särskilt mycket. Peter Sjölund sa i någon av många intervjuer den senaste tiden att vi lämnar så mycket mer spår efter oss genom sociala medier och mobilanvändning så den kartläggning av oss som kan ske genom DNA är mindre. Jag tror också att det är så.

Fortsätt läs mer
  1505 Träffar
  11 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Aina Wallström
Hej Eva! Vad sägs om denna: En: ”Katarina Wennstams nya deckare, ”Dockorna”, är brännande aktuell. I jakten på förövaren används d... Läs mer
lördag, 20 juni 2020 11:59
Eva Johansson
Aina! Tack för tipset! Det låter intressant. Den ska jag läsa.
lördag, 20 juni 2020 18:55
Ann-Christin Magnusson
Hej! Jag har också ett par tips: Ingrid Hedström skriver i fjärde boken om sin huvudperson Astrid Sammils om en person som utger s... Läs mer
söndag, 21 juni 2020 11:19
1505 Träffar
11 Kommentarer

Tänkvärt

“Så kom den dagen då du insåg att du inte kommer att fortsätta att växa om du inte stannar upp tillräckligt länge för att fördjupa dina rötter” – ett citat från en text av Sofia Sivertsdotter. Att Sofia är från Öland, att det är där hon har sina rötter, gör att det blir lite extra krydda i orden hon skriver. Inte för att jag har rötter på Öland, men det är en av de platser som ger mig så mycket, både av skönhetsupplevelser som av tillfällen till lugn och ro, möjlighet att samla mina tankar och hämta ny kraft. Det är egentligen förunderligt hur jag kan känna samhörighet med en ö, som jag inte hittar någonstans i mitt eget släktträd. Kommer inte ens i närheten rent geografiskt, men kanske är det så att det ges möjlighet att skapa en egen koppling, jag verkar vara först i min släkt med den fina känslan. Så jag kanske kan fördjupa mina rötter genom att hitta inspiration i det öländska landskapet, och därmed orka med ”tröskandet” i kyrkböcker från andra delar av landet.

Undrar om det finns något övernaturligt som styr min dator, för när jag funderade på Sofias citat så dök det plötsligt upp en bild från Rötters bokhandel, en grundläggande handbok som har det fina namnet ”Vägen till dina rötter” skriven av Ewa Nilsson. Det betyder säkert att jag stannat upp tillräckligt länge för att inse att släktforskning är en av vägarna att fördjupa mina rötter. Men det borde jag efter alla år redan vara på det klara med, eller har jag missat något. Visst kan det bli lite mycket namn, årtal och orter ibland, det är inte bara de delarna som utgör kunskapen om mina egna rötter. Förhoppningsvis så lär jag mig att försöka se människan bakom dessa uppgifter. Att på ett sätt som påminner om den känsla jag får av Öland, så kan jag få se andra sidor, av mina förfäders upplevelser och vad de kände. Nog finns det både skönhet och rogivande upplevelser med släktforskning, även om det blandas med hemskheter och ond bråd död. Men det gäller att se balansen, att förstå att allt var inte bättre förr, men inte heller så hemskt som en del vill få det till.

Vallmo, Stora Rör, Öland. Foto författaren

Att söka sina rötter och kombinera det med att uppleva nuet är en härlig blandning. Den gamla kyrkboken, med darrig skrift av den gamle skumögda prästen, har en inneboende skönhet när den berättar om sockenbornas liv och leverne. På samma sätt finns det både spänning och rofullhet i resultatet av en ny DNA-test, ser jag det som jag hoppas så är det lugnt, men tänk om jag får helt fel uppgifter, då stiger pulsen rejält. Att vi har förmånen att på ett mycket enklare sätt än förr få tillgång till betydligt fler källor gör att vi kan gräva djupare, och med nya verktyg utforska nya delar av det förflutna och på så sätt fördjupa våra rötter.

Med den kunskap vi kan få tag i idag, så växer vi, om vi bara tar oss den tid vi behöver. Stanna upp ett ögonblick, se dig omkring och låt kunskapen om vårt förflutna växa ihop med det vi gör idag, fördjupa dina rötter och ha en riktigt bra dag!

Fortsätt läs mer
  1054 Träffar
  0 Kommentarer
1054 Träffar
0 Kommentarer

Asterix, vitaliebröder, kapare och andra rövarhistorier

pirates-of-the-4726454_960_720

Olika former av sjörövare har nog alltid fascinerat oss människor. Romarna hade väldiga problem med pirater, självaste Julius Caesar råkade i sin ungdom ut för pirater och fick lösa ut sig för dyra pengar. Han svor där och då på att komma efter piraterna med en stor flotta och utplåna dem. Han höll ord. Piraterna var från början stråtrövare på landbacken, men eftersom både romare och andra runt Medelhavet helst skickade sina dyrbara laster till sjöss, så fick rövarna bli sjöfarare de också. I Asterix förekommer under hans nappatag med romarna också en piratbesättning, som dock inte är särskilt framgångsrik utan ständigt råkar i kläm. Oftast slutar det med att piraternas skepp sjunker i havet, medan piratbesättningen funderar på att söka sig andra inkomstkällor... 

Våra vikingatida förfäder skulle nog med lite god vilja också kunna räknas till piraterna. Nu är myten om den vilde vikingen en smula överarbetad i Hollywood och andra viktiga historiska faktabaser (obs en viss ironi här). Visst plundrade vikingarna Lindisfarne i England och både här och där, men de flesta vikingaskepp som stävade ut från de nordiska länderna, åkte för att byta varor. 

Vitaliebröderna är ett intressant sällskap, som nog borde vara värda en eller annan Hollywoodfilm... Det hela hade sin upprinnelse i striderna mellan unionsdrottningen Margareta och hennes fiende Albrekt av Mecklenburg. Till Albrekts undsättning i Stockholm, som han fortfarande höll trots Margaretas framgångar på slagfälten, stävade ett antal äventyrliga unga män försedda med stora mängder livsmedel = viktualier = viktualiebröder = vitaliebröder. Stora delar av Stockholms dåvarande befolkning var tysk eller tyskättad, och livsmedlen gjorde nytta, men vitaliebröderna var också våldsamma. Det fruktansvärda  Käpplingemordet på ett antal icke tyska borgare chockerar än idag i sin brutalitet. När Albrekt var utdriven och Margareta kommit till makten, förlorade vitaliebröderna sitt syfte, men en del av dem hade fått smak på sjörövarlivet, och fortsatte att plundra och röva på Östersjön. När Erik av Pommern långt senare blev avsatt, lär han ha ägnat sig åt plundring tillsammans med brödraskapet, med Gotland som bas. En kung som blev sjörövare! 

Sjöröveriets verkliga glansperiod inföll under 15- och 1600-talen. I Columbus fotspår, seglade mängder av spanska skepp till Amerika och återvände lastade med guld och dyrbarheter. Piraterna neg och tackade. Även Europas regenter var mycket intresserade av det spanska guldet. Elizabeth I i England gav sin sjöfarare sir Francis Drake kaparbrev, och han lyckades också plundra en del fartyg. I Sverige ville vi inte vara sämre, Lasse i Gatan från Onsala i Halland (nu är vi där igen) fick kaparbrev av kungen, bytte namn till Gatenhielm och dog som en hjälte. (Hans änka Ingela Hammar gifte senare om sig med en man som tidigare varit gift med en ingift släkting till mig).

Men allteftersom 1700-talet framskred, tacklade sjöröveriet av. De amerikanska kolonierna hade nu rustat sig, och kunde sända militära eskortskepp med sina guldlaster. Engelsmännen gjorde också militära räder till sjöss och lyckades gripa flera av sina sjörövande landsmän, kapten Kidd och Svartskägg bland andra. När man grep Jack Rackham, också känd som calico-Jack, blev man kanske lite överraskade av att finna två kvinnor bland piraterna.. Inte på något sätt kidnappade, utan klädda i manskläder och kämpande till sista man. Men båda två, Anne Bonney och Mary Read, slapp bli hängda eftersom de var gravida. Mary dog dock av fängelsefeber. Annes öde efter benådningen från hängning är okänt. 

Än idag förekommer det ju tyvärr sjöröveri på sina håll i världen.. Hemska våldsdåd som inte har mycket gemensamt med den traditionelle, skäggige piraten med papegoja på axeln och bullrigt skratt. Frågan är om den typen av pirat egentligen någonsin har funnits. Kanske är han också bara en rövarhistoria?

Bilden: klassiskt sjörövarskepp. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  1630 Träffar
  0 Kommentarer
1630 Träffar
0 Kommentarer

Garvare Zackarias Nilsson, Nybyn, Nysätra

Garvare Zackarias Nilsson f. 1871 01 06 Nybyn 2015 059Garvare Zackarias Nilsson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Zackarias föddes i Strandfors, Nysätra 6 januari 1871 men växte upp i Flarken som näst yngst i en syskonskara på åtta barn. Hans föräldrar var bonden Nils Nilsson och hans hustru Magdalena Charlotta Andersdotter. När Zackarias var 11 år gammal, 1882, avled hans far 59 år gammal. Två av Zackarias bröder tog sig efternamnet Forsberg, men själv behöll han efternamnet Nilsson efter fadern.

År 1888 blev Zackarias dräng hos sin äldre bror Olof Edvard Nilsson med familj. De hade köpt sig en gård i byn Hörnäs, Nysätra. Redan året därpå, dvs. 1889 flyttade Zackarias till Byske. Där var han dräng och lärling hos garvaren Ardent Björkman med familj. Hos honom lärde sig både Zackarias och yngre brodern Gustaf garveriyrket. Zackarias blev kvar där i knappt fyra år innan han på våren 1893 flyttade hem till Nysätra igen. Han bosatte sig i Nybyn tillsammans med sin bror. Där startade Zackarias både garveri- och skomakerirörelse. Med tiden utvidgades verksamheten till att även innefatta skoaffär. Gustaf gifte sig 1897 och bildade familj i Nybyn. Zackarias gifte sig 1905 med Selma Augusta Vidmark. Makarna fick fem barn i äktenskapet. Barnen tog sig efternamnet Essner.

Cirka 1931 avvecklades garveriet. Han hade fullt sjå med att sköta skoaffären. Denna såldes omkring 1942. Efter hustruns bortgång 11 juli 1934 vistades Zackarias hos sina fem barn. Som affärsidkare var han samvetsgrann och rättvis. Som person var han munter och inbjudande. I yngre år var han verksam inom nykterhetsrörelsen. Han arbetade ihärdigt i IOGT-logen Trofast. Under tiden Nysätra var eget vägdistrikt var han i flera år deras kassör och styrelseledamot. Han hade också en del andra förtroendeuppdrag. Överallt var han respekterad och omtyckt.

Zackarias avled 26 juli 1951 på sjukstugan i Nordmaling. Han var vid sitt frånfälle 80 år gammal. Hans bortgång kom oväntat. I många år bodde han hos sina barn i Stockholm och Nordmaling. Varenda år åkte han till Nysätra för att hälsa på vänner och bekanta. Frid över hans minne!

Fortsätt läs mer
  4056 Träffar
  0 Kommentarer
4056 Träffar
0 Kommentarer

Torphistoria

Min bror och svägerska köpte en tomt 1990 och byggde sig en villa. På tomten stod ett gammalt torp som hette Tomtängen. I tomtköpet ingick att torpet skulle rivas för det stod för långt ut i gatan enligt stadsplanen. Till torpet hörde några uthus, de finns fortfarande kvar och ingår i grannens tomt.

torpet1
Torpet Tomtängen på Björkås i Västra Tunhems socken. Där elskåpet stod är nu kanten på gatan. Foto: Johnny Johansson.

Johnny visar
Min bror Johnny visar att torphuset stod en bit ut på den mark som nu är gatumark. Eget foto.

rivning1
Torpet under rivningen 1990. Foto: Johnny Johansson.

rivning2
Min brors svärfar Egon hjälpte till med rivningen. Foto: Johnny Johansson.

ved
Här ligger det uppsågade timret från torpet i brorsans förråd. Eget foto.

Min bror Johnny och hans fru Lisbeth har funderat på torpets historia. Deras torp. De sparade timret från väggarna. Nu ligger det uppsågat i deras förråd och kan ibland bli värme i braskaminen kalla vintrar. Trots att det gått 30 år så finns det en hel del kvar.

Lisbeth är också släktforskare och har hittat torpet i husförhörslängderna. Tillsammans har vi kunnat följa det bakåt till minst 1833, möjligen 1823. Det finns oklarheter och de beror på att prästen inte alltid skrev vilka hus folk bodde i, bara vilken gård de hörde till.

Torpet hette Tomtängen och låg i Västra Tunhems församling under gården Björkås men på gården Siggestorps mark. Det användes mest som arbetarbostad för Björkås anställda men kan också ha varit dagsverkstorp. Johnny och Lisbeth fick en del äldre handlingar när de köpte tomten. Handlingarna visar att ägare 1930 var Ernst och Karin Örnberg. Släktingar till dem finns kvar i kvarteret. Nästa ägare blev Johan Oskar Herbert Edström och han blev den siste som hade torpet som bostadshus. Idag är detta villakvarter i Vargöns samhälle, fortfarande i Västra Tunhems församling, det som förr var ett område med gamla torp och backstugor.

Ernst och Karin Örnberg flyttade in 1927. De efterträdde en familj Larsson som bestod av kusken Lars Johan Larsson, hans hustru Hilda Vilhelmina och fyra barn. Ett av barnen var Herbert, född 1909, samma år som de flyttade till Tomtängen. Herbert skrev på 1980-talet en artikel om gården Björkås till hembygdsföreningens jubileumsskrift.

Före 1909 är det en period där det är oklart vilka som bodde i huset. Det fanns många anställda på Björkås, både ogifta vuxna och familjer. Möjligen kan huset ha tjänstgjort som skola några år, för en skola ska ha funnits på Björkås gård före 1878. Men vi går bet en tid. Så jag tar det från början i stället. Nu ska det här torpets historia berättas! Varning för lång text!

Den näst äldsta bevarade husförhörslängden från Västra Tunhem gäller för 1818-1828. Där finns under Siggestorp en backstuga som hette Tomtängen. På den häradsekonomiska kartan från 1890-talet kan vi se att det låg en backstuga mitt emot torpet Tomtängen, på andra sidan vägen. Om det är den som fanns på 1820-talet eller om det är torpet som fanns som backstuga då, det är osäkert.

1823 flyttade paret Nils Hansson och Ingrid Johannesdotter till Tomtängen och flyttade därifrån 1824. Namnet Tomtängen vid dem är struket och under dem i husförhörslängden finns namnet Tomtängen igen (AI:2 sidan 326). Då bodde Johan Dalström och Maria Jacobsdotter där. Troligen kom de hit efter Nils och Ingrid 1824. Johan Dalström och Maria Jacobsdotter flyttade till Vänersborg 1826 och sedan kom Anders Johansson och Eva Bengtsdotter hit från Bastebro med sin son. Dottern Sara Lena föddes här 1828. Fram till 1832 bodde ytterligare tre familjer i Tomtängen.

I nästa husförhörslängd är Tomtängen bokfört under Siggestorp fram till 1834 och sedan under Björkås så det måste vara då det på något sätt började användas av ägarna till Björkås. Kanske ägdes Siggestorp av dem som ägde Björkås. Sedan står Tomtängen under Björkås fast det låg på Siggestorps mark och är betecknat som torp. Laga skifte gjordes på Björkås 1868 och på den kartan ser man att marken som Tomtängen ligger på inte ingick i Björkås gård.

1868
Laga skifteskartan från 1868. Marken där torpet Tomtängen låg hörde då till Siggestorp. Karta: Lantmäteriets historiska kartor.

karta1890 talNY
Häradsekonomiska kartan från 1890-talet. Huset vid den blå pricken är Tomtängen. Då verkar det ingå i Gunnarstorps mark men är skrivet under Björkås i kyrkböckerna. Torpets fastighetsbeteckning i mitten av 1900-talet var Gunnarstorp 1:24. I närheten fanns flera backstugor och ett soldatttorp låg en bit norrut. Karta: Lantmäteriets historiska kartor.

I husförhörslängden AI:3 sidan 355 finns också en backstuga på samma plats som torpet Tomtängen och detta kan betyda att torpet byggdes vid denna tid. Kanske är det till och med det troliga. I så fall har ägarna till Björkås övertagit backstugan och samtidigt byggt ett hus till på platsen, för att de behövde arbetarbostäder. Då blev det ett torp, och det måste ha varit ett dagsverkstorp med lite odlingsbar jord men förmodligen flera veckodagsverken. Dagsverkstorparna var billig arbetskraft för jordägarna, de jobbade ju av sitt arrende och hade liten eller ingen lön samtidigt som de var skyldiga att alltid sätta jordägarens behov av arbete före sitt eget.

Nya ägare på Björkås gård 1830 var familjen Sandberg, en välbärgad familj som senare bodde i London och hade Björkås som sommarbostad i Sverige. Anders Petter Sandberg var kamrer och lagman och han ska ha köpt gården runt 1830. Då bodde familjen i Sverige.

Sönerna Gustaf Sandberg, gift med Hedvig Sofia Kafle, och Christer Peter Sandberg, gift med Hanna Evelina Wikander, tog över så småningom. Det var Christer Peter som bodde i London med sin familj, han ägde bland annat rälsfabriker där. Det var under denna tid under senare delen av 1800-talet som gården utvecklades med odling av frukt, bär, blommor och stora mängder grönsaker (t ex sparris) som såldes vidare inne i Vänersborg. Den stora trädgården och parken med sina dammar och utsiktstorn kom till då. De hade många anställda, framför allt sommartid, för att sköta odlingarna och det traditionella jordbruket på gården.

Vilka som bodde i torpet kan vi läsa i husförhörslängderna. Den familj som kom att bo där längst var Bengt Magnusson, född 1810, och hans hustru Johanna Jonsdotter, född 1805. De flyttade in på Tomtängen 1834. Johanna dog här som änka 1882, alltså 47 år senare. Johanna och Bengt hade fyra barn: Inga Maja, Hedda Sofia, Johan Gustaf och Ulrica Matilda som föddes i huset 1834, 1839, 1843 och 1846. Bengt dog 1849, genom "vådlig händelse" vid nya fängelsebyggnaden (i Vänersborg). I dödboken står det att han blev ihjälslagen "genom vådlig händelse" så det måste ha varit en olycka, inte att han blev dräpt. Johanna och barnen blev kvar. Hon var utfattig och fattighjon så hon lär ha fått fattigbidrag från socknen. Snart tog hon en hyresgäst, eller troligen att det var ägarna på Björkås som tog dit en ny familj för att fylla huset.

Den nye hyresgästen Olaus Jonasson flyttade in 1856 och gifte sig samma år med Stina Magnusdotter som var född 1825. Olaus var född 1830. Han hade varit gift tidigare och hade med sig sonen Johan från det äktenskapet, född 1854. Stina hade med sig en utomäktenskaplig dotter men dottern dog vid jul 1856, då även första barnet med Olaus som far dog. Sedan fick de tre barn till. Först sonen Carl Alfred 1858, sedan sonen Johan Emanuel 1860 och så dottern Augusta 1863. Stina Magnusdotter dog 1868. Sönerna Johan och Johan Emanuel flyttade hemifrån 1870 men Johan Emanuel kom hem igen och dog hemma 1872. Carl Alfred flyttade 1874 och sedan var bara Olaus och yngsta dottern Augusta kvar och de två flyttade 1882. Möjligen bodde en familj Gadd också i huset, från 1877 till 1897, men det är oklart. Även en f d soldat som hette Anders Asp och hans dotter Maria Charlotta kan ha bott i huset en tid. Han hade varit soldat på roten tidigare.

kartor
På den häradsekonomiska kartan från 1962 finns torpet vid den röda pricken. Karta från Lantmäteriets historiska kartor. På tomtkartan från 1990 ser man var torpet stod på tomten ute i gathörnet. De andra markeringarna är uthusen. Kartskiss från Vänersborgs kommun.

Uthus
Uthusen finns kvar men de ingår numera i grannens tomt. Foto: Johnny Johansson.

Källor:
Västra Tunhems kyrkoarkiv, Lantmäteriets historiska kartor, Herbert Larssons artikel "Björkås – gården vid foten av berget" i Västra Tunhems hembygdsförenings jubileumsskrift 1986.

Fortsätt läs mer
  1011 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Intressant! Min sambo Katinkas mormors far Carl August Gustafsson Lindahl föddes 19/10 1886 i Herrestad Björnsgården, Västra Tunhe... Läs mer
lördag, 20 juni 2020 08:15
Eva Johansson
Stefan: Det var intressant! Ja, världen kan vara liten.
lördag, 20 juni 2020 18:48
1011 Träffar
2 Kommentarer

Gammalt och Nytt

Kan man blanda olika ämnen i en och samma bloggpost? Oavsett vad svaret är, så tänker jag göra det idag. Det finns tankar som ligger och bara väntar på att beskrivas och det finns det som plötsligt bara dyker upp, nästan som en blixt från klar himmel.

Första ämnet är kopplat till en text på Rötter den här veckan, risken för nedläggning av Emigranternas Hus i Göteborg. Det verkar som formen att med en utställning och därtill hörande kunskapskällor som arkiv och engagerad personal är något som ligger bakom oss. Vi verkar ha tappat lusten att leva oss in i hur det var genom att besöka en plats eller gå in i en miljö. Det kanske är lättare att sitta hemma och med hjälp av 3D och andra finesser kunna gå in i olika miljöer. Att vi inte behöver uppsöka arkiven i samma utsträckning som förr vet vi redan, men nu går det inte att locka med andra intryck heller.

Foto: I99pema, Wikimedia commons, under licensen Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.

Det är ju inte bara Göteborg som belyser det. Den stora forskningssatsningen i Karlstad, tidigare kallad Emigrantregistret i Karlstad, nu senats med namnet Kinship Center, har gått i graven efter flera försök att hitta överlevnadsmöjligheter. Som tur är finns ju en hel del av deras tidigare arbete kvar för oss släktforskare i olika databaser, men nu kommer inget mer att fyllas på, nu är den sagan slut.

Inte lika drastiskt som i Karlstad, och det som kanske blir Göteborgs öde, är alla historier kring Utvandrarnas Hus i Växjö. Under för mig oklara former så flyttades den fristående verksamheten, formellt bedriven av Stiftelsen Svenska Emigrantinstitutet, in i Smålands Museum och blev en del av deras verksamhet. En del av de deponerade samlingarna flyttades till andra ställen och kompetensen runt samlingarna lämnade. Att det berodde på sviktande ekonomi är klart, men frågan är vad som gjordes för att kunna fortsätta de tidigare expansiva visnings- och forskaraktiviteterna. 

Är det så att intresset och motivationen för den här typen av verksamheter ligger bakom oss, har de som bedrev pionjärarbetena nu försvunnit och ersatts av andra eller är det så vårt samhällsklimat blivit?  Det finns inge medel som satsas, intresset går ner och vi ser slutet på en utåtriktad era. Det är bara framtiden som kan utvisa vart det barkar hän, men vill vi påverka så måste det ske nu.

Fri bild Hal Gatewood Unsplash
Nog om det ”gamla”, låt oss titta på något nytt. De som känner mig och kanske läst om det erkännande jag fått från Släktforskarförbundet i år som Eldsjäl vet att DNA kombinerat med släktforskning ligger mig varmt om hjärtat. Det finns en risk att bli för personlig, men jag kan inte låta bli att reflektera över den nyhet som kom i veckan, den troliga lösningen av det bestialiska dådet i Linköping för 16 år sedan. Ända sedan jag första gången kom i kontakt de DNA-tester som kallas autosomala, de som gör att vi kan följa släkten bakåt och framåt oavsett kön på släktingarna, så har jag sett att det finns flera möjligheter till användning. Jag vill inte påstå att det varit en drivkraft, men tanken har funnits om det som vi nu ser utspelas är en möjlighet och just dådet i Linköping har jag tagit upp vid många av de diskussioner om ämnet som jag deltagit i. Det finns en inbyggd konflikt mellan att använda DNA i släktforskning och att nyttja resultatet för andra ändamål, något som bör belysas, men jag ser de positiva effekter som veckans genombrott har. Vi får se var vi hamnar med de nya kunskaper som vi fått de senaste dagarna, inte minst gäller det vår omvärld utanför släktforskarvärlden.



Fortsätt läs mer
  972 Träffar
  0 Kommentarer
972 Träffar
0 Kommentarer

Oväntade nedslag

Oslo-242

Har ni tänkt på hur ofta man letar efter en sak men finner en annan? I släktforskning såväl som i andra sammanhang i tillvaron. Jag brukade ofta säga till nyblivna släktforskare: när ni söker i kyrkböckerna efter A, men inte hittar något, så gå över till att söka B istället. Då finner ni säkert C. Och när ni granskar C närmare, hittar ni förmodligen en ledtråd till A...Släktforskningen serverar ju inte resultaten i turordning, direkt. Jag sökte i Varbergs husförhörslängd på 1800-talet efter ff mm f August Julius Wetterlund. Jag antog att han bodde med sin mor, som då var änka. Istället hittade jag hans faster med make och barn, varav flera jag inte kände till förut! Men jag hade sett redan tidigare på annan ort att änkan tydligen höll ihop med sin svägerskas familj efter att hon blev ensam, så helt ologiskt var det kanske inte. 

Samma sak är det ofta när man reser bort på jobb eller semester. Man väntar sig en sak, men upplever ofta något helt annat. När jag för några år sedan besökte Las Palmas, Gran Canaria, överraskades jag av gamla stadens många byggnader från senmedeltid och framåt, och att där fanns ett museum för Christoffer Columbus, som ju i och för sig ska ha bunkrat förråd på Kanarieöarna. Om han själv verkligen gick iland på Gran Canaria, som traditionen förtäljer, tvistar de lärde...

För några år sedan besökte jag Oslo i tjänsten. Jag hade av någon anledning fått för mig att Oslo var en mycket nutida stad, som bestod enbart av moderna lådor till hus. Hur förvånad jag blev av de många vackra gamla byggnader jag fick se! Framför allt kanske fästningen/slottet Akershus, med sina fantastiska interiörer, och med magnifik utsikt över Oslofjorden (se bilden). 

I Sverige reste jag till Hasslöv på Hallandsåsen på jakt efter mina prästerliga anor och släktingar. Jag fann dem, men också en fantastisk bokskog som dolde flera vattenkällor. Min bok 'Källor i Hasslöv' fick således en dubbeltydig titel.  

Även gamla Stockholm kan bjuda på överraskningar, har jag lärt mig. En av dem är Tessins trädgård bakom palatset på Slottsbacken. Den visas sällan för besökare, och var totalt okänd för mig fram till Kulturnatt Stockholm för några år sedan. Det finns platser man inte sett och nya upplevelser alldeles inpå knuten! 

 

Bilden: Utsikt över Oslofjorden i kvällssol från Akershus. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  767 Träffar
  0 Kommentarer
767 Träffar
0 Kommentarer

Johan Pettersson, Hökmark, Lövånger

Johan Pettersson Hökmark 2015 001 075Johan Pettersson, Bränna, Hökmark. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Johan Pettersson föddes 13 februari 1863 och växte upp i Frostkåge, Byske. Hans föräldrar var bonden Per Johansson och hans hustru Lovisa Johansson. Johan bodde kvar hemma på gården tills han gifte sig 2/1 1898 med Tilda Johanna Pettersson f. 1877-04-01 från Ånäset. Hon var dotter till bonden Per Pettersson och hans hustru Eva Christina Nilsdotter.

Johan och Tilda köpte en gård i Frostkåge samma år som de gifte sig. Där föddes sonen Valfrid Johannes 16 mars 1899. Året därpå, den 10 april, avled Tilda i lunginflammation. Johan gifte om sig 19/1 1902 med Helena Holmgren f. 20/7 1870 i Byske. I slutet av juni 1914 flyttade familjen till Hökmark, Lövånger där de hade köpt ett hemman, gården kallas för "Bränna". Det fanns en annan Johan Pettersson som bodde på den så kallade Hallbacken i Hökmark, icke att förväxla med denna Johan Pettersson. 

Redan i ungdomen började Johan att ägna sig åt trävaruindustrin. Han hade anställning hos sågverkspatron Johan Olof Rydin i Ånäset i ungefär 10 år, förmodligen var det så han träffade sin första hustru Tilda. Johans redlighet och strävsamhet togs i anspråk både inom det allmänna men även inom den privata sektorn. Han var virkestummare både på vintrarna och vid skeppningarna på somrarna. Utöver det var han sockenbyggmästare i Lövångers kommun vilken befattning han hade i många år. Han åtnjöt full tillit från alla håll tack vare sitt klara omdöme och sitt praktiska sinne. Allt han gjorde var för Lövångers bästa.

Av Petterssons övriga åtaganden kan nämnas att han var revisor i vägkassan och ledamot i kommittén för Lövångers ålderdomshem. Förutom dessa sysslor hade han flera ytterligare förtroendeuppdrag. Även inom grannskapet gav han gärna en hjälpande hand om någon så önskade och tiden tillät det. Som person var Johan anspråkslös och allmänt omtyckt. Han var alltid osjälvisk och karaktärsfast när det handlade om andra människor. Han hade många vänner.

På måndagsmorgonen den 18 februari 1929, hade Johan begett sig till Vebomark för att utföra sitt dagliga jobb som tummare, när han hastigt insjuknade och insomnade några timmar senare vid 19-tiden på kvällen. Han blev 66 år ung. Hustrun Helena avled 30 november samma år. Sonen Valfrid övertog gården i Hökmark efter Johan och Helena.

Fortsätt läs mer
  655 Träffar
  0 Kommentarer
655 Träffar
0 Kommentarer

Dags för studentexamen

Igår var det studentexamen här i Västerås. Hur studentfirandet skedde i år, i coronatider, vet jag inte eftersom jag inte har några studenter i min familj att fira. Men utanför ett hus vi gick förbi på kvällspromenaden verkade firandet ganska stillsamt.

1956
Studentexamen i Örebro i maj 1956. Foto: Örebro-Kuriren. Bildkälla: Örebro Läns Museum, Public Domain.

Massor av unga kvinnor och män går nu vidare i livet med hopp inför framtiden. Det är inte så länge sedan det blev möjligt för vem som helst att studera och ta studenten, det är bara några generationer bort. Först 1928 blev statliga gymnasieskolor tillgängliga för kvinnor. Innan dess fick bara pojkarna studera där. Ja, det var ju så samhället såg ut. Ojämlikt och orättvist.

1871 tog den första kvinnan studenten, Betty Pettersson från Visby. Hon tog sin examen som privatist vid Nya Elementarskolan i Stockholm då var hon 33 år gammal. Som barn hade hon gått i Fröknarna Molanders privatskola för flickor i Visby. Betty skrevs in på Uppsala universitet 1872, efter att hon fått dispens från kungen. Villkoret var att hon bara fick vara med på föreläsningar och seminarier, inga andra aktiviteter. Hon möttes av en hel del motstånd från de manliga studenterna, bland annat i nidvisor.

Betty föddes i Visby där hennes far var sadelmakare, alltså en vanlig medelklassfamilj. Efter sin kandidatexamen 1875, med lingvistik som huvudämne, fick hon arbete som lärare på ett pojkläroverk i Stockholm, som första kvinna även där. Hon förblev ogift och dog i lungsot 1885.

Betty
Till vänster: Betty Pettersson från Visby blev 1871 den första kvinnan i Sverige som tog studenten. Fotograf: okänd. Bildkälla: Wikipedia.
I mitten: Tekla Swedlund tog studenten som privatist viod Gävle allmäönna högre läroverk 1889. Sedan blev hon gymnastikdirektör i Stockholm. Fotograf: Oscar Olsson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.
Till höger: En av de sista studenterna på Nya Elementarskolan i Stockholm hette Ann (med okänt efternamn) och hon tog studenten den 11 maj 1950. Fotograf: Gunnar Lantz. Bildkälla: Stockholms Stadsmuseum.

Folkskolan som infördes 1842 gällde både pojkar och flickor. Men sedan var det stopp för flickorna, åtminstone för dem vars föräldrar inte hade gott om pengar. Privata skolor med olika former av högre utbildning fanns för flickor, men de var mycket få och de allra flesta låg i Stockholm eller Göteborg. Flickors utbildning ansågs inte som viktig utan som en privat angelägenhet. Flickorna var hänvisade till privata skolor och dessa ökade i antal under andra halvan av 1800-talet.

Den ökande utbildningen av flickor mötte ett ökande samhällsbehov i takt med modernisering och teknisk utveckling då kvinnor sågs som en arbetskraftsreserv i lägre tjänstemannayrken, som till exempel telegrafist, lärarinna, sjuksköterska och kontorist. De högre tjänsterna var länge helt förbehållna män. Flickskolorna som växte fram under 1800-talet var ett svar på detta behov. Kvinnor var billig arbetskraft, de hade alltid lägre lön än män på motsvarande arbeten. Kvinnor ansågs också vara mer noggranna, flitiga och ihärdiga än män.

Fram till sekelskiftet 1900 var det mycket få flickor som tog studenten, i början bara tre-fyra per år. År 1900 var andelen flickor sju procent av alla studenter. Först i mitten av 1960-talet blev andelen flickor bland studenterna lika stor som andelen pojkar. Ungefär vid denna tid ökade också andelen kvinnor på universiteten markant.

Hitta skolarkiven
Har du studenter i din släkt så vill du kanske ta del av läroverkens arkiv. Arkivhandlingar från flickskolor och läroverk finns i de flesta fall på respektive stads- och kommunarkiv och kan kanske finnas hos lokala museer. Arkiven kan också finnas hos respektive landsarkiv. Innehållet varierar starkt, från bara räkenskaper till en lång rad handlingar inklusive elevmatriklar och betygskataloger. Studentuppsatser kan också finnas bevarade i arkiven. Skolfotografier kan ingå i arkiven, men är nog inte så vanliga. Sök i Nationella Arkivdatabasen för mer information om varje skolas arkiv.

betyg

Så här kan en betygskatalog från en skola se ut. Detta är examensbetygen från 1908 på Anna Sandströms skola som var en privat flickskola i Stockholm. Detta skolarkiv finns på Stocksholms stadsarkiv. Fotograf: okänd. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0297A/Anna Sandströms skola, volym D2A.

Lite historia:
1632 första skolan för flickor startades i Västerås
1861 startade Högre lärarinneseminariet
1870 fick kvinnor rätt att avlägga studentexamen men som privatister
1871 tog den första kvinnan studenten
1873 fick kvinnor tillträde till de svenska universiteten
1883 första kvinnan doktorerade
1905 fick flickor tillträde till realskolan
1923 blev det tillåtet att anställa kvinnor på högre statliga tjänster, t ex som forskare på universitet, men med undantag för domare, präst och militär.
1927 öppnade statliga gymnasieskolor för kvinnor

 

 

Fortsätt läs mer
  773 Träffar
  0 Kommentarer
773 Träffar
0 Kommentarer

Vad ska man tro på?

Det är inte alltid så lätt att hänga med i alla svängar. Ibland får man veta något och det fastnar på något sätt och blir till en sanning även om det inte finns någon som helst sanning i det. Ibland gör det inget, blir inget ”farligt” av det, men ibland kan det leda till förvecklingar. Något man läser kan ju långt senare visa sig vara heltokigt, trots att det inte lät så konstigt vid lästillfället. Jag minns en händelse för länge sedan, någon gång runt 1970, när jag skulle skjutsa några personer till Öland. De var inte så resvana men de hängde med och berättade vad de kunde om de olika platserna vi passerade. Men när vi kom upp på Ölandsbron så blev det lite tystare, det var som de letade efter något. Bron börjar med en högbrodel, när man kommer från fastlandssidan, och då ser man inte hela bron. Men när vi kom upp på toppen och bron låg framför oss i hela sin sträckning, så fick jag frågan: Var är rondellen?  Vilken rondell, han jag säga innan det kom en beskrivning om hur ingenjörerna missat så det måste byggas en rondell mitt på bron för att knyta ihop delarna. Konstigt, det hade jag ingen aning om, men inte fanns det minsta krök på bron vad jag kunde se.

Under byggtiden hade en tidning ett reportage om misstaget och lösningen på det, det publicerades den första dagen i april av någon anledning. Att det betydligt senare skulle kommas ihåg och tas för sanning kan ju vara skoj för upphovsmakaren, men det visar ju också på det tryckta ordets makt, något som inte ska underskattas.

Av User Tallium on sv.wikipedia - photo-cam Canon DIGITAL IXUS 65, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=969684

Häromdagen kom en DNA-fråga om hur långt tillbaka man kan följa sin släkt om linjen hoppar mellan könen. En sådan sak kan ju alltid diskuteras, med det finns tumregler som beskriver tillförlitligheten och 4 – 5 generationer bakåt så kan man mäta, sedan blir det lite för mycket slump för att släktskap med stor sannolikhet kan påvisas. Har man stöd av annan forskning kan det gå att komma längre tillbaka, men inte så långt. En viss besvikelse kunde utläsas när svaret presenterades. Det fanns ju uppgifter om kopplingar tillbaka till 1200-talet, som klargjorde att kronprinsessans make nog har större rätt till kronan an vad hon själv har, naturligtvis påvisat med stöd av DNA. När jag påpekade att det som skrevs hade några år på nacken och att publiceringsdatum bör kontrolleras så var det klart att artikeln inte var ny, men kunde man redan 2009 ta fram dessa uppgifter varför inte nu. Nu var inte årtalet det viktiga utan publiceringsdagen, den första april. Tänk att det överlevt sedan dess, måste vara en bra grej som gjordes redan då 😊. Så inte kan man tro på allt som finns publicerat!

För att vara lite allvarligare så är ju ovanstående inga konstiga saker, det händer att texter lever vidare och dyker upp på de mest konstiga ställen. Men tänk vad lätt det är när vi släktforskar att vi råkar ut för något liknande. Hur många gånger litar vi inte på de nedskrivna uppgifterna, oavsett om det är tryckt eller vi läser dem på skärmen. Det är så lätt att hoppa över kontrollen av riktigheten, inte minst om vi kanske har svårt att läsa just den kyrkoboken som har originaluppgiften eller om tiden inte riktigt finns.

Att det är viktigt med källkritik vet många av oss, men det är så lätt att ta en genväg även om det senare visar sig vara en senväg. Tycker du det är ett ämne värt att förkovra sig i, så rekommenderar jag den handbok som Sveriges Släktforskarförbund gett ut som heter Källkritik och källhänvisningar. Finns att köpa på Rötters Bokhandel, kolla på https://www.rotterbokhandeln.se/product.html/kallkritik-och-kallhanvisnigar

Fortsätt läs mer
  1492 Träffar
  0 Kommentarer
1492 Träffar
0 Kommentarer

Hjälp! Sommaren är här...

Nationaldag13-003

Under den gångna helgen insåg undertecknad med lätt panik att sommaren anlänt. Vinterkläderna var helt plötsligt ute i ogjort väder. Dags att skifta lådor i garderoben, måla tånaglarna, med mera... Det är vid sådana tillfällen jag brukar bli lite lätt avundsjuk på folket från förr. De hade 'gångkläder' att arbeta i och 'söndagskläder' att gå till kyrkan i. Två uppsättningar allt som allt. Kanske var man tursam nog att också äga en varm rock till vintern.  Mössor, halsdukar och vantar stickade man själv. Klart! 

I dessa nationaldagstider började jag fundera på Storbritanniens nationaldag, men hur jag än gnuggade hattparkeringen, kunde jag inte erinra mig vilket datum det var. Lätt besvärad, som den anglofil jag är, slog jag upp det på nätet. Det var nästan med lättnad jag insåg att jag inte börjat bli senil och glömsk, för Storbritannien har faktiskt ingen nationaldag! Däremot har de 'förenade kungarikena' varsin helgdag som kanske kan liknas vid nationaldagar. I England firar man S:t Georgsdagen, i Wales S:t Davids dag, Skottarna kör på S:t Andrew, och Nordirland liksom republiken Irland firar S:t Patricks dag. Vadan detta? En av förklaringarna som jag läste på nätet var att medan ett stort antal nya nationer bröt sig loss ur Brittiska Samväldet och skapade egna nationer (med nationaldag) så föll det mäktiga Storbritannien, nationalistiskt eller ej, sakta sönder. Däremot firar man 'Trooping the colour' andra lördagen i juni, regentens offentliga födelsedag, med diverse militära parader och annat. 

Faktum är nationaldagarna verkar viktigare ju yngre en nation är. Jag har två gånger varit med när Belgien, som blev självständigt först på 1800-talet, firat sin dag den 21 juli. Det datumet 1831 blev Leopold av Sachsen-Coburg Belgiens kung.  Det är militärparader, nöjesfält, uppvisningar, och gigantiska fyrverkerier på kvällen.

Att våra naboer i Norge är ivriga firare av syttende mai är vi ju väl förtrogna med. Det är till minne av förhandlingarna i Eidsvoll, där de satte upp en egen regeringsform och utsåg en dansk prins till kung. Tyvärr kom vår blivande kung, dåvarande kronprinsen Karl XIV Johan, att sätta p för norrmännens planer i något hundratal år, men sedan har ju firandet brakat loss. 

Gamla Sverige hade inte ens någon nationaldag förrän 1983, men svenska flaggans dag firades ju ursprungligen till minne av att Gustav Vasa valdes till kung den dagen 1523 (även om han inte blev krönt förrän flera år senare). Därtill skrevs även vår regeringsform om det datumet 1810, när man kastat ut Gustaf IV Adolf.  Flaggceremonin på Skansen fanns ju redan tidigare, även om man numera har utökat den till någon slags jätteshow. 

Apropå nya nationer och deras självständighet, så läste jag i en bok om berömda tabbar, att när Kenya skulle bli självständigt från Storbritannien, hade man bjudit in prins Philip att övervara ceremonin där brittiska flaggan halades för sista gången. När så flaggan sjönk, böjde sig Philip fram mot Kenyatta och sade skämtsamt: "Är ni riktigt säkra på det här nu då?" Vad han inte visste var att mikrofonen fortfarande var påslagen.... 

Så det kan bli. 

Men, med eller utan nationaldagar att beakta, välkommen sköna sommar! 

Bilden: Ganska lugnt nationaldagsfirande i Vasaparken, Stockholm år 2013. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  707 Träffar
  0 Kommentarer
707 Träffar
0 Kommentarer

Johannes Lundström, Dalvik, Skellefteå

Johannes LundströmJohannes Lundström Dalvik. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Mormors farbror Johannes Lundström föddes 14 december 1886 i byn Dalvik, Skellefteå i Västerbottens län. Han var barn nummer tre i en syskonskara på åtta barn till skomakaren Petter Svensson Lundström och hans hustru Emma Kristina Johansdotter Lundgren.

I sin ungdom arbetade Johannes med timmerkörning i skogen. Senare i livet livnärde han sig på hästuppfödning och jobbade med skogsarbete när han behövde pengar. Johannes köpte bland annat mycket envetna finska hästar och han hade ett oerhört bra öga för vilka hästar som gick att tämja till. Han hade bland annat en liten finsk märr som bara var 1,5 meter i mankhöjd. Detta sto drog tydligen tyngre lass än hästar som var två dm högre i manken. En anekdot om detta. Johannes och några andra kuskar skulle kappköra till Bonnstan i Skellefteå när han nyss hade köpt denna häst. Alla de andra kuskarna skrattade åt honom och körde iväg. Johannes sto var inte särskilt snabbt men hon gav inte upp och var seg. När de kom till Myckle hade han passerat alla de övriga sex ekipagen, han hade selat av hästen och utfodrat innan de andra kom fram.

I december 1912 tänkte Johannes flytta till Jukkasjärvi men han ångrade sig i sista stund och blev sin hembygd trogen hela livet. Johannes övertog 1921, tillsammans med sin äldre bror LeonGunnar och PutteJohannes bror Gunnar Lundström, undertecknads mormors far, med hästen Putte som Johannes hade fött upp. Okänd fotograf. Privat bildsamling. ard, hemgården i Dalvik efter fadern. Han delade rum på övervåningen tillsammans med just Leonard.

Johannes gifte sig aldrig. Han saknade dock inte kvinnligt sällskap men bytte ofta flickvän eftersom han var så blyg. Han hade nog blivit lite avskräckt av sina argsinta systrar. Johannes var en bra granne och enligt vad som berättats en ganska slarvig person men han var också oförarglig. Han var väldigt snäll och hade alltid tid för sina syskonbarn. Om någon var ledsen, var det han som fick barnen på gott humör igen.

Precis som sina bröder Arvid och Leonard brukade Johannes snurra på sin mustasch. De hade ganska ovårdat hår. Min mormor som var utbildad frisör ville därför inte klippa dem. Det fick deras bror Gunnar, (min mormors far), göra istället. 12 april 1965 somnade Johannes in på Norsjö sjukstuga 78 år gammal. Han är begravd på Bolidens kyrkogård tillsammans med brodern Leonard. 

Fortsätt läs mer
  845 Träffar
  0 Kommentarer
845 Träffar
0 Kommentarer

Fattighjonets dotter blev lärarinna

Igår blev det kyrkkaffe i Tillberga. Inte vanligt kyrkkkaffe utan vi satte oss i solen på en bänk vid kyrkan med vår egen kaffekorg. En stund i solen en ljuvlig försommardag.

fika
Det var en så fin dag igår så vi tog kaffekorgen med oss till Tillberga kyrka. Eget foto.

Tillberga kyrka är speciell. På Wikipedia får vi veta att kyrkogården är lika stor nu som på 1600-talet. Den har alltså inte utvidgats trots att den fortfarande används och att Tillberga idag är som en förort till Västerås med ganska många invånare. Men de begravs nog i Hubbo eller i Västerås, eftersom tätorten Tillberga ligger i Hubbo församling. Och trots att stora delar av kyrkogården tas upp av två områden med gravar för släkterna Hamilton och Tersmeden. Här vilar generation efter generation med greve Hamilton från herrgården Hedensberg, som ligger i socknen. En av dessa grevar är Gilbert Hamilton, han med Hamiltons blandning. Släkten Tersmeden har Hällby säteri norr om Tillberga, där finns släkten fortfarande kvar. Både Hamilton och Tersmeden är gamla svenska adelssläkter och därför väldokumenterade.

Hamilton
Gravarna för grevarna Hamilton ligger på rad på södra sidan om kyrkan. Eget foto.

Gilbert Hamilton

Tersmeden
Släkten Tersmedens stora och vackra gravplats på Tillberga kyrkogård. Eget foto.

När jag besöker kyrkogårdar letar jag efter gamla gravstenar som inte är som alla andra. Alltså inte bara hemmansägare Johansson och Larsson och kyrkvärdens familjegrav. Trots att det rimligtvis måste vara hälften kvinnor som begravts på varje kyrkogård är det männen som dominerar. De står ju längst upp på gravstenen, ofta med sin titel, och hustrun kallas maka eller hustru. Ogifta kvinnor har påfallande ofta begravts i familjegravar med föräldrar och syskon.

Kristina
Kristina Kårströms grav. Eget foto.

En kvinna som har en alldeles egen grav på Tillberga kyrkogård är lärarinnan Kristina Kårström, född 1845 och död 1910. Hon föddes, levde och dog i Tillberga socken men har ett alldeles speciellt livsöde som jag undrar en hel del över. Hennes far var backstugusittaren Jan Ersson Kårström, son till en soldat i Tortuna och född 1792. Alla backstugusittare var inte fattiga men han var fattig. Han var "mantalsfri", dvs befriad från skatt eftersom hans inkomst var för låg. En backstugusittare kunde ju t ex arbeta som hantverkare och tjäna en bra slant men för honom finns inget yrke inskrivet i kyrkböckerna. Kanske gick han som daglönare.

På 1830-talet var han dräng hos komministern i Avesta men kom till Tillberga 1835 där han två år senare gifte sig med Stina Cajsa Larsdotter, född i Romfartuna och 14 år yngre. Hon hade med sig två utomäktenskapliga barn till backstugan. Med maken fick hon tre barn. Kristina hade, förutom halvsyskonen, en äldre bror och en yngre syster. Systern föddes i oktober 1850 och ett år senare dog deras far, av gikt och vattusot, 59 år gammal. Änkan, dottern Kristina och hennes lillasyster kom till fattighuset och är inskrivna som fattighjon. Där blev Kristinas mor kvar ända till sin död i februari 1894, alltså i mer än 40 år!

Kristina växte upp på fattighuset och är skriven där ända till 1869. Då flyttade hon till skolan i Mycklinge och blev småskollärarinna. Hon hade konfirmerats 1859, det är allt vi får veta. Hur kom det sig att hon blev lärarinna? Gick hon på lärarinneseminarium? Arbetade hon på andra ställen före flytten och sparade pengar till sina studier eller hade hon någon som hjälpte henne? Eller var hon ansedd och bra på läsning och kristendom och fick sin tjänst utan att ha studerat? Det här funderar jag på.

På skolan blev hon kvar tills hon gick i pension någon gång omkring år 1900, hon gifte sig aldrig. Hon flyttade med när skolan flyttades från Mycklinge till Nibble 1894 och bodde där även som pensionär, tills hon dog 1910.

Kristina Kårström gjorde en verklig klassresa, från uppväxten på fattighuset till ett eget yrke och egen inkomst i många år. Är du släkt med henne? Berätta gärna vad du vet om henne. Var hon en älskad lärarinna eller kanske sträng och fruktad?

Mor
Vilken mor ligger begravd här? Eget foto.

stiglucka3
Stigluckan mot gamla landsvägen och närmast parkeringen. Eget foto.

Det är en fin gammal kyrka och kyrkogård, med tre stigluckor. Jag gillar stigluckor, det känns att man träder in, inte bara klampar på. Kyrkan är från 1622, då den byggdes sedan en gammal medeltida kyrka brunnit ner på samma plats. Större delen av kyrkbyn, som heter Tillbergaby, ska ha brunnit ner då, läser jag. Vid kyrkan ligger den tidigare prästgården på andra sidan om den gamla landsvägen. Norr om kyrkan liggar klockarens gård, den heter Klockarebol fortfarande. På storskifteskartan från 1775 ligger gårdens hus (ladugårdar eller lador) på i stort sett samma plats som idag. Kan något av dagens uthus vara från denna tid? Kanske inte, kanske har man byggt nytt på de gamla grunderna. Byggnaderna är i alla fall fina och välhållna. Ett av dem ska ha varit kyrkstall.

Klockarebol
Uthusen till Klockarebol. Eget foto.

stiglucka2
Klockarebols uthus bakom stigluckan i norra delen av kyrkogårdsmuren. Eget foto.

1775
På storskifteskartan från 1775 ser man att ladugård och troligen kyrkstallet ligger på i stort sett samma plats som idag. Fattigstugan ligger på andra sidan vägen, idag är det en privatbostad här. Bildkälla: Lantmäteriet.

1695
En ännu äldre karta, ritad 1695,  visar kyrkan och Klockaregården  men ingen prästgård. Bildkälla: Lantmäteriet.

stuga
Ett rart men förfallet litet hus snett emot kyrkan. Kanske bara ett uthus. Men eftersom det har fönster kan det kanske ha varit en backstuga. Eller är det detta som är den gamla fattigstugan? Eget foto.

kyrka1
Eget foto.

Tillbergaby
En del av Tillbergaby ligger söder om kyrkan. Eget foto.

benk
En fin gammal bänk i kyrkogårdsmuren. Den finns vid släkten Hamiltons gravplats. Eget foto.

Som släktforskare har jag blivit intresserad av kyrkogårdar och kyrkor, det är alltså inte ett i grunden religiöst intresse. Men kyrkorna är de byggnader där alla våra gamla släktingar någon gång befunnit sig, åtminstone om vi går tillbaka några generationer och före konventikelplakatets avskaffande, när det blev möjligt att tillhöra en annan kyrka än den svenska statskyrkan. Så hur vi än ser på det religiösa har kyrkorna en stor betydelse för oss släktforskare.

Jag bor ju inte där jag har min släkt så för mig har kyrkogårdarna här i trakten ingen släktkoppling. Men alla dessa människor, som levt och begravts här, om dem finns det ju en historia att berätta.

I min ambition att besöka alla kringliggande socknar runt Västerås fortsätter. Igår blev det en ganska kort färd till Tillberga, men nog så intressant. Jag ska inte göra nedslag i häradet i varje blogginlägg framöver, men då och då. Eftersom jag skrev om Hallstahammar och Kolbäcks socken förra veckan hade jag tänkt att det denna veckan skulle handla om något annat. Men så blev det inte. Till nästa vecka lovar jag ett helt annat ämne.

Fortsätt läs mer
  1382 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christina Weigel
Hej Eva! Tack för dina senaste inlägg! Det är väl för väl att du lämnade landets södra delar och valde att bosätta dig här, i Väst... Läs mer
lördag, 30 Maj 2020 09:10
Eva Johansson
Christina, jag nästan rodnar för dina fina kommentar. Tack! Inte är det så märkvärdigt, det är bara roligt att upptäcka min nya he... Läs mer
lördag, 30 Maj 2020 11:04
Stefan Simander
På väg till och från stan ifrån gården Dräggesta via Hedensberg gick resan sedan via Tillberga, Hubbo och Hökåsen. Under 4 år åkt... Läs mer
söndag, 31 Maj 2020 17:58
1382 Träffar
4 Kommentarer

Vad kan man ha ett Y till?

Det minns många saker man kan ha ett Y till, det första är ju naturligtvis att det är bokstav som kan användas i miljoner olika sammanhang. Ett stort Y i början på en mening eller i namn och ett litet ett däremellan, visst är det intressant hur mycket som det kan betyda. Tänk om inte Y fanns, vem skulle då förstå vilken stad i Skåne man avsåg om det bara stod ”stad”. Lägg till ett Y i början och alla vet vilken stad av alla städer det är.

Ett Y ser ju också ut som en klyka som kan användas till mycket, kan staga upp en tvättlina som hänger lite lågt så tvätten närmar sig den smutsiga marken. Fast den meningen beror nog mer på att det är en sådan lina precis framför mig just nu, än att det har någon större filosofisk baktanke. Blir nästa lite utfyllnad i texten på det sättet.

Träd i Folkeslunda, Öland. Forograferat av författaren.

Men för alla som släktforskar och har kommit i kontakt med det som kallas genetisk genealogi, ett konstigt namn för DNA-släktforskning, så har bokstaven Y en alldeles särskild betydelse. Y-kromosomen som alla män har, kan vara till stor hjälp om den dyker upp på rätt ställe. Om man får ett besked att mitt Y och min pappas Y inte stämmer överens, då har jag (eller pappa) ett litet problem att klara ut, eftersom vi då inte verkar far och son. Fast en sådan sak kan ju framkomma genom det vanliga DNA-testet som visar vilka som liknar mig och mitt DNA, så det kanske redan är på väg att klars ut.

Att kunskapen om min Y-kromosom kan ge mig kunskap om min raka faderslinje vet nog de flesta om, men hur mycket mer kan vi få fram. Det framkommer mer och mer kunskap inom ämnet, ju fler som låter testa sig, på ett eller annat sätt. Man kan ta ett mindre test och få veta grovt om bakgrunden eller ta större, mer komplicerade och dyrare, test. Rätt hanterat kan det säga en hel del om bakgrund och utveckling. Fasat fortfarande är det ju bara en liten del av mina arv från alla som gått före mig som kan utläsas den vägen.

Men visst är det intressant, tycker i alla fall jag, att försöka följa den egna faderslinjen bakåt. Själv kommer jag till Lars Larsson, född första januari 1786 i Önum.  Vem mamma är står i födelseboken, men jag hittar inget om pappa, och det finns inget som pekar på vem han var. Var han från trakten eller var den en prins från främmande land som varit på besök. Ja, inte vet jag men det jag vet är att min just nu närmaste svensk på pappalinjen verkar ha en gemensam punkt som är runt 3 000 år gammal. Å andra sidan så har jag de som är ganska nära min linje, som delades av runt 300 år efter att min linje bildades, som numera finns representerade i England. Man kan ju alltid fundera på hur det kom sig att min linje, som jag ju egentligen inte var den fanns för 3 000 är sedan, senare dyker upp i England. Var det där det började och det kom hit någon slav med vikingarna?  Fast varför har jag då kontakt med de som delats tidigare från min linje, som alla bor i Sverige?  Var det åt andra hållet, min avlägsne släkting på den raka farslinjen drog till England och skapade en familj. 

Får nog aldrig reda på hur det gick till men att det finns kopplingar för länge sedan mellan de olika länderna, det kan jag se och tittar jag lite till så dyker det upp flaggor på mina träffar som kommer från olika håll i världen. Fast det hinner ju hända en hel del under 3 000 år, ska kanske hoppas på att det kommer någon närmare träff som kan hjälpa mig att hitta Lars riktiga pappa någonstans i Västergötland, för det var nog ingen prins från främmande land, för då var han nog ganska gammal.

Ett tillägg om bilden, som visar ett fint Y-träd.  Fotograferat i Folkeslunda, Öland och formen har det faktiskt fått beroende på den kraftledning som går rakt igenom trädet. Kan ju också symbolisera flera tusen år av min faderslinje, med delning och finare och finare grenar.

Fortsätt läs mer
  1078 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Y är ju slangbellan som siktar emot dina manliga förfäder och har du tur prickar du rätt farfar även om annat uppgives i kyrkboken... Läs mer
onsdag, 27 Maj 2020 19:12
Stefan Simander
För väldigt många är ju Y också länsbokstav för ett helt län, nämligen Västernorrlands län! ... Läs mer
onsdag, 27 Maj 2020 19:16
1078 Träffar
2 Kommentarer

Anna Norberg - tjänstekvinnan som kom in från kylan

DSCN0013

I min första blogg för i år, konstaterade jag att jag i min släktforskning ofta kommit betydligt längre på kvinnornas anor än männens. Efter några exempel ur min forskning, konstaterade jag att Anna Norberg faktiskt var värd 'ett eget kapitel'. Nu kan det vara dags att uppfylla löftet till henne. 

Min farfars farfars far, kofferdikaptenen i Gävle Eric Jacob Nordbäck, var gift första gången med en Anna Lovisa Brelin. De var gifta i många år, men när hon dog 1824, var paret fortfarande barnlösa. Jag vet inte så mycket om släkten Brelin, men anar att de också var skeppare i Gävle. Ett mycket anständigt gifte för en sjökapten alltså. Sedan, två år efter Anna Lovisas död, hände det som inte 'fick' hända: änklingen fick barn, med sin hushållerska till på köpet! Och inte nog med det, han erkände barnet också. 1829 kom ett barn till, men då hade paret faktiskt gift sig bara några veckor före nedkomsten. 

I vigselnotisen står det bara om Anna Norberg att hon 'tidigare varit piga' hos kapten Nordbäck, och att hon var född år 1799. Inte en antydan om var hon var född, eller vilka hennes föräldrar var. Lika snålt med uppgifter är det i dödboken när hon gått bort 1844 27/11 : 'Kofferdikapten Erik Jacob Nordbäcks enka Anna Norberg, 45 år' är det enda man behagat upplysa om. Nu är inte kyrkböckerna i Gävle rent generellt särskilt utförliga under den här perioden, men anar jag ändå en viss rynka på näsan? Och nej, ingen enda av husförhörslängderna under Annas liv i Gävle, nämner någon födelseort på henne.

Hursomhelst, det var ett brev från sonen Erik som löste knuten, efter att jag nästan slagit knut på mig själv för att försöka hitta Annas rötter. Han skriver att hans mor kom från Hudiksvall. Och äntligen! Ja, hon är född i Hudiksvall, 1799 20/11. Hennes far var gardist, och hade hetat Allberg men nu Norberg,  som soldat. I sig själv hette han Nils Persson och var född i Närke 1758 27/6. Hallå, någon Närkesforskare som törs anta den utmaningen? 

Men modern däremot, hette Christina Wahlqvist och hade djuuupa rötter i Hälsingeskogarna. Som vanligt kom jag inte så långt på fädernet, Christinas far hette Lars Larsson Wahlqvist, var soldat och brandvakt, och ska ha varit född i Ilsbo 1730. Hans far heter möjligen Lars Larsson Reen och var också soldat. MEN.... moderskapet, Margreta Johansdotter, kom från Haddungsnäs i Bergsjö. Och där inträdde bokserien Min Släkt i handlingen. Jag kunde nu kryssa mig bakåt ända ner till 1575! Nu ska man ju inte tro oreserverat på alla uppgifter i tryckta böcker, hur ambitiösa de än har varit, men faktum är att Bergsjö kyrka under den här perioden hade en präst som hade gott om tid! Han har inte bara skrivit läsligt, utan också mycket! Vi får bland annat veta att  Margretas far, Johan,  levt med 'senare hustrun' i Åkern, först i Västertanne  och sedan vid Breåker. Johan har haft 'fel på synen' i två år, och därför fått fattighjälp av socknen. 

Sagde präst har också mycket noggrant noterat alla födslar, dödsfall och vigslar, och det stämmer faktiskt riktigt bra med vad de tjocka luntorna har att berätta. Däremot är kyrkböckerna avhängda när vi kommer allra längst bak på tråden, till en Lars Andersson, född 1620, 'av finskt ursprung'. Han nämns enligt utslag från häradsrätten 1672 som nybyggare i  Haddungsnäs 1, Bergsjö.

Nu reser sig någon upp och skriker: hallå där, 1575 skrev du ju högre upp!  Japp, men då får vi gå över till finske Lars Anderssons hustru, Marget Persdotter, även hon från Bergsjö, men från Älgered 14. Margets (trolige) farfar Lars Persson, ska vara född 1575 och nämns som bonde i Älgered 14 i jordeboken 1609-1625. 

Det skulle prästerskapet och alla manliga och kvinnliga sladdertackor i Gävle ha vetat! Jag är mycket stolt (och tack Chris Henning för all hjälp!) över att ha kunnat plocka fram 'pigan' från den iskalla tystnaden i Gävle! 

Bilden: Lapp med avskrift ur Bergsjö kyrkbok, kopia ur 'Min Släkt'... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  1150 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Så intressant! Vad var det den gode Chris Henning hjälpte dig med? Undrar en annan med Västerås-anknytning!... Läs mer
onsdag, 27 Maj 2020 19:04
Helena Nordbäck
Hej Stefan! Jo, Chris har ju hållit på mycket med släktforskning i Hälsingland, och har mycket anor i Bergsjö och flera andra häl... Läs mer
torsdag, 28 Maj 2020 22:29
Lis-Beth Sagen
Eftersom kapten Nordbäcks och Anna Norbergs första barn föddes utom äktenskapet, undrar jag om det blev några rättliga påföljder f... Läs mer
onsdag, 27 Maj 2020 19:55
1150 Träffar
6 Kommentarer

Maria och Karl Boström, Furunäs, Skellefteå

Maria och Karl Boström1Maria och Karl Boström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Min farmors moster Anna Maria Sandström föddes 7 juni 1879 i Svarttjärn, Lövånger som äldst av tre döttrar till smeden Albert Sandström och hans hustru Maria Fredrika Persdotter. Familjen bodde i ett litet torp som bestod av ett rum och kök. Dessutom fanns ett rum som Albert använde som smedja. På gården odlades säd och potatis. En gris, en ko och höns fanns på gården. Familjen var mycket fattig och inte blev det bättre av att Maria Fredrika avled 1895, 45 år gammal. Det berättas att Albert Sandström tvingades att lämna sitt torp på grund av sin fattigdom och att några vänner senare hjälpte honom att köpa tillbaka gården men om det stämmer vet jag inte.

20 år gammal 1899 kom Maria Sandström som piga till inspektör K.E. Vesterlund vid Klemensnäs sågverk utanför Skellefteå. Hon stannade där till året därpå när hon flyttade till Furunäs och fick tjänst hos rättaren Johan Lindfors med familj. (Rättare är en äldre titel för en förman vid ett större jordbruk).

1902 gifte sig Maria med Karl "Kalle" Ferdinand Boström född 1881-03-22 från Furunäs, Ursviken. De bosatte sig där och i äktenskapet föddes fem barn. "Kalle" arbetade sedan ungdomen som slipare hos AB Scharins söner i Klemensnäs. Han rökte pipa. Karl Boström var en skötsam och ambitiös man som aldrig tvekade att ge en hjälpande hand till sina medmänniskor om det behövdes. När barnbarnen var på besök och kammade honom i håret, då mådde han väldigt bra. Vid ett tillfälle hade ett av barnbarnen spelat fotboll och råkat krossa en fönsterruta på deras hus. "Kalle" bytte fönsterrutan och sa sedan till barnbarnet: "Nu spelar du inte fotboll mer hemma. Nu går du ner till fotbollsplanen och spelar." (Det fanns en fotbollsplan ett stenkast från deras gård).

Det fanns alltid något att äta i det Boströmska hemmet eftersom Maria Boström maj 1967Maria Boström i maj 1967. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Maria tyckte om att laga mat och att baka. Hon bakade bland annat bröd och pepparkakor. Hon handarbetade också mycket. När dottern Agnes födde sin tredje son 1943 sa barnmorskan Adelina (en granne som ar allt-i-allo) till Agnes äldsta son Gösta: "Spring nu till mormor och berätta att mamma har fött en son". Gösta kom inspringande till mormor Maria för att meddela vad som hade hänt. Han hade så bråttom att han ramlade när han kom in till Maria som stod och stekte köttbullar. Han utbrast: "Mamma har fött en son". "Äh, vart he ein pojkfuling igen!" sa Maria som nog liksom Agnes hade hoppats på en flicka därför att Agnes redan hade blivit mor till två pojkar.

Trots flera motgångar i livet höll makarna Boström humöret uppe. "Kalle" överlevde två av barnen och en svärson, Maria levde längre än tre av sina barn, en svärson samt ett barnbarn.

"Kalle" var en gladlynt och snäll man. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig flertalet vänner. Han blev sjuk och avled 23 maj 1952 i sitt hem. Hans hälsa hade sviktat och han hade en tid vårdats på Skellefteå lasarett.

Snällare människa än Maria fick man leta efter. Hon var mån om att alla skulle må bra och hade ofta förmaningsord till sina närmaste. Ett barnbarn har beskrivit henne som "en underbar människa". Hon brukade ge tiokronor till sina barnbarn vilket ju var ganska mycket pengar på den tiden (1940- och 1950-talen). Hon var en religiös och tystlåten kvinna. Missionsföreningen låg henne varmt om hjärtat. Maria var allmänt omtyckt in sin omgivning för sin goda personlighet.

Ett hårt slag för Maria var när "Kalle" gick bort. Efter det bodde hon bland annat i åtta år hos dottern Agnes och hennes make Bertil i Furunäs. Agnes blev sjuk och klarade inte av att ta hand om sin åldriga mor varför Maria fick flytta in på äldreboendet Strandgården i Skellefteå 1966. Strax innan Maria avled fick hon besök av ett av sina barnbarn med familj. Hon låg till sängs och sa med glimten i ögat: "Jag vet inte om jag ska be doktorn om p-piller, det finns så snygga manliga sköterskor här." Maria gick bort 5 januari 1970 på Skellefteå lasarett, 90 år ung.

Fortsätt läs mer
  771 Träffar
  0 Kommentarer
771 Träffar
0 Kommentarer

Vilket tragiskt livsöde!

Mekanikus. Det ordet hade jag aldrig stött på förrän i början av april i år. Då gjorde vi en utflykt till Hallstahammar och kanalområdet där.

Mekanikus, det är titeln på kanalbolagets chef. När jag googlat har jag förstått att det inte bara är en titel för Strömsholms kanalbolag utan också har använts i andra kanalbolag. Kallas hen så fortfarande? Intressant med en titel som är så specifik.

I Hallstahammar finns ett kanalmuseum i Skansenområdet, där en av dubbelslussarna i kanalen finns. I museihuset hade kanalbolaget sitt kontor, ända in på 1900-talet så vitt jag förstått. Museet drivs av Svedvi-Bergs hembygdsförening men Skansen ligger i Kolbäcks socken. Det är i Kolbäcks kyrkböcker jag hittar de mekanikus som bott här, fast det är få som kallas så. Mekanikushuset finns fortfarande kvar på museiområdet. Det är ett fint område att besök och ströva runt i, med den gamla miljön kvar.

mekanikushuset
Mekanikushuset på Skansenområdet vid Strömsholms kanal i Hallstahammar. Eget foto.

skylt
Skylten på huset. Eget foto.

mekanikushuset2
Mekanikushuset från andra hållet. Det vita huset är kanalmuseet. Eget foto.

När vi strosade runt där en söndageftermiddag och jag läste om att "här bodde mekanikus" så blev jag så klart nyfiken på detta. Jag kan aldrig motstå frestelsen att ta reda på vilka de människor var som bott där jag tillfälligtvis befinner mig. En av dem som bodde där och var mekanikus var Johan Daniel Stafsing, född 1851 i Kolbäck. Hans far var kanalbyggmästaren Svante Stafsing, gift med Sofia Gutke.

hfl mekanikus
Johan Daniel Stafsing kallades mekanikus i församlingsboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Prästerna verkar ha varit mer förtjust i andra titlar än yrkestitlar. I husförhörslängderna kallas de slussinspektor, kapten, riddare och direktör, de som är först bland de kanalchefer som bodde i Skansen. Den förste av dem, under Johan Ulfströms tid, var Anders Gustaf Berger med hustrun Catharina Lodh. Sedan hustrun dött gifte han om sig med Maria Lovisa Acrell.

Efter Bergs död blev kaptenen Viktor Reinhold Holmström slussinspektor och bör ha varit den som bodde i mekanikushuset, tillsammans med hustrun Carolina Gustava Åberg. I husförhörslängden 1851-1860 står det att det var slussinspektorns boställe och slusskontoret. Holmström dog 1855 och ersattes sedan av Lars Petter Hellström och hans hustru som verkar ha haft fem förnamn, nämligen Matilda Carolina Sofia Beata Augusta von Stockenström. Hon var född 1826, nio år yngre än sin make, men dog barnlös i lungsot redan 1857. Hellström var också riddare av Kungliga Wasaorden. Han verkar inte ha gift om sig utan hade hushållerska plus en brorsdotter boende hos sig. 1886 var det ingenjören Johan Daniel Stafsings tur att ta över och han var kvar till 1924, ogift och barnlös.

På Skansen och vid Slussverket, det vill säga på området runt kanalkontoret, Skansensjön och dubbelslussen som heter Konung Gustav IV Adolf, bodde många fler än slusschefen. Både bokhållare och tjänstefolk, slussvakter, verkmästare, pigor och drängar, kanalarbetare, trädgårdsdräng, smed och byggmästare.

Läs om Strömsholms kanal på Wikipedia. Arbetet med kanalbyggnaden startade på 1770-talet och blev klart 1795. Runt 1790 byggdes mekanikushuset. Mannen bakom kanalbygget var Johan Ulfström, född 1733. Den första husförhörslängden där slussvakterna och kanalfolket är med är från 1785-1794 och då var Anders Berger inspektor, sedan kommer bokhållare, slussarbetare med flera. Johan Ulfström är inskriven på Skansen men om han bodde där vet jag inte och om det var han som räknades som mekanikus då. Han dog 1797 och prästen har gjort en anteckning i husförhörslängden om hans arbete med kanalbygget:

hfl Ulfstrom
Bildkälla: Arkiv Digital.

gestgiveri2
Gästgiveriet är det röda huset till vänster. På andra sidan kanalen ligger kanalmuseet, huset som tidigare var kontor åt kanalbolaget. Eget foto.

Mittemot mekanikushuset låg gästgiveriet. Huset står fortfarande kvar och har använts till annat men under 1800-talet var det gästgiveri med Anna Stina Eriksson som förestånderska. Hennes öde är tragiskt. I dödboken och i husförhörslängden har prästen skrivit om hennes historia och han kallar henne qvinnsperson, vilket på den tiden var synonymt med lösaktig. I april 1850 tog hon sitt liv i Stockholm. Strax före sin död hade hon fött en son som dog någon dag gammal. Han blev nöddöpt men hans namn meddelades aldrig. Hon hade rymt efter förlossningen, för andra gången, och häktades i Stockholm. "Med en inflätad rakknif afskar hon sig strupen i fängelset" har prästen skrivit:

AnnaStina
Bildkälla: Arkiv Digital.

Så frukansvärt! Stackars människa! Hennes historia måste ju berättas.

Anna Stina Ericsson (jo, hon är skriven så, inte Ericsdotter) föddes den 27 juli 1823 i Bergs socken och hennes föräldrar var korpralen Erik Spännare och hans hustru Maja Andersdotter. Hon var alltså 26 år när hon dog. Tidigare hade hon försörjt sig som klädsömmerska i Bergs socken fram till hösten 1847 då hon flyttade in på värdshuset vid Skansen där hon blev piga.

Den 15 april 1850 "anmälde sig hos pastor i Kohlbäck en mansperson (af ganska städadt och ärligt både utseende och sätt att bete sig) och under uppgift att vara hennes Bror" skriver prästen i dödboken. Det visade sig senare att detta inte stämde, men han begärde att få ut hennes prästbetyg för de skulle resa till Stockholm samma dag. Den 20 samma månad fick pastorn i Kolbäck ett meddelande från sin kollega i Berg att Anna Stina där fött en son som "under misstänkta förhållanden följande dag aflidit". Prästen i Berg skrev att Anna Stina tänkte rymma och borde förhindras att göra det. Men de var alltså för sent ute, natten innan hade hon och den manlige följeslagaren gett sig iväg. De blev efterlysta och polisen i Stockholm hittade alltså henne. Vid häktningen hade hon visiterats men eftersom man då inte hittat rakkniven konstaterades att hon måste haft den inflätad i håret. Anna Stina måste ha varit desperat och förstått att hon skulle blivit anklagad för barnamord. Prästen avslutar: "Begraven på polisens föranstaltande – obekant när och hvarest".

Vilka människoöden en kan möta i kyrkböckerna!

Efter Anna Stina var det Sofia Carolina Nordenholm från Stockholm som blev värdshushållerska på gästgiveriet i några år. Det var idel kvinnor som drev värdshuset. 1864 kom Josefina Charlotta Wennberg från Västerås och tog över gästgiveriet, hon kallas värdshusidkerska. Efter henne kom Dorotha Sofia Lundberg från Nyköping. Kanske var det därefter som gästgiveriet las ner. Sedan flyttades kanalbolagets kontor hit, det blev apotek och så småningom bostäder åt anställda. Jag antar att kanalbolaget ägde gästgiveriet.

Går vi söderut från gästgiveriet och viker av österut vid den stora dubbelslussen kommer vi till Sörkvarnsforsen. Där gick vi runt en del och såg oss omkring, bland annat runt det gamla kvarnhuset:

 sorkvarn
Eget foto.

JvmKCAC12567
Så här såg det ut vid Sörkvarn i början av 1900-talet. Bildkälla: Järnvägsmuseum.

Kvarnhuset byggdes 1796. Tidigare har det funnits kvarn här sedan 1400-talet och kvarnen i detta hus var igång till 1950-talet. Det ska ha legat flera andra hus i närheten, med bland annat benstamp och limfabrik. Mjölnare 1796 var mäster Eric Hagberg som var född 1737 i Roslagen. "Eger vacker Xstds kunskap" har prästen skrivit om honom, det vill säga att mjölnaren var kunnig i sin kristendomslära. Hans hustru hette Catharina Hagberg och de hade en vuxen son och en dräng. Hustrun hade också "vacker kunskap" i kristendom. I hushållet var också byggmästare Johan Henrik Fernström skriven, med sin hustru Anna Maria Hagberg och sonen Carl Gustaf. De flyttade till Lillkyrka 1797, när kvarnhuset var klart. Kanske var Anna Maria dotter till mjölnarmästaren så att det var mågen som byggde huset.

fors
Sörforsen vid kvarnbyggnaden, Eget foto.

Information om Skansenområdet och kanalens historia har jag hittat både på Svedvi-Bergs hembygdsförenings hemsida, på Wikipedia och i den utmärkta lilla boken "Guide bland Hallstahammars gamla industrier" från 1976, skriven av Evert Gustafson.

Detta är ett av flera nedslag jag tänkt att göra i socknarna här runt Västerås, min nya hembygd. Vi besökte Hallstahammar den 5 april och alla mina bilder är tagna den dagen. Givetvis höll vi avstånd till dem vi mötte.

Här kommer några bilder till som jag tog vid vårt besök där (plus en gammal bild). Jag är svag för bilder på gamla hus och miljöer där människor rört sig i äldre tider.

 gestgiveri
På Skansenområdet finns rester efter äldre byggnader. Har det stått en arbetarbostad här? Flera av dessa arbetarbostäder ska vara rivna men funnits här vid kanalen. I bakgrunden gästgiveriet. Eget foto.

kapell
Detta lilla hus byggdes som arkivbyggnad till kanalbolaget men är numera kapell. Det ligger uppe på en kulle en bit ifrån övriga hus. Eget foto.

sluss1
En av slussarna vid Skansenområdet. Eget foto.

JvmKCAC12869
Den stora dubbelslussen vid Skansenområdet. Bildkälla: Järnvägsmuseum.

jordkellare
En jordkällare från 1898. Eget foto.

lada
Den här ladan står norr om gästgiverihuset. Eget foto.

uthus
Andra byggnader på Skansenområdet, med vällingklocka. Eget foto.

museum
Kanalmuseet. Här fanns förr kanalbolagets kontor. Eget foto.

skansberget
Skansenområdet har fått sitt namn efter berget öster om kanalen, där en skans har funnits. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  1360 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
3
lördag, 23 Maj 2020 15:44
1360 Träffar
1 Kommentar

En hoper amerikaner

När det gäller släktforskning så vill många av oss ha bra koll på alla de som gått före oss. Vi söker oss bakåt i tiden och letar bland alla de olika källor som finns. Det gäller ju att vara säker på sin sak, namnen liknar varandra och det blir ibland svårt att se vem som är vem på de olika handskrivna sidorna. Att både namn och födelsetid kan ändras vet nog alla som följt sin släkt bakåt. Men ofta går det att hitta var och när uppgifter ändrats, även om det blir svårare och svårare ju längre tillbaka vi går.

Att gå åt andra hållet, närmare vår tid, är ju också en del av släktforskning. Det är inte alla som tycker det är så viktigt men det finns faktorer som påverkar åtminstone min syn på släktforskning åt det hållet. Inte minst märks det när vi nyttjar de nya verktygen inom DNA-forskningen. Genom ett enkelt prov får vi förslag på nu levande släktingar och hur lika vi verkar vara pekar på ett ungefärligt släktskapssamband. Är det mycket som är lika så är vi nära släkt och ju mindre desto mer avlägset. Att det inte går att peka ut exakt nivå, när vi lämnat den absolut närmaste släkten har sina förklaringar. Att vi inte ärver lika mycket DNA från olika grenar utan att slumpen påverkar gör sitt till och sedan tillkommer faktorer som olika kopplingar genom kusingiften eller liknade händelser. Men att kopplingen finns är klart, mindre klart är hur.

Vad gäller min egen kunskap om alla de som kan tänkas komma upp på en sådan lista så är den begränsad. Jag har försökt att fylla på men det blir många att leta efter och det finns en hel som saknar spår. Det finns ju trots allt ganska många om man går några generationer bakåt och sedan vänder framåt.  Undrar om man kan ”tävla” om vem som har flest femmänningar, pysslingar, C-kusiner, fjärde kusiner eller vad ni må kalla barnbarns barnbarnsbarn till en gemensam ana fem generationer bort. Kanske dags för någon förening att köra en sådan som en liten rolig upplevelse nu när det inte är så många fysiska möten.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap


Jag tog mig en titt på min morfars mormors föräldrar, Jan Jansson född i Ramsberg och Elisabeth Andersdotter född i Järna. De hade inte alls många barn men tittar vi på som kommer därefter så hittar jag ett antal som passar på att emigrera runt 1880. Det är ju inte så länge sedan och är vi vana vid svenska förhållande så är det inga större problem att spåra dem och deras efterkommande. Men har de emigrerat till USA så är det värre. Det finns källor, men en av de viktigaste, den folkräkning som avsåg hela landet för år 1890 brann till stora delar upp.  Det kan alltså vara ett tomt hål som är 20 år stort om man inte har tur och de bor i en del som har några andra källor. Men de hann ju flytta, gifta sig, få barn och dö hur många gånger som helst, höll jag på att skriva. Men dog gjorde de nog bara en gång men det räcker ju det med.

Så nu sitter jag här och försöker spåra dem, hoppas att hitta ett syskon så kanske jag ser spår av de andra. Kanske bor de nära, kanske nämns de i en dödsruna, om jag hittar en sådan. Det finns många vägar att leta men det saknas sammanhängande information. Vilken tur att några stannade i Sverige, så slipper jag det letandet för här har vi det bra, det var inte så lätt att bara försvinna.

När jag gjort det här benet av släkten så kommer nästa, nästa och nästa. Undrar hur många personer det blir till slut och hur många som dyker upp bland mina DNA-träffar. Hur många med rötter fem generationer bak, som lever nu, har du lyckats identifiera?  Kan ju bli väldigt många om alla led hade en hoper med barn. Och reste de till USA, eller någon annan stans utanför Sverige, så blir det säkert en hoper av dessa också.

Fortsätt läs mer
  1486 Träffar
  0 Kommentarer
1486 Träffar
0 Kommentarer

Labyrinter och annat

labyrinth-3608043_960_720

Som släktforskare läser man ju ofta om hur eländigt de flesta människor hade det förr. Man slet dagen lång, sommar som vinter, för att få ihop till ett magert levebröd, och glädjeämnena var få. Men trots all misär, det verkar ändå som om vi människor genom historien lyckats roa oss ibland.

Labyrinter är kända sedan de egyptiska faraonernas och de gamla grekernas tid, men kanske användes de då inte så mycket för nöjes skull som för stridsberedskap eller religiös symbolik. På 17- och 1800-talet blev labyrinter populärt bland dem som ägde stora trädgårdar, både för att visa upp elegant växtlighet och för att låta gäster roa sig med att försöka hitta ut ur eller in i  labyrinten. En känd labyrint är den vid slottet Hampton Court utanför London i England. Alla som har läst boken 'Tre män i en båt' av Jerome K Jerome minns nog historien om Harris försök att hitta ut ur denna labyrint. Undertecknad har själv besökt labyrinten i fråga, och även, något dumdristigt, begivit sig in i den. När man som jag totalt saknar lokalsinne, är en labyrint ingen vettig plats att vistas på. Jag lyckades komma därifrån till slut - genom att något slumpartat hitta tillbaka till ingången! 

De vilda vikingarna gjorde ibland långa seglatser, och under stiltje på vattnet, roade man sig tydligen med att slå tärning, av fynd att döma. 

I Lunds domkyrka hittade man för några år sedan vid någon reparation en kortlek instoppad i en kyrkbänk. Kortleken ifråga kunde, om jag minns rätt, dateras till 1400-talet. Några kyrkobesökare hade tydligen tröttnat på att lyssna på mässpredikanten, verkar det som... 

Spel och dobbel blev tidigt vanligt i de mer burgna samhällsklasserna. Sandwichen, den traditionella dubbelsmörgåsen, lär ha uppfunnits av earlen med samma namn för att han skulle kunna få något att äta utan att behöva lämna spelbordet och gå till matsalen, och mackans dubbelhet ska ha varit ett skydd för att hindra honom från att drälla pålägg på spelkorten... 

Under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet exploderade hobbylivet med allt från barnens bilar och dockor till krocketklubbor och radioapparater för vuxna. Sällskapsspelen såg dagens ljus: från Monopol via Den försvunna diamanten till Finans och TP. Sedan kom TV-spelen och därefter dataspelen. 

En renässans i vår egen tid verkar ha återupplivat gamla klassiska träspelet Labyrint.... 

Bilden: saftig grön labyrint. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  906 Träffar
  0 Kommentarer
906 Träffar
0 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
322 inlägg
Ted Rosvall
249 inlägg
Mats Ahlgren
146 inlägg
Helena Nordbäck
138 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
89 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser