Rötterbloggen
Rötterbloggen

Om RUNA och REFERAT

Referat och runa

Betrakta det lilla begravningsreferatet till vänster. Vad får man veta? Den dödes namn, förstås, var begravningen ägt rum, vilka som officierat och musicerat, kanske något ur programmet samt vilka gåvor som skänkts till den bortgångnas minne? Något av intresse? Knappast! De som var där hörde ju och såg allt som pågick, förmodligen fick de också ett s.k. psalmkort där programmet inklusive alla psalmer och övrig musik förtecknats. Man kan nästan säga att begravningsreferatet är överflödigt och ointressant för de allra flesta och mest fungerar som spaltfyllnad i lokaltidningen.

Betrakta nu i stället notisen till höger, ett exempel på det vi brukar kalla dödsruna - en liten levnadsbeskrivning i miniatyr. Här finns en massa genealogisk information både bakåt och framåt i tiden men också lite historia kring den bortgångnas utbildning, yrkesverksamhet och fritidsintressen. För att inte genera någon har jag som exempel tagit en runa jag själv författat - den handlar om min svärmor som gick bort för ett drygt decennium sedan. 

Mönstret för denna runa tog jag från USA, där dessa "OBITUARIES" är mycket vanligt förekommande, nästan obligatoriska. Ofta följer de ett mönster, en mall, och förmodligen är det begravningsbyråerna som intervjuar familjen inför dessa notiser, som mycket snabbt brukar komma in i tidningen. Det är häpnadsväckande hur mycket information som får plats på förhållandevis liten yta:

Obituary 1923 Charles A Dale

Runorna fungerar också som dödsannonser med uppgifter om när och var begravningsakten kommer att äga rum samt vilken kyrkogård som har valts för gravsättningen. Dessa obituaries kan sägas vara överlägsna de svenska motsvarigheterna och ger mycket mer fullödig och bättre information. En del av de uppgifter som finns med i notiserna, anställningar t.ex. och intressen, är nästan omöjliga att få fram på annat sätt. På senare år har texterna börjat bli än mer utförliga, mer personligt utformade och med inslag av både hjärta och humor.     

Visst förekommer det texter av det här slaget - iband kallade IN MEMORIAM - även i svenska tidningar, t.o.m. i rikstidningarna, men då handlar det för det mesta om kändisar och "halv-kändisar", ofta personer som det gått bra för och som har kommit långt i karriären. TFördelen med de amerikanska runorna är att de omfattar nästan alla avlidna människor, oberoende av samhällsklass eller status. En sorts rättvisa inför döden. Amerikansk folkbokföring och därmed möjligheter till personhistorisk forskning, är som bekant under all kritik - ibland närmast obefintlig - men på denna enda punkt har amerikanerna ett bättre koncept. Låt oss kopiera och klistra in ...

Tänk om det vore möjligt att intressera våra svenska tidningar och/eller begravningsbyråer att ta efter det amerikanska föredömet. Att skapa en ny tradition av bestående värde, både för släkt- och hembygdsforskare och för den historiska forskningen i stort. Tänk om svenska familjer kunde förmås känna stolthet och glädje över de små tidningsbiografierna över deras nära och kära, att dessa blev en självklar del av sorgearbetet och ett värdefullt klipp för framtida generationer att studera.

runskrift

 

Fortsätt läs mer
  2003 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Bra tänkt, Ted! Tycker jag som jobbat på lokaltidning och skrivit en del nekrologer över personer som, precis som du skriver, var ... Läs mer
onsdag, 09 januari 2019 13:28
2003 Träffar
1 Kommentar

Svenskarnas etniska rensning

Svenska härar drog fram, skövlade och mördade. Danska soldater likaledes. Precis som i dagens krig var det civilbefolkningen som drabbades under de dansk-svenska krigen på 1600-talet. Friskyttarna och snapphanarna höll till i skogen och dödade både svenskar och forna danskar.

Om du, liksom jag, har släkt i socknarna i den gamla gränsbygden i Blekinge, Skåne eller Halland vill jag rekommendera några böcker av författaren Sven Edvin Salje. Han är ett känt författarnamn från mitten av 1900-talet men kanske inte lika känd idag. Han skrev bland mycket annat tre historiska romaner som utspelar sig i Blekinge decennierna efter freden i Roskilde 1658, då Blekinge blev svenskt, liksom Skåne och Bohuslän. Vid freden i Brömsebro (som ligger vid Kristianopel i Blekinge) 1645 övergick Halland, Jämtland, Härjedalen och Gotland från Danmark till Sverige. Ån i Brömsebro var då riksgräns mellan Sverige och Danmark.

Salje

Boken "Man ur huse" (1958) och "Natten och brödet" (1968) handlar om fyra generationer i en familj i Jömshögs socken från 1658 till 1712. Boken "Kustridaren" (1960) handlar om människorna i den dåvarande staden Kristianopel vid Blekinges östra kust på 1660- och 1670-talen. Det är starka berättelser med ett tydligt underifrånperspektiv. Det handlar om folket, de vanliga bönderna och framför allt de fattiga. De som var värst utsatta under så långa perioder. Med kunskap om hur det var kan man undra hur några alls överlevde.

Svenskarna var krigens segerherrar och erövrare. Nu skulle Danmarks östra landskap försvenskas. Folket själv ville i allmänhet förbli danskar, fortsätta tala danska och vara underkastade dansk lag. Den första tiden blev det så men så småningom blev kraven på försvenskning allt hårdare.

Bondpojkarna tvångsutskrevs som soldater och skickades långt bort i Europa, eftersom de inte ansågs pålitliga nog att försvara den egna bygden mot dansken. Ytterst få kom hem igen. I stället skickades finlandssvenskar och andra från norra Sverige ner till de tidigare danska områdena som knektar, fogdar och skatteindrivare. Dessa hade laglig rätt att bosätta sig hos en bonde och fick arvsrätt till gården, i stället för bondens egna barn. Ett sätt att tillämpa etnisk rensning och ersätta de tidigare danskarna med uppsvenskar. Bönderna hade all rätt att klaga till kungens befallningsman eller någon annan av kungens ämbetsmän men gjorde de så anklagades de för att sätta sig upp mot överheten, och det kunde straffas med döden. De forna danskarna kunde godtyckligt avrättas och var på så sätt rättslösa. Den som hjälpte en snapphane straffades hårt. Svenskarna brände ner gårdar där bonden sällat sig till snapphanarna. Alla gårdar (utom fyra) i hela Örkeneds socken i Skåne brändes ner av svensken i april 1678 och alla män mellan 15 och 60 år skulle avrättas, men alla utom en hade flytt därifrån. Det var svenskens hämnd på snapphanarna och motståndet mot den svenska överheten.

Skatterna mångdubblades och det gavs ingen pardon om bonden inte kunde betala. Då kunde skattefogden ta bondens sista ko, bara skatten kom in. Hur det gick för bonden brydde sig överheten inte om. Skatteinbetalningarna skrevs upp i bok (mantalslängderna och andra skattelängder som vi kan läsa idag) och om någon trilskades kunde skattefogden riva ut bladet där den inbetalda skatten kvitterats så att bonden i stället fick betala dubbelt. Sådant här skriver Sven Edvin Salje om.

Böckerna från Jämshög handlar om bonden och åldermannen Torgil Torgilsson och hans sex söner. Av dessa blev en soldat i Danmark, en blev snapphane, en blev uttagen som svensk soldat och dog i Baltikum, en blev friskytt hos danskarna, en var ofärdig och sköts av snapphanar. Bara den yngste blev kvar på gården och av dennes två söner blev en fältpräst och dog i Ukraina, den andre blev svensk soldat och skickades ut i Europa där han stupade. De två döttrarna dog i pesten.

De forna danskarna blev alltså till stor del ersatta av svenskar. Detta gällde främst män, många svenska soldater tog, med våld eller frivilligt, lokala hustrur.

Sven Edvin Salje fick i sin samtid beröm för sin historiska korrekthet i romanerna. Så känns det också när jag läser, även om jag vet att detta är skönlitteratur och inte fakta. Han hade forskat i både svenska och danska arkiv och säkerligen läst många skrivelser, suppliker och andra handlingar, det märks.

I Jämshög har jag släktforskat för några år sedan. Inte i min egen släkt men i mina barns farmors släkt som har förgreningar till en lång rad båtsmän i Jämshög via två bröder som flyttade och blev bönder i Urshult i södra Småland i mitten av 1800-talet. Båtsmännen jag hittat och deras hustrur levde från mitten av 1700-talet och om de hade sina rötter bland de tidigare danskarna eller om de kom från ditkommenderade svenska knektar vet jag inte, så långt bakåt har jag inte forskat. Den äldsta ministerialboken från Jämshög startar 1726. Det finns en äldre kyrkbok bevarad, en katekismilängd från 1689-1718, alltså en föregångare till husförhörslängderna. Sven Edvin Salje skriver i en av böckerna att det var en rörig tid i gränssocknarna även för kyrkböckerna, både att man kunde använda papperet till annat, att kyrkans böcker konfiskerades, och att alla de som levde som snapphanar och friskyttar och deras familjer inte bokfördes. Så för släktforskare med danska rötter här kan det nog i många fall vara svårt att hitta uppgifter.

Granum
Salje skriver bland annat om byn Gränum i Jämshögs socken, en by där mina barns farmors förfäder levt. Eget foto 2012.

Jamshog kat
Från Jämshögs äldsta katekismilängd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Min egen släkt har jag från de halländska gränsbygderna vid gränsen mot Västergötland och Småland. Även där var dessa krigstider svåra fär sockenbefolkningen och många gårdar kom att läggas öde efter både de danska och de svenska härarnas framfart och plundring. Mina släktingar i gränsbygderna ska jag återkomma till.

Ja, stackars människor!

Har du tidiga rötter från Kristianopel ska du också läsa boken "Kustridaren". Att det var en befäst stad på 1600-talet har tidigare gått mig förbi. Staden blev svensk 1658 men återerövrades en kort tid av Danmark 1677. Sedan svenskarna återtagit staden las den öde genom kungligt beslut. Invånarna fick bosätta sig på annat håll och alla husen revs. Men kyrkan står kvar från den danska tiden.

Kristianopel church FotoHakanSvensson Wikipedia
Kristianopels kyrka från dansktiden. Foto: Håkan Svensson. Bildkälla: Wikipedia.

Kristianopel
Kristianopels äldsta kyrkbok är från dansktiden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Läs om Sven Edvin Salje. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/6324

Fortsätt läs mer
  1271 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bengt-Arne Swahn
I ett TV-program för många år sedan lanserade Sven Edvin Salje att "lyckans ost" kom från hans hembygd. I TV-programmet visade han... Läs mer
lördag, 05 januari 2019 23:55
1271 Träffar
1 Kommentar

Birger Jarls ättlingar

Birger Jarls familj 1

 

I år är det jämnt 50 år sedan jag upptäckte att jag faktiskt härstammar från BIRGER JARL. Ja, ja, suckar ni - det är det många som gör! Men min anfader är alltså inte den välbekante riks- och stadsbyggare som står staty på Riddarholmen i Stockholm och vars anletsdrag med modern teknik rekonstruerats (bilden ovan till höger), utan en av många smäländska soldater i början av 1800-talet. BIRGER SONESSON hette han egentligen och så var det väl någon vitter och skojfrisk mönsterskrivare som tyckte att soldatnamnet JARL borde passa till en BIRGER, ergo BIRGER JARL.

Jag började på släktforskares vis att samla på hans ättlingar - men det gick dåligt. Själv härstammar jag från dottern Johanna Börjesdotter (1840-1926) och det finns också en syster Stina, som jag har full koll på. Två av de åtta barnen dog som små, men de fyra ovan uppräknade stretade emot ... Sonen Petter Börjesson hittade jag dock tidigt - han arbetade på 1850-talet som skomakare i Stockholm - och det gick att följa honom ut och in i församlingarna tills han 1859 flyttar till Järfälla. Där gifter han sig med en 40-årig änka, men avlider redan den 30 oktober 1863 i Barkarby. Den lilla dotter, Beata Bernhardina, som hustrun föder den 18 januari 1864, får han således aldrig träffa. Flickan avlider några månader senare, varvid denna gren av släkten dör ut.

Så var det flickorna, Maria och Anna, som utvandrar till Tyskland 1868 respektive 1885. Inte roligt! Tyskland skall en släktforskare helst försöka undvika - i alla fall om det handlar om modern tid, då de drakoniska datalagarna i stort sett omöjliggör vanlig släktforskning. Jag har heller inte kommit någon vart med dem - utan får bida min tid tills någon av databasjättarna släpper just det material jag behöver. Men äldste sonen då, Sven Johan Börjesson, var finns han? I femtio år har jag letat, men utan någon som helst framgång. Så kom då Arkiv Digitals och MyHeritages välsignade personregister BiS (Befolkningen i Sverige 1860-1947) och hat man gesehen. Där finns han ju - som fånge på Karlsborgs fästning:  

Sven Johan Börjesson KARLSBORG fånge 1

Informationen är oerhört detaljerad, man får i princip hela hans levnadshistoria presenterad: Hur han kom till Adolf Fredriks församling 1848 och senare bodde i Jakobs församling, att han har en bror, skomakargesällen Petter Börjesson i Stockholm samt fem systrar i Pjätteryd, samt att han ankom 1853 till Karlsborg. Upprörande är det som framgår av texten i övrigt: "Ostraffad. Tilltalad Oct 1853 i Stockholm för olofligt tillgrepp, men frikänd". Det är alltså inte för några hemska brott som han får sitta på fästning, utan för att han är "försvarslös". Arbetslös skulle vi kanske säga idag - och det var olagligt! Efter två år släpps han och återvänder då till Stockholm. Det går dåligt även i fortsättningen - undra på det efter en sådan start - och till sist hamnar han på Långholmen:

Långholmen 1858 1859

Långholmens liggare är också ytterst detaljerade och man kan följa hans något slingriga karriär fram till den 31 September 1860 (fanns detta datum 1860?) då han skrivs ut från Långholmen efter 2 år och 6 månader för 2:a resan stöld. Vart tar han vägen? Ingen vet! Man kan tycka att han borde finnas med i Sveriges Dödbok, som ju börjar just detta år - men så icke. Förmodligen finns det ett antal dödsfall på 1800-talets mitt som undgått excerpisterna och ledningen för Namn åt de döda. Det kan vara sjukhusjournaler, arbetsinrättningar, sinnessjukhus, fängelser, häkten o.s.v. Kanske dags för en systematisk genomgång, särskilt av huvudstadens alla källserier, som tycks innehålla dödsnotiser, som inte registrerats på något annat ställe.

Morbro

Den första "rullan" på Långholmen innehåller ytterligare spännande detaljer, särskilt denna som satte myror i huvudet på mig:

En morbor! Skohandlaren Bengt Lönnqvist, vistas dels i Solna dels i Pjätteryd. Vem är nu detta? Raskt tillbaka till Pjätteryd, och visst, Sven Johans mor, Beata Petersdotter, har en yngre bror Bengt Peterson (1816-1886) som tar namnet Lönnqvist och blir välbeställd handlare i Stockholm.

Hans bouppteckning ger nya häpnadsväckande ledtrådar: Lägg märke till att namnet BIRGER ofta skrivs som BÖRJE.

 

 

Stockholms rådhusrätt 1 a avdelning A AB F1A 703 1886 Bild 2450 Sida 372 1

Man noterar genast att systersonen Sven Johan Börjesson saknas bland de uppräknade arvingarna - alltså bör han ha avlidit före 1886 och förmodligen rätt snart efter frisläppandet från Långholmen 1860.

Den stora nyheten är naturligtvis uppgiften om att systerdottern Maria Börjesdotter är gift med Arbetaren Peter Jakobsson. Tyvärr vet man inte var dessa befinner sig, inte heller systern Anna Börjesdotter. Men namnet på Marias man låter väldigt svenskt. Kan hon ha återvänt från Tyskland och gift sig med en ungdomsvän? Eller har hon träffat Peter Jakobsson i Tyskland och gift sig med honom där? Hur som helst, ny information är verkligen detta - tack vare rika morbror i Stockholm.

När jag för 50 år sedan besökte min farmors yngsta syster i Kristianstad pekade hon på ett väggur och sa: Den där klockan ärvde min mormor (Johanna Börjesdotter) från en bror i Stockholm. Jag har alltid trott att detta måste ha varit Sven Johan Börjesson - men så icke. Det var en morbror, inte en bror. 

Nyårslöftet - eller i alla fall ambitionen - för 2019 blir således för min del att försöka hitta den där Peter Jakobsson och genom honom så småningom fånga in Maria och deras eventuella barn. Om Sven Johan Börjesson har jag inte så väldigt mycket hopp. 

Men man ska aldrig säga aldrig!

 

GOTT NYTT ÅR

alla flitiga släkforskare!

 

Fortsätt läs mer
  3915 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Enligt söksidan för FamilySearch så finns det ett par, Peder Jacobsen och Marie Byrgesdatter, som får en dotter 1867 i Danmark. ... Läs mer
onsdag, 02 januari 2019 18:52
Ted Rosvall
Spännande tips - tack för det - men mamman hette Ane Marie och var dessutom alldeles för gammal ...
onsdag, 02 januari 2019 20:04
Britt-Mari Lindqvist
Hej Ted! Jag känner igen det ständiga sökandet efter förfäder. Vi sågs i Oslo och är födda i Västerås båda, kom vi fram till. Jag... Läs mer
måndag, 07 januari 2019 13:21
3915 Träffar
4 Kommentarer

Databasernas år

Nytt år snart, och nya möjligheter. Eller hur? Det är väl så vi ska tänka i dessa moderna tidevarv.

Vilka möjligheter som öppnar sig för oss släktforskare under det kommande året vet jag inte nu, men säkert kommer det nya hjälpmedel vi just nu inte känner till.

VMTHN0066
Nyårskort från Trollhättan, där jag bodde en kort tid på 1970-talet. Bild från Vänersborgs Museum.

Just nu glädjer jag mig åt det som kom oss till del under det år som gått:

1. Nya kompletta Sveriges dödbok 1860-2016 (utgiven av släktforskarförbundet). Så mycket nytta jag haft av den redan, framför allt för att hitta folk som försvunnit från husförhörslängderna vid flyttningar under första halvan av 1800-talet men som dött efter 1860.

2. Folkräkningarna 1940, 1975 och 1985 hos Arkiv Digital, plus utökningen av Befolkningen i Sverige fram till 1947 (för avfotograferade församlingsböcker). Nu går det mycket lättare att spåra upp nu levande avlägsna släktingar. För forskning på 1900-talet behövs den här sortens hjälpmedel, för att överbrygga den 70-åriga sekretessen.

3. Utökat register över födda, vigda och döda hos Arkiv Digital. En hel del i Sörmland (där jag släktforskat i höst) och nu även alla i Kronobergs län. Superbra för mig som har flera outredda släktspår kvar i södra Småland. Ett har jag redan löst och resten ska nog ordna sig.

En stor fördel med att jag nu kommer åt dessa databaser över nätet är att det inte krävs cd-fack i datorn, som jag inte haft på flera år. Dessutom är de flesta databaser på cd/dvd bara gjorda för pc och inte för mac. som jag har. På nätet kan jag använda dem obereonde av plattform och system.

Det finns så klart massor med andra arkivhandlingar och register som blivit tillgängliga, det sker ju hela tiden. Har du inte hittat vad du sökte första gången så ta en titt igen, det kan ha digitaliserats sedan dess.

Och om några dagar släppts födda, vigda och döda 1948 från SCB:s register hos Riksarkivet. Längre fram, men förmodligen inte under 2019, ska folkräkningarna 2000 och 2010 ges ut och massor av dagstidningar ska digitaliseras.

Nu har jag bara skrivit om det som är tillgängligt på nätet. Glöm inte allt det där som finns i de fysiska arkiven och som kan ge betydligt mycket mer kött på benen för släktforskaren.

Gott Nytt År!

OSTI086Fotografen Henri Osti och hans hustru Emma i Uppsala önskade Gott Nytt År 1902, med självutlösaren gömd under snön ser det ut som. Bild från Upplandsmuseeet. En snabb sökning i Arkiv Digitals databas 1860-1947 och Sveriges dödbok 1860-2016 säger att Henri Osti var född i Berlin i mars 1826, så han var alltså 75 år när fotot togs. Emma var hans andra hustru (eller kanske tredje?) och de hade gift sig 1897. Hans tidigare hustru hette Edla Jerfving. Henri dog 1914. Emma var född 1860 och överlevde sin make med 40 år men gifte inte om sig. Läs på Wikipedia om Henri Osti.

Fortsätt läs mer
  623 Träffar
  0 Kommentarer
623 Träffar
0 Kommentarer

Gott Nytt eller Gått Nytt

Snart har det Gått ett år sedan vi hälsade ett Gott Nytt År till varandra, ett helt kapitel i boken om alla År. Vi visste inte mycket om det som skulle komma, men nu kan vi se tillbaka och kolla in vad som hände. Samtidigt står vi precis på randen till ett Gott Nytt År, eller hur ser det ut?  Är vi beredda på det nya året, kanske blir det bara en fortsättning på de senaste nya åren, eller förväntar vi oss förändringar?


Att varje nytt år innebär förändringar, det vet vi, men är vi beredda. Tänker tillbaka på året som gått. Det finns höjdpunkter, nyfunna kopplingar inom släktforskningen, nya bekantskaper genom olika arrangemang eller hur bra det blev med DNA-matchningen som spökat tidigare år. Kanske var det inte lika roligt för den som såg halva trädet försvinna bort när det blev klart att pappa inte var den genetiska pappan.

Något vi inte kan förbereda oss på är de avslut som sker under året. Att behöva fylla i ett slutdatum för den man håller kär, eller har en tät koppling till, är inte det man ser framför sig vid årets början. Men ibland måste uppgiften uppdateras, oavsett hur vi känner.

Annat som kan ske, är de förändringar som andra ”prackar på oss”. Nya påfund som gör att vi måste ändra oss. Lagar som ändras, avtal som sluts eller sägs upp. Lokaler som ändras eller inriktningar som stryks, projekt som omdefinieras och uppfinningar som ändrar det vi trodde var rätt.

Det finns mycket att berätta om allt som påverkar och påverkas, men vad ska vi göra det för. Det som har hänt, det kan vi inte göra ogjort och det som kommer att hända kan vi ofta inte påverka. Så då bestämmer vi oss istället för att leva i nuet och invänta stunden när klockorna ringer in det nya året, och då vi tjoa

 Gott Nytt År

Vi syns och hörs igen på andra sidan årsskiftet, ha det så bra till dess önskar jag!

Fortsätt läs mer
  789 Träffar
  0 Kommentarer
789 Träffar
0 Kommentarer

Född på julafton

En riktigt God Jul önskar jag er alla, släktforskare och andra! Nu tar jag helg för att ägna mig åt de levande i stället för de döda ett tag.

UMFA54672 1214
Julkort från Bohusläns Museum. Sockenborna är på väg till kyrkan, kanske till julottan på juldagen.

För den som fyller år på julafton i vår tid är det kanske antiklimax att ha födelsedag en dag som alla andra också får paket, och inte ha en egen dag att fira på. I mitt släktträd finns en enda person som är född på julafton. Det är min morfars farfars far Arvid Mårtensson som föddes den 24 december 1777 på en gård i byn Skärvered i Askome socken i mellersta Halland. Vid tiden för hans födelse fanns det tre hushåll i Skärvered, så vi kallar det en by. Idag är bara två av gårdarna kvar, så vitt jag vet. En av dessa två är gården där Arvid föddes och växte upp.

Jag har fem Arvid i min mammas släktträd och två i min pappas men det visste jag inte om när min äldste son på 1980-talet fick namnet Arvid. Det visade sig alltså vara ett släktnamn.

När Arvid Mårtensson var barn brydde han sig nog inte om att han fyllde år på julafton, åtminstone inte för firandets skull. På den tiden var det nog inga vanlig bondebarn som fick födelsedagspresenter eller julklappar, gissar jag. Men kanske tog hans föräldrar födelsen som ett gott tecken att han föddes just denna dag.

Arvid julafton1777
Arvid föddes på julafton och döptes på annandagen den 26 december. Han blev årets sista barn i Askome församling detta år. Bildkälla: Arkiv Digital.

Lille Arvid var fjärde generationen på gården i Skärvered. Där hade hans mors släkt bott sedan sent 1600-tal, kanske ända från dansktiden. Ännu har jag inte helt rett ut denna släktgren, men gården har jag besökt för ett par år sedan.

Arvids far Mårten Torstensson kom från Myckhult strax norr om Skärvered men Arvids farmors mor Johanna Gudmundsdotter var född i Skärvered 1696 men på granngården. Hennes farfar var troligen Arvid Olofsson, född 1635 och brukare i Skärvered. Då är vi fem generationer före Mårten men via Myckhult.

Ja, så där tänker en släktforskare, och det känner ni ju igen.

Arvids far Mårten var född i Myckhult 1744. På dagens karta står det Myckelt och i en del kyrkböcker står det Myckilt. 2016 var jag där och letade efter platsen för den gård som funnits i min släkt på 1700-talet, i sällskap med hembygdsföreningens ordförande och tillsammans hittade vi rester i skogskanten som troligen är från den gamla gården. Nyare hus finns alldeles intill.

Myckilt
Resterna efter gården i Myckhult där mina förfäder bodde. Eget foto 2016.

Arvids farfar Torsten Nilsson var född i Bökås 1718, en gård ytterligare en liten bit därifrån. Bökås ligger öde sedan mer än hundra år men rester finns kvar. Det är spår efter mina sedan länge döda gamla släktingar.

Bokas
Även i Bökås finns rester av den gamla gården kvar. Eget foto 2016.

God Jul!

Fortsätt läs mer
  821 Träffar
  0 Kommentarer
821 Träffar
0 Kommentarer

Fikon i juletid...

Jul-i-jobbet-035

Julen klappar på snöig port, vi nalkas slutet på året, och decembermörkret ligger som en våt filt över allt och alla. Men under de stressiga veckorna fram till jullovet utgör julbord med jobbet eller föreningen en ljuspunkt!

Restaurangerna bjuder över varandra med 'gammaldags svenskt julbord', eller kanske thailändskt exotiskt julbord eller skaldjursbufféer som alternativ. Man blir nästan vimmelkantig av alla erbjudanden!

En sak slog undertecknad när jag för några veckor sedan hade anledning att studera restaurangmenyer. Det är ett väldigt mystiskt språk, rena fikonspråket, som en del restauranger lagt sig till med på senare år. I och för sig är det inget nytt, köksfranskan har funnits med oss länge, och kan sätta myror i huvudet på oss.

Men nu har man börjat med ett antal svenska uttryck som får matbeskrivningen att låta som om maten kommit från ett kemiskt laboratorium istället för från köket.

Tänk er själva en rätt som utbjuds som: 'Kalvemulsion med konfiterad rödbeta och pommes duchesse'. När det istället hade räckt med 'kalvsylta med inlagda rödbetor och potatismos'.

Uppföljt med 'Konfiterad nyponpuré med slungad grädde' alias 'nyponsoppa med vispgrädde'....

Sedan är det väldigt mycket mat som numera är 'picklad' istället för inlagd eller syltad. För att inte tala om 'sotad'! Måttet var nästan rågat när jag i en matsedel läste mig till att rätten serverades med 'sotade salladsblad'... Låter inte särskilt aptitligt. Eller är det en ny sorts svartkål?

Vissa restauranger är nästan fanatiska i sin iver att varudeklarera maten med att tala om var den kommer ifrån: 'Kalvfilé från Ovangården i Knäckebröhult'. Serverad med 'potatis från Walles trädgård' och sås gjord på 'champinjoner plockade i Sjumilaskogen'. När de sedan fortsätter med grönsakerna på samma sätt, blir det lite lätt tragikomiskt. För min personliga del struntar jag blankt i varifrån ingredienserna till min måltid kommer, så länge de är färska och smakar gott. Visst är det bra om maten är ekologisk och närodlad, men jag tycker nog att det räcker med att ange detta på matsedeln!

Nog är det underligt att vi idag, med alla våra moderna finesser, är tvungna att ödsla massor med text på att försäkra våra kunder om att maten vi serverar är färsk och närodlad! Förr i tiden kom allt man åt från den egna eller grannens gård, och fisken kom från sjön nedanför gården. Och det visste alla.

Och vad har nu allt detta matprat med släktforskning att göra? Inte ett smack, men det är ett bra skäl att önska alla en

GOD JUL

och

GOTT NYTT ÅR!

Jag tänker nu gå på jullov med bloggen, så vi ses på det nya året!

Tack alla som läst mina bloggar under 2018!

Julhälsningar

Helena

med fåglar

Bilden: Från ett julbord på Stadshuskällaren för några år sedan. På bilden syns bland annat 'pomeranser med nejliktryffering'.....

 

Fortsätt läs mer
  588 Träffar
  0 Kommentarer
588 Träffar
0 Kommentarer

Slutet gott, eller …..?

Vi närmar os slutet på 2018, och även om det är några dagar kvar så kan det kanske göras en summering av året och det blir sett helt utifrån mina upplevelser. Fast med släktforskningsglasögonen på.

Mycket kan hända under ett år och allt ska inte speglas, men det går att hitta en del höjdpunkter och även bråddjupa upplevelser, värda att plocka fram.

 
Spännande och med en känsla av nya sökvägar var det som visserligen påbörjades under förra året men som fick sin upplösning i år. Många, många med olika bakgrunder har sökt efter skeppsredaren och den svenske konsuln William Matsons bakgrund. Verksam under många i San Francisco med stora ekonomiska framgångar, men med en okänd bakgrund. Angav själv när han var född, att blev föräldralös tidigt och gick till sjöss tidigt. Utifrån hans egna berättelser gjordes det upp olika tidslinjer, händelser kopplades till andra händelse och så trodde genealoger och andra att det gick att hitta hans ursprung. Det finns många brev från de som påstått sig vara släktingar, det tiggdes friskt från olika socknar med försök att få skolhus eller tak till sockenstugan. Många var det som letat, men ingen som hittat hans ursprung. När barnbarns barnbarnet började leta så tog han DNA till hjälp, men det gav inte så mycket, men efter att vi flyttat över testsvaren till FTDNA och att barnbarnet Carol, en pigg 99-åring, tagit ett test så började det att lossna. För att göra en lång historia kort, så gick det att snäva in sökområdet genom nya tester, och så stod han där, den lille pojken som först förlorade sin far och några månader sedan sin mor. Han växte upp, minnet av födelsedagen bleknade nog och lite andra händelser ägde rum vid andra tidpunkter än vad han berättade på ålderns höst, men visst är det Olof Eduard, född 19 november 1847, Rixö, Brastad, som träder fram, till stor lycka för släkten i USA.

Det kan tyckas lite tradigt att det under året hänt så mycket med koppling till DNA, men det blir väl så när man håller på så mycket med den delen av släktforskning. Det är inte alltid som kopplingen finns i matcher eller så kallade haplogrupper, ibland händer det saker som har en helt annan ingångsvinkel. Jag kan inte komma ifrån att vissa händelser sätter spår, tänker på den första kontakten med en person på Gotland, som då hade funderingar på om de skulle våga och kunna hänga på den nya trenden. Föreningen var inte så stor och hur skulle det gå. Jag har berättat om det tidigare, så många kanske minns, men det gör inte minnet mindre. Den initiala oron förbyttes till något helt annat, det var som om glädjerop kom farande från ön. Visst funkade det, visst fanns det intresserade, både bland medlemmar och inte minst bland alla de som fyllde på medlemsregistret under hösten. Att framgång för en för mig ganska okänd förening kan ge sådana härliga känslor, det är något som verkligen satt sina spår i mina tankar runt 2018.

Att det sker utveckling inom för släktforskningen ganska nya områden är klart, inte helt nytt är facebookgrupperna men under året har några av de grupper som jag är med och sköter växt rejält. Att koppla ihop släktingar till emigrerade svenskar, både de som är kopplade till de som flyttade likväl till de som stannade har exploderat. Intresset bland emigrerade om den kultur och de traditioner som härstammar från ”det gamla landet” har samma explosiva utveckling. Jätteroligt att delta, men så händer det som inte får hända. Den lilla sammansvetsade grupp som vi administratörer utgjort, där vi talat om allt, ibland om grupperna och olika händelser, men också om våra egna erfarenheter, kunskaper och tillkortakommanden splittras. Ingela från Göteborg lämnar det här livet. Plötsligt, oväntat och allt för tidigt. Det är förunderligt vilka band som kan skapas i cyberrymden, alla de samtal som förs via chattar, och hur påtagligt det kan bli när det går upp för mig att en ny rad lagts till i en dödbok. Tisdagen i denna vecka var det minnesstund, ett avslut på ett liv säger en del, men jag vet att det som Ingela producerat, de frågor hon besvarat gör att minnet av henne kommer att leva länge.



Allt är inte svart eller vitt, ibland så kan man fundera på vad det är som driver släktforskningen och alla dess olika företeelser. Nyligen kom den ut, det nya registret över döda, ett uppskattat hjälpmedel för många. Tusentals skivor och stickor skickas från Rötterbokhandeln, till glädje för alla (inte minst förbundets kassa). En lyckad satsning som på alla de sätt och vis. En annan, enligt min mening, mindre lyckad satsning är den av många hyllade leverantören MyHeritage nu plötsligt, utan större iver om att informera, ändrar sin strategi när det gäller den egna DNA-testen. Den kostar lika mycket som förr, men de har tagit bort ett antal vitala funktioner, exempelvis att kunna se sina träffars släktträd från det som ingår. Nu måste man lösa abonnemang, för en bra slant för att få tillgång till verktygen. Inte så snyggt tycker jag, men de ska ju göra vinst.

Fortsätt läs mer
  969 Träffar
  0 Kommentarer
969 Träffar
0 Kommentarer

Symbolfrågan

Symbolfrågan

I dessa yttersta dagar må bloggaren vara ursäktad om han för en gångs skull blir rejält politisk - partipolitisk till och med. Dock bara i en enda fråga, nämligen den som berör oss alla såsom varande släktforskare och kulturkonsumenter: Inträdesavgifterna på våra nationella museer!

Sedan tre månader lever vi i ett politiskt vakum med en övergångsregering som, i avvaktan på att partierna och deras ledare käbblat klart, har att sköta den löpande verksamheten på det att konungariket Sverige inte ska avstanna. Så står det i grundlagen. En övergångsregering får således inte introducera nya kontroversiella frågor, bestämma om nya skatter eller avgifter, utan lägga en fullkomligt neutral budget, byggd på föregående års siffror och överväganden. Detta har övergångsregeringen nu gjort och lämnat över till riksdagen för beslut. Då kommer radarparet Ulf och Ebba med sina i hast hopkomna och partipolitiskt motiverade budgetreservationer, som mirakulöst vinner kammarens gillande. Det kan tyckas märkligt att de regerande partierna, de som faktiskt fortfarande har ansvar för riket, i detta sammanhang är förbjudna att agera politiskt, medan det för oppositionen är fullt tillåtet att hitta på i princip vad som helst. Förmodligen kunde inte grundlagsförfattarna ens föreställa sig en sådan situation, som den vi nu upplever.

Bland de prioriterade frågor som M och Kd nu lyckats få igenom riksdagen finns alltså inträdesavgifterna på våra statliga museer. Det var Socialdemokraterna som en gång införde gratisprincipen. Motivet då var, att kultur som bekostas med allmänna medel också skall komma alla till del. Det ska inte vara så att det bara är de välbärgade som ska få ta del av gemensamma satsningar, som ändå till 90% eller mer finansieras via skattsedeln. För fattiga familjer, studenter och pernsionärer var det tidigare uteslutet att besöka våra museer, inträdesvgiften utgjorde en allt för hög tröskel.

Satsningen blev en succé. Plötsligt ökade antalet besökare på de 18 statliga museerna lavinartat. Det var vid dessa museer gratisprincipen gällde:

  • Armémuseum 
  • Etnografiska museet
  • Hallwylska museet
  • Historiska museet
  • Livrustkammaren
  • Medelhavsmuseet
  • Moderna Museet
  • Naturhistoriska riksmuseet
  • Sjöhistoriska museet
  • Östasiatiska museet
  • Nationalmuseum
  • Medeltidsmuseet
  • Riksidrottmuseet
  • Flygvapenmuseum i Linköping
  • Marinmuseum i Karlskron
  • Skoklosters slott
  • Statens centrum för arkitektur och design
  • Världskulturmuseet i Göteborg

Även de fortfarande avgiftsbelagda museerna fick sig en skjuts i och med att tröskeln var sänkt och aptiten retad. 

Så fick Sverige en alliansregering och en av dess första åtgärder blev att återinföra avgifterna på de statliga museerna. Det är svårt att riktigt förstå motiven bakom detta beslut. I rikets sammanlagda budget handlar det ju om växelpengar, varför det bara går att tolka agerandet ur en ideologiskt uppfostrande synvinkel: Du ska göra rätt för dig! Här ska minsann inte finnas några onödiga subventioner! Kultur ska kosta! Det finns inga gratisluncher - vänj dig vid det! Eller något i den stilen.   

Så föll alliansregeringen 2014 och vi fick en ny koalition mellan S och Mp - som i sin tur återinförde gratisprincipen på de statliga museerna med samma motiv som förra gången. Detta kom att gälla från och med den 1 februari 2016 och hann återigen bli en succès pyramidal, inte minst sedan nyrenoverade Nationalmuseum efter många och långa år i höstas slog upp sina portar. Den renoveringen har kostat skattebetalarna 1,2 miljarder kronor, en investering som den inkuppade budgeten nu kommer att urvattna eftersom entréavgiften effektivt kommer att hämma publikströmmen. Liksom förra gången.

Varför gör M och Kd så här? Är frågan verkligen av sådan vikt att den nödvändigtvis måste finnas med i statskuppen? Tydligen har den för dessa partier kommit att bli en prestigefylld

SYMBOLFRÅGA

och då vet man ju hur politiker blir. Då biter inga argument i världen, ingen logik och inga vädjanden. Nu återgår museerna till sin diskreta tillvaro med tomma lokaler och desillusionerade chefer och utställningskuratorer. Verksamheterna kommer fortfarande att kosta skattebetalarna lika mycket men så många färre kommer i fortsättningen att utnyttja dem.

Vad blir då nästa steg för kulturprofilerna Ulf och Ebba? Är det inte ganska självklart? Den 1 februari i år blev det gratis att använda Riksarkivets digitala resurser, kyrkoböcker, mantalsländer, domböcker, rullor och allt det andra som utgör nationens minne. För första gången i landets historia blev släktforskningen helt demokratisk, tillgänglig för alla utan kostnad. För fattigpensionärer såväl som för skolungdomar. För ensamstående föräldrar såväl som för arbetslösa och utslagna. Lita på att M och Kd inte kommer att nöja sig med museerna. Som ett brev på posten kommer återinförandet av Riksarkivets avgifter.

Riksarkivet sorg

 

Det kanske inte vore så dumt med ett extraval i alla fall .... 

 

 

Fortsätt läs mer
  3550 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bengt Welander
Heder åt Ted Rosvall som vågar "ryta" till mot detta kulturella vansinne att avgiftsbelägga något som tillhör oss alla. Som histor... Läs mer
måndag, 17 december 2018 21:24
Ted Rosvall
Ja, fast England är kanske ändå inte det bästa exemplet. Där är det nämligen svindyrt att släktforska! För varje födelse- vigsel- ... Läs mer
måndag, 17 december 2018 21:52
Dick Martinsson
Välskrivet som vanligt. Synd att inskränkta människor som håller på sitt lag ägnar sig åt plumpa påhopp i kommentarerna. Förmågan... Läs mer
onsdag, 19 december 2018 07:58
3550 Träffar
6 Kommentarer

Böcker för barn

Tror du att dina barn och barnbarn inte alls är intresserade av din släktforskning? Så behöver det inte alls vara, inte ens om barnen är små förskolebarn. Själv har jag fem barnbarn mellan fem och två år. Den äldste av dem visade sig i höstas vara mycket intresserad av att strukturera upp ett litet släktträd med syskon, föräldrar, kusiner, mor- och farföräldrar och ett par generationer till. Vi ritade och skrev på ett papper med honom själv i centrum. En mycket trevlig stund.

Allt började med att vi diskuterade varifrån hans efternamn kommer, för det hade de pratat om på dagis. Givetvis kunde jag berätta det, hur det kommer sig att han heter som sin pappa, farfar, farfars far och farfars farfar men inte som farfars farfars far. Och varför jag, mormor och morfar har andra efternamn. Vi tog oss bakåt till mitten av 1800-talet, sedan blev det för mycket.

Vill man få barn intresserade av släkthistoria så finns det några barnböcker på temat. Här ska jag tipsa om dessa.

Det här blogginlägget borde jag gjort mycket tidigare i höst, så att ni inte hunnit handla alla julklappar redan. Men bättre sent än aldrig. Det var i veckan, när jag letade efter en annan bok, som jag hittade en av de här böckerna och kom på att jag ska dela med mig av dessa boktips. En hylla här hemma har jag avsatt för barnböcker och de används flitigt när barnbarnen är på besök.

De böcker jag skriver om här är inte några nya böcker utan utgivna för flera år sedan. Alla går att få tag på begagnade på Bokbörsen och finns säkert också på bibliotek. En direktlänk till Bokbörsen och till biblioteket finns för varje bok.

soffan
Farfars mammas soffa av Anna Bengtsson, Alfabeta förlag 2014. En bilderbok som berättar om en familj i flera generationer, med en kökssoffa som huvudperson. Soffan står idag i en sommarstuga och är lite skamfilad. "Inte konstigt" säger pappan, "soffan är ju hundra år gammal". Sedan hoppar vi bakåt till 1915 när Olof och Nanny gifte sig och köpte soffan. Vi får följa soffan i varje generation, som sittplats, säng, undanskuffad i förrådet ett tag men sedan framtagen igen. Alla som satt i den och åt middag och drack kaffe, alla som sov i den, och hur den flyttades med. Vad hände i familjen? Vem tog över? Ja, det är en riktigt underbar bok att läsa för förskolebarnen. Bokbörsen Bibliotek

Gelotte
När vi var barn
av Ann-Madeleine Gelotte, Tidens förlag 1991. Egentligen är det här en serie som består av tre böcker, men den gavs ut med alla tre böckerna i en volym också, och det är den jag har. De tre böckerna heter Ida Maria från Arfliden (1977) och handlar om författarens mormor på 1880- och 90-talet, Tyra i 10:an Odengatan (1981) som handlar om författarens mor i Stockholm på 1910- och 20-talet, samt Vi bodde i Helenelund (1983) som handlar om hennes egen och brodern Ronnies barndom i en villaförort utanför Stockholm på 1940- och 50-talet. Ann-Madeleine Gelotte skriver själv att det är böcker tänkta för både vuxna och barn, och gjorda för att väcka intresset hos läsaren att förmedla sina egna minnen. Det är bilderböcker med många färgstarka och detaljerade bilder som berättar om vardagslivet ur barnens perspektiv. Texten är lättläst men förmedlar mycket kunskap. Bokbörsen Bibliotek

Nedanstående böcker är mer allmänna historieböcker:

Hulth

När Sverige var som störst av Sonja Hulth och Fibben Hald, Rabén & Sjögren 1989, och När svenskarna flyttade till stan av Sonja Hulth och Ola Ambjörnsson, Rabén & Sjögren 1992. De två böckerna ingår i en serie på fyra som heter Barnens svenska historia. Dessa två handlar om tiden från 1500-talet fram till början av 1700-talet samt om tiden därefter fram till våra dagar. De två tidigare böckerna handlar om tiden innan dess. Sonja Hulth har skrivit alla böckerna men de har olika illustratörer. De två senare är dem som är mest aktuella för den tid vi normalt släktforskar på. Detta är historieböcker som bilderböcker för barn men är till stor del fokuserade på hur vanligt folk levde i skuggan av kungar och krig och samhällsomvandlingar. Bokbörsen Bibliotek Bibliotek

Elmqvist

Sveriges historia av Annika Elmqvist och Pål Rydberg, Ordfronts förlag 1979. Detta är en tecknad historiebok för barn och spänner över tiden från strenåldern till idag, och har inte den mer personliga prägeln som de andra böckerna. Även om illustrationerna är huvuddelen av boken är den nog mer för lite äldre barn. Boken har ett tydligt underifrånperspektiv, i den senare delen av boken lyfter man fram industrialiseringen och arbetarrörelsen. Det finns en uppenbar politiskt radikal tanke bakom innehållet. Samma författarpar har gjort bilderboken Farliga tankar om demokratirörelser, revolutioner och rösträttskamp. Bokbörsen Bibliotek

 

Fortsätt läs mer
  698 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Hej! Himla trevligt inlägg tycker en gammal barnbibliotekarie, som dessutom fick tips på en bok jag missat under årens lopp: Anna ... Läs mer
torsdag, 03 januari 2019 20:18
Eva Johansson
Ann-Christin! Tack för din kommentar och tips på bok. Den ska jag se om jag får tag på. Visst är boken om soffan jättetrevlig, det... Läs mer
torsdag, 03 januari 2019 20:20
698 Träffar
2 Kommentarer

Om stenarna KAN tala....!

Runstenarna-vid-Aspa-tingsplats-171

I Täby finns de ängar, där barn jag lekt. För er som är utsocknes så ligger Täby kommun någon dryg mil nordost om Stockholm, är känd för sin (numera tyvärr utflyttade) galoppbana, och Albertus Pictors målningar i kyrkan, kanske framför allt 'Döden spelar schack' som lär ha gett Ingmar Bergman uppslaget till 'Sjunde inseglet'.

Men allra mest känt är kanske Täby för sina många runstenar, en av de mest runristade kommunerna i Sverige.

Ett namn som ideligen återkommer på runstenarna i Täby är Jarlabanke. För mig är han en naturlig del av min uppväxt. Vi hade bokstöd hemma utformade som Jarlabanke. Utanför kommunalhuset stod en staty av Jarlabanke. Jarlabankes bro med runstenarna besökte jag redan i mycket unga år med skolklassen. Bokstaverade oss mödosamt igenom textraden 'och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans själ'. Vi undrade väl lite var, varför det var så synd om honom för att han ägde hela Täby... så hemskt kunde det väl inte ha varit!

Kort sagt, så var denne storbonde och viking vardagsmat för mig, ända till senare arkeologiska undersökningar, och grävningar vid Broby, då historikerna fått ihop en hel släkttavla! Jarlabankes farmor Estrid var tydligen en riktig krutgumma, framgår det...

 

Härom veckan läste jag en vägvisare till Värmland, ett av 'mina' många släktforskningslandskap. Framför allt fastnade jag för en kort notis om runstenen i Järsberg, daterad till senare delen av 500-talet, en sten med ovanligt tidig inskrift: 'Jag herulen heter Leubar...' är en möjlig tolkning av första textraden. Jag erinrade mig en kort forskningsresa till Karlstad 2003. Då hade Värmlands museum en utställning som hette just 'Jag Herulen'. Och jag som trott att herulen var ett namn, men nu har jag lärt mig att det är en hel folkgrupp som heter så. Snokande på nätet och i Nordisk Familjebok ger vid handen att forskarna verkar vara rejält osams om var herulerna egentligen kommit ifrån. Vad man är någorlunda överens om är att de har haft en kung vid namn Rodulf, och att en del heruler kom över till nuvarande Sverige från Danmark någonstans i början av 500-talet.

En kort notis på en runsten i en gammal vägvisare - och jag har tillbringat en vecka med att läsa allt jag hittat om heruler!

 

Vid Aspa i Rönö församling, Sörmland, finns en liten å och fyra runstenar. En av dessa, som för övrigt hittades inne i en vägtrumma i ån, nämner namnet Svitjod, vikingarnas svearike. Alldeles intill den brusande motorvägen, delvis dold av stora buskage, låg alltså något som förmodligen varit en vikingatida tingsplats. Det var inte utan att jag kände mig förflyttad tusen år tillbaka i tiden...

 

I Halland (nu är vi där igen) fanns under senare delen av 1800-talet en herre vid namn Bexell. Han lät rista in diverse tänkespråk och dogmer samt aktuella personnamn på stenar ute i bokskogen. Dessa stenar kallas i dagligt tal oftast 'Bexells talande stenar'.

Varför tror jag att även Bexell var fascinerad av forna tiders budskap ristade i sten?

 

Så visst kan en del stenar tala!

Särskilt tilltalar de mig. Fast jag erkänner en sak: jag är fortfarande hemskt dålig på att läsa runskrift....

 

Bilden: Svitjod-stenen vid Aspa

Fortsätt läs mer
  854 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Så roligt att läsa detta! Om du inte sett Bexells stenar än måste du göra det, det är så vackert där i bokskogen i Åkulla.
lördag, 15 december 2018 10:35
Helena Nordbäck
Tack! Det var nära att bli Bexell när jag var nere i Halland i maj, men vädret blev sämre, så det får bli nästa gång...
måndag, 17 december 2018 17:56
Ann-Charlotte Lagerström
Väldigt spännande att läsa. Det har gjorts en helt ny inventering av runstenar i Sverige. Blev själv förvånad att det fanns nästan... Läs mer
söndag, 16 december 2018 06:51
854 Träffar
4 Kommentarer

Ingar Andersdotters hårda liv – Per Albin Hanssons farmor

Det här är ett stycke kvinnohistoria. Under långa tider har kvinnorna skött gårdar och torp, uppfostrat barnen och tagit hand om de gamla. De har tagit socialt ansvar, varit med och byggt upp samhället. Männen var ute i krig eller på arbetsvandringar. Ofta dog de alltför unga. Männen hade titlar som talade om vad de gjorde, hur de flyttade, vad de ägde. Men det är svårt att få fram uppgifter om kvinnorna.

I husförhörsböckerna kallas de dotter, flicka, piga, hustru eller änka. Jag blir glad för varje liten uppgift jag får fram, ibland kan det bli en riktig berättelse om en kvinnas liv. Som i fallet med Ingar Andersdotter, min mormors morfars mor och Per Albin Hanssons farmor.

Ingar föddes den 16 april 1816. Hennes pappa, Anders Larsson, var åbo på Skabersjö by No 4. Han var inflyttad i byn, kom ursprungligen från Lilla Slågarp. Hennes mamma, Elna Larsdotter, hade alltid bott i Skabersjö, släkten på hennes mammas sida hade bott där länge.

Ingar hade fyraäldre syskon, Marna f. 1802, Bereta f. 1807, Bengta f. 1809 och Hans f. 1813. Hans blev så småningom soldat och fick namnet Hans Nero.1824 föddes hennes lillasyster, Kerstin.

Redan när Ingar var ett år flyttade familjen till Christineberg i Bjärshög och pappa blev statdräng. Här kom Ingar att växa upp. Säkert fick hon lära sig det mesta om en kvinnas arbete på ett skånskt jordbruk.

Hon var bara tretton år gammal när hon fick ge sig ut att tjäna piga. Till en början kallas hon ”flickan” men hon fick nog arbeta hårt.

Nu började flera års kringflyttande. De unga pigorna och drängarna bytte tjänst vart och vartannat år, hela tiden på jakt efter något bättre. Varje höst, vid fardagen i oktober, gick flyttlassen. Fast så mycket att flytta med sig hade man inte. Är man inte bofast har man inte många ägodelar. Fardagen föregicks av Mickelsmässomarknad i september. Då fick man tillfälle att träffas och byta tips. Då kom bönderna och letade nya drängar och pigor. För att få flytta måste man ha flyttbevis från prästen med uppgifter om födelse, vandel, smittkoppsvaccinering mm.

arrie hii 11 1826 1836 bildFlyttbevis. Arrie (M) HII:11 (1826-1836) Bild 2230

Här kan vi läsa när Ingar är född, varifrån hon närmast kom och vart hon flyttar. Hon är ”välfrägdad” och vaccinerad mot koppor.

Ingars första flytt gick hösten 1829 till Hötofta. Hösten därpå flyttade hon till Käglinge i Glostorp, och nästa år till Hököpinge. Hösten 1832 flyttade hon tillbaks till sin födelseby, Skabersjö, och blev piga hos sin kusin Hans Hansson. 1834 var hon skriven på fattighuset i Skabersjö. Då bodde hennes gamla föräldrar på fattighuset tillsammans med lillasyster Kerstin som bara var 10 år. Men varför bodde Ingar där? Hon är skriven som piga tillsammans med flera andra unga pigor. Jobbade de där?

20150515 skabersjc3b6 1Skabersjö har bevarat en gammaldags atmosfär, ändå ser det helt annorlunda ut än under Ingars tid.

1835 dör pappa Anders, 71 år gammal. I bouppteckningen efter honom står att de har ett helt bohag: bord, bänkar, skåp, kakelugn (förmodligen en järnspis), vävstol, redskap och en gris. Det stämmer inte med min bild av att bo på fattighus. Var det annorlunda i Skabersjö? Var det mer som ett undantagsboende? Barnen enades om att mamma Elna skulle få ha kvar boet orubbat. Elna, som var 16 år yngre än sin man, levde till 1845. 1835 och 1836 var Ingar piga i Lockarp, sen var hon piga i Fosie i 2 år. Hösten 1838 flyttar hon till Hököpinge igen, och hösten 1839 till Herrestorp i Vellinge.

Jag har försökt rita in Ingars många flyttar på en modern karta. Jag har inte följt några vägar för de gick ändå annorlunda på den tiden. 1840 var hon 24 år och hade tjänat på 10 olika ställen. Så såg livet ut för massor av pigor och drängar runt om i landet. De hade ingen egen jord att bruka, inga pengar att gifta sig för!

ingars mc3a5nga flyttarIngars flyttar

På hösten flyttade hon igen: till Västra Verlinge No 5, 15 i Håslöv. På gården i Västra Verlinge skulle hon bli kvar i 4 år. 1842 föddes hennes son Anders, min mormors morfar. Anders står antecknad som oäkta och enligt husförhörsboken är han född i Lockarp. Vem är hans far? Jag har letat i massor av födelseböcker utan att finna honom. För att hitta en eventuell fader följde jag Ingar i flyttböckerna år efter år. Det blev många timmar med Arkiv Digital.

Till slut blev det bingo! I flyttlängden för Håslöv 1843 finns en lite kladdig anteckning längst ner i hörnet. Ögonen dras dit. Vad står det? Noteringen rör drängen Rasmus Andersson på Västra Verlinge No 5, 16 och lyder: Pigan Ingar Anderdotter i Västra Verlinge vill icke samtycka till hans att ??? Husf. P. 138. Prästen noterade också att Dräng Rasmus Andersson står igen på No 5, 16 V Verl. Han fick inte flytta! Talade prästen allvarsord med honom? Jag skyndar mig att bläddra till husförhöret sidan 138. Där står: Pigan Ingar Andersdr föregifver att Rasmus Andersson är far till hennes gosse. Denna piga flytade til Skabersjö.

hc3a5slc3b6v b 2 1834 1847 bild 4Källa: Håslöv (M) B:2 (1834-1847) Bild 45 - Flyttlängden där jag fann gåtans lösning
Husförhörsboken med Rasmus, Ingar och Anders och prästens notering:

hc3a5slc3b6v ai 7 1841 1851 bild Håslöv (M) AI:7 (1841-1851) Bild 78 / sid 138

Trots att Ingar och Rasmus bodde på samma gård i flera år blev det inget äktenskap. Hösten 1844 flyttade de åt olika håll. Ingar kom till Skabersjö och ännu en gång blev hon piga hos sin kusin Hans Hansson. 1845 flyttade Ingar och sonen Anders till ett av många små jordbruk på Keglinge No 12. Där bodde änklingen Hans Olsson och hans son Per, 6 år. Ingar hade hunnit bli nästan 30 år. Den 22 februari 1846 gifte hon sig med Hans. De skulle få 20 år tillsammans. Anders fick sin styvfars namn och blev Anders Hansson.

Redan den 18 april 1846 föddes sonen Jacob och 1848 kom dottern Elna. 1849 blev ett sorgligt år. I januari dör Hans´ son Per och i februari dör lille Jacob. 1851 föddes Carl. Han var knappt ett år när scharlakansfeber härjade i trakten. Han klarade sig inte och Ingar förlorade ännu ett barn. 1853 föddes dottern Bengta, 1855 sonen Carl och 1859 dottern Hanna. 1858 flyttade Anders hemifrån. Han hade föresatt sig att bli skräddare och nu började han gå i lära. På 1860-talet står Hans och Ingar antecknade som utfattige.

Den 14 december 1865 dog Ingar av bröstsjukdom, bara 49 år gammal. Förutom maken och sonen Anders, som var vuxen, lämnade hon efter sig barnen Elna 17 år, Bengta 12 år, Carl 10 år och Hanna 6 år.
Jag letar fram bouppteckningen. De hade inte mycket. Ingar hade 2 klädningar, 4 tröjar, 2 öfverliv, 3 förkläden, 3 schalar, 6 halskläden och 3 hufvudkläden. De brukade Augmentshuset "af fem väggarums med tillhörande 1 kappeland jord af Skatte Rusthållshemmanet No 12 Keglinge med ett nu åsatt bevillnings taxeringsvärde af 125 kronor."

Augmentshemman: Ett rusthåll skall utrusta en dragon, en beriden soldat, och hålla honom med häst. Rusthållet kunde få stöd av ett augmentshemman som då blev skattebefriat och i stället betalade till rusthållet.
Kappeland: den areal som en kappe utsäde räckte till, 1/32 tunnland, ungefär 150 kvadratmeter. Väggarum: = fack = avstånd mellan 2 stolpar i ett korsvirkeshus.

"Sedan Bouppteckningen sålunda var afslutad träffades emellan Enklingen och de omyndigas närmaste anhöriga den öfverenskommelsen att sedan enklingen utlemnat till fördelning alla barnen emellan den aflednes kista och Gångkläder till ett värde 22 riksdaler 25 öre skulle han tills vidare få sitta i orubbad besittning af hela boets qvarlåtenskap mot det han föder vårdar och Christligen uppfostrar de minderåriga barnen, tills de hinna den ålder, att de kunna sig sjelfva försörja"

Hans levde till 1888. Han blev, trots de knappa omständigheterna, 80 år. Ingar kunde aldrig samla på sig en massa ägodelar. Med allt sitt slit blev hon aldrig rik eller ens någorlunda välbärgad. Säkert kände hon en stor oro för sina barn. Jag vet inte hur det gick för döttrarna. Kanske kan jag få kontakt med någon som vet. Äldste sonen, Anders Hansson blev skräddare. Han fick 6 barn med sin första hustru, Karna. I andra äktenskapet, med Cecilia, fick han en son. Tre söner blev skräddare. Äldsta dottern och hennes man flyttade till London där de drev skrädderi på Savile Row. En dotter blev sömmerska, en blev barnmorska, en blev lärare.

Carl Hansson, Ingars yngste son, blev murare. 1885 flyttade han till Fosie utanför Malmö. Hans hem finns, om inte bevarat, så återskapat på Per Albin Hanssons väg 91 – 93 i Malmö. Han var gift med Kersti och de fick 3 söner. Alla tre sönerna blev fackligt och politiskt aktiva. Mellanbrodern Sigfrid Hansson blev journalist och politiker och generaldirektör för Socialstyrelsen. Yngste sonen Per Albin Hansson blev politiker och statsminister.

20150514 vid per albin hansPer Albin Hanssons födelsehem

20150515 per albin hanssons

I Per Albins Hanssons födelsehem finns denna vackra antavla med Ingar och Hans i centrum. Jag har tagit mig friheten att rita en pil, men bara på ett foto av tavlan. Tänk om Ingar kunnat ana den stora förändringen som skulle komma och att hennes barnbarn skulle vara med och skapa den!

Gunvor Detta är ett gästblogginlägg skrivet av Gunvor Waller, som ärvde ett viktigt släktforskningsuppdrag av sin mor. På äldre dagar hade hon sett att datoriseringen gav helt nya möjligheter för släktforskare och därför bad hon sin dotter att försöka hitta mormors morfars okände far. Efter mycket letande hittade Gunvor Waller honom – och var fast i släktforskningen.

I dag är hon medlem i ett antal föreningar och anorna finns i Värmland, Östergötland, Skåne och Småland. Numera är hon pensionerad efter att ha arbetat på förskola och efter många år i Kungsbacka har hon nyligen flyttat till Gräsmark i Värmländska Sunne.

Fortsätt läs mer
  865 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Tack för din berättelse! Så intressant, och så viktigt att lyfta fram de vanliga människorna och framför allt kvinnorna som nästan... Läs mer
fredag, 14 december 2018 19:04
Ann-Charlotte Lagerström
Väldigt spännande läsning.
söndag, 16 december 2018 07:02
865 Träffar
3 Kommentarer

Århundradet - en gigantisk släktsaga

Århundradet

För någon tid sedan fick jag ett lästips: GIGANTERNAS FALL av Ken Follett - ett drama i fem länder kring 1:a Världskriget - en tegelsten med bortemot 1000 sidor. Nej tack, tänkte jag, den hinner jag aldrig läsa. Men hur det var gjorde jag ett utfall mot Audible, min hovleverantör av engelska ljudböcker- jag "läser" helst i bilen - med sällsynt begåvade skådespelare som uppläsare. Deras tolkningar, med dussintalet olika röster och dialekter, ger läsningen (lyssningen) en alldeles särskild dimension. 

Redan efter ett kapitel var jag fast. Romanen utspelar sig alltså parallellt i Storbritannien (mest i Wales), Frankrike, Tyskland, Ryssland och USA. I varje land får vi lära känna en eller flera familjegrupper ur olika sociala skikt, överklass, politiker, aktivister, militärer, gruvarbetare och, framför allt, starka kvinnor. Med start 1911 leds vi genom de händelser som orsakade det förfärliga och egentligen alldeles onödiga 1:a Världskriget: Vi är med i Skyttegravarna i Frankrike, vi genomlider de ryska revolutionerna och det skräckvälde som sedan utbröt, ja vi hamnar till och med i Vita Huset och i Kreml. Men boken har också en smula "Herrskap och tjänstefolk" eller "Downton Abbey" över sig, klassmotsättningar, gruvarbetarstrejker och spritsmuggling.  

Det är en mustig soppa megaförfattaren Ken Follett denna gång har kokat ihop. Ur litterär synvinkel kanske inte världens bästa bok - inget Nobelpris så långt ögat ser - men fascinerande och framför allt bildande. Trots att jag tycker mig kunna en hel del av 1900-talets historia fick jag i varje kapitel nya fakta och ny kunskap, varfär utfärderna på Google blev många och givande. När jag under åtta säsonger var med och skapade "Vem tror du att du är?" brukade jag ibland kommentera programidén så: Vi utnyttjar skamlöst våra kändisar för att genom dem få tillfälle att berätta om Sveriges historia;  Kyrkohistoria; Socialhistoria, Militärhistoria och Rättsväsende - om arkiven, biblioteken, museerna o.s.v. På samma sätt skulle man kunna säga om Ken Follett och hans böcker: Han använder skamlöst romanens lockande form för att få tillfälle att skildra 1900-talets historia.  

Ken Follett 2Kenneth "Ken" Martin Follett, född 5 juni 1949 i Cardiff, är en brittisk författare som mestadels skriver historiska romaner och thrillers. Han har totalt sålt drygt 130 miljoner exemplar. Fyra av hans verk har placerat sig på förstaplats i New York Times bestsellerlista.

Som barn var han förbjuden att se på TV och film av sina nykristna föräldrar. Han utvecklade tidigt ett intresse för läsning, men förblev en likgiltig student tills han kom upp i tonåren. Hans familj flyttade till London när han var tio år gammal och kom att studera  filosofi, blev engagerad i vänsterinriktad politik och utbildade sig till journalist.

Så småningom drev hans sökande efter nya utmaningar honom att lämna journalistiken för att i stället publicera böcker. Han började också skriva skönlitteratur under kvällar och helger som en hobby. I och med publiceringen av Nålens öga 1978, blev han både rik och internationellt känd.

Han har i dagsläget skrivit cirka 40 böcker, som sammanlagt sålts i över 130 miljoner exemplar internationellt (2014). Han skriver mycket om historiska skeenden och har bland annat skrivit "Århundradet-trilogin" om fem familjer genom 1900-talets historia, konflikter och krig. [ur Wikipedia]

Normalt är jag verkligen inte mycket för råa krigsskildringar med granater och bomber - är lite för blödig för sådant - men redogörelserna från skyttegravarna i Frankrike är faktiskt något som alla tänkande människor behöver känna till, liksom vi alla, hur smärtsamt det än är, måste ta till oss ropen från andra världskrigets ghetton och koncentrationsläger. Men man blir arg, rasande arg, över alla dessa korkade officerare på båda sidor, som samvetslöst kastar upp våg efter våg av unga pojkar för att i hundratusental mejas ned av motståndarnas maskingevär. Här har vi de verkliga massmördarna - generalerna och krigsivrarna! Lika upprörd blir man över Bolsjevikernas framfart efter det att man till sist, med västmakternas goda minne, bluffat till sig makten i landet och fått fart på utrensningarna av sina motståndare, reella eller inbillade.

Efter 31 timmars andlöst lyssnande tog boken till sist slut och jag hamnade som så ofta i en sorts post-litterär depression. Det är svårt att skiljas från alla dessa personer, påhittade och verkliga, som man under så lång tid haft alldeles inpå sig och fått lära känna. Döm om min lättnad och glädje när jag idag upptäckte att GIGANTERNAS FALL bara är den första delen i en historisk 1900-talstrilogi, där de övriga delarna heter VÄRLDENS VINTER och EVIGHETENS RAND. Del två handlar givetvis om nästa stora världskris, andra världskriget med förspel och efterspel, medan del tre tar sin början 1960 och går fram till kommunismens fall. Och hela tiden är det samma personer och familjer - de fem släkterna och familjekretsarna - vi får följa.

Släktromanen är ingen ny företeelse i litteraturen och inte heller i TV-serierna värld. Vem minns inte:

  • Forsytesagan av John Galsowrthy
  • Huset Buddenbrooks av Thomas Mann
  • Familjen Thibault av Roger Martin du Gard
  • Roots av Alex Haley
  • Stad-serien av Per Anders Fogelström
  • Sorundasviten m.fl.historiska serier av Lasse Widding
  • Brobyggarna av Jan Guillou
  • Matador och Krönikan [Danska TV-serier]
  • Vår tid är nu [Svensk TV-serie]
  • Halvbrodern [Norsk TV-serie]

Det finns säkert många fler!

Det slår mig, att vi släkt- och hembygdsforskare ofta sitter inne med unik dokumentation om gångna tider och personer, berättelser och historier som bara väntar på att någon med författandets gåva ska ta sig an dem. Eller borde vi försöka själva? Tegelstenar är det ingen som förväntar sig av oss, men kanske en novell eller två eller, varför inte, en artikel i Släktforskarnas Årsbok, som alltid söker nya spännande manuskript för kommande volymer.

Årsboken

Välkommen med ditt bidrag!

   

 

 

 

 

   

.    

 

Fortsätt läs mer
  1562 Träffar
  0 Kommentarer
1562 Träffar
0 Kommentarer

Fick han sin medalj?

Den 12 oktober 1881 förliste det franska fartyget Saundary någonstans ute på havet. Vid förlisningen kom det engelska ångfartyget Greece till undsättning. Ombord på Greece fanns en svensk sjöman som hette Hans Strandberg. Han gjorde en så stor insats att han senare tilldelades en silvermedalj med diplom av franska regeringen. Problemet var bara att de inte kunde hitta honom.

Den här historien rullas upp när jag bläddrar i en arkivvolym i Vadstena sjömanshus arkiv och egentligen letar efter något annat. Jo, det fanns faktiskt ett sjömanshus i Vadstena. Det ligger ju vid Vättern och där var det betydligt mycket mer sjöfart förr i tiden än idag.

HansStrandberg

Fransmännen hade hört sig för hos engelsmännen för att få tag på Hans Strandberg. Och en tjänsteman på Board of Trade i England skickade frågan vidare till svenska konsulatet som vände sig till Kommerskollegium i Stockholm som i sin tur vände sig till sjömansdirektionerna i Sverige. Brevet från Kommerskollegium är det som bevarats i Vadstena sjömanshus arkiv. Troligen finns ett likadant brev kvar i flera av de andra svenska sjömanshusarkiven.

Det brittiska rederiet trodde att Hans Strandberg var född i Stockholm men när man började leta där hittades ingen sjöman med namnet Hans Strandberg. Däremot en Johannes Strandberg som skulle vara född den 26 juni 1860 i Sala men kyrkoskriven i Maria Magdalena församling i Stockholm som vuxen. Vid närmare undersökning visade sig dessa uppgifter inte stämma och därför vände man sig nu till sjömanshusen med frågan om det fanns en annan Hans Strandberg. Brevet skrevs 1887, alltså sex år efter olyckan, så de hade nog letat ett tag.

Hur det gick vet jag inte. Fanns det någon sjöman Hans Strandberg? Kanske var han en rymling från ett svenskt fartyg och hade tagit nytt namn. Sådant hände ibland. Givetvis har jag googlat på detta men inga svar leder till gåtans lösning.

Idag är det ju lätt att söka i databaser så jag har sökt både i Riksarkivets sjöfolksdatabas och i Arkiv Digitals personregister 1860-1947. Något entydigt svar finns inte, inte ens en antydan. En sjöman har jag hittat, Hans Strandberg, född 1849 och inskriven i Visby sjömanshus men han hade sadlat om till hemmansägare hemma på ön vid tiden för sjöolyckan, så vitt jag kan se. Av de andra handfull män med lämpligt namn och som lever vid den här tiden så finns det en i Göteborg som kanske skulle kunna vara en kandidat. Det finns inga uppgifter om honom, bara namnet och födelseåret 1837. Han var på 1860-talet kyrkobokförd i Karl Johans församling i Göteborg. Något som tyder på att det skulle kunna vara denne man finns inte men de övriga verkar vara väl förankrade på landbacken.

Har du en Hans Strandberg i släkten, kanske försvunnen från Sverige vid den här tiden före olyckan 1881?

Sådana här historier fascinerar mig. De finns överallt i arkiven. Frågorna man vill få svar på. Just den här arkivvolymen från Vadstena sjömanshus är en samlingsvolym med flera olika typer av handlingar. Fartygshandlingar och kungörelser, mönstringshandlingar och betygsavskrifter, räkenskaper och protokoll. Och så det här brevet med denna dramatiska historia.

Fortsätt läs mer
  752 Träffar
  0 Kommentarer
752 Träffar
0 Kommentarer

Fort som tåget

Novemberdecember18-029

Undertecknad är varken miljönisse eller fanatisk tågentusiast. Men jag har dock bott vid en järnväg (Roslagsbanan) de första fyrtio åren av mitt liv, och tycker mycket om att åka tåg (utom nattåg, se tidigare blogg).

Under min uppväxttid var smalspåriga Roslagsbanan ständigt hotad av nedläggning. Och lika ständigt protesterade vi som bodde norr om Stockholm mot detta. Jag skrev på åtskilliga namninsamlingar, och grämde mig mycket över nedläggningen av sträckan Kårsta-Rimbo.

Vindarna vände någonstans i mitten av 1980-talet, det byggdes dubbelspår, och så kom de nya vagnarna. Man började rentav diskutera att sträcka ut banan till Rimbo igen! Men det har vi inte sett ännu, tyvärr. Som historienörd och nostalgiker, saknar jag dock de gamla vagnarna, med sina galonsoffor och outplånliga lukt av motorolja och apelsinskal. Men självklart måste järnvägen utvecklas och fungera effektivt för att tjäna sitt syfte.

Om nu jag fick skåda en del utveckling på nära håll i och med detta, vad gjorde då inte, funderar jag, de människor som fick skåda 'järnhästen' för allra första gången? 1825 börjades det, i England. Då satte man helt enkelt en dilligens på skenorna, och hade ånglok till. 'Locomotion' hette det, och hade George Stephenson till pappa.

Sedan var bollen i rullning, järnvägen spred sig till övriga Europa, USA, Asien.... 'Järnhästen' var de amerikanska indianernas namn på tåget. Massmedia fanns ju inte på den tiden, och kunde berätta om nyheten. Folk måtte ha blivit skräckslagna när de såg den stora svarta, röksprutande kolossen skramla fram på sina skenor!

I Sverige var vi förhållandevis sent ute, inte förrän 1849 invigdes Fryksdal - Klara älvs järnväg i Värmland, med en vagn dragen av hästar! Den 'riktiga' järnvägstrafiken kom igång först 1856, när tåg började rulla på flera håll i landet.

Allt detta orerande om tåg leder mig fram till en bok som jag glömde bort i min blogg 'Bokfrossa' för några veckor sedan:

Njutningen av att åka tåg. Rune Monö. 1988, ny upplaga 1996. Jag fyndade den här boken av en slump på rea, och blev helt bergtagen av de många roliga personberättelser och den grundliga historik författaren samlat ihop. Här kan du läsa om en bromsares vådliga turer på tågsättet i förra seklets barndom, eller om hur en regelrätt tågväska såg ut för en herre i mitten av 1800-talet. För oss släktforskare finns Linköpingsflickan Selma Helena Petterssons reseberättelse om hur hon som nyss ilandkliven emigrant satte sig på tåget tvärsöver den amerikanska kontinenten. Allt beledsagat av träffande och roliga teckningar!

Bilden: Åhléns skyltfönster vid Klarabergsgatan här i Stockholm idag. Tåg på tapeten där också, tydligen...

 

 

Fortsätt läs mer
  705 Träffar
  0 Kommentarer
705 Träffar
0 Kommentarer

Dyrbara bolster

Fryser du i vinterkylan? Drar du en extra pläd över dig när du ska sova? Tänk då hur de frös i stugorna förr i tiden! Ja, i slotten också förresten. Det gick åt mycket ved för att försöka hålla kylan ute men på natten trängde den sig in genom springorna och på morgonen var det is på vattnet i hinken. Även de som hade tak över huvudet riskerade att frysa ihjäl. Vi kan tacka bolstren för att de överlevde, för att barnen överlevde och för att vi finns till nu.

Jag läser bouppteckningar för att försöka få en bild av hur mina förfäder hade det. En del var utfattiga, andra hade det ganska gott. I många, många hem var bolstret det allra mest värdefulla av inventarierna. Ibland hade man flera, ibland hade man bara ett som hela familjen fick samlas under.

Här kommer några exempel på hur det kunde se ut:

vifolka hc3a4radsrc3a4tt e fii 22

Torparen Sven Börjesson dog i nervfeber 1826. Då var han 45 år gammal och efterlämnade hustru och 4 barn.
Inget annat han hade värderades till över 10 rd. I hemmet fanns bland annat:

ett väggur 6:32
en vävstol 1:16
en kärra 5:16
2  järngrytor 3:16
en blå rock 4:-
en blå forpäls 3:32
1 röd ko 9:-
1 gris 1:16

Stugan var värd 66:32, fastigheten 300:-, så 13:16 för ett bolster var väldigt mycket pengar

vifolka hc3a4radsrc3a4tt e fii 24

Så här såg det ut i bouppteckningen efter den fattige torparen Börje Svensson i Hadelö, Mjölby, Östergötland. Stackars Börje, som drunknade 1832, hade haft svårt att få inkomsterna att räcka till. I bouppteckningen har han mer skulder än tillgångar. Han efterlämnar änka och 3 barn (varav ett i magen) och i den familjen får man enas om 1 bolster värt 10 kronor.

sunnerbo hc3a4radsrc3a4tt g fii 2

Sven Holmqvist var häradssnickare i Ryssby, nära Ljungby. Han dog 1817. Han hade naturligtvis en massa verktyg, det är de som räknas upp t v om Säng och Linkläder. Inget av verktygen var värt ens 1 riksdaler, endast hyvelbänken var värd lite över 1 riksdaler.

allbo hc3a4radsrc3a4tt g fiiia 261

Änkan Kerstin Månsdotter dog i Stockanäs, Stenbrohult 1841. Kerstin var av lite bättre familj. Hon hade en gård, en häst värd 33 rd , några värdefulla kor, ett väggur med fodral värt 16 rd, en del värdefulla kopparsaker. Hon hade förråd av säd och potatis för 49 rd och gott om foder till sina djur. Ändå är bolster och dynor bland hennes värdefullaste ägodelar.

fryksdals nedre tingslags h

Bonden Nils Jonsson gick bort 1821.  Han hade en hyfsad liten gård vid Grässjön i Gräsmark. Utöver djuren och skörden var bolstret det värdefullaste i hemmet.

Inte långt ifrån Grässjön, där Nils Jonsson bodde, fanns det några som löste problemet med kylan på ett annat sätt.

rokstuga

I Finnskogen bodde man i rökstugor. Det fanns de som talade illa om rökstugorna, som tyckte att de var smutsiga. De kom att associeras med fattigdom och elände. Men, herregud, människor var fattiga överallt, även på de rika skånska och östgötska slätterna.

Skillnaden var den fantastiska rökugnen! Det stora stenmagasinet lagrade värmen så att man kunde hålla värmen även under den kallaste vinter. I bouppteckningarna hittar jag inte många bolster i dessa hem. De klarade sig ändå.

Det var också så att barnadödligheten var lägre på Finnskogen. En teori är att barnen kunde sova i sin egen vagga och inte blev ihjällegade i mammans säng. Eller bara att de inte frös ihjäl!

Gunvor Detta är ett gästblogginlägg skrivet av Gunvor Waller, som ärvde ett viktigt släktforskningsuppdrag av sin mor. På äldre dagar hade hon sett att datoriseringen gav helt nya möjligheter för släktforskare och därför bad hon sin dotter att försöka hitta mormors morfars okände far. Efter mycket letande hittade Gunvor Waller honom – och var fast i släktforskningen.

I dag är hon medlem i ett antal föreningar och anorna finns i Värmland, Östergötland, Skåne och Småland. Numera är hon pensionerad efter att ha arbetat på förskola och efter många år i Kungsbacka har hon nyligen flyttat till Gräsmark i Värmländska Sunne.

Fortsätt läs mer
  916 Träffar
  0 Kommentarer
916 Träffar
0 Kommentarer

Magiska trick och finesser

Magiska trick

Så kom den då äntligen, den nya versionen av SVERIGES DÖDBOK, släktforskarförbundets flaggskepp, som i snart två decennier hjälpt och fascinerat landets släkt- och hembygdsforskare och många, många andra. Produkten är egentligen genial, både som ett exempel på vad som kan åstadkommas när många bäckar små får flyta ihop och när flitiga fingrar fortsätter att komplettera och förbättra, och som ett enastående hjälpmedel i jakten på våra förfäder och släktingar.. För det är ju just det den är, ett suveränt hjälpmedel och en väg in i kyrkoböckernas och bouppteckningarnas förlovade värld. 

Vi är ju så vana vid denna och de andra suveräna resurserna, Befolkningsskivorna, Rotemannen, EMIBAS, lokala och regionala databaser producerade med hjälp av det s.k. Presentationsprogrammet och mycket annat från Johan Gidlöfs tomteverkstad - så vana att vi kanske har glömt en del av de unika funktioner dessa skivor faktiskt innehåller. Helst vill man ju sköta sig själv och tror sig om att mer eller mindre intuitivt kunna hantera alla sökmenyer. Risken är dock att man i sin forskarhybris glömmer eller missar några av de magiska tricken och finesserna ...

MENYN

Så här ser den ut, den välbekanta menyn med sina närmast obegränsade sökmöjligheter. Som vanligt gäller den gyllene regeln: Skriv så lite som möjligt - om du får för många träffar lägger du till begränsningar i form av nya parametrar. Låt oss först titta på en ofta bortglömd knapp, nämligen den som finns som ett alternativ efter de fem rutorna för EFTERNAMN, FÖRNAMN, YRKE/TITEL, FÖDELSEORT och DÖDSORT. De representerar en sorts register i registret, en total förteckning över alla förekommande namn, orter och yrken. Om du är det minsta osäker på stavningen är det denna funktion du skall välja:

Förekomstlistor

Efternamnslistan visar dels samtliga stavningsvarianter, dels hur många av varje sort som finns med i databasen. Med höger musknapp bockar du för de namn du vill ha med i din sökning och när du är färig med ditt urval trycker du på grönt ljus. Enkelt och praktiskt! Församlingsnamnen i de geografiska listorna har normerats - det finns alltså endast en version av varje sådant namn - men eftersom stavningen kan ha ändrats är denna funktion också värdefull. Särskilt nyttig är förekomstlistan när det gäller yrken och titlar, som kan se ut och stavas precis hur som helst. 

Förnamn

Det här är en av mina favoriter. Förutom förekomstlistan kan du i denna meny välja att söka efter ett enskilt förnamn eller en kombination av flera. Min mormor hette KARIN CECILIA SOFIA. Om jag söker på Något/några får jag hur många träffar som helst, men om jag trycker på Alla reduceras antalet till sex. Om jag dessutom bockar i rutan Endast i denna ordning blir det bara två, däribland mormor. I kombination med exempelvis ett födelseår eller en födelseförsamling är detta ett oerhört kraftfullt verktyg.

datum

Datum skrivs i Sveriges dödbok på detta sätt - 19120523 - men det är också möjligt att söka bredare: 1912, 191205 eller 1912052 om man är osäker på det exakta datumet. Om man råkar ha tillgång till ett komplett personnummer blir det bara en träff, den rätta nämligen ...  Civilståndsändring är också en mycket användbar funktion. Den handlar alltså om: 

  • Vigseldatum
  • Datum då personen blev änka/änkeman
  • Skilsmässodatum   

Här infinner sig ett bonustrick! Låt oss säga att du har hittat en kvinna med efternamnet Bergström i Sveriges dödbok och du ser att hon blev änka 19640725. Du tar då genast och kopierar detta datum samt häller in det i rutan Dödsdatum i en ny sökning, denna gång på en man som heter Bergström och som är avliden just detta datum. Bingo, där är ju maken!

Civilstånd

Denna rad är särskilt välkommen när du söker personer med allt för vanliga efternamn. För att inte drunkna i träffar kan du här på olika sätt begränsa urvalet. Smart!

Geografi

Med födelseort menas naturligtvis Församling, och denna knapp är därför förvald. Om du inte riktigt vet hur församlingsnamnet stavas är det bara att trycka på listan till höger och leta. Det går också att söka på Land, t.ex. Norge, Län och Landskap. Under Dödsort tillkommer möjligheten att söka på Kommun vilket i vissa fall kan vara bättre än län eller landskap. Däremot har jag inte lyckats klura ut hur de nya knapparna och Nu skall användas ... Förmodligen har de väl med länsindelngen att göra.

Adress

De sista sökrutorna är måhända en smula "luddiga". Adressökningar fungerar inte särskilt bra men kan ändå vara värda ett försök. Återigen, skriv så lite som möjligt. Jag försökte med "Tanto" och fick då 30 träffar på personer som bott på Tantogatan i Stockholm. En sökning på den synnerligen vanligt förekommande adressen "Storgatan" ger bara 341 träffar, så här är det något skumt! Kommentarerna kan handla om lite av varje men den information som kanske kan vara värdefull är om en person finns antecknad i en svensk dödbok men faktiskt har avlidit utomlands någonstans. Jag prövade med "Chicago" och fick fyra träffar, "New York" gav sex och "USA" 39. Även begrepp som "sälvmord", "försvunnen" och "mördad" kan förekomma.

Sveriges Dödbok är en välsignad produkt och vi svenskar får sägas vara lyckligt lottade som har den. Inte nog med att vi har världens bästa folkbokföring, vi har också världens bästa register/databaser. Andra aktörer har presenterat nätversioner av olika sorters dödregister, även svenska, men ingen av dessa har den exakthet, detaljrikedom och eleganta sökbarhet som Sveriges Dödbok erbjuder. Vi fröjdar oss redan över nästa version, då även inkluderande perioden 1830-1860, som enligt planerna skall vara klar 2021. Heder åt alla flitiga excerpister och kontrolläsare! Och åt den ursprunglige skaparen av konceptet, framlidne Carl Szabad, åt Anders Berg och hans företrädare Anna-Lena Hultman, Johan Gidlöf m.fl.

heja sverige1

 

Fortsätt läs mer
  2802 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingrid Bergström
Har inte den nya ännu, men på den gamla är Storgatan ofta förkortad till storg. 72611 träffar men blir även Storgården och Brunkeb... Läs mer
måndag, 03 december 2018 10:56
Ingrid Bergström
Intressant med anmärkningarna, man kan skriva bara en bokstav och få fram olika saker. Så många okända hittade döda!
måndag, 03 december 2018 11:29
Björn Zötterman
Jag har egentligen bara en anmärkning, och den gäller alla skivorna: vid förnamnsvalet borde "alla" vara den förvalda knappen, eft... Läs mer
måndag, 03 december 2018 13:44
2802 Träffar
3 Kommentarer

Gubbvälde består

Idag kom Släkt och hävd, Genealogiska Föreningens (GF) medlemstidskrift. Den här gången handlar den om föreningens historia, eftersom det är 85-årsjubileum i år. Själv har jag bara varit med några få år. GF är en rikstäckande men Stockholmsbaserad förening, med föreningslokal i Solna i samma hus som släktforskarförbundet.

Egentligen är skriften som en tunn bok på över 170 sidor. När jag bläddrar i den fastnar jag genast i ett avsnitt på sidan 125 med rubriken "Släktbegreppet, intern debatt och lobbyism". Det handlar om det agnatiska släktbegreppet som innebär att en person anses enbart tillhöra sin fars släkt. Moderns släkt räknas inte.

Jag har aldrig begripit mig på detta synsätt. Att släkten skulle utgå från faderlinjen i stället för moderlinjen.

Här berättas att på 1960- och 1970-talen var GF med i diskussionerna om en ny namnlag och att man ansåg att en gift kvinna skulle ha mannens efternamn och barn skulle bara kunna få moderns efternamn efter rättslig prövning!

Jag var ju vuxen då och vet ju att majoriteten gifta kvinnor bytte efternamn till makens. Så gjorde min mamma och de flesta andra jag kände. Men att jag skulle göra det föresvävade mig aldrig. Varför byta namn? Varför skulle plötsligt en mans namn bli mitt? Obegripligt. När jag gifte mig 1985 behöll jag mitt efternamn Johansson, även om det är Sveriges vanligaste namn. Min dåvarande man hette Andersson, och även våra barn heter så. Det har gått alldeles utmärkt att ha kvar mitt eget namn.

Den kände släktforskaren Hans Gillingstam skrev en debattartikel i Släkt och hävd och gick emot vad ordföranden Börje Furtenbach och medlemmen Lennart Zielfelt tyckte. De senare stod för GF:s officiella hållning: Att den agnatiska principen skulle gälla. Kvinnor och barn skulle alltså vara underställda mannen, när det gällde namnskick och släkttillhörighet. Men Hans Gillingstam undrade i en artikeln varför det skulle "...vara mindre värdefullt att med telefonkatalogens hjälp finna – kanske närmare – släktingar på spinnsidan än avlägsna släktingar på svärdsidan?" Heder åt en sådan fördomsfri man då!

SoH
Från Släkt och hävd nr 4, 2018, sidan 125. Författare här är Michael Lundholm.

Den patriarkala synen består ju. Fortfarande finns det släktforskare som menar att den viktiga släkten är fadersläkten. Ändå är ju släktskap mycket säkrare på moderlinjen. Att en och annan av de barn som föddes fick fel far i kyrkboken hände nog, men fel mor? Troligen inte.

Svenska Släktkalendern är ett värdefullt verktyg för släktforskare, men presenterar bara fädernesläkter. Ett undantag finns i årets bok, en mödernesläkt, men det beskrivs som ett undantag, inte någon nyordning.

Sedan kan man förstås fundera på om det är de biologiska föräldrarna eller de sociala, alltså de ett barn växt upp med, som är viktigast. Släktforskare i allmänhet tror jag letar efter de biologiska förfäderna, många av dem okända fäder. Men man vill veta och DNA-testerna ökar i antal i allt snabbare takt.

Mammas4gen

Pappa4gen
Överst: Kvinnorna, dvs mina förmödrar på moderlinjen. Min mamma Gertrud Dahlberg, min mormor Alida Johansson, min mormors mor Amanda Johansdotter, min mormors mormor Inger Christina Petersdotter född 1837. Underst: Männen, dvs min far och mina förfäder på faderlinjen. Min pappa Yngve Johansson, min farfar John Johansson, min farfars far Johan Olausson, min farfars farfar Olaus Larsson född 1821. Alla är lika viktiga.

Det är inte så konstigt om kvinnorna skrivits ut ur historien och inte fått ingå, de räknades ju inte som självständiga egna personer utan "tillhörde" i stället sin make och hans familj. Det vet vi ju.

Men något som var bra ända fram till ungefär förra sekelskiftet är att kvinnorna fick behålla sina efternamn livet igenom. Bara för att maken hette Petter Andersson blev ju inte hustrun Stina Andersson (Anders son). Men så kom namnskiftet kring år 1900 och min farmor bytte namn från Kristoffersdotter till Johansson när hon gifte sig med farfar. Och min mamma bytte från Dahlberg till Johansson när hon gifte sig med pappa 1947. Trots det tillhör jag släkten Dahlberg, precis lika mycket som min släkt Johansson.

Det finns också de som fick efternamn efter sina mödrar. När jag forskade i en församling i Norrbotten för något år sedan stötte jag på en kvinna som hette Ingridsdotter. Och det finns fler, det vet jag, inte minst i vår tid. Kanske stundar nya tider.

Fortsätt läs mer
  1045 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Bra Eva! Jag håller helt med.
söndag, 02 december 2018 20:13
Eva Johansson
Tack, Barbro! Jag tror att fler gör det också.
söndag, 02 december 2018 23:13
Eva Johansson
Tack Gunvor! Alla är lika viktiga.
måndag, 03 december 2018 12:54
1045 Träffar
4 Kommentarer

Räkmacka i släktforskningen!

rkmackablogg

Olika falla ödets lotter när man släktforskar. Medan somliga får traggla med vidbrända kyrkböcker och massor med okända fäder, finns det andra som springer på en fix och färdig släktutredning, täckande både fars och mors släkter. Nåja, det sistnämnda kanske var lite överdrivet.

För de flesta av oss, blir det lite mitt emellan. Det är därför den där klassiska frågan från ickesläktforskare 'hur långt bakåt har du kommit?' sällan får något riktigt kort och enkelt svar. För egen del skulle jag kunna svara 'ner till 1400-talet alternativt 1890-talets slut'. Prästerskap förklarar det ena, dubbel uppsättning okända fäder det andra.

Men de där räkmackorna är ju helt ljuvliga när de dyker upp! Eller...? Visst är det fantastiskt när man plötsligt hittar en fix och färdig släktutredning som trasslar upp den ena knuten efter den andra. Men då infinner sig ju nästa fråga som ett brev på posten: är allt det här rätt? Var i all världen har räkmackekocken hittat de här uppgifterna? Är det en äldre släktings utredning, står det kanske inga källhänvisningar alls.  Så då blir det att försöka kolla av kyrkböcker och annat, åtminstone stickprovsvis. I lyckosamma fall, stämmer uppgifterna hyfsat. Men då har man ju ändå måst plöja igenom kyrkböcker själv.

Själv har jag herdaminne-räkmacka och studentmatrikel-räkmacka på konsumentsamvetet. Och det är sådana mängder uppgifter att jag bara har kollat av en liten del än så länge. För ärligt talat: hur kul är det att sitta och vidimera någon annans redan utförda släktforskning? Det är ju så mycket roligare att forska själv och pussla sig bakåt bit för bit! Lite av upptäcktsresandets spänning.

Lagom är nog bäst. En liten räktoast då och då när man verkligen kört fast och inte kommer längre, skadar ju inte. Men för många räkmackor kan vara direkt dåligt. Man riskerar att tröttna på dem, och inte granska dem ordentligt.

Och vad värre är, till slut kanske räkmackorna blir så många att ingen vill äta dem längre...

PS För egen del föredrar jag Toast Skagen DS

Bilden: äkta räkmacka

 

Fortsätt läs mer
  1085 Träffar
  0 Kommentarer
1085 Träffar
0 Kommentarer

Förbereda julen!

Snart är det första advent och det börjar pocka på med julförberedelser. Jag ser på Facebook att amerikanerna visar upp den ena fantasifullt dekorerade granen efter den andra. Ibland undrar jag om det finns en gran under alla dekorationer som bilden visar. Kanske är det en stålställning, hopfällbar sådan, som döljs under allt som hänger där.


Och ser jag en gran, så kommer bilden på julklappar i bakhuvudet, något som för vissa är en ångest, för andra något fullt av förväntningar. Finns det då någon koppling mellan julklapp och släktforskning, kan man fundera på. Visst finns det sådana kopplingar.  Kanske är den senaste upplagan av Dödboken en perfekt present, köper man den i USB-format så är nog det största problemet hur man slår in en sån liten sak, risken är att det pyttelilla paketet försvinner. Man kan också välja en present som lever hela året, en prenumeration på Släkthistoriskt Forum, fem laddade nummer som påminner mottagaren om den godsinte givaren med jämna mellanrum.


Naturligtvis finns det annat som passar som julklapp, varför inte ett snyggt släktträd från AsynjaArt, som du fyllt med de uppgifter som du plockat fram ur olika källor.  Det är ju verkligen en hållbar julklapp, som räcker i många år framåt. Det är ju inte så ofta ett släktträd ändrar sig, på de delar som ligger bakåt i tiden.

Vill man vara säker på att julklappen med släktträd inte ändrar på sig, så undviker man att ge bort ett eller flera DNA-tester. Det är ju inga problem att fylla i den tomma rutan för farfar när testet visar klart vem han var, det är ju ett rent nöje med sådana kompletteringar. Värre är det kanske när något visar sig inte stämma, men det är en risk man får ta.

Kanske är det en bra idé att börja julkalaset, innan någon hunnit äta något, med en topsningsrunda. Bjud in släkten och välkomna dem med kommandot: gapa, och kör en minut på varje sida.
Undrar om det blir populärt? Kanske får du äta julmaten själv när all plötsligt vände i dörren och går hem, men den risken kanske det är värt.

Nu ska jag ut och leta stearinljus, för det ska det vara i min adventsljusstake.

Fortsätt läs mer
  931 Träffar
  0 Kommentarer
931 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
238 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
71 inlägg
Helena Nordbäck
67 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
10 inlägg

Annonser